Avsnitt 286: Under ytan III

År 1900, den femte juli, publicerades i Härnösandsposten en artikel med rubriken “På sjöbotten en hel vinter – lefvande”.

“Ända sedan ett 80-tal år tillbaka i tiden har bland befolkningen inom vår stad talats om en händelse, hvilken låter som en saga, ja, som en ren omöjlighet”, skriver signaturen John i artikeln. Men nu hade Härnösandsposten gjort grundliga efterforskningar kring historien om mirakelkvinnan och talat med många gamlingar i jakten på någon sorts substans. Och de hade faktiskt hittat en “dotterdotterdotterdotter” till den här kvinnan, som visste att berätta att det hela var sant. Det här är versionen Härnösandsposten hade fått fram:

“Det var en höstdag i midten på 1820-talet, som en ensam kvinna, fru Lodin, gick ner till pålverket, där den nuvarande lotsbåtshamnen är belägen, för att klappa kläder. Hon gick vid middagstiden och hördes sen aldrig af. Man sökte efter henne på alla sätt, men utan resultat.

Så kom våren och snön hade tinat af isen, så att den låg blank. En karl, som var ute för att fiska, böjde sig af någon anledning ner och tittade genom isen, och till sin förskräckelse fick han därvid se en kvinnokropp stående å sjöbotten. I häftigt språng skyndar han till lilla torget, där den ryktbare läkaren och människovännen asessor Lunell, välsignad av många, bodde.

Denne skyndade till platsen, lät varsamt hugga hål på isen, sände efter en schal och band denna om hufvudet på kvinnokroppen, medan denna ännu var under vattnet. Sedan togs den upp, infördes i ett rum och underkastades en långvarig behandling med den märkliga påföljd, att lifvet återvände och blodet började pulsera i dens ådror, som en hel vinter stått på sjöbotten.

Fru Lodin lefde i 20 år sedan, och många personer härstamma från henne, efter den tid, hon så underbart räddades från döden. För näsa och mun hade bildat sig en gummiartad blåsa och fru Lodins kropp hade därigenom blifvit liksom konserverad och hennes förmögenheter hvilande. Hon hade ej något medvetande, om hvar hon befann sig, men, när kyrkklockorna ringde eller skridskoåkare foro fram öfver hennes hufvud eller när hål höggos i isen, kände hon en skarp smärta, liksom nålstyng i hufvudet.”

Så berättade signaturen John i Härnösandsposten sommaren år 1900. Det här var av allt att döma första gången denna märkliga berättelse återgavs i tidningen. Det blev startskottet för dess stora spridning i hela landet, men också något mer: en serie exempel på liknande händelser. Fru Lodin var inte ensam.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och sedan en tid har Creepypoddens inkorg regelbundet fått trevliga besök av lyssnaren Eliz Lindström från Huddinge i Stockholm. Det hon gör är att leta – ja, vad ska vi kalla dem – ovanliga historier i gamla dagstidningsarkiv. Ni hörde om några av hennes fynd i avsnitt 280, där det handlade om hänförande och detaljerade hägringar som tydligen syntes betydligt oftare på 1800-talet än nu. Och i januari återkom hon igen, med detta fynd, som jag faktiskt haft svårt att sluta grunna över.

För som sagt fanns det fler exempel på människor som överlevt en längre tid på sjöbottnen. Det inser den som följer sökningarna i KB:s dagstidningsarkiv fram i tiden.

Bara några dagar efter Härnösandspostens första publicering följde tidningen upp sin story. Man hade då fått tips av “en intresserad”, som hänvisade till nittonde bandet av Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män från 1852. Det handlade om Sveriges första riksarkivarie, Peder Månsson Utter, född 1566.

I boken berättas att han som barn var ute och badade och då försvann. Hans föräldrar letade efter honom i tre dagar, tills man insåg att man måste fatta det tunga beslutet att låta dragga i sjön där han hade badat. Han måste ha drunknat. Några drängar rodde fram och tillbaka över sjön med en båtshake under ytan, och då kände de snart något som fastnade i den. När de drog upp den fick de se något chockerande: en levande och därtill kärnfrisk Peder.

“Han lämnade nu den upplysning, att, då han sjönk, hade en stor bubbla slagit sig omkring hufvudet, och han blef stående med fötterna på sjöbottnen, där båtshaken sedan träffade honom”, skrev Härnösandsposten.

Under resten av året 1900 spreds historien om fru Lodin i lokaltidningarna framför allt i norra Sverige, men även i mer sydliga titlar som Östgötabladet och Karlstadskuriren. Sedan hördes inget mer om levande människor på sjöbotten förrän i juni 1903, då signaturen Ahag i Jämtlandsposten tog storyn och sprang med den. Under den förvisso helt rättvisande rubriken “Underliga historier” berättades inte bara om fru Lodin och Peder Månsson Utter, utan om fler mirakelöverlevare. Först om en man i Göteborg på 1840-talet. Så här skrev Ahag:

“En arbetare hade af en eller annan anledning fallit i sjön från kajen vid hamnen i Göteborg. Så frös det och hamnen blef isbelagd under sirka 6 veckors tid. Då isen sedan gick upp, obsärverades den ofvannämnda arbetaren stående upprätt på sjöbotten intill kajen och hållande sig fast i pålarna. Han upptogs och befans ha en gummiartad blåsa för mun och näsa.

Äfven denne man blef genom läkarebehandling åter brakt till lif och lefde sedan flera år. Men han tycktes dock tagit skada af sin vistelse å sjöbottnen de säx veckorna, ty efter den tiden visade han sig något sinnesslö och konstig. Äfven denna person sade sig hafva känt häftiga stickningar i hufvudet då i närheten af platsen, där han stod, något buller uppstått, och i synnerhet vållade det honom stor smärta då de sedvanliga kanonskotten aflossades hvarje morgon kl. 6 och afton kl. 9.”

Sedan fortsatte Ahag med att berätta en historia från den avlånga Tåsjön i Jämtland. Där skulle det på 1850-talet ha funnits en torpare, Gabriel, som en vårdag skulle promenera över den frusna sjön från sitt hem i Lövvik på sjöns södra strand. Ahag skrev:

“Kommen strax norr om det omkring 300 meter från norra stranden belägna Kråkskaret, brast isen och han gick till botten. Genast han sjönk, slog sig för näsa och mun en stark bubbla; och kände han då ej någon vidare olägenhet af vattnet. Stående upprätt nådde han botten, där han snart kände sig i stånd att röra sig framåt, helt sakta visserligen men ändå framåt. Som en viss ljusning förmärktes från det håll där landvaken gick närmast, styrdes kosan ditåt. Till sist, ehuru först efter en ganska rundlig tid, hade han arbetat sig fram till öppet vatten och kunde sticka hufvudet ofvan vattenytan där bubblan brast sönder.”

Ahags sammanställning av samtliga kända fall där någon överlevt på sjöbottnen fick ännu större spridning under resten av sommaren 1903, och trycktes i i lokaltidningar i hela landet. Och sedan glömdes hela historien av allt att döma bort. Efter en publicering i tidningen Östkusten 1906 har den inte nämnts igen.

Så vad är det som ligger till grund för denna underliga kategori mirakel? Kanske var signaturen John, redan när han skrev sin första artikel i Härnösandsposten år 1900, inne på något. Han beskriver historien på ett sätt som vi idag hade känt igen som en vandringssägen: “att alla som tälja den påstå den vara alldeles sann, att den berättats öfver hela Sverige, ja äfven utom dess gränser, men att ingen med bestämdhet kunnat säga, hvem hjältinnan i berättelsen var, när händelsen skedde, eller hvilken läkare, som återkallade kvinnan lifvet”.

Kanske var det så enkelt. Då är det ju inte överraskande, snarare tvärtom, att nya lokala exempel dyker upp. För trots att även Göteborgstidningar skrev om mannen som ska ha överlevt i havet efter att ha ramlat i från hamnen dök ingen ny information upp. Ingen hade mer stadig fakta att stå på där, och inte heller i fallen fru Lodin, Peder Månsson Utter eller Gabriel i Tåsjön.

Ändå är det något fascinerande med den här historien. I en tid då få kunde simma var det en säker död att gå genom isen, och livsfarligt bara att falla i vattnet. Tänk att då få höra om en räddande hinna som plötsligt uppträder, likt de tidiga, monstruösa dykardräkter som just på den tiden utvecklades, och räddar en till livet. Kanske är berättelsen ett uttryck för rent önsketänkande?

Vi vet inte. Men vi vet att det alltid uppstår berättelser kring upplevelsen att vara isolerad av vatten, oavsett om det är för att man nedsänkts i det eller om det är för att man är omgiven av det. Som i en lyssnarhistoria om Storsjön, som skickades in till Creepypodden av lyssnaren Henrik för en tid sedan. Den läses av Michael Forsberg.

Den här händelsen utspelar sig på en ö i Storsjön, inte alls långt ifrån Trångsviken. Ön var i släktens ägor relativt lång tid då en släkting under den första hälften av 1900-talet fick förvärva ön i utbyte mot bland annat en båtmotor. Det var helt klart enklare tider då i det avseendet.

Ön är idyllisk – den ligger placerad mitt i en vik och runtom den finns ingen bebyggelse. Under varma sommardagar kan man se kossor från en bondgård, en bra bit bort, komma vandrade i flock ner till sjön för att dricka vatten. Inga närliggande vägar, inga grannar – ingenting hörs förutom vinden och ljudet av Storsjöns vatten som kluckar när det träffar stenarna som omringar ön.

För att ta sig till ön måste man först köra bil en bra bit på en privat väg, sedan promenera några hundra meter följt av en båttur på några hundra meter. Båtmotorn brukade förvaras på ön vilket gjorde att man fick ro både dit och hem.

Ön är inte speciellt stor. På den finns en stuga, två förråd, ett dass och en vedbod. Stugan bestod till en början endast av ett enda rum men under 1960-talet rev min morfar ett hus vid järnvägen i Järpen där familjerna till de som jobbade vid stationen bodde. Han fick ta rätt på virket under förutsättning att han rev huset. Brädor och plankor skulle tas om hand, spikarna likaså – istället för att göra sig av med spikarna och köpa nya skulle man istället tålmodigt hamra dem raka igen. Delar av detta virke fraktades över till ön och av detta byggde han en utbyggnad på stugan vilket gjorde att den blev dubbelt så stor. Då min morfar levde spenderade han väldigt mycket tid på ön och älskade att sitta där alldeles själv när det stormade utanför, helt avskärmad för omvärlden.

På ön eller i stugan fanns inga bekvämligheter. Ingen el, ingen toalett, inget rinnande vatten. Det fanns sedan gammalt en fast telefon men den sjökabeln var sedan länge tillbaka trasig. Den enda elektroniken som fanns där var en radio som drevs av oräkneliga A-batterier på vilken man åtminstone kunde fånga upp rapporter från verkligheten och en och annan gammal svensk klassiker då och då. Sina behov uträttade man på dass och maten tillagade man i vedspisen. Ville man få lite ljus då solen gått ner fick man elda i fotogenlamporna som fanns där på plats. Att resa ut till ön var som att befinna sig i en tidskapsel från 1960-talet. All inredning och alla detaljer härstammade från den tiden. På en hylla låg det urgamla Kalle Anka-tidningar som såg ut som om de plockats ner från hyllan i affären samma dag.

Men även om ön är idyllisk och känns som en vänlig plats har det hänt en del oförklarliga saker där genom åren. Min mamma har berättat om en händelse hon fått återberättat som inträffade när hon och hennes bröder var små. Ytterdörren satt på den gamla delen av stugan och sov gjorde man i den nya delen, den som morfar byggt av virket från järnvägsstationen. En natt när de alla låg och sov hade sömnen avbrutits av att ytterdörren åkte igen med en dov smäll. Jag minns inte om det var mormor eller morfar som hade klivit upp för att kontrollera detta men någon av dem hade gått för att se efter att inte någon av mamma och hennes syskon vaknat och gått ut ur stugan men de låg alla kvar i sina sängar. Samtliga var kvar på exakt samma plats som då de lagt sig för att sova.

Korsdrag kanske vissa tror. Och visst, det kunde varit en rimlig förklaring om det inte varit för att dörren varit riktigt stängd redan då de gått och lagt sig och den gamla dörren med sina åldrade gångjärn rör sig inte mer än absolut nödvändigt. Bron till huset är som insprängd i fasaden, det var som ett rum i huset utan yttervägg. Dörren var alltså helt skyddad från elementen och kan inte ha påverkats av väder och vind. Ingen annan fanns på ön, ingen annan båt hade anlänt och ingen var heller på väg därifrån.

Flera år senare, då mina äldsta syskon var små, under slutet på 1970- eller början på 1980-talet hade de också legat för att sova. Min äldsta syster hade reagerat på ett ljud och då satt sig upp i fönstret och tittat ner mot vedförrådet och huggkubben som stod en bra bit från huset, nästan vid vattnet, och frågat: ”Mamma, vem är det där som står och hugger ved?”

Men det fanns ingen som höll på att hugga ved där.

Många år senare utspelar sig den händelse som jag tänker dela med mig av här. Under några år i början av 2000-talet hade jag och min bror som tradition att åka ut till stugan någon helg varje sommar på tumanhand för att umgås oss bröder emellan. Han som då redan hade lämnat Östersund, staden vi härstammade ifrån, träffade jag mycket sällan så dessa dagar var något vi värderade högt. Det var jag, han och hans hund som åkte ut till ön. Det var varma sommardagar med fint väder det året vilket gjorde förväntningarna på trippen ännu högre.

Innan vi lämnade stan åkte vi och handlade förnödenheter – drickyoghurt, korv, bröd, dricka, godis och andra absolut nödvändiga artiklar. Vi satte oss i hans bil och började köra på vägen mot Åre. Efter Trångsviken svängde vi av åt vänster ner mot Kluk. Med humöret på topp åkte vi längs den kulliga vägen. Kör man tillräckligt fort känns det nästan som en karusell då det knyter sig i magen på det där härliga sättet när bilen åker upp och ner, upp och ner.

Väl framme vid vattnet vände vi båten och puttade ut den i vattnet. Vattnet låg blankt över viken och de enda ljuden som hördes var fåglar som kvittrar, vattnet som kluckar och hunden som flåsade klagande av värmen. Roddturen ut mot ön började bra men när vi kommit cirka en tredjedel av sträckan gick en klyka sönder så resterande sträcka fick vi ro båten som en kanot, vilket inte spelade någon större roll då sjön som sagt var helt spegelblank.

Dagen fortlöpte som de allra flesta dagarna på ön. Vi pratade, fikade och donade med olika saker. När mörkret kom krypande tände vi fotogenlamporna för att få lite ljus. Vi satt i köket på den gamla stugan och spelade kort. På golvet låg hunden med huvudet vilande på golvbrädorna och tittade ut i tomma intet. Lågorna från fotogenlamporna darrade vilket fick skuggorna runtom i rummet att dansa. I vedspisen brann det fortfarande efter att vi lagat mat på den. Även om vi hade mobiler på den tiden så fanns det ingen täckning där, inte heller några smartphones med musik som kunde tonsätta vår kväll så förutom vårt prat var det knäpptyst.

Framåt småtimmarna var det dags att gå och lägga oss. Vi släckte fotogenlampan i taket i köket och bar med oss den andra lampan med handtag in till sovdelen av stugan. Min bror skulle sova i en av de två bäddsofforna som fanns där med hunden nedanför sig medan jag själv skulle sova i underslafen av en våningssäng som stod vid väggen alldeles innanför öppningen mellan de två rummen. Fotogenlampan släcktes och det blev becksvart sånär som på det svaga blåa ljuset från natthimlen som läckte in genom det lilla kvadratiska fönstret som fanns på väggen mittemot den vägg därvid min våningssäng stod.

De som har erfarenhet av att vara på liknande öar eller på landet för den delen förstår säkert vad jag menar när jag säger att tystnaden var tryckande. Det var så tyst att man hör det lilla sus som alltid finns närvarande i öronen. Minsta ljud hördes detaljerat och glasklart.

En god stund låg vi där under tystnad och försökte sova när tystnaden avbröts av ett ljud. Donk, lät det. Jag ryckte till och lyssnade. Donk, fortsatte det. Det lät precis som att någon slog knytnäven i förrådsdörren utanför.

”Jag sa ju åt dig att stänga förråden”, sade min bror irriterat. Vi satte oss upp i sängarna och han gick fram till fotogenlampan och tände den igen. Vi drog på oss kläderna och gick ut i nattmörkret. Det hade börjat blåsa lite grann och jag tänkte att ljudet förstås hade varit när dörren stod och slog i vinden. Fotogenlampan ställde vi på gården framför huset men ljuset nådde inte långt. Det fanns två förråd i närheten av huset. Ett var på framsidan men för att komma till det andra fick du runda husknuten och gå 10-15 meter. Min bror gick för att stänga förrådet på framsidan medan jag gick mot det andra. Fotogenlampan som sken på gården kastade inget som helst ljus på mitt mål så likt en kronhjort på flykt formligen flög jag fram mellan träden, skyndade mig att smälla igen förrådet och lägga på haspen, för att sedan lika skyndsamt ta mig tillbaka till framsidan av stugan igen.

Vi gick återigen in, drog igen dörren och upprepade samma procedur för att till slut återigen ligga stilla i våra sängar. Men någonting kändes konstigt – nästan tungt och tryckande. Det tog ingen lång stund innan jag hörde ljudet igen.

Donk… donk… donk….

Det var uppenbart att det inte var vinden som slog i förrådsdörren eftersom vi precis hade stängt igen den. Vi sade ingenting till varandra och var helt ovetandes om vad den andre tänkte, än mindre om den andre över huvud taget var vaken. Jag som lillebror hade aldrig velat avslöja mig som mörkrädd och uppskrämd inför min storebror och han ville väl om möjligt ännu mindre visa något liknande för mig.

Donk, fortsatte det. Sedan blev det tyst en kort stund innan ljudet kom tillbaka. Fast denna gången på den andra förrådsdörren, den dörren som jag själv stängt. Nu var jag mycket uppskrämd och hade dragit täcket ända upp över ögonen.

Några minuter passerade innan jag hörde ett ljud som jag inte kunde missta för någonting annat. Den gamla vedspisen med sina tre luckor är av den typen att för att öppna en lucka behöver du först lyfta den uppåt för att sedan kunna dra upp den. Och det ljudet då luckan lyfts upp och öppnas var precis det jag hörde. Hunden som legat stilla på sidan satte sig i samma stund blixtsnabbt upprätt och blängde mot vedspisen. Han började morra och resa ragg. I den stunden formligen skakade jag där jag låg blickstilla under täcket.

Jag nämnde ett litet kvadratiskt fönster på väggen mittemot min säng. När jag låg där under mitt täcke kände jag enormt starkt av att det var någon som stod där och betraktade mig. Precis mellan mig och fönstret. För en mikrosekund tittade jag ut från täcket och fick en känsla att betraktarens huvud ur min synvinkel hamnade i precis samma höjd som fönstret bakom. Jag kan inte säga att jag såg någonting, men ändå så var det så ofrånkomligt tydligt.

Morgonen efter var vi tystlåtna. Vi packade ihop våra saker, ställde i ordning stugan för avfärd och begav oss ut till båten. Vi hittade en stump rep som vi drog igenom hålet där klykan normalt satt och virade fast åran.

Väl tillbaka i bilen hann vi köra ganska länge innan min bror började prata.

”Du… Lade du märke till något konstigt igår?”

Först där och då började vi prata om nattens händelser och kunde konstatera att vi hade samma upplevelser. Det blev som ett kvitto att det jag upplevde faktiskt hade hänt. Inget element av att vi skrämt upp varandra eller så hade påverkat våra sinnen där och då. Min bror berättade att han hade varit nära på att säga åt mig att vi skulle packa ihop våra grejer och åka därifrån men kommit på att klykan var trasig och att han inte var det minsta sugen att ro över viken med en åra i beckmörker i betydligt mer oroligt vatten än då vi kommit fram.

När vi berättade om denna händelse för våra släktingar avskrev de händelsen som fåglar eller andra djur men vi som var där vet med säkerhet att det inte finns någon naturlig förklaring till det vi upplevde. Det blev den sista gången vi åkte ut till stugan och sov över tillsammans på det sättet. Numera är ön inte längre i våra ägor utan ägs av ett par norrmän.

Vad det kan ha varit som besökte oss den natten har jag ingen aning om men för att försöka finna ro i upplevelserna väljer jag att tro att det var vår morfar som var där och signalerade sin närvaro. Kanske hade vi gjort någonting fel som han ville att vi skulle rätta till? Jag vill inte tänka på vad alternativet skulle kunna vara.

Vi hörde “Storsjön”, inskickad till Creepypodden av lyssnaren Henrik och uppläst av Michael Forsberg.

I en svår storm i december 1978, på väg från tyska Bremerhaven till Savannah i Georgia, försvann pråmlastfartyget MS München. Hon hade en besättning på 28 man och var tungt lastad, men sågs som mycket trygg, nästan osänkbar. Natten till den 12 december fick skeppets radiooperatör, Jörg Ernst, kontakt med ett kryssningsfartyg. MS München befann sig då 2 400 sjömil bort från kryssningsfartyget och Ernst rapporterade om dåligt väder och att MS München hade fått lättare skador. På grund av dålig mottagning kunde man inte uttyda mycket mer av sändningen.

Tre timmar senare nåddes ett grekiskt fraktskepp av nödsignaler i morse. De kom från MS München, men nu hade mottagningen blivit ännu sämre och man uppfattade inte hela meddelandet. Koordinaterna man angett var mitt ute i Atlanten, långt från både europeiska och amerikanska stränder. Där blåste det våldsam storm, nästan orkan. Något annat man snappade upp var meningen “50 grader styrbord”. Hade MS München fått en allvarlig slagsida?

På grund av ovädret var det svårt att anordna en räddningsoperation men den 13 december var flera flygplan och skepp ute i området och sökte MS München. Ingen såg ens minsta spår av skeppet, men under dagen nådde spridda och spruckna radiomeddelanden fram som tros ha kommit från henne.

En radioamatör i Bryssel hörde den morgonen på en ovanlig frekvens, i de stigande och sjunkande vågorna av störning, en man med lugn röst som talade engelska med tysk brytning och som tycktes nämna MS München och skeppets anropssignal. På eftermiddagen nåddes en militärbas i Spanien av tio regelbundet återkommande Mayday-anrop, där MS Münchens anropssignal återigen nämndes och antalet besättningsmän ombord: 28. I efterhand tros dessa anrop ha varit förinspelade och automatiskt utsända.

Den 14 december hade stormen bedarrat något och då började de enda spåren av MS München dyka upp i havet. En tom livbåt, några pråmar, och med tiden, fler livbåtar och en efter en, tomma livvästar.

När man skulle utreda vad som hade hänt med MS München var allt som fanns att utgå från det upphittade vrakgodset. På en av livbåtarna satt den förliga däverten kvar, kranen som livbåten hängt från på fraktskeppet. Den var böjd, som om den träffats av en våldsam kraft. Utifrån var däverten suttit på MS München räknade man ut att hon måste ha träffats av en minst 20 meter hög våg. På den här tiden hade det ännu inte bevisats att sådana monstervågor faktiskt kunde uppstå, så i haveriutredningen fick man helt enkelt nöja sig med att konstatera att vädret skapat en “oväntat händelse” som blivit MS Münchens undergång.

I efterhand har man byggt upp en teori för vad som egentligen hände. Hon måste ha kört rakt in i en mellan 24 och 30 meter hög våg, som slog ut bryggan helt. Utan möjligheten att styra fartyget gick maskinerna också om intet, och MS München lade sig med långsidan mot vågorna och slogs sakta men säkert sönder. Men under den tiden hann man ombord, medan havet hamrade sönder skrovet ute i det vilda mörkret, skicka ut nödsignaler.

MS Münchens vrak har aldrig hittats. Men det är ju mycket som försvinner spårlöst i havet. Och i nästa historia ska vi kanske höra om en anledning till varför. Ludvig Josephson läser en dyklogg.

Dyklogg – Anteckning #1 – 30 maj 2015

Jag vaknade i morse till ljuden av vårt fartyg som lade till vid kajen. Och nä, det var ingen mjuk angöring direkt. Det lät inte som att de släppte ned ankaret i havet utan snarare som att de bara slängde över det rakt ner på kajen. Annars har jag svårt att förstå hur man kan åstadkomma så mycket oväsen. Men jag ska inte klanka ned alltför mycket på Rasmus. Föremålen som ingår i vår utrustning är i allmänhet tunga, och jag vet med mig att jag själv väsnas som fan när jag släpar dem över däck. Jag låg och lyssnade på ljuden. Det kändes inget vidare att lämna allt det tunga bärandet till honom, men han har inte riktigt dragit sitt strå till stacken på sistone, och jag behövde verkligen sova ut. Åtminstone fick han ner allt till kajen, och det är ju något.

Vi mötte upp Emelie när allt slit var avklarat. Hon hade kommit hit med bilen redan igår och tydligen hade hon tillbringat morgonen med att promenera runt i Strömstad. Jag vände mig om och suckade för mig själv så att hon inte skulle se. Visst, det är en fin liten stad såhär på vårkanten men grejerna på på Tjärnö måste bli färdigställda så snart som möjligt, och det visste hon. Men tydligen underskattade jag henne igen, för när vi klivit ur bilen och släppts in i lokalerna på Tjärnölaboratoriet såg allt ut att vara iordningställt. Jag har ingen aning om hur hon lyckas vara så effektiv.

När vi försäkrat oss om att allt var på plats körde vi tillbaka ner till hamnen för att möta gubben som anlitat oss. I mejlväxlingen stod det bara att han hette Håkan, och att han var ”utflyktschef” eller något åt det hållet. Det är ett mindre kryssningsrederi som anlitat oss för att rekognoscera en möjlig dykplats för turister, och de har till och med ställt en liten RIB-båt till vårt förfogande. Visst, det är kanske inget avancerat jobb, men jag kan inte låta bli att undra varför de valde oss i stället för ett större bolag. Kanske börjar vår lilla grupp göra oss ett namn. Det är ju faktiskt så att vi tre, hur mycket vi än retas med och stör oss på varandra, är ett jävligt bra team när det gäller dykning. Jag hoppas verkligen att det är därför de valt oss. Vi har gjort många dyra inköp och måste börja tjäna pengar nu om inte den här uppstarten ska gå under redan innan den kommit upp på fötter.

Vi mötte Håkan, skakade hand och utbytte artigheter, och så bordade vi RIB-båten och körde iväg ut förbi de sista av Kosteröarnas kobbar. När vi kommit till en specifik koordinat beordrade Håkan halt och vi riggade för dyk. Jag kastade mig i vattnet, medan Rasmus höll linan. Säga vad man vill om honom, men han har en stadig hand. Förhållandena i vattnet och området verkade okej, åtminstone enligt Emelies dykdator. Själva dykplatsen verkar väl acceptabel, med tanke på att den är så långt från kusten och ute i öppet hav, men jag kan för mitt liv inte föreställa mig att det finns någonting där en fritidsdykare eller kryssningspassagerare med smak för en utflykt skulle älska nog för att betala för det. Visst, i Kosterfjorden finns Sveriges enda koraller, men det vi dyker i är ju öppna Skagerrak. Där finns väl inga koraller?

Jag gick inte ner så mycket som jag brukar, bara ungefär tjugo meter, för att känna av läget. Det är ungefär så djupt ner turister brukar hamna på ställen som det här. Men redan där såg jag att det inte var något särskilt intressant dykställe. Det var ganska mörkt, även där ljuset borde nå, och jag såg varken några roliga fiskar eller kallvattenkoraller. Det kändes som vilken karg fläck som helst mitt ute i havet – visst, inga föroreningar eller avfall, men inget att skriva hem om heller. När jag kom upp skickade jag ner Rasmus medan jag höll i linan och han rapporterade samma sak när han kom upp. Håkan såg lite besviken ut, men efter att vi visat honom inspelningarna på dykdatorn nickade han och sade att vi skulle dyka där igen i morgon, ”för säkerhets skull”. I vanliga fall hade jag sagt nej till onödiga dyk, men det här handlar tydligen trots allt om turisters säkerhet. Och så länge det är han som betalar för mat och förnödenheter… Ja, varför skulle jag klaga, egentligen? Vi bokar på ett andra dyk i morgon och dubbelkollar.

Anteckning #2 – 31 maj 2015

Vi gick ut igen med den lilla RIB-båten som kryssningsbolaget ställt till förfogande, med Håkan ombord. Koordinaten ligger som sagt långt från de vanliga dykstråken längs kusten, så det tog ett tag innan vi nådde fram. Igår kväll, när vi hade kommit tillbaka till Tjärnö och Håkan hade tackat för sig och dragit, pratade jag med Rasmus och Emelie om mitt intryck av hans valda dykplats. Rasmus hade känt samma sak som jag. Det var ingen självklar turistpärla direkt. Emelie tyckte till och med att området verkade lite riskabelt att dyka på, utifrån inspelningarna vi gjort dagen innan och som hon gått igenom. Vi var alla överens om att vårt slutliga, professionella råd till Håkan skulle spegla detta, men det kändes inte akut, så länge vi fick betalt.

Håkan verkar dessutom verkligen tro att han gjort någon sorts fynd. Han var på väldigt gott humör i dag. Något säger mig att det handlar mer om pengarna än om turisternas upplevelse. Med tanke på hur mycket kryssningsrederier har att tjäna på sånt här kan är det väl inte konstigt.

Vi dök ner igen på samma ställe, och föga förvånande fanns det inte mycket att se den här gången heller. När de första dyken var över försökte vi subtilt förklara att kallvattenkoraller inte bara dyker upp över en natt, men Håkan lyssnade inte. Han sa bara åt oss att leta djupare bottnar att dyka på. Även om det definitivt inte hade varit säkert för fritidsdykare på de djupen, var vi tvungna enligt kontraktet. Så jag hoppade i och sänkte mig till nästan tre gånger så djupt som i går. Det var ännu mörkare, förstås, men där nere fanns åtminstone lite kallvattenkorall som stack upp genom tången. Inget märkvärdigt för Kosterfjorden men jag får erkänna att han hade rätt i att det fanns även utanför yttersta skärgården. Fortfarande tycker jag dock inte det är något som direkt skriker ”turistattraktion”.

När jag kom upp stod Håkan och stirrade på dykdatorn. Han såg upprörd ut. Ögonbrynen var spända och käkarna hopbitna. När han såg att jag betraktade honom verkade han skaka det av sig, log och föreslog att vi skulle dyka där igen i morgon. Två gånger kan jag förstå, men tre? Det känns totalt bortkastat. Kanske låter jag Rasmus dyka i morgon så att jag kan hålla koll på vad det är Håkan tittar efter.

Anteckning #3 – 1 juni 2015

Rasmus tog dyket i dag, och jag lyckades övertala Emelie att låta mig sköta dykdatorn. Jag studerade området ordentligt medan Rasmus var nere. Fortfarande ingen större skillnad i vad man såg, men jag lade märke till att det saknades avknoppningar på korallen som jag stötte på i går. Kanske finns det en art här som äter korall? Snultror är fina, visst, men det räcker ändå inte för att motivera att släpa ut turister till en plats som den här. När Rasmus kom upp pratade vi en stund om läget. Det kändes faktiskt konstigt att Håkan var så tvärsäker, med tanke på att det inte verkar finnas något särskilt här.

Men när vi ännu en gång ifrågasatte området blev Håkan irriterad. Han var säker på att det här var den aktuella platsen för honom, och om vi ville ha betalt så fick vi helt enkelt fortsätta dyka varje dag tills han var nöjd. Jag var nära att putta till honom så som han gormade på oss, inte bara för hans attityd utan för att han slösade vår tid, men jag behärskade mig. När Håkan lugnat sig verkade han förstå att stämningen var i behov av räddning, och fattade beslut om att vi skulle ta ledigt dagen därpå.

När jag tittade på dykdatorn igen och såg om uppspelningarna från Rasmus dyk såg jag i en bråkdels sekund någonting på havsbottnen långt under honom som reflekterade hans pannlampas ljus. Jag spelade upp det för Rasmus och Emelie (Håkan hade smitit av båten så fort vi lagt till vid kajen), och vi gick igenom bildruta för bildruta för att se om något stack ut. Det var Emelie som fångade en kort ruta där Rasmus ljus tycktes blänka mot något i djupet. Finns det något där nere som Håkan vill att vi ska hitta? Och i så fall – varför har han inte nämnt det? Tyvärr är vi inte alls säkra på vad det är, om det ens är något, och om det i så fall har med Håkans konstiga envishet att göra. Jag har för Rasmus och Emelie nämnt möjligheten att göra ett dyk på egen hand under vår lediga dag… Kanske kan det ge svar.

Anteckning #4 – 2 juni 2015

Vi tog sovmorgon och tillbringade sedan eftermiddagen med att fråga runt bland folk i hamnen om bra dykplatser i sjön utanför. En möjlighet är ju att det finns någon lokal story som gjort Håkan intresserad, rövarhistorier om någon skatt eller ett skeppsvrak. Men vi fick inga napp. De flesta som hade koll sade samma sak: det finns ingen fisk, korallen är akut hotad och finns inte kvar att se i någon vidare utsträckning, och det är mörkt där nere. När jag nämnde de försvunna avknoppningarna jag sett av korallen sa någon av de äldre gubbarna att det brukade finnas mycket mer, och att näten förstört allt.

På kvällen förberedde vi oss för vårt hemliga dyk i Håkans frånvaro. Det är tur att han inte bestämt sig för att hålla ett öga på oss, för hans kontrollbehov verkar annars ganska stort. Kanske är det kontraktsbrott att dyka på egen hand utan uppdragsgivaren närvarande men om Håkan döljer något för oss förtjänar vi att få veta det. Och även om det är katastrof om Håkan bryter vårt kontrakt, och jag själv inte vanligtvis är den som vill gå emot en uppdragsgivare, så kändes det bra att smyga ut och göra lite eget detektivarbete. Om Håkan har en baktanke med det här kan vi hamna mitt i en rejäl skandal. Men det finns bra pengar att tjäna på sekretessavtal.

Jag bestämde mig för att gå ner själv. Nattdyk på okända vatten är speciella och det är bäst att den mest erfarne går först. Jag tog med vår bästa lampa, med tanke på hur djupt ned jag skulle gå. När jag sjunkit ner till botten och tittade ut i mörkret märkte jag några skillnader på platsen, saker vi måste ha missat i går. För det första fanns det fler brutna och förstörda korallformationerna. Jag ville skylla på snutltrorna vi trodde fanns i närheten, men det skulle inte förklara vad jag såg sedan.

Jag visste inte vad jag skulle titta efter så jag var uppmärksam på allt, och när jag lyste med lampan mot ett stim småsej längre bort lade jag märke till något. De flesta fiskarna betedde sig normalt, men en av dem simmade konstigt. Den tycktes dras baklänges medan fenorna fladdrade frenetiskt framåt, som om den försökte ta sig därifrån men inte kom någonstans. Resten av stimmet verkade simma på, omedvetna, eller så flydde de från något som höll på att dra med sig den ensamma stackaren. Jag tittade på den en stund så att dykkameran kunde få tid att fokusera, och undrade vad som kunde påverka den lilla fisken. Kanske kunde Emelie lista ut det. Jag har själv aldrig varit gruppens marinbiolog.

När jag nådde botten vid den lokalt djupaste punkten blev jag överraskad av flera saker. Inte bara var området helt rent, utan korall eller tång, precis som i de kargare zonerna högre upp, utan det verkade till och med som om de större bottenlevande djuren höll sig borta. Jag såg en klippformation i närheten som jag ville undersöka, för att leta efter spår av rovdjur eller föroreningar som kunde ha orsakat allt detta, men först kontrollerade jag syrgasblandningen jag andades och såg att den började krypa mot låga nivåer. Jag var tvungen att prioritera och simmade mot platsen på botten där Rasmus lampa hade reflekterats.

Sikten var så dålig att jag bara såg några tiotals meter framför mig men när reflektioner från min egen lampa slog tillbaka mot mig i mörkret blev jag ivrig. När märkte att reflektionerna var klotrunda kände jag en kall upphetsning stiga i mig. Men först när skrovet reste sig från botten framför mina ögon kunde jag tro dem.

Det var ett vrak. Ett vrak av ett modernt fartyg, med en logotyp på sidan. Och logotypen tillhörde kryssningsbolaget Håkan påstod sig jobba för. Den jäveln.

Anteckning #5 – 3 juni 2015

Jag låg vaken länge och funderade över hur vi skulle berätta för Håkan att hans hemlighet avslöjats. För hela hemligheten var ju inte avslöjad än. Varför hade han inte berättat om vraket, och vad var det egentliga målet med våra dyk? Varför hade han inte bara berättat som det var från början. Jag måste ha grubblat för länge, för när jag vaknade på morgonen hade Rasmus och Emelie redan gått iväg för att möta Håkan. Jag skyndade efter och när jag nådde ikapp dem visade Emelie redan Håkan materialet jag filmat dagen innan. Hon är en fantastisk forskare, men herregud vad impulsiv hon kan vara. Jag och Rasmus fick båda mana henne att lugna sig när hon började skälla ut Håkan för att han hade ljugit. Det verkade nästan som om Håkan var mer rädd för Emelies vrede än arg för att vi dykt utan honom.

Till vår förvåning erkände Håkan utan omsvep. Det visade sig att han egentligen bara hade skruvat på sanningen. Han jobbade verkligen för kryssningsbolaget, men inte på det sätt vi trott. Han kallar sig säkerhetskonsult och specialiserar sig på sjöolyckor. Kryssningsbolaget hade faktiskt letat efter en bra plats för sportdykning utanför kusten, men den första båten de skickade försvann utan att ens ha skickat ett nödanrop innan den hann nå Strömstad. Det var inte bra för kryssningsbolaget som diskret ville förstå vad som hade hänt, och Håkan anlitades för att utreda försvinnandet. När han inte hittade tecken på kapning drog han slutsatsen att den måste ha sjunkit på något sätt, och där kom vi in i bilden. Anledningen att han inte berättat om vraket var för att det funnits en möjlighet att det sjunkit någon annanstans, och att han helst inte ville avslöja sanningen om det inte blev nödvändigt.

Håkan verkade ha blivit rejält omskakad och det kändes som om maktförhållandet var omvänt. Med den nya situationen för handen och stärkta av adrenalin omförhandlade vi vårt arvode på stående fot, och vårt nya uppdrag är att gå ner igen och titta närmare på vraket, för att se om det finns tecken på skador eller sabotage. Håkan bad oss ligga lågt i några dagar, för nu när vi fått reda på det verkliga uppdraget skulle han pressa oss till gränsen och skicka oss ner till botten om och om igen tills vi får reda på vad som hände.

Jag känner mig kluven. Å ena sidan har vi nu fått ett kontrakt som tryggar vårt nya bolag året ut. Å andra sidan är det plötsligt en hemlig haveriutredning vi jobbar med, där människor dött. Hur Sjöfartsverket kunnat missa att den där båten sjönk fattar jag inte. Mycket är konstigt här. Hade det inte varit för pengarna hade jag dragit mig ur.

Anteckning #6 – 6 juni 2015

Nu när alla vet vad som pågår har Håkan slutat smussla och helt gått upp i arbetet tillsammans med oss. I stället för att försvinna iväg efter dyken har han suttit med Emelie och studerat vårt inspelade material för att försöka hitta anomalier, som han kallar det. Min och Rasmus instruktion är att undersöka området kring vraket mer noggrant. Vraket är naturligtvis i fokus men några andra saker vi dokumenterat på botten har väckt Håkans intresse. Mer av det lilla korallrevet har brutits ned och förstörts, men märkligt nog inte på ett sätt som tyder på snultror eller nätfiske, som vi misstänkt. Om det varit så hade antingen betydligt mindre eller betydligt mer varit bortslitet. Det är nästan som om någon kraft drar korallen ur revet, men bara är tillräcklig för att få loss några små flisor åt gången.

Det gör den märkliga rörelsen hos småsejen jag filmade än mer intressant, den som desperat verkade försöka simma ur greppet på just någon okänd kraft. Emelie säger att vissa fiskar kan simma baklänges, men inte om det inte är absolut nödvändigt, och då handlar det mest om att ta sig ur trånga utrymmen eller en reaktion på stress. Än mer spännande är frågan: hur kan en enda individ i ett stort stim påverkas utan att någon annan reagerar på det?

Jag tänkte högt i Emelies och Håkans sällskap, och försökte formulera en teori om denna kraft som alltså skulle påverkat både korallen och sejen. De verkade inte helt övertygade. Håkan ville ha fler exempel på anomalier för att ta tanken på allvar.

Men klippformationen var av intresse för honom, särskilt eftersom den låg så nära partierna av skadad korall. Vid ett dyk filmade jag något som Håkan och Emelie vid senare granskning tyckte liknade en öppning, nästan som ett grottmynning. Håkan ville inte utesluta något, och beslöt att om vi inte fann andra spår eller förklaringar så skulle vi behöva utforska mynningen och även vad som fanns inuti.

Imorgon är det Rasmus som dyker. Jag är lite nervös, med tanke på omständigheterna. Han är stark under ytan, absolut, men om vår teori stämmer, och det faktiskt finns något där nere som vi inte räknar med… Då är jag rädd att det här jobbet ändå kan kosta mer än det smakar.

Anteckning #7 – 7 juni 2015

Jag läser om de sista raderna i min förra anteckning och grämer mig. Vi skulle ha dragit oss ur. Rasmus var med om en olycka idag. Vi lyckades rädda honom men han kommer inte kunna dyka på ett tag. Kanske inte någonsin mer. Det enda framsteget är vad han lyckades filma.

När Rasmus gick ner var hans uppdrag att leta vidare efter tecken på skador eller sabotage på kryssningsbolagets fartyg. Kunde vi fastställa orsaken till haveriet skulle vi förstå situationen bättre, som Håkan sade om och om igen. Och strax efter att Rasmus nått fram till vraket och börjat undersöka andra sidan av skrovet hittade han en enorm spricka i skrovet. Dess kanter var inåtvända. Jag har dykt på en del vrak och tyckte inte det såg ut som en belastnings- eller konstruktionsskada, utan mer ut som om något kolliderat med båten och sedan tryckt sig in genom själva skrovet.

Håkan instruerade Rasmus att fortsätta längs bottnen, och att leta anomalier. På dykdatorns skärm såg vi korallen igen, och även idag hade fler bitar försvunnit. Det var som om hela området långsamt höll på att rensas på varje spår av organiskt liv.

När han gled fram över botten med kameran vänd nedåt såg jag någonting lite udda. Tång började driva förbi Rasmus simfötter, några knippen åt gången. Först var det inte så iögonfallande, för även på havsbottnen lossnar tången och flyter iväg, men när mer och mer började komma tyckte jag att det började kännas fel. Och när även fiskar började flyta förbi, desperat kämpande mot den ström som tydligen drog i dem, hojtade Håkan till överraskat. På skärmen såg jag hur Rasmus började paddla med simfötterna för att hålla emot kraften och i samma ögonblick drev de första bitarna av koraller förbi. Jag kände pulsen stiga och greppade mikrofonen för att säga åt Rasmus att ta sig därifrån, men såg på skärmen att det redan var för sent.

Det finns stunder i min bransch som är skräckinjagande, även för en erfaren dykare. Att få slut på syrgas, till exempel, eller att hamna öga mot öga med en haj utanför buren. Det finns situationer där även den skickligaste kan förlora kontrollen och då är det sista hoppet i allmänhet ute. Jag vet hur nära jag själv kommit, och hur rädd jag varit då. Jag blir illamående när jag föreställer mig hur det måste ha känts för Rasmus när han drogs med i strömmen.

RIB-båten ryckte till. Det var dyklinan och dess kablar som spändes åt. Om det var så kraftfullt så att vi kände av det här uppe, då måste det vara en monstruös styrka Rasmus kämpade emot. Jag rusade upp och högg tag i linan, och Emelie följde efter. Håkan satt och tittade förvirrat på skärmen men tog sig till slut samman och hjälpte till att dra. Vi försökte hala in och kände i linan hur Rasmus drogs än hit, än dit, och inom mig växte en klump av skräck över att vi inte skulle orka. På skärmen såg vi de massiva klipporna jag hade sett tidigare, och de blev allt större ju närmare Rasmus kom dem. De hade med strömmen att göra på något sätt. Framför Rasmus såg vi hur lösa föremål drogs in genom grottmynningen. Fiskar, tång, småsten, även små vrakdelar från fartyget, allt kom farande förbi honom.

Vi höll så hårt vi kunde i linan men kunde bara se på, maktlösa, medan Rasmus kämpade och fäktade med simfötterna. Jag vågade knappt tänka på hur mycket av hans syrgasblandning som gick åt. Medan vi drog och slet i linan för att dra Rasmus ur strömmen kände jag plötsliga ryck och slag i den. På skärmen syntes hur situationen gick från dålig till katastrofal. Kameran tycktes svaja lealöst från sida till sida medan trä- och metallbitar flöt förbi. Rasmus verkade ha slutat röra sig. Det var först när jag såg en bit av hans dräkt, och sedan en röd strimma som rann ner i djupet, som jag förstod: något – kanske en metallbit från det sjunkna kryssningsfartygets skrov – hade träffat honom i huvudet och han hade förlorat medvetandet. När jag såg blod var det som om jag fick helt ny kraft. Uppdraget spelade ingen som helst roll. Vi var tvungna att rädda vår vän.

Vi räknade till tre och slet samtidigt i linan så hårt vi kunde och lyckades dra den medvetslösa Rasmus upp någon meter från botten. Genom kameran kunde jag bubblor stiga från Rasmus, och jag förstod att hans dykmask måste ha spruckit. Vi slet igen i linan och strömmen måste ha avtagit, för nu kom han upp ytterligare några meter. Annars hade vi aldrig kunnat rädda honom. Jag kunde inte andas ut än, för vi hade kanske räddat Rasmus från vad fan det nu var som fanns där nere, men skadorna han redan ådragit sig kunde vara allvarliga nog och dessutom skulle han behöva komma upp innan syrgasblandningen tog slut. Det skulle behöva gå fort och kanske skulle uppstigningen innebära att han önskade att den där strömmen faktiskt hade slukat honom. Jag har själv drabbats av dykarsjuka en gång, och känt kvävgasbubblorna i blodet. Jag vet vilken smärta det innebär. I kombination med en hagelstorm av trä och metall var det svårt att föreställa sig hur han skulle klara sig.

Vi fick till slut upp honom ur vattnet och körde så snabbt vi kunde tillbaka till Tjärnölabbet, där det fanns en tryckkammare för nödfall som detta. Håkan protesterade lamt men inget var viktigare än att rädda livet på Rasmus. Men för att inte försätta oss alla i en än knivigare situation där vi skulle behöva förklara vad det var vi dykte efter sade vi att han fastnat i ett spöknät på bottnen och att vi blivit tvungna att dra upp honom. Rasmus andades knappt när han lämnade tryckkammaren och de körde iväg honom till sjukhuset, och lämnade oss till vår ångest.

Det verkar som att han kommer klara sig men det var på den yttersta hårtoppen. Jag sitter och försöker reda i alla mina tankar. Oron för Rasmus är störst men jag kan inte heller sluta tänka på strömmen. Det känns som att den utgör ett hot inte bara mot den som dyker där nere. Så stark som den var, och så växande som den tycktes vara, i stigande och sjunkande vågor, så kan den börja utmana hela bottenmiljön och i förlängningen havet här. Det måste finnas något där inne som vi inte sett. Och vi måste hitta det snart.

Anteckning #8 – 10 juni 2015

De senaste dagarna har varit ett helvete. Att processa vad som hänt Rasmus och samtidigt jobba med vidare med att förstå strömmen är djupt tärande. Samtidigt måste jag fortsätta, annars känns det som att Rasmus offrats i onödan. Och det distraherar mig.

Det verkar som att mina värsta farhågor kring Rasmus stämde. Det här kan vara slutet för honom. Dykarsjukan har haft svåra följder i hans leder och, än värre, i hjärnan och ryggmärgen. De säger att han är förlamad från midjan och nedåt, och sedan han lades in på sjukhuset har han glidit in och ut ur medvetslösheten. Han är illa däran, och risken finns fortfarande att han inte klarar sig. Jag har inte klarat att bara sitta och oroa mig över honom, utan har fortsatt jobba på Håkans uppdrag. Den enda ljuspunkten är att Rasmus dyk inte var förgäves, åtminstone inte enligt Håkan. Han och Emelie studerade materialet Rasmus filmade, och Håkan var ganska säker på att de hittat källan till strömmen. I några bildrutor såg de, på andra sidan den stora klippformationen, en annan ström som drog åt motsatt håll och skickade allt den fångat mot samma område som vår ström verkade leda in i. Centrum tycktes vara klippformationen nära platsen där vi först hittade vraket. Man ska alltid lyssna på magkänslan.

Det verkar finnas en första gång för allt. Inte bara erkände Håkan att jag haft rätt i denna gissning, han kom dessutom med en vettig slutsats. Medan jag var på sjukhuset och tittade till Rasmus hade Emelie jobbat vidare, och då lagt märke till att vi schemalagt alla våra dyk ungefär samma tid på dagen. Det var inte långt ifrån tiden då kryssningsbolaget registrerade att deras fartyg försvann. Håkan trodde att strömmen kanske bara startade vid vissa tider, och med tanke på det vi sett är det inte en orimlig tanke. Han ville att vi idag skulle göra ett experiment, som förhoppningsvis skulle ge oss en inblick i vad som finns i de där klipporna. Och tack och lov behövde ingen av oss gå ner för att göra det.

Det visade sig att Håkan skaffat sig ett hemligt vapen – en ROV, en fjärrstyrd undervattensfarkost. En undervattensdrönare, som Håkan kallade det, med toppmodern teknik. Det hade varit bra om vi hade haft den innan vår kompis blev förlamad, kunde jag inte låta bli att säga till Håkan, men då antydde han att det var hans uppdragsgivare som insett allvaret och öppnat plånboken. Undervattensdrönaren kunde fjärrstyras från ytan och jobbet att styra den föll på mig, medan Håkan och Emelie undersökte området i kameran och letade efter tecken på strömmens källa.

Det var en regnig och gråkall dag och inte helt lätt att få ner drönaren, men till slut gled den fram över botten där klippformationen närmade sig. Och det är svårt att beskriva exakt vad vi såg där. Jag styrde drönaren upp en bit över botten, och riktade sedan kameran ner så att klippformationen framstod i fågelperspektiv. Där såg vi en enorm virvel, nej, inte en virvel, snarare en undervattenstornado. En snurrande vortex av skrot, metall och trä, fisk och korall. Allt roterade i stigande hastighet runt klippans gap, stormens öga, om man så vill. Där var det märkligt stilla, nästan som ett tomrum. Håkan bad mig styra sonden närmare för att få en bättre bild av centrum.

Vi utnyttjade de korta stunderna när den flygande bråten avtog och tog oss närmare stormens öga, och då såg vi något ännu konstigare. Det här var inte som en vanlig virvel, inte ens med tanke på storleken. I mitten fanns ett djupt, mörkblått hål, och vi såg hur tornadon metodiskt matade in alla lösa föremål där. Där inne tycktes det blixtsnabbt malas ner i vad som liknade en gigantisk avfallskvarn. Brädor och plåtbitar, allt krossades till smulor. Vi stirrade på den mystiska kvarnen och måste ha glömt tiden. Klockan gick och tiden då vi brukade dyka närmade sig. Tiden då strömmen drog igång på riktigt igen.

Just när jag skulle stiga upp för att undersöka klippformationen från en ny vinkel sade Emelie att virveln började accelerera. Håkan bad mig backa, men jag hann inte undan.

Nästan ögonblickligen var hastigheten på virveln mångdubbelt större, och vi såg kamerabilden tumla omkring när en stor träbit slog in i sonden. När jag vred kameran såg vi en ström av mer och mer föremål dras in i området, allt på väg mot den där jättelika kvarnen i mitten. Det var ingen tvekan: strömmen drog allt dit för att malas ner. Jag försökte förgäves slita sonden fri från strömmen, och Håkan och Emelie började dra i linan, men utan resultat. Om kraften kunde slita ett fartyg i bitar hade en liten propeller ingen chans. Vi såg de enorma, tandlika klipporna svänga runt, sluta sig kring sonden – och sedan blev allt svart.

Vi satt tysta en lång stund, och jag hade bara en enda tanke i huvudet: vad är det här, som gömmer sig mitt i Skagerrak?

Inte förrän nu, när jag suttit och skrivit detta, har en möjlig förklaring tagit form i mitt huvud. Och den skrämmer mig.

Naturen har sina metoder för självrengöring. Vad som än hänt så har evolutionen skapat sätt att hålla rent. Och då tas inte hänsyn till enskilda individer. Det här är inget ondskefullt havsmonster. Vi har bara varit på fel plats, vid fel tid.

Vi har stått mot någon uråldrig naturkraft som ”städar” genom att riva bort allt som fastnat där, alla sopor som samlats i havet. Ingen kommer tro oss, men jag tror att vi just har upptäckt hur djupet självt gör sig av med allt skräp. Och det verkar som att det är städdag nu.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Dyklogg”, skriven av Creepypasta Wiki-användaren FilmCriticFrog och översatt och lätt bearbetad av mig. Och därmed försvinner det här avsnittet av Creepypodden i de mörka vågorna. Men trots att vi luckras upp i havet och krabbor och småfisk nibblar på våra bleka lemmar ska vi återuppstå, och höras igen. Nämligen om två veckor, som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 286: Under ytan III

Skräm en vän: