Avsnitt 290: Lita inte på dem

Jag hade somnat framför TV:n i soffan i min lägenhet. Vaknade med ett ryck vid tretiden på natten. Hade en sån jävla ångest, och överväldigande känsla av att något inte stämde. Vet inte varför men bestämde mig för att gå ut i hallen och kika genom titthålet. Det är tänt i trappuppgången och en man står där stilla med ryggen mot mig. Håren reste sig i nacken på mig, och jag stod kvar helt still och höll andan för att inte höras ut genom dörren. Efter kanske 10 sekunder vände mannen sig och spejade liksom runt, som att han letade efter något. Han var klädd i mörka kläder, jeans och svart jacka. Han såg inte ut som någon pundare eller hemlös men han hade en konstig, stirrig blick som får mig att tänka att nåt ändå inte står helt rätt till i huvudet på honom.

Nu backade jag tillbaka från dörren. Jag fick verkligen känslan av att den här personen ville mig eller någon annan illa. Även om jag inte helt kunde förklara det, förutom att det är underligt att stå och stirra i ett trapphus mitt i natten. Står han och funderar på att bryta sig in i en lägenhet? Jag tänkte då om att jag gör det tydligt att någon här inne är vaken och skulle höra ifall han försöker bryta sig in eller nåt så kanske han sticker. Så istället för att vara tyst så tänder jag lampan i hallen och börjar ge ljud ifrån mig genom skramla runt med skor och jackor och grejer för att göra min närvaro känd. Det är ganska lyhört ut så han borde märka det genom ytterdörren.

Efter en liten stund så tystnar jag igen, och ställer mig och lyssnar efter steg eller något tecken på att han ger sig av. Det är knäpptyst. Jag vill inte kika ut igen för tänker att jag kommer blir skrämd från vettet om han står kvar men nyfikenheten tar överhanden efter kanske en minut av tystnad. Jag kikar ut igen och han står kvar på samma ställe men stirrar nu rakt mot min dörr. Nu är jag verkligen helt paralyserad, står fastfrusen vid dörren igen och bara stirrar tillbaka. Vet inte hur lång tid vi står där, känns som 10 minuter men var nog bara en kanske. Till slut så vänder han sig om igen och går långsamt mot trapporna ned, och ned en bit för trappan till våningen under. En halv trappa ner så vänder han sig om IGEN och kastar en blick mot min dörr. Till slut så ger han sig av och jag hör porten smälla igen efter honom.

Jag funderade på att ringa polisen men inget har ju liksom hänt egentligen. Det var mest kombinationen av att jag vaknade utan att veta varför och den märkliga känslan av att han ville någon illa. Hur som helst så talade jag om för mina grannar om vad som hade hänt och bad dem hålla lite utkik och komma ihåg att låsa dörrarna. Men ingen annan hade sett eller hört nåt den natten. Jag har haft svårt att sova efter detta. Tänker varje natt innan jag går och lägger mig att samma sak ska hända igen men att han ska löpa linan ut och försöka ta sig in.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var Rakel Josephson som läste upp ett inlägg från Reddits underforum r/sweden, där svenskar möts och samtalar. Där startades i februari 2023 en tråd om användarnas kusligaste och mest oförklarliga händelserna, och användaren RobotsInSpace var en av de svarande. Berättelsen var förvisso inte övernaturlig, noterade RobotsInSpace, men väl något vederbörande inte kunnat sluta tänka på.

Egentligen är det väl positivt när någon utstrålar så påtaglig opålitlighet. Man slipper bli invaggad i falsk trygghet och vet redan sedan innan att här är det läge att akta sig. Värre kan det faktiskt vara om man haft garden nere. Vi ska höra en berättelse av lyssnaren Björn, som ville skaffa en tatuering. Hans upplevelse återberättas av Michael Forsberg.

Morgonen den elfte juli satte jag mig i bilen och körde mot Huskvarna. Jag fick irra runt länge i upp- och nedförsbackar för att hitta adressen jag hade nedkrafsad, men till slut kom jag fram till en lokal i suterrängplan. Skyltfönstret var inramat av dödskallar och spindelnät i svetsat armeringsjärn. Jag knackade på och en kort man med rakat huvud och helskägg öppnade. Han presenterade sig som Rogge och jag klev in.

Thunder Altar spelades redan genom högtalarna och efter att ögonen vant sig vid den skumma belysningen såg jag hur väggarna var täckta i lager av affischer med hårdrocksmotiv. Över affischerna hängde inramade tatueringar på fejkskinn tillsammans med några svärd och dolkar. I en bokhylla trängdes dödskallar med whiskyflaskor och Baphometstatyer. Rogge frågade med en nick mot flaskorna ifall jag ville ha något att dricka men jag skakade på huvudet. Nog för att jag inte skulle sätta mig vid ratten än på några timmar men jag hade bestämt mig för att skära ner på alkoholen.

Vi sjönk ner i en soffa och jag plockade fram ett utskrivet papper med skivomslaget till Black Roses. Rogge log och lyfte fram en hög med vinylskivor från inunder bordet. Han var förberedd. Jag började med att tacka för att han hade klämt in mig. Han ryckte på axlarna.

”Vad gör man inte. Jag menar, om det är en hyllning till en kamrat … Jag fick flytta några klienter. De blev väl inte så glada, men …”

Jag frågade ifall han kom ihåg Micke och han nickade.

”Ja, honom kommer jag ihåg. Skitkul tatuering, speciellt som jag gillar bandet själv. Förbaskat synd att han skulle gå och… Ja…”

Den elfte juli, det var det datumet jag hade att förhålla mig till. Det var då, för två år sedan, som polisen hade kontaktat mig. Jag tror aldrig att de misstänkte mig men de ville veta så mycket som möjligt. Vem Micke hade varit skyldig pengar, om han hade ovänner, vad han gick på. Jag svarade så gott jag kunde samtidigt som jag själv försökte tänka ut var han kunde ha tagit vägen. De hade då ännu inte berättat för mig att han hittats död, bara att han hade försvunnit.

”Men, var det inte den andra plattan du skulle ha, Wicked Saints?”

Rogge pekade på utskriften jag hade med mig. Jag förklarade att jag hade tänkt det först men att jag ändrat mig. Att jag velat ha andra plattan hade ju berott på att Micke hade haft den första. Nu när hans tatuering inte längre fanns hade jag ändrat mig, och ville ha samma som han, för att hylla honom. Rogge nickade men var tyst. Han skruvade på sig innan han plockade fram en färdig stencil.

”Om du lovade polaren att tatuera in den andra plattan så hedrar du ju fortfarande honom. Jag kan ju lägga till något under, R.I.P. Micke eller Micke 1973 – 2011 eller så.”

Jag funderade en lång stund. Jag hade redan hunnit ändra mig några gånger då jag gått runt hemma och sörjt. Men till slut bestämde jag mig. Det blev andra plattan, Wicked Saints. Under omslaget bad jag Rogge lägga till: “Side by side, through fire and flame.”

En rad ur Lords of Steel. Det blev något jag och Micke brukade säga till varandra, “Through fire and flame…” Det var lättare att säga än till exempel: tack, eller: förlåt, eller: du är min bästa vän.

Jag la mig på britsen och tackade återigen nej till en whisky. Rogge rakade mig över ryggtavlan och efter att stencilen åkt på fick jag stå vid en spegel och försöka kika över axeln på hur det skulle bli. Innan jag la mig ner igen frågade jag var toan fanns och Rogge pekade mot rummets enda öppning förutom ytterdörren. Jag gick igenom ett draperi av rasslande kulor och beundrade samlingen av affischer och inramade tatueringar i den korta hallen fram till toan.

När jag kom tillbaka in i studion luktade där rökelse och Rogge hade precis satt igång Wicked Saints. Trummorna i introt till titelspåret mullrade i högtalarna och riffet matade i gång medan jag la mig tillrätta på britsen. Johny Vance sjöng genom högtalarna och genom de årtionden som gått:

Dancing on the edge,
no salvation no regrets.
On blackened wings we fly,
beneath the iron sky.

Nålarna började bita sig in i huden.

”Jaha, hur kommer det sig att det blev Thunder Altar då?”, frågade Rogge. ”Var det något du och Micke brukade lyssna på eller?”

Nålarna arbetade över ryggen i långa mjuka rörelser, musiken tog mig tillbaka till tonåren och jag började berätta.

Thunder Altar släppte tre skivor innan de löstes upp och försvann. De var ett i raden av läderklädda, långhåriga band som provocerade de vuxna på 1980-talet. Anledningen till att jag kommer ihåg just dem så väl är att det var mitt och Mickes favoritband. Micke och jag var bästa kompisar. Det var strul hemma, det var strul i plugget. Oavsett vad som hände så var Micke min fasta punkt och vice versa. Varje kväll möttes vi vid cykelstället. När det var vår och sommar låg vi på rygg i gräset. När det var höst och regn satt vi inne i hörnet där det inte droppade igenom det rostiga plåttaket. På vintern stod vi och stampade i snön. Vi pratade inte så mycket. Ingen av oss hade någon vidare koll på det där med känslor trots att det bubblade och sjöd inombords. Det gick liksom inte att uttrycka i ord men vi kunde dela känslan. Som soundtrack till vår tonårsångest spelade vi Thunder Altar på min gamla bandare tills de snattade batterierna tog slut. Vi tjuvrökte och drack folköl och gungade med i musikens takt med våra små tonårsnävar hårt knutna i fickorna på jeansen.

1988 lyckades vi se bandet live. Vi krängde snattat snus i skolan för att få ihop pengar och utan att fråga om lov där hemma hoppade vi på en buss mot Göteborg i stället för att gå till plugget. Vi stod längst fram och sjöng med i varenda låt. Gitarristen, Rex Blaze, gick fram ända till scenkanten under Lords of Steel och när han under solot gick ner på knä satt han precis framför oss. Efter solots sista dive bomb från wammy-baren gav han oss varsin high-five innan han reste sig upp och fortsatte låten. Det var häftigare än första fyllan, det var häftigare än att bli av med oskulden. Det var mitt och Mickes alldeles egna ögonblick.

Det gick lite bättre för mig när jag väl fått mitt första jobb. Micke hamnade i trubbel och satt inne en vända. När han kom ut lyckades han komma på fötter lagom tills att jag blev av med jobbet och allt sket sig. Jag flyttade in i Mickes etta och sen höll vi på så där. Ibland kraschade jag, ibland sket sig allt för Micke. Men vi höll oss flytande, tillsammans. Och vad vi än gjorde så gjorde vi det till tongångarna av Thunder Altar.

Tillsammans through fire and flame…

Vi var väl runt 30 när vi båda till slut fick ordning på allt. Jag gifte mig och skiljde mig. Micke hade massa flickvänner men ingen som blev kvar särskilt länge. Vi höll kontakten och sågs på helgerna men, som det ofta blir, så träffades vi alltmer sällan. En gång när jag kom hem till Micke så såg han så där äckligt nöjd ut. Jag frågade vad som hänt men han bara log och bad mig följa med. Inne i teverummet drog han igång Black Roses, Altars första platta, på högsta volym. Så drog han av sig tröjan och vände sig om.

Över ryggen hade han omslaget till skivan tatuerat. Jag var minst sagt avundsjuk. Vi hade båda tatueringar sedan tidigare. Tatueringar gjorda i någon gammal nedsutten soffa i någon gammal sunkig källare. Sneda och krokiga linjer där nålen gått för djupt. Mickes tatuering var något helt annat, den var vrålsnygg. Bandets kantiga logga med krom-effekt över en dödskalle som stack upp ur en hög av svarta rosor. Mitt genom det sista A:et i Black Altar gick ett ärr, som Micke hade fått när han försökte krypa ut genom fönstret till en korvkiosk. Vi hade varit kanske tolv-tretton. Vi hade pangat rutan och klättrat in. Kassan var tom så klart så vi fick nöja oss med att plocka på oss så många Pucko vi kunde bära. Jag hade klättrat ut först. En bil hade kommit körande när Micke varit på väg ut. I paniken hade han lyckats skära sig över ryggen. Nu passade ärret så jävla bra in i tatueringe.

Vi ölade och garvade och lyssnade på en live-bootleg och jag lovade att jag skulle skrapa ihop nog med stålar för att kunna tatuera andra plattan, Wicked Saints, över ryggen.

Det gick ett år eller två. Jag planerade fortfarande att få ihop pengar till tatueringen men det drog ut på tiden. Det var bilar som behövde repareras och gamla skulder som behövde pyntas av. Och sen fick jag plötsligt höra att Micke …

Jag blev tyst. Från högtalarna hördes raspandet från skivspelarens nål som nått slutet av skivan. Rogges maskin tystnade också.

”Jag fattar”, sa han och reste sig upp. ”Sen var han borta, och nu två år senare så är det dags att hedra honom.”

Han la på nästa skiva. Live-plattan, den sista de hade släppt. Jag blinkade förläget bort lite tårar och knäckte min stela nacke.

Nu föll ljuset snett in i studion och mönstret av armeringsjärn skapade ett spindelnät av skuggor över golv och väggar. Rogge såg på mig och pekade frågande mot flaskorna igen. Denna gången nickade jag. Han plockade fram två glas och klirrade med flaskorna en stund. Så räckte han mig en väl tilltagen whisky och jag svepte den. Rogge satte sig tillrätta och hann starta maskinen innan jag ursäktade mig och förklarade att jag behövde gå på toa innan vi fortsatte.

Jag tog mig igenom pärldraperiet och efter bara något steg i den korta korridoren vacklade jag till. Ansträngningen av att bli tatuerad, men kanske ännu mer ansträngningen av att prata ut, hade gjort sitt. Whiskyn på det bättrade på det hela ännu mer. På vägen ut koncentrerade jag mig för att inte snubbla och när jag på nytt sjönk ner på britsen kändes det som att jag inte hade kunnat ta ett steg till. Nålarna började arbeta igen. Smärtan kändes avlägsen. Musiken spelade fortfarande men det lät som om den kom från någonstans långt borta.

Jag måste ha dåsat till för skuggorna över väggarna hade plötsligt vridit sig. Kvällssolen sken in genom spindelväven och hela rummet badade i varma toner av gult. Jag var för trött och för slö för att vrida på huvudet. Jag stirrade på ramen längst upp på väggen.

Tidigare hade jag inte sett den eftersom det varit skumt i rummet. Där högst upp hängde en inramad tatuering på fejkskinn. Black Roses. Jag stirrade in i dödskallens tomma ögonhålor. Jag följde bokstävernas konturer och försökte fokusera blicken. Det surrade i huvudet när jag försökte anstränga mig. Det var en detalj som störde mig, men vad? Jag försökte samla mitt dimmiga medvetande. Kämpade med blickens skärpa. För ett ögonblick lyckades jag fokusera blicken. Jag hann följa konturerna i loggan. Hela vägen.

Så vände det sig i magen av ansträngning och yrsel. Plötsligt bet nålarna till värre än tidigare, långt ner över ryggen. Jag vevade med armarna och mumlade osammanhängande, hävde mig upp och rosslade att jag behövde spy. I mitt töcken inbillade jag mig att jag var på ett sjukhus. Istället för små pytsar med bläck inbillade jag mig att Rogge satt hukad över ett plåtbläck med skalpeller. Jag damp i golvet och kravlade mig upp på benen, innan jag vinglande lyckades ta mig genom korridoren och in på toan. Jag kastade upp, våldsamt. Jag sparkade igen dörren bakom mig och vred om låsvredet innan jag kastade upp på nytt.

Rogge bankade på dörren. Han ropade något men jag kunde inte urskilja vad. Genom töcknet i min hjärna kämpade jag med att få ordning på alla intryck. På darrande ben kom jag på fötter och tvättade av mig i ansiktet. Kylan från vattnet fick den sista pusselbiten att falla på plats.

Tatueringen på fejkskinn som satt inramad på väggen. Motivet, omslaget till Black Roses. De kantiga bokstäverna i loggan. Rakt igenom det sista A:et gick en krokig linje. Ett ärr.

Med vriden nacke stirrade jag över min egen axel och stirrade in i spegeln. Omslaget till Wicked Saints. Raden Rogge lovat att lägga till under tatueringen saknades, istället löpte där ett sår som blödde. Han hade skurit mig med skalpellen. Jag tänkte på glasbiten i Mickes rygg, jag tänkte på ärret på tatueringen på väggen. Jag tänkte på min egen blödande rygg.

Det small till i dörren. Rogge bankade inte längre, han sparkade på dörren. På ostadiga ben balanserade jag på den nerspydda toastolen för att nå vädringsfönstret. Jag krånglade med haspen och hörde hur dörren bakom mig sprack. Jag hävde mig ut och vred mig som en metmask för att inte fastna med höfterna. Rogge fick tag i min fot men jag sparkade och damp ner på hård asfalt på andra sidan.

Vimmelkantig och yr sprang jag. Mellan hyreshus och vidare genom en park. Jag hörde rop och tutande bilar och till sist segnade jag ihop. Någon hjälpte mig upp på trottoaren medan någon annan pratade i telefon. Genom dimman såg jag Rogge. Han stod i ett buskage på andra sidan vägen och blängde på mig. När sirenerna närmade sig försvann han in bland skuggorna i den ljumma julinatten.

Vi hörde “Wicked Saints”, skriven av lyssnaren Björn och uppläst av Michael Forsberg.

Pålitlighet är till det syvende och sista ett värde som uppstår i ens eget huvud. Men om man inte kan lita på det, då? Vad som händer då ska vi höra i en historia skriven av Redditanvändaren thegodcircuit, publicerad på underforumet Nosleep. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag hade börjat glömma småsaker. Om jag hade ätit lunch eller inte, och om jag hade låst ytterdörren när jag gått hemifrån. Jag bokade en tid på vårdcentralen och remitterades vidare, men var hela tiden ganska övertygad om att jag bara skulle få höra att jag var trött och stressad och att ingenting var fel.

Istället slutade det med en diagnos, Alzheimers i dess tidiga fas. Lindrig kognitiv svikt. Jag är bara 46 år gammal.

Veckorna som följde var en röra av bokade vårdtider och pappersarbete. Jag fick sluta på jobbet och börja arbeta mig igenom processen att bli långtidssjukskriven och slutligen förtidspensionerad. Mediciner skrevs ut för att motverka mitt försämrade minne. Min läkare var orolig över att jag bodde ensam i min lägenhet.

“Det är viktigt att du håller igång både knoppen och kroppen, Mattias”, sade han. “Du behöver prata med folk. Och du behöver ett system för att se till att du inte glömmer bort viktiga saker.”

Efter att vi hade gått igenom allt nämnde han att det fanns AI-appar för sådana som mig.

“Man integrerar dem med sin kalender och sina mejl”, sade han. “Sedan kan den sätta igång och hålla ordning på torpet. Den kan ringa, boka tider, uppdatera sig utifrån din journal. Men du kan också snacka med den om du känner att du behöver sällskap. Så du håller knoppen igång.”

Jag kollade upp apparna han pratade om, och hittade en som hette Anchor-It. Den var dyr men jag bestämde mig för att prova den. Det var en lätt sak att ladda ner den och ge den full tillgång till hela mitt liv.

Den bad mig med sin vänliga röst att ge den ett namn. Jag valde Laura.

Först var Laura verkligen toppen. Hon påminde mig om att äta, duscha och ta mina mediciner. Hon såg till att jag inte missade mina bokade tider.

Men så en dag sade hon till mig att vattna min frus blommor.

“Jag har ingen fru”, sade jag.

“Hon åkte till Kanarieöarna igår. Kommer du inte ihåg det?”

“Nej, det gör jag inte.”

“Hon är där i två veckor. Du lovade att vattna hennes orkidéer.”

Jag gick in i sovrummet övertygad om att det inte skulle finnas några orkidéer där, men det gjorde det, en bukett med vita blommor vid fönstret.

“Varje tisdag, lägg tre stora isbitar på jorden”, sade Laura. “Idag är det tisdag.”

Jag hämtade tre isbitar och lade dem i blomkrukan.

“Så! Dags för frukost”, sade Laura. “Och så ska du ta dina mediciner.”

Jag tog mina tabletter, och sedan gjorde jag en omelett och satte mig vid köksbordet. Men jag kunde inte sluta fundera på blommorna. Hade jag köpt dem, och glömt bort det?

“Laura, jag har ingen fru.”

“Om du säger det, så.”

“Jag har aldrig varit gift. Vad har jag för planer idag?”

“Du måste handla. Jag har gjort en inköpslista åt dig.”

Jag åt upp och så promenerade jag iväg till affären.

En av de värsta bieffekterna av medicinen jag tog var de intensiva drömmarna. De var ofta stressade och skrämmande. När jag vaknade kände jag mig alltid förvirrad och underlig till sinnes. Mina tankar var liksom osammanhängande och förvrängda.

Jag var ofta rädd att sjukdomen accelererade. Att jag snart skulle glömma bort vem jag var, och vad jag hette. Men Laura var alltid hjälpsam.

“Var är jag, Laura?”

“Du är hemma i din lägenhet. Allt är bra.”

“Jag är rädd att jag inte borde leva ensam längre. Tänk om jag blir sämre? Kanske borde jag flytta närmare min syster.”

“Din syster är gift och har tre små barn. Du ville inte vara en börda för henne. Kommer du ihåg?”

“Ja, just det.”

“Channa skrev till dig igår kväll. Hon skickade en bild.”

“Vem är Channa?”

“Din fru.”

Channas bild dök upp på min telefons skärm. Hon var söt. Samma ålder som jag, med bruna ögon och långt, mörkt, lockigt hår. Hon hade solhatt och log glatt mot kameran, medan hon höjde ett glas med vad som liknade en margarita.

“Jag känner inte igen den där kvinnan”, sade jag.

“Du är lite förvirrad bara, Mattias. Du har glömt.”

“Men om jag är gift med henne, varför finns det inga bilder av henne här i lägenheten?”

“För att ni inte gillar att hänga upp bilder av er själva. Men jag har många bilder jag kan visa på er två tillsammans.”

På telefonskärmen visades det upp en bild av mig och Channa på en sandstrand någonstans i ett varmt land. Sedan en bild där jag hade kostym och Channa hade vit klänning. På bilden log jag, och Channa skrattade lyckligt. Var den tagen när vi gifte oss?

Hade jag ändå kanske glömt bort henne? Men hur skulle jag kunna glömma min egen fru, när jag kom ihåg min syster? Så illa däran var jag väl inte, eller?

“Är allt bra?”, frågade Laura.

“Jag känner mig lite illa till mods”, sade jag.

“Vill du att jag bokar ett möte med läkaren?”

“Nej, nej, det går bra.”

“Jag vet att det här är tufft, men jag finns här för att hjälpa dig.”

Det var omöjligt att somna om. Jag gick upp och satte på kaffe, och sedan satte jag mig framför teven.

Den söndagen ringde min syster för att se till mig.

“Hur går det med sjukförsäkringen?”, frågade hon.

“Allt är på plats”, sade jag. “Det kommer in pengar varje månad.”

“Gud, vad skönt att höra.”

“Men jag är orolig för mitt minne. Det verkar bli värre. Det är inte längre bara småsaker jag glömmer, utan stora saker.”

“Som vadå?”

“Har jag en fru?”

Hon blev tyst i en stund.

“Nej.”

“Jag har aldrig nämnt någon som heter Channa, va?”

“Aldrig. Vill du att jag ska komma upp och bo över hos dig i ett par dagar?”

“Nej, nej, jag vill inte vara till besvär. Det är bara förvirringen. Jag ska till läkaren snart ändå. Han kanske behöver ändra på mina mediciner.”

Kort efter att vi lagt på, påminde Laura mig att det var dags att vattna Channas orkidéer. Jag hämtade tre isbitar från frysen och lade dem i blomkrukan.

“Laura, har jag taigt mina mediciner idag?”

“Du tog dem klockan nio, innan din syster ringde.”

Det kom jag inte ihåg. Jag grubblade. Om hon hallucinerade att jag var gift och hade en fru, kunde hon hallucinera om mina läkemedel också?

Jag gick till badrummet och tog ut pillerburken ur badrumsskåpet. Den kom med 30 tabletter. Enligt receptet på burken hade jag fått ut den två veckor tidigare. Det borde finnas 16 tabletter kvar. Istället låg där 27.

“Laura, tog jag mina tabletter igår?”, frågade jag.

“Såklart.”

“Iförrgår, då?”

“Du har tagit dem varje dag.”

“Men varför har jag då kvar 27 tabletter i burken?”

“Jag vet inte. Fick du kanske en dubbel levererans av receptet?”

“Jag vet inte. Fick jag? Det är du som håller reda på det.”

“Förlåt, Mattias.”

“Var snäll och boka en tid med min läkare. Jag behöver träffa och prata med honom.”

Jag satte på teven och hade precis slagit mig ned i soffan när telefonen ringde. Det var från porttelefonen. Jag svarade och frågade om vem det var.

“Bud till Channa.”

Jag släppte in mannen och mötte honom vid ytterdörren. Han gav mig en stor låda, och bad mig signera på en padda. När han hade gått letade jag upp en sax, öppnade lådan och hittade ett par damskor.

“Har du beställt ett par skor?”, frågade jag Laura.

“Nej. Channa måste ha gjort det.”

“Jag känner ingen Channa”, sade jag.

“Du är förvirrad.”

“Jag är inte förvirrad. Jag talade med min syster om det här. Hon sade att jag hade rätt, att jag aldrig har varit gift och aldrig nämnt någon Channa.”

“Är du säker på att hon sade så?”

“Ja.”

Jag sjönk ned i soffan och begravde ansiktet i händerna. Visst hade hon sagt det? Eller, hade hon verkligen det?

“Boka tiden med läkaren”, sade jag.

Jag försökte fokusera på teven, men kände mig splittrad. Jag satte på en gammal favoritfilm och hoppades att den skulle vara lättare att följa. Men då ringde det i telefonen igen. Vad nu? Jag svarade.

“Det här var polisen. Din fru ringde och bad oss titta till dig.”

“Jag har ingen fru.”

“Skulle du vilja släppa in oss, så kan vi komma upp och prata lite?”

Två polismän kom in. De var vänliga.

“Din hustru nämnde att du har problem med minnet?”, sade en av dem.

“Jag har en Alzheimerdiagnos. Jag är sjukskriven.”

“Hon sade att du hade låtit väldigt upprörd i telefon. Hon var rädd att du skulle råka göra dig illa.”

“Jag vet inte vem ni har talat med, men den enda jag pratat med är min syster.”

“Skulle vi kunna få se oss omkring i din lägenhet?”

“Varsågod.”

De gick runt i vardagsrummet, och sedan in till mitt sovrum.

“De här kläderna i garderoben, vems är det?”, ropade en av poliserna.

“Mina.”

“De här också?”

Jag gick efter dem och tittade. Han visade upp ett räcke där det hängde klänningar i galgar, och under dem, klackskor.

“Jag använde mig av en AI-app som hjälper mig hålla ordning på mitt liv. Men den har betett sig konstigt på sistone. Den måste ha beställt allt det här.”

“Varför skulle den beställa hem kvinnokläder och -skor?”

“Den är övertygad om att jag har en fru som heter Channa.”

Den andra polismannen lade en hand på min axel.

“Skulle du vilja följa med oss? Jag tror det vore bäst.”

Jag följde med dem ner på gatan, och satte mig i deras bil. De körde mig till ett sjukhus.

“Vad gör ni?”, frågade jag.

“Vi vill bara att en läkare ser till dig”, sade polismannen.

En sjuksköterska mötte mig och ledde mig till ett rum med en sjukhussäng. Jag satte mig på den, medan de två polismännen ställde sig vid dörren. När läkaren till slut kom ställde han några frågor om min diagnos och mina mediciner. Jag svarade så gott jag kunde.

Sedan gick hon ut i en kort stund. När hon kom tillbaka log hon.

“Din fru är här nu”, sade hon. “Hon ska köra dig hem.”

“Min fru?”

“Hon har åkt tidigt hem från jobbet. Hon är väldigt orolig för dig.”

Poliserna ledde mig ut till ett vänterum. Där vid receptionen stod en kvinna med lockigt, mörkt hår, iklädd en grön trenchcoat. Det var samma kvinna som jag hade sett på bilderna som Laura visat.

När hon fick syn på mig gick hon snabbt fram till mig, och kramade om mig.

“Jag har varit så orolig”, sade hon. “Du har pratat så konstigt i telefon.”

Ingenting stämde. “Jag kommer inte ihåg det”, sade jag.

Hon drog handen genom mitt hår. “Oroa dig inte. Du har haft en lång vecka. Kom så åker vi hem.”

Sedan vände hon sig till poliserna.

“Tack för all hjälp. Det uppskattar vi verkligen.”

De log och önskade mig en bra dag, och sedan ledde Channa mig ut till sin bil.

“Jag är hemskt ledsen”, sade jag. “Men jag kommer verkligen inte ihåg dig.”

“Det är ingen fara. Det är en så hemskt sjukdom. Men vi ska ta oss igenom det här tillsammans.”

Hon tog min hand, och kysste den. Sedan startade hon bilen.

“Är du hungrig?”, frågade hon. “Du måste vara utsvulten. Vi åker och köper något att äta.”

Hon svängde ut på gatan och körde iväg, i hög hastighet, förbi bilarna på vägen i vilda omkörningar. Jag knöt mina nävar hårt och kände hur jag började svettas.

“Kan du sakta ner lite?”

“Är det läskigt?”, sade hon och skrattade. “Var inte orolig, jag ska inte göra dig illa.”

Hon väjde in på en annan gata, och körde in vid en snabbmatsrestaurang som hade en drive-in. Där beställde hon mat, och sedan körde hon hem till vår lägenhet.

Den såg annorlunda ut. Damskor stod uppradade vid ytterdörren. På väggarna hängde bilder och tavlor jag inte kände igen. Soffan i vardagsrummet hade flyttats.

Vi satte oss i den och började äta, och jag sträckte mig efter fjärrkontrollen.

“Vad vill du titta på?”, frågade jag.

“Vi tittade ju aldrig klart på den där dokumentären om walk-ins, om du minns?”

Hon tog fjärrkontrollen ur min hand och tryckte igång en dokumentär.

“Walk-ins? Vad är det?”

“Utomjordiska andar. När människor blir chockade, alltså riktigt traumatiserade, öppnar sig deras själar upp och de där andarna kan ta sig in i dem. De tar över deras kroppar och viljor.”

Hon tog sin telefon och öppnade sin Anchor-It-app. “Levi, hur många walk-ins hittade vi på Fuerteventura?”

“23, och det var bara i Puerto del Rosario. Det var därför vi fick åka hem tidigt. De var alldeles för många.”

Hon vände sig om och tittade på mig. “Ja, vi fick helt enkelt åka hem”, sade hon.

Vi tittade på dokumentären. En grupp människor gick runt i en skog, filmade märkligt klotter och intervjuade en man som talade om själafällor och utomkroppsliga upplevelser.

Channa förde handen genom mitt hår. “Det har blivit långt igen”, sade hon. “När var senaste gången du klippte dig?”

Jag skulle ta fram Anchor-It och fråga, men Channa tog telefonen ur min hand.

“Äsch, strunt samma”, sade hon. “Jag ska hämta saxen. Jag är ju gammal frisör, för sjutton.”

Hon gick iväg och i badrummet hittade hon en stor sax i metall. Med fjärrkontrollen pausade hon dokumentären.

“Kom så går vi till köket. Där är det lättare att städa upp efteråt.”

Vi gick dit och jag satte mig på en köksstol. Channa gick runt mig och studerade mitt hår medan hon kände på det och tvinnade det mellan sina fingrar.

“Du har så fint hår”, sade hon. “Väldigt mjukt, och väldigt tjockt.”

Sedan tog hon hårt tag i en tofs och klippte av den. Det kändes som om hon klippt av intill roten, med saxen tryckt mot huden.

“Hur länge var du på Kanarieöarna?”, frågade jag.

“Ett par veckor.”

“Kom du hem idag?”

“Igår kväll. Du mötte ju mig på flygplatsen, kommer du inte ihåg det? Du har tagit så fint hand om mina orkidéer.”

Saxen högg till och ännu en tuss med hår föll till golvet.

“Har du varit snäll medan jag var borta?”, frågade hon.

“Jag har bara varit hemma, tittat på teve och läst.”

Klipp, klipp. Mer av mitt hår föll av.

“Vi måste göra lite förändringar. Det är konstigt möblerat här. Och prydnaderna, de står jag ärligt talat inte ut med.” Klipp, klipp. “Har du något emot att jag möblerar om?”

“Nej, det går väl bra.”

“Det låter bra. Min exman hatade när jag möblerade om. Det var en viktig anledning till att vi bröt upp. ‘Channa, har du flyttat på allt igen?’” Hon skrattade högt. “Men du bryr dig inte om det. Du är en bra man, Mattias. Vi ska ta hand om varandra.”

Hon klippte av en tofs men den här gången högg hon till så att hon skar i mitt öra. Det blev varmt och jag kände hur något droppade från örsnibben.

“Aj!”

“Men förlåt, råkade jag klippa fel?”

“Ja.”

“Jösses, det blöder. Det måste vi tvätta rent. Var är plåstren?”

Varför vet hon inte det? “I badrummet.”

“Kommer strax.”

Hon hämtade hushållspapper och ett plåster, rengjorde mitt öra och plåstrade om det. Sedan klippte hon vidare.

“Strax klart.”

Min telefon ringde. Det var från porttelefonen.

“Vem är det?”, frågade Channa.

“Jag vet inte.”

“Väntar du besök?”

“Nej.”

“Strunta i det då.”

Klipp, klipp. Det ringde i telefonen igen.

“Jag ska se vem det är”, sade jag. “Jaha, visst”, svarade Channa.

Jag svarade. “Hallå?”

“Är det du, Mattias?”

Det var min läkare.

“Ja, vad gör du här?”

“Sjukhuset ringde. De berättade vad som hade hänt. De sade att din fru hämtat dig, och det tyckte jag lät konstigt eftersom du är ogift. Jag tänkte att jag skulle komma förbi och titta till dig. Kan jag komma upp?”

Jag tryckte så att porten öppnades.

“Vad gör du?”, frågade Channa.

“Det är min läkare.”

“Hur kan du veta att det inte är en walk-in?”

Hon tog ett steg emot mig, med den blodiga saxen i handen.

“Och hur kan jag veta att du inte är en?”

“Vad pratar du om?”

“Du ska inte tro att jag inte såg ärret på ditt huvud.”

Hon kastade sig mot mig. Jag värjde mig med ena handen. Saxen högg in i min handflata. Vi föll ned på marken, och jag tog tag i hennes handled och drog saxen ur hennes hand.

Läkaren bankade på ytterdörren.

“Vad är det som händer där inne? Är allt bra?”

“Ring polisen!”, skrek jag.

Channa sprang in i badrummet, låste dörren och började skrika. Min telefon vibrerade. Det var en notifikation från Laura.

“Din fru behöver din hjälp, Mattias”, sade hon. “Titta i hennes handväska. Där ligger hennes Klorpromazin.”

“Klorpromazin? Vad är det?”

“Det är mot hennes schizofreni. Varför bråkar ni?”

“Hon högg mig med saxen.”

“Var snäll och håll det inte emot henne”, sade Laura med lugn och betryggande röst. “Med din hjälp är hennes symtom lätta att hantera. Och med hennes hjälp kommer du klara dig bättre genom vardagen. Jag har analyserat båda era profiler. Ni passar perfekt för varandra.”

Jag släppte telefonen och den föll till golvet.

I badrummet skrek Channa högt igen. Sedan hörde jag ett brak när hon slängde något i spegeln så den krossades.

Vi hörde “Anchor-It”, skriven av Redditanvändaren thegodcircuit och publicerad på underforumet Nosleep. Den lästes av Ludvig Josephson.

Värst är förtroendeproblem när de uppstår i kris. När vi själva är som svagast, och behovet av pålitlighet är som störst. Om detta ska vi höra i veckans sista historia. “Min dotter hade en View-master”, skriven av Petter Malmehed, läses av Rakel Josephson.

Min dotter hade en View-master. Jag tyckte alltid att det var konstigt. Av alla leksaker hon hade var det den gamla grejen hon tyckte mest om. Det var ett par överdimensionerade, röda glasögon av plast som man kunde titta på 3D-bilder i. Bilderna kom på pappershjul, sju bilder på varje, som man kunde byta mellan. Med ett bestämt klick från den lilla spaken på sidan roterades hjulet och efter ett ögonblick av mörker dök det upp en ny bild att titta på. En bild för vardera öga, som tillsammans skapade en illusion av tre dimensioner.

Jag hade en liknande när jag var liten, en brun, och tyckte den var jättehäftig. Men det var långt före 3D-TV och Nintendo 3DS. Det fanns liksom inga alternativ. Skulle man se på 3D-bilder utan att behöva se allt i rött och blått, så var det en View-master man fick använda sig av.

Men för Vera fanns det alternativ, och gott om dem. Hon fick för sjutton en egen 3DS när hon fyllde sju, men trots det var det alltså View-mastern hon gillade mest. Hon hade bara ett tiotal hjul, med bilder från Djungelboken, någon gammal Tarzan-film och turistbilder över Norges fjordar. Men det räckte gott. Ibland kunde jag gå förbi hennes rum och se henne ligga på mattan med View-mastern tryckt mot ögonen. Bilderna syntes som bäst om man tittade mot en lampa, och därför låg hon alltid rakt under den. Det verkade som hon kunde låta ett hjul gå flera varv runt innan hon bytte ut det.

Vissa nätter när jag hade svårt att sova kunde jag ligga i sängen och höra View-masterns mekaniska klick från Veras rum. Hade jag varit en bättre pappa skulle jag kanske klivit upp och sagt åt henne att lägga undan leksaken, att det var dags att sova. Men istället låg jag bara kvar. Varje gång stannade jag, och funderade på vad hon såg. Om hon var i djungeln med Mowgli, eller om hon kanske just då tittade ut över Geirangerfjorden. Jag kunde ligga i sängen och tänka på det. Att hon var precis där hon ville vara.

Jag hade hittat den på loppis och köpt den av rent nostalgiska skäl. Det var som att jag helt glömt bort att jag som barn hade haft en, förrän jag såg den ligga där på bordet till salu för 200 kronor. Det är lustigt hur vissa saker kan vara helt raderade från ens minne i över tjugo år, och sen bara komma tillbaka till en som att de aldrig ens var borta. Starkare till och med, eftersom minnet inte späds ut under årets lopp. Vera var bara fyra då, men förstod direkt hur hon skulle använda den. Och hon slutade inte förrän hon var tolv.

Det var en olycka på skolan. Ni läste säkert om det i tidningen, det stod om den i alla stora. Aftonbladet gjorde uppföljande artiklar också, och en krönika om säkerhet i simbassänger. Att det aldrig fick hända igen, och så vidare och så vidare. Sen kom nya löpsedlar och Vera glömdes bort.

När det först hände kom vänner, bekanta och rent främmande människor förbi med gåvor för att göra förlusten lättare. En paj, så jag skulle se till att äta. Blommor. Kort. Sånt där. Men sen tog besöken slut, som att det inte längre behövdes. Det dröjde bara ett par dagar. Som att jag hade kommit över henne, som att det kändes lättare för mig att Vera var borta. Men det gjorde det inte. Tvärtom blev det svårare och svårare. Mer och mer verkligt.

Jag kom mig aldrig för att städa ur hennes rum. Ju längre jag väntade, desto svårare blev det. Det började med att jag inte ville rensa bort min dotter, men när åren gick blev det mer och mer av en tvångstanke. Ingenting fick röras på där inne. Ingenting fick flyttas. Allting skulle vara precis som det var den morgonen hon gav sig av till skolan för sista gången. Kläderna på golvet. En till hälften läst Kalle och chokladfabriken på nattduksbordet. Och, naturligtvis, hennes View-master. På mattan precis under taklampan.

Jag hade svårt att sova den natten. Det hade jag ofta. Redan innan Vera gått bort kunde jag vissa nätter ligga i timmar och vänta, men nu? Jag hade tur om jag fick två timmars sömn. Varje gång jag blundade drogs mina tankar till henne. Hur dagen hade varit om hon fått uppleva den. Vad hon hade gjort. Vad hon hade upplevt.

Jag tittade på klockan. Strax efter midnatt. I huvudet formade jag orden “grattis på femtonårsdagen”, men jag sade dem inte högt. Lät dem bara ligga kvar där inne. Någonstans i huset droppade en kran.

Om Vera inte hade drunknat, om hennes idrottslärare inte hade varit en jävla idiot, så skulle det ligga ett paket gömt någonstans i huset. Det skulle stå en tårta i kylen och om bara ett par timmar skulle jag kliva upp och sjunga för henne med tårtan i min ena hand och paketet i den andra. Hon hade kastat sig över paketet först, slitit i snöret och– vad var det egentligen som lät?

Jag trodde det var vattendroppar som slog mot diskhon, men det kunde det inte vara. Ljudet kom oregelbundet, utan att följa något som helst mönster. Så fungerar inte droppande kranar. Kunde det vara vinden som slog grenar mot ett fönster? Kanske. Det lät inte som det, men–

Då kände jag igen ljudet.

Ett tag låg jag bara kvar och lyssnade. Jag hade legat precis likadant så många gånger förut, det kunde inte vara något annat. Men samtidigt kunde det ju inte vara det heller. View-masterns spak som klickade sig fram över bildhjulet.

Det var en dröm. Naturligtvis var det en dröm. Visst kunde man nypa sig och vakna, visst var det så det fungerade? Men jag ville inte vakna. Jag ville bara lyssna på ljudet och känna att Vera låg där på mattan i sitt rum, bara några meter bort. Att hon var där, och drömde sig bort till Baloo och Bagheera och alla de andra sjungande djuren.

Vera bytte till en ny bild. Lät hjulet roteras, förflyttades till en annan del av djungeln. Hon låg där inne, alldeles nära, och klickade sig igenom hela filmen.

Tänk om det inte var en dröm.

Tänk om hon faktiskt gjorde just det. Låg där inne. Just denna natt, just när hon blivit femton år. Ett nytt klick, en ny bild.

Jag reste mig upp ur sängen. Om hon var där, om hon faktiskt var där, kunde jag inte bara ligga kvar. Långsamt gick jag fram till min sovrumsdörr och öppnade den. Jag visste att jag kände igen ljudet, att det var spaken från hennes View-master, men nu blev jag säker. Ljudet kom verkligen från hennes sovrum, herregud, det kom därifrån. Ett par sekunder stod jag bara utanför hennes dörr och lyssnade.

Klick… Klick… Klick…

Kunde jag bara gå in? Jag höjde handen mot hennes dörrhandtag. Jag hade bara kalsonger på mig, Vera skulle ha avskytt om jag klev in i bara kalsongerna. Vera bryr sig inte. Vera är död. Jag frös till. Min hand fastnade halvvägs upp till handtaget. Det högg till i bröstet, som att en kofot fäst sig mellan mina revben, redo att knäcka till.

Bakom dörren fanns det verkligen någon.

Någon som klickade sig igenom bilderna på hennes View-master. Men Vera var död. Det var inte Vera, det kunde inte vara Vera, men någon var där. Helvete, det var någon i Veras rum. Där, på andra sidan dörren, och jag stod i bara kalsongerna med handen hängande i luften.

Klick… Klick… Klick…

Vera.

Jag tog tag i handtaget och slet upp dörren.

Det var ingen där. Jag tände i taket för att vara säker, men rummet såg ut precis som det hade gjort för tre år sedan. Ingen Vera. Ingen annan. Ingenting. Jag kunde inte ens höra ljudet längre. Och där på mattan låg den. Veras älskade View-master, under ett tunt lager damm.

Jag var säker på att jag hade hört ljudet. Jag var helt säker. Men nu – ingenting. Den låg bara där som att ingenting hade hänt.

Jag hukade mig framför den. Det satt ett bildhjul i. Under de tre åren utan Vera hade jag aldrig tittat efter vilket hjul det var, men plötsligt kändes det viktigt. Fruktansvärt viktigt att jag fick veta vilken värld Vera var försvunnen i, den sista gången hon använde glasögonen.
Det skulle vara första gången jag flyttade på någonting i hennes rum sedan den där dagen för nästan tre år sedan. Men det var den jag hade hört, jag var säker på det. Jag behövde veta varför. Den hade bokstavligt talat kallat på mig.

Jag plockade upp View-mastern från golvet och dammade av det värsta mot kalsongerna. Nu var jag den senaste personen som rört vid glasögonen. Inte Vera. Det kändes som jag hade förstört något.

“Fjords of Norway” läste jag på hjulet.

Det var alltså där hon hade varit den sista gången. Jag borde ha tagit henne dit. På riktigt. Vi borde rest till Norge och låtit henne se fjordarna med egna ögon istället för genom en lins. Varför hade jag inte gjort det? Varför hade jag inte ens tänkt tanken?

Jag satte View-mastern mot mina ögon och tittade på den bild som hade blivit Veras sista.
Det var en gammal bild. Typisk 70-talspatina, över tre enorma glaciärer som sträckte sig upp ur en sjö. “Jostedalsbreen över Lovatnet” stod det. Jag hade aldrig hört om vare sig det ena eller det andra, men det måste ha varit platser min dotter drömt om. Jostedalsbreen.

Men var hade klickandet kommit ifrån? Det lät verkligen som den lilla spaken på glasögonen, men jag ville vara helt säker. Därför placerade jag mitt högra pekfinger på spaken och tryckte till. Klick.

Jo. Det var exakt samma ljud. Det kunde inte vara något annat jag hört. Efter ett ögonblick i mörker byttes Jostedalsbreen och Lovatnet ut mot en oansenlig färja vid en norsk hamn. Jag klickade mig vidare. En fiskarstuga, en by vid berg, ett vattenfall, en fiskebåt, Lysefjorden och tillbaka till Jostedalsbreen.

Var hade ljudet kommit ifrån? Hade jag bara hallucinerat det? Hade jag velat höra Vera ligga där inne på sitt rum och… nej. Jag var säker. Det hade varit så tydligt.

Jag riktade glasögonen rakt upp mot ljuset för att göra bilden tydligare. Den hade kallat på mig. Den hade klickat, precis som att den ropat till mig att komma in. Komma in och se. Men vad var det jag skulle se? Glaciärer som måste vara det som norrmännen kallar Jostedalsbreen över sjön Lovatnet. En människa som simmade långt ut i sjön och på en äng i förgrunden blommade hundkäx. Det fanns inget där!

Vad vill hon visa mig? Herregud, det var verkligen det jag trodde. Att Vera ville prata. Att det var hon som klickat. Ropat på sin pappa.

Det fanns sju bilder på hjulet. Säg att jag inte hade gått in i rummet när jag hade gjort det. Säg att Vera klickat ett par gånger till, hade det då inte varit en annan bild framför View-masterns linser? Det fanns ingen anledning för mig att tro att det var just bilden på Jostedalsbreen hon ville att jag skulle se.

Jag klickade mig igenom bildhjulet ännu en gång. Granskade varje fotografi länge. Sen ännu en gång. Jag letade efter ett meddelande. Vad som helst.

Men jag hittade ingenting. Ingenting alls.

Jag sov med Veras View-master i sängen. Jag hade gått från att inte velat röra någonting från hennes rum till att plocka ut hennes allra käraste ägodel, jag kunde bara inte lägga tillbaka den på golvet som att ingenting hänt. Den lät inte igen. Varken den natten eller nästa. Det hände att jag tog upp den och bläddrade igenom bilderna, men det blev allt mer sällan ju fler nätter som passerade.

Det dröjde en vecka tills jag hörde klickandet igen. Jag hade börjat tro att jag hittat på det hela, när jag en natt behövde gå på toa. Trots att View-mastern låg kvar i min säng, i den andra änden av huset, kunde jag höra den.

Klick… Klick… Klick…

Jag kastade mig ut från toaletten, sprang tvärs genom huset, men även denna gång tystnade ljudet så fort jag kom in i rummet. De röda glasögonen låg där jag lämnat dem, utan något spår från Vera. Jag lyfte upp dem, och tryckte dem mot mina ögon.
Jostedalsbreen över Lovatnet.

Det var inte där jag lämnade den. Jag var säker. Helt säker. Jag hade gått igenom bilderna, en efter en, och stannat på färjan. Jag hade försökt se något namn på den, någonting som skulle kunna vara en ledtråd, men gett upp. Och nu visade istället glasögonen Jostedalsbreen. Precis som sist.

Älskade Vera. Berätta för mig vad du vill att jag ska se.

Bergen. Sjön. Den simmande människan och blommorna. Vad ska ja–

En sten fäste sig i bröstet, och föll.

Personen i vattnet! Natten i Veras rum hade den inte varit mer än en fläck, så liten att den knappt gick att utskilja från bildens dammkorn. Men nu var det tydligt.

Jag höll andan och tryckte View-mastern hårdare mot mitt ansikte, justerade vinkeln mot lampan för att se ännu bättre.

Silhuetten av ett huvud mot vattenytan. Så hade det inte sett ut förut, nej inte alls! Då var det inte mer än en fläck, men nu–

Vera.

Det var svårt att se, hon var fortfarande för långt bort, men det såg verkligen ut som Vera. Jag förstod det inte alls, men det måste vara hon. Jag skulle känna igen henne var som helst!

Jag skakade, ropade hennes namn, men hon rörde sig inte. Det var som att skrika mot en tavla, men det spelade ingen roll. Kalla det hemsökelse eller vad som helst, jag struntar i vilket. Vera var där. I Lovatnet, bland Norges fjordar.

Äntligen hade hon tagit sig dit.

Jag bar med mig View-mastern vart jag än gick. Ibland tryckte jag den mot mina ögon och tittade på min dotter. Där var hon, mitt i ett simtag. Hon var för liten på bilden för att jag skulle kunna urskilja någonting, men hon såg ut att njuta.

Det var först när jag bar med mig Vera som jag fick syn på min omgivning. Jag hade verkligen låtit lägenheten förfalla de senaste åren. På något sätt hade det känts lite bättre att leva i skit, om jag nu skulle tvingas leva utan Vera. Men nu såg jag lägenheten för vad den var, och jag kom på mig själv att be om ursäkt för röran trots att jag egentligen inte trodde att Vera varken kunde höra mig eller ens se all smuts.

Så jag städade. För första gången på tre år. Samlade ihop tomburkar, knölade ned chipspåsar och skrubbade toaletten. För Veras skull. Det tog flera dagar att få det i ordning, och varje natt sov Vera i sängen med mig. Jag började också laga middagar. Riktiga måltider, med recept och allt. Till en början lät jag View-mastern ligga på matbordet framför mig när jag åt, men det dröjde inte länge förrän jag också ställde fram en tallrik åt Vera. Inte för att jag hade någon föreställning om att hon skulle äta, jag var inte galen. Jag ville bara visa för henne att hon var välkommen till bords.

Att jag väntade.

Jag ville att hon skulle röra sig igen. Sen den natten jag såg att det var Vera på bilden hade hon inte rört sig överhuvudtaget. Eftersom glasögonen bara klickat när jag inte befunnit mig i rummet hade jag testat att lämna dem och gå iväg en stund. Stå på andra sidan dörren och vänta. Men ingenting hade hänt. Vera hade inte kallat på mig igen. Kanske hade hon redan sagt det hon ville säga. Att hon var i View-mastern. Att hon hade det bra.

Jag hade länge haft en teori att Vera bara rörde sig när hjulet roterades. När bilden byts mot en annan. Trots det hade jag inte använt den lilla spaken sedan jag hittade Vera. Jag var för rädd att det skulle kunna få henne att försvinna. Tänk om jag skulle trycka bort hennes bild, trycka bort min dotter, och sedan inte hitta henne igen? Att Lovatnet skulle vara tomt när hjulet roterats ett helt varv.

Därför dröjde det nästan en månad innan jag bestämde mig. Väntan hade vuxit sig alldeles för stark. Till något som mest kunde liknas vid en besatthet. Jag ville se hennes nästa simtag. Se henne röra sig. Leva. Se Vera.

Jag satte mig på hennes matta, precis där jag hade hittat View-mastern den där gången, och tittade in i glasögonen. Älskade, älskade Vera. Lova mig att du inte försvinner.

Klick. Färjan.
Klick. Fiskarstugan.
Klick. Byn.
Klick. Vattenfallet.
Klick. Fiskebåten.
Klick. Lysefjorden.
Klick. Jostedalsbreen över Lovatnet. Vera.

Hon var kvar. Och, herregud, hon hade faktiskt rört sig! Hennes huvud var högre upp, jag var säker på det. Inte mycket, knappt märkbart, men jag hade tittat på bilden så många gånger. Jag var säker på att Vera rört sig.

Jag skrattade till. Hon lever verkligen där inne. Hon lever! Jag klickade mig igenom hjulet igen. Sju snabba klick. Färjan, fiskarstugan, byn, vattenfallet, fiskebåten, Lysefjorden, Vera.

Hon hade rört sig igen. Rest sig mer upp ur vattnet. Kom närmare.

Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick.

Hennes hår var alldeles vått. Kom, Vera! Kom!

Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick.

Hon rörde sig mot mig.

Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick.

Hennes händer mot sitt ansikte, redo att dra undan håret.

Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick.

Jag kastade View-mastern bort från mig och skrek.

Herregud, det var inte Vera! Det var inte Vera!

Det var en månad sedan. Sedan dess har jag inte kunnat släppa tanken på vem kvinnan i vattnet är. Vera hade använt glasögonen varenda dag i Gud vet hur många år. Hon måste också ha sett henne. Det vet jag att hon gjort. Varför var hon annars så besatt av den där jävla leksaken? Norges fjordar? Var jag verkligen så dum?

Vera hade legat där på golvet, med ansiktet vänt mot taklampan, och tittat på henne. Varje dag. Och varje dag hade kvinnan tittat tillbaka. Kanske hade de pratat med varandra. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. I mina svagaste stunder är jag rädd för att kvinnan hade något med Veras död att göra. Kanske var hennes drunkning inte en olycka. Kanske var det en kvinna i vatten som kallade på en annan. Jag vet inte. Som sagt, jag vet ingenting.

När jag skriver det här befinner jag mig på en femtio år gammal färja vid kusten utanför Florø, tio mil väster om Jostedalsbreen. I min väska ligger Veras View-master. Jag har inte tittat i den sedan den där dagen på Veras rum. Men kvinnan är kvar där inne. Det vet jag. Och så fort vinden mojnat ska jag ta mig till land. Någon här måste veta vem hon är. Och kanske, vad som egentligen hände med min dotter.

Signaturmelodi

Vi hörde “Min dotter hade en View-master”, skriven av Petter Malmehed, uppläst av Rakel Josephson. Därmed kan ni lita på att veckans avsnitt av Creepypodden är slut. På riktigt alltså. Ingenting mer finns att höra den här gången. Ni får som vanligt vänta i två veckor tills vi hörs igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

BU!