Avsnitt 282: Rovdjur

När jag var barn fanns det något som hette Tamagotchi. Det var en liten handhållen spelmaskin, en oval plastsak med en svartvit skärm som hängde på en nyckelkedja. Men i ögonen på barnen som ägde dem var Tamagotchin något mycket större än så.

När man fick en så visade skärmen bara upp en form frammanad av ett fåtal pixlar: ett ägg. Efter ett tag kläcktes ägget och en liten varelse, något slags huvudfoting, dök upp. Där började ens eget ansvar. Tamagotchin var nämligen ett digitalt husdjur, och du skulle nu pyssla om huvudfotingen – ge den mat, klappa den, städa undan dess dynga och trösta den. Gjorde du det växte den upp, men struntade du i den kunde den dö.

Jag minns att jag inte fick någon Tamagotchi, och att jag blev avundsjuk. Därför snackade jag skit om dem inför min kompis som faktiskt hade fått en. Vilket skräp, sade jag. Att de lurar på oss sådant bara för att de vill ha våra pengar. Han tog visst djupare intryck än jag förstod. Några dagar senare ringde hans mamma min mamma, och var upprörd. Han hade lagt sin Tamagotchi i garderoben och låtit den dö. Nu var han helt förstörd av skuldkänslor.

“Det är Jacks fel”, tyckte nu hans arga mamma.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och även jag drabbades naturligtvis av skuldkänslor efter att ha hört om vad min kompis gjorde. De var visserligen små plastprylar, de där Tamagotchierna, men som sagt: som barn tog man intryck. Så fort en liten gullig leksak utrustas med något utöver det vanliga, som trovärdiga ögon, mekanik som gör att den kan röra sig eller göra ljud, så förvandlas prylarna snabbt i barns ögon till något mer. Något levande. Man börjar omedvetet föreställa sig vad mer de kan vara kapabla till än att bara ligga där. Och då börjar ryktesspridningen och vandringssägnerna cirkulera. Det sades att barn begått självmord av sorg efter att deras Tamagotchis dött.

Några år senare blev Furbies en stor grej i USA, gosedjur som babblade på ett förinspelat eget språk och som hade infraröda ljus- och ljudsensorer som fick dem att röra sig när man pratade med, vinkade till eller klappade dem. Dessutom var de programmerade att verka “lära sig” engelska – på så vis att de alltså till en början talade på sitt eget obegripliga språk, men allt eftersom förde in fler och fler engelska ord i vokabulären. Det här ledde till en utbredd misstänksamhet. Spelade alltså Furbies in vad man sade? Övervakade de en? Fanns det kameror där bakom ögonen? Alla de här frågorna ställdes i form av rykten som spreds, och det gick så långt att det 1999 påstås att NSA – amerikanska motsvarigheten till FRA – förbjud Furbies på arbetsplatsen. Det fick inte finnas risk att det som sades där spelades in. Trots att den risken aldrig på riktigt funnits.

Nu är det 2025 och leksaken som är inne för tillfället heter Labubu. Och historien upprepar sig verkligen in i minsta detalj, för det cirkulerar filmklipp där folk sprättar upp sina Labubus för att se om det – som ryktet säger – finns kameror bakom ögonen. Labubu kommer från Kina, och det hänger säkert ihop med ryktesspridningen: det är trots allt kineserna som, framför allt i USA, allt mer framställs som fulspelande huvudkonkurrent om förstaplatsen i maktordningen.

Det enda för mig som förändrats är min egen roll i sammanhanget. Istället för att själv snacka skit om min kompis Labubu och få honom att sprätta sönder den är det mig Lilla Aktuellt ringer för att få en kommentar på ryktet. Och det ger jag så gärna, för sådan här ryktesspridning är den som intresserar mig allra mest. När en populär pryl väcker obehagskänslor klär vi dem i väl beprövat språk. Då kommer de gamla ryktena fram igen, fast med en ny huvudrollsinnehavare.

Vi anar alltid rovdjur bakom ögonparen.

Resten av avsnittet ska också handla om rovdjur. Det är nämligen vad en historia heter som är skriven av Nina Gildert. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag hade endast cirka 400 meter hem från busshållplatsen där jag dagligen hoppade av efter en avklarad arbetsdag. På vägen passerade jag en låg- och mellanstadieskola och strax efter denna en liten vildvuxen kulle. Det var väl bara en tidsfråga innan de skulle klämma in ytterligare några villor där men än så länge täcktes den mestadels av björksly och hasselsnår men även flera välvuxna, gamla ekar vilka hade gett kullen namnet ”Ekbacken” av de boende i området. På baksidan av kullen fanns platta stenhällar som vätte ner mot en cykelväg och den svaga lutningen där gjorde marken perfekt för barnen att åka pulka på om vintern. För 25 år sedan hade kullen varit en härlig lekplats för ungarna i kvarteren runt omkring med ständiga aktiviteter som Röda vita rosen, kurragömma samt pågående kojbyggen både i träden och på marken. Sedan barnens utevistelse och lek hade ersatts med speldatorer, Playstation och mobiler hade kullen allt som oftast stått öde. Enda undantaget var på vintern då det fortfarande hände att någon förskola var där för att åka pulka med barnen. Alla ungarna var då naturligtvis iklädda skyddande hjälmar på huvudet och över overallerna bar det reflexvästar i den mest lysande neon.

De senaste veckorna hade jag dock noterat ett nytt fenomen då jag passerade Ekbacken. Tre barn i mellanstadieåldern hade börjat hänga där nästan dagligen efter skolan. Det var två flickor och en mager och gänglig pojke. Barnen bar alltid var sin djursvans fastsatt där bak och allt som oftast även masker föreställande olika djur. Då jag passerade där fem dagar i veckan konstaterade jag efter ett tag ett masken pojken bar föreställde en räv och flickornas masker, var av den ena såg mer hemgjord, ut, liknade ett lodjur och den andra en varg. Ungarna hade byggt en form av låga hinderbanor av nedfallna grenar och pinnar. De rörde sig mellan dessa hinder på alla fyra för att sedan ta sats och vigt hoppa över dem. Vissa dagar satt flickan som bar lodjursmasken uppflugen i något av träden. Vid ett par tillfällen hörde jag även att de försökte att imitera de olika djurens läten men när jag närmade mig tystnade de hastigt och satt sedan hukande i olika djurliknande positioner. De betraktade mig tyst bakom maskerna då jag passerade. Om de var det tillräckligt nära kunde jag skymta deras blänkande ögon genom maskernas ögonhål. Dessa barnögon följde mig sedan konstant med blicken ända tills jag var helt utom synhåll.

Det gladde mig att det faktiskt fanns nutida barn som rörde på sig på fritiden, och detta utan att föräldrarna tvingades lasta in dem i bilen för att köra dem till någon gymnastik-, fotbolls- eller hockeyträning. Jag fann det även väldigt roande att se att de hade en sådan fantasi och kreativitet men trots detta väckte deras uppenbarelser många gånger starka obehagskänslor hos mig där jag gick. Kanske var det för att de alltid stannade upp i sina aktiviteter när jag dök upp? Det misstänksamma, ja rent av hotfulla, sättet de betraktade mig på då jag gick förbi fick ofta håret att ställa sig rakt upp på mina underarmar då huden knottrades trots sensommarens värmebölja.

Barnen påverkade mig så starkt att jag var tvungen att googla lite kring denna märkliga företeelse, och jag hittade raskt en rad artiklar och reportage om denna nya trend som verkade sprida sig bland barn runt om i Sverige. På webbsidorna kunde jag läsa att barnen kallade sig therians, eller teriotyper på svenska. Det handlade alltså om människobarn som identifierade sig som djur på ett själsligt plan. På Svenska Dagbladets sida kunde jag läsa mig till hur barnen tog reda på vilken slags djurart de var. Det gjorde de genom så kallade ”skiften” eller att barnet hade en slags ”connection” med ett visst djur. Hinderbanorna som jag sett dem bygga och hoppa över kallades att de utövade quadrobics. Dessa tricks inom quadrobics skulle naturligtvis även filmas med ungarnas mobiler för att sedan läggas ut på forum som Tiktok och liknande. Jag fick fram att dessa therians till och med hade en egen symbol som bestod av en kombination av de grekiska symbolerna Theta och Delta.
Jag kände mig ändå aningen lättad efter att ha läst artiklarna och skaffat mig lite mer kunskap kring dessa therians. Lite udda var det ju förstås men samtidigt kul att ungarna kom ut i naturen och fick röra på sig. Trots denna mycket positiva sida, och att jag skaffat mig en bättre kännedom om dem, kan jag inte förneka att det ändå stundtals kunde smyga sig på ett visst obehag när jag passerade kullen. Det hände fler än en gång att jag skyndade på mina steg när jag såg de där tre paren barnögon som följde min minsta rörelse bakom de stela djurmaskerna.

Jag tror att det var ett par tre veckor efter den där kvällen då jag gogglat runt som jag fick för mig att plocka ut mina komptimmar. Tanken var att hinna röja undan lite i mitt förråd som för tillfället nästan bågnande av all gammal skit jag sparat. Beslut innebar att jag denna dag hoppade av vid busshållplatsen och passerade skolan betydligt tidigare än jag vanligtvis gjorde.

Bredvid skolan fanns en liten fotbollsplan som omgärdades av ett högt nätstängsel. Jag såg redan på långt håll att några barn befann sig utanför stängslet och att där verkade pågå något slags tumult då det på långt håll hördes höga skrän och råa skratt. Då jag kom närmare såg jag att ett av barnen var flickan med vargmasken. Dock kände jag endast igen henne på den svarta svansen hon alltid hade fäst baktill i byxorna. Detta då en av de andra tre flickorna som häcklade runt henne verkade ha ryckt av henne masken och nu triumferande stod och höll upp den i handen. Tjejen var betydligt längre och antagligen även äldre än vargflickan och höll masken så långt upp i luften hon förmådde med utsträckt arm, ivrigt viftande med den medan hon med tillgjord röst ropade:

”Men kom då lilla vargen, ta den då om du kan! Hoppa vet ja lilla varg, hoppa!”

Flickan försökte förtvivlat att hoppa efter masken men varje gång hon gjorde ett försök så gav någon av de andra bägge tjejerna henne en rejäl tackling så hon for huvudstupa ner bland maskrosorna ackompanjerat av råa hånskratt från de andra. Flickan som höll i masken fortsatte att håna henne:

”Stackars lilla vargen, har du tappat ansiktet?”

Fler hysteriska skratt som följd vilket resulterade i att flickan, som nu uppgiven satt kvar på marken, föll i hysterisk gråt.

”Ha, ha, jag visste inte att vargar kunde gråta! Kolla tjejer, en gråtande varg!”

Jag brukar inte hetsa upp mig särskilt lätt, och på jobbet är jag ganska konflikträdd, men den här situationen gjorde mig på något vis så illa berörd att jag kände mig tvungen att ingripa. Utan att egentligen tänka efter vek jag av från trottoaren, korsade raskt gräset och klev upp precis bakom den långa flickan som höll i masken. Hennes båda väninnors ansikten skiftade på ett ögonblick från hånskrattande till genant påkomna. Den långa tjejen hann dock inte uppfatta deras förändrade minspel, än mindre att vända sig om, innan jag hade hade norpat åt mig vargmasken ur handen på henne.

”Och vad är det som pågår här? Vad har ni med den här tjejens grejer att göra?”

Jag blev själv förvånad över den aggressiva och myndiga tonen i min röst. De bägge underhuggarna försökte att le lite osäkert mot mig. När de inte fick något gensvar började de sakta men säkert att backa undan, men deras ledare tänkte inte ge sig lika lätt.

”Vi leker ju bara, vad har du med det att göra himla gubbe!” Hon korsade kaxigt armarna över sin rosa dunväst och knep ihop ögonen till fula springor. Tjejen vände sig sedan flabbande mot väninnorna för medhåll men de fortsatte bara osäkert att backa ytterligare något steg.

Jag bröstade upp mig lite till, väl medveten om att mina 185 cm och 90 kg utgjorde ett direkt fysiskt hot mot mellanstadieeleven framför mig.

”Men vad är det du inte fattar? Man snor inte andra elevers saker. Stick härifrån innan jag blir riktigt jävla förbannad! utbrast jag.

Adrenalinet pumpade ut i mina biceps nu, jag insåg att det här retsamma flickansiktet väckte upp en djupt slumrande vrede inom mig som inte var spelad.

”Stick iväg och kör ert fega fulspel någon annanstans. Försvinn sa jag!”

Äntligen försvann det retsamma leendet från flickans fräkniga ansikte och blicken började att flacka. Hon slängde tillbaka det ljusa håret över axeln med spelad nonchalans samtidigt som hon snabbt försökte att ansluta till sina kamrater. I alla hast höll hon på att snubbla över vargflickan som orörlig låg kvar vid hennes fötter. Ledarens lilla skutt fick en av de andra flickorna att nervöst fnissa till vilket omedelbart resulterade i en mördande blick från den långa blonda.

”Freja, Ellie kom!” befallde hon. Den här gubben är ju helt dum i huvudet!”

Hon passerade mitt emellan de båda andra och drog dem med sig genom att gripa tag i deras tröjärmar. Tjejerna som hette Freja och Ellie snubblade med lite osäkert och jag följde sedan misstänksamt den lilla gruppen med blicken där de gick med huvudena tätt ihop och viskade. Den långa ljushåriga tjejen vände sig om några gånger, dock utan att säga något mer. Kanske ville hon bara etsa in mitt utseende riktigt ordentligt i sin hjärna för att kunna skvallra för någon curlande pappa eller mamma. Jag stod kvar i samma position tills jag såg ryggen på den rosa dunvästen, flankerad av de två vita dunvästarna på var sida, försvinna runt knuten på skolbyggnaden. Att bli kallas gubbe fast jag nyss fyllt 40 år gjorde mig absolut ingenting så länge det främjade en god sak.

Jag tittade ner mot vargflickan på marken. Hon hade dragit upp knäna och lutade pannan mot dem samtidigt som hon höll armarna hårt lindade omkring sina underben. Det svarta, lockiga håret hängde ner som en skyddande gardin så det var näst intill omöjligt att få en skymt av hennes ansikte. Jag harklade mig lätt och hon tittade motvilligt upp på mig med en misstänksam blick. Det lilla ansiktet var rappat av både tårar och snor. Då jag endast hade sett henne på håll tidigare hade jag på grund av det svarta håret alltid föreställt mig henne som brunögd men nu såg jag att istället att hennes ögon var märkligt ljusa. De påminde om den blå nyansen man ser hos hundrasen Siberian Husky. Ögonen var dessutom djupt liggande och gjorde att de framträdande ögonbrynsbenen skapade skuggor kring dem vilket gav ögonen en lätt dramatisk effekt. De smala läpparna höll hon hårt ihopknipna. Flickan var söt på ett lite annorlunda vis och jag kunde lätt föreställa mig att hon kände ”connection” med just djuret varg. Jag skulle just till att försöka mig på ett lite avväpnande leende när hon öppnade munnen.

”Du är den där creepy gubben som brukar glo på oss när vi kör quadrobics”, konstaterade hon torrt.

Flickrösten var extremt ljus och jag kände hur jag omedelbart rodnade. Var det detta ungarna hade trott om mig och som hade gjort att de studerat mig så misstänksamt bakom maskerna? Att jag var någon himla pedofil? Jag slog desperat ut med armarna inför mitt kommande försvarstal.

”Nej, men alltså, ni måste ha missförstått”, stammade jag hastigt fram. ”Anledningen till att jag har studerat er beror endast på att jag är så fascinerad över ert sätt att vara. Jag tycker att det är superroligt att vi har fått ett gäng therians i området och är så imponerad över hur skickliga ni är på att ta er över de där hindren ni byggt. Och maskerna ni bär, de är ju helt fantastiska!” Jag lät säkert mer än desperat men inte kunde jag säga att jag, en vuxen karl, faktiskt hade varit lite rädd för barnen och deras masker. Mitt lilla försvarstal verkade dock ha effekt då jag tydligt kunde se hur flickan slappnade av något och att ansiktsdragen mjuknande. Hon drog hastigt men handryggen under sin näsa för att torka bort de sista resterna av snor efter den häftiga gråten nyss.

”Det är inte många vuxna som ens förstår vad vi gör”, sa hon i en lite mildare ton och jag kände jag rodnade lätt igen när jag tänkte på hur nyligen jag fått all information om therians via Google. Jag tycktes ha vunnit lite förtroende på det i alla fall och nu såg jag att hon sneglade mot vargmasken som hängde i min ena hand.

”Men gud, förlåt, du vill naturligtvis ha tillbaka din mask!” utbrast jag och sträckte fram den mot henne. Jag hann knappt reagera förrän hon tagit sig upp i stående och norpat åt sig vargmasken. Hon trädde omedelbart på sig den framför sitt ansikte och jag noterade då att hennes naglar bar svarta sorgkanter av smuts och jord. En ovanlig företeelse hos samtidens barn kunde jag konstatera, inte så hemskt många jordpartiklar som finns på deras mobilskärmar, handkontroller och tangentbord tänkte jag lite ironiskt …

Flickan stod kvar framför mig iklädd sin vargmask och med armarna hängande slappt längs med sidorna. Det fanns något lite avvaktande i hennes kroppshållning men hon verkade inte riktigt beredd att gå än.

”Vilken fin mask du har”, upprepade jag. ”Jag har sett att dina vänner har masker som föreställde en räv och ett lodjur.”

Flickan stod tyst en stund. Kanske övervägde hon åter om jag verkligen var att lita på eller inte. Maskens vargnos sköt fram en bra bit framför ansiktet vilket resulterade i att det var omöjligt att se hennes mun därbakom. Endast de två vassa rovdjurständerna som satt fast i maskens nederdel var synliga. Men så började hon åter att prata någonstans därunder.

”Phoenix och Mika har gjort sina masker själva. Jag tillverkade också min mask först men den blev inte så bra, så när min morbror var i London så köpte han en vargmask till mig där. Men mamma blev arg på honom, hon tycker inte att ’man ska uppmuntra.’” Hon gjorde överdrivna citattecken i luften och grimaserade när hon sa de sista.

”Okej”, sa jag, lättad över att ha fått igång något slags samtal. ”Nej, det verkar vara en hel del som har svårigheter att förstå det ni håller på med, det måste vara tufft. Är det många som är taskiga mot er här i skolan? Som de är tre flickorna som jag just körde bort?”

Jag kände både värme och en viss stolthet i bröstet när jag nämnde min egen insats.

Flickan tystande en stund igen. Säkert var mobbingen jobbig att prata om, men så återkom den ljusa rösten bakom masken.

”Mmmm. Fast det är Phoenix som råkar mest illa ut. Alex, Freja och Ellie går i hans klass. De går i fyran och där är det många som håller på. De slår och sparkar på Phoenix också, kanske för att han är kille eller något … Alex säger att han är en tönt som inte slår tillbaka. Och de har haft sönder hans rävsvans också, flera gånger faktiskt när de dragit i den. Men det händer att de ger sig på mig och Mika också …”

Hon sparkade till en överblommad maskros med sina smutsiga Nikesko så att fröerna i den luftiga bollen flög åt alla håll. Den ljusa flickrösten ändrade karaktär bakom masken och förvånat hörde jag hur den förvandlades till ett dovt morrande.

”Och vi hatar dem, särskilt Alex”, hävde hon vredgat ur sig.

Jag tänkte att Alex måste varit den kaxiga flickan i rosa täckväst men jag visste inte riktigt vad jag förväntades säga angående detta. Något pedagogiskt hade antagligen varit på sin plats men jag kom inte på något lämpligt i stunden. Jag måste ändå tillstå att jag hade en djup förståelse för hennes känslor, så jag förblev tyst. Strax ändrade sig dock hennes sinnesstämning igen och rösten blev åter glad och ljus där bakom masken.
”Men vi har i alla fall varandra vi therians och snart blir vi fler! Hannes känner också att han är therian och just nu håller han på att känna in om han är en björn eller en grävling”, fortsatte hon. ”Och jag har skiftat flera gånger nu, till och med i klassrummet en gång.” Hon fnissade till för sig själv. ”Du vet vad kinshifting är va? Som att man får sitt djurs syn, hörsel, lukt och sådant. Och jag fick en vargs lukt så jag kände vår lärares kaffeandedräkt ända ner till bänken där jag satt. Du vet, jag höll på att spy typ!”

Hon fnissade till igen för sig själv och jag kunde inte heller låta bli att le. En lärare med kaffeandedräkt hade vi nog alla haft. I samma stund ringde det in och flickan drog omedelbart upp masken och satte den i pannan.

”Vi får inte ha maskerna på oss i klassrummet vet du, vår lärare säger att hon måste kunna ’identifiera oss’ när vi skriver prov och så.” Hon gjorde åter överdrivna citattecken med de smutsiga fingrarna när hon sa ordet ”identifiera”. I samma stund kom någon slags rastvakt fram bakom knuten på skolbyggnaden och stirrade misstänksamt åt vårt håll. Jag kände åter rosorna stiga på mina kinder när jag tänkte på hur det måste te sig med en främmande vuxen karl som står och pratar med en liten flicka i utkanten av en skolgård. Precis när jag gjorde mig beredd att säga att jag måste gå vände flickan utan ett ord ryggen åt mig och sprang iväg i riktning mot skolbyggnaden. Hon stannade dock efter en bit bort och vände sig sedan långsamt om. De märkligt ljusa ögonen flackade lite osäkert innan hon öppnade munnen och ropade åt mig där jag fåraktigt stod kvar och glodde.

”Vad heter du förresten?”
”Fredrik”, ropade jag tillbaka. ”Och du?”
”Menar du mitt djurnamn eller det som mamma och de vill kalla mig?”
”Ditt människonamn går bra”, sa jag och log.
”Astrid”, sa hon. ”Men jag gillar det INTE.” Hon var på vippen att vända sig om igen men avbröt hastigt rörelsen.
”Tack Fredrik för att du sa åt Alex så att jag kunde få tillbaka min mask. Du kan få vara min människovän om du vill.” Astrid såg nästan lite blyg ut när hon sa det sista och jag blev riktigt rörd.
”Det vill jag gärna!” svarade jag och kände hur rösten ville darra till.

För första gången såg jag Astrid le. När de smala läpparna klöv ansiktet i ett osäkert leende kände jag att jag nästan blev lite tårögd. På något sätt fick även hennes leende mig att tänka på ett varggrin och det rörde mig så djupt att jag var tvungen att harkla mig ljudligt för att få bort klumpen som hade bildats i min hals och i mitt bröst. Så höjde Astrid ena handen till någon slags avskedshälsning, vände på klacken och rusade tillbaka. Jag följde henne med blicken till hon försvann bakom knuten på skolan där rastvakten fortfarande stod kvar och glodde misstänksamt. Först då bröts förtrollningen och jag skyndade mig med raska steg tillbaka upp över grässlänten så att jag kunde komma hem någon gång och börja med det jag ämnat ägna eftermiddagen åt, rensa mitt överfulla förråd.

September månad led mot sitt slut och för det mesta såg jag Astrid och hennes vänner vid Ekbacken där de höll igång med sina hinderbanor eller klättrade i träden. Det hände att de stannade upp i sina aktiviteter när jag gick förbi men det kändes inte lika hotfullt längre. Astrid släppte alltid omedelbart sin djurliknande position och vinklade glatt så fort hon såg att det var jag och jag vinkade alltid lika glatt tillbaka. Övriga verkade fortfarande väldigt reserverade gentemot mig men det hände att även de höll upp en hand till hälsning. Jag antar att Astrid hade berättat om ”gubben” som räddat henne ur situationen med mobbarna.
Vid ett tillfälle stötte jag ihop med Astrid utanför affären. Då berättade hon lite uppgivet att de hade slutat att filma och lägga upp quadrobicsklipp på YouTube och TikTok. Det fanns alldeles för många hatare i kommentarerna sa hon, så de funderade på att plocka bort klippen helt och hållet. Desto gladare lät hon när hon berättade att Hannes nu hade börjat hänga med dem mer och mer efter skolan. Pojken var vid det här laget tydligen helt säker på att han verkligen var en björn och inte någon grävling. När hon pratade om gängets nya medlem lekte ett litet leende i hennes mungipor och glöden i den ljusa ögonen var tillbaka. Jag sa att jag var hemskt glad för hennes skull, det var bra att det var flera stycken nu som höll ihop och hjälpte varandra. Redan dagen efter upptäckte jag den nya killen, Hannes, uppflugen i en av björkarna iklädd sin björnmask. Han var en kort och satt liten kille men som med förvånansvärd vighet ändå klängde runt där mellan grenarna.

Så kom den där ödesdigra fredagskvällen i början av oktober då jag gav efter för kollegornas tjat om att följa med ut på after work. Jag hade kategoriskt sagt nej till alla aktiviteter där det serverades någon form av alkohol, detta sedan spriten hade kostat mig körkortet för drygt tre år sedan. Det som gjorde att jag vacklade denna gång var att det hade börjat en ny kvinna på jobbet, Åsa. Det sas att hon var singel och jag tror att jag föll pladask för henne redan första dagen då våra ögon möttes i fikarummet. Detta hade naturligtvis inte undgått Marcus och Katta, arbetskamraterna som jag umgicks mest med på jobbet. Efter en liten övertalningskampanj hade de lyckats få Åsa att nappa på den planerade AW:n och hade sedan klargjort att jag var fullständigt pantad om jag inte tog chansen att följa med dem ut och lära känna Åsa lite bättre. Marcus hade upphetsat dunkat mig i ryggen, skakat min axel och till och med försökt att rufsa mig i håret medan han upprepade sitt:

”Kom igen då Fredrik, värsta chansen ju! Fredrik för satan!”

Katta hade gjort sin allra bästa imitation av en ledsen hundvalp, gnällt ynkligt och trutat uppgivet med underläppen. De gav sig inte så till sist hade jag skrattande sagt ja. Innerst inne kunde jag bara hålla med om att det faktiskt var på tiden att jag kom över Johanna och hennes grova svek, kanske skulle den här AW:n bli ett nytt kapitel i mitt liv?

Åsa var verkligen supertrevlig även privat, exakt så glad och vänlig som jag hade uppfattat henne i fikarummet. De andra såg naturligtvis till att vi hamnade bredvid varandra vid bordet och samtalet flöt på oerhört smidigt ända från start. Jag hade tänkt att göra som jag brukade, att inte dricka något alkoholhaltigt, men tyvärr gick denna plan i stöpet direkt. När Åsa var framme vid baren köpte hon även en öl till mig av en ölsort som hon testat på en ölprovning under sommaren, och som hon sa sig verkligen ha fastnat för. Jag hade inte hjärta att tacka nej och den första ölen blev raskt till flera. Strax innan klockan halv tio kände jag att jag hade börjat sluddra ordentligt och när jag minuten senare gick på toaletten blev jag lipfärdig av självförebråelse då jag stirrade tillbaka på mitt alkoholmosiga ansikte i den skitiga toalettspegeln. Jag svor tyst för mig själv medan paniken växte i bröstet. Skulle jag trilla dit igen, ramla in i gamla uttjatade mönster kring dåliga vanor? Jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer dricka en droppe, men just ikväll hade jag helt enkelt inte velat göra Åsa besviken när hon var så snäll och bjöd mig på en öl. På något sätt stack man dessutom alltid ut på ett avvikande sätt när man sa att man inte drack alkohol. En fras som av någon anledning alltid krävde en förklaring. Denna förklaring hade jag inte riktigt varit beredd på att delge Åsa i det här tidiga skedet. Jag daskade med handflatorna mot mina redan rödbrusiga kinder i en förtvivlad känsla av vanmakt och hätskt självförakt. Därefter beslutade jag mig raskt för att ge mig själv rött kort för kvällen. Jag försökte att samla mig något och gick sedan tillbaka till bordet där jag sluddrande tackade Åsa för en jättetrevlig kväll men förklarade att jag nu var tvungen att dra mig hemåt. Jag hade tyvärr lovat en (påhittad) äldre släkting att hjälpa till med dennes flytt tidigt imorgon … Åsa såg lite besviken ut men sa att hon förstod. Både Marcus, Katta och några av de andra drog mig i armen och bad mig stanna. Marcus undrade vad fan jag höll på med då jag ”hade halva inne” som han uttryckte det. Jag upprepade lögnen om den äldre släktingen och den lovade flytthjälpen medan jag klumpigt fick på mig den sista ärmen i jackan så att jag kunde säga hejdå och ensam vingla ut på gatan.

Busslinjen till mitt bostadsområde gick ända fram till klockan tolv på natten. Jag missade bussen som gick 21:40 med två minuter och fick vänta nästan 20 minuter på nästa buss. Den råa oktoberluften fick mig att dra jackan tätare kring kroppen, trots alkoholhalten i blodet kändes det som jag frös ända in i märgen. Kylan, den friska luften och väntan på bussen fick mig dock att nyktra till lite och jag gick betydligt mindre vingligt, tyckte jag åtminstone själv, när jag slutligen klev på bussen och tog mig fram mellan sätena för en plats längre bak. Där satt jag sedan och med känslor som pendlande mellan upprymd hoppfullhet och förälskelse till bittraste skam och förtvivlan. När jag tänkte på Åsa och hur hon sett på mig under kvällen blev jag alldeles varm inombords men när jag sekunden efter tänkte på hur nära det hade varit att jag hade fuckat upp precis allt jag hade kämpat för under de senaste tre nyktra åren ville jag bara storböla … Nu fick det definitivt vara färdigdrucket för min del! Aldrig mer! Om jag skulle jag träffa Åsa igen fick det bli under helt nyktra förhållanden. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att vara ärlig mot henne redan från start.

Jag satt så djupt försjunken i mina funderingar att jag var nära att glömma att trycka på stoppknappen när det var dags för mig att kliva av. Busschauffören sneglade irriterat på mig i backspegeln då han var tvungen att göra en rätt så kraftig inbromsning vid min hållplats på grund av min distraktion.

Fortfarande lite svajig och avtrubbad i balanssinnet lyckades jag att ta mig av bussen. Jag fällde upp min kapuschong som skydd mot kylan medan jag så snabbt jag förmådde tog mig förbi den nedsläckta skolan. En tom skolgård nattetid, kunde det finnas något mer ödsligt? tänkte jag förstrött för mig själv. Mina tankar avbröts abrupt av ett gällt skri. Lätet kom någonstans inifrån vegetationen på Ekbacken och det lät som det var ett barn, eller möjligen en ung kvinna som skrek. Skriet dog dock ut lika hastigt som det hade utstötts. Istället hördes nu fruktansvärda rytanden, morrande och skällande läten ifrån det täta buskaget på kullen. Där fördes ett hemskt oväsen. Ibland när de mer dominanta djurlätena upphörde kunde jag även urskilja något slags tjattrande eller klickande ljud samt låga fräsande som påminde om en ilsken katt. Ljuden lät horribla där i mörkret och kylan och fick blodet att isa sig i mina ådror. Det kändes som att jag i den dunkla oktoberkvällen ofrivilligt hade råkat hamna mitt i en rovdjursdokumentär på Kunskapskanalen. Dessa rovdjur var dock allt annat än vänligt sinnade, det kunde till och med en asfaltsunge som jag begripa.

För en kort sekund övervägde jag att det kunde vara Astrid och hennes kompisar, men även om de hade blivit allt bättre och bättre på att imitera sina respektive djurs läten så hade de aldrig kunnat åstadkomma så pass kraftiga och trovärdiga rytanden och morranden som dessa. Dessutom närmade sig ju klockan 22:30, inte var de väl ute och lekte i sina masker vid den tiden? Och i kylan och mörkret dessutom? Huruvida barn i den åldern ens tilläts vara ute så sent en fredagskväll hade jag ingen aning om då jag själv inte hade några kids.
Efter flera minuters vrål upphörde till sist de obehagliga djurlätena och det blev märkligt tyst. Endast det dova ljudet av bilar som körde ute på landsvägen hördes i fjärran. Jag försökte att morska upp mig och började lite avvaktande att gå igen. Jag var ju trots allt snart hemma, och några större rovdjur kunde det ju onekligen inte vara tal om så här mitt inne i bostadsområdet? Kanske var det min alkoholförgiftade hjärna som hade spelat mig ett spratt?

Dock kände jag ett extremt obehag när jag passerade Ekbacken och kunde inte låta bli att kisande spana in mellan träden. På något vis måste jag ju ändå vara beredd på att något slags vilt djur kunde komma utfarande mot mig där jag gick. Till min stora förvåning såg jag ändå skuggarna av fyra små figurer som stod i en cirkel strax intill den mest högresta av de gamla ekarna. Gatlyktornas sken sträckte sig inte riktigt ända dit in så jag kunde endast urskilja deras siluetter men visst var det väl ändå Astrid och hennes therianvänner som stod därinne med böjda huvuden? Jag tyckte mig i alla fall se maskernas spetsiga öron utgöra konturerna över deras huvuden.

”Astrid, är det du?”, ropade jag så högt jag tordes och blev omedelbart varse att jag fortfarande inte riktigt kunde kontrollera min tunga. Det lät betydligt sluddrigare än jag avsett så jag försökte igen.
”Astrid, vad gör ni ute så här sent? Är allt okej med er? Astrid?”

Hon svarade inte nu heller så jag vek av från trottoaren och in på en liten stig som ungarna trampat upp efter alla gånger de lekt här. Barnen förblev helt orörliga ända tills jag var nästan inpå dem, först då vred de långsamt på huvudena åt mitt håll. Någon snyftade till lite lågt, jag tror det kan ha varit flickan som Astrid benämnt som Mika. När jag klev in i cirkeln sköt Astrid upp masken i pannan men hon fortsatte alltjämt att tiga. Det var för mörkt för att jag skulle kunna urskilja hennes ansiktsdrag men ansiktet gick att skönja som en liten vit oval mitt i det burriga svarta håret. När jag skulle ta ett steg emot henne trampade jag på något sladdrigt som låg på marken. Chockerad insåg jag att det låg en till unge där ibland kvistarna.
”Men för helvete Astrid, så svara då! Vad är det som händer här egentligen? Är det någon som är skadad?” Min röst gled upp i falsett när jag yttrade de sista orden och jag kände att jag inte längre förmådde att behålla lugnet.

Jag sjönk ner på knä bredvid barnet på marken samtidigt som jag tände ficklampan på min mobil. Synen som mötte mig förlamade samtliga av mina sinnen men jag uppfattade ändå vagt hur Mika började att imitera ett fräsande lodjur någonstans bakom min rygg och så hördes det där irriterande, tjattrande lätet igen. Jag hade ingen aning om hur en uppretat eller orolig räv lät, men tänkte att det måste vara Phoenix som hade fräckheten att fortsätta med sina töntiga djurlekar trots situationens allvar.

Barnet som befann sig på marken framför mig låg på mage, men i samma stund som skenet från mobilens ficklampa träffade den rosa dunvästen visste jag ändå omedelbart vem hon var. Lite klumpigt lyckades jag få över flickan på rygg. Fasan som sköljde över mig i det ögonblicket går inte att beskriva. Större delen av Alexs strupe var bortsliten ända in till de vita halskotorna och överarmsbenet på höger sida var knäckt mellan starka käkar. Jorden och växtligheten under henne var dränkt av tjockt, järnluktande blod och det ljusa håret och täckvästens framsidan likaså. Det enda som hade någon slags färg i flickans ansikte var hennes fräknar vilka nu såg märkligt mörka ut mot den i övrigt gulvita huden. Ena kinden var fullständigt sönderklöst och i pannan hade någon ristat in en symbol med en kniv eller en vass pinne. Tecknet var en triangel som sammanfogats med en cirkel. Inuti cirkeln fanns bokstaven ”I” i vågrät position. De grekiska bokstäverna theta och delta i kombination, symbolen för therians. Jag hade sett att ungarna tidigare hade ristat in symbolen i barken på några av de riktigt stora ekarna på kullen.

Även om jag egentligen förstod att flickan framför mig redan var död kände jag desperat efter någon slags puls längs med handleden på den armen som inte hade en glipande fraktur. Precis som jag hade anat fanns där ingen puls att finna. När jag höll Alex späda handled i min noterade jag äcklad att någon hade gnagt på flera av flickans fingrar och insikten fick mig att kväljas högt och våldsamt.

Jag försökte att samla mig samt att hitta någon slags logisk förklaring, eller möjligen bara något vettigt och lagom vuxet att säga, men skallen förblev tom.

”Astrid …”, började jag ändå försiktigt samtidigt som jag mödosamt försökte att ställa mig upp. Längre än så hann jag inte förrän björnramen träffade mig över skuldran med en sådan våldsam kraft att jag for huvudstupa rakt ner i slyet på marken. Min öppna mun fylldes av blöt jord vilket tillintetgjorde mina impulser att vråla rakt ut. Först förnam jag inget, min kropp var i total chock men så kom den obeskrivliga smärtan. Den dundrade in i min kropp likt ett skenande tåg. Svarta prickar flimrade framför mina ögon och det kändes som om delar av jackan, skjortan samt ett ansenligt stycke av vävnaden på min skuldra och rygg hade slitits bort av långa, smutsiga, björnklor. Överlevnadsinstinkten tog dock över och trots den vidriga smärtan slog jag runt och lyckades höja ena armen som skydd framför ansiktet och strupen. Den andra armen var jag helt oförmögen att flytta på grund av de obarmhärtiga smärtimpulserna från mitt sargade skulderblad. Jag hade som väl var inte tappat mobilen i fallet utan hade kvar den i handen som jag skyddade ansiktet med, men när ljusstrålen träffade det som hade funnits bakom mig önskande jag dock nästan att så hade varit fallet.
Brunbjörnen framför mig var ofantlig. Den brummade ilsket och svängde vredgat huvudet från sida till sida. De små öronen var bakåtfällda och dess nackhår stod uppretat på ända. Där jag kvidande halvlåg på rygg kände jag hur varmt blod från såren sakta rann nerför min rygg och gjorde min byxlinning genomvåt liksom det strax även dränkte in kalsongtyget över mina skinkor. Detta var dock mitt minsta bekymmer just nu då björnen plötsligt ställde sig upp på bakbenen och röt rakt ut. Som förhäxad stirrade jag rakt in i det vidöppna gapet. Den ovala käften var beklädd med svagt blålila slemhinna och där fanns två långa, gulbruna betar i både över- och underkäken. Jag kunde bara föreställa mig den enorma smärtan när dessa spetsiga gaddar skulle komma att sjunka djupt in i min mjuka strupe. Björnens underläpp såg nästan ut att krängas ut och in och en lång, seg sträng av saliv hängde ner mot dess bröst där den dröp vidare över pälsen likt ett slemmigt snigelspår. I dunklet bakom honom såg jag räven och lodjuret smyga omkring som två ondsinta skuggor beredda till anfall. Deras fräsande och morrande drunknade i det enorma rytandet från björnen, ett rytande som till sist höll på att slå ut min hörsel.

De hoppande prickarna framför mina ögon blev bara fler och fler och jag insåg att blodförlusten och den enorma smärtan ifrån rivsåret höll på att beröva mig medvetandet. Lite ironiskt insåg jag även att Astrid och jag nu befann oss i ombytta roller. Hon var den enda som möjligen skulle kunna rädda mig ur denna mardrömslika situation. Själv var jag för skadad och svag för att ha någon som helst chans mot dessa vredgade rovdjur, Mitt enda hopp stod alltså till en liten svarthårig, 9 år gammal flicka. Med en sista kraftansträngning lyckades jag få runt min sargade kropp i magläge igen men mina armar svek mig så att jag åter tvingades smaka jord då mitt tunga huvud dunsade ner rakt i marken. Kvistar och ris rispade mot mitt ansikte likt kvarglömda knappnålar i en omsydd kavaj. Jag fick dock upp armen på den oskadade sidan tillräckligt långt för att jag kulle kunna stötta upp huvudet mot överarmen, och min nya position gav mig en chans att kunna kika upp.

”Astrid, snälla du, hjälp mig” … började jag men i samma stund som jag lyfte blicken fann jag att allt hopp var ute.

Den svarta varghonan framför mig var enorm. Dess kropp var ett enda stenhårt paket av arbetande muskler och senor vilka spelade under den tjocka pälsen när den smidigt rörde sig fram och tillbaka framför mig. De ljusa ögonen stirrade rakt fram och den långa munnen var halvöppen och tycktes överfull av sylvassa tänder. Björnens rytande hade äntligen tystnat bakom mig och från vargens strupe hördes nu en dovt morrande. Dess väldiga käftar skulle omedelbart komma att slita mig i stycken.

Då jag slutligen hade accepterat att jag alldeles strax skulle dö flydde jag i tanken till den senaste gången jag hade känt någon form av lycka. Jag föreställde mig Åsa, så som hon hade sett ut på puben tidigare ikväll. Hur glad hon hade blivit när jag frågat om jag fick lägga till henne på Instagram och hur hon flera gånger buffat mig lekfullt i sidan och skrattat så hon vek sig åt mina lustigheter. Hur otroligt vacker hon hade varit när hon blygt strök en slinga av sitt röda hår bakom sitt lilla öra. Men jag skulle aldrig mer få se eller prata med Åsa. Det skulle inte bli någon nystart i livet för mig, om några sekunder skulle allting istället vara över …
Vargen spände musklerna och tog satts för ett språng och jag slöt snabbt ögonen.

Hyperventilerande inväntade jag sedan den olidliga smärtan när rovdjurständerna skulle komma att perforera min strupe. Till min förvåning uteblev den och istället kände jag endast ett hastigt vinddrag svepa förbi när vargen for över mig med ett kraftfullt språng och istället gav sig på de tre rovdjuren bakom mig. En kamp mellan pälsbeklädda djurkroppar, klor och käftar utbröt någonstans strax bortom mitt synfält och de vrålande rovdjurslätena sargade åter mina trumhinnor. Vid något tillfälle kände jag hur den lilla flickkroppen bredvid mig sprätte iväg åt mitt håll när något av djuren slirade på den i tumultet. Jag försökte hålla ögonen öppna men till sist orkade jag inte mer och sekunderna senare gled jag in en befriande medvetslöshet.

Jag vaknade av att en mobiltelefon ringde någonstans i närheten. Det var fortfarande mörkt omkring mig och jag frös så jag skakade. Desperat gjorde jag ett försök att lyfta på huvudet för att kunna se mig omkring men yrseln som ansatsen orsakade gav mig ett så pass kraftigt illamående att jag omedelbart gav upp. Jag låg kvar i samma position som jag gjort när jag tappade medvetandet, på mage med huvudet vilande på ena överarmen. Smärtan ifrån såren på skulderbladet och i ländryggen var inte lika vanvettig som tidigare utan hade snarare omvandlats det en dov och pulserande värk.

Den irriterande ringsignalen fortsatte att mala en stund för att sedan upphöra. Jag slöt utmattad ögonen igen men i samma ögonblick drog den igång på nytt. Strax insåg jag dock att det inte var ringsignalen till min egen telefon som ljöd. Jag rörde lite fumligt på fingrarna som tidigare hållit i mobilen, numera min enda livlina och ljuskälla, bara för att upptäcka att handen var tom. Mobilen var försvunnen någonstans i mörkret och jag hade inte nog med krafter att kunna göra någonting åt det. Omtöcknad försökte jag vrida blicken mot ljudet av den monotona ringsignalen. Det tog en stund för min desorienterade hjärna att begripa att det måste vara Alex telefon som ringde. Min dimmiga blick lyckades tillslut lokalisera det svagt rosa skenet från mobilen som ringde och vibrerade i det döda barnets västficka. Jag tänkte på den stackars oroliga mamman eller pappan som försökte att nå sin dotter som inte kommit hem under kvällen. Jag hoppades att de snart skulle efterlysa flickan så att folk skulle börja leta, kanske skulle de då även finna mig?

Jag hade tagit för givet att jag var ensam, kvarlämnad där bland träden, men så hörde jag svaga snyftningar någonstans bakom mig. Grenar knäcktes och löv prasslade vilket indikerade att någon var på väg emot mig. Skälvande av köld låg jag kvar och väntade. Jag var alldeles torr i munnen men jag försökte att harkla mig för att få fatt på min egen röst.

”Jag behöver hjälp. Snälla, är det någon där?” Min röst var inte mer än en viskning och drunknade i ljudet från den ringande mobilen men den som fanns bakom mig rundande ändå mitt huvud och slog sig sedan ner på knä rakt framför mig, dock befann sig endast personens lår inom mitt synfält. En mobilficklampa tändes abrupt och det skarpa skenet bländade mig fullkomligt till en början. Så la personen ner mobilen på marken så att skenet lös rakt upp i den kolsvarta natthimlen och jag skymtade en mörk vargsvans bredvid de jeansbeklädda låren. Lättnaden som fyllde mig var enorm.

”Astrid”, flämtade jag. Mina tänder skallrade nu så kraftigt att jag höll på att bita mig i själv i tungan medan jag utstötte namnet.

”Förlåt Fredrik! Jag har ringt 112 men ambulansen kommer ju aldrig. Jag har väntat och väntat …” Astrid snyftade till igen. ”Det var verkligen inte meningen! Vi skulle ju skrämma henne lite bara. Och märka henne … genom att rista in theriansymbolen i hennes panna. Jag vet att det låter asgrymt, men Phoenix orkade verkligen inte mer! Alex hade sagt åt killarna i klassen att sparka till Phoenix varje gång de gick förbi honom i skolan. Och förra veckan tog hon, Freja och Ellie ifrån honom hans mobil under rasten och några av killarna höll fast honom medan de gick in både på hans Snap och Insta och skickade en massa skit till folk. Så nu är det jättemånga i skolan som är asförbannade på Phoenix och tror att det är han som skrivit de där störda grejerna.”

Hon tystnade och strök nervöst med händerna över lårens framsidor. Jag tror att hon väntade på att jag skulle säga något men jag förmådde inte utan låg bara och stirrade dumt på de där oroliga händerna som var i ständig rörelse. Min andhämtning var snabb och ytlig och det kändes som mitt hjärta knappt orkade att slå. Bredvid mig på marken, mellan Astrids ben och min arm, låg något som jag först tyckte såg ut som en röd Stålmannencape, men efter några sekunder insåg jag förtvivlat att det var de sönderslitna tygstyckena från min jacka och skjorta, indränkta med mitt eget blod. Jag önskade att jag hade kunnat se Astrid i ögonen, att jag hade kunnat se hennes ansiktsuttryck, men det var omöjligt ifrån den position jag nu hade.
Alex föräldrar verkade slutligen ha gett upp, eller så hade mobilen laddat ur för nu rådde fullständig tystnad och stillhet på kullen. Endast Astrids spröda stämma hördes när hon fortsatte:

”Ja, så vi hämnades genom att skapade ett falskt Instagramkonto. Vi vet att hon är kär i Hugo i 6:an så vi gjorde ett konto med hans namn och profilbild. Skickade en följförfrågan och stämde träff här. Vi trodde aldrig att hon skulle gå på det men det gjorde hon. Det var såklart inte meningen att vi skulle skifta. Alltså, vi har bara gjort det några gånger innan. Och då menar jag inte som den där gången i klassrummet, som jag berättade om, när jag bara fick lukt, hörsel och syn och sånt. Utan på riktigt. Jag vet att det låter sjukt men du såg ju själv … Och vi har väl inte riktigt lärt oss att kontrollera oss och så än när vi skiftar till vår djurform. Eller förresten, jag vet faktiskt inte ens om det går … att kontrollera sig alltså … Men i alla fall så blev vi så fruktansvärt uppretade allihop när vi såg Alex ligga där hjälplös på marken att det bara hände, liksom … ”

Astrid avbröt sig och snyftade till igen. Jag tänkte att jag borde känna något men jag var fullständigt dränerad. Som att min kropp bara var en tom, skadad kapsel utan innehåll.
Plötsligt hördes sirener i fjärran som raskt närmade sig. Astrid flög upp.

”Ambulansen, den är här nu! Äntligen! Och förlåt igen Fredrik! Verkligen! Det var inte alls meningen att du skulle bli inblandad. Och jag förstår om du inte vill vara min människovän mer. Inte när jag har blivit … så här.

Astrid tystande. Så gick hon ner på alla fyra. Jag fick en hastig glimt av de ljusblå ögonen när hon sänkte kroppen något för att stoppa tillbaka mobilen i bakfickan. Så rände hon iväg ut i mörkret. Kanske föredrog hon numer att röra sig på alla fyra, även i sin människoform … När ambulansen parkerade nedanför Ekbacken var hon borta sedan länge och innan ambulansmännen hann fram till mig med sin bår hade jag på nytt sjunkit in i ett medvetslöst tillstånd.

När jag åter kom till sans hade ambulanspersonalen redan rullat in båren jag låg på i ambulansen. Min nacke var fixerad, mina söndertrasade kläder bortklippta och överkroppen var nu istället täckt med en varm fleecefilt. Smärtan i såren på skuldra och rygg var tillbaka med full kraft. Jag antog att de rengjort och lagt något slags tryckförband. Vid min sida fanns en manlig ambulanssjukvårdare som med vana händer höll på att sätta någon slags infart i mitt armveck. Det var svårt att hålla ögonen öppna ens under korta stunder men jag kämpade tillräckligt länge för att mannen skulle uppmärksamma att jag var vid medvetande. Jag kände hur något kallt började rinna in i min arm samtidigt som mannen vände sig emot mig.
”Ta det lugn nu bara. Vi ska åka alldeles strax. Du har förlorat mycket blod så jag har kopplat upp dig på vätskeinfusion för att återställa cirkulationen. Jag ger dig smärtstillande nu mot smärtan.”

Jag försökte att nicka men min fixerade nacke gjorde det svårt.

”Det verkar som du varit utsatt för någon slags rovdjursattack, även om det låter lite märkligt här mitt i bostadsområdet. Du ska få vila men jag måste bara fråga om du hade med dig någon? Ett barn? Vi har nämligen gjort fler fynd på platsen”.

Jag harklade mig flera gånger då jag antog att ”fyndet” han pratade om var Alex kropp.

Desperat försökte jag att fukta läpparna men munslemhinnan var fullständigt uttorkad.

”Nej”, lyckades jag slutligen kraxa fram. ”Jag var ensam”.
”Och inga barn som blir ensamma i hemmet nu när vi far iväg med dig?”

Ett styng av sorg i hjärtat innan jag svarade.

”Nej, jag lever ensam.”

Ambulansmannen gjorde ett tecken till någon utanför ambulansen med handen och den första bakdörren stängdes. Jag såg det roterande blå ljuset av fler utryckningsfordon och antog att det var polisen som var på plats för att spärra av och säkra bevis. Rovdjuren hade ju fört ett sådant oväsen att det vore helt osannolikt om inte någon i de närliggande villorna också uppmärksammat de ilska djurlätena om ringt in och anmält.

Så hörde jag det plötsligt, någonstans långt bort i fjärran. Ett utdraget, plågat ylande av en ensam varg som ropade rakt ut i det kolsvarta mörkret. Kanske var det en sista hälsning? Jag hann att uppfatta hur ambulanssjukvårdaren bredvid mig lyfte på huvudet och stelnade till, som för att lystra, innan ljudet avbröts abrupt genom att någon smällde igen även den andra bakdörren. Sekunderna senare förnam jag hur ambulansen kom i rörelse och sirenerna slogs på.

Mina tankar var fortfarande väldigt grumliga men de vandrade ändå tillbaka i mitt förflutna och stannade till sist vid Danne. Danne var den där kaxiga killen i mitt fotbollslag som alltid skulle pika mig för mina billiga fotbollskor och säga att de var av ”fel” märke. Killen vars rika pappa donerade en stor summa pengar till fotbollsföreningen vilket någon vecka senare resulterade i att han fick ta min position som mittfältare på planen, en position som han egentligen inte klarade av. Om jag hade kunnat förvandla mig till ett lodjur, hade jag då inte klöst ögonen ur Danne? Sargat hans självgoda lilla pojkansikte?

Mina tankar drogs raskt vidare till Johanna. Johanna som jag fortfarande ägnade 70 % av dygnet åt att inte tänka på. Som så många gånger förr återupplevde jag dagen då jag hade upptäckt hennes otrohetsaffär med kollegan, den där äckliga, lismande Martin. Framför mig kunde jag se Johannas skamsna min när hon generat hade erkänt att affären pågått i flera månader bakom min rygg. Hon hade dessutom haft mage att skuldbelägga mig för det hela. Johanna hade fått det till att allt var mitt fel eftersom jag inte hade uppmärksammat henne tillräckligt utan istället hade ägnat helgerna åt att dricka starköl framför någon match på tv:n … Ett drickande som sedan hade eskalerat den dagen då hon lämnat mig. Plötsligt hade det inte längre varit en företeelse som enbart förekommit under helgerna utan drickandet hade även smugit sig in under vissa vardagskvällar i veckan …

Mina tankar snurrade snabbare och snabbare där i ambulansen. Min omtöcknade hjärna var nu framme vid dagen då jag hade sett Johanna och Mats i mataffären. Hur de hade gått där tätt omslingrade, som två turturduvor, med sin lilla töntiga korg där de hade plockat ner ostar, vindruvor och kex till sin förbannade myskväll. Jag kunde fortfarande se Martins överlägsna och spefulla flin framför mig, flinet han hade gett mig när de passerade mig i butiken. På kvällen hade jag druckit mig redlös, tagit bilen och kört ut till Martins gigantiska villa vid sjön. Jag hade kastat småsten på rutorna, härjat runt, svurit och gapat att de skulle komma ut. Jag hade minsann ett och annat att säga dem! Desperat hade jag gjorde allt som stod i min makt för att förstöra deras äckliga myskväll med vin, ostar och kex. När de inte hade kommit ut efter över en timmas hojtande hade jag till sist åkt hem igen, alldeles utmattad. Eftersom jag var så dyngpackad hade jag inte märkt polisbilen som stått och väntat på mig utanför min egen villa, inte förrän det hade varit för sent. Martin hade ringt polisen på mig och jag blåste såklart mer än rött och mitt körkort var därmed ett minne blott. Om jag vid det tillfället hade kunnat förvandla mig till en kraftfull björn eller en muskulös varg, hade jag inte huggit Martin i strupen då? Knäckt sönder benet i hans överarm mellan mina starka käkar? Långsamt började jag inse att jag faktiskt inte visste svaret. Inom mig fanns inget självklart ”nej”.

Jag kände att jag höll på att glida in i dimman igen men det sista jag tänkte på innan hjärnan stängdes ner var de där märkligt ljusblå ögonen som påminde mig om en Siberian Husky. Först tänkte jag på ögonen hos den lilla flickan och sedan på dem hos en enorm, svart varg. Och så jag kände med ens att jag absolut ville vara hennes människovän, kanske mer än någonsin …

Signaturmelodi

Vi har hört “Rovdjur”, skriven av Nina Gildert och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed drar vi in näsan i grytet och tryggheten, efter att ha flytt ögonparen i mörkret och med andan i halsen klarat oss – den här gången. Men om två veckor börjar flykten igen, när vi hörs nästa gång.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.