Avsnitt 279: Tio svenska storys XI

Jag började på mitt jobb som svetsare i april detta år. Jag jobbade tidigare med något helt annat men jag blev illa behandlad där, vilket gjorde att jag började söka nya möjligheter. Detta jobb fick jag via en bemanningsfirma vilket kan ses som en osäker chansning, men jag hade gjort nästan vad som helst för att slippa mitt gamla jobb.

Hur som helst började jag relativt tidigt på morgonen och hade en bit att åka, sådär tre mil via E4:an. Det var inget jag hade något emot eftersom det kan vara skönt att lyssna på lite musik eller någon podd och få lite ensamtid både före och efter jobbet.

En vecka efter att jag blivit anställd vaknade jag plötsligt av att min mobil ringde. På skärmen såg jag att det var chefen, och att klockan var snart åtta på morgonen. Jag hade försovit mig endast en vecka efter att anställningen börjat. Jag hoppade upp ur sängen och svarade och berättade att jag försovit mig och att jag skulle komma in så snabbt jag kunde. Efter att ha lagt på drog jag snabbt på mig mina arbetskläder, borstade tänderna och sprang ut till bilen.

När jag väl var på väg funderade jag på hur jag hade kunnat försova mig. Mina larm var igång, det såg jag i appen och jag har aldrig tidigare sovit igenom larmen. Jag sover väldigt lätt och kan vakna av minsta ljud. Detta måste helt enkelt undersökas senare.

Då såg jag att det var blåljus på vägen. Det var polisen som spärrat av E4:an en avfart innan min. “Fan, nu måste jag åka landsvägen till jobbet”, tänkte jag och svängde ner på avfarten. Då blir jag ännu senare än jag hade tänkt.

Väl framme på jobbet stämplade jag in och skrev till min kontaktperson via bemanningen att jag blivit sen och strax därpå var det frukostrast. Jag gick igenom min mobil, kollade på larmappen och såg att allt stämde. Larmet skulle ha ringt på morgonen men av någon anledning inte gjort det.

Då slog det mig att jag skulle kolla upp vad som hade hänt på E4:an, som gjort att jag kommit ännu mer försent.

Jag blev stel i hela kroppen när jag läste vad som hänt. Tydligen hade det skett en hemsk olycka där en lastbilschaufför hade omkommit. Jag kollade tiden för olyckan. Den stämde överens med tiden då jag brukar passera där på vägen till jobbet.

Tänk om mitt larm hade ringt som vanligt den morgonen och väckt mig, och jag helt ovetande och lite morgontrött satt mig i bilen och åkt till jobbet. Vad hade hänt då? Och min kanske ännu större fråga är vad jag ska tänka idag, när mitt larm denna morgon inte heller väckte mig utan att jag förstår varför. Någon, någonstans, verkar inte vara klar med mig ännu.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var “Försovningen”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson. En berättelse som kom med både en länk till en nyhet just om den lastbilsolycka som berättelsen kretsar kring, och en skärmdump av chefens vänliga svar på lyssnarens stressade SMS om att hon försovit sig. För så är det ju ofta med oförklarliga upplevelser av den typ vi ofta får höra om – att ni gärna vill bevisa att de faktiskt ägt rum på riktigt.

Åtminstone de korta, verklighetsnära berättelserna som utgör ryggraden för just de historierna vi brukar samla i avsnitten “Tio svenska storys”. Och nu har det blivit dags igen, för elfte gången i ordningen.

Men denna anonyma lyssnares första berättelse är inte det enda exemplet ur Creepypoddens inkorg på räddande änglar som tycks ställa sig i vägen för ens motorburna framfart. För en tid sedan hörde jag av lyssnaren Lill, som kort och enkelt berättade om följande erfarenhet, uppläst av Petra Werner:

Jag jobbar som sjuksköterska i Eskilstuna. Det innebär obekväm arbetstid. Jag var på väg hem från jobbet en mörk novemberkväll. Jag bodde då ungefär två mil utanför Eskilstuna, så jag åkte hem i bilen.

På vägen hem finns det en raksträcka som breddades under kalla kriget så flygplan skulle kunna landa där. När jag kör mitt på den där sträckan, helt ensam eftersom det är mitt i natten, så ser jag en bit framför bilen plötsligt en rund ring som till synes brinnande rullade över vägen. Den är i storlek av ett cykelhjul. Jag saktar ner och funderar på vad jag sett, om det varit verkligt eller om jag inbillade mig, och jag fortsätter köra lite saktare än de 80 kilometer i timmen som hastighetsbegränsningen ligger på där. Jag ligger mellan 50-60 kilometer i timmen.

Någon minut senare kommer jag fram till nästa raksträcka. Helt plötsligt ser jag något stort och mörkt på min vägbana. När jag kommer lite närmare så ser jag att det är en dumper och att den inte hade några som helst lysen eller reflexer bak. Jag är ganska säker på att hade jag kört den vanliga farten hade jag kört in i dumpern.

Jag undrar fortfarande vem eller vad som varnade mej med det brinnande hjulet.

Det var “Varslet”, skriven av lyssnaren Lill och uppläst av Petra Werner.

Men det är inte bara längs bilvägarna ute i landet som märkliga saker händer. Kanske är mystiken ännu tätare i buskagen längs de gamla vägar som inte längre används, som liksom leder från civilisationen och ut i de svenska, vidsträckta skogarna. Det ska vi höra mer om i historien “Mysteriekvällen i skogen”, skriven av lyssnaren Maria och uppläst av Rakel Josephson.

För drygt ett år sedan köpte jag och min sambo vårt första egna hus ihop. Det ligger på landet i Småland, omgivet av en liten mosse, en sjö och granskog. Eftersom vi har en hund som behöver mycket motion är vi ofta ute i skog och mark. När vi flyttade in började vi direkt utforska omgivningarna i jakt på bra promenadvägar.

I julas upptäckte vi en ny skogsväg någon kilometer från huset. Skogen var en uppvuxen granskog, och vägen var en sådan där härlig gammal sträckning som man kört på med traktor och timmersläp en gång i tiden. De gamla hjulspåren var täckta med ett tjockt lager av barr, och i mitten och vid sidorna av vägen låg tjocka mattor av härligt grön mossa.

En kylig men vindstilla eftermiddag i januari begav jag mig med hunden till den nyupptäckta skogsvägen. Jag tänkte se hur långt den sträckte sig, och om det gick att hitta en bra runda – så man slipper vända och gå samma väg hem igen. Jag och hunden följde vägen en bit. Jag kan inte säga hur lång sträcka, men vi hade nog gått i tio minuter när jag såg en ganska välanvänd rådjursstig in i skogen till höger om vägen. Vi tog av in på stigen, och efter bara 20-30 meter in i skogen öppnades det upp en liten glänta.

Framför mig såg jag då en grop i marken vid sidan av stigen. Visserligen var gropen igenvuxen, men ändå väl synlig. Jag skulle säga att gropen var cirka en meter djup och en och en halv meter bred i diameter. Då det hade börjat skymma tände jag pannlampan och såg mig omkring. Då upptäckte jag flera likadana gropar, sju-åtta stycken, utplacerade i en cirkelform. Jag hade aldrig sett något liknande, så jag stod där och funderade på vad det kunde vara för något. Det var helt klart inte naturliga gropar, det syntes att groparnas kanter ännu var markerade med stenar.

Plötsligt när jag stod där stelnade hunden till. Min hund är van vid att vi stöter på vilda djur ute i naturen, och vi har siktat såväl rådjur, älgar, harar, rävar och vildsvin tidigare. Hans vanliga reaktion brukar vara att han sätter upp nosen i vädret, och om djuret rör sig triggas jaktinstinkten och han vill helst jaga efter. Just av den anledningen har vi inte vår hund lös i skogen.

Nu spände han kroppen, backade något steg, morrade dovt och stirrade mot en specifik punkt inne mellan träden. Jag vände mig om och riktade pannlampans ljus mot platsen han tittade på. I ljusstrålens sken syntes trädens skuggor tydligt mot den frostbitna marken, och jag tyckte mig se som en gammal husgrund i sten cirka tjugo meter bort. Större stenar låg på marken som i en rektangel, och även om de nu var täckta med mossa och pinnar syns det att de var uthuggna – det var inga vanliga stenar som hamnat där på naturlig väg.

Jag stod kvar och tittar, och såg plötsligt en skugga röra sig bakom husgrunden. Den syntes bara i någon sekund, för att sedan försvinna bakom en stor gran. Hunden morrade igen, men den här gången gjorde han ett läte som jag aldrig hört komma från honom förut. Jag fortsatte rikta pannlampan mot husgrunden och granen där jag tyckte att jag såg skuggan försvinna. Många tänker kanske att det var ett vilt djur, men jag håller inte riktigt med om det. Om jag ska försöka beskriva hur skuggan såg ut så skulle jag säga att den var mer lik en människa än något djur jag någonsin stött på i skogen. Mörk, långsmal, kanske lika lång som mig men otydlig i konturen. Men som sagt, jag såg den bara i en kort sekund.

När jag stod där och tittade knäppte det till inne i skogen, lite till höger om granen bakom vilken skuggan försvann. Jag riktade pannlampan däråt, men såg ingenting. Nu tyckte jag att det hela började kännas obehagligt. Det finns såväl lo som varg i trakterna häromkring, även om jag aldrig själv sett något av dessa djur. Jag och hunden vände tvärt om och gick snabbt stigen tillbaka ut till den gamla skogsvägen. Med tanke på vad som hade hänt och att mörkret började bli allt tätare tog vi vägen hemåt igen. Utforskarlusten hade tagit slut för stunden.

Kanske var det inbillning, men jag tyckte mig höra knäppande, knakande ljud inifrån skogen, i alla fall flera minuter efter att vi börjat gå vägen hem. Ljud som följde efter oss. Hunden var väldigt uppmärksam på omgivningarna. Han varken nosade eller drog, som han annars brukar göra, utan han följde med vid min sida. Då och då ville han stanna till för att titta in i skogen, men jag drog honom med mig. Jag får erkänna att jag var ganska rädd, och tyckte att hela situationen var obehaglig. Jag sprang inte, för jag ville varken stressa upp mig själv eller hunden i onödan, men jag gick fort.

När vi kommit en bra bit på vägen saktade jag in och lyssnade efter om de knäppande, knakande ljuden hade upphört. Det hade de. Men just när vi skulle börja gå igen hördes ett skrik långt bakom oss. Jag har hört rävar och andra djur göra otäcka läten förut, men detta var något helt annat. Något jag aldrig hört tidigare. Det lät verkligen som ett avgrundsvrål, gällt och utdraget. Nu fick jag panik på riktigt, och vi satte full fart hemåt.

Skärrad kom jag hem och försökte beskriva vad jag varit med om för min sambo. Han var helt övertygad om att skuggan varit ett vilt djur som jag sett springa iväg, att de knäppande ljuden som förföljde oss antingen var djur eller vinden i trädet, och att skriket självklart kommit från en räv. Vad han dock inte kunde förklara var groparna i marken. Han tyckte vi skulle gå dit och undersöka dagen efter, men jag vägrade. Jag har inte den minsta lust att gå tillbaka. Det finns andra vägar att gå på i skogarna här omkring.

Så här efteråt har jag funderat kring vad det var som fanns där ute i skogen tillsammans med mig och min hund den där eftermiddagen. Jag har faktiskt ingen aning. Jag försöker nog intala mig själv att det trots allt var ett djur ändå, även om skuggan jag såg inte alls hade formen av ett djur. Samma sak med det otroligt obehagliga skriket. Även det kanske hade en helt naturlig förklaring. Hur som helst så kommer det nog dröja ett tag till innan jag utforskar den gamla skogsvägen vidare. Jag har också lagt lite tid på att googla vad det var för gropar jag såg. Det enda jag kunde hitta som verkar stämma in är att de förr i tiden kan ha använts som ett slags förvaring. Att det skulle vara fångstgropar tror jag inte, eftersom de inte var så stora. Jag har dock inte hittat någon information om att sådana gropar skulle ha placerats i en näst intill perfekt cirkelform.

Idag känner jag att det hela är, och kanske förblir, ett stort mysterium. Mycket närmare än sanningen än så vet jag faktiskt inte om jag vill komma.

Vi hörde “Mysteriekvällen i skogen”, skriven av lyssnaren Maria och uppläst av Rakel Josephson.

Naturen äger alltid företräde när vi gett oss ut bortanför civilisationens gränser, men bara för det är vi inte alltid ensamma i den. Det finns också en risk att vi falskeligen tror att vi är ensamma bara för att vi gett oss ut långt hemifrån. Det ska vi höra mer om i berättelsen om vad som fanns bakom trädet, skriven av lyssnaren Ann-Sofie och uppläst av Petra Werner.

En höstdag åkte jag och mina tre pojkar som vid tillfället var mellan tre och elva år gamla ut på de norrländska skogsvägarna för att ta en utflykt och promenera lite. Efter en stund kom vi till en gammal liten stuga mitt ute i ingenstans som såg väldigt förfallen ut, men jag noterade att källardörren stod öppen.

“Tur att vi inte är i Stockholm för då hade det väl varit knarkare här!” skämtade jag och sneglade på min elvaåring, men till min förvåning såg han väldigt sammanbiten ut och tittade mot skogen.

“Det är ingen fara”, sade jag. “Vi är ju mitt ute i skogen och ingen har varit här på många år.”

Min son gick nära mig, sträckte sig upp mot mitt öra och sade tyst: “Snälla mamma, nu går vi!”

Jag tänkte att grabben var överspänd och tog upp telefonen och ringde ett videosamtal till barnens pappa – mitt ex – för att visa vilken spännande stuga med en massa gamla saker vi hade hittat.

“Den här stugan skulle jag vilja renovera och bo i permanent!”, sade jag entusiastiskt till mitt ex och gick runt och filmade medan mina minsta barn nyfiket gick före och pillade på saker och ting. Min stora son hade nu gått iväg en bit, tillbaka mot vägen vi kom från. När jag vände blicken mot honom upptäckte jag att han diskret stod och viftade med ena handen att vi skulle komma till honom.

Efter en stund avslutade jag videosamtalet, drog med mig mina småbarn som stod och försökte kika in genom den öppna källardörren, och tillsammans gick vi till elvaåringen. Efter att vi hade gått på stigen någon minut, och han hade vänt sig om och tittat bakom oss, väste han:

“Mamma, såg du inte gubben bakom trädet?”

Jag stelnade till.

“Vad menar du, det var väl ingen där?”

Min son såg uppriktigt skakad ut.

“Så fort vi kom till stugan såg jag att en gubbe gömde sig bakom ett träd. Han stod där hela tiden och tittade på oss och han såg arg ut… Som att han väntade på att vi skulle gå någon gång.”

Den här händelsen är inte övernaturlig men så fruktansvärt obehaglig och jag ryser varje gång jag tänker på det. Varför gömde sig mannen bakom trädet och vad gjorde han ens där i den djupa norrländska skogen, utan bil eller annat fordon. Och vad hade hänt om mina småbarn lite närmare hade börjat inspektera källaren…?

Dessa frågor återkommer ofta i mitt sinne.

Vi hörde “Gubben bakom trädet”, skriven av lyssnaren Ann-Sofie och uppläst av Petra Werner.

Vi har hört historier från ensliga bilvägar och avlägsna skogsgläntor, men det är ju inte bara där sällsynta hot från tillvarons utkant förekommer. Det räcker med att vända blicken till några av samhällets mest centrala institutioner, de där våra barn och äldre tas om hand, för att få syn på gåtor som kanske aldrig kan lösas. Som till exempel det som lyssnaren Julia var med om under sitt arbete – det hon berättade för oss om under rubriken “Stängningen”. Den läses av Rakel Josephson.

Jag är uppvuxen i en mindre stad i Jämtland. Under förra sekelskiftet byggdes det ett flertal mentalsjukhus och inrättningar. Ofta i de allra vackraste områdena, med vacker utsikt mot de jämtländska fjällen eller i ett praktfullt skogsområde med utsikt mot en sjö. När dessa mentalsjukhus och inrättningar så småningom började att läggas ned så flyttade nya verksamheter in. De höga järnstaken rivdes och de pampiga husfaderna målades om och på så vis försökte man väl sudda ut minnet av de verksamheter som tidigare fyllt lokalerna.

Mitt första jobb efter min studentexamen var på just ett sånt här ställe, för tillfället inrett som förskola. Jag kommer ihåg att jag blev helt betagen när jag klev innanför de tunga portarna, för att huset var så fascinerande vackert. Det var flera meter upp till taket, samtliga trädörrar var varsamt vitmålade med snirkliga handtag och fönstren sträckte sig flera meter längs med höga väggarna. Det låg precis vid vattenbrynet vid Storsjön. Huset bestod av flera olika huskroppar som gick ut från en avlång stor huskropp. Som en avstickare, där flera olika verksamheter tagit plats. Och det var i en av dessa huskroppar som jag sökte jobb som förskolelärarvikarie.

På förskolan fick jag tjänsten som den vikarie som skulle vara kvar till stängning. Jag kom senare på förmiddagen och var kvar tills mörkret lagt sig. De flesta barnen hade oftast gått hem långt innan kvällen kom, men jag var oftast kvar med en handfull barn. Det var stort ansvar tyckte jag som artonåring men jag kände mig aldrig riktigt ensam. Det kändes alltid som att det var någon med mig.

Och det som jag nu ska berätta om hände just en sån kväll. En kväll där jag inte var ensam på förskolan. Jag skulle ansvara för stängningen av en mörk och kall höstkväll. Det var övergångsperioden mellan hösten och då första snön skulle falla. Det hade varit en lugn dag och klockan började närma sig kväll. Vi satt i det stora rummet på förskolan och ritade med kritor, jag och en handfull barn. Efter en stunds ritande och pysslande frågade några av de äldre barnen bedjande om de fick leka i kuddrummet. Jag satt med några färgglada kritor vid ett bord med de mindre barnen som precis hittat sitt fokus, men eftersom kuddrummet bara låg ett stenkast bort sa jag att det var okej. Jag tyckte ofta att det var tyst på eftermiddagarna, då det enda ljudet som hördes kom från kritorna och den gamla CD-skivan med barnkörsmusik som alltid spelades.

Plötsligt hörde jag hur en dörr smällde igen. Jag lyfte blicken och såg att det var den stora dörren till kuddrummet som tungt hade gått igen. Min första tanke var att det måste ha varit drag och att höstvinden fått med sig dörren med all sin kraft. Men alla fönster var ju stängda. Det var kyligt utomhus idag och jag hade noggrant kontrollerat att alla fönster var stängda inför att jag skulle bli själv med barnen som var kvar.

Några sekunder senare hörs ett barnskrik från kuddrummet. Och sedan ett till barnskrik. De skrek, ett sånt skrik som kommer när ett barn ramlar pladask på en hård asfaltsväg eller råkar klämma sina små fingrar någonstans. Jag flög upp från den lilla röda barnpallen jag suttit på. Vad är det som händer nu, kommer jag ihåg att jag tänkte på och adrenalinpåslaget var ett faktum. Jag tänkte igenom alla möjliga scenarion i huvudet medan jag rusade genom rummet och slet upp den tunga vita trädörren in till kuddrummet.

Där inne var det släckt och kolsvart. Jag tryckte på lampknappen intill dörröppningen och det allra första jag såg var att stora taklampan i glas snurrade runt, som om någon eller något slagit till den alldeles nyss. Men kuddrummet var helt tomt. Jag såg bara det dinglande ljudet dansa fram längs med rummets väggar. De stora kuddarna låg prydligt utplacerade längs med golvet, lutade mot de vita paneltäckta väggarna. Jag letade efter barnen med min blick och kände hur klumpen i magen började växa sig större. Jag blev helt kall i hela kroppen. Var var barnen? Jag gick in på den blåa plastmattan i det lilla rummet och hade frenetiskt börjat lyfta på alla kuddar, som om barnen hade varit små som legobitar, när jag hörde en mjuk röst bakom mig. Och där stod de i dörröppningen. Barnen som hade lekt i kuddrummet.

De frågade mycket förundrade varför fröken var i kuddrummet alldeles själv. Och varför jag förstört deras koja de byggt av kuddarna. Varför fröken lagt tillbaka alla kuddar mot väggarna. Jag blev helt stum. Jag visste inte vad jag skulle svara. Barnen berättade att de gått på toaletten och det gick långsamt upp för mig att de inte alls varit i kuddrummet när jag hört barnskriken. Jag blev helt tyst och vi gick tillbaka till rummet med kritorna. Jag försökte vifta bort min obehagskänsla och vi satte oss för att fortsätta rita. Men det gick inte. Allt jag kunde tänka på var ljudet av barnskrik. Den stora klumpen i magen satt kvar och jag kunde inte skaka av mig vad som hade hänt. Jag satt resten av mitt arbetspass och undrade vilka barn jag hade hört. Och vem som slängt igen dörren. Och vem som ställt tillbaka alla kuddar på sin plats.

Efter det så hade jag alltid dörren öppen och lampan tänd till kuddrummet.

Vi hörde “Stängningen” skriven av lyssnaren Julia, och uppläst av Rakel Josephson.

Liksom skrämmande händelser som dessa är vanliga bland de som jobbar med barn så verkar detsamma gälla för de som jobbar med äldre. Det är kanske något med närheten till livets gränser förstärker eller förtydligar tillvarons skuggor, eller så är det bara att rädslan blir mer akut när det är lätt att tänka det värsta. Hur som helst kommer berättelser till Creepypodden ofta även från äldrevården. Så som denna, som lyssnaren Josefin skickade in. Den läses av Petra Werner.

Jag jobbar i södra delarna av Sverige, i något som kallas för nattpatrullen. Bakom smeknamnet döljer sig hemtjänst, fast på natten. Vi har ett antal fasta ärenden varje natt, och vi har, i min kommun, runt 700 brukare som utrustats med trygghetslarm så att om de behöver hjälp på natten så larmar de och så får vi köra ut och hjälpa till med vad de nu behöver. Det brukar vara att stöd för att kunna på toaletten, eller att någon har trillat och inte kommer upp. Vardagliga saker blir svåra när man blivit gammal.

Ibland får vi även så kallade tysta larm, vilket är när någon har tryckt på sitt larm men larmcentralen inte får någon kontakt med personen i fråga. Då brukar vi trycka lite hårdare på gaspedalen eftersom det kan hända att de har fått akuta hälsoproblem.

Vi är fyra i personalen som jobbar varje natt, vi kör två och två, och täcker hela kommunens behov. Så det blir en hel del mil varje natt.

Just denna natt började det med tyst larm för mina kollegor. Vi fick sticka dit och stötta upp, så vi låg efter i schemat redan från början. Efter att ambulansen hade kört från första larmet så tog det inte lång tid innan mina kollegor ringde igen, då de hade fått ett tyst larm till. Larmet hade kommit från en adress nära där de befann sig, så de hade varit där på ett par minuter.

Det bisarra problemet de hade nu, fick vi höra, var att de hörde personen som larmat. Hen bankade i väggarna som en galning. Men ändå hittade de hen inte.

Vi körde såklart dit för att hjälpa till att leta. Ingen av oss fyra hade varit just där eller träffat personen innan, så vi visste inte vem det var vi letade efter. Men vi kom dit och gick in vi med. Huset låg lite avskilt från grannarna, och känslan när man steg in i boendet var obehag. Jag är inte vidare rädd eller lättskrämd av mig. Jag kör gärna själv när jag jobbar och har inga problem med de mest ensliga besöken, mitt inne i skogarna, samtidigt som någon mördarpodd spelar i högtalarna. Men känslan av detta boendet var just obehag i hela kroppen.

Vi blev stående alla fyra i hallen och vi hörde tydligt svaga knackningar. Tankarna snurrade. Tänk om hen hade trillat någonstans och nu knackade för uppmärksamhet, men att de allt svagare knackningarna betydde att personens krafter höll på att tryta. Vi ropade på personen, men fick inget svar.

Jag började med att gå upp på ovanvåningen för att leta. Vid det här laget formligen skakade mina ben av skräck så det blev en snabb visit. Och eftersom vi inte hittade personen så gick vi ut och ringde 112. Personen fanns ju uppenbart i boendet, men vi hittade hen inte och det kändes som att det borde vara akut med tanke på de svagare knackningarna…

De skickade en polisbil med två poliser. Vi förklarade läget och vi gick in alla sex, stod i hallen och lyssnade, och jodå, poliserna hörde också knackningarna. De gjorde med en koll och letade, men hittade inte heller personen. Vi stod som fågelholkar samtidigt som man var orolig för att något riktigt allvarligt hade hänt. Så polisen i sin tur ringde även de på förstärkning. Det kom en piketbuss med ytterligare fyra-fem poliser inklusive hundförare.

Hundföraren gick runt huset och runt i skogen som låg runt trädgården. Kanske hade hen tryckt på larmet som ett sista rop på hjälp för att sen gå ut i skogen och ta livet av sig? Fast hade han kunnat hinna det med tanke på hur snabbt mina kollegor var på plats?

Hunden fick inte upp nåt spår så man återgick till huset. Några poliser var nere och några ute. Jag och en kollega följde med ett par poliser upp på ovanvåningen. Polismannen som var med oss bankade på taket upp mot vinden och ropade vårdtagarens namn. Och fick en stor bank tillbaka, en bit bort.

Ni skulle ha sett blicken hos polisen, och mina och min kollegas blickar till varandra. Hur i helvete hade hen kommit upp på vinden? Vägen upp gick genom en lucka i taket i ena rummet, som man fick stapla stolar för att sen häva sig upp genom. Polisens blick visade tydligt att han var lika chockad som vi.

Han kallade upp de andra via radion på axeln och sa att de kunde glömma källaren, vårdtagaren var på vinden. De andra poliserna kom upprusande och började stapla saker så de kunde få plats till att häva sig upp på vinden. Som var helt tom. Det var inte några saker alls där, och definitivt inte någon person. Bara bjälkar och isolering. Det var som att luften gick ur oss allihopa.

Efter det gjorde de bedömningen att brukaren inte var i närheten av platsen alls. Polisen kunde inte göra nåt mer åt situationen och det kunde vi inte heller, så vi fick köra vidare allihop.

Det är många år sen detta hände nu, och även om jag älskar allt mystiskt och spännande, så är jag rationell och kan tänka att det kanske var ett gammalt rör som krånglade i huset, eller att vi kanske hetsade upp varandra till att tro att det var mer än vad det var.

Men likväl. Vi var först fyra som hörde knackningarna, sen sex. Poliserna hörde det, och tog det på fullt allvar med blåljus och utryckning med piketbuss. Och polismannens blick när han fick en bankning tillbaka från vinden sa mer än ord någonsin kan göra.

Vi hörde “Nattpatrullen”, skriven av lyssnaren Josefine och uppläst av Petra Werner.

“Vi jagade fatt på kollegor som jobbade dagen, och de hade fått tag på personen som bodde i huset dagen kvällen efter, hen hade inte ens varit hemma… Har funderat många gånger om hen råkat trycka på larmet när hen åkte hemifrån, men mina kollegor var snabbt på plats, och de hade inte mött någon på väg därifrån”, skrev hon om sin upplevelse.

Annars är en anledning att ta sig tiden att lyssna på de äldre naturligtvis att de ofta bär på fascinerande historier. Det kan lyssnaren som kallar sig E vittna om, efter att ha suttit med “gamlamorfar”. Vi ska höra vad han hade att berätta, uppläst av Rakel Josephson.

Det är sommar, semester och alldeles för mycket regn. Så för att fördriva tiden jag tvingas spendera inomhus, eftersom jag är gjord av socker som min pappa säger, så har jag börjat lyssna om avsnitt av Creepypodden. Jag är just nu på avsnitt 256, Vitterstigar. Detta avsnitt får mig att tänka på några historier som jag fick höra av min mormors far, alltså min gamlamorfar som vi säger här i den lilla by i Västernorrland där jag bor. Inte gammelmorfar, utan gamlamorfar. Kallade kanske jag ska säga för han gick bort för länge sen, två månader innan han skulle fylla 100 år.

Jag vill berätta lite om honom innan jag kommer till historierna som fått mig att skriva till er. Han föddes, växte upp och levde nästan hela sitt långa liv i den by där jag föddes, växte upp, flyttade ifrån och sedan flyttade tillbaka till i vuxen ålder.

Gamlamorfar var en så kallad storbonde när det begav sig. Stor och stark. En riktigt arbetskarl. Eller kanske arbetshäst. Huset han bodde i, släktgår’n, ett vackert herrgårdsliknande hus, byggde han åt sig och sin fru på den mark där han vuxit upp. Han ägde mycket mark och skog och sågs nog som en ganska viktig person i bygden. Runt 40 år gammal fann han Gud. Hur vet jag inte riktigt. Som jag har förstått det så hade han i sin ungdom levt ett ganska svängigt liv med en hel del dans, en hel del alkohol och en hel del fruntimmer. Han träffade sedan min gamlamormor, styrde upp sig och tillsammans fick de två barn. Iallafall, han blev som sagt troende. Så troende att min mamma sa till honom att jag och mina bröder konfirmerats, fast det inte var sant. Och varje jul läste han ur Bibeln innan vi fick äta, med tårar i ögonen, om Jesu födelse och jag kommer ihåg att jag, mina bröder och mina kusiner fick kämpa hårt för att sitta stilla och låtsas lyssna, längtandes efter mammas ljuvliga julköttbullar.

När vi blivit äldre var det min mamma som tog över läsandet på grund av att gamlamorfars syn försämrats. Då skämdes jag för hur hon praktiskt taget skrek ut texten samtidigt som hon försökte låta högtidlig medans gamlamorfar andaktsfullt satt och nickade i sin stol. Med tårar i ögonen såklart. Hans hörsel hade även den blivit sämre.

Som barn tänkte jag nog aldrig riktigt på hur religiös han egentligen var fram till den gången jag och en kompis var och hälsade på min mormor. Vi satt i köket och spelade kort när min mormor helt plötsligt kommer älgande in i rummet och sliter av oss kortleken och slänger in den i ett skåp. Tydligen hade min gamlamorfar dykt upp utan förvarning och hade han sett oss med en kortlek i händerna hade han fått dåndimpen. Det var i alla fall min egen tolkning av hela händelsen. Att kortspel var en synd i hans ögon fick jag alltså lära mig på ett ganska dramatiskt sätt. Det tyckte jag i alla fall då.

Men jag vill tillägga att min gamlamorfar var den snällaste människan du kan tänka dig. Och han var mycket älskad, inte bara av vår släkt utan också av de många människor han mött genom sitt långa liv och som kallade honom vän. Det blev jag varse på hans begravning.

Hur som helst har ni nu fått en liten inblick i vilken sorts människa han var. Och då kanske ni tror mig när jag säger att han aldrig ljög. Aldrig. För det var ju självklart även det en synd.

Nu vill jag alltså dela med mig av de historier jag fick höra som barn.

När min gamlamorfar var liten, kanske fem-sex år, var han och hans lillasyster på väg hem från någonstans jag inte kommer ihåg. De gick längst byvägen och det hade börjat skymma. Helt plötsligt kommer det en stor svart hund springande emot dem. Enligt min gamlamorfar kom den från ingenstans och ju närmare den kom ju större blev den. Stor som en liten ko sa han. Och den hade röda, glödande ögon. Som värsta skräckfilmen fast sant. Gamlamorfar och lillasyster stod som förstenade och stirrade på besten som kom skenande mot dem med de stora tänderna i högsta hugg. Och plötsligt var den bara borta. Uppslukad av tomma intet. Gamlamorfar sa aldrig helveteshund men det är det ordet jag tänker på.

En annan märklig och väldigt kuslig historia handlar just om vittror. Det här hände inte min gamlamorfar utan en av hans systrar. Inte hon från hundhistorien utan en annan. Hon var då runt tre-fyra år när hon försvann medan hon lekte i trädgården. Modern stod och hängde tvätt när hon upptäckte att dottern inte längre satt där hon nyss suttit. Och hon fanns inte någonstans att finna. Den fruktansvärda nyheten spreds bland gårdarna och snart sprang varenda människa i byn runt och letade i alla skrymslen och vrår. Men den lilla var spårlöst försvunnen.

När kvällningen kom avbröts sökandet och alla människor gick hem till sitt. Oron som grävde i flickans föräldrar och syskon var obeskrivlig. Men oron vändes till ren och skär chock när familjen tidigt nästa morgon kom in i köket och fann flickan sittandes på vedhögen bredvid öppna spisen. Hon var kall och smutsig men verkade utöver det oskadd. När föräldrarna frågade var i all världen hon varit svarade hon att hon varit i underjorden. Vittrorna hade tagit henne. De hade fört henne till en plats djupt nere i mörkret där de hållit henne fången. Hon berättade att de inte gjort henne illa och att de erbjudit henne mat. Men hon hade vägrat att ta emot den. Och det räddade hennes liv. För enligt sägnerna så ska du aldrig ta emot något om du oturligt nog skulle hamna i de underjordiskas våld. Gör du det blir du fast för alltid.

Flickan hade alltså vägrat äta av deras mat och släpptes därför fri. Någon annan förklaring till hennes plötsliga och mystiska försvinnande fanns inte.

En annan historia från min hembygd som jag vill dela med mig av har ingenting med min släkt att göra men jag tycker att den förtjänar att berättas. Det är inget som helst övernaturligt med den. Eller så är det kanske just det. Avgör själva.

När jag läste den gamla tidningsartikeln, för många många år sedan, fylldes jag i alla fall av ett sorts obehag som påminner om hur jag kände inför min gamlamorfars historier.

Det var som så att hembygdsföreningen som verkade här i trakten när jag var yngre satte ihop en bok som innehöll bilder och tidningsartiklar från bygdens historia. Jag kommer ihåg att jag älskade att bläddra i den och lusläste sida efter sida. På ”den tiden” rapporterade tidningarna om vad jag skulle vilja kalla precis allt. Kreatur som avlivats av diverse anledningar, hur de fiskat upp någon överförfriskad yngling från ett dike eller om hönor som blivit rävtagna. Ja, jag kommer inte ihåg så noga, jag kommer bara ihåg att jag tänkte: ”Varför stod detta i tidningen?”

Men det var en artikel som verkligen fångade min uppmärksamhet. Den om kvinnan som försvann på berget. Artikeln handlade alltså om en kvinna som hade en vuxen son som bodde i en stuga uppe på berget. Jag kommer inte ihåg varför han bodde där men jag tror det hade något att göra med skogsarbete. Den delen fäste jag inte så mycket vikt vid.

I alla fall hände det sig att kvinnan försvann när hon lämnat sonen och begett sig hemåt längs en stig hon vandrat upp och ner många gånger tidigare. En stor sökinsats inleddes men hon gick ej att finna. Detta hände på sommaren och både höst och vinter passerade utan att hon återfanns.

Men så kom våren och när snön som täckte landskapet försvunnit kom en skogsarbetare gåendes över berget på väg till eller från arbetet. Han gick förbi en skreva i marken, tittade ned och såg där något som fick honom att tappa hatten. Några meter ner mellan stenväggarna såg han ett bylte. Och i byltet fanns ett människoskelett.

Det visade sig, när gubbarna som tillkallades till platsen efter många om och men lyckades få upp kroppen, att det var den saknade kvinnan. Det makabra fyndet av kroppen väckte, utöver förfäran för den förfärliga död den arma kvinnan gått till mötes, den stora frågan: Hur hamnade hon där? Inte hur hon hamnade i skrevan utan hur hamnade hon flera kilometer ifrån den stig hon gått på?

För så var det. Visst, det hade varit skumt den kvällen, och byborna kunde erinra sig att det legat en dimma över berget, men det förklarade inte hur kvinnan kunnat hamna så otroligt långt åt fel håll. Ett mysterium som kanske aldrig fick en förklaring. Jag vet inte. Men det som verkligen får mig att rysa är när jag tänker på hur länge hon kanske tvingades ligga där, fastklämd mellan två klippväggar, oförmögen att röra sig, skrikandes på hjälp, innan döden kom.

Vi hörde lyssnaren E:s berättelser om “Gamlamorfar”, upplästa av Rakel Josephson.

Det blir mycket Norrland i de här historierna, det märker naturligtvis den uppmärksamma lyssnaren. Och kanske är det inte så konstigt, för där avstånden är stora och befolkningen gles är det klar att stora, gåtfulla upplevelser tar mer plats. Så var det när “Gamlamorfar” var liten, men så är det även idag. Det ska vi få höra mer om i lyssnaren Dianas berättelse, som hon kallar “Dimman”. Den läses av Petra Werner.

Det jag ska berätta om nu hände en sommarkväll när jag var elva år. Det var i augusti och skolan hade inte börjat än men det var inte många dagar kvar av sommarlovet.

Jag är uppvuxen i en liten by i mellersta Norrland. På den tiden, i mitten av nittiotalet, var vi en hel del barn i byn. Jag och mina två syskon bodde grannar med våra kusiner, och de var också tre barn i familjen. Tvärs över vägen bodde en familj med fem döttrar och upp genom byn fanns en familj med fyra syskon och ytterligare en med tre.

Vi barn i byn lekte ofta tillsammans. Det spelade ingen roll att yngsta var sex år och äldsta fjorton, vi lekte lekar som alla kunde vara med på. Kurragömma på höskullen. Röda vita rosen över berghällar, gamla lägdor och granskog. Bollen i burken hemma hos de barn som hade föräldrar med större gårdar och flera uthus (där det fanns så mycket gömställen som möjligt) och så fotboll eller brännboll på väl valda ängar.

Mamma och pappas hus var även min morfars barndomshem. De köpte huset av honom samma år som jag föddes. Jag och min två år yngre syster delade rum på övervåningen i huset. Mamma, pappa och lillebror hade sina rum på bottenvåningen. Huset ligger centralt i byn och har en stor tomt – med både bagarstuga och ladugård.

Just nedanför tomten ligger ängen som mina föräldrar vissa år hyrde ut som betesmark men som oftast användes av oss barn för att antingen spela fotboll eller brännboll. Vi lyckades få tag på några gamla målburar från grannortens fotbollsförening, vilket gav fotbollsmatcherna vi spelade en extra dos av allvar. När det väl var fotboll, hockey bockey eller annan lagsport på agendan blev det alltid lite mer prestige än när vi lekte andra lekar.

Nedanför ängen ligger sjön. Den är mörkbrun och dyig. Inte mycket för att bada i men där finns gott om fisk – abborre, mört och gädda. Den här sommaren hade vi barn i byn börjat fiska mycket tillsammans. Efter middagen gick telefonkedjan “samling vid båtarna klockan kvart över sex”. Vi delade upp oss i en till tre båtar och gav oss ut på den spegelblanka och lugna sjön.

Våra föräldrar hade berättat myten om gammelgäddan för oss och vi var alla helt övertygade om att denna sommar skulle bli sommaren då gammelgäddan skulle sätta sin sista potatis.

Båtlänningen låg i slutet av ängen vid mina föräldrars hus. Och så länge vi alla hade flytvästar och såg till att komma hem innan det blev beckmörkt så fick vi tillåtelse att ro ut och fiska utan vuxna.

Den aktuella sommarkvällen var det bara jag, min syster och vår jämnåriga kusin som gav oss ut för att kanske äntligen lyckas dra upp gammelgäddan. Vi hade med oss kanelbullar, ballerinakex och hallonsaft i varsin urdiskad sirapsflaska.

Vi rodde ut en bra bit på sjön och lade oss alldeles i närheten av en vassrugge där vi tidigare fått mycket napp. Vi turades om med kastspöet och metade. Vi fick upp några mindre abborrar som vi släppte tillbaka och förbannade mörten som ständigt tog vår mask. Vi pratade om pojkar på skolan som vi tyckte var antingen söta eller dumma. Ibland både och.

Jag minns inte vem av oss det var som först uppmärksammade dimman men jag minns att vi inte hann göra någon bedömning kring hur mycket det var innan vi var helt insvepta i den. Vi kunde se varandra i båten men inte mycket mer. Vassruggen som vi ankrat bredvid var som uppslukad.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att försöka ro iland. Vi hade visserligen drivit lite sedan vi lagt ankar men tyckte oss ändå ha en ganska god uppfattning om vilket håll båtlänningen låg åt.

Min kusin drog upp ankar och lillasyster, som var den av oss som var bäst på att ro, satte sig tillrätta med tullarna. Hon tog det försiktigt och jag och kusinen försökte förgäves orientera oss i dimman.

Plötsligt hörde vi ett rop: “Flickor! Ro hit”.

Det var mammas röst. Den hördes lågt. Som om hon ropat genom en kudde. Jag tänkte att det var dimman som på något sätt fick rösten att låta så avlägsen.

“Här är jag”, ropade mamma igen. “Ro hit, flickor”.

Vi spetsade våra öron. Lillasyster lade om kursen och började ro mot ljudet.

“Här flickor, här”

Mammas röst var något tydligare den gången. Vi verkade närma oss.

“Fortsätt ropa”, skrek min lillasyster.

Vi stannade upp en kort stund. Lyssnade över vattnet.

“Helvete vad tät dimman är”, sa jag så tyst att jag var osäker på om någon av de andra ens hörde mig.

“Kom flickor, kom”, ropade mamma ytterligare en gång.

Lillasyster tog ett kraftigt årtag och plötsligt stötte båten in i något. Vi skrek till av chocken. Det visade sig att vi rott rakt in i grannens bastuflotte.

“Nu åker vi ju åt fel håll”, utbrast min kusin.

Och det hade hon helt rätt i. Bastuflotten låg i den östra delen av sjön, några 50 meter från den ö som i barnamun kallades Ekorr’n (förmodligen för att någon någon gång sett en ekorre där). Ekorr’n låg på motsatt sida från båtlänningen cirka 300 meter rakt ut i sjön..

“Mamma var är du!?”, skrek min lillasyster.

Vi satt alla tysta, höll andan i säkert en minut. Inget svar.

“Jag vill hem”, gnydde min kusin.

Min lillasyster vände åter en gång båten och började ro med kraftiga tag mot den västra sidan av sjön. När vi väl nådde land kunde vi konstatera att vi inte rott rakt fram som vi trott utan att vi hamnat vid den norra delen av sjön. Just nedanför en av böndernas kohagar. Vi kunde inte se några kor men vi hörde dem. Vi drog upp ekan på land, med visst besvär på grund av all sly. När vi vandrade upp över kohagen mot byvägen märkte vi att dimman var mycket mindre tät här. Det gjorde oss lite lättare till sinnes. Vi började sjunga på den visa som barnen på saltkråkan sjunger den gången de fastnade i dimman ute på vattnet:

“Vi har varit på turne och så hamna vi på sne finns det ingen som kan säga var vi e”

Väl uppe på byavägen var vi inte längre osäkra på var vi befann oss. Vi var ungefär en och en halv kilometer hemifrån. Under promenaden hem skrattade vi åt vilket äventyr det varit och att pappa kanske fick gå och ro hem båten åt oss. När vi kommit ungefär halvvägs noterade vi att dimman ute på sjön lättat helt.

När vi väl kom hem sa vi hejdå till kusinen som gick in till sig. Jag och syrran tog av oss de blöta skorna och sockorna på farstun innan vi gick in.

Mamma, pappa och lillebror satt alla inne i vardagsrummet och tittade på tv. Jag minns inte vad det var de tittade på, något sånt där underhållningsprogram. När vi kikade in genom dörren till rummet frågade pappa oss om fiskelyckan. Vi sa att det hade gått bra tills dimman kom.

“Dimman?”, frågade pappa samtidigt som han kastade in en näve bilar i munnen.

“Ja. Dimman. Mamma, du var ju nere och ropade på oss”, sa min lillasyster.

Mamma kollade upp från sin korsordstidning och skakade på huvudet.

“Jag har inte varit nere och ropat på er, vad menar du?”

“Men du ropade ju på oss så vi skulle hitta ut genom dimman”, försökte jag.

“Det måste ha varit någon annan”, svarade mamma, “vi har inte varit ute något, och nån dimma har jag då inte heller sett.”

Den kvällen när vi skulle sova låg vi båda vakna. Först tysta.

“Vem tror du det var, frågade min syster, vem tror du det var som ropade på oss?”

Jag minns att jag svarade att det säkert var någon annan från byn, kanske Britt, hon bodde ju också nära sjön och hade säkert sett oss ro ut och uppfattat att vi nog var vilse i dimman. Min syster somnade till slut, det hörde jag på hennes andetag. Men jag låg uppe och grubblade långt in på småtimmarna.

För vem var det egentligen som hade ropat på oss? Som hade låtit precis som vår mamma och som hade lett oss åt helt fel håll.

Kanske är inte frågan rätt ställd. Kanske är det inte en fråga om vem som ropade på oss, utan en fråga om vad det var som lockade på oss.

Vi hörde lyssnaren Dianas berättelse “Dimman”, uppläst av Petra Werner.

Och om du som sitter och lyssnar känner dig lättad i tanken på att det bara är i norr det oförklarliga triumferar så här över så kan jag faktiskt ge en rungande motbild. För till Creepypoddens inkorg kom för inte så länge sedan en ganska unik berättelse, från en väldigt annorlunda plats från mellersta Norrland. Vi ska höra Ludvig Josephson läsa en historia från lyssnaren Hayder Alnasir, berättelsen som han kallar “Exorcismen”.

Detta hände i Bagdad år 1996, jag var då 17 år gammal. Det var en av de där heta, kvävande dagarna då elen var borta – som så ofta under somrarna där. För att fly värmen bestämde jag mig för att gå till eftermiddagsbönen i moskén, som jag brukade göra dagligen.

Efter bönen, när vi som vanligt hälsade på varandra, träffade jag en vän – Audai – som var tillsammans med en man jag inte kände. Mannen hade ett lugnt, allvarligt uttryck men log vänligt. Adi presenterade honom som imam Ammar. De berättade att de skulle hem till Audais kollega, som misstänktes vara besatt av en djinn, och att imam Ammar, som var erfaren inom ruqya (andlig rensning), skulle försöka hjälpa honom.

Nyfiken som jag var, tackade jag genast ja när de frågade om jag ville följa med.

Hemma hos Audai möttes vi av kollegan – en tystlåten, nervös man. Vi satte oss i vardagsrummet och Ammar började ställa honom frågor:

– Har du haft anfall eller kramper?

– Lider du av huvudvärk?

– Varför tror du att du är besatt?

– Ser du mardrömmar?

– Känns kroppen tung?

– Blir du illa till mods av att höra Koranen?

– Har du slutat be eller känner du att du inte klarar av att be?

Mannen svarade ärligt och tvekande. Efteråt sa Ammar att det fanns tecken på besatthet och att han skulle inleda ruqya – en koranläsning – för att försöka bekräfta det. Om det visade sig vara en djinn skulle han försöka driva ut den.

Ammar bad om en skål med vatten och en trästav. Han lade handen i vattnet och läste ur Koranen i cirka 10–15 minuter. När han såg att jag undrade över vatten och stav, förklarade han att det välsignade vattnet kunde bränna djinnen, och att staven endast skulle användas för att ge mycket lätta slag – inte för att skada kroppen, utan för att tvinga fram motstånd från djinnen.

Han satte sig vid mannen, lade handen på hans huvud och började recitera. Hans röst var vacker och lugn, nästan hypnotisk.

Efter cirka en och en halv timme hände något märkligt. Mannen började rycka till, som om han var medvetslös. När Ammar tilltalade honom utan svar, tog han fram staven. Då skakade hela mannens kropp plötsligt – han skrek med en röst som inte lät som hans egen. Han reste sig halvt upp och började vråla, som om någon annan styrde hans kropp.

Vi blev alla vettskrämda – utom Ammar. Han var helt lugn. Nästan road.

Ammar böjde sig fram och sa, som om han talade till någon annan:

– Vem är du? Vad gör du i den här kroppen? Varför vill du skada honom?

När ingen svarade slog han lätt på mannens lår. Då kom ett vrål – ett fruktansvärt skrik som inte lät mänskligt. Mannens kropp skakade våldsamt. Ammar fortsatte:

– Om du inte svarar kommer jag att fortsätta läsa Koranen.

Och då – kom det. Rösten. Inte hans, inte någon människas. En kall, viskande, skakig stämma sa:

– Snälla… sluta läsa. Jag ska prata. Jag ska svara…

Mannens ögon var stängda, men hans läppar rörde sig. Vi var alla paralyserade. Då sa Ammar:

– Vem är du? Vad gör du här? Vem har sänt dig?

Rösten svarade:

– Jag heter Hazem. Jag är från Kuwait. En trollkarl sände mig till den här kroppen… betald av mannens andra hustru. Hon vill att han ska skilja sig från sin första fru. Hon vill ha makten över honom.

Konversationen fortsatte. Ibland skrek mannen. Ibland bad han om nåd. Varje gång Ammar stänkte vatten på honom, skrek han:

– Det bränner! Det bränner! Jag ska lämna honom, jag lovar!

Men när Ammar frågade om han verkligen kunde lämna kroppen, kom ett tyst, darrande svar:

– Jag vill… men jag kan inte. Trollkarlen hotar mig.

Ammar svarade:

– Jag lovar dig. Han kan inte nå dig. Jag skyddar dig. Jag svär vid Salomos sigill – lämna kroppen och skada honom inte.

Då skrek rösten till med skräck. Ammar sade:

– Om du inte lämnar honom, fångar jag dig i en flaska för evigt.

Skriken blev till muller. Främmande ljud som jag aldrig hört förut. Efter en stund sa rösten:

– Jag… jag lämnar honom. Snälla… sluta bara läsa…

Ammar sa:

– Då ska du genast dra dig till hans vänstra stortå.

Efter mycket tvekan, mer läsning, mer vatten, såg jag något som fick mitt blod att stelna: mannens vänstra stortå svällde upp. Ammar tog en glödgad nål och stack till – och ett tjockt, svart blod flödade ut.

Jag trodde att jag drömde. Men nej – det hände. Det hände framför mina ögon.

Mannen vaknade som efter en lång, djup sömn. Han såg utmattad. Ammar sa till Adi att ta honom till badrummet – han måste kräkas upp resten av det onda. Jag vågade inte följa med.

När de kom tillbaka såg båda bleka och skakade ut. Jag frågade vad som hände. De berättade att mannen hade kräkts upp ett stort antal levande kackerlackor – som sedan försvann framför deras ögon – och att blodet som följde var lika svart som det som runnit från hans tå.

Jag har aldrig kunnat glömma den dagen. Jag har försökt hitta logiska förklaringar. Men ingenting jag läst eller hört har någonsin kunnat förklara vad jag såg med egna ögon.

Det var “Exorcismen”, en berättelse av Hayder Alnasir, som Ludvig Josephson läste.

Det har varit ett avsnitt fullt av små och stora obegripligheter, med den gemensamma röda tråden att någonting mer, större och framför allt skrämmande finns där ute. Men alla spökhistorier är ju inte sådana. Det finns andra sett att ta emot det oförklarliga på, och vi ska avsluta med ett exempel: historien “Tvättmaskinen”, skriven av lyssnaren Emelie och uppläst av Rakel Josephson.

För ett par månader sedan flyttade jag, min sambo och vår bebis in i ett hus. Huset är byggt i slutet på 60-talet och vi är bara den andra familjen som bor där – otroligt, tycker jag. Jag vet ingenting om marken huset står på, bara att vi bor nära de sörmländska skogarna och att det runtom finns tecken på bebyggelse för flera hundra år sedan. De tidigare ägarna sålde eftersom de blivit gamla och troligtvis inte orkar med arbete med tomt och hus längre. Ingen har dött här i huset, men som jag sa vet jag inte vad som fanns på marken tidigare. Huset känns vänligt och inbjudande, som alla andra enplansvillor med gillestuga.

Just nu när jag skriver detta ligger jag på soffan med ett tv-program på. Jag hör att tvättmaskinen går i bakgrunden. Det är det första som är märkligt eftersom tvättmaskinen inte är igång.

Jag har kontrollerat den två gånger idag och den är inte igång, den är tömd på tvätt och avstängd. Ändå tvättar maskinen. Jag har självklart kontrollerat om det är luftvärmepumpen eller någonting annat som låter men kan endast identifiera ljudet när jag är i tvättstugan.

Vi har även ett rum vi inte använder på övervåningen. Vi har ännu inte möbler nog för att fylla det rummet och har endast ett matsalsbord med fyra stolar där. Jag har frågat min sambo om han någonsin går in i det rummet vilket han förnekar, det finns ju ingenting att göra därinne. När han undrade varför jag frågade berättade jag att en av stolarna alltid står utdragen. Jag brukade se det genom fönstret på framsidan av huset, och gå in och skjuta in stolen. Men dagen efter var den alltid utdragen igen.

Nu har jag slutat skjuta in stolen och låter den stå kvar som någon annan uppenbarligen vill att den ska. För som jag sa är huset trevligt och inbjudande. Det är en trevlig närvaro här. Kanske min gamla morfar som ägde matsalsmöbeln innan han dog. Kanske någon annan som bott här förut, innan huset fanns här. Kanske är det det här med att gå hemma hela tiden och känna in ett nytt hem. Jag vet inte. Jag kan inte förklara varför stolen flyttat sig när den stått fel, och vad det är för spöktvättmaskin som går hela tiden.

Men vem det än är som ligger bakom allt detta så får den gärna stanna så länge avsikterna är goda, eller inte stör för mycket.

Signaturmelodi

Vi hörde “Tvättmaskinen”, skriven av lyssnaren Emelie och uppläst av Rakel Josephson. Och därmed är våra tio svenska storys färdigberättade för den här gången. Men det finns tio till där ute, och ytterligare tio till, och så vidare i evighet, det är jag övertygad om. Så hör av er och berätta så kan det vara din historia vi hör nästa gång. Som är redan om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.