Avsnitt 288: Nästan som vi

Efter flera år i retail var jag trött på att hantera kunders trötta uppträdande. Jag är inte ung längre och tortyren det innebar att utsätta min stackars själ och mina knän för ett åtta timmar långt “Black Friday”-pass kändes outhärdlig. Jag var helt enkelt klar. Jag hade redan bestämt mig för vart i min karriär jag ville, men av mer personliga skäl hade jag skjutit upp planerna ett år eller två.

Jag är nu student och studerar till personalvetare på ett av Sveriges äldsta universitet. Jag trivs bra och är stolt över mig själv och över att jag tog tag i mina drömmar och mina framtida mål. Jag är alltså 30 plus, och mina kursare är till största delen yngre än jag, men det gör inget. Jag har alltid fått höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och när jag nämner att jag har två barn i skolåldern brukar de flesta tappa hakan.

Ett år av mina studier har gått och jag börjar komma in i det riktigt bra, tycker jag. Helt ärligt ångrar jag djupt att jag inte började tidigare – jag trivs verkligen. Professorerna kan vara en aning trötta i vissa kurser och litteraturen lika gammal, men jag klagar inte.

Eftersom jag har familj och barn bor jag inte i någon studentkorridor eller studentstad. Jag bor trekvart från skolan, så det blir en del pendlande med bilen några dagar i veckorna. De bästa dagarna är när man kan sitta hemma och arbeta eller se en föreläsning. Det händer absolut inte ofta, men de flesta grupparbeten blir smidigare så.

En dag i slutet av jullovet var det dags att ta tag i studierna igen. Vi hade en sista rapport att göra innan kursen var klar och den skulle skickas in snarast. Grupparbete är alltid svårt eftersom alla jobbar under olika förutsättningar och tider, men det hade fungerat bra under hösten och nu var det bara det sista som skulle in.

Vi bestämde en morgon klockan nio. Det är aldrig någon som vill starta ett möte, så när det var fem minuter kvar tills vi skulle ses via Zoom skapade jag en länk och delade den i vår gemensamma Facebook-grupp. Mötet gick bra och vi var alla överens om vad som skulle göras och av vem.

Efter cirka en timme var vi klara och bestämde att vi skulle ses igen via Zoom om några dagar för att stämma av hur långt alla hade kommit och färdigställa rapporten.

Jag kände lättnad då båda barnen var hemma och jag inte hunnit handla. Jag skulle göra klart min del senare och först åka iväg och uträtta ärenden. Jag satte mig i bilen med min yngsta dotter, som nyligen fyllt sju. Hon var alltid så glad och ville verkligen umgås med mig, till skillnad från min snart elvaåring som betedde sig mer som en vresig trettonåring. Ibland hade vi verkligen svårt att förstå varandra.

Det tar bara tio minuter att köra till mataffären. Det hade snöat mycket och man fick köra extra försiktigt för att inte hamna i diket. Nära affären plingade det till i telefonen – ett meddelande i gruppen “Pluggvänner”, vår grupp för rapportarbetet.

Jag brukar vanligtvis inte läsa meddelanden i bilen, men jag brukar alltid snegla för att se vem det är ifrån. I gruppen såg jag att någon hade skrivit mitt namn, ni vet när det blir rödmarkerat när någon nämner en. När jag väl stannat bilen öppnade jag hela meddelandet och läste:

“Har du startat ett nytt möte?” och sedan mitt namn.

Jag förstod ingenting.

“Nej”, svarade jag. “Vad menar du?”

Jag blev förvirrad men lade telefonen i väskan för att ta en kundvagn och börja handla. Det var mycket folk i affären och min sjuåring rusade runt och gjorde handlingen en smula splittrad. Snart kom ännu ett pling från telefonen, ännu en notis från gruppen. En annan hade skrivit:

“Din mick är av, vi kan inte höra vad du säger.”

Nu var jag ännu mer förvirrad. Jag var ju inte ens hemma. Men så slog tanken mig – det måste vara min elvaåriga dotter. Kunde hon ha råkat göra något på datorn? I samma stund fick jag ett SMS. Det var från just min elvaåring, och i telefonen läste jag:

“Jag går ner till Ida. Jag hörde dig jobba så jag ville inte knacka på och störa.”

Jag fick inte fram ett ord. Jag hade ju åkt för tjugo minuter sedan. Jag sade inget om det, markerade bara SMS:et med en tumme upp, tog kundvagnen och försökte koncentrera mig på vad veckans måltider skulle innehålla, men det gnagde i mig att inte förstå vad de menade.

Efter handlingen satte jag mig i bilen. Ännu ett pling från telefonen, samma grupp.

“Vad händer???”, hade någon skrivit.

Jag skämdes lite och ville inte säga att jag var och handlade. Hade tekniken strulat? Kunde någon gammal video ha spelats upp? Jag valde att inte svara utan körde så snabbt jag kunde hem.

Jag struntade i kassarna för en stund. Jag ville bara se vad som hade hänt på datorn och i gruppen. Vår ytterdörren har kodlås och var låst. Fyra siffror och sedan var vi inne. En kissnödig sjuåring trängde sig förbi mig och sprang till toaletten i den högsta hastighet hon förmådde.

Det var tyst i huset. Jag tog av mig skorna men lät jackan vara på. Arbetsrummet låg mittemot toaletten och dörren dit var nästan helt stängd. Det var inget ovanligt – jag lider av en svår städmani och när något är lite halvrörigt stänger eller skjuter jag igen dörrar av ren vana.

I arbetsrummet var skärmarna på. Jag har en större skärm kopplad till min bärbara dator, för att underlätta studierna.

När jag kom närmare skärmen såg jag mig själv från två olika vinklar – en i den bärbara datorn och en i den stora skärmen. Ett Zoom-möte var startat på datorn, men nu med endast en deltagare: jag. Det fanns ingen annan i mötet, bara jag själv var inloggad, och nu syntes jag alltså i kamerorna iklädd min brunröda dunjacka. Jag var helt säker på att jag som värd för det förra gruppmötet hade avslutat det.

På sidan av skärmen såg jag ett meddelande:

”Mötet inspelat och sparat.”

Jag hade inte spelat in något möte. Jag klickade på filen.

Det jag såg fick håret på mina armar att resa sig. Där på skärmen var jag. Jag satt bara där och stirrade rakt in i kameran medan medlemmar i vår grupp hoppade in, en efter en, i tron om att jag hade startat ett nytt möte.

Jag gjorde ingenting – jag bara stirrade. Man hörde de andra fråga varför jag hade bjudit in till ett nytt möte. Plötsligt gapade jag i mötet, först lite, sedan större och större. Det såg overkligt ut. Någon sa:

“Vi hör dig inte, är din mick av?”

Men mikrofonen var inte av. Den var på. Någon som liknade mig exakt satt alltså i mitt arbetsrum och gapade rakt ut – helt tyst. Flera i gruppen lämnade mötet. Till slut var det bara jag och mitt stora gap kvar.

Plötsligt blev allt svart i inspelningen. Sedan återvände bilden till ett tomt arbetsrum, och i bakgrunden av inspelningen hörde jag ljudet av mig själv som knappade in fyra siffror i dörrlåset.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var ett mejl som skickades in till Creepypodden under rubriken “Inspelat och sparat”, skrivet av Maja Frost och uppläst av Rakel Josephson.

Det förindustriella samhällets folktro, noterar folkloristen Tommy Kuusela i en text han skrivit för Västerbottens museum, handlade om väsen som levde parallellt med människorna. De kunde existera långt borta, i den djupa skogen eller i öppna havet, i gränstrakter som strax utanför åkrar och betesmark, eller alldeles i närheten som under stugorna eller i källaren, men de höll sig till sitt och lämnade människan till sitt. Man lockas att tänka att det först var i mötet med människan som dessa väsen aktiverades, eller som deras avsikter och krafter vändes mot människan, som om de ville göra sitt avsändarskap klart för en.

Det parallella temat i dessa väsen understryks tydligast när det kommer till den klassiska vittran, väsendet som levde i en sorts spegelvärld. Vittra hade eget boskap och gick sina egna vägar som kunde korsa våra, och det var när människans rörelser kom i konflikt med vittrans osynliga som konflikter kunde uppstå. Tommy Kuusela citerar Anders Boström, född 1873 i Rödtjärnen, Umeå, som i en uppteckning i ISOF berättade det följande:

För var hä ju sånt tal om att dem såg sä mycke; å vitra var då överallt. Ja minns då ja komme hit, svärfarn sa hä va vitra oppi en hägn jenna. Ja trodd int på e, men han sa ja skull fo hör mot jölakväre [= elakt väder, oväder] hä hon skratte å prata

“Med ny teknologi uppstår nya väsen”, konstaterar Tommy Kuusela och exemplifierar med att det först var när vi börjat utforska den yttre rymden som berättelser om UFO:s dök upp. Tommy fortsätter: “Gamla sägner och motiv har omformats för att anpassas till vår tid. Olika berättelser förklaras efter mönster som upplevs som rationella i den tid de tillkommer.”

Det är ju inget nytt för den som lyssnar på Creepypodden, detta, men det är värt att påminna om efter att ha hört Maja Frosts inledande historia, den som på ett så gastkramande sätt påminner om hur gammal skräck kan ta ny form.

Någon har varit i ett rum, och bara lämnat sin oförklarliga skepnad på film efter sig. En kamera är ett öga, ett öga som inte är vårt eget men ändå fått uppleva en fasa som egentligen varit menade för oss. Kroppen som visade upp sig var omöjlig, men var ändå likasåfullt onekligen där. Det är ett perfekt väsen för vår tid, och det enda som saknas är den logik vi förr i tiden klädde upp folktrons figurer i. Att vittra bara blev arg om vi korsade dess väg. Vad hade Maja gjort för att hennes klon skulle visa sig? Det kanske folktron någon gång i framtiden upptäcker.

Och varför de gåtfulla figurerna vi berättar om fortsätter dyka upp i gränstrakten mellan vår tillvaro och det andra. För så är det i allra högsta grad fortfarande. Lyssna bara på detta, lyssnaren Sandras upplevelse. Den läses av Emelie Rosenqvist.

Jag var i tidiga 20-årsåldern och hade precis tagit jägarexamen. Mina föräldrar och morföräldrar har skog i Västerbottens inland och där är vi några som brukar jaga varje höst.

Det här var en ovanligt fin morgon. Vi var ute i god tid och jag hade tagit mig ut till passet innan solen gått upp. Jag satt vid ett litet kalhygge med min kaffetermos och lyssnade medan skogen långsamt vaknade till liv. Luften kändes så frisk som den bara kan göra i början av september efter en lång varm sommar. De milda höstvindarna doftade av tall och skvattram. Långt bort i horisonten började solen leta sig fram mellan träden. Jag var spänd av förväntan och medan jag svepte med blicken längs skogskanten fantiserade jag om hur det skulle gå till när jag sköt min första älg.

Jag tänkte mig att en stor tjur skulle smyga fram och ställa sig för att beta på perfekt avstånd från mig där jag satt på ryggsäcken. I min fantasi hade jag kommit till hur trofebilden skulle se ut, när det knakade högt av en kvist som bröts inne i skogen på sidan om mig. Jag satte långsamt ned kaffemuggen och gjorde mig redo. Adrenalinkicken var brutal och jag kämpade för att andas lugnt. Alla sinnen var på helspänn och jag ryckte till när det knakade igen, den här gången ännu närmare. Med pulsen bultande i öronen försökte jag ta in varje eventuell rörelse omkring mig. Dessvärre hördes inget mer och efter ett tag lugnade jag ned mig lite. Jag sjönk ihop en aning och insåg att jag darrade. Jag kände mig löjlig och skakade irriterat på huvudet åt min överdrivna reaktion. Hjärtat började återfå sin vanliga rytm och när det inte längre bultade högt i öronen reflekterade jag över hur tyst det blivit i omkring mig.

Någonstans bakom mig i skogen lyfte ett gäng korpar och flög iväg med skrik som lät ihåliga och olycksbådande. Jag insåg att jag kände mig iakttagen, och lät blicken svepa längs skogspartiet bakom mig. Jag blev lite trött på mig själv och min ängslighet, men kunde inte släppa tanken på hur mycket björn det fanns i trakten. Hjärtat började bulta igen, den här gången av begynnande oro istället för förväntansfull upphetsning. Högt uppe i en kraftig tall bara några meter från platsen där jag satt, såg jag något min hjärna inte riktigt kunde registrera.

Under några ögonblick stirrade jag och försökte förstå vad jag kollade på, tills jag insåg att på en av grenarna satt en man och dinglade stillsamt med benen. Mannen satt på en av tallens lägsta grenar, kanske fem meter upp, med ena armen runt stammen och såg på mig med uttryckslös min. Våra blickar möttes. Hade han suttit där hela tiden?

Min rädsla för att stöta på något farligt i skogen började bytas ut mot oro för att hamna i en obekväm social situation.

“Hej hej!”, ropade jag och vinkade lite tafatt. Mannen fortsatte att stirra på mig. Det var svårt att gissa hans ålder. Det fanns inget i hans ansiktsdrag eller hållning som kunde ge en ledtråd, han var märkligt intetsägande. Något i hans utstrålning fick mig ändå att anta att han var gammal. Kläderna var mörka i något material som jag inte kunde identifiera. När han dinglade lite med benen igen insåg jag att han var barfota.

“Sitter du där uppe?”, ropade jag och hörde själv att det lät som att jag pratade med ett barn. Mannen fortsatte att iaktta mig med samma uttryckslösa min. Jag tänkte att han kanske var dement och kommit vilse.

“Är det inte bättre att du kommer ner?”, sade jag med vänlig röst medan jag insåg att han såklart inte kunde ta sig ner utan att skada sig. Hur han tagit sig upp dit valde jag att inte fundera närmare på just då.

“Sitt kvar så ringer jag efter hjälp!”

Jag tog upp telefonen och ringde min morbror, som var jaktledare. Han skulle prata med de andra och gå mot mitt pass. Sedan ringde jag 112 och fick prata med en lugn kvinna som lovade att skicka hjälp. Hon erbjöd sig att vara kvar i luren tills ambulans och polis var på plats men jag tackade artigt nej. Tanken på att hålla igång ett stelt telefonsamtal under hela tiden det tog för räddningstjänsten att ta sig ut till den lilla skogsvägen gjorde mig betydligt mer stressad än att vara ensam med en stackars dement farbror.

Något lättare till mods och lite stolt över hur jag hittills hanterat den oväntade situationen, vände jag blicken mot mannen igen. Han hängde nu i knävecken med sitt uttryckslösa ansikte vänt mot mig. Det mörka, axellånga håret hängde i stripor rakt ned från hjässan och armarna dinglade avslappnat ungefär som benen gjort för några minuter sedan. Han stirrade fortfarande lugnt men intensivt mot mig. Den bisarra synen fick mitt mellangärde att knyta sig.

Jag intalade mig själv att eftersom jag hittills hanterat situationen på ett så lugnt och vuxet sätt, skulle jag klara att fortsätta i samma stil.

“Oj, håll i dig!”, ropade jag, som om jag trodde att mannen höll på att ramla och inte medvetet dinglade i knävecken. Han iakttog mig stadigt och fortsatte att svaja långsamt med överkroppen. Trots hans neutrala min var det något med hans utstrålning som fick mig att känna att situationen roade honom. Jag gick beslutsamt fram till tallen men insåg att det inte fanns något jag kunde göra. Även om jag ställde mig på ryggsäcken eller närmsta sten skulle jag inte nå den lägsta grenen.

“Hjälp är på väg, försök hålla dig kvar!”, sade jag med en röst som lät betydligt mer ynklig än jag tänkt mig.

Mannen hade följt mig med blicken och nu när jag stod under honom hade han böjt bak nacken i en märklig vinkel för att kunna fortsätta stirra på mig. Huden på halsen var utspänd till bristningsgränsen och struphuvudet stod ut som en stor böld. Jag undrade om mannen någonsin skulle blinka. Sakta började jag backa därifrån. Jag vände mig om och försökte hålla undan våg efter våg av panikkänslor medan jag gick mot bilen som stod parkerad på vägen intill kalhygget. Jag höll nästan på att börja springa, men sa till mig själv att skärpa till mig och hålla koll på den gamle mannen så att han inte ramlade ner och bröt nacken. Jag kunde ju åtminstone försöka prata lugnande med honom eller något.

Jag vände mig om. Mannen var inte kvar i trädet. Motvilligt sänkte jag blicken mot marken nedanför, men jag såg honom inte där heller. Förvirrat sökte jag av området med blicken. Känslan av att vara iakttagen slog mig igen, den här gången från hållet där jag lämnat min ryggsäck. Bredvid ryggsäcken låg mannen på mage, med armbågarna i mossan och hakan vilande i händerna. Han såg upp på mig med huvudet på sned. Ansiktet var lika uttryckslöst som tidigare. Jag tappade fattningen och sprang till bilen. Med ett krampaktigt grepp om geväret satte jag mig i förarsätet och låste dörren. Min morbror kom snart dit, tätt följd av en polisbil och ambulans. Jag kunde inte förklara för dem varför jag var så rädd. Mannen jag sett hittades aldrig.

I flera år efter den händelsen oroade jag mig för att jag var på väg att bli allvarligt psykiskt sjuk. Som tur är har jag aldrig behövt uppleva något liknande igen. Minnena bleknade mer och mer, och snart kunde jag till och med skratta åt mina ängsliga nerver och överdrivna fantasi.

Ganska exakt två decennier senare satt vi kring mormors köksbord och pratade gamla minnen. Det var jag, mina föräldrar, mina syskon samt våra respektive och våra barn som var där för att fira påsk. Även morbror hade tittat in under kvällen för att ta en bastu och en öl med oss. Barnen hade somnat tidigt, trötta efter en heldag av skoterkörning och isfiske. Mormor var fortfarande pigg för sin ålder och trots ihärdiga uppmaningar från oss andra om att sätta sig, gick hon runt och ordnade med fika och dryck. Hon mådde som bäst när familjen var samlad och hon fick rå om oss lite, som hon uttryckte det. Samtalet gled omärkligt in på gamla min upplevelse med den obehaglige mannen i skogen. Vi hade diskuterat historien många gånger innan och precis som tidigare skulle vi precis sluta oss till att det hela bara handlat om en förvirrad gubbe som försvann och att jag överdrivit allt i mitt minne, då mormor kom in och såg ogillande på oss.

“I begrip då int varför je måst prat om vittra!”, muttrade hon. De andra log lite överseende, men jag slogs av en tanke.

Under mormors uppväxt hade vittra, småfolk och annat oknytt varit en självklar del av tillvaron. Allt som inte hade en omedelbar naturlig förklaring kunde hänvisas till hustomten, “de små” eller vittra. Dock var det inget man pratade högt om. Antagligen fanns en diffus oro att locka till sig eller förarga något övernaturligt väsen om man nämnde dem vid namn.

På ren ingivelse frågade jag: “Mormor, har du sett vittra någon gång?”

Hon såg strängt på mig, men det fanns något outtalat i hennes blick. Jag fick en känsla av att det fanns något hon bar på, som hon inte kunnat berätta eftersom hon lärt sig att sådant är tabu. Jag lade huvudet på sned och tog på mig min mest vädjande min. Till slut suckade mormor uppgivet och satte sig ned med oss. På sin breda skelleftebondska berättade hon om sin sista tur till hjortronmyren.

Till skillnad från tidigare hade mormor inte plockat bär eller svamp de senaste åren. Ingen av oss tyckte det var särskilt märkligt vid hennes ålder, men mormor medgav motvilligt att det fanns en annan orsak än hennes åldrande till de senaste årens uteblivna hjortronskörd. Hon hade stigit upp tidigt på morgonen och åkt ut till sitt hjortronställe. Det låg intill en liten skogsväg så hon behövde inte gå långt till fots. Den morgonen hade hon känt sig märkligt illa till mods när hon klev ur bilen. En tjock dimma låg över skogen och det var alldeles tyst. När hon närmat sig myren hade hon sett något underligt. Hon trodde först att det var ett djur men hon förstod inte vilket djur det skulle vara. Mitt på myren, på en stor grästuva, stod något avlångt. Mormor smög sig närmare i hopp om att få se djuret ordentligt innan det blev skrämt. När hon närmade sig förstod hon snart att det hon såg inte var ett djur. Det var något som såg mänskligt ut, men inte var en människa.

Mormor hade stelnat till vid kanten av myren medan hon försökte förstå vad som pågick. Mitt på myren stod något som såg ut som en upp och ner-vänd man. De bara fötterna stack rakt upp i luften och han stod på raka armar med ryggen mot henne. Ansiktet var böjt så att han kunde kolla upp på henne trots att hans kropp var vänd åt andra hållet. Det mörka håret hängde ned över hans uttryckslösa ansikte men hon kunde tydligt se de intensiva ögonen stirra på henne mellan luggtestarna. Hon förstod inte hur han kunde böja huvudet så långt. Mormor hade genast vänt om, satt sig i bilen och åkt hem. Hon hade inte berättat om detta för någon, och hon hade inte vistats i den delen av skogen mer.

Jag harklade mig olustigt. Jag ville egentligen inte fråga, men var tvungen att få veta.

“Var ligger hjortronmyren?”

Mormor förklarade och jag kollade samtidigt på kartappen vi använder när vi jagar. Mormors hjortronmyr låg mycket riktigt just i utkanten av mitt jaktpass.

Vi har inte pratat mer om detta efter den kvällen. Utan att någon nämnt det har vi andra, precis som mormor, slutat vistas i den delen av skogen.

Vi hörde “Mannen i trädet”, skriven av lyssnaren Sandra och uppläst av Emelie Rosenqvist.

Ytterligare en konstant i vårt folkberättande är att väsendena som skrämmer oss liknar oss, ner till någon enda men ack så avgörande liten skillnad. Genom begrepp som “uncanny valley”, som vi tidigare varit inne på, förklaras detta med att det som är likt människan men skiljer sig från henne i någon detalj historiskt oftast har varit en döda kropp, och att sådana sprider smitta och därför bör undvikas.

Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det vi beskriver inte är ett väsen som är olikt oss, utan tvärtom likt oss? Som används för att skildra det onda i just människan, inte i någon av hennes övernaturliga kopior? Det är värt att fundera över, kanske särskilt som så många delar åsikten att det läskigaste som finns inte är något spöke, utan vad helt vanligt folk precis som vi kan vara förmögna till.

Med det sagt ska vi gå vidare till en upplevelse som lyssnaren Andreas Kärngard har att berätta om. Den läses av Ludvig Josephson.

Det var jag och pappa som hittade den, eller ja det var väl egentligen pappa men jag var med. Vi hade åkt iväg på en far-och-son-resa till Rumänien. Mamma och pappa hade just skilt sig så jag förmodar att han behövde något annat att tänka på för en stund och jag tyckte väl det var ett fint tillfälle att få umgås med honom.

Vi hade irrat runt i de äldre delarna av Bukarest i jakt på butiker som sålde antika föremål när vi till slut funnit den lilla antikvitetsaffären. Till det yttre hade den varit svår att upptäcka och om det inte varit för att vi fått ett tips av en lokalinvånare hade vi aldrig hittat den. Affären saknade skyltning, inte heller fanns där några fönster och entrén bestod bara av en enkel trädörr. I flagnad grön färg om jag minns rätt. Helt och hållet en ovidkommande detalj men jag kan lika gärna skriva ned det.

Vi hade botaniserat bland den lilla butikens föremål i vad som kändes som en evighet utan att hitta någonting av egentligt intresse när ägaren, en tunn gammal farbror med skärpa i blicken, sagt åt oss att han ville visa oss någonting. Vi gick närmare mannen som stod bakom disken varpå han snart lyft upp en papplåda.

När han fått av locket lyfte han högtidligt upp någonting. Han höll det framför oss. Rummet var dunkelt och jag minns att vi båda först hade svårt att förstå vad det var. Han måste ha sett våra undrande blickar för han vinkade oss närmare. När vi stod nära den lilla disken rörde han vant vid en lampa. Det gula lampskenet flödade och vi ryggade tillbaka inför åsynen av det han höll upp.

Tingesten såg i sanning besynnerlig ut. Trots det eller kanske på grund av det (min pappa hade alltid gillat lite udda och märkliga grejer) köpte han den snart. Den var inte speciellt billig men jag förmodar att det ändå varit någonting med den som verkligen fascinerade honom. Pappa hade verkat ovanligt upprymd och det tycktes som den gamla rumänen som på knackig engelska tackat oss när vi lämnade honom delat hans känsla över att det varit en synnerligen god affär.

Jag är ganska säker på att ingen av oss provade den på. Åtminstone gjorde jag inte det och jag önskar att jag än i dag kunde säga att jag aldrig gjort det.

Jag vet inte om det är av intresse att faktiskt vidare beskriva den, eftersom det egentligen inte är själva masken i sig, alltså hur den ser ut, som är intressant. Men nu går jag händelserna i förväg.

Vi var i Rumänien tidigt på våren 1978. Det var kallt. Landet hade ännu inte fått ett demokratiskt styre och kullerstensgatorna var fläckade av snö. Snö är intressant här för det var snö när vi köpte den och det var snö, betydligt mer snö men likväl snö, när jag för första gången satte den på mig.

Syrrans familj som köpt loss gården nere i skånska Brösarp av oss andra efter det att pappa gått bort hade bjudit in oss syskon över julen. Vi var en relativt stor skara som skulle samsas de där fyra dagarna ute i vårt barndomshem. Det var jag, min fru och våra tre barn. Min bror med fru och två barn samt syrran med gubbe och deras två barn. Mamma var också inbjuden men eftersom hon blivit så pass dålig den senaste tiden orkade hon inte komma ut.

Lotten föll på mig att vara jultomte. Mina barn hade för länge sedan genomskådat allt men jag fick intrycket av att de andra barnen fortfarande levde i lögnen så det fanns fortfarande goda skäl att, förlåt skämtet, hålla masken. Ni kommer förstå att ingenting av detta är vare sig särskilt roligt eller festligt men jag kan trots det inte göra annat än skratta. Skrattet har kommit att förfölja mig, förstår ni.

Snön hade fallit oavbrutet sedan dess att vi alla installerat oss på gården. Bilarna syntes inte längre och snögubbarna som syrrans ungar för länge sedan byggt syntes bara som två diffusa pucklar i det vita havet. Eftersom jag är av tankspridd natur tycktes det helt undgått mig att det också låg på mig att införskaffa utklädnad till uppdraget. Men det var inte förrän där på julaftonseftermiddagen när laxen och nubben lagt sig till rätta i magen som jag insåg detta. Trots vad ni kanske tror er läsa in såg jag väl ändå fram mot skådespeleriet. Jag hade alltid haft lätt för att uttrycka mig, både i tal och kroppsspråk.

Skådespeleri, ja, jag önskar det också varit allt. Ett fryntligt skådespel barnsligt framställt av en kanske lite för kraftigt överförfriskad pappa. Min familj och mina syskons familjer hade grejat det. Jag hade kommit undan med det.

Ungarna hade suttit kring julgodiset framför Kalle och vi andra hade pendlat mellan att plikttroget göra dem sällskap i vardagsrummet och att förbereda julmaten inne i köket.

Det hade börjat bli dags för jultomtens storslagna entré och jag irrade stressat runt uppe på vinden bland syrrans och pappas ägodelar i jakt efter någonting att använda när jag plötsligt fann den – masken. Den låg där i samma jävla papplåda som den legat i när han köpt den.

Jag hade lättat skrattat till och tagit den med mig ut i ladugården där det var bestämt att jag skulle göra mig iordning.

På underkroppen satt ett par grå manchesterbyxor som syrrans gubbe lånat mig och på överkroppen en gammal brun pälsrock som syrran fått av mamma. Det såg idiotiskt ut eftersom ärmarna var för korta. Rocken slutade två decimeter innan händerna på mig började och jag var tvungen att andas ytligt för att inte knapparna i rocken skulle skjuta iväg. Jag stod där ute i kylan och sköt en ständigt ihållande plym av utandningsrök framför mig. Äppelsäcken i brun juteväv stod redo, fylld med julklappar. Jag kollade klockan en sista gång innan jag drog på mig de beiga handskarna. Det var egentligen svetshandskar, handskar i extra kraftigt läder för att stå emot brinnande svetsloppor. De var stela och begränsade min fingerfärdighet men de var åtminstone tillräckligt stora och täckte också det mesta av mina bara handleder.

Det var då jag insåg att jag glömt ta på mig masken! Stressad av tanken på den drog jag av mig handskarna och lyfte av locket. Efter en stunds tvekan stoppade jag mina nakna händer i lådan, fick upp masken och höll den framför mig. Skinnet var sprucket och gick bitvis i samma beiga ton som handskarna jag nyss burit. Om det faktiskt var ett riktigt skägg som prydde den nedre delen eller någon slags pälstuss kunde jag inte bli klok på.

Stirrandes blev jag stående så där med masken i händerna under några sekunder men så mindes jag plötsligt barnen där inne framför TV:n. Jag samlade mig, tog ett djupt andetag och trädde i en rörelse masken över huvudet. Den lilla läderremmen smekte mitt bakhuvud och det var som om den i förväg justerats för att passa just mitt huvud. Slutligen satte jag på mig det enda i min utstyrsel som faktiskt såg ut att höra hemma och passa in: den klassiska röd-vita tomteluvan.

Ho ho! Finns här några snälla barn?

Och det var lustigt, jag som annars aldrig tidigare varit lättskrämd drabbades av gåshud. På väg från ladugården till farstubron kunde jag svära på att någon iakttog mig. Förmodligen, och det tänkte jag då, var det ingenting annat än ett klövdjur; en hjort eller ett rådjur. Jag minns att jag tänkte så och på sätt och vis hade jag ju också rätt.

Det första minnet jag har efter att ha bultat på dörren var min brors frus ansiktsuttryck när hon öppnat.

Hon försökte hindra mig från att komma in till barnen men i den stunden var allt redan för sent. Sett i backspegel var loppet redan förlorat – det är svårt att beskriva men känslan jag hade var att jag inte var ensam. Inte ensam i mig själv men vad som mer var där visste jag inte. Inte då. Hon föll när vi krånglade oss förbi henne.

Väl inne i rummet var det som om allting runt omkring oss frös, som om allt stannade upp.

Å herre! Barnen! Där var jag utklädd till en jävla tomte. Till det yttre kanske jag också påminde om en men inom mig hade någonting mindre känt men mer fruktat klivit fram. Han väntade en tronsal men det jag erbjöd var enkelt. Han väntade guld men mötte trasmattor.

Min kropp började glöda men jag led inte. Mina muskler ryckte men jag förblev stilla. Lungorna fylldes utan att jag behövde andas. Mina ögon såg för första gången i mitt liv världen för vad den verkligen var. Jag var förlorad men ville ingenting hellre än att det skulle fortsätta. Jag såg genom materia och kände till svaren på universums gåtor. En känsla av total eufori genomfor mig!

Men något var fel.

Du har tagit mig till firandet av Hans födsel – varför?

Det brann i mitt kött, i mina ådror flödade het lava. Ekot av frågan vibrerade inuti mig. Så kände jag det, hur mina muskler i ansiktet sprack upp i ett leende: Jag var ett med naturen och världsalltet. Jag stod i kontroll av de fyra elementen. Inuti mig flödade Han mästaren och dessa skenheliga dödliga var vår publik, våra lamm. Ett öronbedövade skratt lämnade mina läppar. Skrattet ekade i mina hörselgångar och någonstans i allt detta kände jag hur värmen och smaken av blod berusade mig.

Ett av… lammen… hade plötsligt satt igång att röra på sig. Det skrek och viftade.

Och herre! Gud! Jag minns! Ty jag ser bilderna för mitt inre hur jag befaller elden ur eldstaden att rinna ut över trägolvet. Nej! Hör min bön! Det var inte min vilja! Jag var inte herre över min kropp! Jag hade ju ingen aning om vad jag satt på mig!

Brandkåren hade gjort vad de kunnat men på grund av helgdagsfirandet och det kraftiga snöfallet hade det tagit tid. För lång tid. Huset hade stått övertänt när man anlänt till platsen.

Enligt mina senare rastlösa efterforskningar var masken min far köpte den där dagen i Bukarest troligtvis en typ av rumänsk ritualmask. En “Bengmaska”, rakt översatt ungefär “Djävulsmask”. Masken är ett slags fysiskt attribut skapat för ockulta riter och frammaning. Enkelt uttryckt; genom att använda masken sätter man sig, bildligt talat, på knä och lockar:

Kssss ksss, svarta katt, ja komsi komsi…

Kom och ta mig..

Men att läppja på mörkrets bägare och för en kort stund agera kostym åt djävulen göres inte utan kostnad. Den som självmant bär masken ger enligt sägnen upp sin själ till honom.

Det är nu länge sedan allt det där inträffade. Här sitter jag nu och skriver, ja, min kropp sitter här. Själen, ja, jag vet inte. Är den borta? Kanske. På detta har jag funderat mycket. Jag har blivit till åren kommen och jag vet inte hur lång tid jag har kvar. Det är på tiden jag fått ur mig vad som verkligen hände. Kanske kan min berättelse vara av intresse för eftervärlden.

Jo, det var en sak till. Givetvis har jag övervägt möjligheten att det faktiskt var en olycka och att jag i eldsvådan fantiserat eller inbillat mig allting. Och kanske kunde jag lura mig att tro det om det inte vore för en liten detalj. Nämligen: ingenstans i journalerna stod det uttryckligen var de funnit min kropp. Och nyhetsartiklarna som slog upp stort angående den tragiska olyckan nämner inte heller någonting. Där står bara att en av julfirarna, det vill säga jag, mirakulöst överlevde.

Men alltså ingenting om att jag skulle ha tagit mig ut – att brandmännen skulle ha funnit mig utomhus. Inte heller står någonting om det faktum att jag helt och hållet klarade mig undan brännskador.

Jag vet vad jag vet och jag vet hur det känns att sitta och skratta i timmar inuti ett övertänt hus. Jag vet att det låter galet men jag vet det och jag vet att jag ännu skrattade när de fann mig.

Det var allt. Det finns inga bevis på att det jag berättat om faktiskt hänt så som jag beskrivit det – masken brann upp i huset. Kvar finns bara en gammal mans berättelse.

Gör vad ni vill med den.

Vi hörde “Masken”, skriven av Andreas Kärngard och uppläst av Ludvig Josephson.

Det största kardinalfelet en människa kan göra, åtminstone om man får tro berättelserna som gång på gång dykt upp genom historien, är att få sådan hybris att hon tror att hon själv kan bli Skaparen med stort S. I allt från Frankensteins monster till Terminator har budskapet varit: det straffar sig. Det är inte utan att man med viss nervositet följer utvecklingen av AI:n just nu, som ju av dess tillskyndare framställs som någonting som en dag kan bli kraftfullare än oss själva.

Därmed är det dags att lyssna på den sista historien i veckans avsnitt. Den heter “Instant Life”, är skriven av signaturen BIG, och den läses av Ludvig Josephson.

Det är några år sedan. Det är alltid några år sedan och det som var har blivit minnen. Uppförstorade, missbedömda, anpassade, förvrängda, skrönor.

Hade jag inte gått in på den där loppisen hade detta aldrig hänt. Jag hade egentligen inte tid men gick in ändå. Letade inte efter något speciellt, bara något inför man kunde tänka: “ah, en sån här kan man inte få tag på längre”. Kollade böckerna, de gamla vanliga, inget intressant. Och sen, på ett bord, en packe postorderkataloger från 1960- och -70-talen, säkert tjugo stycken. En av katalogerna var från Hobbyförlaget.

Jag bläddrade och minnena kom över mig. Hur många timmar hade jag inte lagt på att noga gå igenom sida efter sida, kunde nästan produktbeskrivningarna utantill. Allra mest lockande var sidorna med “skämtartiklar”, som för oss ungar inte alls var något att skoja om. Laserglasögon (se genom folk kläder), spionglasögon (se bakom ryggen genom inbyggda speglar), irrglasögon (uppträd som en drucken), den omöjliga skeden, flytande sockerbiten, hundlorten och skämtkudden (pruttkudde). Och hundratals ytterligare!

Jag ville beställa allt såklart men mina föräldrar sa att det bara var skräp. Ändå gick en del av veckopengen till Hobbyförlaget under ett par år. Besvikelsen var alltid stor och så här långt efteråt var det väl själva väntan på paketet som var det riktigt stora, den enda behållningen. De illustrationer som vissa artiklar hade kan inte betecknas som annat än falsk marknadsföring.

En produkt som verkligen eggade fantasin var Instant Life. Illustrationen visade ett litet akvarium där livfulla små fantasifigurer simmade omkring. Texten lovade att dessa små djur skulle kunna utföra de mest häpnadsväckande konster; dra vagnar, dansa, sjunga godnattvisor.

Vid beställningen skulle man få en startpåse vars innehåll skulle lösas upp i vatten, ett litet akvarium, i plast såklart, och en påse med mat. Mina föräldrar sa naturligtvis nej. Produkten lanserades senare under namnet Sea-Monkeys och säljs, konstigt nog, fortfarande.

Håkan hade väl mer i veckopeng eller mer övertalbara föräldrar för en dag bjöd han in mig och några klasskompisar på en förevisning av Instant Life! Vi satt i en ring på golvet i hans rum och framför oss stod det lilla akvariet. Det var lite grumligt, inga växter eller nåt, och något som såg ut som små geleklumpar. Håkan tog fram burken med maten och släppte en nypa av pulvret på ytan. Titta! sa han och vi tittade. Sen sa Anders “det var som som…” och Ola instämde. Jag ansträngde mig verkligen, höll blicken stadigt mot plastburken och, ja faktiskt. En av geleklumparna rörde sig sakta mot en pulverflinga. Sen var flingan borta och geleklumpen sjönk förnöjsamt mot botten. Wow!

När vi några veckor senare frågade Håkan hur det gick med djuren (sa vi verkligen djuren?) svarade han undvikande. Men, har du lärt dem några trick, undrade vi. Han skakade på huvudet. Men, har de växt? Jodå, det försäkrade han. De hade verkligen växt, Efter en vecka hade geleklumparna växt in i varandra och efter ytterligare några dagar hade den slemmiga beige massan börjat lukta. Hans mor hade pekat på toalettstolen och med skarp röst sagt: Nu, genast!

Sen fick Håkan nya intressen i Hobbyförlagets katalog, bland annat en lådracerbil, verkade gå fort som tusan, och kostade bara femton kronor. Han skickade efter den, väntade sig ett stort paket men fick bara ett enkelt kuvert med en tvåsidig byggritning. Vad! Att de fick hålla på så? Sen kom högstadiet och det genuina intresset för Hobbyförlagets katalog försvann.

Nästa gång jag fick höra om Instant Life var några år efter gymnasiet. Vi satt ett gäng på Larssons terass, stämningen var uppsluppen, maten var välsmakande och dryckerna likaså. När solen hade gått ned började vi prata minnen. Jag tycker att det är ganska trist, är inte mycket för minnen helt enkelt. Det var den ena historien efter den andra, och jag kände till dem alla. En i gänget var Lisa. Hon sträckte på ryggen, det var hennes tur.

“Minns ni Stefan, på Östra gymnasiet, han som inte sa så mycket, strök utmed väggarna mest. Han hade som rådjursögon, aaa, eller hundvalp. Ni vet väl vad som hände med honom?”

Det visste vi inte. Jag kom endast vagt ihåg honom, hade aldrig pratat med honom. Han var en sån som på något sätt alltid gick fem meter bakom sina klasskamrater.

“Någon gång sista terminen”, fortsatte Lisa, “var Stefan borta från skolan i över en vecka. Han bodde med sina föräldrar i en villa strax utanför stan. En av hans klasskompisar, Göran, åkte hem till honom efter skolan för att kolla hur det var med honom. Han ringde på, ingen svarade, men han hörde musik inifrån huset. På baksidan av huset låg en stege på marken. Han reste upp den mot ett av fönstren på övervåningen och klättrade upp. Då fick han se hur Stefan fyllde på vatten i badkaret och sedan hällde i fem påsar med Instant Life och sedan… drog han ner byxorna och onanerade, tömde sig i badkaret! Sen vispade han runt med toaborsten en stund.“

Detta hade ingen av oss hört tidigare och jag var lite tveksam. Lisa hade övertygat mig om stolligheter tidigare. Hon fortsatte ivrigt.

“Klasskompisen knackade på fönsterrutan och Stefan vände sig om. Överraskad så klart; han hör ett knackande ljud, vänder sig om och utanför fönstret, på övervåningen, ser han sin klasskamrat, jag menar, vad är chansen, en på 200 miljoner eller nåt. Stefan öppnade fönstret och frågade ‘vad gör du här’ och fick det självklara svaret ‘vad fan gör du själv?’”

Lisa tog en klunk ur vattenflaskan hon hade på bordet, drack aldrig alkohol och skulle alltid ha vatten från sin egen flaska.

“Då hade Stefan svarat, helt allvarligt, att han hade kommit på en ny form av liv! Sen dröjde det bara några dagar innan han blev inlagd på en psykiatrisk klinik och ingen har sett honom sen dess.”

Det stämde visserligen, men det finns mängder av personer som man inte har “sett sen dess”, De allra flesta man möter på stan är väl sådana som man ser både första och sista gången samtidigt. Vi skrattade åt den fina historien. Jag buffade Lisa i sidan.

“Nåt för Vetenskapens värld, livet är en sällsam historia ju.”

Trettiofem år senare. Jag bor i en helt annan stad, familjen är halvt utflugen, arbetet lagom ansvarstyngt, tränar, träffar vänner och har tappat så gott som all kontakt med kompisar från förr. Det är livet!

Jag hade ett snabbt ärende till köpcentret en helg. Då fick jag se honom, Stefan. Han var på väg in på apoteket. Jag stannade, kollade lite extra, jodå, äldre förstås men samma hår, samma lite hukande gång och samma ögon. Han hade lagt på lite mage men vem har inte det. Sen kom jag att tänka på Lisas berättelse. Alltså, här kunde jag ju få svaret, stämmer det att du… i badkaret, Instant Life…? Fast, lite inlindat, förstås.

Jag väntade säkert en kvart innan han kom ut från apoteket, han hade ingen påse men en putande innerficka. Jag gick upp vid honom, låtsade stöta till honom, sa ursäkta, gjorde en förlåtmiggest och stannade upp.

“Men, är det inte du Stefan, från Östra!”

“Jo, men jag tror inte att jag…”

Jag presenterade mig, förklarade att vi hade gått i parallella klasser på gymnasiet. Något som kunde tolkas som ett avlägset minne glimmade till i hans ögon följt av ett svagt, lite blygt, leende. Jag pekade mot Svengrens café på köpcentrumtorget.

“Ska vi ta en fika, ja, om du har tid alltså.”

“Javisst, varför inte.”

Stefan var en trevlig man, visade det sig. Hans minne av gymnasiet var mycket bättre än mitt. Han hade bott i staden i 10 år men vi hade inga gemensamma vänner här. Sen försökte jag att leda in honom på det mer privata.

“Vad jobbar du med?”

“Jag har ett litet företag, ett familjeföretag kan man säga.”

“Spännande! Och familj, barn?”

“Jovisst, jag har en stor familj och vi väntar faktiskt tillökning snart.”

“Åh, fan.”

Jag kallar mig inte lastgammal men att i mina år bli pappa, det skulle jag inte fixa. Var sak har sin tid och småbarnsåren var definitivt förbi för mig. Jag tittade på Stefan. Han såg ut som en stolt blivande pappa ska se ut, lite smålycklig. Sen gick jag rakt på sak.

“Minns du Göran, han i din klass?”

Stefan ryckte till, det här var definitivt inget han ville minnas. Han skruvade på sig, började pilla med servetten men sen så.

“Jaja, det var han som såg att jag blandade. Helt otroligt. Jag försökte få honom att hålla tyst om det, men det gick ju inte. Var på Beckis nån månad, sen flyttade vi till Malmö där jag gick klart gymnasiet. Alltså, det Göran fick se var… ingenting.”

Stefan klappade sig på utbuktningen på jackan.

“Och med de här klarar jag mig bra.”

Sen skrattade han stort, böjde sig bakåt, skakade på huvudet.

“Ja, ja, så är det, det som har hänt har hänt.“

Sen studerade han mig noga, verkade väga för och emot, landade i för.

“Du, vi ska fira nykomligen, om allt går bra vill säga. Kan jag ringa dig, en födelsedagsfest, varför vänta ett helt år.”

Det där kom lite plötsligt och jag visste inte vad jag skulle svara. Det är ju lite smickrande, ett godkännande, och efter lite “blir det inte för mycket besvär” och “ska du inte höra med din fru” och “jag lovar inga presenter” så tackade jag ja. Han fick mitt telefonnummer och vi reste oss och sa “syns”.

Två veckor senare ringde Stefan. Kalaset skulle vara på lördag och jag skulle absolut inte bekymra mig om presenter. Han skulle baka nåt, lite fika bara. Jag fick adressen, en lägenhet i ett område lite söder om stan.

Stefan bodde på tredje våningen, ingen hiss, och han öppnade direkt när jag ringde på.

“Tjena, Cassandra såg dig på parkeringen. Kom in!”

Jag hängde av mig ytterkläderna och tittade in i lägenheten. En vanlig lägenhet, balkong i söderläge, ljusa gardiner, sparsam belysning. I vardagsrummet hade Stefan dukat fram en kaffeservis och mitt på bordet stod en mycket stor tårta. Det var helt tyst. Vi var ensamma i lägenheten. Jag såg frågande på honom.

“Men, var är övriga familjen?”

Han fick den där synande blicken igen, som ville han veta om han kunde lita på mig, som ville han avslöja en stor hemlighet.

“Lovar du att ingenting säga, inte till nån, inte skriva, ingenting?”

“Javisst”, sa jag utan att tänka mig för.

Stefan ropade högt rakt ut i luften: “KOM FRAM”, och strax därpå öppnades sovrumsdörren och ut kom tio barn, eller, små figurer, mycket små, inte högre än tjugo centimeter, den minsta bara fem. De var alla klädda i färgglada dockkläder. De gick i en rak prydlig rad, ställde sig på linje och, som på ett kommando, höjde de sina händer mot mig och pep fram: “Hej farbror.”

Stefan nickade instämmande.

“Här är Smedjan, Vesslo, Canaria, Smeta, Friskus, Cassandra, Blek, Hököga, Sfinxen och Persson, han blev till för en vecka sedan.”

Stefan vände sig mot barnen och sa “vad ska vi göra nu” och med en mun svarade de “äta tårta” och utan ansträngning hoppade de upp på bordet, satte sig med benen i kors, tittade stint på tårtan.

“I tur och ordning”, sa Stefan och en efter en tog de tio figurerna varsin rejäl bit.

“Det blir kvar till oss också, du behöver inte vara orolig”, sa Stefan vänd mot mig..

Stefan skar upp en bit till mig och jag fattade ingenting, satt med händerna hängande utmed sidorna, hade halvöppen mun, helt stel. Var jag på väg ut i universum? Eller på väg ner i ett djupt gruvschakt? Någonting i luften, som en drog? Det enda som till slut kom ur mig var.

“Har du bakat den själv, bakar du tårtor?”

Stefan nickade och slog samtidigt ut med handen.

“Och jag har ju mina hjälpredor. Särskilt Cassandra, hon är expert på gräddspritsen.”

Jag tittade på Cassandra som koncentrerat höll händerna runt en imaginär spritspåse. Stefan måste ha förstått hur min värld fullständigt hade kastats upp och ned. Han började förklara.

“Mina första blandningar var verkligen amatörmässiga, det blev mest gegga av det. Några år efter vi hade flyttat till Malmö kom jag i kontakt med en man som hade ett svetsaggregat hemma. Han höll på med bilar. I smyg tog jag med mig en burk med en blandning och fick till en svetsloppa. Efter några dagar började de små djuren anta… mänskliga former. Nu använder jag tre laserpekare som jag sätter i en särskild ställning. Enklare och helt ofarligt.”

Jag försökte att fästa blicken på något alldagligt och stirrade in i Stefans bokhylla. Ett tiotal pocketböcker, nån kokbok, en massa krams. Men också en massa förpackningar jag kände igen från Hobbexkatalogerna. Ja, det var Sea-Monkeys.

“Åh”, sa han, “du undrar förstås. De gamla från 1960-talet är bäst, jag tror att man idag har tagit bort de mest verkningsfulla ingredienserna. Jag brukar köpa på ebay. Det är svårt att få tag i de gamla, det kan kosta femtusen minst. Jag sparar kartongerna, visst är de snygga!”

Stefan pekade på övre raden i bokhyllan och där stod säkert 20 förpackningar, skarpa färger och fantasifulla motiv.

Sen visade han vad barnen kunde göra. Han gav dem olika uppdrag som de utförde så snabbt att jag inte riktigt hängde med. Det var “pyramid” och de ställde sig på varandra i en perfekt pyramid, fyra i botten osv. Sen “gissa vad jag tänker” då Stefan uppmanade mig att tänka på ett djur. Jag tänkte på elefant och blixtsnabbt kom det från alla tio med pipiga röster “elefant”. Stefan sa “krogslagsmål” och vips tumlade de runt på golvet, gav varandra snytningar, skrålade (fortfarande med pipiga röster) och betedde sig verkligen som druckna. Och så sist: Mattetävling! Stefan bad mig ställa en mattefråga till dem.

Ok, fem plus två? Buu, det var för enkelt. Nå, vad är kvadratroten ur 110 543? Blixtsnabbt svar igen från Smeta: 332 och sen tre decimaler från Blek, Hököga och Sfinxen. Jag reste mig upp, tog sju pocketböcker ur bokhyllan och la upp dem på bordet. I hur många olika rader kan jag lägga dessa böcker? Friskus svarade direkt 5040 rader och la till:

“Är det något mer du vill veta?”

Jag viftade med handen, nej, det får räcka nu.

Stefan berättade att jag var den första han hade visat sin familj för och att vi måste fira. Ur översta köksskåpet fick han fram en oöppnad whiskyflaska. Han hällde upp två glas, gav mig det ena, sorry, ingen is, och sa skål! Så höll vi på ett tag. Stefan verkade helt obekant med alkohol och efter bara en kvart började han tydligt att fyllna till. Hans röst blev sluddrig och rörelserna långsamma och oprecisa. Han tålde verkligen ingenting.

De små rörde sig mot oss med nyfikna blickar. Detta var något nytt för dem. Stefan försökte mota bort dem.

“In i vardagsrummet med er”, försökte han men det hade ingen effekt alls.

Canaria började rycka i mina byxor. Hon var starkt och pep “fina byxor”. Stefan gav dem ett uppdrag: “Hinderbana!” De pepskrattade åt honom, tror du vi barn eller?

Sen började de klättra på oss. En, tror det var Blek, började knäppa upp min skjorta. Jag reste mig hastigt från stolen och slog bort honom. Då kom tre andra, de flög mot mitt ansikte och försökte att bilda en kedja runt min hals. När jag försökte slita bort dem var det som om mina händer fylldes av slem. De hade ingen ryggrad, inga ben alls! Och så pep de: Ta honom, kväv honom, ät honom! Fler kastade sig över mig, jag sprang in vardagsrummet, de hängde vid mina kläder. En av dem limmade sig fast över min mun och näsa och jag fick svårt att andas. Jag ramlade omkull. Tog tag i bokhyllan men lyckades inte hålla mig upprätt. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, jag var väl närmast medvetslös.

När jag vaknade upp satt jag i trappan utanför Stefans dörr. Den stod på glänt och därinne hörde jag förtjusta pip och smaskanden. De åt honom!

“Vadådå”, pep en, “en människas kropp är cirka 60 procent vatten!”

En annan la till:

“Och våra är 90 procent, men vilket vatten sedan!”

Jag stängde dörren och rusade ner mot parkeringsplatsen, kollade att jag hade bilnyckeln i fickan, slet upp bildörren och körde snabbt från platsen. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade en laserpekare i bakfickan. Jag vet inte, kanske hade jag fått med mig den från bokhyllan när jag föll. Kanske var det den som räddade mig.

Jag kollade på sociala medier, tidningar, allt sånt men hittade ingenting om “mystisk död”. Efter nån vecka blev min nyfikenhet för stor. Jag åkte till Stefan, ringde på dörren men ingen öppnade. Det hördes ingenting från lägenheten. När jag var på väg ut, tittade jag ner trappan till källaren. Vid källardörren rörde sig några små glansiga geleklumpar in under tröskeln.

Jo, en sak till: Don’t try this at home!

Signaturmelodi

Vi hörde “Instant Life”, skriven av signaturen BIG och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har Creepypodden tagit slut för denna gång. Men var det verkligen Creepypodden du lyssnade på? Eller är detta i själva verket någonting som bara intill nästan allra minsta detalj liknar Creepypodden? Som bara skiljer sig i något minimalt, som man knappt märker? Det får vi aldrig veta. Men vi hörs igen om två veckor, den saken är säker.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.