Avsnitt 285: Research

När arbetsdagen bedarrat på det stora industrikomplexet i Västberga, de anställda har gått hem och den enda levande själen kvar i det stora industrikomplexet från 1950-talet är en ensam nattvakt, och eventuellt en eller annan anställd som jobbar över, så ska det ske mystiska saker under nattens långa, tysta timmar. Det handlar om steg, dörrar som öppnas, skrammel av nycklar och en återkommande känsla av att vara iakttagen. Fenomenen har skrämt både nattvakterna och anställda, men de med kunskap om saken har manat till ro. Det är inget att vara rädd för, sa de, det är bara den gamla nattvakten som fortfarande håller koll, och går sina ronder.

Industrikomplexet bevakas av ett upphandlat bevakningsföretag som förser företaget med natt- och dagvakter i två olika skift vars arbetsuppgifter är allmän bevakning, gå ronder, ha koll på larm och bara finnas på plats bara utifall att. Inget så avancerat arbete, men ändå viktigt. De har en egen liten vaktlokal, som är inrymd i en tidigare byggbarack på parkeringen utanför huvudingången, därifrån de utgår till sina uppgifter. Bland denna skara för allmänheten anonyma och ointressanta yrkeskår fanns en gång en specifik väktare, som på ett mer sällsamt sätt kom att märka ut sig.

Inte så mycket är känt om honom, men tack vare att han lät publicera sig i några mindre tidskrifter ett par gånger så har man kunnat pussla ihop en bild. Han arbetade endast nattskiftet på industrikomplexet, dit han kommit efter ett brokigt liv. Kollegor från vaktbolaget som mött honom beskrev honom som lite underlig och egen, men snäll och trevlig. Han hade läst till journalist, var utbildad, men det blev det aldrig något av i hans fall, utan han fastnade i arbetet som väktare, som var menat som tillfälligt påhugg men kom att bli hans permanenta försörjning då han inte hittade något annat, något som gjorde honom uppgiven och besviken på tillvaron. I sin ungdom ska han ha rest mycket, och upplevt många saker i världen, innan han återkom till Sverige, men blev alienerad från sina tidigare sammanhang och var tvungen att bli väktare, ett yrke enkelt att komma in i och med okej löner, för försörjningens skull. Han levde sitt liv utan partner eller familj, men var djupt olyckligt kär i en kvinna som blev hans stora sorg då hon nobbade honom. Han lyckades inte så bra i livet, hade många förhoppningar som grusades, och förvandlades sakta till en obskyr person, någon man inte fäste någon uppmärksamhet vid.

Som så ofta med servicearbetare, knegare, kroppsarbetare, denna anonyma skara i samhällets bakgrund, vem bryr sig om deras liv? Han ska ha levt en enformig och ensam tillvaro, jagad av sina minnen och sin förlorade kärlek, och dog till slut i förtid, hjärtat eller något stannade. Han begravdes på Västberga begravningsplats, bara ett stenkast från sin forna arbetsplats, där han fick en enkel sten med endast namn och datum på, och graven verkar bara skötas om av kyrkogårdsförvaltningen. Han ska ha sagt en gång att industrikomplexet var hans slutstation, hans öde, att här, på industrikomplexet i Västberga industriområde, är en plats där hoppet om ett bättre liv når sin ände. Efter sin död återvände han till industrikomplexet, av pliktkänsla eller sentimentalitet eller något annat, för att fortsätta att vandra genom byggnaderna nattetid.

Kort efter hans död började hans levande vaktkollegor märka av mystiska saker. Larm som gick på olika platser inne i det stora industrikomplexet, såsom rörelsedetektorer som larmade om rörelser i tomma rum eller magnetdetektorer som larmade att dörrar öppnades på tomma och stängda avdelningar. För det mesta var han ett harmlöst spöke, även om de levande kollegorna ibland kunde bli rejält skrämda. Han spökade främst inne i industribyggnaderna, i verkstäderna, produktionen och i kontorsavdelningarna, där man kunde höra eller se honom runt tiden för nattronden, som alltid var densamma, runt 21 på kvällen till runt två-tre på natten, då var han som aktivast. Främst så hördes hans närvaro, genom steg, dörrar som öppnades och stängdes, oförklarliga ljud inne i verkstäderna, eller avlägset rassel av nycklar. De mer hårdhudade nattvakterna brydde sig inte, eller försökte i vart fall inte att bry sig, lite mer räddhågsna vakter fruktade nattronden och några sa upp sig efter vad de upplevde. Den döde väktaren kunde nämligen också visa sig emellanåt. Ibland kunde nattvakterna höra steg bakom sig i korridorerna eller verkstäderna, och då ett par luttrade vakter satt i system att ropa “oroa dig inte du, jag har koll på läget!” så fort de märkte av något, så kunde stegen upphöra. Den döde väktaren gick då sin väg, och verkade respektera dessa äldre, hårdhudade och luttrade väktare. Nyare, yngre och mer ängsliga nattvakter upplevde hans närvaro som mycket mer skrämmande, att han osynlig kunde gå bakom eller framför dem och följde dem en bit på deras ronder, som för att hålla koll att de utförde dem korrekt. Han visade sig också av någon anledning just för dem ibland. När en ung nattvakt som bara sommarjobbade på industrikomplexet gick sin rond inne i maskinhallen såg hon hastigt en gestalt iförd vaktbolagets väktaruniform snabbt försvinna in bakom en industrimaskin i en angränsande maskinhall. Hon sprang dit för att se om det var en okänd vaktkollega som oannonserat var där samtidigt, men det var ingen där. Hon letade igenom hela den nedsläckta maskinhallen och angränsande hall utan resultat, och lämnade till slut skräckslagen och rapporterade till arbetsledningen vad hon sett, men ingen från vaktbolaget hade varit där. En annan sommarjobbande vakt mötte honom inne i kontorsavdelningen, där vakten efter att ha klivit ur hissen genast till vänster längre bort i korridoren såg en person införd väktaruniform stå stilla med ryggen vänd åt hans håll. Då han förvånat ropade på vad han trodde var en levande kollega, vände sig gestalten ljudlöst åt sidan och gick snabbt in i ett intilliggande kontorsrum. Nattvakten sprang dit men såg ingen, det lilla kontorsrummet var tomt, och detta var dessutom på sjunde våningen. Han avbröt sin rond och skyndade sig tillbaka till vaktlokalen, där han mot bevakningsinstruktionerna gömde sig tills morgonen grydde. I själva vaktlokalen kunde ibland saker ligga i oordining när nattvakten kom tillbaka från sin rond, och en del kände återkommande en närvaro, att de inte var ensamma i den lilla vaktlokalen. En nattvakt hörde förvånat en gång hur någon knackade på ståldörren in till lokalen, trots att han inte sett någon gå förbi fönstret, men det var tomt utanför.

Till slut hölls ett diskret möte hos vaktbolaget med de nattvakter som arbetade på industrikomplexet där ansvariga chefer meddelande att man inte vet vad som pågår, inga förklaringar kan ges, så bäst är bara att hålla tyst om det, och att den som ville kunde få begära förflyttning till ett annat bevakningsobjekt, vilket några också gjorde. En senare händelse ska ha skett när en nattvakt var på väg tillbaka från sin rond runt midnatt, och hon såg en man i väktaruniform stå i fönstret till vaktlokalen, tittandes ut mot parkeringen. Hon trodde det var någon kollega som kommit dit för att hämta något, vilket kunde ske, men när hon kom in i lokalen och förväntade sig att möta sin okände besökande kollega var det tomt. Inga tecken fanns på att någon varit där. Varför han vandrar på industrikomplexet vet vi inte, om han ännu går där tyngd av sitt livs sorger och misslyckanden, och kanske utvecklade han någon speciell relation till komplexet, som fått honom att gå där ännu. När det blir tyst och mörkret sänkt sig över Västberga industriområde kanske du kan se honom, i sin väktaruniform, vandra inne på industrikomplexets område för att sedan lösas upp i tomma intet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var lyssnaren Alexanders sammanfattning av en historia han fick höra i sitt yrke i bevakningsbranschen.

Den visar fint på något av spökhistoriernas viktigaste kvalitet: en lagom dos research. Ibland kan dessa historier bli den verkliga världens felande länk, den pusselbit som ger vardagens mysterier sin – i och för sig övernaturliga men ändå – förklaring. Men för att kunna placera den pusselbiten behöver man veta hur pusslet i övrigt ser ut, och det är det som ibland kallas research. Att veta hur rund donut är för att kunna föreställa sig dess hål.

Det var sådan kunskap Nejdra “Netty” Nance hade. Hon visste att det var något konstigt med hennes uppväxt. Hon var 18 år gammal och gravid med sin första dotter, och levde med sin mamma Annugetta Pettway och sin elva år yngre halvbror Trevon, men hon tyckte det var för mycket som inte stämde. Netty såg inte alls ut som sin mamma Annugetta, och därtill hade Annugetta märkligt svårt att ordna fram en födelseattest till Netty, trots att hon behövde en för att få tillgång till mödravården.

Till slut fixade Annugetta en födelseattest till Netty, men i kontakt med myndigheterna fick hon veta att den var förfalskad. När Netty konfronterade sin mamma bröt hon då ihop, och erkände sanningen. Annugetta var inte Nettys mamma. Nettys mamma hade varit en narkoman och Annugetta hade tagit över vårdnaden, påstod hon nu.

Netty fick leva med denna nya självbild av ett hittebarn med okända föräldrar, men något störde henne tydligen även med denna berättelse. När hon var 23 började hon titta igenom arkivet hos den ideella organisationen National Center for Missing & Exploited Children, en informationscentral för försvunna och kidnappade barn. Där hittade hon bilder på en efterlyst flicka som hette Carlina White, som bara varit knappt tre veckor gammal när hon försvann från ett sjukhus i närheten.

Bebisen Carlina White var uppenbart lik Nettys dotter. Och därtill jämförde Netty mellan spädbarnsbilder av sig själv, och den lilla flickan Carlina, och insåg att det var en och samma person. Hon var Carlina White. Hon hade tagits från sina biologiska föräldrar när de varit på sjukhuset med henne för att behandla en infektion. Den hon hade levt med som mor, Annugetta, hade i själva verket varit hennes kidnappare.

Sanningen rullades upp. Annugetta hade haft upprepade missfall och till slut, i desperation, klätt ut sig till sjuksköterska och börjat hänga på ett sjukhus. När Carlinas riktiga föräldrar Joy White och Carl Tyson tagit henne dit hade Annugetta sett tillfället, och försvunnit iväg därifrån med bebisen gömd i kläderna. Annugetta dömdes till 12 års fängelse för kidnapping och Carlina återförenades med sin familj, som plötsligt var morföräldrar.

Så kan det också när man researchar ett kallt fall – att man upptäcker att man själv är dess huvudperson. Den här gången slutade det lyckligt. Men det gör det inte alltid. Vi ska nu höra en historia skriven av lyssnaren Eric, uppläst av Ludvig Josephson. Den sätter fingret på vad research också kan leda till.

Jag har alltid tyckt att det är svårt att avgöra när något börjar eller slutar. I retroperspektiv verkar alltid ett händelseförlopp bestå av en lång rad slumpartade händelser. Därför vet jag inte riktigt var jag ska börja berätta men jag tror att jag bör få med att jag och min sambo under lång tid hade försökt att få barn men utan framgång.

Det gjorde något med oss, i alla fall med mig. Det var som om allt blev tomt, som att livet var ett ihåligt skal och vi tog ett gemensamt beslut om att gå isär. När alla våra förhoppningar om att bilda familj bara bleknade bort så var det även något av det som utgjorde oss som försvann. Jag jobbade som produktionschef på en mekanisk verkstad då men även det blev ohållbart. Jag hade helt enkelt inget svar på varför jag skulle fortsätta med det. Innan hade det varit en självklarhet. Skaffa sig ett bra jobb, god inkomst och försörja familjen. Jag hade bara jobbat på och var dessutom bra på det jag gjorde. Men nu, vad var poängen?

Min chef försökte övertala mig men förstod nog att jag helt enkelt inte var där längre. Hon fick mig att gå med på att inte säga upp mig direkt utan att ta tjänstledigt istället. Även om jag helst bara ville sluta så låg det såklart något i det hon sa. Det hade varit en extremt påfrestande tid för mig och det var fullt möjligt att allt skulle kännas helt annorlunda om ett eller ett par år. Så vi enades om att jag tog tjänstledigt för studier. Att det blev just studier berodde helt enkelt på att det var en godtagbar anledning till att ta tjänstledigt, inte på att jag hade någon direkt lust till studier. Jag var också medveten om att jag var tvungen att göra något, fylla mitt medvetande med någon sysselsättning, och då fyllde studier givetvis även en sådan funktion. Det blev studier i litteratur för att det låg så långt ifrån min ordinarie kompetens som ingenjör. Det fick fungera som starten på något nytt.

Så där var jag, 37 år och nyinskriven litteraturstudent på universitetet. Jag valde ett universitet som låg långt bort för att även det skulle bidra till en nystart och i viss mån kapa banden till mina tidigare sammanhang. Jag hittade ett litet hus att hyra på landet av en gammal dam. Pendlingen till universitetet bekom mig inte, jag hade bil och var van vid att pendla. När jag väl satt där i det lilla hyrda huset så kändes det inte bra. Det fanns inget som helst spännande med situationen, jag kände mig bara ensam, och ja, vilse. Studierna började i alla fall och jag deltog och skötte mina uppgifter men inte mer.

Det som faktiskt ändrade situationen till det bättre var att den gamla damen som jag hyrde av ville att vi fikade tillsammans ett par gånger i veckan och jag kom på mig själv med att se fram emot dessa tillfällen. Det var något lugnande i att ha dessa samtal med henne. Att höra henne berätta om svunna tider, gamla sorger och om att ändå fortsätta. Hon hade mycket humor också och fick mig att skratta flera gånger. Efter hand så berättade jag mer och mer om varför jag var där, om hur jag mådde och om att allt kändes så ihåligt och tomt. Hon nickade, klappade mig på handen och sa att det fanns mer liv kvar att leva.

Jag vet inte om det var en medveten strategi från hennes sida för att få mig att må bättre men hon bad mig om hjälp med olika praktiska uppgifter som att måla om ladan, klippa gräs och i gengäld drog hon av på min hyra. Dessa uppgifter gav min riktning och styrfart och jag blev mer påkopplad igen när jag hade saker att göra. Det smittade av sig även på studierna och de blev mer intressanta. Jag kom in i någon form av vardag med studier, kroppsarbete och så samtalen med min hyresvärd. Tid förflöt och jag kom in på mitt andra år med litteraturstudier som innefattade ett större projektarbete.

Jag hade fått upp ögonen för ett område som verkade vara ganska outforskat, nämligen poddar med skönlitterära berättelser. Det fanns såklart vanliga skönlitterära berättelser som lästes upp i poddar men det fanns också berättelser som var direkt skrivna för det formatet och det var dem jag ville rikta in mig på. Bland annat behövde de inte vara så litterära utan snarare var det så att det var till deras fördel om de var skrivna som att låta som en muntlig berättelse en sen kväll bland vänner. Jag tog upp det här med min handledare som tyckte att det var intressant och uppmuntrade mig. Det föll sig så att jag började göra mina efterforskningar inom skräck av den enkla anledningen att det fanns ett relativt stort utbud av poddar och berättelser där.

Projektet kändes spännande och inspirerande och jag tror att det var ungefär här som jag hittade tillbaka till mig själv igen och på riktigt kände det som min hyresvärd hade sagt till mig, att det fanns mer liv kvar att leva. Jag tog mig an projektet med stor iver och lyssnade, läste och tog mängder med anteckningar. Det var när jag gjorde dessa efterforskningar som jag upptäckte att det fanns olika nivåer på hur skrämmande berättelserna var, från det som kunde betecknas som mysrys till den andra ytterligheten med berättelser som öppnade upp en avgrundsdjup fasa som jag i flera fall hade svårt att skaka av mig och nästan ångrade att jag hade tagit del av.

Det var när jag satt och kategoriserade berättelser i dessa olika nivåer som jag noterade vissa likheter med de värsta berättelserna. Dels var det den totala avsaknaden av hopp, att berättelserna inte gav utrymme för någon endaste förhoppning om att det kunde bli bättre eller att det gick att undkomma den ondska som fanns i dem. Dels målade de upp extremt obehagliga bilder som det tycktes oundvikligt att undkomma när man slöt ögonen på kvällen och så slutligen att de kom en så nära att hela konceptet med skräck, nämligen att kunna ta del av något skrämmande i trygg miljö, föll omkull och trasades sönder. Efter att ha lyssnat på en berättelse på den värsta nivån fanns det inte någon miljö där jag kände mig trygg, tvärtom var det som att befinna sig i den miljö där berättelsen utspelade sig, att de i någon mån stannade kvar hos mig.

Trots att jag egentligen inte ville fortsätta att ta del av de värsta berättelserna så var jag fascinerad. Fast främst då över vilka det var som skrev dessa berättelser. Vilka var dom, varifrån kom dessa onda skapelser och hur kunde de leva omgärdade av ett sådant mörker? Jag lät fascinationen visa mig vägen och jag smalnade av mitt projekt till att handla just om de värsta berättelserna, eller snarare deras författare. Det var då jag upptäckte andra likheter i många av berättelserna i den värsta kategorin fast nu gällande språk, ordval och även en återkommande nattsvart humor. Jag hittade dessa berättelser på en rad olika skräckpoddar, de flesta av dem på engelska, men det slog mig ändå att de mycket väl kunde vara skrivna av en och samma författare. Jag förstod så pass mycket att de flesta skräckpoddar inte själva skrev de berättelser som lästes upp utan att det främst var lyssnare eller ibland författare som var mer eller mindre professionella som skrev dem.

Jag började därför ett omfattande och krävande detektivarbete med att försöka lista vem det var som hade skrivit så många av berättelserna på den värsta nivån. En idé om att genomföra en djupintervju med denna författare hade fått fäste i mig. Det skulle kunna bli ett exceptionellt projektarbete och kanske även mynna ut i en vetenskaplig artikel. Jag tog kontakt med skräckpodd efter skräckpodd och försökte få fram uppgifter men de flesta var motvilliga till att delge några uppgifter, både för att författaren bett om att få vara anonym och för att en del av dem inte ville erkänna att det var någon annan som skrev berättelserna till deras poddar. Jag bad dem samtliga om att vidarebefordra mina kontaktuppgifter till författaren och varför jag ville ha kontakt. Jag tryckte hårt på att mitt syfte var strikt vetenskapligt och inte på något sätt medialt och att författaren hade alla möjligheter att få vara fortsatt anonym i mitt projektarbete.

Till slut gav det resultat. Jag fick ett mail från en anonym adress med några korta rader där personen undrade hur jag visste vilka berättelser som denne skrivit. Jag svarade med ett långt mail om hur jag hade gått tillväga med min analys och jag avslutade med att be om en intervju. Det följdes av en lång korrespondens där jag i alla fall fick veta att författaren var en kvinna och att hon faktiskt bodde i Sverige. Jag fortsatte att försäkra henne om att mitt intresse var rent vetenskapligt och att det hade varit väldigt givande och intressant om jag fick genomföra en intervju med henne. Hon undrade vad det var jag tänkte mig att få svar på under en intervju? Jag skrev tillbaka och rabblade upp en rad frågor; varifrån får du inspiration till dina berättelser, vad har präglat dig som författare, ger du ut böcker också, vad skiljer mellan att skriva till en skräckpodd och till en bok och varför skriver du så fasansfulla berättelser?

Den här gången svarade hon bara med en enda mening: “Vill du verkligen veta det?”

Jag försäkrade henne om att jag absolut ville få svar på mina frågor och förklarade igen att jag såg skräckpoddar som en relativt outforskad del av litteraturhistorien. Till svar fick jag ett sekretessavtal och när jag skrivit på det fick jag även en adress med en vägbeskrivning. Jag kollade upp adressen och förstod det som att jag hade fått hennes hemadress och att hon hette Karin.

Karin bodde långt inne i Värmland och det var en bra bit för mig att åka. Jag frågade henne om det fanns hotell, vandrarhem eller några andra övernattningsmöjligheter i närheten men hon svarade att nej, det fanns det inte. Hon bodde ganska avsides men självklart kunde jag sova över hos henne om det blev sent, hon hade ett gästhus som jag kunde få använda.
Några dagar senare gav jag mig av efter att ha meddelat min hyresvärd. Hon tyckte att det lät bra att jag skulle åka och träffa en kvinna. Jag försäkrade henne om att det absolut inte var något sådant men då log hon bara åt mig. Resan gick bra men den sista biten bestod av grusvägar och det var svårare att hitta. Jag körde långsamt för att inte hamna fel och villa bort mig.

Trots att jag körde så långsamt så kom jag ikapp en bil som körde ännu långsammare. Det satt en person med långt svart hår i baksätet och det var såklart inget konstigt med det men så vände sig personen om och tittade på mig. Jag kunde inte se några detaljer men jag tyckte att det såg ut som en kvinna. Det konstiga var att hon inte vred på kroppen för att vända sig, bara på halsen i 180 grader. Jag tänkte att jag måste ha sett fel, för det är en helt omöjlig vridning på halsen och nacken. Men på något sätt vred hon på sig och så stirrade hon rakt på mig. Först mötte jag hennes blick, tänkte att hon ville signalera något eller vinka en hälsning, men hon stirrade bara och jag vände bort blicken. I ögonvrån kunde jag fortfarande se att hon stirrade och det började bli obehagligt. Jag kunde inte direkt se hennes ögon, bara mörka ringar eller om det kanske var solglasögon.

Det gick säkert fem minuter och hon fortsatte bara att stirra och jag hoppades att deras bil skulle svänga snart. Det gjorde den inte, istället stannade jag till där det fanns en mötesplats och lät dem köra ifrån mig. Jag tog en paus, passade på att läsa igenom vägbeskrivningen och lät det gå en stund innan jag körde vidare. Jag hann bara köra några hundra meter så kom jag ifatt dem igen, som om de hade väntat på mig. Hon i baksätet satt fortfarande och stirrade på mig och nu hade hon tryckt upp en hand i rutan. Jag kunde inte tolka vad det betydde men det kändes som om det var riktat direkt mot mig. Vägen var smal och det fanns ingen chans att köra om, så jag tvingades köra bakom dem i snigelfart med den där kvinnan stirrandes på mig.

Jag var både irriterad och lite rädd. Visst kunde jag tuta eller på annat sätt visa mitt missnöje mot att de körde så långsamt och emot hur hon i baksätet betedde sig men jag var rädd för att det skulle göra situationen värre och jag insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen. Det var för trångt för att vända om jag inte var beredd att köra utanför vägen och riskera att ha sönder bilen och även om det var möjligt att backa så skulle det vara svårt och vad skulle jag göra om de också började backa? Så jag försökte härda ut och enligt vägbeskrivningen var det inte långt kvar. När vi kom fram till det som jag trodde var infarten till Karins hus var det ett kort ögonblick där jag trodde att bilen framför mig också skulle svänga av men den fortsatte.

Jag svängde in på infarten till Karins hus och hon stod ute på gårdsplanen när jag kom. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jag blev ändå förvånad när jag såg henne. Jag har alltid haft svårt att gissa ålder och i Karins fall var det ännu svårare än vanligt. Först tyckte jag att hon såg ut att vara i 60- eller till och med i 70-årsåldern. Grått hår i en stram knut, grå kofta virad om en tunn och späd kropp och med en böjd och hukad hållning.

Men när jag klev ur bilen såg jag att hon var mycket yngre, i min ålder eller yngre ändå. När vi hälsade såg jag på henne att hon ångrade att hon hade tackat ja till intervjun. Hon såg ytterligt obekväm ut och flackade med blicken. Vi gick in och hon frågade mig om jag var hungrig, för hon hade förberett lunch. Jag sa ja och jag erbjöd mig att betala för maten men hon avböjde artigt men bestämt. Som att det både var en självklarhet och även en skyldighet att det var hon som bjöd. Under tiden som hon värmde maten så såg jag mig om och noterade att hon hade väldigt mycket konst på väggarna.

När jag tittade närmare så spred det sig ett obehag i mig. Alla tavlor hade nämligen samma motiv, de var samtliga varianter på den kända tavlan “Skriet” av Edvard Munch. Det var olika färger, olika storlekar och format, även olika karaktärer och olika bakgrunder men det var samma ansiktsuttryck, samma ordlösa skri av ångest. Jag hann inte räkna tavlorna men de var många, kanske 40-50 stycken. “Skriet” har alltid väckt något i mig, en oro. Som att jag känner vad gestalten i tavlan känner och nu stirrade gestalten på mig från alla håll.

“Det är en hobby”, sa Karin som hade sett vad jag hade tittat på.

Hon hade kommit fram helt tyst bakom mig utan att jag märkt det. Jag ville fråga henne varför hon målade just det motivet och bara det motivet men jag var för skärrad. Dels av min upptäckt av att det var samma motiv på alla tavlor, dels över att hon hade överraskat mig men främst för att jag kände mig påkommen, som att jag hade snokat runt hemma hos henne. Istället var det hon som sa att maten var klar och ledde mig till bordet. Vi åt men det blev inte många ord sagda och stämningen var minst sagt spänd.

Efter maten frågade jag henne om vi skulle börja med intervjun. Även jag kände mig obekväm och jag tänkte att om vi klarade av intervjun så fort så som möjligt kunde jag sätta mig i bilen och kanske vara hemma sen kväll. För nu hade jag ingen lust att stanna över natt. Karin sa att visst kunde vi det men hon föredrog om vi kunde göra den utomhus när vi tog en promenad. Jag tyckte att det lät lite bökigt, jag hade tänkt att ta anteckningar och hade alla frågor nedskrivna på datorn men hon insisterade och sa att det var ok om jag spelade in intervjun på min mobil och de viktigaste frågorna kom jag nog ihåg ändå. Det sista sa hon med ett leende vilket fick henne att se mycket yngre ut och som att det fanns något busigt och lekfullt hos henne. Jag minns att jag tänkte hur mycket mer det finns hos människor än vad vi tror.

Vi tog en i alla fall en promenad vilket nästan blev till en mindre vandring för vi var borta i flera timmar. Min intervjuvana var nästintill obefintlig så det blev mer av ett samtal istället men ett mycket bra samtal. Karin berättade att hon tidigare hade jobbat som svensklärare på en högstadieskola men att hon alltid drömt om att bli författare och att hon mådde som bäst när hon var inne i skrivandet, inne i flowet, men att det inte bara var skrivandet som tilltalade henne utan minst lika mycket redigeringen och korrekturläsningen. Däremot stod hon inte ut med tanken på att på något sätt bli känd och få uppmärksamhet riktad mot sig och ville man försörja sig som författare var det såklart en extremt försvårande omständighet. Därför hade hon tidigt förlikat sig med tanken på att spökskriva.

När hon hade upptäckt det här med att skriva för poddar så var det en viktig pusselbit som föll på plats. Det var någon typ av blandning mellan att spökskriva och att skicka in noveller till tidningar och det var anonymt. Det tillhörde till och med genren att lyssnaren aldrig skulle kunna vara helt säker på vilka som var verkliga berättelser och vilka som var fiktion och då underlättade det om det inte var en välkänd författare som skrivit dem. Det var inte mycket pengar inblandat men hon tjänade så hon klarade sig och ibland var det flera poddar som budade på att få köpa hennes nästa berättelse.

“Det är för att dina är de värsta, eller hur”, sa jag.

Jag hörde hur det lät och försökte förklara mig med att hennes berättelser var oerhört välskrivna och att de dessutom var de rysligaste, de mest fasansfulla.

“Det är många som tycker det”, sa hon, “men jag skriver bara om det jag känner till.”

Jag frågade henne vad hon menade med det men hon svarade inte utan började fråga om mig istället. Hon tyckte inte att jag förkroppsligade sinnebilden av en litteraturstudent utan att jag mer såg ut som en medelålders produktionschef. Jag hajade till men sen såg jag att hon log och jag förstod att hon såklart hade kollat upp mig och nu skämtade med mig.

“Vet du mycket om medelålders produktionschefer?”, sa jag.

“Tja, de är ofta tekniskt kunniga men socialt lite tafatta och bortkomna fast på ett charmigt sätt.”

Jag har aldrig och då menar jag aldrig fått en sådan komplimang tidigare och återigen såg jag det där lekfulla och busiga spela i hennes ögon. Som om det fanns en livligare del av henne där inne som hon försökte hålla tillbaka eller ville släppa fram, jag visste inte vilket.

“Är det ok att vara bortkommen om man är charmig”, sa jag.

“Mmm, det är ok, det är mycket ok.”

Och så leendet igen.

Så jag berättade om hur de senaste åren hade varit och hur den där ihåligheten i mig sakta hade börjat fyllas igen fast på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig.

“Hur då, menar du?”, sa hon.

“Jag hade ingen tanke alls med att börja studera litteratur förutom att det låg långt från ingenjörsskap men nu har det tagit mig hit. Hit till dig.”

Först log hon, tittade på mig sådär lite blygt under luggen, som om jag hade bjudit upp henne på en skoldans. Men sen drog det som en skugga över hennes ansikte, nästan som om hon ryggade undan, som om jag hade skrämt henne. Jag kunde inte tolka hennes reaktioner och frågade henne om hur det var. Hade jag sagt något dumt? Hon skakade bara på huvudet och sa att vi måste gå tillbaka nu. Att hon inte kunde gå längre. Jag förstod inte vad hon menade och frågade men fick inget svar.

Jag kände mig dum och tänkte att det jag sagt hade varit alldeles för flirtigt men hon hade ju gett mig den där komplimangen och det där leendet fast det kanske bara var jag som hade sett något jag vill se. Vi gick tillbaka under tystnad och jag kunde inte undgå att klandra mig själv för att jag hade förstört samtalet och den goda stämningen. När vi kom tillbaka sa Karin att hon hade ont i huvudet och att hon måste sätta sig att skriva, det brukade hjälpa. Jag frågade henne om hon ville att jag skulle åka så att hon fick vara ifred men då såg hon ledsen ut, sårad.

“Nä, sa hon”, jag vill att du stannar. “Om du vill förstås?”

“Väldigt gärna”, sa jag och ännu en gång fick jag ett litet leende tillbaka.

Hon försvann i det rum hon kallade kontor för att skriva och jag gick ut till gäststugan och installerade mig. Jag var rätt trött efter promenaden, samtalet och körningen så jag lade mig och vilade en stund. Jag måste slumrat till för jag vaknade av att någon ruskade på mig. Jag for upp men det var ingen där och så såg jag att ytterdörren stod på glänt. Det var konstigt, som att Karin hade varit inne hos mig, väckt mig och sprungit därifrån innan jag riktigt vaknat till? Det verkade orimligt. Jag kikade upp mot huset men jag såg inte till Karin eller någon annan heller.

Istället tog jag tog fram mobilen och började lyssna på vårt samtal under promenaden. Det var främst knastret av grus som lät, men jag trodde att tillräckligt av samtalet hördes för att jag skulle kunna transkribera inspelningen. Jag hoppade fram mot delen där hon hade skämtat och gett mig komplimangen. Jag ville höra om jag hade missförstått henne eller om vi faktiskt hade delat den där stunden med varandra som jag först hade trott. Efter att ha lyssnat bestämde jag mig för att det trots allt handlade om det sistnämnda. Det var nästan som att jag kunde höra hennes leende när hon pratade om bortkomna produktionschefer. Sen knackade det på dörren. Det var Karin som frågade om vi skulle laga mat tillsammans, det ville jag.

Matlagning har aldrig varit min starka sida men jag kan skala potatis och att stå tillsammans med Karin i hennes kök var mycket behagligt. Utan att jag tänkte mig för så ledde jag in samtalet på hennes skapande igen. Jag frågade henne om alla tavlorna av skriet.

“Det är samma som när jag skriver”, sa hon. “Jag målar det jag känner till.”

“Rädsla?”, frågade jag.

Hon ryckte axlarna och frågade om jag ville ha ett glas vin och jag sa ja. Jag frågade henne om det var därför hennes berättelser hade ett återkommande tema: att jagberättaren i berättelsen inte kommer undan, utan på något sätt är dömd till förtappelse och lidande, att i slutet av berättelserna så släcks den sista gnistan av hopp och det enda som återstår är det värsta som lyssnaren kan tänka sig. Hon sa, att det nästan klaustrofobiska som jag beskrev nu, att inte kunna komma undan, det var inte bara så i hennes berättelser eller i tavlorna, det var så i hennes liv. Hon var fast i en sådan loop av fasa och lidandet och att det enda hon kunde göra var att skriva. Jag skulle precis fråga vad hon menade men hon hann före.

“Varför undrar du det här?”, sa hon.

“Ja”, sa jag, “även om det du skriver är riktigt skrämmande och fasansfullt så är det också otroligt bra. Nu har jag studerat litteratur i ett par år och lärt mig en del om vad som är bra och det du skriver är helt enkelt otroligt bra. Det är nästan på samma nivå som de stora erkända författarna. Jag kan bara önska att jag skulle kunna skriva som du.”

“Det menar du inte”, sa hon.

“Det är klart att jag gör”, sa jag. “De allra flesta skulle vilja skriva så bra som du gör.”

Karin tittade på mig en lång stund som för att försöka avgöra om jag talade sanning sen nickade hon svagt och sa att vi skulle sätta oss och äta så skulle hon berätta.

Hon hade lagat vilt som hon köpt av en jägare i trakten och det smakade ljuvligt och den goda maten tillsammans med vinet och samvaron med Karin gjorde det till en av de bästa stunderna som jag hade upplevt på många år.

Vi började äta och hon började berätta. Hon sa att det jag ville veta hade börjat för några år sedan. Hon hade varit på det lokala biblioteket för att kolla upp några böcker hon funderade på att använda i sin undervisning. Av en ren slump hade hon fått syn på en konstutställning av en lokal konstnär. Utställningen hade haft namnet ”Skönheten i svärtan” och tavlorna hade drabbat henne, skrämt henne, ja egentligen mer än skrämt henne, de hade satt den mest förtvivlade skräck i henne och hon hade genast gått därifrån. Fast nästa dag hade hon gått tillbaka för det var något fascinerande med tavlorna som hon inte kunde bli kvitt. Det var som om de drog henne till sig.

Det var svårt att förklara vad de föreställda men fasa var nog bästa ordet. De var inte bara gjorda med färg utan det förekom spikar, bräder och masker som gjorde tavlorna delvis tredimensionella och alla utstrålade samma fasa, fast framfört på olika sätt. Hon hade pratat lite med personalen på biblioteket som sagt att de först inte hade velat ta in utställningen för att tavlorna var för skrämmande men inte heller de hade kunnat bortse från kvaliteten och därför ändrat sig. Karin bestämde sig för att leta rätt på konstnären och hade förklarat det för sig själv med att han kanske kunde komma och prata inför eleverna i skolan men egentligen var anledningen samma som jag hade nu. Hon ville veta hur det gick till när konstnären gjorde sina tavlor, varifrån han fick sin inspiration. Konstnären var en äldre man som bara bodde ett par mil därifrån och han gick med på att träffa henne.

När Karin väl hade träffat konstnären och ställt sina frågor hade han suckat och sagt att det var väl dags nu, att hon gick vidare. Karin hade frågat vad han menade och konstnären hade svarat något i stil med att det inte handlade om motivation utan om tvång. Att det hela var väldigt enkelt, att hon kommer att tvinga dig. Karin hade undrat vem han menade men inte fått svar på den frågan innan han sade adjö och stängde dörren.

Jag hade tusen frågor men Karin lyfte en hand för att jag inte skulle avbryta henne och hon fortsatte att berätta att det inte hade dröjt länge innan det hade kommit till henne. Karin kallade henne för musan. En skepnad utanför fönstret, en närvaro, som framförallt hade drabbat de som stått Karin närmast. Hennes sambo hade helt plötsligt bara lämnat henne utan att ge någon förklaring, föräldrarna undvek att besöka henne och snart var hon helt ensam. Det var då hon hade flyttat till det här huset.

“Alla runt omkring mig blev bortskrämda”, sa hon. “Jag vet inte riktigt hur men hon ville ha mig helt för sig själv för att skapa hennes alster. Hon dömde mig till ensamhet och tvingade mig att skriva de mest fasansfulla berättelser som jag kunde tänka mig. Det var bara då hon verkade nöjd.”

Karin tystnade och jag visste inte vad jag skulle tro eller säga.

“Du tror mig inte”, sa hon. “Såklart du inte gör. Antingen tänker du att allt jag säger syftar till att göra mig än mer mystisk än vad du redan tycker att jag är eller så tänker du att jag är galen.”

Jag kunde inte svara på det heller.

“Förut på promenaden. När du sa det där fina om att du hade hittat hit till mig. Då kom hon fram. Hon stod precis bakom dig och jag blev rädd för att hon skulle skada dig eller skrämma bort dig. Det var därför jag gick hem och satte mig för att skriva. För när jag skriver så försvinner hon en stund.”

Jag satt fortfarande tyst men när Karin gjorde en ansats att ställa sig upp så bad jag henne att vänta.

“Jag tycker om dig”, sa jag. “Det låter säkert tafatt och bortkommet och jag vet att vi inte har känt varandra en dag ens men jag tycker om dig. Du skrämmer mig inte utan du intresserar mig. Jag hör att du lider och jag vill så gärna hjälpa dig.”

Jag såg hur mina ord träffade henne. Tårar trängde fram och hon sträckte sig efter min hand och kramade den.

“Tack”, sa hon. “Tack och förlåt.”

Sen reste hon sig och gick och jag satt ensam kvar. Jag förstod inte vad hon menade och kände mig mer bortkommen än någonsin. Jag förstod i alla fall så mycket att kvällen var över och att Karin med tydlighet visade att hon ville vara själv så jag gick ned till gästhuset.

Det började bli sent så jag lade mig men både min tupplur tidigare och Karins berättelse under middagen höll mig vaken. Jag låg och funderade i kanske en timme när dörren öppnades. Jag satte mig upp i sängen och frågade:

“Karin, är det du?”

Hon kom fram till sängen och kröp ned. Hon borrade sin kropp intill min och jag höll om henne. Det var högst oväntat men jag välkomnade det. Jag höll om henne och tänkte att det var extremt länge sen, om det ens någonsin hade känts så här bra. Jag hade mitt ansikte intill hennes hår och det luktade gott och tryggt. Men sen lade jag märke till en sötaktig doft och drog tillbaka ansiktet från henne och tänkte att hon nog borde ta dusch men att jag egentligen inte brydde mig. Fast doften blev starkare, den växte till en stank. En gång hade de krupit in en råtta i väggen i det hus som jag hyrde. Den hade inte tagit sig ut utan dött inne i väggen. Stanken av den ruttnande råttkroppen inne i väggen hade varit outhärdlig och jag hade tagit på mig ett munskydd som jag stänkt rakvatten på för att stå ut under tiden jag bröt upp väggen och fick ut den döda råttan. Det var så Karins hår stank nu, som ett ruttnande råttlik.

“Vad är det som luktar?”, sa jag.

Då vände hon sig om i sängen, stödde sig mot armbågen, strök mig över kinden och sen lutade hon sig sakta fram och kysste mig. Jag glömde stanken och kysste henne tillbaka. Ett kort ögonblick njöt av jag att vara nära kvinnan om jag uppenbarligen höll på att bli förälskad i men sen fick jag något i munnen.

Det var som om hon hade haft en godisbit i munnen och fört över den till mig när vi kysstes. Fast det var en konstig konsistens; mjukt, kladdigt och segt. Det smakade fruktansvärt illa och det rörde på sig. Jag spottade och fräste och fick ut biten ur munnen men smaken var kvar. Karin satte sig på mig och tryckte ned sina händer över mina armar och axlar. Hennes naglar pressades in hårt i min hud och jag bad henne att ta det lugnt, det gjorde ont.

Då tändes lampan i taket och jag såg Karin stå i dörröppningen med händerna för munnen.

Jag fattade inte, hur kunde Karin stå i dörröppningen och skrika när hon var med mig i sängen. Jag vände blicken framåt och såg att det inte var Karin som satt på mig. Det var ett det, något vagt människoliknande.

Tomma ögonhålor som ändå stirrade på mig, svart hår där det såg ut som det kröp larver och insekter i, extremt ljus och trasig hud som flagnade ned över mig, hud som satt hårt spänt över ett skelett vars benknotor rörde på sig som ormar, långa gula naglar som grävde sig in i min hud och ned i mitt kött och så munnen som var som ett brett grin från öra till öra där det ramlade ut bitar och klumpar av ruttnande kött ned på mitt bröst. Klumparna rörde sig och jag såg att det kröp ut larver från dem ut över mitt bröst. Jag skrek, skrek och försökte ta mig loss men hon höll mig fast i ett järngrepp, jag var fast, utan möjlighet att komma undan. Det enda jag kunde göra var att vara kvar i det värsta som jag kunde tänka mig.

Någonstans där måste jag ha förlorat medvetandet i ren skräck. Fasan måste ha stängt av mig, slagit mig medvetslös. Jag vaknade av att jag kände mig sjuk, ont i halsen och febrig. Så kom minnesbilderna från natten tillbaka, stanken och smaken. Jag for upp ur sängen och spydde.

Jag hörde någon säga förlåt. Jag vände mig och såg att Karin satt på en stol i rummet. Hon sa förlåt igen och började gråta. Först då blev jag medveten om att jag var naken och snurrade runt och började leta efter kläder att ta på mig. När jag skulle ta på mig tröjan smärtade det till i armarna och axlarna och jag upptäckte djupa, fula rivmärken. Jag kollade närmare och såg att det kom fram tjockt gult var från såren.

“Vad fan är det här?”, sa jag.

Karin kom fram till mig och sa att hon skulle hjälpa mig att tvätta och lägga förband men jag ryckte undan.

“Rör mig inte”, sa jag. “Vad fan är du för något? Vad är det som händer, vad hände i natt?”

Frågor och anklagelser forsade fram ur mig. Jag tror att jag fick panik, att jag började skrika och gråta och det nästa jag minns är att vi sitter inne i badrummet i Karins hus och hon tvättar mig badkaret. Hon tvättade rent mina sår, tvättade bort smuts och blod, hudflagor, köttslamsor och larver eller om det var likmaskar. Karin var varsam med mig, som om hon tvättade ett litet barn och långsamt och tålmodigt berättade hon för mig gång efter gång tills jag började att förstå.

Att musan var verklig. Att hon vandrade mellan olika personer som vill veta hur det går till att skapa något fasansfullt, berättelse eller konstverk, och själv vill kunna göra det. Det var så musan hade kommit från den åldrande konstnären till Karin och det var så musan tagit sig från Karin till mig. Och hela tiden bad hon om ursäkt, om förlåtelse för att hon skickat musan vidare till mig för hon tyckte om mig men hon orkade inte bära den bördan längre.

Någonstans där kom jag till sans igen, tillbaka till något som liknade mitt vanliga jag. Jag kunde inte tro att nattens händelser hade varit verkliga och samtidigt kände jag ett växande agg emot Karin för att hon orsakat det här. Det var inte logiskt, istället var mitt resonemang rent motsägelsefullt men jag befann mig i en verklighet som inte längre var min verklighet och det enda jag ville var att komma tillbaka till det jag kände igen och förstod. Jag klädde mig och plockade ihop mina saker. Karin följde efter mig, bad om ursäkt, försökte få mig att stanna men jag ville bara bort. Innan jag satte mig i bilen tog hon min arm och sa:

“Det här är på riktigt. Även om du inte tror det så är det på riktigt och du måste skriva eller skapa för att hålla henne borta.”

Jag svarade inte och satte mig i bilen.

“Jag är orolig för dig. Det här är farligt”, sa hon.

Jag tittade på henne, mötte hennes blick.

“Det är lite sent för det, eller hur?”, sa jag.

Jag stängde bildörren och åkte därifrån, ville bara komma hem. Till den stuga jag tänkte på som min, fika med min hyresvärd, måla en lada, gräva ett dike. Jag var färdig med studier, jag var färdig med litteratur. Istället tänkte jag på den mekaniska verkstaden där jag hade jobbat tidigare, längtade tillbaka dit. Längtade till maskiner och metall, bara praktiskt och logiskt tänkande, problemlösning av första ordningen så långt från skapande aktiviteter som möjligt.

Jag stannade vid en mack och köpte frukost. När jag gick tillbaka till bilen så såg jag att det satt någon i baksätet på min bil. Jag var känslomässigt helt slut och reagerade med ilska. Ställde kaffet och mackan på biltaket och slet ut bakdörren och började svära men jag kom av mig, för det var ingen där. Ilskan rann av mig och något av nattens skräck kom tillbaka.

När jag fortsatte att äta mackan så tyckte jag att det smakade illa, som ruttet kött. En stark kväljning kom över mig och slängde bort skinkskivan. Jag tvingade ned brödet, dels för att jag förstod att jag verkligen måste äta för att inte må ännu sämre och dels för att jag ville utmana och övervinna kroppens minne av natten.

När jag fått i mig mackan och kaffet gick jag tillbaka in i macken och köpte starka halstabletter och tuggummi, allt för att ha en tydlig smak i munnen och slippa känna det där ruttna. Fast det hjälpte inte mot stanken. Jag hade bara kört i cirka tio minuter efter frukostpausen när jag började känna en obehaglig doft som växte till en stank. En stank av förruttnelse och död.

Jag drog ned rutan och lutade mig ut en bit och det hjälpte lite fast bara tills jag kände en beröring på min högra axel och kastade en blick i backspegeln och såg henne. Det mörka håret som hängde ned framför ansiktet, det alltför breda grinet och en blick från tomma ögonhålor som likväl tittade på mig, som verkade fråga om jag saknat henne.

Jag skrek och tvärnitade. Lyckades få ut bilen i vägrenen, fick upp bildörren och sprang ut i skogen. Jag stannade kanske 50 meter från bilen och försökte få kontroll på andningen. När pulsen lugnat sig lite så närmade jag mig försiktigt bilen, spanade på den bakom ett träd. Den såg tom ut, fast sen en hand, en likblek hand som trycktes mot ena bakrutan. Det var på riktigt, det kunde inte vara det men det var ändå på riktigt.

Det var då jag tog fram mobilen och började skriva den här berättelsen. Det var det enda råd jag fått av Karin som kunde tänkas hjälpa, så jag skrev. Jag fumlade ned bokstäver som blev till meningar.

Grejen är att jag aldrig har varit kreativ på något annat sätt än teknisk problemlösning. Jag har aldrig skrivit en berättelse. Det närmaste är väl i skolan när man ombads att skriva om sitt sommarlov. När det kommer till skapande i andra former så kan jag väl rita en streckgubbe men där stannar det. Så att stå där i skogsbrynet och försöka formulera en berättelse om det som jag hade varit med om var svårt för mig men jag kände att något hände. Den vedervärdiga smaken avtog och likaså doften. Det var till och med så att jag började känna mig hungrig.

Jag tog det som ett tecken på att Karins råd om att skriva fungerade. Jag vågade mig fram till bilen igen och den här gången kunde jag försäkra mig om att baksätet var tomt, i alla fall för nu. Så jag körde, stannade bara för att äta och var hemma tidig eftermiddag. Det var skönt att vara hemma och återigen slogs jag av att allt som hänt inte var verkligt, att det egentligen inte hade hänt. Att jag bara lyssnat på och läst för många hemska berättelser fast när jag packade ur bilen såg jag smuts i baksätet. Jag tittade närmare och insåg att det måste vara från henne. Att det var hennes torkade hudflagor som låg där i min bil och återigen krängde verkligheten och jag kunde inte förneka vilken situation som jag befann mig i.

Jag packade i alla fall ur bilen, gick in och tog fram datorn för att sätta mig och skriva men den här gången fick jag inte ur mig några ord, istället kände jag en helt överväldigande trötthet komma över mig och jag lade mig på sängen för att vila. Jag slumrade från och till och väckte mig själv några gånger med mina egna snarkningar. Det var en sådan lättnad att ligga där och bara glida in och ut ur sömnen, sen kände jag att någon lade sig bredvid mig i sängen.

Först tänkte jag att det var Karin men nästan lika snabbt kom jag ihåg att jag hade åkt ifrån henne. Jag såg bara musan ur ögonvrån, jag ville inte titta på henne, ville inte se henne och samtidigt kände jag hur min värld krympte, att den snart bara skulle bestå av min rädsla för henne. Jag reste mig upp och gick direkt till datorn och började skriva. Jag skrev rent det som jag hade skrivit på mobilen och fortsatte sen vidare. Jag skrev hela eftermiddagen och en bit av kvällen när det knackade på dörren. Rädslan blossade upp igen, jag hade skrivit så varför kom hon då?

Men det var inte musan, det var min hyresvärd. Hon har svårt att gå så jag förstod att anledningen till hennes besök måste vara angeläget.

“Det är något som inte stämmer”, sa hon.

Jag förstod såklart vad hon menade men låtsades ovetande.

“Det är ett fruntimmer som stryker runt här”, sa hon. “Med en alldeles förfärlig uppsyn. Är det en bekant till dig?”

Jag nekade, vilket inte helt och hållet var en lögn.

“Men du vet vem det är, eller hur?”, fortsatte hon. “Det är på grund av dig hon är här.”

“Jag är ledsen”, sa jag.
Damen funderade en stund och tog sen sats.

“Jag vill inte ha henne här”, sa hon. “Jag har varit med tillräckligt länge för att känna igen ett problem när jag ser ett. Jag tycker mycket om dig men jag måste be dig om att flytta.”

Jag hade inget att svara på det, utan nickade och sa att jag skulle flytta inom de närmaste dagarna. Jag stod kvar i dörren och följde damen med blicken när hon gick tillbaka upp till sitt hus och snart lade jag märke till att hon inte var ensam. Det gick en gestalt bredvid henne och jag förstod att jag var tvungen att flytta så snart som möjligt. Tydligen var det inte bara farligt för mig.

Jag har snart skrivit klart den här berättelsen men sen har jag inget mer att berätta.

Karin hade sagt att det hade börjat för henne för ett par år sedan. När jag gjorde mina efterforskningar identifierade jag åtminstone hundra berättelser av samma författare vilket innebar att Karin måste ha skrivit en berättelse i veckan, antagligen mer. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna göra något liknande. Jag kan berätta om det som jag hade varit med om i den här berättelsen men sen är det tomt. Lika tomt som när svenskläraren i skolan gav oss i uppgift att skriva en berättelse.

Om vad, frågade jag alltid.

Om vad du vill, fick jag till svar.

Alltså, jag kan inte. Jag kan heller inte stå ut med att vara hemsökt av musan. Antingen så kommer hon att ha ihjäl mig eller än värre, hon kommer att skrämma sönder mig, att själva mitt jag slutar att existera och kvar blir bara en klump av rädsla, ett det. Jag kan redan känna det. Hur min värld krymper till ett tunnelseende. När kommer hon nästa gång, vad kommer hon att göra?

Då jag finner mig själv oförmögen att skriva flera berättelser som kan tänkas hålla henne nöjd återstår endast ett alternativ. Jag är inte stolt över det men jag finner ingen annan väg. Jag ska skicka henne vidare.

Jag inser nu att jag var orättvis mot Karin. Hon stod ut i ett par år och hon var betydligt mer subtil och försiktig i sitt överlämnande av musan än vad jag är nu. Hon har skickat flera meddelanden och kanske ska jag svara henne men det får vänta. Just nu så kan jag bara hoppas på det bästa, att musan vandrar vidare. Det kommer att göra mig fri. Kanske är hon redan hos dig? Jag hoppas det.

Signaturmelodi

Vi hörde “Inspiration”, skriven av lyssnaren Eric och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans avsnitt kommit till sin punkt. Men kanske fortsätter det hemma hos dig, just nu. I så fall vet du vart du ska vända dig med historien om den saken.t

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.