Avsnitt 284: Saivo

Del 1:

1. Under ett par år i början av nittiotalet var jag handledare för Johan Vuopio, doktorand i etnologi vid Umeå universitet. Vi hade kommit i kontakt med varandra redan då Johan läste grundkursen och under de påföljande åren utvecklade vi, trots att han var mer än tjugo år yngre än jag, en sorts vänskap.

Kanske bands vi samman av att vi båda var tornedalingar från lappmarken – så kallade lantalaiset. Det visade sig också snart att min farfars farfar Isak Andersson Kyrös hustru Brita Johansdotter Vuopio var Johans farfars farfars fars syster, så vi var avlägset släkt med varandra, även om min hemby Vittangi och Johans hemby Saivo låg långt från varandra.

Till en början var jag väl mest någon Johan frågade om råd, men inom kort blev vi verkliga vänner, och vår samhörighet fördjupades ytterligare när han träffade min systerdotter Sara Nygren.

Jag ställde mig lite frågande till deras relation till en början, eftersom jag visste att Sara inte alltid var en stabil person (hon hade ärvt det från sin far), men de tycktes passa ihop, och Johan hade en i någon mån lugnande inverkan på henne. Precis som Johan studerade hon humaniora, främst idé- och lärdomshistoria. Inom kort fick de en son, Adam. När han döptes var jag dopfadder. Några månader senare gifte de sig. Allt såg riktigt lovande ut för Johan och Sara, både privat och karriärmässigt. Jag hade mer än gärna unnat dem att det skulle ha fortsatt så…

Alltihop, såväl min vänskap med Johan som allt det som hände sedan, känns mycket avlägsen nu när jag sitter i min lägenhet i Stockholm, på mer än hundra mils och en hel världs avstånd från Saivo. Torne lappmark känns som en avlägsen drömvärld här nere. Har de händelser jag ska försöka reda ut för mig själv och fästa på papper verkligen inträffat i sinnevärlden? Är det något jag har drömt eller hallucinerat ihop?

2. Låt mig först berätta om om Saivo: Byn ligger nära övre änden av Tulinkinväylä, av Lantmäteriverket kallad Tullinki älv – en biflod till Torne älv. Byn anlades av Anders Nilsson Kariste, kallad Kariste-Antti, sommaren 1636. Det var för fiskets och trettioåriga krigets skull han valde att slå sig ner på landremsan mellan Tulinkinväylä och sjön Junosaivo, som troligen har gett upphov till byanamnet.

Junosaivo, som saknar utlopp, har alltid omgetts av tabuföreställningar; man fick bara fiska där under vissa väderleksförhållanden och ingen fiskare fick säga ett ord under fiskafänget, för sjöns haltia, den ande som rådde över sjön och trakten, älskade ro och tystnad mer än något annat. Ännu när 1800-talet långsamt gled över i modern tid sänkte byborna varje midsommar en ren i saivon för att haltian inte skulle fatta humör och ta bort fisken ur sjön. Man talade dock tyst om saken.

Den gård Kariste-Antti anlagt kom att kallas Vuopio, snart kom ytterligare fem nybyggare till byn, ditlockade av fisket, och någon gång på 1600-talet byggdes ett kapell nere på älvstranden.

Släkten Vuopio i Saivo, som min vän Johan alltså tillhörde, är ättlingar i rakt nedstigande led till Anders Nilsson Kariste. Ibland ägde de mer, ibland mindre, men överlag lyckades de behålla sin rikedom och sitt anseende genom århundradena. I början av förra seklet utbildade sig Johans farfar William Vuopio till agronom, och kom att modernisera skötseln av Vuopio gård så gott det gick med tanke på de lokala förhållandena.

När Saivos sex gårdar hade anlagts stod allt liksom stilla i byn i 250 år. Byn var förvisso liten, men också välmående. Sedan började avvecklingen. Den sista mjölkbonden avvecklade sin djurhållning på åttiotalet. Hästarna hade försvunnit redan på sextiotalet.

De sista unga i byn flyttade till Kiruna eller Pajala när de kom upp i gymnasieåldern på sjuttiotalet. I tjugoårsåldern fortsatte de söderut för att studera vidare eller söka arbete. De återvände aldrig. I skrivande stund är byn i det närmste avfolkad. De gamla gårdarna står och förfaller. Sly täcker stränderna och grusvägen som leder till byn börjar växa igen. En vanlig dag är det bara hemtjänsten som kommer till byn – och de besöker från år till år allt färre hus.

Jag hade kunnat berätta mycket mer om byn och dess historia, men jag får begränsa mig, och övergå till det jag egentligen vill ha sagt.

3. Henrik Vuopio var född i Piteå. Han köpte i vuxen ålder Lahti gård i Saivo för att använda den som sommarhus. Han var son till den ovannämnde Viljam Vuopio, som inte var glad över sin sons förvärv av Lahti gård. Viljam blev märkbart fåordig så fort Saivo kom på tal, men ingen visste varför. När han dog ett par år in på 70-talet tog han med sig sina hemligheter i graven.

Johan berättade för mig att han mindes sin farfar som en bister gubbe som mest höll sig för sig själv. Viljam hade kommit ensam till Piteå från Saivo 1933 och hade efter ett par svåra år fått arbete som lärare vid jordbruksgymnasiet där. William var änkling när han kom till Piteå, men gifte om sig med en kvinna från södra Sverige. De fick bara ett barn; Henrik, Johans far.

När Henrik Vuopio dog i en bilolycka 1988 övertog Johan, som var hans enda barn, Lahti gård. Johans mor var sedan länge ute ur bilden… Jag inser först nu att Johan var ganska ensam i världen när han lärde känna mig…

Våren 1993 fick Johan, som hade haft vaga symtom på ohälsa en tid, veta att han hade månader kvar att leva. Det fanns inget man kunde göra. Prognosen var riktig och han avled strax före andra advent samma år. Sara var så klart förkrossad över sin makes död och som man så ofta gör vid sådana livsomvälvande händelser, omvärderade hon allt i sitt liv.

När hösten övergick i vinter 1994 blev hon långtidssjukskriven, hyrde ut sin lägenhet i andra hand, lämnade Umeå och flyttade till Saivo. Det hela verkade vansinnigt, och var det kanske också. Jag var vid denna tid Saras kanske ende riktigt nära förtrogne, och när hon frågade mig om jag kunde hjälpa henne med flytten till Saivo, svarade jag naturligtvis ja.

Resan var lång och enformig. Vi tog E4:an genom Västerbotten och Norrbotten – passerade Skellefteå, Piteå, Luleå och Boden innan vi rastade vid havet i Töre.

Vi fortsatte norrut via E10:an och passerade det, för att uttrycka sig klichémässigt, natursköna Överkalix med sina mörka granklädda kullar och små, liksom belägrade byar nere i dalgångarna… Vi fortsatte upp via Jockfall och passerade, som Sara mycket riktigt påpekade, språkgränsen, den osynliga gränsen mellan Väst- och Östeuropa, när vi närmade oss Teurajärvi.

Framemot middagstid rastade vi i Pajala. Vi fortsatte mot Lappland på väg 400, som följer Muonio älvs västra strand. I Kätkäsuando svängde vi av mot väster och den sista biten av resan företogs på dåligt upplogade vägar genom djupa skogar.

Det hade mörknat redan när vi lämnade Pajala och nu började det snöa. Vi omgavs på alla håll av ett ogenomträngligt mörker. Vi visste att vi omgavs av skog trots att vi inte kunde se den. Yrsnön var som en kompakt vägg i bilens strålkastarljus och efter att ha kört en kilometer insåg vi att vi måste stanna och invänta bättre väder.

Vi väntade en halvtimme, sedan upphörde snöandet och vi kunde fortsätta vår färd, även om det krävdes djup koncentration för att se var vägen gick bland all drivsnö.

Efter ungefär en timme såg vi Saivos vägbelysning långt borta. Ju närmare vi kom, desto klarare kunde vi urskilja de enskilda ljuskällorna – vägbelysningen och här och där en lampa i ett fönster på gårdarna nere vid älven. Men byn var till största delen nedsläckt. Tydligen sov alla, eller hade åtminstone inte lamporna tända.

När vi svängde in på den oplogade gårdsplanen på Lahti gård tittade Sara på klockan och suckade:

“Klockan är redan tio… Vi skulle ha åkt via Soppero istället.”

4. Jag stannade i Saivo ett par dagar medan Sara och hennes lille son inrättade sig på Lahti gård. Gården ligger vid älven strax nerströms från själva bykärnan och mangårdens äldsta del är antagligen från 1700-talet.

Saras närmaste granne var en annan utböling: Hezekiel Hellberg – en man som sällan visade sig ute och som Sara inte visste mycket om. Hon kände dock till att Hellberg, som var född i Stockholm, hade flyttat till byn på sjuttiotalet och gift sig med Maria Pappila, dotter till hemmansägaren Hilding Pappila, som var andrakusin till Johans farfar och ensam ägare av hela Pappila gård. När Hilding ett par år senare avled, övertog Hezekiel och hans hustru gården.

De hade två barn, en dotter som studerade i södra Sverige och en son, som sades ha ett gravt kroppsligt och intellektuellt funktionshinder av något slag och som vårdades i hemmet.

Hezekiel Hellberg hade lärt sig att tala det som på den tiden fortfarande kallades tornedalsfinska, men nu heter meänkieli och visade stort intresse för 1600-talskapellet nere vid älven – ett kapell som länge hade fått förfalla. Han lyckades ordna fram bidrag från länsstyrelsen för att renovera det. Sommaren 1992 var kapellet återställt till sin forna glans och återinvigdes av Gunnar Weman, den dåvarande biskopen i Luleå stift.

Jag minns att Johan och Sara reste upp till Saivo för att vara med på invigningen. Johan berättade att hela byn föreföll öde och tom, som om invånarna hade slukats upp av jorden när deras by invaderades av folk från Luleå, Kiruna och Stockholm.

Han sa också att Hezekiel Hellbergs dotter – en påfallande oattraktiv flicka enligt honom, under invigningsceremonin hade stirrat på honom med mörka och bevekande ögon. Han blev mycket illa till mods av detta, men kunde inte säga varför.

Senare samma dag, när Johan stod och packade in fiskespön, kläder och väskor i bilen, hade en gammal ovårdad man som presenterade sig som Gösta Niemi plötsligt dykt upp på gårdsplanen. Innan Johan hann presentera sig, frågade Gösta honom:

“Det är du som är Viljams sonson? Henriks pojke?”

“Ja, det är jag… Johan Vuo…”

Johan hann inte säga sitt namn färdigt innan mannen la sin hand på hans axel och fortsatte:

“Jo. Vet du, jag kände din farfar. Jag bor här i byn och jag har gjort det hela mitt liv…”

Mannen talade snabbt och stackatoartat:

“Jag tycker inte om det här med bönhuset, eller ‘kapellet’ som dom visst kallar det. Dom borde inte ha gjort det… Vet du, ibland måste man låta saker vara…”

“Gjort vad?”

“Jo… Vet du Hezekiel skulle inte ha gjort det… Bönhuset… Vi är ännu några som kommer ihåg vad som hände då… några som som minns den tredje väckelsen…”

“Den tredje väckelsen?”

“Jo du vet när den första och den andra väckelsen var över. Efter det… Och bara här i byn… Har inte Viljam sagt något till dig om det?”

“Nej, vi hade inte så mycket att säga varandra… Eller jag var kanske inte riktigt redo att lyssna…”

Just då kom Sara ut genom dörren. Gösta gav henne en missbelåten blick och vände sig åter till Johan:

“Kom och hälsa på mig nån gång när ni är uppe.”

Han linkade bort efter uppfarten till gården och när Johan och Sara passerade honom med bilen en kort stund senare låtsades han inte se dem.

5. Sedan jag återvänt till Umeå höll jag och Sara telefonkontakt nästan dagligen under det knappa år som förflöt innan de händelser som jag vill redogöra för inträffade. På sitt sätt kan man säga att hon inrättade sig väl på Lahti gård. Om inte annat gjorde hon huset fullt beboeligt. Hon tog bilen in till Kyrkbyn för att handla mat och hämta posten då och då, men förhöll sig i övrigt ganska passiv, och lämnade sällan eller aldrig byn.

Sara kunde inte undgå känslan av att det fanns ett element av tyst iakttagande i luften, sa hon. Hon kände på sig att alla i byn visste vad hon tog sig för och sinsemellan diskuterade och kritiserade hennes göranden och låtanden, men kunde inte riktigt säga varför. Ska jag vara helt ärlig upplevde jag hennes känsla av att vara övervakad som överdriven. Den liknade i någon mån hennes fars förföljelseidéer… men det sa jag inte till henne.

Jag föreslog att hon skulle lösa ut ett fiskerättsbevis och lägga ut nät, vilket hon också gjorde. Hon berättade med viss entusiasm att hon nästan fick mer sik än hon behövde.

En gång när Sara nämnde det korta mötet med Gösta Niemi vid kapellinvigningen kom vi osökt in på hans märkliga påstående om att det hade förekommit en tredje väckelse i byn. Den första väckelsen, den östlaestadianska, hade gått över Tornedalen vid 1800-talets mitt. Den andra, den västlaestadianska, berörde kanske främst lappmarkerna och inföll under 1900-talets första år. Men ingen hade hört talas om en tredje väckelse. Sara drog slutsatsen att det var fråga om ett lokalt fenomen och hon sa att hon funderade på att forska lite om den och kanske skriva en artikel.

Hon talade också om att hon vid första bästa tillfälle skulle ta en titt i kyrkoböckerna för att slutligen få svart på vitt vad som hade hänt med hennes makes släktingar på trettiotalet, hon sa:

”Johan hade velat veta det…”

”Jo, men vill du?”

”Ja… jag antar det… Egentligen var väl arkivforskning främst Johans gebit, men jag vill veta, om inte annat för Adams skull. Hur ska jag annars kunna svara när han en dag frågar mig var han kommer ifrån?”

6. Sara Vupio huttrade i sin bil när hon och hennes son åkte över bron över älven för att besöka pastorsexpeditionen och hämta posten i kyrkbyn. Det var den första dagen efter julhelgen. Saivos kombinerade konsumbutik och postkontor hade stängt redan 1976 och ytterligare nedskärningar i postens budget gjorde att saivoborna själva slutligen fick åka de sju milen till Kyrkbyn för att tömma sina postboxar.

På posten i Kyrkbyn väntade ett par räkningar och ett brev på Sara. Brevet var poststämplat i Linköping. Sara kastade ner posten i baksätet och fortsatte till pastorsexpeditionen – en låg byggnad från 50-talet, belägen nära den vita 1800-talskyrka som ersatt det gamla kapellet i Saivo som huvudkyrka i församlingen.

Sara gick in i foajén. Hon knackade på dörren som hade skylten “Attila Szabo, kyrkoherde.” Kyrkoherden, som visade sig vara en fyrtioårig ungrare som levt nästan hela sitt liv i Sverige, lyssnade intresserat på Sara när hon presenterade sig och förklarade att hon funderade på att börja studera väckelsen i Saivo på trettiotalet och att hon dels skulle vilja veta om kyrkoherden kände till något om den och dels behövde tillgång till kyrkoböckerna för den tiden, trots att de sannolikt delvis föll under sekretess.

Kyrkoherden svarade:

“Ah… Den gamla historien. Jag är rädd att jag inte kan hjälpa dig vad gäller information om väckelsen och du kommer att upptäcka att ingen annan här i församlingen heller vet något om den om du skulle komma på tanken att fråga dem, eller också vill de inte berätta vad de kanske vet…

Han suckade och fortsatte:

”De där människorna – jag menar saivoborna – har en obehaglig aura om du frågar mig. Jag står inte ut med dem, och de verkar hata mig eftersom jag – som de ser på saken – är utlänning… Sådana är de. Någon berättade att de la sig i bakhåll för någon sorts kommission som kommunen hade skickat till dem för att hjälpa dem få ordning på byn någon gång på trettiotalet – det var nog efter väckelsen hade ebbat ut, och jag kan tänka mig att det är sant. Men nuförtiden håller de sig lugna i alla fall…”

Han stannade upp och tittade upp mot klockan som hängde över dörren.

”Ja, tack för pratstunden. Jag ser att jag måste rusa… Jag har förresten fått nog av det här stället. Flyttlasset går till Härnösand om en vecka. Här är nyckeln till arkivet, kolla upp det du vill veta, men jag antar att du redan känner till att kyrkböckerna blev skadade i en brand nån gång på 40-talet – det var ett elfel har jag hört – så det är inte det lättaste att tolka dem…”

Saras session i arkivet blev kort. På den sida i församlingsboken som upptog Vuopio gård i Savio var alla namn överstrukna och i kolumnen för dödsdata var stora kors av svart bläck tecknade. Allt grenar av släkten Vuopio tycktes sluta i blindo efter alla de århundraden de levt och verkat trakten. Adam var alltså helt ensam… Han var den siste av sin släkt.

Sara slog igen den tjocka boken med en smäll, lämnade nyckeln på kyrkoherdens skrivbord och började färden hemåt.

Vid sjutiden på kvällen satte sig Sara till rätta i sitt arbetsrum för att öppna posten. Hon öppnade räkningarna, suckade, och la dem i en hög. Nu föll hennes blick på brevet hon hade hämtat i sin postbox tidigare under dagen – hon hade nästan glömt bort det…. Hon vecklade upp det och läste:

“Du vet inte vem jag är, men jag vet vem du är. Jag såg dig på invigningen av kapellet för två år sedan och nu har jag fått veta att du har flyttat till Saivo. Ge dig av så fort du kan! Jag vill inte oroa dig, men pappa har pratat om dig ett par gånger och jag gillar inte det sätt han säger ditt namn på. Han vill inte ha dig där!

Jag vet inte varför han säger att han är son till Abel Maija. Kanske är det sant, kanske inte, men jag tror att det är en fix idé han har fått, särskilt nu när han har blivit besatt av det där kapellet och börjat prata en massa dumheter. Jag har kollat upp hans verkliga ursprung, eftersom han har vägrat att säga något om det till oss i familjen:

Han hette som barn Hezekiel Nilsson och han föddes i Stockholm den 14 maj 1934. Hans mor hette Evelina Nilsson. När jag räknar månader förstår jag att hon blev gravid med honom när hon var lärarinna i Saivo. Hon gifte sig senare med handlanden Samuel Hellberg i Stockholm, som adopterade pappa. Några fler barn blev det inte. Kanske byborna inte skulle lyssna så mycket på pappa om de fick veta att han troligen inte alls är son till Abel Maija. Vem som helst kan ju vara hans biologiska far.

Men det jag vill säga är att något är fel på pappa. Det har gått fort och jag antar att dom som ser honom varje dag inte märker något, men jag, som bara träffar mina föräldrar en gång i halvåret, såg det nu i höstas. Han har förändrats på något sätt och jag står inte ut med att se honom mer. Jag har försökt prata med mamma, men hon låtsas som ingenting. Hon har slutat tänka själv. Jag tänker aldrig komma tillbaka till Saivo och jag tror att pappa anar det. Han har börjat ringa och tala om hur mycket han och mamma saknar mig och att det är i Saivo jag hör hemma.

Jag vet inte varför jag skriver det här till dig, men när jag såg dig på invigningen förstod jag att du var annorlunda på något sätt. Din man var också annorlunda och jag är så ledsen att han dog ifrån dig! Jag vill att du ska vara försiktig. Det är inte så klokt att vara ensam kvinna i Saivo. Kontakta mig inte!

Elisabet Hellberg”

Sara kunde först inte tro sina ögon… Hon läste igenom brevet ett antal gånger för att försäkra sig om att hon inte inbillade sig. Brevets innehåll var förvirrat, rent av bisarrt, och ändå var det något i dess ton som klingade äkta. Hon kände att hon måste få veta mer.

Elisabet Hellberg hade paradoxalt nog skrivit sin adress på kuvertets baksida trots att hon skrev att hon inte ville bli kontaktad. Sara skrev därför genast ett svar på brevet. Jag minns inte svarets exakta ordalydelse, men kontentan var att Sara ville veta mer om varför Elisabet trodde att Hezekiel Hellberg ville henne illa. Hon skrev också att hon inte riktigt förstod vad det hade för betydelse för henne om Hezekiel var son till Abel Maija eller inte, eftersom hon aldrig hört hans namn.

7. En eftermiddag i mitten av februari, när jag satt på mitt tjänsterum på universitetet och försökte förmå mig att gå igenom ett par uppsatser, fick jag ett oväntat telefonsamtal från Sara. Hon hann knappt hälsa innan hon satte igång med sin berättelse.

Hon sa att det hade knackat på dörren vid elvatiden föregående kväll. När Sara, som suttit och sovit i en fåtölj framför brasan, öppnade dörren såg han en gänglig gestalt i dörröppningen. Det var Gösta Niemi, samme man som talat förvirrat med hennes man under återinvigningen av kapellet.

Gösta var lång och mager. Hans djupt neddragna mungipor gav hans blekgula ansikte ett drag av överväldigande bitterhet. Hans händer var röda och knotiga, genomkorsade av blåa ådror och darrade oupphörligen, även sedan han kommit in i värmen.

Gösta hade, så fort han kommit in, vänt sin glansiga blick rakt mot henne:

“Jag måste prata lite med dig…”

Han vacklade in i pörtet utan att vänta på svar, uppenbarligen berusad. Sara hade följt efter och de båda slog sig ner vid elden. Gösta hade fortfarande jackan på sig, men verkade inte besväras av värmen.

“Kan vi prata?” upprepade Gösta högljutt.

“Ja… men tänk på att min son sover på övervåningen…”

Gösta ursäktade sig och han fortsatte sedan i nästan viskande ton:

“Jag vet inte vad han håller på med… Öppna bönhuset sådär… Varför lägger den där Hellberg näsan blöt i saker som inte angår honom…”

“Vad menar du?”

Gösta stirrade in i den långsamt falnande elden:

“…Med tiden kan man glömma och förlåta allt… Förlåta och glömma… Nästan alla vi som var med om de där händelserna den där vintern är döda nu… Det är smärtsamt att minnas den där tiden… Depressionen och arbetslösheten, konkurserna och utmätningarna, Albert Lantto, Henrik Henriksson, Abel Maija och brorsan som försvann… Allt det där… Du förstår vad jag menar antar jag… Din man måste ha pratat med dig om allt det där…”

“Ja, nej… inte riktigt…”

Gösta tog inte notis om hennes svar, utan fortsatte:

“Dom gamla samlas till bön i bönhuset igen och nu är det Hezekiel som leder bönen, precis som Abel gjorde på sin tid… Och det har gått så fort, på bara ett år har han kunnat…

Du vet saivon… den har alltid varit lugn, aldrig så mycket som en enda våg har krusat dess yta, inte sen den tiden… men sen Hezekiel byggde upp bönhuset… Och det där… den där… har satt sitt märke på… Nej… Nej, jag bara svamlar. Det kan inte vara så…”

“Vara hurdå?”

“Du vet Hezekiel är Abel Maijas son… Han har sagt det själv. Jag hörde honom säga det och, vet du, jag tror att det är sant… De har samma ögon, samma ögon som man inte vet vad dom har för färg…”

“Abel Maija?…”

Gösta andades ut häftigt:

“Ja… Han har alltså inte berättat, Johan alltså… Du kan inte veta… Att du inte reagerar när jag säger Abel Maija?”

“Nej, borde jag det? Jag har nu när jag tänker efter hört hans namn nämnas… eller rättare sagt har jag läst det, men inte mer. Och han är alltså Hezekiel Hellbergs far, säger du… Johan visste nog mindre om det här än du tror, och jag vet ännu mindre.”

Gösta Niemi hade tystnat och sedan fixerat henne med sin oklara och vattniga blick. Han tittade oavvänt Sara i ögonen genom sin glesa vita, snedkammade lugg.

“…Du kommer att känna honom bättre sen… Det är därför jag har kommit hit.”

Han grävde fumligt i sin ena bakficka och räckte ett par solkiga, delvis brända blad, utrivna ur en anteckningsbok, till Sara.

“Jag hittade dom här i snön efter branden den natten…”

“Vad menar du, vilken brand?”

“Läs först! Det är några sidor ur Johans farfar Viljams dagbok, eller vad man skall kalla det. Det är det enda som finns kvar av hans kvarlåtenskap här i byn. Han brukade anteckna hur vädret var, jag tror han gjorde nån sorts tabeller… Men han skrev annat också… Vet inte varför jag har sparat dom alla dessa år… tänkte att… vet inte… att nån skulle komma, nån skulle lyssna efter alla dessa år. Läs nu!”

Sara berättade att hon kände blodet stiga, men hon satte sig tillrätta i fåtöljen och började läsa de svårtydda bokstäverna på det första, sköra bladet. Handstilen var jämn och språket var en för sin tid och plats vårdad svenska.

8. “15:e juni 1932

Våren har varit ovanligt tidig hos oss; redan i mitten av maj fick träden löv och insekterna kom redan i början av juni. Det är en tryckande luft som får en att vänta på ett åskväder, som aldrig vill komma.

I morse rensade jag potatislandet. Heikku och kusin Juntti satt på kapellets murkna trappa, medan jag låg i gräset en bit därifrån. Heikku sa att det här måste vara den varmaste våren sedan 1853, då Vanha-Anttu i sitt religiösa raseri vräkte ner seiten från klippan vid saivon och prästgården brann ner till grunden.

Han menade att ryssvärmen inte bådade gott när den kom så här tidigt på året. Juntti gav honom rätt i detta och suckade bekymrat.”

Efter denna första, ganska harmlösa, anteckning var ett par sidor fyllda med något som verkade vara observationer av vädret, som onekligen föreföll vara mycket varmt. Sedan följde:

“10:e oktober 1932

Abel Maija kom till byn på midsommardagen. Han är nog i fyrtioårsåldern. När han kom var han grå och orakad. Han kommer från finska sidan någonstans.

Han tog tjänst som dräng hos Harjun Heikku. Den gamle byåldermannen pratade vitt och brett hela sommaren om hur boklärd Abel var; han kunde hela bibeln från pärm till pärm och när han talade om Johannes uppenbarelse la man ner det man hade för händer, menade Heikki. Den helige ande kom över en och man började dansa och sjunga som om det inte fanns en morgondag. Ja, Heikku har ju alltid varit lättpåverkad, och inte har det blivit bättre med åren.

Inom en månad var Abel Maija förlovad med Harjun Heikkus dotter Brita, som i all uppriktighet alltid har slagit mig som en aning bristfällig till förståndet. När de gifte sig vid skördetiden fick Abel överta Harju gård och alla dess marker och fiskevatten. Fler och fler av byborna tog vägen förbi Harjus pörte där Abel predikade om Gud och om Jesu lidande – han öppnade aldrig bibeln, men kunde ändå svara på allas frågor som om den Högste lade orden i mun på honom. Ett sorl av röster hördes från Harju gård – gråt, skratt, tungomålstalande och ljudet av hundra människor som trummade på pörtets träbänkar. Ljudet överröstade till och med det enerverande dunkandet från min brors sågverk borta vid Karistejoki.

Vi håller oss utanför. Vi får se vart det leder.”

Efter några sidor av väderobservationer, anteckningar om rekordstora skördar av potatis och grönsaker, dålig jaktlycka, normalt fiske, samt en mild vinter, kommer nästa anteckning:

“30:e juni 1933

Abel Maijas hustru Brita Harju nedkom med en son i mars, men barnet, som fick namnet Abraham, dog kort efter födseln och Abel lär ha spikat ihop en kista och låtit begrava det i en omärkt grav nere vid kapellet innan någon hann se det.

Kusin Juntti, som ju är nämndeman, kände att något inte stod rätt till med den lille Abraham Maijas födsel och död och han tillkallade landsfiskal Lindstedt från Kyrkbyn, som kom nästan genast och grundligt förhörde såväl Abel som Brita om saken. Lindstedt höll med Juntti om att det hela hade en märklig bismak, men sa att han inte kunde göra något, eftersom makarna inte gjort något som stred mot lagen, även om det stred mot god ton och gammal sed. Juntti sa till min bror Herman att de blickar han fick av Abel när de möttes på byavägen efter detta fick nackhåren att resa sig på honom.

Herman och jag, och våra kusiner, har på kort utmanövrerats från vår gamla ställning i byn, för Abel har med sin hala tunga och sin svärfars stora gård blivit en av de ledande männen i kommunalstämman. När han blev skiftesgodman såg han till att vi blev förfördelade när byns marker skiftades. Jag borde ha gjort något åt saken, men jag såg inte faran förrän det var för sent.”

Någon sida, eller kanske mer, verkade saknas, för nästa del i texten började abrupt mitt i en dialog:

‘… och han är en sann profet. Jag försöker inte förstå, utan lyssnar med hjärtat… När han talar svarar något djupt inne i mig.’

Albert, eller vem det nu var, sa:

‘Ja, men det finns dom som sover, som är blinda. Världens barn. Varför ska vi behöva, leva bland dem och stå ut med deras synder? Kanske Herren kan låta sin vrede regna över dem som han lät sin vrede regna eld och svavel över Sodom och Gomorra. Kanske är vi verkligen utvalda, som han säger att vi är. Jag vågar tro att det är så. Är det inte vår plikt gentemot honom och mot den som har sänt honom till oss, att bli som änglar…’”

Detta förvirrande textstycke följes av ett stycke som gjorts oläsligt, och sedan av väderobservationer. Av allt att döma saknades ytterligare några sidor innan nästa anteckning:

“…blev det tydligt att Evelina Nilsson, den nya småskollärarinnan, som hittills inte hade gjort mycket väsen av sig, befann sig i välsignat tillstånd. Hon är ogift och ingen vet vem som är far till barnet. Hans anhängare fylldes av ’helig vrede’ – satans hycklare! – och bildade den mörka natten mot den tjugofjärde med facklor i handen en ring kring skolpörtet där hon bodde. De ropade: ‘Bränn horan!… Bränn henne, Babylons sköka!’

Juntti sprang ner till skolpörtet när han hörde ropen och lyckades med det lilla som återstod av hans auktoritet som nämndeman och sakförare skingra hopen, men han blev överöst inte bara med fruktansvärda hotelser och tillmälen utan också en skur av stenar och lämnades blödande på marken.

Fröken Nilsson packade ihop sina fåtaliga ägodelar och jag körde henne till Kyrkbyn påföljande morgon efter att hon tillbringat en sömnlös natt i vårt pörte. Hon sa att hon skulle resa hem till Stockholm och aldrig komma tillbaka. Så kommer det nog också att bli.

Juntti återhämtade sig någorlunda, och det var tyst om saken i ett par veckor, men så dök landsfiskal Lindstedt upp hemma hos oss och frågade efter mig. Vår dräng sökte upp mig ute på höslåttern och när vi kom hem sa Lindstedt bekymrat att han hört ryktas om att jag var far till lärarinnans ofödda barn, samt att jag skulle ha misshandlat och mördat henne och sedan begravt hennes lik i skogen. Jag svarade att allt detta var lögner. Lindstedt sa att han egentligen inte trodde annat, men att han ju var tvungen att utreda saken.

Juntti och jag berättade för honom vad som egentligen hade hänt och vi sa rakt ut att det nog var Abel Maija och hans anhängare som hade spritt ut det elaka ryktet. Lindstedt sa att han var böjd att hålla med och att han skulle förhöra Maija, som för tillfället var i Kiruna, om saken vid tillfälle. Han reste tillbaka till Kyrkbyn samma eftermiddag.

Abel återkom till byn ett par dagar senare och såg påtagligt sjuk ut. Juntti reste till Kyrkbyn för att hämta landsfiskalen. Dagen därpå återvände han ensam till Saivo. Han meddelade att Lindstedt inte återvänt till Kyrkbyn efter sitt senaste besök i Saivo och att folket i Kyrkbyn trodde att han hade rest direkt ner till Haaparanta efter att ha varit i Saivo. Ingen visste riktigt vart han hade tagit vägen, men vid hösttinget i Kyrkbyn förklarades han död genom drunkning, eftersom hans eka återfanns sönderslagen nedanför forsen Rovanniska, två mil nedströms Saivo efter älven.”

Här verkar Viljams intresse för väderobservationer plötsligt ha upphört, för direkt efter denna anteckning följer ett par andra, som avslutar manuskriptet:

“1:a oktober 1933

Höstfisket har varit dåligt detta år. Det har ständigt blåst hårda och kalla västanvindar över saivon och inga båtar har kunnat ta sig ut till nätplatserna. Abels anhängare har i ett plötsligt anfall av verksamhet rustat upp det gamla kapellet nere vid älven, men det vill jag inte skriva mer om.

En dag för tre veckor sedan rusade Edvin Niemi in i vårt pörte, halvt vansinnig av skräck. Han bönföll mig och min bror att skydda honom mot Abel, som skulle döda honom om han hittade honom. Han berättade osammanhängande att han i skydd av höstmörkret hade gömt sig under ett av kapellets fönster och hört Abel Maija mässade därinne med mörk och entonig röst, han uppfattade följande lösryckta meningar:

‘…Elden som renar… sänd elden som förbränner dem som står emot dig, de som inte vill se, trots att de har ögon som vi,… För han har sänt mig… den tusenhövdade, den skäggige, han som malde blod ur stenen … Han ska kalla mig till sig… och den som hör och ser skall bjudas in av honom, sin broders broder… skeppet av kristall ska tas emot av en som öppnar sig för honom…. Det renade blodet förenar – två stammar delar sig och växer samman och sedan kan de aldrig skiljas åt av mänskliga händer…’

Plötsligt hade Abel tystnat. Någon ropade:

‘Det står nån där utanför!’

Edvin hade hört hur man hastigt reste sig i bänkarna och hur kapellets dörrar slogs upp. Han sprang in i skogen, genom slyet i skogsbrynet, över Vuopios ängar in i vårt pörte. Han hade ingen annan stans att fly.

När jag tittade ut genom kammarens fönster såg jag några mörka gestalter med lampor och hundar i skogsbrynet, hundra meter bort… De pekade mot vårt pörte, men förblev helt tysta. Inte ens hundarna skällde.

Den tid som följde var till det yttre normal. Det var som om inget av allt det obehagliga som plågat oss det senaste året hade hänt, och jag förstår inte varför. När min kusin Benjamin Vuopio avled slöt hela byn upp vid hans begravning som hölls i kyrkbyn, för Benjamin hade uttryckligen förbjudit oss att hålla hans begravning i Saivo kapell, som ju numera vanligen kallas “bönhuset.”

“10:e oktober 1933

Hösten har inneburit fler döda här i byn. Några dagar efter min kusins begravning var hela byn ute och tog upp nät på saivon, vars vatten nu var lugnt för första gången på året. Själv gjorde jag det sista arbetet för året ute på slåtterängarna. Abel stod på stranden och betraktade fiskafänget. Min bror sa att det var som om alla väntade på att något skulle hända.

Fångsten blev överväldigande stor. Ingen kunde påminna sig om att saivon lämnat ifrån sig en så stor fångst tidigare och när fisken, nästan bara sik, rensades vid stranden vände sig Albert Lantto plötsligt till min bror med orden:

‘Samlen tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares! Det är Ens förtjänst att vi nu har att äta inför vintern. Kom ihåg att saivon inte har lämnat sitt gudslån till oss på hela sommaren, när inte Han var med oss…’

Min bror fattade humör och svarade honom:

‘Jaså? Fler än du och Abel har läst Bibeln, Albert, och inte alla gör sina egna tillägg till gudsorden. Här är ett till som är tänkvärt: Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar…’

Albert hade blivit röd i ansiktet och lyft näven mot min bror, men på tecken från Abel, som hela tiden stått i bakgrunden och sett på, sänkte han den.

Min bror kom hem sent samma kväll, jag hade anlänt ett par timmar tidigare. Han la ifrån sig sin kont och vände sig till mig utan vidare hälsning. Han sa:

‘Jag och Edvin Niemi stod vid saivons strand. Det var bara vi två som var kvar där, Abel och hans folk hade redan begett sig iväg, men vi två hade ännu en del fisk att rensa. Jag tog fram min klocka och vände mig mot månen för att se hur visarna stod och när jag åter vände blicken mot Edvin, var han borta.’

Ingen har sett till Edvin Niemi sedan dess och vi befarar det värsta.”

“14:e november 1933

Min bror Herman är försvunnen! Han försvann under ripjakten, då han var ensam ute på Vaikkovuoma. Juntti och jag letade efter honom i flera veckor, men han var och förblev försvunnen. Den nye länsmannen i Kyrkbyn, Johansson, anser att Herman antagligen har gått ner sig i någon av Vaikkovuomas förrädiska sumpmarker. Vi har sagt till honom att detta är otänkbart, för Herman känner till myren sedan barndomen. Han har jagat där sedan innan han konfirmerades och han har alltid vetat att vara försiktig. Johansson, som är en annan sorts man än Lindstedt, sa att detta säkert var riktigt, men att fakta var fakta.

Bernhard, min son, sa då plötsligt att han hade sett “en elak gubbe” bära hans farbror ner till saivon och sen sänka hans kropp där, nertyngd av stenar. Bernhard är en tyst och allvarlig pojke, inte alls benägen att fantisera om sådana här saker. Själv anser jag att…”

Här vände Sara blicken mot det sista bladet, men fann pappret, som hade lossnat från de övriga sidorna, var så förkolnat så att ingenting av texten, mer än några lösryckta och svårtolkade ord och fraser, i detta fall inte på svenska utan på meänkieli, var synliga. Man kunde på papperets fram- och baksidor med stor svårighet läsa vad jag översätter till:

”…själv börjat predika […] inte var en orm utan en råtta […] ur djupen […] men röstens kraft svek mig inte […] Kämpa ner honom, ord för ord […] snart ska nog saken gå sin gilla gång…”

Handstilen på dessa sidor verkade på ett subtilt sätt annorlunda än de övriga anteckningarnas jämna och väl avvägda handstil, den var på något sätt grövre och hetsigare, eller kanske bara skriven med en mer sliten pennspets.

9. Gösta hade satt sig tillrätta, och verkade ha nyktrat till något, men hans ögon hade en märklig glans när han harklade sig och tveksamt tog till orda:

“Det där var bara början… Jag var med den natten… Jag kan inte glömma fast jag har försökt… Jag hör i mina drömmar hur de skriker därinne… det luktar eld och… Det var Viljami och jag… Vi hämtade hö i ladorna bakom Karistevaara… Det var på kvällen den 15 december 1933. Vi såg redan på avstånd att det brann en stark eld nere i byn… Viljami skyndade på hästen och när vi kom till Vuopio gård såg vi att mangårdsbyggnaden var helt övertänd. De andra stod på gårdsplanen och vände sig mot oss när Viljami kastade sig ner från slädens kuskbock. Viljami… han tittade sig omkring och ropade:

‘Var är Bernhard och Juntti?’

Jag satt kvar på släden, men jag hörde hur Henrik Henriksson svarade honom med lugn, ironisk röst:

‘Jag antar att de är kvar där inne’

Viljami var alldeles utom sig:

‘Varför har ni inte försökt rädda dem?’

Henrik log snett mot honom och sa… ja, det monstret log faktiskt när han sa:

‘Vi hörde hur de skrek ett tag, men så tystnade de. Nu är det nog inte så mycket kvar av dem, kan jag tro. Så kan det gå.’

Viljami grep tag i Henriks hår och gav honom ett par nävar i ansiktet, men sedan särade några av de andra på dem. Jag har aldrig sett nån så galen av vrede som Viljami var då. Han skrek rakt ut:

‘Era djävlar! Hur kunde ni bara stå och se på när två levande varelser bränns till döds? Vad är ni för människor?’

Jag minns att det var Albert Lantto som svarade honom, alldeles lugn:

‘Vi är nog inte sämre folk än du och de dina. Vi hade hoppats på att ni skulle se saker annorlunda än ni har gjort… Så det är kanske bäst att du beger dig härifrån redan ikväll. Isen bär över älven, som du vet och vi har ställt i ordning häst och släde åt dig… Men det är förstås din sak att avgöra om du vill resa eller inte…’

Sara lyssnade uppmärksamt:

“Vad hände sen?”

Gösta ryckte på axlarna… det var som om spänningen hade upplösts när han hade fått berätta om sin upplevelse:

“Viljami stod och stirrade på Albert. Det såg ut som om han skulle säga något, men han sa inget. Sedan lät han sig ledas bort till släden de hade gjort i ordning och sedan försvann han in i natten… Mig lät dom vara, jag var ju bara tretton år och dom visste att ingen skulle tro mig om jag berättade. De sa till länsman att det nog var Viljami själv som tänt på… och de berättade en hel del annat som jag har glömt… eller som jag kan berätta för dig en annan gång…

Och sen så hittade jag ju dom där sidorna, som du läste, i snön dagen efter… Jag har aldrig visat dom för nån…

Abel försvann spårlöst hösten trettisju och ingen vet vad det blev av honom. Vissa trodde att han hade återvänt till Finland, andra sa att han hade samlat ihop en förmögenhet och rymt till Amerika över Norge. Men nästan alla i byn kände på sig att han hade drunknat i Saivon, eftersom man hittade de sista spåren efter honom – hans pipa och tobakspung – på en stubbe vid saivons strand.

Abel och Brita hade inte några barn i livet vid hans försvinnande, men Gud skall veta att de hade försökt… Fem barn, alla dödfödda… Brita var havande när när Abel försvann och hon födde sitt sista barn våren trettiåtta, men också detta barn var dödfött. Hon fick barnsängsfeber under förlossningen och dog ett par dagar senare.”

Gösta tittade slött ut genom fönstret… Sara kände att hon borde ha känt någon sorts sympati för honom, men hon fann det svårt, utan att veta varför. Det hade börjat snöa igen… Han harklade sig och fortsatte:

“Utan ledare dog väckelsen ut. Folk var ärligt talat besvikna… Många kände sig lurade… Henrik Henriksson och Albert Lantto försökte hålla ihop flocken, men ingen av dem kunde väcka samma känslor som Viljami… jag menar Abel… Jag blandar ihop namnen… och snart återgick man till sina gamla vanor och tänkte bara med en rysning tillbaka på den tid som varit… Sen kom kriget och många män fick annat att tänka på… Andra flyttade söderut för att söka arbete och vad de än hittade där kom de aldrig tillbaka…

Henrik Henriksson dog i hjärtinfarkt redan trettioåtta. Albert Lantto levde ända in på sjuttiotalet. Han dog på ålderdomshemmet i Kyrkbyn, senildement och bortglömd. Jag var och hälsade på honom en gång, vet inte varför… tänkte väl att när jag ändå är där… De hade faktiskt spänt fast honom i sängen fast man inte får, för han var våldsam mot dem som försökte hjälpa honom.

Under alla åren på ålderdomshemmet sa han inte ett begripligt ord, men just innan sin död skall han med klar röst och klar blick ha ropat:

‘Förlåt din tjänare! Jag tror! Jag ser honom, han kommer att komma! Den förstfödda kommer till oss!'”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi firar julen 2025 med ett tredelat specialavsnitt där Ludvig Josephson läser Erik Kuoksus “Saivo”, som kom ut i maj detta år. Det här var första delen. Andra delen kommer ut imorgon, och tredje delen på julafton.

Texten är bearbetad för att passa in i Creepypodden av Erik Kuoksu själv, som jag vill tacka för både det arbetet och för att vi fått tillstånd att ha med hans historia. Vill ni höra mer av Erik redan nu, innan resterande delar av Saivo kommer, kan ni lyssna på avsnitt 45, 64, 82 och 220.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Del 2:

10. Några dagar senare ringde Sara igen. Hon lät mycket sakligare än när hon ringt och berättat om Gösta Niemis nattliga besök, och vi kom efter en kort stund inpå de eventuella likheterna mellan Abel Maijas väckelse och korpelarörelsen.

Jag hävdade att det fanns likheter och kanske rent av ett samband, men Sara menade att likheterna bara var allmänna och att de föreställningar som, av Johans farfars förvisso vaga och knapphändiga anteckningar att döma, kanske var gemensamma för båda rörelserna, snarast var att betrakta som allmängods i den sortens extatiska rörelser på Nordkalotten. “Den tredje väckelsen” – Sara hade anammat Gösta Niemis term – verkade hursomhelst ha en del unika, eller i alla fall ovanliga, drag och Sara menade att väckelsen, trots den obehagliga bismak den hade, skulle vara värd att dokumentera bättre.

Jag frågade henne:

“Så… tänker du göra något av allt det här, kanske… kanske rent av försöka skriva något?”

Hon svarade:

“Jag vet inte. Gösta sa, innan han gick, att jag ska se upp med Hellberg, för han och hans anhang vill mig inte väl. Det är alltså två personer som har varnat mig honom. Men jag vet inte… Jag ska försöka prata med den här Gösta igen när han är nykter… Om han talar sanning är det hela en rätt ohygglig historia… Det verkar som att jag har gift in mig i en familj som har en rätt spännande historia… men nu finns det ju ingen kvar av den där familjen…”

”Jo, Adam finns ju kvar…. och du. På ditt sätt tillhör du också familjen.”

”Jo… om jag bara hade vetat… Adam behöver kanske inte få veta något av det här, och han borde kanske inte växa upp här, bland alla spöken… Men tänk vad det kan leda till om jag får ihop en artikel… Och kanske är det så att Adam har rätt att få veta… Inte nu förstås, men när han blir äldre.”

Jag kunde inte säga emot henne, även om jag kanske hade velat.

Sara hade en vecka efter det nattliga besöket gått till Göstas hus i intervjusyfte, men inte fått något svar när hon knackade på. Alla lampor i det vanskötta lilla huset strax utanför byn var släckta och inga fotspår syntes i snön, som hade legat i fem dagar. Två dagar senare stod hon åter på vägen nedanför Göstas hus, men då hon inte såg några fotspår förutom sina egna från det förra besöket, bestämde hon sig för att inte gå upp och knacka på.

Sara funderade på vad som hade hänt. Visst kunde Gösta ha rest bort, men det var knappast troligt. Kanske hade han fallit i nån snödriva på fyllan och sen blivit översnöad, eller också… I vilket fall som helst tydde allt på att han aldrig hade kommit hem från det nattliga besöket hos henne. Jag trodde att den här historien skulle stressa upp henne, men hon verkade märkligt obekymrad över det hela, även om hon för sakens skull gjorde en polisanmälan om Göstas försvinnande.

11. När vi talade i telefon under våren kunde Sara rapportera att livet i byn gick sin gilla gång även om hon märkte att aktiviteten i kapellet visade tecken på att tillta. Det lyste i kapellet ibland och hon såg att allt fler av byns invånare brukade samlas därutanför strax innan klockan åtta på kvällen de dagarna. Vid åtta öppnades porten. Vad som hände därinne visste hon inte, men två timmar senare öppnades porten åter. Alla gick hem till sig och Hezekiel Hellberg och en äldre man Sara inte kände till namnet släckte ljuset och låste kapellet.

Dessa sammankomster som ibland inträffade med någon veckas mellanrum, ibland oftare (hon såg inget mönster i det hela) gjorde av någon anledning ett starkt intryck på Sara, trots att hon bara iakttagit dem på avstånd. Hon pratade en tid nästan inte om något annat. Det var som om hon började bli fixerad vid dem.

Ibland hade hennes röst en underton av oro. Hon hävdade att hon blev illa till mods under den tid då sammankomsterna varade. Hon beskrev sitt obehag som känslan av att vara utsatt för ett starkt ljud som är så lågfrekvent att örat inte kan uppfatta det. Hon sa:

“Jag vet inte, men det känns som om de här vibrationerna, eller vad det nu är, invaderar mitt medvetande så att jag inte kan tänka klart. Det händer ibland att jag får en sprängande huvudvärk, som en krona av eld. Den varar i flera timmar, och under tiden virvlar egendomliga och svårgripbara tankar runt i huvudet… Det är liksom en surrande som låter som en röst, även om jag inte hör några riktiga ord… Sedan är jag helt slut och om jag lägger mig ner och sover drömmer jag, som aldrig annars brukar drömma, riktigt obehagliga drömmar”

“Hur då obehagliga?”

“Igår, till exempel, somnade jag utan att märka det… Mitt medvetande gled över från att i vaket tillstånd ha legat på soffan i pörtet till att i ett till synes lika vaket tillstånd gå genom en mörk grotta. Grottan är labyrintisk, men ändå vet jag vilken väg jag ska ta… Vatten droppar ner från taket och det enda ljud jag hör är vattendropparna som slår mot stenarna i grottans golv… Plötsligt anar jag en djup, gyttjig stämma som inte verkar komma från någon särskild stans. Den här rösten viskar först, men blir starkare och starkare och blir hörbar mitt i en mening:

‘…ty jag har funnit honom undermålig. Nej, han är inte den rätte – jag har prövat honom i eld och funnit honom smälta undan som kvicksilver… Enbart den rätte, den siste, kan vandra den väg han måste, härdad, vandra, ledd av en annans hand, ständigt i största fara. Se upp, mor! Faran lurar överallt, strax utom synhåll… Enbart den rätte befrias från allt tyngande slagg i elden, och sveps i en klädnad av rent guld…’

Det är inte orden i sig, som ju är helt obegripliga, som skrämmer mig, utan rösten… Det är den där rösten!”

När jag frågade Sara vad hon trodde att detta märkliga fenomen berodde på och om hon verkligen på allvar menade att det hela hade något samband med bönemötena i kapellet skrattade hon bort frågorna och sa att det nog, när allt kom omkring, bara var sammanträffanden och inbillning.

Sara tog det alltså trots allt ganska lugnt, men detta relativa sinneslugn fick sig en skarp törn när hon en dag i juni slog upp NSD och tidningen råkade öppna sig på uppslaget med vigslar och dödsannonser. Hennes blick föll osökt på:

“Elisabet Maria Hellberg, *1975 1/1, +1995 10/6, har hastigt lämnat oss. Linköping/Saivo den 15/6 1996, Hezekiel, Maria och Samuel Hellberg. Begravningen har skett i stillhet.”

Det kunde inte råda något tvivel om saken; det var samma Elisabet Hellberg som hade skrivit till henne… Var det en tillfällighet? Elisabet hade ju hyst vissa farhågor om sin egen säkerhet, och för den delen om Saras.

12. Tre dagar senare ringde Sara mig igen. Hon sa att hon två dagar tidigare tagit en promenad för att få den huvudvärk som tycktes komma allt oftare att lätta. Adam sov, och Sara trodde att han skulle fortsätta sova ett tag. Av någon anledning tyckte jag inte att det var så bra att hon lämnade honom ensam, men det kändes inte som att det var läge för förebråelser.

Den föregående natten hade varit sömnlös. Som vanligt syntes inte en människa till i byn. Hon vandrade planlöst omkring på den grusväg som löpte parallellt med älven. På älvsidan ruvade de gamla gårdarna med sina svarta plåttak, omgivna av uthus, lador och ekonomibyggnader från olika tidsperioder. På landsidan låg nyare hus, typiska egnahemshus från första halvan av seklet. Inget av dessa hus verkade vara yngre än från femtiotalet. “Det var då folk började flytta härifrån”, tänkte hon. Många av dessa jämförelsevis nya hus var också övergivna och visade tecken på begynnande förfall. Hon passerade vid vägens ände Gösta Niemis oansenliga hus. Hon hajade till, men fortsatte att gå.

Grusvägen blev till en stig, som fortsatte ut över de övergivna, nästan igenvuxna slåtterängarna som tidigare generationer hade dikat ut med så mycken möda. Hon fortsatte stigen fram, hon passerade ett skogsparti och plötsligt stod hon på en öppen plats vid en vik av älven. Här höll ängarna med starr och klöver ännu stånd mot skogen. Längre bort, nere vid vattnet såg hon en grusplan. Platsen kändes märkligt välbekant, men först efter en stund insåg hon varför:

“Det var här Vuopio gård låg…”

Hon gick ner mot grusplanen vid älven och såg en sammanstörtad skorsten, en murad ugn och ett par järnspisar som hade rostat till oigenkännlighet. Hon såg nu att grusplanen var omgiven av husgrunder. I övrigt fanns ingenting här. Hon stannade upp, stod stilla en stund och försökte föreställa sig de fasor som hade utspelat sig här sextio år tidigare. Hon kände ingenting annat än tomhet. Hon vände tillbaka mot byn.

När hon åter stod i skogsbrynet och just skulle ta steget ut på grusvägen såg hon att en man stod vid Gösta Niemis hus en bit bort. Mannen var stor till växten och var klädd i stövlar, arbetsbyxor och en flanellskjorta som var knäppt hela vägen upp. Sara stod stilla, till hälften dold bakom en buske. Mannen öppnade Göstas brevlåda, tömde den och började gå mot byns centrum med långsamma steg.

Sara gick ikapp honom och sade, så neutralt hon kunde:

“Jag såg att du tömde Gösta Niemis brevlåda..”

Mannen stannade upp och vände sig om. Hans ansikte var slätrakat, solbränt och fårat, i synnerhet kring ögonen, som var små och hopknipna. Han var blank av svett och torkade sig i den kala pannan med en näsduk. Sara kände nu igen honom som mannen som brukade låsa kapellet på kvällarna tillsammans med Hezekiel Hellberg. Han svarade, tydligen överraskad över att inte vara ensam:

“Ja… Gösta… är och hälsar på släkten. Jag tar hand om hans post… Är du inte Johan Vuopios änka, förresten?”

“Jo, det är jag. Vet inte alla det vid det här laget?”

Mannen log lite ansträngt och sa på ett sätt som lät ironiskt:

“Ja, välkommen till byn, då. Mitt namn är Sten Henriksson”

Sara mumlade fram ett tack.

Mannen fortsatte, mer avmätt, medan han tände en cigarett:

“Du kommer inte till bönen?”

Sara överrumplades av det plötsliga bytet av samtalsämne:

“Nej, det är inte riktigt min grej…”

“Nej, kanske inte…”

Sara kände sig irriterad över mannens arroganta sätt. Vreden steg inom henne och gav henne mod:

“Dessutom vet jag en del om er lilla sekt och vad ni har haft för er här i byn på trettiotalet. Vad får dig att tro att jag vill ha något med er att göra? Jag är inte ens härifrån.”

Mannen föreföll att helt tappa koncepterna på grund av det oväntade vredesutbrottet… Han mumlade lamt medan han åter förde näsduken till pannan:

“Ja… Eller… Ja… Det hände en hel del här på den tiden… Men det var ju då… Min far, Henrik Henriksson, Ylipään Heikka, var en betrodd man på den tiden och hans kusin Albert Lantto var väl lite av en föregångsman här i byn… Så visst förstår jag vad du vill ha sagt… Visst har jag hört sägas…

Det var ju byabön här varje helg på den tiden och det var väl en del som gick för långt i sin tro… Det var nog så i Vittangi också – din mor har säkert berättat… men där var det väl Tovio Korpela som var den store profeten som predikade all världens galenskap… Så ni var nog inte bättre där än vad vi var här… Och nuförtiden är vi här i byn helt vanliga människor, men vi vill sköta oss själva. Jag hoppas du förstår det.”

Sara, som förvånades över att han så enkelt hade bragt mannen ur fattningen, kände en oförsonlig motvilja välla upp inom sig. Hon sa skarpt:

“Ja, jag tänker inte hindra er. Gör vad ni vill.”

Först därefter slog det henne att Sten Henriksson visste att hennes mamma var från Vittangi – hur kunde han veta det?

Sten nickade, men Sara upptäckte att det förvirrade ansiktsuttryck han nyss hade haft var borta. Istället såg hon hur Stens ansikte förvreds i ett leende medan han vände på klacken. Han stannade upp och vände sig åter, denna gång direkt mot Sara:

”Varför är du så intresserad av Gösta, förresten?”

”Vad har du med det att göra?”

”Här i byn tar vi hand om varandra…”

”Jaså… jag har hört något helt annat, om jag ska vara ärlig.”

Sten visade tänderna och sa, irriterat:

”Jo, jag kan tänka mig att Gösta har skrämt upp dig med sitt prat.”

”Jag är inte så lättskrämd…”

”Det är bra, men lyssna nu noga: Alla här vet är att Gösta var mytoman… Han gick runt i byarna och ljög så det stod härliga till när han var full, och han var alltid övertygande i början, men till slut förstod ju alla att han bara pratade smörja… Och han gillade att smutskasta allt och alla. Inte minst min far.”

”Kanske det… Jag kände inte Gösta…”

Hon tvekade en stund, och fortsatte sedan, utan att kunna hejda sig:

”Men dagboken talar ju sitt tydliga språk..”

”Dagboken?”

”Viljam Vuopios dagbok. Gösta gav den till mig innan han… försvann.”

Sten spärrade upp ögonen, och började prata snabbare:

”Det kanske han gjorde, men fan vet vad Gösta sysslade med hela dagarna när han satt hemma och söp. Du får ju tro vad du vill, men jag behöver inte ens titta på dagboken för att fatta att det bara är ännu en sak han har kokat ihop för att få lite uppmärksamhet på andras bekostnad.

Gösta var… är… sjuk och obehaglig. Jag ska säga dig att hans lögner nästan fick mig i fängelse på sextiotalet… Han fabricerade en massa bevis och försökte sig på utpressning, och det var ganska skickligt gjort. Det krävdes en skarp advokat från Luleå för att få rätsida på det hela… Så den där ‘dagboken’ kan du nog lika gärna kasta på elden. Det är bara en sjuk människas fantasier.”

”Kanske, men i sådana fall rätt övertygande fantasier…”

”Stuntprat! Jag kan tänka mig vad han har hittat på om oss, och den där utländska prästen du pratade med har säkert också slagit i dig en massa dumheter… Under de fem år han har jobbat i församlingen har han inte brytt sig om att komma hit till oss enda gång. Han är väl för fin för att ha med oss att göra… så vad vet han om oss, egentligen?”

”Jag känner inte honom, så jag vet inte.”

”Nej, och inte kommer du att lära känna honom heller. Han fattade väl till slut att såna som han inte är önskvärda här… Men eftersom du är så angelägen att lägga näsan i blöt vill du säkert veta vad som egentligen hände. Lika bra att du får veta det, så du slipper spekulera: Viljam tände själv på kåken för att bli av med bevis och vittnen. Det är inte svårare än så.

Farsan sa att Viljam tyckte att han var bättre än oss andra eftersom han hade fått läsa vidare, men han var i själva verket en vettvilling, en riktig galning. Han hade bestämt sig för att flytta söderut med den där lärarinnan till vilket pris som helst… men hon tänkte annorlunda…

Abel Maija och hon tänkte skicka Abels efterblivna fru till Furunäset, eller om det var något annat hem, och sedan gifta sig. Men det tänkte inte Viljam tillåta, nej var det på det sättet måste alla dö. Sådan var han, oavsett vad din man har sagt om sin farfar…”

”Varför fick inte polisen veta något om det här?”

Sten Henriksson svarade inte, men log ett tvetydigt leende. Han fortsatte, nästan insmickrande, medan han tog fast hennes högra underarm i sin seniga näve:

”Om du följer med mig hem ska jag berätta mer…”

Sara sa att det kröp i hela kroppen på henne:

”Jag tror inte det…”

Stens ögon glödde av vrede, och av något annat, som kanske var värre, och han vägrade släppa hennes arm:

”Skyll dig själv… Det spelar ingen roll förresten. Jag kan lika gärna göra vad jag vill här och nu… Och det kan vem som helst… folk kan göra vad som helst om man inte är försiktig… Jag tycker att du ska se upp lite, och kanske inte vara så nyfiken… Du och din son är ganska ensamma där i huset, eller hur?

Nå, men eftersom du inte vill komma till mig får jag väl berätta lite till… Det är inte så lätt att komma hit som kvinna, det var det inte för den där lärarinnan de skickade hit… och du är inte så stark som du tror heller, och du vet ingenting. Verkligen ingenting! Men jag ska berätta för dig:

Så här var det. Det här är sanningen, vare sig du vill det eller inte:

Min far Ylipään Heikka stod alltid upp för det som var rätt och riktigt. Det var han, han och ingen annan, som såg till att Herman Lundborg fick vända med oförrättat ärende när myndigheterna hade bestämt att man skulle mäta oss här i byn… Här blev det inga skallar mätta, och det var min far som ordnade det. Det blev mycket tråkigheter för honom efter det, men han tog det som en man.

Och det var han som kom på Viljam när han höll på att våldta den där lärarinnan, Evelina Nilsson. Din mans fine farfar hade dragit kniv och sen förgrep han sig på henne på kökssoffan i sitt hem. Min far råkade bara komma förbi just då, och det kunde inte Viljam stå ut med… Vad det blev av den där stackars lärarinnan sen vet jag inte, jag tror de hjälpte henne komma hem till Stockholm…

Men det var Viljam själv som tände på huset som stod därborta för att undanröja bevis och vittnen. Jag tror att man kallar såna som han för psykopater nuförtiden – en kriminell galning precis som hela hans släkt… Men han fick nog veta att han levde… Sedan pep han iväg och kom aldrig tillbaka, och vi saknade honom inte.

Det var förresten Viljam som började med… Alltså han som började hålla på i bönhuset. Abel Maija var bara en i mängden först, men han var väl smartare och mer strategisk än Viljam när allt kom omkring. Det var Viljam som drog igång allting, Abel apade bara efter honom bäst han kunde. Han hade talets gåva, så det höll ett tag tills folk genomskådade honom… Då blev det inte så roligt att heta Abel Maija om man säger så… Men Gösta har säkert ljugit ihop något helt annat för dig… Var han än är får han gärna stanna där.”

Sten släppte taget om Saras arm, sedan vände han sig och gick, med orden:

”Ja, nu vet du. Du väljer ju själv vad du vill tro på…”

Sara var skärrad när hon kom hem. Adam sov fortfarande men vaknade efter en liten stund. Sara lekte med honom hela eftermiddagen, men hon kände sig frånvarande, och Adam verkade orolig. Han hade smekt henne över håret och sagt:

”Gråt inte, mamma.”

”Jag gråter inte, Adam.”

”Inte jag heller, mamma. Du behöver inte gråta. Du behöver inte vara rädd. Jag skyddar dig, mamma… Jag behöver bara stänga ögonen…”

13. Sara berättade allt detta för mig under ett långt och ibland förvirrat telefonsamtal. Hon sa att Sten som person väckte äckel, skräck och avsky, men samtidigt kunde han ha rätt i sak. Kanske var den historia Gösta Niemi hade berättat lögn och kanske var Johans farfars dagbok verkligen ett falsarium…

Det kändes i vilket fall som helst som om allting började närma sig ett svårgripbart klimax, sa hon. Något höll på att hända, något som stod utanför hennes kontroll och som antagligen inte skulle vara gynnsamt för henne och Adam.

Jag för min del kände på mig mer och mer övertygad om att hennes mentala hälsa närmade sig bristningsgränsen. Kanske var det “svårgripbara klimax” hon talade om inget annat än föraningar om någon sorts sammanbrott. Något liknande hade, som jag tror att jag har antytt, hänt hennes far när han var i hennes ålder. Jag mindes det alltför väl…

Mitt i allt detta, som kändes oroande av rent psykiatriska skäl, sa Sara också att hon hade blivit uppringd av en Hugo Hansson från polisen. Sten Henriksson hade anmält henne för olaga hot. Han hade påstått att hon hade slagit honom hårt i huvudet och över ryggen med en vandringsstav och hotat att döda honom, helt utan orsak. Själv hade han försökt föra ett trevligt samtal, och försökt lära känna henne. Sara hade nekat till detta och istället berättat att det i själva verket var Sten hade hotat henne, men hon gick inte in på så många detaljer.

Polisen hade sagt:

”Ja, det verkar som att ord står mot ord… Inte så mycket att gå på för oss. Vill du göra en motanmälan om du nu anser att det är du som har blivit hotad?”

”Nej, vad skulle det tjäna till?”

”Inte till något, om jag ska vara ärlig. Ni kan väl försöka hålla sams därborta…”

14. När jag gick till sängs den kvällen låg jag länge och vred och vände mig. Vad hade hänt och vad hade hon själv egentligen gjort? Något var på gång, och det bådade inte gott.

Det som oroade mig mest var slutet vårt samtal. Sara hade blivit alltmer agiterad och till slut gick det inte att förstå henne. Till slut hade hennes berättelse meandrat fram till att hon stod vid saivons strand:

”Jag visste vad jag skulle göra när jag stod på stranden… det var som om någon annan ledde mina steg… det var som om jag talade med någon annans…. Johans… röst. Jag tog av silverringen från mitt högra öra och såg hur den sjönk ner i dyn på botten. ‘Något ger jag dig, hjälp jag får av dig’… Orden var inte mina. Det var som en annans röst sa dem, som om någon hade stulit min röst.

Jag försökte prata, men det var inte min röst som talade, det var hans röst… Jag grät och tänkte ‘nu har han kommit tillbaka till mig… allt var ett misstag… allt var ett missförstånd. Jag åker hem till Umeå och då kommer han att vara där för att ta emot mig…’

Men sedan vaknade jag till och min röst var min egen röst, och jag visste att Johan är död… Han kommer aldrig tillbaka till mig… Men Adam kommer… Eller han finns. Adam finns. Jag finns, men Johan finns inte… Eller också finns han, men jag finns inte, och Adam finns inte…. Eller också finns inte Johan men Viljam finns… Eller också finns inte Viljam men Kariste-Antti finns… och det är med min röst de talar… De talar med min röst, morbror… Och jag kommer att få en oändlig makt… men jag förstår inte hur, för makten är inte min, jag är bara dess bärare – jag bär den i mitt sköte…

Min röst är inte längre min röst. Jag talar med Kariste-Anttis röst på ett språk jag inte förstår. Jag talar med den uråldriga rösten som tränger upp mellan mina bröst, in genom skötet, ut genom munnen, renad, orenad. Ren. Oren.

Den uråldriga rösten från äggstock till frö, från frö till träd, från träd till grenar som böjer sig mot varandra i evigheters evigheter… och allt utgår från mig – även säden – fast den inte är min…”

15. Dagen därpå vaknade jag först vid niotiden. Jag måste ha hört väckarklockan men omedvetet stängt av den. Jag svor över att jag var försenad till mötet jag själv hade bokat in och fick halvspringa från min ungkarlslägenhet (jag bodde vid den här tiden på Regementsgatan) till universitetet. Hela förmiddagen kände jag mig frånvarande. Mina tankar vandrade hela tiden sextio mil norrut.

På lunchen försökte jag ringa Sara för att följa upp gårdagens oroande samtal, men hon svarade inte. Inte heller när jag var klar med allt arbete vid halvåttatiden på kvällen och åter ringde henne fick jag något svar. Jag ringde igen klockan tio – inget svar, samt åter igen halv ett på natten. Då fann jag att luren lagts av. Jag kände på mig att något måste ha hänt, så jag gjorde mig efter en mycket kort tvekan redo att resa till Saivo för att utreda saken. Klockan halv tre kom jag iväg. Jag var tvungen att sova en timme i bilen utanför Överkalix, men sedan körde jag raka vägen till Saivo.

16. Sara hade inte sovit alls den natten, skulle det visa sig. Hon hade suttit hela förmiddagen och funderat på vad hon skulle göra, oförmögen att komma fram till någon slutsats. Gårdagens kväljande huvudvärk hade släppt en aning, men hon kände sig slutkörd och håglös, kanske också rädd fast hon inte vill erkänna det för sig själv. Klockan elva knackade det på dörren. Sara ropade “kom in” och hörde att någon öppnade dörren, gick in med försiktiga steg och lade ifrån sig något på hatthyllan. Hon såg Hezekiel Hellbergs långa och seniga gestalt makligt stega in i pörtet.

Hezekiel Hellberg hade ett svårbeskrivbart utseende som man inte så lätt lade på minnet, men samtidigt var svårt att glömma. Hans ansikte var avlångt, slätt och utan rynkor annat än kring ögonen och mungiporna, men hans hud var röd och glansig, som om den saknade porer. Hans ögon var svåra att fokusera på – Sara tänkte instinktivt: “det är som om ögonen helt enkelt inte finns där!”

Med ens insåg Sara att han egendomligt nog liknade hennes avlidne make, trots att de omöjligen kunde vara släkt. Vad underligt att hon inte hade tänkt på det när hon såg Hellberg under invigningen av kapellet… Men han såg verkligen annorlunda ut än han hade gjort då, eller också var det så enkelt att hon hade fokuserat på annat den gången.

Hellberg slickade sig om munnen och tog till orda… hans röst var torr och ganska djup, helt klart en storrökares röst:

“Jag tänkte komma och hälsa på… vi är ju grannar. Du träffade min fru i Kyrkbyn för ett ganska bra tag sedan och vi har tänkt komma över en sväng, men vi har haft så mycket att göra på sistone… Och nu idag när vi hade tid var Maria lite krasslig, tyvärr.”

Hezekiel log, men Sara kände att leendet var påklistrat. Sara rätade på sig. Hon gjorde en insats för att låta normal och avspänd:

“Tråkigt att höra att hon inte är i form. Hoppas det inte är allvarligt. Men stig på… Vill du ha kaffe?”

“Ja, tack.”

De satt tysta mitt emot varandra vid matbordet en stund. En klocka tickade i ett angränsande rum – enbart dess tickande påminde Sara om att tiden gick. Ögonblicket kändes evigt. Utanför tätnade de mörka molnen.

Hezekiel bröt tystnaden:

“Det ser ut att bli åska… Inte undra på, med tanke på hur tryckande vädret har varit den senaste tiden.”

“Ja.”

Han tittade ut genom fönstret en stund och fortsatte sedan:

”Hur går det med fisket?”

”Ja, det saknas inte fisk, i alla fall…”

“Ni sitter vid saivon ibland på kvällarna har jag sett…”

“Ibland. Det är en lugn och fridfull plats.”

“Jo, men den kan också vara upprörd… Det är många som har gett sig ut på den och inte kommit tillbaka… Jag vet en hel del om byns historia, trots att jag egentligen inte här härifrån, som du kanske vet.”

“Ja, det kan jag tänka mig…”

“Jag kan tänka mig att du också vet en hel del. Och din salig make visste kanske ännu mer.”

“Inte mer än andra, egentligen.”

När Sara nu tittade närmare på Hezekiel slogs hon åter av hur mycket han liknade hennes man. Trots att Hezekiel var äldre än Johan hade de kunnat vara tvillingbröder, och ändå var det något som skilde dem åt. Det var inte bara åldern och Hezekiels ansiktsfärg… Hon kände hur illamåendet började komma tillbaka.

“Nej…” började Hezekiel, men kom inte längre. Han svalde och tittade ut genom fönstret, ner mot älven, som speglade himlens tätnande molnskyar.

Sara fick intrycket av att han lyssnade efter något, som om hans tankar stannade upp, utan att kunna fortsätta i den riktning de tagit. Hans rödflammiga hud spände över halsmusklerna.

Sara gillade inte alls hur hans senor rörde sig under huden, men hon kunde samtidigt inte sätta fingret på vad det var som kändes fel. Hon kände sig illamående… Utan förvarning tog Hezekiel åter till orda, återigen lika självsäker som när han först stigit in i pörtet. Sara noterade att Hezekiel plötsligt börjat tala mer stockholmskt:

”Ja, jag hade så gärna fått tillfälle att tala med din make… Han hade kunnat hjälpa mig räta ut en del frågetecken… De gamla traditionerna här i byn, eller ska vi säga riterna… Visst var de kopplade till fisket, men det fanns nog mer bakom, det märker vi inte minst nu när ingen av oss riktigt orkar fiska längre, eller i alla fall inte i samma utsträckning som förr.”

Nog för att de gamla här i byn har berättat en hel del för mig genom åren, men jag tror att din make visste mer än de… Han var ju vetenskapsman, eller vad man ska säga…

Och, ja… de gamla här i byn… Ja, ibland känns det som att de säger vad de tror att jag vill att de ska säga… Så många berättelser och lösryckta fraser: ‘akka posu ruotipus’ sa någon…. ‘gumman blåser järn’ ska det visst betyda. Gud vet på vilket språk.. Så sa de om den här saivon – inte här i byn, men i byarna runt omkring. ‘Gumman har inte tillåtit ordentliga människor att slå sig ner vid den här sjön… Hon tog bort kraften från dem genom att blåsa järn’… Ja, bara en sådan sak…

Johan hade kanske kunnat hjälpa mig reda ut vad det betydde – vad var det för en gumma de pratade om? Den som berättade det för mig visste inte själv, och när jag försiktigt frågar om den där Abel Maija får jag bara undvikande svar… Det är ett ämne jag i högsta grad intresserar mig för av rent personliga skäl… Men det lilla jag vet har jag så att säga fått sätta ihop av skärvor av brusten kunskap… De är som automater ibland, folk häruppe, som plåtleksaker med kugghjul i… Du har säkert märkt det själv. Det är svårt för sådana som du och jag att stå ut med dem ibland…. Du är väl från Umeå?”

”Min mamma var från Vittangi.”

”Ja, förstås, det glömde jag…. Syster till Tore Hedbro som har skrivit så mycket om lappmarkens bebyggelsehistoria om jag inte minns fel… Men ni var väl inte där så mycket när du växte upp?”

”Nej, kanske inte.”

”Nej… Och Vittangi är ju en helt annan sorts by än Saivo. En helt annan sorts människor…”

Det uppstod åter en obehaglig tystnad.

Hezekiel tog till orda igen:

”Jag förstår att det var svårt att förlora sin make… Han blev ju inte så gammal, heller…”

Sara svarade inte. Hezekiel fortsatte, som om hans ord var tentakler som sökte efter något att fästa sig vid:

”Ja, du kanske vill komma på bönen… många har sökt och funnit tröst i… sett ett värde i… I riten… i religionen. Och du måste känna dig ensam här i huset.”

”Nej!” Svaret lät hårdare än vad Sara hade tänkt, men hon ville egentligen bara avsluta samtalet. Illamåendet ville inte ge med sig.

”Nej, det var bara ett erbjudande. Du är så välkommen om du bestämmer dig för att komma… Och din son också, förresten… Inte för att det finns några andra barn här i byn som kan följa med på bönen, men vi kan nog ta hand om honom. Min fru är van vid barn… Min son bor ju fortfarande hemma som du kanske vet.”

Det blev åter tyst. Återigen var det Hezekiel som bröt tystnaden:

“Min dotter dog härförleden…” Han sa det utan tillstymmelse till sorg i rösten.

“Ja, jag läste om det i tidningen. Jag beklagar sorgen..”

“Det är tråkigt när unga människor dör i förtid.”

“Det händer tyvärr ganska ofta i den här byn, eller åtminstone har det hänt ofta, rent statistiskt…”

“Hon skadade sig själv, vet du…” Han stirrade rakt in i Saras ögon nu. Sara rös. Det var som om Hezekiel inte tittade på henne, utan på en oändligt avlägsen punkt. Det var som om någon rörde runt i hennes huvud med vassa, seniga händer.

“Jaså?” Sara behöll trots allt sitt lugn.

“Hm… Jo…. Folk här i byn, som dör unga, skulle kanske leva längre … om de lyssnade lite på dem som vet bättre… När jag kom hit var det ingen som hade koll på något. Alla gick sin egen väg. Alla bråkade med alla. Allt förföll och alla hade förfallit… Nu är vi en riktig by igen, en gemenskap… Man kan säga att vi gemensamt har rest något fallet ur djupen… Bry dig inte om vad Gösta Niemi sa – vad det nu var han sa. Han var bara ett elakt och missunnsamt fyllo…. Vi andra har något att samlas kring, och vi vill gärna fortsätta ha det så…”

”För all del. Låt inte mig hindra er…”

”Din man hade nog förstått det här bättre… I all välmening vill jag ge dig ett råd: Du kanske skulle öppna dig lite för oss andra. Folk här tycker att du beter dig märkligt… Jag säger det i all välmening… Men om de hade fått tillfälle att lära känna dig lite kanske de skulle ändra sig – jag är faktiskt övertygad om att det är så… Och vi är väldigt barnkära här i byn, så vi skulle kunna hjälpa dig ta hand om Adam som om han vore en prins. Jag kan lära honom det lilla jag vet, och vem vet; kanske han i sin tur kan lära mig något… Jag kanske kommer och hälsar på er någon gång igen, och då skulle jag gärna växla ett par ord med honom…”

Nu log han igen… samma onaturligt stela, fisklika leende som tidigare.

Telefonen i ett angränsande rum ringde plötsligt och Sara reste sig tvärt… Hon kände sig svimfärdig men försökte att inte visa det:

“Om du ursäktar….”

“Naturligtvis… Men tänk på vad jag sa.”

Medan Sara gick mot telefonen tog Hezekiel sin keps från hatthyllan och gick ut utan att göra sig någon brådska. Först nu såg hon att Adam hade stått i en dörröppning och iakttagit samtalet. Han hade ett märkligt ansiktsuttryck.

“Vad är det, Adam? Det var bara grannen.”

Adam gungade av och an och stirrade och började gråta. Sara satte sig på golvet och omfamnade honom för att trösta honom. Nu grät även hon, fast hon försökte att inte göra det. Adam mumlade något Sara uppfattade som:

”Jag var vaken… jag var vaken hela tiden… kunde inte sova… kunde inte hjälpa dig, mamma.”

Det hade slutat ringa. Jag hade lagt på luren borta i Umeå.

17. Efter att Adam hade lugnat sig hade Sara länge suttit orörlig på den gustavianska säng som tjänstgjorde som soffa i pörtet. Tankarna rusade åt alla håll… Alla dessa antydningar om något som kanske för alltid kommer att förbli outtalat, dessa drömmar… Vad kunde allt betyda?

Hon bestämde sig för att gå till botten med det hela – att söka upp det hon nu hade kommit att betrakta som själva källan till sina olustkänslor. På kvällen smög hon till kapellet när de troende hade samlats och porten låsts inifrån. Hon satt hopkrupen under ett fönster och hörde ljud därinifrån… Hezekiel Hellberg talade upphetsat, som om han var i extas. Hans torra röst hade stegrats till ett outhärdligt skränande:

“…Och låt barnen komma inför honom, för han ska göra dem odödliga! Låt era döttrar öppna sig för honom, för det är sagt att de skall vara som åkrar för hans säd. Ja! Om också bara en enda planta av tusen kommer att spira i denna åker – och han är Tuonelas oxe – skall era offer inte vara förgäves, för den plantan skall vara desto kärare för honom…”

Ett barn skrek plötsligt till, men tystnade genast. Sara hann reflektera över att detta var märkligt, det fanns ju inga barn i byn utom Adam, och han låg trygg hemma i sin säng och sov djupt. Hellbergs röst förändrades, blev djupare och djupare… han tystnade och när han åter tog till orda kom hans röst, som nu var helt oigenkännlig, kapellets rutor att skälva:

“Minns att jag mötte er här. Jag har alltid funnits här. Jag svävade över land och vatten långt innan den förste kom hit över isen med den uppgående solen i ryggen, innan myrstenen blödde järn. Jag är såningsmannen bortom tid och rum, den tusenhornade, den som väntar er på andra stranden – jag kommer alltid att vänta på er, mina bröders bröder. Jag väntar på er var ni än lägger till, om så eld kvävs av vattnet och vattnet löses upp i eld…. Jag följer er i stegen… Jag är elden som brinner i djupen – jag är djupen under djupen… Drick! Drick!”

Något sökte i djupet av hennes medvetande, utan att riktigt få fäste. Det var som om hon föll och föll och försökte gripa om den formlösa skuggan av ett minne… En hand som sträcktes ut ur mörkret – en hand hon kände väl och ville gripa tag i, men inte kunde… Och hon föll djupare och djupare utan att kunna fatta den utsträckta handen. Och hon överväldigades av sitt eget blods susande i ådrorna. Allt svartnade runt henne – det var som om ett andra mörker föll över världens tätnande mörker… Hon föll ihop, och allt var mörker. Någon viskade till henne, nära och fjärran på samma gång:

“Vänd dig inte om, Vuopion Juntin vaimo. Den som var sist ska bli först. Du har förvandlats, Vuopion Saara, jag har förvandlat dig. Ur ditt sköte ska en ny värld springa fram – ett frö ska sås som ska växa till ett stort träd. Generationer ska följa dig – ditt blod är inte längre ditt, du bär en annans blod.

Jag möter dig vid offerplatsen… Jag möter dig på klippan, som om trehundra snötäcken aldrig hade legat ostörda av dödliga… Jag valde en, det gjorde jag – men nu väljer jag en annan… Förr än du anar ska du se en skugga du känner sväva över saivons djup under djupen, där morgonstjärnan en dag ska få vattnet att koka, där det som var fallet reser sig ur djupens djup, och elden flyter i strömmar som brinnande vatten… Och du själv ska vara skuggan som förföljer dig. Ett annat du ska resa sig ur djupen.”

18. Sara slog upp ögonen med ett ryck. Det var morgon och hon låg i sin säng. Hennes kläder låg vikta över en stol i sovrummet, vikta på ett pedantiskt sätt, på ett sätt som hon aldrig brukade vika sina kläder. Det tog en stund innan minnena från gårdagskvällen kom tillbaka. Förvirringen ersattes av något som närmade sig panik.

Sara rusade till Adams säng… Han sov lugnt. Av någon anledning hade hon väntat sig något annat… Hon kastade sig i kläderna, klädde på Adam och drog med sig honom ner för trapporna, utan att bry sig om hans nyvakna protester. De satte sig i bilen och for iväg till Kyrkbyn. Sara handlade nästan utan att tänka. Hon visste att något måste göras fort, för hon förstod att något fruktansvärt när som helst kunde hända, om det inte redan hade hänt… Det var i vilket fall som helst dags att kalla in myndigheterna, även om det kanske inte var läge att berätta precis allt.

Hon anlände till polisstationen i kyrkbyn strax efter klockan nio. Receptionisten på stationen sa att byns polis, Hugo Hansson, var ute i tjänsteärende, men att hon gärna fick vänta, om hon ville träffa honom.

Strax efter lunch återkom Hugo Hansson till polisstationen. Han var en robust man i femtioårsåldern och utstrålade allvar och trygghet. Han hälsade på Sara med ett fast handslag och satte sig till rätta bakom sitt skrivbord. Sara satte sig på stolen mittemot. Hugo knäppte händerna över magen och frågande vänligt:

“Jaha?”

Sara började:

“Jag heter Sara Vuopio och bor i Saivo… Vi pratade i telefon en gång, om du minns… Du har antagligen hört talas om Hezekiel Hellberg?”

“Laestadianpredikanten?”

“Predikant, ja. Laestadian, nej… Jag vet att de håller på med något väldigt obehagligt där borta. Jag tror att han har hetsat några av sina anhängare att döda en man och jag tror att han utnyttjar barn på något sätt… Jag tror att han är ansvarig för sin dotters död… Och de förföljer mig och hotar både mig och min son… Jag lyssnade utanför kapellet igår kväll och det lät som om det pågick någon form av övergrepp… Jag hörde barnskrik… jag vet inte vad som hände, men det jag hörde oroade mig… Jag har inga bevis, men jag anar det värsta. Ni måste handla snabbt!”

Hansson gjorde ingen min av att resa sig ur stolen. Han lutade sig fram mot Sara och sa:

“Jaha.. Ja, jag lyssnar. Berätta mer är du snäll. Mannen du menar att de har dödat måste vara den försvunne Gösta Niemi, eller hur?”

”Ja, det stämmer…”

Hansson mumlade något som inte riktigt gick att förstå.

Sara berättade valda delar av sin historia. Hon ansträngde sig för att göra ett sansat intryck, inte verka nervös eller hysterisk. Hansson lyssnade utan att avbryta och utan att röra en min. När Sara tystnat satt de båda tysta en stund. Sedan sa polisen eftertänksamt:

“Jaa… Hellberg… Jag har hört att han är karismatisk och driven och han har om inte annat en sorts eld i blicken. Det har jag själv sett.”

“Jag har inte upplevt hans blick som direkt brinnande, snarare svårfångad…”

Hansson sköt ner sina läsglasögon på näsan och gav Sara en nyfiken, men fast blick:

“Ni har ganska lika ögon, faktiskt… Av ditt namn att döma är väl du också från Saivo? Jaså inte – det var alltså din man… Märkligt… Och Hellberg är ju inte från trakten när jag nu tänker efter.. Ja, förlåt, det har ju inget med saken att göra… Men, hursomhelst, det är allvarliga anklagelser du kommer med, speciellt allvarligt är det förstås om det skulle visa sig att du har hittat på alltihop, men visst, vi får väl ta oss en titt på det här…”

Hansson reste sig upp med en suck. Han nickade han mot Sara med ett trött leende och medan han började gå mot dörren mumlade han:

”… Jag har ändå inte något annat för mig idag…”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi firar julen 2025 med ett tredelat specialavsnitt där Ludvig Josephson läser Erik Kuoksus “Saivo”, som kom ut i maj detta år. Det här var andra delen. Första delen kom ut igår, och tredje delen imorgon, på julafton.

Texten är bearbetad för att passa in i Creepypodden av Erik Kuoksu själv, som jag vill tacka för både det arbetet och för att vi fått tillstånd att ha med hans historia. Vill ni höra mer av Erik kan ni lyssna på avsnitt 45, 64, 82 och 220.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Del 3:

19. Sara Vuopio och polismannen Hugo Hansson satt tysta i bilen hela vägen från kyrkobyn till Saivo, Adam hade lämnats hos receptionisten som snabbt byggde någon sorts allians med honom med hjälp av kakor och mjölk.

Klockan två var de framme. Den åska som hade hängt i luften i flera veckor bröt plötsligt ut. Ett våldsamt dån rullade över himlen när Hansson resolut knackade på Hellbergs dörr. Maria Hellberg öppnade. Hon såg ut precis som Sara mindes henne. Hon mötte inte Hanssons blick och rörde sig med viss svårighet som om hon hade haft värk i kroppen… Sara tänkte instinktivt på hur Hellbergs dotter sett ut den där dagen då kapellet invigdes. Hon liknade sin mor mer än sin far. Maria meddelade att hennes make inte var hemma, utan hade rest till Finland över ett par dagar.

Hansson frågade myndigt:

“Varför?”

“Det vet jag inte… Han åker dit ibland och ibland reser han söderut. Jag vet inte när han kommer tillbaka.”

Hansson frågade sedan var nyckeln till kapellet fanns, Maria svarade att den hängde i nyckelskåpet. Hansson beordrade henne att överlämna den till honom och efter att de hade sprungit till kapellet genom ett piskande slagregn öppnade han, flankerad av Sara, de skeva 1700-talsdörrarna och gick in.

Kapellet hade genomgått en märklig metamorfos sedan invigningen. Den gamla altartavlan var borta och korväggen där den en gång hade hängt gapade tom. På själva altaret stod en halvmeterhög seite, som på verkade ha tagit över altartavlans roll och som måste ha hämtats från någon ännu oupptäckt offerplats. Den föreföll vara ett verk av naturen snarare än av människohand, var fläckvis klädd av lavar och så nersliten av väder och vind att man inte kunde säga något om hur den en gång kan ha sett ut.

De former som ännu kunde läsas ut var vagt människolika, utan att vara helt mänskliga, Sara skulle senare säga att den närmast liknade en paleolitisk manuport av ovanlig storlek. På vad som föreföll vara figurens hals hade sex vågräta streck, tre på var sida, relativt nyligen (kanske i vårt århundrade, kanske tidigare – det gick inte att avgöra) ristats.

Av någon anledning rös Sara när han betraktade seiten. Den väckte någon sorts minnen djupt inne i henne – formlösa minnen av något krälande, orent – något som gläfste just utanför synfältet, redo att vilken sekund som helst kasta sig över henne. Hon kände plötsligt hur den gamla huvudvärken åter sköljde över henne som en svart våg genom bakhuvudet. Hansson noterade att något var fel:

”Vad händer?”

”Jag vet inte… Jag kom på att jag inte har ätit något idag.”

”På så sätt.”

De betraktade seiten utan att riktigt veta vad de skulle ta sig till. Regnet piskade mot de blyinfattade fönsterrutorna. Polismannen höll sin ena hand framför munnen när han åter tog till orda:

”Det är något som inte stämmer här. Jag förstår inte vad den där mossiga stenen gör här inne… Och vad har de gjort av altaruppsatsen och altartavlan? Det här ser inte bra ut. Någon har en hel del att förklara.”

Sara hörde hans röst, men det lät som om den kom långt bortifrån. Hennes huvudvärk tilltog på ett oroväckande sätt. Det bultade i huvudet som om tinningarna skulle sprängas. Hon kunde knappt andas, men gjorde sitt bästa för att inte visa något för den andre. Hon kände att det inte var läge att visa sig svag eller egendomlig.

Hansson fortsatte in i sakristian, som låg i halvmörker och Sara följde efter honom. Mot ena väggen stod ett skåp som hade innehållit kapellets mässhakar och kyrksilver. Nu var det uppbrutet och tomt. Hansson hummade missnöjt ”stöld!” när han såg förstörelsen. På ett litet bord vid sakristians bortre vägg stod kapellets nattvardskalk. Kalken var nästan fylld av en tjock brun vätska och flugor surrade kring den.

Hansson luktade på vätskan i kalken, utan att lyfta den från bordet:

“Blod… Det är blod! Ingen tvekan om saken Det förklarar stanken här inne… Det luktar som ett slakteri. Känner du inte det?”

Han vände sig till Sara:

“Kom, vi går ut.”

De gick åter ut i själva kapellet. Just som de passerade altaret och kapellet lystes upp av en blixt föll Sara handlöst ihop på golvet. Hennes kropp skakades för några sekunder av okontrollerbara spasmer, men när Hansson – som senare sade sig ha blivit helt överrumplad av Saras anfall – hukade sig ned bredvid henne, slog hon upp ögonen, tycktes slappna av och mumlade något. Åskan verkade dra vidare.

20. Jag hade anlänt till byn kort efter att Sara och polisen kommit dit från Kyrkbyn. Det täta regnet skymde sikten, men redan på avstånd såg jag polisbilen stå vid kapellet. Jag förstod instinktivt att detta hade något med Saras frånvaro att göra, så jag kämpade mig genom regnet mot polisbilen.

I samma ögonblick kom Sara, blek, avmagrad och skakande, följd av en kraftig polis ut på kapellets trappa. Polisen nickade frågande mot mig, satte sig i bilen, stängde dörren och började prata i radion. Först nu upptäckte Sara mig och jag såg att hennes blick var glasartad. Hon liknade inte alls sig själv.

Vi föll i varandras armar och ställde oss sedan under kapellets utskjutande tak, trots att vi båda redan var genomblöta. Sara sa inte ett ord. Jag frågade var Adam var och hon sa att han var i säkerhet. Det gjorde mig lite lugnare.

Polisen kom och ställde sig bredvid oss när han talat färdigt i radion. Han skakade min hand, sade sitt namn och frågade sedan vem jag var. När jag hade presenterat mig sa han:

“Jag tror att din systerdotter har fått ett epileptiskt anfall eller något åt det hållet. Jag har skickat efter förstärkning från Kiruna. De är framme om tre timmar eller så. Det finns ingen anledning för er att vara kvar här. Vi kan tala vidare sedan.”

Sara och jag gick till Lahti gård och hon bytte till torra kläder. Över en kopp kaffe och en mycket försenad frukost, som jag gjorde i ordning, berättade Sara, som darrade men var mer samlad än vad jag hade väntat mig, om sitt svåra dygn. Hon avslutade sin berättelse med orden:

“Hellberg har hållit på med något som ingen människa borde göra… Jag borde ha kontaktat polisen mycket tidigare Du tror antagligen att jag har fått någon sorts nervsammanbrott… jag vet att du och mamma tror att jag är lika galen som pappa, men det är jag inte… men det jag såg när jag var inne i kapellet… Jag menar inte förstörelsen och det andra, utan det som bara jag såg när vi var på väg ut… Jag menar vad jag tror jag såg…”

Jag såg hur hennes blick och hållning förändrades och avbröt henne:

“Det viktiga är att du är i säkerhet nu.”

Det var kanske inte särskilt originellt sagt, men jag menade vad jag sa.

Sara svarade inte, utan vände bort huvudet och tittade ut i regnet.

Jag stannade hos Sara och Adam ett par dagar, sedan var jag tvungen att återvända till mina sysslor på universitetet. Sara återhämtade sig snabbt från sin sina upplevelser och redan efter ett par dagar var hon sig själv igen. Hon kunde skratta och skämta igen, och det var tydligt att hon var en bra mor för Adam. Faktum är att hon var mer lik sitt gamla jag än hon hade varit sedan Johan dog. Jag kände mig lugnad, även om jag helst hade velat att hon och Adam hade följt med mig tillbaka till Umeå… Men det vägrade hon.

21. Den efterföljande brottsutredningen avslöjade inte mycket. Blodet i kalken visade sig med stor sannolikhet vara människoblod blandat med blodet av något djur, eller någon annan organisk substans, men det var så nedbrutet att det inte kunde analyseras vidare, och hursomhelst fanns det inget brottsligt med att blanda blod från djur och människor.

Sten Henriksson hade på en direkt fråga från Hugo Hansson förnekat att blodet var människoblod. När Hansson kanske lite otaktiskt en stund senare frågade om det var Gösta Niemis blod hade Sten skrattat högt och sagt att han vägrade besvara så dumma frågor. Därefter sa han till Hansson att att Sara ett par dagar tidigare hade rusat in i kapellet mitt under bönemötet och skrikit osammanhängande hot mot Hezekiel Hellberg när han stod vid altaret. Hon hade haft med sig Adam, som var alldeles lugn, eller rättare sagt verkade frånvarande.

Ingen vågade göra något, eftersom alla i byn vid det här laget visste att Sara var en oberäknelig person, och kanske också från sina sinnen. Hon hade vägrat ha med någon i byn annan att göra – bara hållit sig för sig själv under hela tiden hon hade bott där, trots att många hade försökt bjuda in henne, så folk hade till slut låtit henne vara för sig själv. Han påminde slutligen polisen om att Sara en gång oprovocerat hade slagit och hotat honom.

Ingen annan kunde dock påminna sig den här incidenten när polisen frågade dem om saken, och när de förhörde Sara hade hon med viss skärpa nekat till att den överhuvudtaget hade inträffat. Hon upprepade att Sten, som hotat henne, helt enkelt försökte svärta ner hennes namn och rykte eftersom han inte hade lyckats skrämma henne till tystnad. Ord stod mot ord, och egentligen hade inte Sten Henrikssons utsaga något med den nu aktuella saken att göra.

Sten hade också sagt till polisen att Sara Vuopio ju uppenbarligen var den sista person som hade sett Gösta Niemi i livet, ”och vad det innebär får ni väl räkna ut själva…” Polisen tog dock inte hans halvkvädna visa på allvar. Inte heller någon annan av de personer som förhördes kunde meddela något av värde i sammanhanget.

Hezekiel Hellberg hade fortfarande inte kommit hem. Polisen lät det hela bero för stunden, eftersom de enda brott som hade begåtts var skadegörelse och möjligen stöld av mässhakarna, altartavlan och delar av kyrksilvret, vilket förstås var nog så illa, då det handlade om oersättliga föremål från 16- och 1700-talet. Hellberg var den ende misstänkte och skulle tas in på förhör så fort han siktades.

Sara började vid denna tidpunkt fundera mer på allvar på att återvända till Umeå och återuppta arbetet på sin avhandling. Hon kontaktade en mäklare i Kiruna för att påbörja försäljningen av Lahti gård, men efter några veckor ringde hon upp mäklaren och sa att hon hade ändrat sig. Hon tänkte inte sälja gården.

Hon skaffade sig en älgstudsare, ett hagelgevär och två schäferhundar, som hon släppte lösa på gården under nätterna, mer – misstänkte jag – som en symbolisk säkerhetsåtgärd, än för att skydda sig mot någon verklig fara.

Sara sa att huvudvärken, illamåendet och yrseln nästan hade upphört efter attacken på väg ut från kapellet. Hon talade löst om att hitta “alternativa vägar” för att få fram material om den tredje väckelsen. När jag frågade vad hon menade med “alternativa vägar” blev hon märkligt dunkel och svårbegriplig – det var det enda som fortfarande oroade mig. Hennes resonemang brukade vara i stil med

”De kretsar kring mig, som rovdjur runt en hind… håller sig utanför synfältet… Ständigt lurpassande… ständigt där, det är bara jag som inte ser dem, men de ser mig… Eller det är vad de tror, i själva verket är det jag som ser dem nu, men de ser inte mig. De tror att jag är som jag var… De tror att de har vunnit, att de kommer att vinna, men jag har sätt att få kännedom om vad de har för sig. Det ligger i blodet… Mina efterforskningar har gått in i en ny fas, de har förändrats som månen förändras från vecka till vecka.

Jag tror att jag är på rätt spår, eller jag anar att det är så utan att fullt ut kunna bevisa det… Jag kommer att nå kunskap – gnosis – tror jag – eller också går jag under på samma sätt som gnostikerna gick under när kyrkofäderna fick nys om deras idéer… Tanken har slagit mig att gnostikerna faktiskt inte gick under, förresten… kyrkan tappade bara bort dem, eftersom de smög bort till de oändliga skogarna här bland skridfinnarna i Ultima Thule… Om det inte kom från stjärnorna kom det kanske österifrån… ha ha ha… Tiden får väl utvisa hur det blir.”

Sommaren förflöt utan vidare incidenter och kapellet stod tomt och övergivet. Sara pratade mycket om att skriva på sin avhandling om idégodset hos Anna Komnene, och en del andra bevarade texter av kvinnliga författare i Bysans, och om vad hon skulle skriva, men när hon väl skulle omsätta ord i handling blev det aldrig av… Vad gjorde hon egentligen på dagarna? Jag borde har frågat, men av någon anledning gjorde jag inte det.

Ibland berördes naturligtvis sommarens händelser och Hezekiel Hellbergs försvinnande, men vi talade om dessa ämnen som om de inte egentligen rörde oss. Om hon var fortsatt orolig över sin situation i byn visade hon det inte. Hon sa:

”Jag stannar nog här ett par år till, tills Adam ska börjar i förskolan kanske… Sanningen att säga har jag börjat trivas här. Jag gillade ju alltid att vara ute och jaga fågel med morfar och när Adam blir större kan jag säkert börja jaga igen. Jag var på skjutbanan och sköt lite igår, och jag är fortfarande lika träffsäker som när morfar och jag var ute och sköt.”

22. Den första oktober var innehållet i vårt samtal radikalt annorlunda. Sara hade vaknat föregående natt av att hundarna skällde. Hon berättade att hon hade klätt på sig, tagit älgstudsaren ur vapenstället på sovrumsväggen, lagt en patron i loppet, satt jaktkniven i bältet och gått ut i övre hallen…

Hundarna hade slutat skälla, men Sara förstod att något var i görningen. Hon stod och lyssnade efter ljud och mindes plötsligt drömmen hon vaknade ur. Hon sa:

”En del av mig ville inte vakna. Jag kände mig så säker på att Johan stod lutad över mig. Det var bara en dröm förstås, men han han var så närvarande, så oändligt närvarande… Hans hand mot min kropp… hans varma hand, inte kall som när han låg i kistan sista gången jag rörde vid honom… Det var som om hela jag omslöts av varmt, strömmande vatten…”

Hon mumlade något dovt, som jag inte kunde uppfatta, och fortsatte sedan, med klarare röst:

”Drömmens verklighet upplöstes i tomma intet.

Någon smög faktiskt omkring på nedervåningen. Hon ropade “Hallå!” Ljudet av smygande steg upphörde, men hon fick inget svar. Hon upprepade sitt “Hallå!” och ställde sig så att hon hade uppsikt över farstun. Det var mörkt där nere, men hon kunde se konturerna av hallmattan och hatthyllan i det bleka månljus som strilade in genom fönstret på dörren. En man stod där nere och hade ryggen mot trappan, som om han var på väg ut.

Sara agerade automatiskt. Utan en tanke på konsekvenserna ställde hon sig blixtsnabbt på knä med geväret mot axeln och skrek:

“Stanna! Jag skjuter!”

Då inkräktarens skugglika silhuett flög genom farstun mot dörren avfyrade Sara geväret. Hon hörde ett hest skrik därnerifrån. Något föll ner på golvet, men inkräktaren kunde inte ha blivit allvarligt skadad, för han fortsatte sin flykt utan att vackla, öppnade dörren och sprang ut på den månbelysta gården. Hon hörde hur hundarna, som stått just utanför dörren, på nytt började skälla och gläfsa, men inkräktaren måste ha lyckats ta sig förbi dem.

Sara sprang ner för trappan och slet upp ytterdörren. Hon såg hur skuggan rusade in i skogen på andra sidan gården. Nyktert konstaterade hon att det var för mörkt för att ta upp förföljandet av inkräktaren – gården lystes upp av månen, men den täta skog om omgav gårdsplanen förmådde det bleka månljuset inte tränga igenom.

Sara gick in i mangårdsbyggnaden och gick upp till Adam, som givetvis hade vaknat av det skarpa skottet. Efter att ha lyckats övertyga honom om att han hade drömt satt hon på sängkanten tills han åter föll i sömn, sedan smög hon ner till pörtet och vakade där natten igenom.

I det svaga gryningsljuset gick hon ut i farstun. Hon såg att skottet måste ha gått rakt igenom inkräktaren – kulan låg inbäddad i ena dörrposten omgiven av blodstänk. Det föremål hon nästan hade snubblat på visade sig vara en huggare. Bredvid den låg en jutesäck som innehöll ett rep och ett avlångt tygstycke som såg ut att vara rivet från en kökshandduk.

Ute på gårdsplanen syntes inga spår. Sara kände till sin förvåning att hon var fullkomlig herre över sig själv. Hon lät hundarna nosa på blodet i farstun och sa “sök!”

Fortfarande beväpnad och utrustad med en fältkikare i band runt halsen följde hon hundarna ut. De följde doftspåret rakt över gårdsplanen och in i skogen. En kall höstvind susade över de mörka trädkronorna. Sara önskade intensivt att byn hade varit omgiven av lövskog istället för dessa ogenomträngliga och fientliga tall- och granskogar, som sträckte sig oräkneliga mil i alla väderstreck.

En disig höstmorgon som denna, just när solen började gå upp, var sikten inte många meter härinne – under trädkronorna växte en oformlig väv av björnmossa, sly och ris, redo att slingra sig fast kring fötterna på den som trängde in i denna mörkgröna helgedom. Hundarna fortsatte sin jakt. Ibland stannade de upp och nosade, cirklade runt en stund, för att sedan, när de åter fått upp vittringen, fortsätta sökandet. Skogen glesnade alltmer, marken blev fuktigare och barrskogen övergick i en knotig björkskog, som under sommaren måste vara hemvist för miljontals surrande knott och myggor, men som nu var stilla, tyst och avlövad.

Efter några hundra meter upphörde björkskogsbältet tvärt och övergick i en blöt myrmark som sträckte sig så långt ögat kunde nå – Främlingen hade alltså tagit vägen över Vaikkovuoma med sina svajande grästuvor och bubblande, bottenlösa gyttjehål där myroljor i alla regnbågens färger glänste på ytan.

En sval, syrlig vind blåste rakt på Sara och hundarna från den öppna myren. Doften av sötsur förruttnelse blandad med skvattram var stark, som den alltid är på en blötmyr och Sara kunde inte bestämma sig för om doften var behaglig eller kväljande.

Hundarna stannade tvärt och började yla. Sara tog fram kikaren och sökte av myren utan att se något levande där ute. Hon befallde hundarna att fortsätta och motvilligt fortsatte de ut på den gungande myren, som var beströdd med flyttblock och stenar, varav åtminstone några, som stod på ett av myrens torrare ställen, verkade bilda en cirkel.

Spåren slutade tvärt vid ett kärr en tjärn ute på myren – hundarna stod rådvilla och försökte förgäves få vittring på inkräktaren. Sara befallde dem åter att söka, men de tittade bara på henne med nästan förorättad blick. Sara förstod att det var meningslöst att fortsätta.

De återvände hemåt. Solen hade gått upp helt nu och skogen, som för någon timme sedan känts mörk och hotfull var nu förvandlad. Det som hade verkat som ett dystert miasma av kvistar och sly var nu en välkomnande idyll av grenar som vajade vänligt i den lätta förmiddagsvinden.

23. När Sara närmade sig byn kände hon att det luktade rök. När hon var hemma igen såg hon att tät grå brandrök steg upp från bykärnan. Utan att ta sig tid att lämna sina vapen fortsatte hon i rökens riktning mot brandplatsen. Väl där såg hon att hela byn var på benen. Kapellet stod i lågor. De hungriga flammorna förtärde de torra, gamla tjärade timmerstockarna. Hettan var intensiv. Medan de flesta stod som handfallna runt det brinnande kapellet försökte några, som Sara kände igen som Hezekiel Hellbergs anhängare, desperat släcka elden med vattenslangar. Deras ansträngningar var dock förgäves, kapellet var helt övertänt.

Sten Henriksson, som stått vid en av vattenslangarna hade vänt sig till Sara:

“Jaså, du har varit ute och jagat. Ovanlig sysselsättning för en stadskvinna som du…”

Sten försökte låta överlägsen.

Sara låtsades inte om honom. Som i en dröm gjorde hon patron ur och skrek något hon inte längre mindes. Kanske var det inte ens ord.

Allt liksom stannade av för en stund. Ingen sa något, eller om de sa något drunknade deras ord i eldens dån. Sara började gå mot Sten. Han såg på henne med ögon som plötsligt var vidöppna av skräck. Han lyfte avvärjande sina armar mot henne, vände sig om och och sprang utan att stanna.

Sara vände sig mot kapellet och de fyra eller fem åldrade män som försökte rädda sin helgedom. Hon betraktade dem oavvänt medan hon lutade sig mot geväret. Hon märkte att hennes kinder var fuktiga av tårar, som värmdes upp av elden… Som ett mantra upprepade hon i sitt inre:

”Han skyddar mig, han är i mig, han skyddar mig bortom graven. Han sover, och jag är hans dröm…”

Eldtungor svärmade kring hennes kropp och antände det döda höstgräset runt henne, men det var som om flammorna inte förmådde bränna henne.

När hon berättade detta spelade ett drömskt men svårtolkat leende på hennes läppar. Sekunden senare var hon allvarlig igen. Hon fortsatte sin berättelse tvekande, som om hon hade berättat något hon inte borde:

Jag såg seiten på altaret insvept i eldslågor… Den störtade ner i krypgrunden och det lät som om den slogs i tusen bitar.”

24. När allt var stilla och enbart Sara (nu obeväpnad) och Adam och några poliser stod kvar vid brandplatsen vände sig Hugo Hansson till henne:

“Om du frågar mig, så tror jag att nån tände på… Men hur ska man kunna bevisa det nu?”

Han böjde en aning på nacken och hans röst blev mjukare, som om han ville att bara Sara skulle höra fortsättningen:

”Jag tror att det var lika bra att hela rasket brann ner. Ingen människa blev ju skadad. Jag skulle då inte vilja fira någon gudstjänst där.”

Han harklade sig, sträckte på sig och fortsatte:

”Men, jag tänkte ringa dig redan innan vi fick larmet i morse. Jag tänkte att du ville veta att vi fått tag på Hellberg. Han kom till vårdcentralen i Kyrkbyn tidigt i morse med ett skottsår i överarmen. Vi förhörde honom om skottsåret och om skadegörelsen och de försvunna inventarierna, men han visste inget… kom inte ihåg… Han hade inte heller något att säga om Gösta Niemis försvinnande.

Eftersom vi inte kunde bevisa något överhuvudtaget fick vi släppa honom. En hal typ det där, trots allt… men något direkt brott kan vi ju inte misstänka honom för.”

Sara nickade, och gick sedan rakt på sak:

”Och jag då… är jag misstänkt för något?”

Hansson svarade:

”Nej, inte i nuläget i alla fall… Jag ser inte att det skulle finnas anledning att misstänka dig för något. Vad skulle du kunna få ut av att ha orsakat en enda av alla de märkliga saker som har inträffat här i byn den sista tiden? Ingenting, som jag ser på saken…”

”Men vem kan ha skjutit Hellberg,” hann hon fråga innan hon insåg att det kanske inte var det klokaste samtalsämnet.

”Ja, säg det. Oss emellan är det många som har stört sig på honom… Han har skickat en del hotfulla brev, och har stått åtalad för åtminstone ett fall av bedrägeri när han var ganska nyinflyttad – det var innan jag tillträdde min tjänst. Saken handlade om något förfalskat testamente från trettiotalet. Förfalskningen var ganska skickligt utförd, och på grund av det kunde han vränga det hela så att han blev frikänd. Han hävdade att det var han som hade blivit lurad av förfalskningen, och tingsrätten gick på hans linje… Så han har hunnit med både det ena och det andra under den tid han har bott här… Och var och varannan har ju ett gevär liggande… så…”

25. Hezekiel Hellberg kom hem senare samma dag. Sara hade iakttagit honom från övervåningen i sitt hus. Hezekiel hade ena armen i band och han såg betydligt äldre och gråare ut än vad Sara kom ihåg honom från sommaren. Hela hans gestalt verkade ha krympt.

Jag frågade senare Sara varför hon inte vid detta tillfälle ställde Hellberg mot väggen och frågade vad han hade varit ute efter under sin nattliga räd. Sara svarade att det nog inte skulle vara någon mening med det… Dessutom, sa Sara, talade huggaren och säcken sitt tydliga språk – det fanns inget mer att tillägga. Såvitt jag vet kom hon och Hellberg aldrig mer att träffas öga mot öga.

Sara berättade att byabönen åter började hållas. De höll till hemma hos Sten Henriksson, men det var som om Hezekiels trollmakt över sina anhängare var bruten. Allt färre deltog i bönemötena och framemot jul hölls, enligt vad Sara berättade, det sista mötet.

Hezekiel Hellberg, som ofta kunde ses vandra planlöst i skogarna kring byn, föreföll ha åldrats på ett svårbeskrivbart sätt. Han förlorade all färg – håret grånade, hans kläder var slitna och solkiga och han verkade ha drabbats av någon vanställande hudsjukdom som gjorde hans tidigare röda ansikte skorvigt och nästan lika grått som hans hår. En dag var han och hans familj borta och Pappila gård stod tom. Hellberg hade flyttat med sin hustru och sin vanställde son till en liten stuga utan el och vatten ute i skogen.

En natt i augusti samma år brann stugan ner till grunden, och polisen drog slutsatsen att hela familjen Hellberg hade omkommit i branden. Polisen skrev i förundersökningsprotokollet att branden verkade vara anlagd, men att det inte fanns några bevis som pekade på någon särskild gärningsman. Alternativt var det fråga om oförsiktig eldning.

Man hade hittat minst två kroppar i stugan, men de var alltför förkolnade för att kunna identifieras med någon säkerhet, kanske var det tre kroppar. Av höftbredden att döma tillhörde en av kropparna Maria Hellberg. Den andra kroppen kunde ha tillhört såväl Hezekiel som sonen Samuel.

26. Jag hade gärna satt punkt där, men en dag våren 1997 dök Sara Vuopio, som tydligen var på besök i sin och Johans gamla lägenhet i Umeå ett par dagar, oväntat upp på mitt kontor på universitetet. Vår kontakt hade gradvis glesnat det senaste året, och uppriktigt sagt kändes det ganska bra… Jag antar att jag borde ha varit glad att se henne, men jag kunde bara låtsas vara glad för hon fattade mina armar lite för hårt, stirrade mig rakt i ögonen på ett obehagligt sätt och berättade om sin senaste dröm:

“Jag drömmer att jag vaknar och går ner till saivon. Jag känner på mig att jag skall träffa någon där, jag vet inte vem. Plötsligt förlorar jag kontrollen över min kropp och jag står som förstenad…. Ljuset förändras… Varelsen reser sig i en fluorescerande ljuskägla ur de mörka vattnen – skarpt blått undervattensljus ur de cirkelrunda ögonen som oavvänt fixerar mig… Den är inte helt och hållet Adam… inte helt och hållet människa menar jag… Inte som Johan eller Adam… Kutryggig, svullen… genomskinlig och svampig som en manet, med uppsvällda inälvor och äggstockar fulla av människolika foster under den genomskinliga substans som ger den någon sorts fysisk form… Skötet (det finns inget annat ord för det)… läppar… Ljuset bländar mig och en djup, nästan ohörbar röst viskar i mitt öra:

‘Ingen utom du och jag vet längre vem Kariste-Antti mötte vid saivon den sommaren och ingen utom jag såg hur två träd sträckte sina grenar mot varandra i midnattssolen… Du har fått se mig, men jag har också sett dig – våra ögon har mötts och kommer alltid att mötas. Grenarna har tvinnats samman, de kan aldrig delas.’ ”

Hon ställde sig plötsligt upp, lutade sig över mig där jag satt i min kontorsstol, och fortsatte:

” ‘Du har sett mina söner, Vuopion Juntin Saara… Saivon Sarakka… men kom ihåg att jag har tusen söner – och de svagare måste offras, så att en starkares säd kan fortplantas. Jag har alltid funnits här och kommer finnas långt efter att er ätt och art dött ut och glömts bort… Men du har burit mig i ditt sköte, Saivon Juksakka… Du är trädet jag ska spara… Du är helgad. Du är helig… Mater Matrix… Magna Mater Matriae… Agní Parthéne Déspina! Jag kastar mig i stoftet för dig, du som orörd vakar över tröskeln, Saivon Uksakka… enos Lases iuuate, satur fu, fere Uksakka, limen sali!’ ”

Svetten sprang fram i hennes panna och jag trodde nästan att hon skulle få en stroke, eller kanske gå till fysiskt angrepp mot mig, men hon lyckades till slut lugna ner sig. Hon fortsatte:

”Jag har gått över myrarna vid Vintturitaipale – de är gamla kärr som torkat ut en aning, jag tror att man började dika ut dem på 1800-talet men övergav projektet – med metalldetektor och under ett mosslager som måste vara minst tusen år gammalt hittade jag stencirklar och en sliten guldsolidus från kejsar Fokas tid… Jag kan skicka den till dig om du vill när jag är hemma igen. Den är inte min. Jag vill inte ha den… Och det känns mer och mer som om… Kanske är det bara mina nerver, kanske inbillar jag mig bara en massa saker när jag får en flyktig glimt av mitt eget ansikte på någon blank vattenyta, och än värre; Adams ansikte… Johans ansikte… Bäst att inte tänka på det…”

Sara såg trött ut… Hon tog sig för pannan. Jag funderade på att fråga hur hon mådde, men det gick liksom inte att avbryta hennes monolog. Jag tror hon började må sämre igen. För första gången såg jag att hennes mörka hår var grått vid tinningarna:

”Jag önskar att jag kunde sova bättre, men det är som förgjort… I vissa byar blir folk sömniga av älvens sus, men här är det som om något i naturen själv suger kraften ur folk… Man blir inte gammal här, eller; man blir gammal väldigt fort… Jag drömmer att jag mal säd med handkvarn, men istället för mjöl rinner blod mellan stenarna… Jag är på helspänn hela tiden och så fort jag somnar ser jag fruktansvärda saker… De gamla i byn har viskat något litet till mig om vad som har försiggått här genom tiderna och jag har själv dragit mina slutsatser av deras antydningar, slutsatser som är nog så groteska…

‘Akka posu ruotipus’… Ja, så är det… De hade rätt… Visst fick de fisk och guld, men vem vann egentligen på saken i det långa loppet? Vem sög ut vems livskraft? ‘Patienten överlevde och läkaren dog…’

Alla dessa tomma löften ur djupen… dessa lögner århundrade efter århundrade… ‘Jag möter dig vid offerplatsen… jag möter dig på klippan’.. Javisst, men när jag väl stod på offerplatsen med min tunga börda stod jag där helt ensam… Ingen och inget mötte mig där. Någon eller något hade jag väl ändå rätt att förvänta mig, si deus si dea… Och drömmarna… Ja, jag vet mer nu, men jag vill inte prata om det… Bara en sak till måste göras, sedan kan jag dö…

Men det finns bra saker med det hela också. Jag behöver inte längre ta mina mediciner!”

Jag blev alldeles ställd, för jag visste inte ens att hon tog mediciner, men jag sa bara:

”Inte det?”

”Nej, jag är botad.”

Jag försökte vika undan från hennes blick, men det gick inte. Hon fortsatte gråtande, åter märkligt uppspelt… Det var som om hon pratade med någon annan än med mig:

”Varför dog du från mig så ung, Johan? Varför kunde du inte bara vara som alla andra? Vad var det för säd du gav mig? Vilket frö har grott och vad har renats i elden? När jag tittar in i hans rum, Adams rum, ser jag en främling… han som till hälften borde vara jag… Jag känner mig så gammal… Hur ska jag orka, vid min ålder? När jag var barn var allt som ett enda stort äventyr… Nu vill jag helst inte veta något om något längre…”

”Men ändå bor du kvar i Saivo… Du och Adam… Han ska väl snart börja i skolan?”

”Ja… jag har funderat på att flytta någonstans. Ingen har sagt ett ord om Hellberg, kapellet eller något annat otrevligt… Inte för att det finns så många kvar i byn, sju, åtta gamlingar eller vad det är, och sedan Adam och jag…

Och mardrömmarna vill inte ta slut… Jag känner mig iakttagen hela tiden. Något jagar mig, fast alla behandlar mig och Adam som de behandlar varandra… eller rättare sagt har de tagit Adam under sina vingar, särskilt Sten.”

Jag hajade till, och bröt in:

”Sten? Sten Henriksson?”

”Ja, Sten Henriksson. Jag får erkänna att jag missbedömde honom… Vi har kunnat resonera om det som hände… Jag tror att allt var ett missförstånd… Han är en helt annan sorts människa än jag trodde… Hjälpsam, lojal, och med stor kärlek till sin döende hembygd… Och han gör allt för att Adam ska ha det bra. Han har mycket att berätta om gamla tider, som jag tror skulle intressera dig. Du kanske skulle vilja träffa honom?”

”Nej tack. Jag tror inte det…”

”Nej, du gör som du vill…”

Sara fortsatte, i mer dämpad ton:

”Men det känns nästan som att Adam börjar bli alldeles för hemtam i Saivo… Det är som om han inte längre behöver mig… Ibland går han ut på nätterna fast jag säger att han inte får… Och en natt vaknade jag av att han stod böjd över mig när jag låg och sov…. Jag skrek och skrek men han bara log mot mig med det där satans leendet som kanske inte är ett leende.

Men det är inte hans fel… Han gör bara det han måste. Jag vet att vi – Adam och jag alltså – borde komma därifrån, men det är som om jag har förirrat mig in i en labyrint. Jag kan inte ta mig ut… Jag har blivit minotauren!”

27. Det föll sig så att Sara något år senare bjöd mig till Saivo. Jag tvekade, men hade inte så mycket annat val än att åka dit.

De två stora schäfrarna sprang fram mot mig och hälsade mig välkommen på sitt sätt, men Sara tog emot mig som om vi aldrig förut hade mötts. Hon var helt annorlunda än när hon besökte mig i Umeå, och det borde jag väl ha varit glad över, men när vi satt vid köksbordet var det som om en främling satt sig bredvid mig. Det var som om all livskraft hade lämnat henne. Hon hade börjat medicinera igen, och det hade hjälpt henne gå igenom disputationsprocessen trots det långa avståndet till universitetet. Men medicinerna hade också tagit bort något som fanns där förut – åtminstone tror jag att hennes förändring berodde på medicinen. Vad skulle den annars kunna bero på?

Adam satte sig bredvid oss och han var inte längre det lilla barn jag mindes. Sara sa att han hade börjat i skolan i kyrkbyn och att de andra barnen verkade se upp till honom, trots att han var tystlåten och tillbakadragen, nästan som en sömngångare ibland. Jag insåg att det inte var så att han hade blivit en främling för mig: Jag hade helt enkelt aldrig lärt känna honom.

Vi åt middag. Det var ganska ansträngt. Sedan tog Sara och Adam med mig ner till savion. Vi stod på den gyttjiga stranden nära det nedbrunna kapellet. Det kändes som om hon hade bestämt sig för att visa mig något, men ångrat sig. När vi gick mot Lahti gård igen sa hon plötsligt:

”Du minns seiten som stod i kapellet?”

”Ja…”

”Jag grävde fram den ur askan. Den var opåverkad av elden… Jag var så säker på att den hade spruckit sönder av värmen, krossats till oigenkännlighet, men den var helt oförstörd… Jag tog den i mina armar som om den hade varit mitt barn. Den vägde ingenting… Den låg där orörd i allt det förkolnade…. som ett barn som söker skydd i sin fars armar när det brinnande taket störtar ner över dem… Jag var där… jag såg hur hon sprang genom elden för att rädda dem… men hon föll och förintades, utplånades av elden…

Jag satte mig i båten och rodde ut mot djupgraven vid mitten av sjön, och där kastade jag ner seiten i vattnet… När den vidrörde vattenytan var det som om hela sjön började koka och brinna… Eld och vatten om vartannat… och grenarna på strandens träd böjde sig mot varandra…”

”En märklig upplevelse…”

Hon fortsatte prata, utan att bry sig om att Adam hörde på:

”Vet du vad dom hittade i krypgrunden under kapellet?… Så många oskyldiga… Och gud vet vad som döljer sig under dom gamla gårdarna nere vid älven, gårdar som bara byggts ut och på under århundradena, fått nya brädfodringar och större fönster, men i grunden är samma hus som har stått i byn sen 1600-talet när Kariste-Anttis släkt – Johans och Adams förbannade släkt – först kom hit till Saivo…

Jag äcklas till döds av tanken på den där Sten Henriksson, men han talade kanske sanning, för när jag läser Johans farfars dagbok slås jag av vad som tycks vara anakronismer… Det är skickligt gjort, men inte så skickligt… Vad kunde den där Abel Maija (om han nu har existerat) göra? Han var bara en simpel bedragare, en förslagen luffare som såg en möjlighet och gjorde ett intjack…

Den verkliga kraften hade en annan källa… Men det var nog Abel som drog upp saker ur djupen… Alldeles för sent insåg han att det är en sak att frammana något, en annan sak att behärska det man frammanar… Och Hellberg (hon sa hans namn med förakt som hon inte ens försökte dölja)… Ja, han kom nog till samma slutsats, vågar jag påstå…

Strunt i det förresten… Jag bara pratar… Det spelar ingen roll.. Det finns ingen anledning att prata längre… Jag har renat allt genom eld. Jag och ingen annan!

De var inte ens människor, inte människor som du och… jag… inte i egentlig mening människor… Man behöver inte ha skuldkänslor… Jag är elden, han är vattnet – för alltid förenade, inget världsligt lidande kan skilja oss åt längre… Kristallskeppet, skeppet av klar is, har renats i elden…

Men på nätterna hör jag genom väggarna hur de döda sjunger med klara barnröster… Sitter i gungstolar, vilar på soffor och i sängar och sjunger med sina kalla döda, ihåliga ansikten… I de döda husen bakom de vittrade linnegardinerna – som om de vore svepningar… Där håller de till… I de döda husen med sina svarta, döda fönster… Döda, tomma, ihåliga…

Det finns ingen kvar här nu… Det är bara vi… och vi kanske måste göra ännu en offerhandling för deras skull… lagen och allt mänskligt förnuft förbjuder det, men plikten fanns långt före lagen. Blodet är uråldrigt, det får inte dö… Ingen av oss vill göra det vi måste, och jag är kanske för gammal… Men vi är de sista… de sista av blodet… Brita Johansdotter Vuopios blod rinner i mina ådror… och i dina… Vi är de sista, om du inte vet någon annan? Dina efterforskningar kanske har hittat någon… någon som skulle passa bättre för Adam, någon yngre, av en sidogren? Finns det verkligen ingen i hela vida världen utom han och jag?

10. Jag kunde inte sova alls den natten. Tankarna bara malde utan att komma någonstans… Hade hon inte bara kunnat hålla käften? Varför behövde hon dra in sin gamla morbror i sitt vansinne? Genom det öppna fönstret hörde jag hur vågorna gick över saivon och slog upp över stenstranden. Jag blev nästan fysiskt sjuk av ljudet. Jag låg i sängen och svettades och kände mig illamående. Det kändes som om jag hade tvingats svälja något orent, som om något orent hade fattat tag i mig och jag inte kunde befria mig från dess kväljande grepp.

På morgonen tvingade jag under tystnad i mig frukosten. Sara sa inte heller något. Sedan satte jag mig i bilen och åkte hem. När jag körde över bron kastade jag en sista blick på byn i backspegeln… Jag borde kanske ha gjort mer för Sara och Adam, eller borde ha velat göra mer för dem, men det gick inte. Det gick inte!

Och vad hade jag egentligen kunnat göra för dem ens om jag hade velat.

* * *

28. ”De tror inte att jag vet något, inte förstår. Hon frågar mig om jag inte vill bo någon annan stans, om inte Saivo är alldeles för litet för mig, men jag ler och säger att det är här jag hör hemma.

När jag sover drömmer jag dem; jag drömmer världen. Jag reser berg och sänker dalar. Det tar tid, men det går. Här nere i djupen finns oändligt med tid… Efter alla dessa år är jag fortfarande ung…
När jag fattar dina händer och möter din blick i halvdunklet tror jag att du också förstår… Jag vet att jag kan lita på dig.

Du behöver inte vara rädd.

Du är en av oss och jag kommer inte att överge dig.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi firar julen 2025 med ett tredelat specialavsnitt där Ludvig Josephson läser Erik Kuoksus “Saivo”, som kom ut i maj detta år. Det här var den tredje och sista delen.

Texten är bearbetad för att passa in i Creepypodden av Erik Kuoksu själv, som jag vill tacka för både det arbetet och för att vi fått tillstånd att ha med hans historia. Vill ni höra mer av Erik kan ni lyssna på avsnitt 45, 64, 82 och 220.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. God jul! Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.