Avsnitt 281: Ner i kaninhålet

Jag är uppväxt i den lilla orten Edsvalla. Jag utgår från att ni inte har en aning om vad det är för ställe, och det gör inget, allt ni behöver veta är att det är en liten tätort några mil utanför Karlstad, med mycket skog omkring sig och att det ligger precis intill E45:an.

Som sagt, så är jag uppväxt här. Under barndomen fanns det inte så mycket att göra häromkring, så därför lekte jag och mina vänner ofta ute i skogen. Vi hade våra favoritplatser, och nu tänkte jag berätta om en av dem. Det låg väldigt nära E45:an, inte så nära att man kunde se vägen, det var skogen alldeles för tjock för, men ändå tillräckligt nära för att man skulle kunna höra alla bilar som swishade förbi. Det var absolut inte platsens läge som gjorde den populär bland oss barn, om något tyckte vi väl bara att de högljudda billjuden var irriterande. Nej, det var den övergivna lägerplatsen som attraherade oss. Där fanns det en gammal och välanvänd lägereld, och intill den stod det två träbänkar. En liten bit bort rann det en liten bäck och över den stod det en pytteliten bro. Det hade nog sett ut som en helt vanlig grillplats, om det inte bara vore för kojorna.

Jag minns inte säkert hur många kojor det var, men jag tror att det var tre eller fyra. Det var såna där kojor som är uppbyggda mot träd, ni vet, när man lutar stora grenar eller pinnar runt omkring en trädstam. Det som gjorde kojorna så unika var att de var relativt professionellt byggda. Alla grenar och pinnar var fastspikade i trädet, vilket gjorde kojorna otroligt stadiga. Jag imponerades av detta eftersom jag själv försökt bygga såna kojor vid ett flertal tillfällen som alltid slutade med stora kollapser eftersom jag inte hade verktyg till att stabilisera pinnarna. Vi barn förstod därför att det inte var andra barn som byggt kojorna, utan att det måste ha varit vuxna som gjort det, men vi reflekterade väl inte så mycket mer över det. Vi tyckte väl inte att det spelade roll om vem som hade byggt kojorna, huvudsaken var ju att de fanns där och att vi ostört kunde leka i dem. Vi tröttnade dock ganska så fort. Träden runtomkring var så tjocka att solens strålar inte nådde ända ner till marken, vilket resulterade i att lägerplatsen låg i ett konstant mörker. Och kallt blev det också. Så snart hittade vi nya lekplatser och glömde bort att kojorna ens hade existerat.

Många år senare, när jag gick i ettan på gymnasiet, skulle jag och en nära vän träffas för att ta en promenad tillsammans. På grund av integritetsskäl vill jag inte berätta mer om honom än att han och jag är uppväxta i ungefär samma område, och att vi har känt varandra sedan dagis. Hur som helst möttes vi upp på en gångväg. Den lilla vägen låg precis intill skogen där lägerplatsen fanns. Jag och min kompis stod där en liten stund och småpratade när han plötsligt vände på huvudet och stirrade in i skogen. Och så sa han:

“Visste du att det har bott satanister här i skogen?”

Jag tittade förvirrat på honom. Vad i helvete menade han med det? Misstroget frågade jag:

”Vadå satanister?”

”Jamen, du vet, folk som dyrkar djävulen”, svarade han. “Det var typ en satanistisk sekt, för jättelänge sedan alltså, på kanske 80 eller 90-talet, som byggde kojor här i skogen som de sedan bodde i. Vi lekte ju där som barn ibland, minns du inte det?”

“Jo, jag minns kojorna. Men vad gjorde de här då?”, sa jag.

“Inte vet väl jag vad de gjorde, ritualer och offerriter och såna satanist-saker antar jag.”

Jag stirrade tomt in mot skogen. Jag ville inte tro att min vän ljög för mig, men att det skulle ha varit satanister som var ansvariga för lägerplatsen kändes alldeles för långsökt. Min kompis märkte nog av min tveksamhet, för han föreslog att vi skulle gå in i skogen för att leta upp kojorna. Egentligen hade jag ingen lust att gå in i skogen, jag visste ju hur mörkt det var därinne, men jag var lite nyfiken så jag gick med på det. Vi letade upp stigen som ledde mot lägerplatsen och gick i några minuter. För varje steg jag tog blev det mörkare och mörkare, och det dröjde inte innan jag började frysa ordentligt. En liten stund senare kom vi fram till det lilla lägret, eller snarare, det som tidigare hade varit det lilla lägret. Kojorna var rivna, det enda som fanns kvar av dem var träden som hade fungerat som deras stommar. Inte heller var lägerelden och dess tillhörande träbänkar kvar, de var spårlöst försvunna. Om det inte vore för att den lilla bäcken med den pyttelilla bron fortfarande stod kvar, hade jag nog trott att vi gått vilse. Trots att bron var rejält sliten så fanns det ingen tvekan: det här var allt som fanns kvar av den märkliga lägerplatsen.

Besvikna gick jag och min kompis hem till mig. Jag vet inte vad vi hade förväntat oss att hitta i skogen, kanske någon ledtråd om vem som faktiskt hade byggt kojorna, men att upptäcka att allt var borta var något vi definitivt inte varit beredda på. När vi kom hem till mig satte vi oss i mitt tv-rum. Min kompis höll på med sin mobil medan jag halvsov i soffan. Efter en stund sken min kompis ansikte upp. Han skrek högt “Jag visste det!” och jag vaknade till.

Han gav mig mobilen, och jag tittade chockat på skärmen. Min vän hade på något vis hittat en gammal artikel på nätet som bekräftade att det faktiskt hade funnits satanister som hade härjat i skogen mellan E45:an och Edsvalla.

Nu i efterhand minns jag inte så mycket mer av den artikeln, mer än att den var så pass gammal att den hade typ skannats in från en vanlig tidning till datorn och laddats upp i något typ av arkiv. Antagligen hos en lokal tidning som VF eller NWT.

Jag minns inte riktigt, och tyvärr kan jag inte heller bifoga artikeln här. För oavsett vad jag googlar på så dyker artikeln inte upp, kanske ligger den gömd någonstans på internet, men helt ärligt så tror jag inte det. Jag tror att den är borta, på samma sätt som kojorna är borta. Jag tror att någon har gjort sig av med allt som kan bevisa att det faktiskt har bott en satanistisk sekt här i Edsvallas skogar. Någon vill inte att sanningen ska komma fram. Eller kanske vill någon inte att fler barn ska leka i djävulens ruiner. Oavsett tänker jag aldrig någonsin gå in i den skogen igen, för jag vill inte att denna någon ska få ett skäl till att vilja göra sig av med mig.

Signaturmelodi

Du lysnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var ett mejl som lyssnaren Sanna skickade i förra året, med ett märkligt minne från ungdomen. En sådan där upptäckt som man antingen måste ge sig ned i med liv och lust, med huvudet först trots risken att stöta på vad som helst, eller helt låta bli. Sanna valde det sistnämnda, och det kan man väl inte beskylla henne för.

För vi ska nu få höra hur det kan gå om man istället väljer att följa spåret ner i kaninhålet. Det är en berättelse inskickad av en anonym lyssnare. Den läses av Fanny Omne.

okej, jag har fuckat upp…

Jag vet inte var jag ska börja…. Men okej, jag har läst en del manga, och därför ville jag ta reda på mer om författaren Kôji Suzuki, jag klickade vidare på länkar från wikipedia, tog många stickspår, hamnade bland annat på olika sidor om “the ring”, oklart om det har med saken att göra, men… Ja, jag hittade en del intressant att läsa, fortsatte läsa lite om den där typen av “kedjebrev” som har frodats på internet, typ som videobandet i the ring…

Hur det nu var, så kände jag väl mig nöjd med min research-session, jag stängde ner alla flikar, och tittade på lite spökjaktsvloggar på youtube. Jag är helt säker på att jag stängde ner flikarna… Men när jag startade datorn nästa dag låg en flik öppen, en sida jag inte kände igen. Det såg ut som en gammal blogg, ganska ful sida, med en halvlång text som handlade om att den som hade skrivit texten hade hört en historia om en kvinna som hade fått nåt sånt där “kedjebrev” och klickat på en länk, som hade visat en video där en förvrängd röst säger att hon måste svara i telefon när det ringer och svara rätt på sju frågor. Rösten säger att hen är generös nog att ge kvinnan 21 dagar på sig att svara rätt på alla sju frågorna, det kommer vara nya frågor vid varje samtal. Om kvinnan misslyckas med att svara rätt kommer hon att “upphöra att existera”. Gammal hederlig creepy pasta.

Enligt blogginlägget var detta nedskrivet i en dagbok som hade hittats i ett övergivet och delvis nedbrunnet hus nånstans i nån småstad i USA (så klart, vart annars?…)

Lite kul skröna att snubbla över så där, jag antar att jag måste ha missat att stänga ner sista fliken…

Men det är nu jag verkligen borde vetat bättre…

Sist i blogginlägget låg en länk… Klickade jag på den? Ja, jag gjorde ju det, jag var nyfiken.

Godkände jag kakor av ren vana innan jag tänkte mig för? Ja, jag gjorde ju det…

Sidan laddade en stund, sen kom ett felmeddelande, jag var redan investerad så jag försökte ladda om igen, jag såg lite snabbt vad som såg ut som en header från en annan bloggsida, men jag hann inte läsa innan det flimrade till och “sidan kan inte nås” kom tillbaka. Efter ett försök till gav jag upp.

Nu behöver jag berätta att jag har bott i min lägenhet ett tag, jag har aldrig haft fast telefon, men när jag flyttade hit hade jag internet via telefonjacket. Sen några år tillbaka har ju kopparnätet avvecklats, i min kommun är det redan släckt.

Så varför väcktes jag mitt i natten av en telefonsignal?!

Ni som minns de fasta telefonerna vet att när det ringer i en sån hade det en annan klang, en annan resonans än en retro-ringsignal i en mobiltelefon. Det liksom vibrerar i hela telefonen och i bänken den står på. Eller ja, stod. Men det är en speciell ljudkvalitet, liksom.

En signal, mitt i natten, jag vaknade i panik över det oväntade ljudet. Men sen vart det tyst. För jag har ju ingen fucking fast telefon. Jag måste ha drömt, bestämde jag mig för och efter ett tag somnade jag om.

Nästa natt hände exakt samma sak.

Jag gjorde en lite märklig felanmälan till fastighetsskötaren, jag kunde ju inte gärna påstå att det ringer från telejacket, men jag skrev att det kommer ett ljud från nåt av uttagen som sitter i det nordvästra hörnet. Vaktmästarn var här och mätte lite olika grejer, sa att inget såg konstigt ut, måste ha varit ett ljud utifrån som skrämt mig.

Ja, det låter ju logiskt, men jag vet vad jag hörde. Tro mig, jag skulle ge vad som helst för att det skulle ha varit ett ljud från gatan.

Nu har det gått två veckor, med en skarp ringsignal varje natt.

Jag har bett en annan vaktmästare komma och kolla, hon sa samma sak som den första.

Jag har dubbelkollat med kommunen och kopparnätet ska vara helt släckt. Så varför är det varmt runt telejacket? I förrgår morse var det lite mörkt, alltså lite bränt liksom, runt jacket. Igår ytterligare lite grann. Idag såg plastkåpan ut att vara lite smält, hörnen ser liksom mjukare ut. Jag har inte vågat känna på den sen igår på eftermiddagen, då jag…Det fastnade liksom i första fingerleden…som en elstöt… Nä, jag kan inte sätta ord på hur det kändes när jag nästan nuddade… nej.

På nåt sätt så vet jag att det inte är elfel. På nåt sätt så vet jag att om nån annan kommer hit och mäter, igen, så kommer det inte ens vara varmare. Kommer säga att den mörkare fläcken måste vara fukt. Jag vet, alltså det låter ju så sjukt, men…

Förra veckan köpte jag en gammal telefon på second hand och testa att koppla in den… Kopparnätet är som sagt nedsläckt, så det hände absolut ingenting. Jag lät givetvis telefonen vara inkopplad över natten. När det ringde, fråga mig inte hur men jag vet att det ringde inne i väggen, inte i telefonen, och nästa morgon var telefonen smält. Den såg ut som att den hade blivit lämnad på en varm platta på spisen, eller nåt.

Det där i fingret har spridit sig upp till armbågen… en känsla av…smält… jag vet inte…

Jag har testat att köra olika virusprogram, men, det är ju liksom inte i datorn, det är inte i modemet, det är ju i telefonjacket?!…i väggen?!

Vad sjutton ska jag göra?!

Jag fattar ju hur det här låter, och jag tror inte att jag har lyckats vara alldeles sammanhängande, men… Jag VET. Djupt ner i magen liksom.

Jag VET att jag har fuckat upp.

15/21

Det här skrev jag i ett dokument i datorn på dagen efter den 15e av 21 nätter, jag vet inte riktigt vad jag menade att göra med det… Nån slags dagbok?…

Nu är det kvällen efter natt 20 och jag tror att jag har klarat mig. Eller alltså… wow… Okej, jag ska försöka samla tankarna.

Jag sjukanmälde mig förra veckan, jag har knappt kunnat sova och har inte kunnat koncentrera mig.

Det här är som en mardröm.

Du kan ju säkert gissa att det eskalerade, tapeten i hörnet fick sotfläckar natten till i förrgår, jag satt vaken hela natten och såg det hända. Jag kände lukten.

Jag övervägde att fråga om jag fick sova hos en vän natten till igår men jag valde att inte fråga, jag skulle inte palla att ha på mitt samvete att nåt händer hemma hos dem…

Så jag sov ett par timmar på dagen i förrgår, och satt sen vaken nästa natt igen, det var alltså natt nummer 20.

Nånslags maktlöshetens apati?…

Jag slumrade tydligen tillför jag vaknade i ett rum som brann. Det gick liksom både snabbt och oändligt långsamt på samma gång, jag kan inte säga om jag vaknade av ringsignal i väggen, eller av brandvarnaren, eller av att grannen ovanför ringde på min dörr…

Rummet var inte övertänt än, så jag kunde ta mig ut, grannen ovanför hade känt röklukt hos sig och vi kunde gå ut på gården tillsammans, det var bara vi som var hemma i vår trappuppgång, så ingen människa kom till skada. Brandkåren blev larmad när brandvarnaren gick igång, de kom snabbt på plats och kunde släcka innan branden spred sig mer…

Ja alltså, när jag säger att det är som att jag lever i en mardröm, så är den ju inte slut än. Men på sätt och vis har ju allt ändå gått bra.

Nu är det en “verklig” situation med försäkringsbolag och praktiska saker som behöver ordnas med, men den där “förbannelsen”, den har jag ju klarat mig ifrån.

Ja.. Om det nu ens var det, det …är ju mer troligt att det var elfel eller ..nåt “vanligt” som gjorde att det började brinna.

Åååh, jag är så trött så jag vill bara gråta, hela dagen har gått med olika tjänstemän som har behövt min signatur på olika dokument för att kunna gå vidare med sina olika ärenden, jag har varit och köpt lite kläder, tandborste, tandkräm… Allt i lägenheten verkar vara rökskadat..Jag har inte fått komma in än.

Jag satt med datorn och mobilen bredvid mig, när jag vaknade, så jag plockade med mig dem utan att ens tänka. Det är ju bra att instinkterna funkar ibland.

Försäkringsbolaget har fixat ett hotellrum åt mig och jag har äntligen kunnat stänga dörren om mig och bara andas ut.

Eller… jag hoppas på det…

Jag tog en behövlig dusch förut, och när jag tvättade ur håret lät det som att det ringde en signal på telefonen i rummet. Jag är inte säker, för …ja.. skvalande vatten…

När jag kom ut från duschen och satte mig på sängen och öppnade datorn, då ringde det igen, och då hann jag svara.

Det var från receptionen, som ville kolla att allt var okej, de hade nämligen ett felmeddelande på brandvarnaren i mitt rum. När jag sa att jag hade duschat svarade tjejen att det säkert var vattenångan som hade förvirrat brandvarnaren.

Jag tackade och la på…

Jag hade som sagt startat datorn när hon ringde, när jag hade lagt på och vände mig tillbaka till datorn… då var det här dokumentet öppet…

Jag har inte haft det öppet sen jag skrev det…

Men min lägenhet har redan brunnit ner. Och hon i receptionen lät helt övertygad om att varm dusch var anledningen till felmeddelandet i brandvarnarsystemet…

Nej, men jag är så trött… Jag orkar inte mer…

Jag måste bara få sova en ostörd natt.

Receptionen är bemannad dygnet runt, de har koll på alla brandvarnare och larm, visst?…

Jag måste bara få sova… Nu är det väl bara min övertrötta hjärna som spökar med mig va?… Jag måste få sova…

Vi hörde en berättelse inskickad av en anonym lyssnare, uppläst av Fanny Omne.

Och vi ska fortsätta röra oss nere i kaninhålet, åtminstone i den betydelsen att man gett sig fan på att lyckas med något och följderna man då får räkna med. Det är en lång historia, skriven av lyssnaren Hannes B, och den läses av Ludvig Josephson. Den heter: “Dansbanan.”

Jag minns exakt när jag förstod att det hade gått för långt. Det var en regnig tisdagseftermiddag i april och Rebecka ringde mig från bilen i ett tillstånd som gränsade till total panik. Hon var på väg från jobbet och hade glömt bort vägen hem till oss. Mellan hennes desperata snyftanden kunde jag höra vindrutetorkarnas svaga gnisslanden i bakgrunden.

Där jag stod i köket med mobilen i handen och min hysteriska fru i örat slog insikten till med full kraft. Det fick räcka nu. Hon kunde inte längre fortsätta som om allt var som vanligt. Vi kunde inte fortsätta.

Rebecka fick en akuttid på vårdcentralen dagen därpå. Jag tvingade mig med, litade inte på att hon skulle säga som det var. Rebecka har alltid varit bra på att upprätthålla en fasad.

“Jag sjukskriver dig på heltid från och med nu”, sa läkaren. “Medelsvår depressiv episod. Och akut stressreaktion.”

De sista orden mumlade han med blicken ner i dataskärmen. Som om han redan var klar med oss och hade börjat skriva journal. Jag kunde känna hur mina axlar sänkte sig en aning, en lågmäld utandning av lättnad. Samtidigt var det något som skavde. Jag sökte läkarens blick, letade efter något mer. Ett råd? En lösning?

Eller så var det något helt annat som fick mig att tvekande dröja kvar i den hårda besöksstolen, med Rebecka – mimikfattig och märkligt ointaglig – i en likadan stol till vänster om mig. En föraning om vad som komma skulle kanske.

“Jag skriver ut antidepressiva”, sa läkaren när jag precis samlat tillräckligt med kraft för att resa mig ur stolen. “Börja direkt med en tablett och sedan trappar du upp.”

Han såg upp över läsglasögonen och plirade mot Rebecka. Hon log mot honom och nickade. Blicken glasartad och tom.

“Okej, då får vi tacka så mycket”, sa jag till slut, eftersom Rebecka – med sitt obehagligt milda leende – bara stirrade på doktorn, och någon av oss måste ju säga något.

Jag sköt ut stolen, tog Rebecka under armen och drog henne med mig mot dörren.

“Promenader!” utropade läkaren när jag precis lagt handen på dörrhandtaget.

“Ursäkta?” Jag vände mig om, kände mitt frågande uttryck i ansiktet. Rebecka gjorde inget väsen av sig. Hennes arm var fortsatt fastkrokad i min.

“Jag skriver också ut promenader”, sa den medelålders mannen i vit läkarrock. Han viftade med receptblocket; det gulvita pappret kändes omodernt och analogt, matchade hans allmänt mossiga uppsyn. Jag kunde inte komma ihåg hans namn , trots att han presenterat sig bara tio minuter tidigare.

“Fysisk aktivitet på recept. Fyrtiofem minuters promenad per dag.” Han nickade uppmuntrande mot Rebecka.

“Det är kliniskt bevisat. Hjälper mot depression.”

Rebecka nickade långsamt tillbaka. En mekanisk rörelse som fortplantade sig in i min kropp via hennes slappa arm. Hon log igen.

“Promenader”, upprepade hon tonlöst.

Veckan efter mötet på vårdcentralen kändes som ett test. Det var som om något stod och vägde för oss. Skulle Rebecka göra ett aktivt försök att faktiskt ta sig ur det mörker hon befunnit sig i det senaste halvåret – eller skulle hon helt tappa greppet och falla fritt rakt ner i avgrunden?

Den första morgonen efter läkarbesöket var jag så spänd i kroppen att jag tyckte mig höra ett svagt knarrande från nackmusklerna när jag vred på huvudet och sökte Rebeckas blick när hon klev ut från sovrummet.

“Mattis”, sa hon konstaterande när hon fick syn på mig där jag satt med min laptop och kaffekopp vid köksbordet. “Är du hemma?”

“Jag kommer jobba hemifrån den här veckan”, sa jag och försökte ignorera den pockande känslan av att hon egentligen hade velat vara ensam. “För att hålla dig sällskap.”

För att hålla koll på dig, ekade det i mitt huvud.

Rebecka nickade, gick fram till diskbänken och hällde upp ett glas vatten. Sedan tog hon fram den lilla vita asken märkt Sertralin, tryckte ut en tablett ur kartan och svalde den med en klunk ur glaset.

“Jag går ut och tar en promenad”, sa hon och gick ut i hallen.

När hon försiktigt fört igen ytterdörren bakom sig – till och med hennes sätt att stänga dörren var likgiltigt – reste jag mig från min plats i köket och gick in i det lilla rum som låg vägg i vägg med vårt sovrum. Fönstret därinne vätte mot husets baksida. Efter tomtgränsen bredde skogen ut sig.

Rebecka gick över gräsmattan med en slags beslutsamhet i stegen, som rimmade illa med hennes allmänt håglösa uppsyn. Rörelsemönstret väckte en egendomlig blandning av ömhet och irritation inom mig. Jag stod kvar och såg efter henne tills hon vek av mot stigen som försvann in mellan tallarna vid skogsbrynet.

När jag inte längre kunde se Rebecka föll en tung villrådighet över mig. Jag borde sätta mig ner och jobba vid datorn, men det var som om alla spänningar i kroppen fick benen att liksom växa fast i golvet. Jag såg mig om i det lilla rummet; halvfärdigt renoverat och tomt på möbler.

Barnets rum.

Jag bävade inför det samtal vi snart måste ha, samtalet som handlade om rummets framtid. Nu när det stod klart med all önskvärd tydlighet att det aldrig skulle bo ett barn härinne. När allt hopp slutligen hade släckts.

Under tio års tid hade vi försökt skaffa barn. Ett helt decennium. Ett årtionde av ägglossningstest, schemalagt sex, hormonsprutor, ägguttag, embryoöverföring. Tio år av spirande hopp, ångestfylld väntan, nattsvart besvikelse. Om och om igen i en vidrig karusell. Tills det faktiskt funkade. Rebecka blev gravid.

Det var så orimligt att det hela hade känts surrealistiskt. Efter nio år – vårt allra sista försök. Vi båda började närma oss fyrtio och vi var rörande överens om att det här skulle bli vår absolut sista IVF. Rebeckas kropp var urlakad och tömd. Hon skulle inte klara en till behandling, varken psykiskt eller fysiskt. Själv var jag i det närmaste helt avstängd – det kan jag se i efterhand – och levde som med skygglappar mot den omgivande världen. En allt större del av mig hade dessutom börjat längta efter en tid när det skulle vara möjligt för mig att tänka på något annat än att skaffa barn.

När Rebecka darrande kom ut från toaletten med stickan som visade de absurda två strecken var besvikelse det första jag kände, efter den initiala chocken. En förbjuden och omedelbar känsla som jag snabbt knuffade bort. Hur kunde jag ha mage att vilja bort från det här, nu när det faktiskt – äntligen – hände?

Så småningom kom ändå det där glädjeruset. Mycket tack vare att Rebeckas reaktion smittade av sig. Att få se min fru leva upp på det viset, efter de senaste årens våndor, kunde inte göra mig annat än lycklig.

Fyra månader fick vi. Fram till den där dimmiga oktobermorgonen när vi satt i väntrummet hos barnmorskan i spänd förväntan. Vi skulle få höra vårt barns hjärtljud för första gången. Jag kände mig upprymd och pirrig, men egentligen inte särskilt orolig. Vi hade ju nyss varit på ett ultraljud och allt hade sett bra ut.

“Det kan ta en stund innan jag hittar rätt”, sa barnmorskan med ett leende. “Så ni ska inte bli oroliga om det inte hörs direkt.”

Men det hade aldrig kommit något ljud. Det där rytmiska dunkandet som borde fylla rummet infann sig aldrig. Avsaknaden av ljudet värkte och slet i mina öron, ända tills barnmorskan tog ett djupt andetag och vände blicken mot oss. Det var en blick som inte krävde någon förklaring. Jag kan fortfarande höra Rebeckas efterföljande skrik.

Rebecka fortsatte med sina promenader hela veckan, efter att vi varit på vårdcentralen. Varje morgon klev hon upp, tog sin tablett och knöt skorna. Exakt fyrtiofem minuter senare kom hon tillbaka hem. Därefter stängde hon in sig i sovrummet under resten av dagen. Jag satt vid köksbordet och försökte arbeta, egendomligt avvaktande inför min egen fru på andra sidan väggen.

Veckan därpå kändes rutinen så etablerad att jag beslutade mig för att åka in till kontoret några timmar. Rebecka misstyckte inte. I själva verket var hon så fåordig att jag började klättra på väggarna därhemma, närmast desperat törstande efter lättsam social samvaro med mina kollegor.

När jag stod i dörren för att gå ut till bilen kom Rebecka ut från sovrummet. Hon gick mot diskbänken, på väg till sin morgontablett, och hejdade sig mitt i steget. Hon vände sig mot mig där jag stod i hallen; ett otydbart uttryck i hennes ögon.

“Hej, Matt-is”, sa hon.

Något med hennes röst, eller kanske snarare hennes betoning, fick mig att hejda mig. En kittlande rysning längs nacken. Något stämde inte. Rebeckas sätt att verkligen trycka på det första ordet – hej – och sedan låta mitt namn liksom sväva iväg därefter i två tydligt uppdelade stavelser; det lät konstlat och onaturligt.

“Hej”, sa jag. “Jag åker nu. Du minns att jag ska in till kontoret?”

“Ja, själv-klart”, sa Rebecka.

Samma märkliga betoning på det första ordet, och sedan gick hon upp lite i tonläge på det andra. Nästan melodiskt, som om hon sjöng?

“Är allt bra?”

Jag såg på min fru. Hon kändes underligt främmande där hon stod mitt på köksgolvet. Så blinkade hon till, tog några steg fram mot mig, och så hände något som inte hänt på mycket länge. Rebecka gav mig en kyss på kinden och log. Ett helt vanligt Rebecka-leende. Inget påklistrat, stelt ryckande i mungiporna. Jag kände hur mina ögon tårades. Det jag nyss upplevt; rysningen i nacken, var som bortblåst.

“Allt är bra”, sa Rebecka – med sin vanliga röst och betoning – och strök mig längs armen.

Det oerhörda hände – Rebecka började förbättras. Dag för dag blev hon alltmer sig själv. Möjligen till och med en gladare version av sig själv? Kanske hade läkaren på vårdcentralen haft rätt. Promenader kanske faktiskt var botemedlet mot depression? Promenader och den lilla vita tabletten, förstås.

Jag förvånades och gladdes – och samtidigt fanns det där skavet inuti. Det som jag ännu inte hade ord för, men som jag nu i efterhand kan förstå fanns där av en anledning.

“Får jag följa med dig på din promenad?”, frågade jag en lördagsmorgon när Rebecka precis svalt ner tabletten. Hon ryckte till, som om frågan var helt tagen ur luften, tycktes tveka en stund innan hon svarade.

“Ab-so-lut”, sa hon.

Där var den igen – den onaturliga betoningen på ordets första stavelse. Uppdelningen av ordet i tre ryckiga stavelser. Jag rös till, precis som förra gången. Något med det där sättet att tala gjorde mig illa till mods.

“Varför säger du sådär?” frågade jag.

Hon betraktade mig med ett frågande uttryck.

“Hurdå?”

“Jag vet inte, du gör något konstigt med orden. Med betoningen.”

Rebecka skrattade till; ett lätt, porlande skratt som nästan lät som hennes vanliga. Eller som jag trodde att det lät. Det var så längesen nu.

“Nu tror jag att du hänger upp dig på småsaker, Mattis”, sa hon. “Kom så går vi då.”

Jag gick tätt bakom Rebecka på den väl upptrampade stigen. Det hade nu hunnit bli maj och de första vitsipporna hade slagit ut mellan björkarna. Morgonsolen föll in mellan de små ljusgröna bladen. Det var nästan smärtsamt vackert, och djupt inne i maggropen värkte den pockande insikten att om allt hade varit annorlunda, skulle vi ha kunnat gå här nu med vårt barn.

Rebecka stegade beslutsamt på i snabb takt. Jag blev plågsamt medveten om att min kondition – liksom mycket annat – hade förfallit de senaste månaderna; jag fick kämpa för att hänga med i hennes tempo. När björkskogen tog slut vek Rebecka av mot höger, in mot den mörkare och tätare granskogen. Utan att slå av på takten fortsatte hon framåt på små djurstigar med djupgrön mossa längs sidorna. Jag kunde inte minnas att jag någonsin gått här förut, trots att vi befann oss bara någon kilometer hemifrån. Var det inte märkligt? Jag skulle precis påpeka detta för Rebecka, när hon plötsligt stannade upp.

“Titta”, sa hon och svepte ut med armen.

Jag ställde mig bredvid henne, försökte förstå vad hon ville visa för mig. Vi befann oss vid skogens slut, och framför oss bredde en glänta ut sig. Längre ner kunde jag skymta blänkandet från sjön. Där nere fanns badplatsen som jag hade haft för vana att avsluta mina löprundor vid, på den tiden då jag ansåg det viktigt att ta hand om min kropp. Men här – just på den här platsen – hade jag aldrig varit. Det tycktes mig mycket besynnerligt.

“Vilken fin utsikt”, sa jag och vågade mig på att söka Rebeckas hand.

Till min besvikelse drog hon sig omedelbart undan.

“Men titta!”, sa hon igen. En vass ton i hennes röst nu.

Jag såg mig omkring och försökte förstå vad det var hon så angeläget ville förevisa. Samtidigt tog Rebecka ett par steg ut i gläntan och gick bort till några röda byggnader, som först nu fångade min uppmärksamhet. Min blick hade automatiskt dragits till sjön och den vackra utsikten, och jag hade missat de små husen som låg ett tiotal meter bort. Jag följde efter Rebecka.

Två mindre fönsterlösa byggnader låg tät intill varandra. De hade luckor igenspikade framtill och vita knutar. Det såg ut som små kiosker. Lite längre bort fanns ett större skjul, med platt tak och ett enda öppet, upphöjt rum. En scen. Framför den lilla scenen låg ett, delvis murket, trädäck omringat av ett staket.

“Är det en gammal dansbana?”, frågade jag, trots att det egentligen var uppenbart. “Mitt ute i skogen?”

Rebecka såg hänfört på de faluröda små husen, den flagnande färgen och de väderbitna plankorna. Det fanns en intensitet i hennes blick som jag fann obehaglig. Hon tycktes som uppslukad av platsen.

“Visst är det fint?”, viskade hon.

“Jovisst”, sa jag tvekande. “Men jag tycker kanske mest att det är fascinerande att jag aldrig har varit här under alla år. Har den här platsen alltid funnits?”

Rebecka ignorerade min dumma kommentar och klev istället in på det halvruttna däcket. Små kvistar och längre grässtrån stack upp mellan plankorna. Hon stannade till ungefär mitt på den öppna ytan med ryggen mot mig. I någon sekund stod hon bara där med armarna hängande slappt längs sidorna och blicken vänd mot den lilla scenen.

Jag kände mig rådvill. Situationen liknade ingenting jag ställts inför tidigare. Det var något med Rebeckas sätt; hon verkade helt förtrollad av platsen vi befann oss på, medan allt jag såg var några gamla ruckel som fått stå och förfalla i en skogsglänta.

Då hände det.

Rebecka vände sig om, långsamt och lite trögt, som om hon rörde sig i vatten. Och sedan, när hon stod med ansiktet helt riktat mot mig och blicken fäst i min, började hon dansa.

Det var så oväntat och egendomligt att jag först hade svårt att tro på vad jag såg. Men jo, Rebeckas fötter rörde sig över dansbanan; först lite försiktigt, avvaktande. Därefter allt snabbare, tills hon fullkomligt virvlade runt i rasande svängar. Det verkade vara en vals; den typ av dans som man egentligen ska dansa ihop med en partner. Nu rörde sig Rebecka istället själv i en böljande tretakt, med armarna hängande längs sidorna. Det hela hade kunnat vara komiskt, nästan löjeväckande, om det inte hade varit för Rebeckas blick.

I hennes ögon fanns ingenting som tydde på att det här var ett skämt eller en föreställning i syfte att få mig att skratta. Rebecka var fullt allvarlig, totalt uppslukad i dansen. Som ett barn som vill visa sin förälder vad hon lärt sig, for det genom mitt huvud. Ett stelt leende började formas i hennes ansikte; det växte och växte tills båda tandraderna blottades. I kombination med den allvarliga blicken såg det vansinnigt ut.

Rebeckas skor klapprade hårt mot det knakande underlaget.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Något var uppenbarligen väldigt, väldigt fel med min fru. Min fru – som gått igenom helvetets alla kval de senaste åren; som för ett drygt halvår sedan fått beskedet att det barn som hon vigt de senaste tio åren av sitt liv åt att skaffa var dött. Att allt kämpande hade varit förgäves och att hon skulle tvingas föda fram det livlösa fostret inuti sig. Min fru – som därefter hamnat i något slags apatiskt tillstånd; ett mörker dit jag inte haft tillträde. Just hon – min fru, min Rebecka – stod alltså framför mig på en övergiven dansbana i skogen och…dansade vals, som om livet hängde på det. Ett illamående steg upp inom mig, där jag stod med ena handen på det väderbitna staketet.

På något sätt tog vi oss hem den där första dagen. Rebecka slutade väl att dansa – jag minns inte riktigt hur det gick till – men vi måste ha gått samma väg tillbaka, genom granskogen, förbi björkarna och vitsipporna.

“Varför gjorde du sådär?”, dristade jag mig till att fråga senare den kvällen. Jag hade hela tiden en känsla av att vara ute på hal is, att frågan skulle kunna göra Rebecka upprörd, trots att det ändå var en helt rimlig undran.

Rebecka skrattade till; det där skrattet som nästan var hennes vanliga.

“Vad menar du? Jaså, dansen! Äsch, jag tycker bara att det är så fint däruppe. Får liksom lust att dansa, bara.”

Hon log; ett nästan-varmt leende. Jag ville så gärna att det skulle vara hennes vanliga. Behövde att det skulle vara min Rebecka som satt mittemot mig, som började komma tillbaka från mörkret. Min Rebecka, som aldrig någonsin – under våra femton år tillsammans – visat något som helst intresse för dans.

Nej, det där fick inte betyda något; inte förstöra det lilla hopp som börjat gro i mig. Därför stoppade jag undan synen av den dansande Rebecka med det förvrängda grinet i ett rum i mitt inre, låste ordentligt och kastade bort nyckeln. Sedan besvarade jag Rebeckas leende och tog hennes hand. Den här gången drog hon sig inte undan.

De kommande veckorna syntes alltfler tecken på att Rebecka var på väg att tillfriskna ur depressionen. Hon tog självmant initiativ till att bjuda hem sina vänner, hon åkte in till sitt arbete och tog en fika med sina arbetskamrater, och framförallt ville hon vara med mig. Det kändes nästan som om hon var tillbaka; sådan som hon varit senast vi varit lyckliga. Då när det hade vuxit ett liv inuti Rebecka.

Rebeckas läkare var nöjd med symtomreduceringen, som han något högtravande kallade Rebeckas förbättring. Han såg det hela som tecken på att medicineringen fungerade. Rebecka tycktes svara ovanligt väl på antidepressiva läkemedel – i kombination med de dagliga promenaderna.

Rebeckas beteende uppe vid dansbanan kom inte upp för diskussion på vårdcentralen, trots att tankar snurrade i mitt huvud kring möjliga medicinska förklaringsmodeller till det som hänt. Kunde man bli psykotisk av antidepressiva?

Eller hade Rebecka skadats så mycket av det trauma vi varit med om att det gett henne någon slags skador på hjärnan?

Samtidigt; vad var det egentligen som varit så konstigt med att Rebecka tagit några danssteg på ett gammalt trädäck ute i skogen? Hon kanske helt enkelt fick lust att dansa bara, som hon själv hade sagt? Vad var felet med det?

Jag följde aldrig med Rebecka ut på promenad igen, även om hon fortsatte med sina dagliga turer i skogen. Inget uttalades mellan oss, men jag bad inte om att få göra henne sällskap, och hon frågade inte heller. Jag intalade mig att jag undvek att fråga henne eftersom jag ville att hon skulle få ha sina promenader ifred; att ensamheten i sig skulle fungera återhämtande för henne. I själva verket visste jag nog att hon gick till dansbanan varje dag. Jag visste också och att jag aldrig mer ville se henne så som hon varit den där gången.

Mitt undvikande förhållningssätt fungerade i några veckor. Till slut hade vår tillvaro blivit så normaliserad, och Rebeckas tillstånd så uppenbart förbättrat, att skavet i mig nästan helt slutat göra sig påmint.

Vi hade firat midsommar hemma hos oss, tillsammans med min barndomsvän och hans pojkvän. Vi hade grillat och druckit vin, suttit och pratat på vår altan till sent. Jag hade somnat lycklig, lite berusad och behagligt trött bredvid Rebeckas varma kropp i vår dubbelsäng.

Några timmar senare vaknade jag av en kraftig åsksmäll. Sovrummet lystes upp av en blixt, och nästan omedelbart därpå skallrade fönsterrutorna till av det kraftiga mullrandet. Jag satte mig upp i sängen och sökte automatiskt med handen efter Rebecka till höger om mig. Hon hade alltid haft en lite barnslig rädsla för åska, och jag ville se till att hon var trygg.

Rebeckas sida av sängen var tom. Det var såklart ingen riktig anledning till panik; hon kanske hade vaknat av åskan och gått upp för att gå på toaletten. Ändå spred sig adrenalinet som en iskall flod i mina ådror. Av någon anledning var jag med ens fylld av onda aningar.

På båda sidor om rullgardinen sipprade ett gråaktigt gryningsljus in, vilket gjorde alla konturer i rummet lite suddiga. Trots att det såhär års nästan var fullt dagsljus därute, var det svårt att uppfatta detaljer i hörnen. Jag satte försiktigt ner fötterna på golvet och gick ut i hallen. Den avtagande åskan mullrade allt svagare i fjärran.

Badrummet var tomt. Inga spår efter Rebecka. Hela huset låg helt tyst i en slags försiktig avvaktan och jag fick plötsligt för mig att det höll andan. Mina fötter drogs automatiskt mot det lilla rummet bredvid sovrummet.

Barnrummet.

När jag gick genom den smala hallen hejdade jag mig. Hade jag uppfattat ett ljud i den tryckande tystnaden? Ett svagt dunsande?

Dunk-dunk-dunk.

Jo, visst var det något som lät.

Dunk-dunk-dunk.

“Rebecka?” Min röst lät främmande och drömlik.

Jag fick inget svar, men däremot blev dunsandet tydligare ju närmre dörröppningen jag kom.

Dunk-dunk-dunk.

Dunk-dunk-dunk.

Jag svalde. Något i mig ville inte gå in i det där rummet; en stark och oförklarlig visshet om att inget gott väntade mig därinne. Trots detta tog jag ett djupt andetag och klev över tröskeln så att jag kunde överblicka vad som fanns därinne.

Rebecka satt med benen i kors mitt på golvet, med blicken riktad mot fönstret. Ögonen var uppspärrade och glasartade. I några sekunder fick jag för mig att hon kanske gick i sömnen, och mina tankar hängde tacksamt upp sig på det konkreta problemet. Hur var det nu med sömngångare? Kunde det vara farligt att väcka dem? Skulle jag försöka leda henne försiktigt tillbaka till sängen?

Jag hann aldrig omsätta tanken i handling, utan avbröts tvärt av att Rebecka plötsligt ryckte till. Det gick som en skälvning genom henne, varpå hela hennes kropp vek sig som en fällkniv från midjan och framåt. När överkroppen låg platt över hennes ben slog hon huvudet hårt i golvet. Tre distinkta slag.

Dunk-dunk-dunk.

Rebecka reste sig tillbaka upp till sin upprätta position igen, som om inget hade hänt. Och så föll hon framåt på nytt.

Dunk-dunk-dunk.

Jag tog de sista kliven fram till henne. När jag tvekande la handen på hennes axel stack det nästan till i handflatan av hennes stekheta hud. Den var svettig, närmast hal. Håret hade krusat sig runt hennes bleka ansikte.

“Rebecka”, sa jag och min röst lät rädd. “Rebecka, vad gör du? Har du feber?”

Hon svarade inte. Hon hade ännu inte mött min blick; ögonen var fortsatt fästa vid fönstret – eller skogen där utanför kanske. Så riste hennes kropp till på nytt och överkroppen fälldes framåt igen.

Då var det som om något klickade till inuti mig.

“Nej!”, ropade jag. “Sluta!”

Jag slog armarna om hennes midja och höll emot. Försökte dra henne upp igen. Rebecka kändes motsträvig och omöjligt stark. Hela hennes kropp var spänd. Jag släppte inte taget, fortsatte hålla om henne trots att hon kämpade emot. Hennes panna strävade ner mot golvet igen.

“Rebecka, sluta!”

Min röst bröts. Det var som om situationen kom ikapp mig och jag med ens såg allt med viss klarhet. Rebecka gick inte i sömnen. Däremot stod det inte alls rätt till med henne. Min fru var inte frisk.

Precis när jag tänkt den tanken vred sig Rebecka ur mitt grepp. Hennes huvud föll mot golvet med ursinnig kraft. Återigen tre hårda smällar.

Dunk-dunk-dunk.

“Han. Är. Där”, sa hon med en underligt djup röst, som både var hennes egen och någon annans. Ett ord för varje dunk, en kort paus mellan varje ord.

Dunk-dunk-dunk.

Han-är-där.

“Nu måste du lyssna på mig”, sa jag och försökte samla mig, trots att rösten darrade och kinderna var blöta av tårar som tydligen rann ner för mina kinder. “Vi måste åka nu. Vi ska åka till sjukhuset. Du mår inte bra, du behöver hjälp. Kom nu.”

Jag drog lite i hennes arm, försökte få upp henne på fötter. Rebecka vände upp huvudet och såg på mig för första gången sedan jag kommit in i rummet. Hon betraktade mig med nollställd blick och skakade sedan långsamt på huvudet, samtidigt som det fruktansvärda, frysta leendet från kvällen vid dansbanan började ta form i hennes ansikte. Hon vred på huvudet tre gånger; höger-vänster-höger. Paus. Sedan höger-vänster-höger igen.

Den mekaniska rörelsen i kombination med flinet i hennes ansikte fick mig att rygga tillbaka.

Så reste hon sig snabbt upp, och den plötsliga rörelsen gjorde att jag tappade greppet om henne. I en enda vridning kom hon upp på fötter och tog sig ut ur rummet. Jag sträckte mig efter henne, men hennes varma hud var för hal. Rebecka gled undan från mig, och det lilla försprånget hon fick, var tillräckligt för att hon skulle hinna ut till hallen, öppna ytterdörren och försvinna iväg mot husets baksida.

Regnet hade upphört helt, och kvar låg bara en tung fuktighet i luften. Jag var vagt medveten om att sommarnatten höll på att övergå i tidig morgon runtom mig.

Småfåglarna kvittrade som galningar, men ljuden från skogen blockerades effektivt av min flåsande andning och de vibrerande pulsslagen i öronen.

Rebecka hade försvunnit ur sikte när hon vikit av mot den täta granskogen. Det var inte helt lätt att hålla rätt kurs över mossan och rötterna, utan något att fästa blicken på. Samtidigt som jag försökte minnas hur vi gått den där avlägsna morgonen i maj, ansträngde jag mig också för att hålla min skenande puls i schack.

Darrande förde jag upp telefonen, slog in 112 och lade mobilen mot örat. När operatören svarade efter några signaler stannade jag automatiskt till. Ljudet av den lugna och samlade rösten – en slags kontaktledning till det som faktiskt var rimligt och verkligt – fick något att lossna i mig.

“Ni måste komma. Min… fru. Hon behöver hjälp. Hon är… hon är sjuk. Hon gör sig illa.”

När operatören lovade att skicka en ambulans kunde jag inte hålla inne gråten längre. Äntligen skulle vi få hjälp, på riktigt. Mina fötter fortsatte framåt av sig själva, och jag brydde mig inte om att torka bort tårarna som rann nerför kinderna.

Några minuter senare kom jag fram till gläntan med utsikt över sjön. Molnen hade dragit undan och kunde bara anas som en mörkare nyans längre bort över skogen. Fukten från det tidigare regnet hade bildat en dimma som låg som ett täcke över det höga gräset omkring mig. Solen glittrade i sjön där nere. Det var nästan outhärdligt vackert och min blick ville – precis som förra gången – dröja kvar vid utsikten framför mig.

Jag vred motvilligt på huvudet mot de tre små röda byggnaderna. Det vilade en bedräglig stillhet över platsen; ungefär som om något ondskefullt lurade under ytan. Som om allt det vackra och skira var en kuliss för att dölja något helt annat.
Rebecka for runt i vida cirklar på dansbanan. Hennes kropp rörde sig i ett hastigt, men på något sätt ändå kontrollerat, tempo. De bara fötterna stampade mot de uråldriga plankorna och hennes stora vita t-shirt, som hon brukade sova i, böljade runt hennes tunna kropp. Precis som förra gången var det uppenbarligen en vals.

Ett-två-tre, ett-två-tre, ett-två-tre.

Jag blev stående som förstenad medan insikten långsamt föll på plats. Jag borde kanske gå fram till henne, försöka bryta transen, lägga armarna om henne, få henne därifrån. Men jag bara stod där och såg på henne, där hon trampade runt på trädäcket. Då och då vreds hennes ansikte åt mitt håll och hon stirrade då rakt igenom mig med oseende ögon, och det där hemska leendet.

Ett-två-tre.

Dunk-dunk-dunk.

Hej-Matt-is.

Valstakt. Tretakt. Såklart.

Något fick mig att haja till; ett blinkande ljus i ögonvrån, ett blått sken nere vid badplatsen. I mitt förstenade tillstånd tog det en stund innan jag förstod att det var det ljuset från ambulansen. Jag började fäkta vilt med båda armarna för att påkalla uppmärksamhet.

“Här uppe är vi!”

Någon började småspringa upp mot oss där nerifrån. Jag kunde höra röster men inte urskilja några ord. Ljuden från de andra människorna därnere var så trygga att mina ben vek sig under mig. Jag sjönk ner på marken och upptäckte först då, när grenar och barr stack mig på låren, att jag sprungit ut i bara kalsongerna.

Totalt utpumpad vände jag åter blicken mot Rebeckas håll. Hon fortsatte, helt outtröttligt, med sin evighetsdans på banan. Min egen utmattning, den vita dimman och det blinkande blåljuset måste ha spelat mina sinnen ett spratt, för när jag satt där och såg på min fru, hade jag kunnat svära på att hon inte längre dansade själv. Jag hade kunnat svära på att hon flög fram på dansbanan tätt omslingrad med en mörk gestalt.

Ett-två-tre.
Ett-två-tre.
Ett-två-tre.

En månad senare. Sommaren stod och vägde i slutet av juli. Några dagar till och den skulle tippa över mot övermogen, mörkgrön sensommar. När jag gick mot sjukhusets huvudentré tyckte jag mig kunna känna en lukt av höst.

Rebecka kom gående mot mig, där jag satt och väntade i avdelningens dagrum. När hennes blick mötte min sprack ansiktet upp i ett varmt leende. Jag fick fortfarande kämpa för att inte rygga tillbaka varje gång hon log. Den vansinnigt grinande grimas som förvandlat henne till någon annan, fanns alltjämt fastklistrad på min näthinna.

Jag reste mig upp.

“Hej, älskling”, sa hon och gav mig en kram.

Jag omfamnade henne och stod kvar en stund med näsan i hennes hår. Drog in lukten av det som var min fru; bara hon och inget annat.

“Hur mår du?”

“Bra”, viskade hon. “Jag ska visa dig något. Kom!”

Hon tog min hand och gick bort mot det rum som varit hennes i nästan fyra veckor.
Det var svårt att förstå att den här kvinnan var samma person som kommit in akut den där tidiga midsommardagsmorgonen en månad tidigare. Hon som hade behövt bli nedbrottad av ambulanspersonalen i det suddiga morgonljuset på dansbanan. Hon som hade bitits och slagits och kämpat emot. Hon som hade blivit bältad och tvångsmedicinerad inne på psykakuten.

Jag sände en tacksamhetens tanke till personalen på den psykiatriska slutenvårdsavdelningen. De hade gett mig min fru tillbaka. Rebecka skulle visserligen behöva noggrann uppföljning och medicinering under lång tid framöver. Det fanns stor risk för återfall i den här typen av psykos, enligt hennes läkare. Men den förbättring som skett hittills var inget annat än sensationell. Idag skulle Rebecka få följa med mig hem på sin första nattpermission och vi var båda pirrigt förväntansfulla.

“Varsågod”, sa Rebecka nu och räckte fram något till mig.

Hon satt på sängkanten och plirade hemlighetsfullt mot mig.

“Vad är detta för något?”

“Du får se. Öppna!”

Jag mötte hennes utsträckta hand med min och tog emot ett litet bylte, slarvigt inslaget i en pappershandduk. Något avlångt och plastigt låg därinuti. Det kändes som en penna i min hand. Plötsligt rös jag till; ett stråk av obehag längs ryggraden som jag inte riktigt kunde förklara. Jag såg upp och mötte Rebeckas blick. Hon nickade entusiastiskt och skruvade otåligt på sig.

“Öppna då”, skrattade hon.

Jag vek bort det mjuka och samtidigt sträva pappret och rullade ut det som låg därinne. När jag höll det blottat i min hand visste jag omedelbart vad det var. Det var ett föremål jag hade sett många gånger tidigare.

Jag såg upp på Rebecka. Hon strålade med hela ansiktet.

“Men…”, stammade jag. “Är du verkligen…?”

Hon nickade, tog den vita stickan ifrån mig och höll upp det. Två tydliga streck i det lilla fönstret.

Positivt.

“Jag tog det precis innan du kom. Kan du fatta?”

Motstridiga känslor exploderade inom mig. Rebecka var gravid. Nu när vi äntligen hade tagit oss ur det vidriga mörker som omringat det senaste året – skulle det börja om på nytt? Hur skulle vi någonsin klara av en liknande prövning igen?

Och å andra sidan; att Rebecka hade blivit gravid var inget annat än ett mirakel. En overklig gåva, nästan överjordisk.

Vid den sista tanken var det något som stack till inne i mig. Ett vagt malande någonstans i mellangärdet. Jag kunde inte riktigt formulera det klart för mig själv ännu.

“Är du inte glad?” undrade Rebecka. Hon hade fått något avvaktande i blicken.

Jag harklade mig.

“Jo, jo, visst är jag glad. Men hur…hur är det ens möjligt?”

Hon ryckte på axlarna.

“Folk säger ju alltid att par blir gravida när de har gett upp helt. När pressen släpper, liksom.”

Jag såg på henne. Hon tycktes så obekymrat lycklig över de två strecken, som om det var en helt okomplicerad incident i hennes liv. Hundra procent positiv och självklar.

“Men när… låg vi?”

Jag fick inte ihop det. Kunde inte minnas ett tillfälle de senaste månaderna när Rebecka faktiskt skulle ha kunnat bli gravid.

Hon skrattade till.

“På midsommar förstås. Kommer du inte ihåg?”

Två veckor senare blev Rebecka utskriven från den psykiatriska avdelningen, med en noggrant inplanerad uppföljning från öppenvården. Behandlingen fick visserligen anpassas en del nu när det visat sig att hon så mirakulöst blivit gravid. Det skrämde mig till viss del, men jag försökte fokusera på det ofattbart lyckosamma faktum att jag kanske skulle få bli pappa trots allt.

Veckorna gick. Rebeckas mage började växa. Hon var tillbaka på jobbet igen, visserligen på deltid men ändå. Känslan av att ha fått en andra chans och att det kanske, kanske skulle gå vägen den här gången, växte sig starkare för varje dag.

Den Rebecka som jag funnit sittandes med benen i kors på golvet på midsommarnatten, kändes avlägsen och främmande. Överhuvudtaget började den där märkliga perioden under försommaren kännas overklig och nästan hallucinatorisk såhär ett halvår senare.

Jag gick aldrig tillbaka till dansbanan, och jag tror inte att Rebecka någonsin gjorde det heller, även om något hindrade mig från att fråga henne rakt ut. Det var som om platsen aldrig funnits.

Så kom då dagen som vi båda bävat för. Tjugo veckor av graviditeten hade passerat, vi hade gjort ett ultraljud och fått se vårt barn röra sig därinne. Rebecka hade till och med tyckt sig känna av små rörelser, som från en liten fisk inuti sig. Trots alla dessa bevis på att ett levande foster fanns i Rebeckas mage, slog mitt hjärta med en orimligt hög frekvens, där jag satt i barnmorskans väntrum.

“Det kommer att gå bra den här gången”, sa Rebecka och la en hand på min. “Jag bara vet det.”

Jag nickade, log sammanbitet och tryckte hennes hand. Jag kände min fru tillräckligt väl för att veta att hon ansträngde sig för att verka lugn för min skull.

“Det kan ta ett tag innan jag hittar rätt, så ni behöver inte bli oroliga om det inte hörs med en gång”, sa barnmorskan, i en nästan exakt repris från för ett år sedan.

“Vi vet”, sa jag stelt.

Men den här gången behövde vi inte vänta. Rummet fylldes omedelbart av de rytmiska, dunkande ljudvågorna. Det vackraste ljud jag någonsin hört. Jag kunde inte hejda mig, och släppte fram ett lättat oartikulerat utrop. Rebecka mötte lyckligt min blick från britsen.

“Där hör ni ert barns hjärta”, sa barnmorskan och log mot oss.

Så plötsligt förändrades stämningen i rummet. Det var som en temperaturväxling, som om ett fönster öppnats och kall luft sipprat in. Det tog ett tag för mig att förstå.

Allt jag uppfattade initialt var ett påtagligt obehag, som en ovälkommen strykning längs min hud. Förvirrat letade jag efter en förklaring med blicken och fastnade på barnmorskans ansikte. En tydlig rynka hade formats mellan hennes ögonbryn.

Hennes högra hand, den som höll i apparaten som tog upp barnets hjärtljud, flyttades fram och tillbaka över Rebeckas mage.

“Jag ska bara se om jag kan hitta ett lite bättre läge”, sa hon. Jag hörde direkt att hon försökte maskera en bekymmersam ton i rösten.

Då förstod jag vad jag uppfattat. Vad det var som fått mig att tänka på temperaturskiftningar och obehagliga strykningar längs huden. Det var ljudet som fyllde rummet; ljudet som var vårt barns hjärtslag.

Dunk-dunk-dunk.

Paus.

Dunk-dunk-dunk.

Paus

Dunk-dunk-dunk.

Hjärtat slog i tretakt. Vals.

Rebecka såg på mig och log. Leendet spred sig tills båda tandraderna blottades. Sedan stelnade det till.

Signaturmelodi

Vi hörde “Dansbanan”, skriven av Hannes B, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed kravlar vi oss upp ur hålan, jordiga än men åtminstone välbehållna. Men hålor finns kvar att utforska och avsnitt nog för att få tid, så vi hörs igen om två veckor när det är dags igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.