Avsnitt 289: Med eller utan telefon

I de senaste avsnitten av Creepypodden har det talats mycket om att det okända finns närmare än vi tror. Temat fick mig att fundera, och jag kom att tänka på en historia jag hörde för lite drygt tio år sedan av min dåvarande klasskamrat på gymnasiet.

Det hon och hennes kusin fick uppleva på en konsert i Stockholm hade skrämt henne, och när hon lite motvilligt berättade om händelsen för mig så såg jag på henne att rädslan fortfarande satt i och att hon fortfarande inte hade någon förklaring till händelsen.

Att hon ens berättade om detta för mig var bara av en slump. Vi var några tjejer från gymnasiet som sågs en höstkväll och bastade. Mörkret, bastun och skogen utanför medförde att vi inte helt otippat började berätta spökhistorier. Tjejen, vi kan kalla henne Anna, hade inte så många historier på lager så när det var hennes tur så ursäktade hon sig nästan, då hon trodde att hennes berättelse skulle vara för mesig jämfört med våra något kryddade historier och vandringssägner.

Ändå var det hennes berättelse som skrämde mig mest, och som jag fortfarande än idag kan få rysningar av. Berättelsen var så intim och nära, och skilde sig från de gamla klassiska spökhistorierna som vi var vana vid att höra. Det var därför som jag kom att tänka på just denna historia, nu i samband med den senaste tidens flitiga lyssnade på Creepypodden, och frågan som väckts i mig om vi verkligen är ensamma hemma. Eller om vi delar våra hem med något som av någon anledning fortfarande bor kvar. Nu ska jag återberätta historien som jag fick höra av min gamla klasskamrat Anna den där bastukvällen för tio år sedan, så gott som jag minns den.

Anna och hennes kusin Matilda var på besök i Stockholm hos sin farmor. Farmodern bodde i en gammal sekelskiftslägenhet i ett av Stockholms finare kvarter. Anna och Matilda åkte ofta till Stockholm under de tidiga tonåren för att shoppa, äta på spännande restauranger eller gå på olika musikarrangemang, och de hade då förmånen att få bo hos sin farmor.

Den här gången hade kusinerna nyss fyllt fjorton år. De skulle ner över helgen för att gå på konsert och köpa nya kläder inför kommande skolstart. Farmor själv var bortrest över helgen så flickorna hade fått förtroendet att bo själva i den stora lägenheten, på villkor att de skulle sköta om lägenheten och varandra.

Lördagskvällen för konserten kom och kusinerna gjorde sig i ordning. De tog tunnelbanan och kom fram till arenan. Eftersom detta var i början av 2000-talet hade dåtidens fjortonåringar inga smartphones som de höll konstant i fasta grepp i handen, utan vanliga mobiltelefoner utan särskilt många fler funktioner än SMS och telefonsamtal. Väl utanför arenan insåg Anna att hennes telefon var borta. Hon måste ha glömt sin mobiltelefon någonstans, förhoppningsvis i farmors lägenhet. Flickorna suckade, men bestämde att de skulle hålla sig extra tätt tillsammans och om de tappade bort varandra valde de en mötesplats där de skulle träffas.

Konserten var i full gång och flickorna njöt av musiken och stämningen. När kanske halva konserten hade gått så kände Matilda hur det vibrerade i jeansfickan. Hon plockade upp mobilen, och blev förvånad. Hon tog tag i Anna och visade upp displayen för henne: det var ”Kusin Anna” som ringde.

Anna blev direkt orolig. Vem var det som ringde från hennes telefon? Matilda svarade, men musiken var så hög så hon hörde inte vem som var på andra sidan luren. Till slut bröts samtalet. Helvete. Anna måste ha tappat den på vägen, och nu har någon hittat den och försöker få tag i henne. De gick ut från konserten och ringde tillbaka både en, två och tre gånger, men ingen svarade. Konstigt, tänkte kusinerna, men gick in igen för att inte missa slutet på den efterlängtade konserten. Då kände Matilda hur det vibrerade i fickan igen, och såg att ”Kusin Anna” ringde. Hon skyndade sig ut från arenan och svarade. “Hallå, hallå?” Men hon hörde ingen röst i luren. Samma scenario upprepade sig kanske fem gånger till, tätt efter varandra, utan att någon hördes i telefonen.

När konserten var slut fortsatte Anna och Matilda försöka ringa upp, men ingen svarade, och nu ringde ingen tillbaka heller. Flickorna var övertygade om att någon hade hittat mobilen och nu skulle de retas med dem. Inget att göra något åt nu, vi får polisanmäla förlusten imorgon, tänkte flickorna och satte sig på tunnelbanan på väg hem.

Klockan hade hunnit bli strax efter ett på natten när de kliver in i trapphuset. De går upp för trappen och in i lägenheten. Byter om, borstar tänderna… Och det är då Anna får syn på den. Mobilen! Där på soffbordet ligger Annas mobil. Flickorna stelnar till och tusen tankar far genom deras huvuden. Har någon varit här? Men varför? Vem är det som har ringt från Annas mobil till Matilda under kvällen?

Som jag nämnde tidigare så är det än idag ingen som vet vem det var som ringde under kvällen. Men en sak gnager fortfarande i Annas huvud. För när Anna efter chocken med mobilen skulle gå in i gästrummet fick hon till sin fasa se att plattången som de använde tidigare på kvällen låg på golvet, påslagen. Dock luktade det bara bränt och fanns inga tecken på brand eller så. De måste helt enkelt glömt den på när de gjort sig i ordning.

Så, den som ringde. Försökte den varna dem? Ingen vet, men en sak är säker, den eller det som ringde ville säga dom någonting viktigt. Så vem var egentligen hemma den där kvällen och såg över lägenheten när kusinerna inte gjorde det?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en upplevelse från lyssnaren Jolina, uppläst av Rakel Josephson.

Det är märkligt, hur länge de kan leva kvar i vårt kollektiva minne, berättelserna som börjar med ett telefonsamtal. Som till exempel den om vad Gary Sudbrink var med om.

I februari 1993 var New Yorkaren Gary Sudbrink 27 år gammal och låg i det amerikanska flygvapnet. När vår historia börjar hade han nyligen varit med om några märkliga små händelser. Inget han gick och tänkte på då, innan telefonsamtalen började komma, men i efterhand sådant han förgäves sökte samband och förklaring i.

Till exempel hade Garys bror Steven, en dag något år dessförinnan, då han satt i bilen på motorvägen på väg till ett bröllop, sett en bil liknande Garys köra upp bredvid honom, och i förarsätet sett en man som såg ut som Gary. Mannen gjorde några märkliga miner åt honom, och accelererade sedan iväg och försvann. På bröllopet träffades bröderna, och Steven nämnde då mötet på motorvägen. Det var förbryllande för Gary hade flugit dit. Som sagt, inget någon satt och grubblade över, men i efterhand – vem hade det varit?

En dag innan telefonsamtalen började komma befann sig Gary på en flygplats i Texas, på väg att boarda en flight hem till föräldrahemmet i New York. Då kom en okänd man fram med en dokumenthållare och började ställa honom frågor. Gary trodde det var någon undersökning och svarade på vad han hette, hur hans namn stavades och var han var på väg. Sedan försvann mannen med dokumenthållare. Men när Gary satt på flygplanet dök en annan man med dokumenthållare upp, satte sig bredvid honom och började ställa liknande frågor. Gary bad om att få bli lämnad i fred, men inte förrän en flygvärdinna kom och påpekade att den främmande mannen inte hade biljett till platsen bredvid Garys försvann han.

Gary landade och åkte hem till sina föräldrar för att överraska dem – ingen hade vetat att han företagit sig den spontana hemresan. Kvällen därpå ringde han sin gamla barndomsvän Mike för att se om de kunde träffas. Då fick han höra något märkligt. Mike påstod att de hade talat i telefon dagen innan. Någon som låtit precis som Gary hade ringt Mike och berättat att han spontant flugit till New York, men att han nu kände sig förkyld. Det var förbryllande. Personen som låtsats vara Gary dagen innan hade påstått att han landat på flygplatsen LaGuardia, medan Gary själv landat på JFK och dessutom inte alls var förkyld utan kärnfrisk.

Det var då det första telefonsamtalet kom, precis då. Gary tryckte bort Mike och svarade, och det han fick höra var så konstigt att han tryckte igång telefonsvararmaskinens inspelningsfunktion. Och det vi hörde i början utspelade sig.

Något som lät som en förinspelad röst som sedan dragits ned i hastighet frågade honom upprepade gånger om han var Gary Sudbrink. Sedan sade rösten: “Vi kommer för att vara i den här planeten. I den här planeten.”

Samtalet bröts men vid elvatiden på kvällen ringde det igen, och rösten var där. Den lät likadant och sade liknande saker. Gary förstod ingenting. Nästa gång det ringde tog Garys pappa luren, och pratade med rösten. Han misstänkte att det var Garys bror Steven som busringde.

Garys mamma tar också luren och försöker se om hon kan känna igen rösten, innan Gary tar luren igen.

Dagen efter ringer det igen, och samtalet är av samma typ. Det märkligaste som sägs är väl detta, de konstigt formulerade frågorna om när Gary kommer vara tillbaka från Texas – vilket han ju på sätt och vis är då när han är i föräldrahemmet i New York – och varningen att en annan röst härmar hans.

Fyra gånger ringde det på telefonen hemma hos Garys föräldrar. Sedan slutade telefonsamtalen komma från den okända, mystiska rösten, och kom aldrig mer. Inspelningarna har sedan dess cirkulerat i UFO-kretsar och på nätet, men ingen har lyckats avslöja vad det egentligen var som pågick. Ett skämt, någon sorts bedrägeriförsök, en galnings nycker, eller något betydligt mörkare? Ingen vet.

Allt som går att säga är att många nyheter, både dåliga och goda, fortsätter levereras per telefon. Som i nästa historia, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.

Jag bor sedan fem år tillbaka i en by i Småland. Trivs bra i mitt hus, det är en enplansvilla med stor källare och ganska mycket tomt. Jag har en inneboende, Johan, som tillfälligt hyr källaren sedan någon vecka tillbaka. Det är ett bra sätt för mig att få in lite extra pengar, men känns också bra eftersom byn känns otrygg just nu.

För tre år sedan genomfördes nämligen ett mordförsök här, av en man som dömdes till tre år i fängelse. Vi var många som var överens om att straffet var för lågt. Man blev också chockad över att han inte dömdes till rättspsykiatrisk vård, eftersom han verkade helt sjuk. Det är såklart svårt att veta vad som är sant. Men jag vet att de hade hittat bilder på offret på hans mobil, bilder som han tagit när hon låg och sov innan han genomförde mordförsöket.

Straffet är snart avtjänat enligt vad jag hört, och då är han ute på fri fot. Det känns därför skönt att inte bo här själv, och att det är en man jag bor med, som kan försvara mig. De första dagarna han bodde här höll han mest till där nere, men på senaste tiden har han kommit upp mer. Jag hade önskat att han var här uppe ännu mer. Jag har känt en obehaglig känsla när jag är ensam här uppe, som om jag var iakttagen.

Igår kväll stod jag i köket och gjorde en macka. Johan satt i soffan och tittade på TV. Jag hörde plötsligt hårda slag på fönstret, och stelnade till. En stöt gick från hjärtat hela vägen ut i fingerspetsarna och tårna. Ingen syntes till utanför fönstret men jag hade hört ljudet, utan tvekan.

Jag skyndade in till vardagsrummet och satte mig bredvid Johan i soffan. Jag var helt skakig och hade svårt att formulera mig, men fick till slut fram vad som hade hänt och att jag var så rädd att det skulle vara mördaren. Jag hade hört att den han hade gett sig på var en kvinna i min egen ålder.

Johan lade en hand på min rygg och sade lugnt att det kunde ha varit vad som helst, inte nödvändigtvis någon mördare, men att han kunde gå ut och kolla om jag ville. Jag sa att det inte behövdes. Han höll kvar handen länge, som om han väntade på att oron skulle gå över. Det kändes bättre.

Sedan påminde han mjukt mig om något han nämnt tidigare i veckan, att han skulle åka iväg över helgen. Fan också. Om det hade funnits någon annan jag kände i byn hade jag bett dem komma hit sova över. Jag ville verkligen inte vara själv nu. Jag gick och lade mig tidigt den kvällen och låg länge och vände och vred på mig i sängen. Varje gång jag var på väg att somna ryckte jag till och spärrade upp ögonen, och var tvungen att se till att det inte stod någon utanför fönstret.

Om Johan och jag hade känt varandra lite bättre hade jag försökt övertala honom att stanna kvar, men det kunde jag inte nu, han skulle ju tycka att det var jättekonstigt. Vi var ju inte ihop. Jag fick hitta något annat sätt att lösa det. Jag lyckades till slut somna en liten stund, men vaknade av ett plötsligt vitt ljus, som en blixt. Det varade bara i någon sekund. Jag slog upp ögonen i det mörka rummet. Det var alldeles tyst, och jag började tro att jag hade drömt alltihop, men sedan hörde jag ljudet av kvistar som bröts i trädgården.

Jag flög upp ur sängen och sprang in till vardagsrummet, satte på teven och kröp ihop i soffan, och försökte tänka ut vem jag skulle ringa. Någon måste jag ha hos mig nu. Känslan av att vara iakttagen var stark, och jag kollade mig frenetiskt runt i rummet. Så hördes tre skarpa dunsar från köket. Det var ett ljud jag inte kunde bortförklara. Någon knackade på fönstret. Med hjärtat hamrande så att jag skakade, gick jag långsamt ut i köket, och fick ögonkontakt med en man utanför köksfönstret. Han hade en svart mask för ansiktet med hål för ögonen och munnen, och han bara stod där och tittade rakt på mig. Jag kände mig helt fastfrusen med fötterna i golvet. Mannen förde pekfingret framför munnen, som för att signalera att jag skulle vara tyst. Han höll upp sin mobil och pekade på den, sen på mig.

Jag skrek rakt ut, som ett skrämt barn. Sekunden senare hördes Johans fotsteg uppför trappan från källaren. Mannens uppsyn förändrades av mitt skrik, de fylldes av frustration, nej, snarare fruktan. Han började backa bakåt in i mörkret, men fortsatte titta rakt på mig med den där blicken. Jag ville att Johan skulle hinna se honom, men när han kom upp för trappan hade mannen försvunnit iväg. Johan frågade mig vad som hade hänt, men jag kunde inte svara, jag var för uppskakad. Istället gick jag in på toaletten och låste dörren. Lyckligtvis hade jag min telefon med mig och slog 112.

Det måste ha varit han som fotograferat mig. Hans kamerablixt väckte mig. Han hade gått till väga precis som när han försökt mörda den andra kvinnan, tre år tidigare. Mina tankar avbröts när larmcentralen svarade och frågade vad som hade inträffat.

Jag berättade att jag bodde i en by där en mördare var på fri fot, att en maskerad man varit utanför mitt hus, att han hade tagit bilder när jag sov och nu hade stått utanför mitt fönster och stirrat på mig. Jag sa att de behövde komma hit. Hon svarade att hon skulle skicka någon. De frågade om mitt namn och om jag var ensam. Jag berättade att jag hette Hanna, och om min inneboende, och att vi behövde hjälp.

Johan började knacka på dörren, men jag skrek åt honom att gömma sig, och hörde hur han gick in mot köket. Det blev tyst i luren.

“De där fotoblixtarna du menar väckte dig, är du säker på att det var någon som tog dem på dig utanför ditt fönster?”, sade kvinnan i luren.

“Ja, jag hörde honom ute i trädgården efter det.”

“Jag menar, är du säker på att de kom utifrån?”

“Vad menar du? Han pekade på sin mobil och sen på mig. Han fotade sitt förra offer när hon sov, också.”

“Han har också ringt oss, Hanna. Det var det han försökte visa. Du och din inneboende gömmer er inte från den maskerade mannen. Det är han som försöker gömma sig från din nya inneboende.”

Låset på badrumsdörren gav ifrån sig ett litet klick när det vreds om.

Vi hörde “Den flydde mördaren”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.

På samma sätt som telefoner måste vara en självklar i en samtida berättelse för att vi ska kunna orientera oss i den och få en känsla av dess trovärdighet finns det ännu levande minnen från den tiden då telefonerna var relativt få, och låsta till väggar och skrivbord. På sätt och vis följer de berättelserna en helt annan logik, och tvingar sina rollfigurer förhålla sig till andra regler. Det är subtilt, men kan förändra allt.

Hur det kan se ut i praktiken ska vi få höra nu, i ett minne från barndomen som lyssnaren Ninni skickade in till podden för en tid sedan. Hon ville berätta om vad hon mindes om “Källargubben”, och hennes historia läses av Petra Werner.

Har du varit med om att någon du inte sett på väldigt länge, plötsligt bara dyker upp? Under en tid har du gått och tänkt på denna person. Och så, en helt vanlig dag, när du viker runt ett hörn eller går ut genom en dörr, så står han där, den där gamla skolkamraten eller kollegan.

Det hände mig när jag förra veckan tog en promenad i stadsparken. Det var en solig och något blåsig dag, men våren var verkligen på väg. Den senaste tiden hade jag tänkt på Ingegärd och hennes föräldrar och vad det blev av dem, efteråt. På min väg genom parken mötte jag en kvinna med barnvagn. Hon verkade vagt bekant och jag insåg att det faktiskt var Ingegärd! Hon stannade upp, och hade känt igen mig med.

Så många år hade gått sedan jag senast såg henne. Då hade hon varit 16 år och precis gått ut grundskolan. Hennes familj flyttade från stan sedan, och hon började gymnasiet på det nya stället. Nu hälsade vi hjärtligt. Det visade sig att hon var på besök här i sin gamla hemstad; hon hade en dotter som bodde här och barnet i vagnen var hennes barnbarn. Det var oundvikligt att inte fråga om Ingegärds familj, vad de gjorde, hur de hade det. Ingegärd berättade att hon var gift och hade två vuxna barn, en son och en dotter samt det lilla barnbarnet. Båda föräldrarna var döda, mamman så sent som för två år sedan. Och gällande Marie-Louise så var det ju som det var.

Vi slog följe en bit på vägen genom parken. Vi pratade om hur staden har förändrats sedan Ingegärd bodde här, och att det faktiskt finns sådant som är bättre än förr. Ingegärd pratade en hel del om sin mamma och hennes sista tid i livet som hade varit jobbig. Själv hade hon inte börjat på gymnasiet som planerat. Istället hade hon börjat jobba i en butik och ganska snart fått sällskap med en schysst kille. Hon hade blivit mamma när hon var 18 år och nu var hon till och med mormor. Jag berättade lite om mig själv och min familj och vad jag arbetade med. Därefter hade vi uttömt alla samtalsämnen och gick åt varsitt håll.

När jag kom hem letade jag upp det enda fotot jag har av Marie-Louise. På fotot står vi uppställda tillsammans i våra fina klänningar i husets trädgård. Vi har varsin blomma i handen och ler lite blygt. Det är Henning som har tagit fotot. Bilden är i svartvitt och lite suddig och jag tycker vi ser ut som två små älvor. Mötet med Ingegärd hade rört upp den där gamla historien, som jag så framgångsrikt lyckats tränga undan.

På den här tiden, när det där med Marie-Louise hände, var en mobil nånting man hängde i fönstret. Vi hade inte ens någon egen hemtelefon. Vi bodde i ett gult hus som låg i en trädgård. Hyresvärden var en så kallad privat hyresvärd, det vill säga Signe och Henning, som bodde i lägenheten bredvid vår, ägde hela huset och det var till dem vi betalade hyran. De bestämde vilka regler som gällde.

Vi, det var jag och mina föräldrar, bodde i ett rum och kök på andra våningen. Mina föräldrar hade bott där länge innan jag gjorde entré, och det hade säkert fungerat bra för två personer. Men tillsammans med ett växande barn blev det lite trångt. Dessutom var Signe och Henning av den uppfattningen att barn är något som man möjligen kan klä upp, ställa ut i trädgården och fotografera när det är fint väder, men de skulle helst varken synas eller höras och särskilt inte höras. Om man var stillsam kunde man få karameller av Henning, men bara om inte Signe var med. Hon var snål, sa min mor, eftersom hon inte delade med sig av all den frukt som äppelträden gav. Istället försökte hon och Henning äta upp allihop själva och fick hål i tänderna.

Huset bestod av två våningar och det fanns både källare och vind. På vinden torkade man sin tvätt som man tvättade i källarens bykstuga, men huset saknade varmvatten och därför fick man värma vatten på spisen. I vindstrappan, bakom väggen, fanns det husbock. Jag hade svårt att se hur den kunde få plats där; jag såg framför mig ett djur som liknade en julbock av halm inklämt bakom väggen. Jag frågade mor, men hon kunde inte förklara hur husbocken såg ut.

Huset låg i en trädgård. Där fick man vara och leka, under förutsättning att man lekte stillsamt. Där fanns även en liten sandlåda. Jag var det enda barnet i huset, så om jag inte hade någon att leka med blev det både stillsamt och tråkigt. De ställen där man inte fick leka var på vinden och i källaren, speciellt inte i källaren, för då kunde “källargubben” komma och ta en. Om inte annat gjorde det källaren spännande. När min mor kom upp från bykstugan brukade jag alltid be henne att snyta sig. Jag tyckte det var lite läskigt att det hon snöt ut var alldeles svart. Det hade något att göra med eldningen, men jag fattade inte riktigt hur det hängde ihop. Ibland fick jag följa med mor eller far ned i källaren för att hämta något, för i källaren fanns det också förråd. Min mor brukade förvara sylt och inlagda gurkor där.

Varje gång jag fick följa med ned i källaren var jag spänd och förväntansfull. Och varje gång blev jag lika besviken. Bykstugan var bara ett vanligt rum med skrovliga, kala väggar. Där fanns ett stort så kallat bykkar och en lucka där man la in bränslet för att värma upp tvättvattnet. Källargången var dåligt upplyst och gjorde ett smutsigt och dammigt intryck. Här var visserligen förrådets dörrar och väggar av hönsnät så man kunde se in, men det var inte heller så spännande. Eller jo, när någon hade ett extra stort lager av sylt var det något jag gärna studerade. Jag var mycket förtjust i all slags sylt, men speciellt hallonsylt.

Någon källargubbe syntes dock inte till. Inte för att jag förstod var han skulle kunna gömma sig i så fall. Om han inte var mycket liten, men det var han ju inte. Precis som med husbocken hade jag en föreställning om hur denne källargubbe såg ut. Han var en mycket lång, himmelsblå figur med stora vita ögon och en alldeles rund öppen mun. Denna figur fanns på riktigt, det var i själva verket en jättestor skulptur som fanns i trädgården hos en konstnär. Vi åkte där förbi ibland och jag blev alltid lite skrämd av den där figuren med sina stora ögon.

I mitt hus var jag som sagt det enda barnet, men det bodde flera barn i mitt kvarter. Vi brukade leka tillsammans, både pojkar och flickor och var ungefär i samma ålder, sådär fem-sex år. Jag var sex. Men pojken tvärs över gatan som jag tidigare kunnat leka med, han hade fyllt sju år och nyligen börjat skolan. Det gjorde honom mallig och han retade oss “småbarn” för att vi inte kunde alfabetet. Marie-Louise var också sex år, och hon var min bästa vän. Hon hade flyttat in i grannkvarteret för drygt ett år sedan och vi hade snabbt lärt känna varandra. Ingegärd var hennes storasyster, och nio år gammal. Deras pappa jobbade på posten och deras mamma jobbade halva dagar på nåt kontor. Hemma hos Marie-Louise fanns det en teve. De var de enda jag kände som hade teve, och ibland fick jag gå dit och titta på barnprogram.

Marie-Louise var på flera sätt så som jag ville vara. Hon var söt som en docka! Hon hade ljusbrunt hår i lockar och alldeles blåa ögon. Jag hade också blå ögon men mitt hår var råttfärgat och alldeles rakt. Min mor kallade min hårfärg för “sandré”, men jag tyckte inte att det lät så mycket bättre att ha “sandfärgat” hår. Marie-Louise var så modig; hon fick själv välja vad hon skulle ha på sig – sa hon i alla fall – och hon vågade gå in i bageriet och fråga om vi kunde få trasiga kakor eller till och med färska bullar. Hon vågade gå över gatan, utan att gå på övergångsstället. En gång gick vi själva ända till stadsparken, men efter det fick jag inte träffa Marie-Louise på över en vecka.

En av de sista varma dagarna i september satt vi i vår trädgård med våra dockor och hade saftkalas. Så gick solen i moln och det började duggregna. Vi packade fort ihop alla dockor och dockservisen i den medhavda korgen, sedan sprang vi uppför trapporna till lägenheten där jag bodde. Korgen var stor och ganska tung och vi höll i den båda två. Halvvägs upp i trappan tappade vi korgen. Alla sakerna ramlade ur och ner för trapporna med ett stort skrammel. När vi kom upp till andra våningen stod hyresvärdens fru, Signe, i dörren. Hon undrade vem det var som förde sådant oväsen. Jag neg och bad om ursäkt medan Marie-Louise fnissade bakom mig.

Vi rafsade ihop alla sakerna och gick in till mig. Vi satte oss i kökssoffan som stod invid fönstret. Det regnade nu så det stänkte på fönsterblecket och det såg ut att kunna hålla på en stund. Vi var ensamma hemma; min far var jobbet och min mor var på besök hos en tant och skulle komma hem om någon timma. Vad skulle vi hitta på? Jag hade ett nytt pussel, men det tyckte inte Marie-Louise var roligt. Hon tog en stol och ställde den intill diskbänken. Uppkliven på stolen började hon öppna köksskåpen för att göra en “invettering” som hon sa, för att kolla vad vi hade i våra skåp. Jag tyckte inte om det och blev orolig att hon skulle flytta på vårt porslin eller ha sönder något. Samtidigt blev jag ängslig för att hon skulle bli uttråkad och gå hem, och lämna mig ensam. Min mor var hemmafru, så det var inte så ofta som jag var hemma alldeles själv. Farmor kom ibland, men hon var inte så rolig att leka med. Hon bakade en jättegod sockerkaka, men var inget bra på att läsa sagor. Däremot kunde det vara roligt när hon berättade om hur det var när hon var liten och gick i skolan. Då hade det funnits något som kallades för skamvrå, där barn som gjort något bus fick stå och skämmas. Där fick farmor tydligen stå ibland, men enligt henne var det inte hon som hade hittat på något ofog, utan det var någon skolkamrat som lurat henne att vara olydig.

Där sitter vi alltså i kökssoffan, jag och Marie-Louise, och har tråkigt. I vart fall har Marie-Louise tråkigt, det kan jag se på hennes ansiktsuttryck. Ända sedan vår “utflykt” till stadsparken i somras har vi träffats mera sällan och jag vet att hon har börjat vara med en annan flicka som är sju år. Jag vill att Marie-Louise ska vara med mig och ingen annan! Men vad ska vi göra? Om vi ska hitta på något får det inte låta så mycket. Inte som i huset där Marie-Louise bor, där kan man springa upp och nedför trapporna utan att någon klagar. Eller se vem som vågar hoppa från högst trappsteg. Det gör självklart Marie-Louise.

Men du, säger Marie-Louise plötsligt, vi kan väl gå upp och kolla på vinden?

Jag går med på det, bara för att få nöjet att smyga i trapporna, tyst öppna vindsdörren och gå in på vinden. Den här dagen är vinden tom på tvätt. Det är bara ett stort, tomt rum, med tomma tvättlinor och en ask med några kvarglömda tvättklämmor. Marie-Louise tittar upp mot vindsfönstret. Det regnar fortfarande. Hon känner på den smala stegen som är riktad mot vindsfönstret och tar ett par prövande steg uppför innan hon går ner igen. Inte ens Marie-Louise törs klättra upp på vindsstegen och det tycker jag känns rätt bra. Hon hänger med huvudet och vindar med ögonen i kors mot mig. Sen lyser hon upp.

Vi skulle ju kunna gå ner i källaren och kolla!

Nej, säger jag, det får jag inte för mor. Inte gå dit ner ensam.

Men vi är ju inte ensamma, säger Marie-Louise. Vad är du rädd för, att du ska få stryk eller?

Nä, säger jag, men där finns källargubben och han kan komma och ta oss.

Jasså du, säger Marie-Louise, finns han i er källare också? Så säger min mamma med, men han kan ju inte vara på två ställen på samma gång, eller kan han det? Och förresten så säger Ingegärd att det bara är ett påhitt av mammor och pappor för att vi barn inte ska vara i källaren och busa. Det är bara ljug alltihopa, så det så.

Jag har inget att sätta emot hennes påstående. Det låter ju otroligt om det skulle kunna finnas två källargubbar, en i mitt hus och en i huset där Marie-Louise bor. Och om dessutom Ingegärd har sagt att det bara är ett påhitt så kan det nog ligga någon sanning i detta. Ingegärd är ju mycket äldre och kan mer än vad vi gör.

Vi går med smygande steg ner för alla trapporna. Denna gång sticker inte Signe ut sin sura min, så vi är verkligen tysta. När vi står framför den gröna källardörren blir jag nervös. Jag både vill och inte vill öppna dörren. Det är egentligen konstigt att dörren inte är låst, men när det här utspelar sig låste man inte dörrar lika ofta som nu. Det är bara porten som hyresvärden Henning låser prick klockan tio på kvällen. Därefter är det ingen som kommer in som inte har nyckel, och har man inte nyckel så har man inte där att göra, tycker Henning.

Självklart är det Marie-Louise som tar tag i handtaget och öppnar dörren. Innanför är det halvskumt och luktar damm och något annat. Kontaktknappen sitter högt upp intill dörren och jag har svårt att nå upp, men lyckas tända lyset när jag står på tå. Källaren ser lika trist ut som vanligt, men spännande är det ändå, eftersom vi går in olovandes, utan att vare sig far eller mor vet om det.

Vi kikar in genom förrådsdörrarna och gissar vad som kan finnas i kartonger och lådor. I hyresvärdens förråd finns det två par jättegamla skidor med läderbindning. Marie-Louise låtsas att hon är den sura Signe som åker skidor och det är omöjligt att hålla sig för skratt. Huset är lyhört så vi måste passa oss för att inte gapskratta, vilket gör att det blir ännu roligare.

Jag är helt slut i magen av återhållet skratt, när Marie-Louise öppnar en av förrådsdörrarna. Det är gamla tant Ainas förråd. Hon är lite glömsk och har säkert glömt att låsa när hon var där senast. Marie-Louise pressar sig in mellan en stor kartong och en gammal fåtölj, det är trångt i tant Ainas förråd. Hon bodde tidigare i ett stort hus, men nu är hennes man död och då har hon flyttat till två rum och kök i mitt hus. Hon bor på nedre botten, ovanför källaren. Längst in har hon två hyllor med sylt och inlagda grönsaker samt en potatisbinge. Och hon har flera sorters sylt; hallonsylt, blåbärssylt och lingonsylt. Alla burkar har en ordentlig etikett påklistrad. Jag kan inte läsa, men Marie-Louise har lärt sig en del av Ingegärd. Förresten syns det att det är hallonsylt i den burk som Marie-Louise plockar ner från hyllan.

Kolla här, hallonsylt, det är ju din favorit!, säger hon. Ska vi smaka?

Du är inte klok, säger jag. Vi kan ju inte bara ta en burk för tant Aina.

Men här finns ju hur många burkar som helst, säger Marie-Louise, inte märker hon om det fattas en. Och du har ju sagt att hon är dimmig i huvudet och glömmer saker!

Jag håller med, men tycker ändå inte att det är rätt. Jag föreslår att vi ska gå upp till tant Aina och tala om för henne att hon har glömt att låsa sin förrådsdörr. Då kanske vi kan få en burk sylt som tack. Det tror inte Marie-Louise. Hon tar ett fast grepp om burklocket och vrider om, men locket sitter stadigt fast. Samtidigt har jag snabbt pressat mig in i förrådet och försöker ta burken från Marie-Louise. Det krasar och klirrar när burken slår i golvet och sylt och glasskärvor sprids ut.

Men höll inte du i burken?, säger jag förskräckt.

Det var ju du som försökte ta burken och gjorde så jag tappade den, säger Marie-Louise.

Vi börjar gräla om vems fel det är att syltburken gått sönder. Till slut säger hon plötsligt att det är mitt fel att vi gick in i källaren över huvud taget och skriker att jag är barnslig. Det blir droppen för mig; jag är både arg och ledsen och springer därifrån det fortaste jag kan. Jag bryr mig inte om att källardörren slår igen bakom mig med ett brak. Jag struntar väl i om sura Signe kommer och kollar vad som står på, för då kommer Marie-Louise att få skäll och det är rätt åt henne!

Jag går ut i trädgården på framsidan en stund och lugnar ner mig. Det har slutat regna, men det finns några vattenpölar där jag kan skölja av fläckarna av sylt från mina skor. Efter en liten stund ser jag min mor komma in genom grinden. Hon ler mot mig och jag blir glad.

Är du här själv och väntar på mig?, säger mor. Skulle inte du och Marie-Louise ha saftkalas i trädgården med dockorna?

Jo, säger jag, det hade vi också. Jag lekte lite med Marie-Louise, men det började regna och då gick hon hem så då tänkte jag att jag väntar på dig.

Jag vet inte varför jag ljög för min mor. Det brukade jag verkligen inte göra, men nu hade vi gjort något förbjudet och det tog emot att säga som det var. Dessutom hade jag ju lekt med Marie-Louise, så långt stämde det.

Mor och jag går upp till vår lägenhet. Mor gör i ordning lite lunch, stekt blodpudding som jag äter med lingonsylt. Det börjar regna igen, så jag vill inte gå ut något mer. Medan mor donar med något i köket så leker jag med mina dockor och dockmöbler.

När mor säger att jag måste plocka undan mina leksaker för att hon ska duka till middag, har jag helt glömt bort Marie-Louise. Min far kommer hem strax efter klockan fem och vi äter middag, köttfärsbiff med lök. Eftermiddagen går mot kväll, det mörknar allt tidigare nu. Klockan är nästan sju på kvällen när det ringer på dörren. Mina föräldrar tittar förvånat på varandra och far går och öppnar. Jag hör en upprörd röst och inser att det är Marie-Louises mamma Gerd som står där utanför. Far ropar på mig. Han säger att Marie-Louise inte har kommit hem ännu och undrar om jag har sett henne idag? Jag säger att vi lekte ihop utomhus på förmiddagen, men att det började regna och sen så har jag inte sett henne.

Jaha, säger Gerd upprört, då var det ju bortkastad tid att jag gjorde mig omaket att gå hit. Om ni hade haft en telefon så hade jag kunnat ringa istället. Jag och Ingegärd har varit runt överallt och frågat, men ingen vet ju någonting. Och min man kör runt i stan med bilen och letar.

Jag undrar för mig själv hur dags hon började leta efter Marie-Louise. Och varför kom hon inte hit först? Hon vet väl att Marie-Louise är min bästis? Far frågar var hon har varit och letat och det visar sig att hon har ringt till dem som har telefon samt varit hemma hos en annan familj. Det är alltså bara till oss och en till som hon har gått. Hon nämner ett par flickor som jag inte känner och som bor längre bort. Kanske är jag inte Marie-Louises bästa vän lika mycket som hon är min? Till slut går Gerd efter att upprört ha pratat om att ringa till polisen.

Klockan är nu närmare halv åtta och jag måste gå och lägga mig. Jag hör hur far och mor pratar i köket, men inte vad de säger. Jag somnar till det dämpade mumlet av deras röster.

När jag öppnar ögonen är det morgon och soligt. Min mor kommer in i rummet och säger att det är så fint väder idag och vill jag följa med henne till affären och handla? Det vill jag gärna, och när jag ätit min frukost så går vi ut.

I trappan möter vi tant Aina, på väg upp från källaren. Hon tittar på mor och säger att, tänk att det har varit inbrott i min källare. Jag blir genast orolig, och tittar ner i golvet. Givetvis borde jag ha tänkt på att städa undan den sönderslagna syltburken. Men så hör jag tant Aina beskriva hur det ser ut i hennes förråd. Alltmer upprörd berättar hon om flera sönderslagna burkar, utspilld sylt och fläckar i hennes fåtölj. Viskande säger hon till min mor att det ser ut som blod.

Jag tittar på tant Aina med uppspärrade ögon. Men då kan det ju inte vara vårt fel, mitt och Marie-Louises? Det måste ha kommit någon annan och stökat till det, efter det att Marie-Louise gått hem. Först då slår det mig att jag faktiskt inte såg Marie-Louise gå hem. Jag sprang ju ut till framsidan av huset och porten var på husets baksida. Grinden ut till gatan är på framsidan och det finns bara en utgång, åtminstone för de vuxna. Bakom cykelskjulet på baksidan av trädgården finns en liten öppning i staketet, lagom för ett barn att ta sig igenom. Då kommer man in i grannhusets trädgård, där Viktor bor med sina syskon och de brukar vi också leka med.

Nu är det jag som går och ringer till polisen, säger tant Aina bestämt.

Mor och jag går ut och vidare till affären. Jag tittar på mor men hon säger inget på hela vägen. I affären är det kö. Inne i centrum finns det ett så kallat snabbköp där man själv får plocka till sig sina varor i en korg av plast. Men i vår närmaste butik är det fortfarande expediering över disk och man måste be butiksbiträdet att plocka fram det som man vill köpa. Äntligen blir det vår tur!

När vi kommer hem står det en ”Svarta Maja” parkerad på gatan utanför vårt hus, en polisbil som de såg ut på den här tiden, utan särskild dekor och igenkännlig bara på dess svarta färg. Just när vi går in genom grinden kommer det en till. Två poliser kliver ur, den ene har kamerautrustning med sig. Både Signe och Henning står utanför den öppna porten, Signe med armarna i kors och håret i en rufsig knut. Hon är röd i ansiktet och pratar upprört med tant Aina, som står bredvid. Henning är i samtal med en polis och förklarar mycket omständligt hur han alltid låser porten prick klockan tio varje kväll, men att källardörren inte brukar vara låst. Polisen med kamerautrustningen går ner i källaren. Signe vänder sig till mig och mor.

Tänk att det kan ha hänt något med den där flickan som brukar leka här!, säger hon. Hon var ju här igår och lekte och det var ett väldans liv i trappan! Men hon har inte kommit hem, har varit borta sen igår eftermiddag. Och nu tror man att något alldeles förskräckligt kan ha hänt henne, man har hittat en annan flicka som har råkat illa ut i ett annat hus, man säger att hon…

Här börjar Signe viska och ställer sig närmare min mor, så jag hör inte vad hon säger, bara att hon avslutar med “att nåt sånt förskräckligt kan hända här!”

Vi går upp till vårt, mor och jag. Medan mor plockar upp varorna frågar jag enträget om vad det var som Signe sa. Jag vill veta vad det är som kan ha hänt Marie-Louise och den andra flickan. Men mor är tyst och eftertänksam och vill inte svara på mina frågor. Sen häller hon upp ett glas av sin hemgjorda saft och säger till mig att vi ska sätta oss vid köksbordet en liten stund. Det känns olustigt och jag skruvar på mig, vill inte dricka av saften.

Mor ser mig i ögonen och frågar allvarligt om jag har sett någon främmande man i närheten av huset där vi bor? Kanske i kvarteret eller rent av i vår trädgård? Någon “ful gubbe”? Jag har en mycket vag idé om vad en “ful gubbe” är för något, men en gubbe vet jag ju vad det är, det är en sån som Henning. Jag skakar på huvudet och säger att jag inte har sett någon i närheten som jag inte känner igen. Eller jo, det kom en främmande gubbe häromdagen, men det visade sig att han kände tanten som bor tvärs över gatan. Jag såg när hon öppnade dörren och han gick in. Mor frågar mig hur länge jag lekte med Marie-Louise igår, och vad vi gjorde? Varför gick hon hem, blev vi ovänner? Var det för att Signe blev arg på oss för att vi väsnades i trappan?

Jag känner att färgen stiger i mitt ansikte och att tårar kommer i ögonen. Gråtande börjar jag hackigt berätta alltihopa för mor. Om hur vi sprang i trappan och att alla sakerna ramlade ur korgen. Om hur vi gick upp på vinden och sedan ner i källaren och om den sönderslagna syltburken. Hon blir inte alls så arg som jag hade trott, trots att jag inte berättat allt förut. Hon ser snarast orolig ut och mycket allvarligt frågar hon mig om jag faktiskt såg Marie-Louise gå hem? Jag måste erkänna att det gjorde jag ju inte, men att jag sen hade tänkt att hon gått ut genom hålet i staketet bakom cykelskjulet och kanske gått hem till Viktor. Mor ber mig snyta mig och dricka lite saft. Hon tycker att vi ska prata med “farbror polisen” och att jag ska berätta samma sak för honom. Nu blir jag rädd, men samtidigt är det lite, lite spännande. Att få träffa en riktig polis!

Mor går ut och ner i trappan. Hon lämnar dörren öppen och jag hör hur hon pratar med poliserna. Så kommer mor tillbaka uppför trappan, följd av tyngre steg. Det är en lång man som kliver in i vårt kök. Han är ungefär lika gammal som min far, men har glasögon och mera hår. Mor drar ut en stol och ber honom sätta sig vid köksbordet. Polismannen sätter sig ned, ler mot mig och säger att han heter Stig. Han tar fram ett anteckningsblock och en penna och ber mig berätta samma sak för honom som jag nyss berättade för min mor. Jag börjar trevande att berätta med låg röst. Mor sätter sig bredvid mig i kökssoffan och håller mig i handen och nu går det lättare att prata. Polisen ser ganska snäll ut, inte alls som någon som slår bovar i huvudet med batong.

Han stannar kvar i minst en halvtimma, mor frågar om han vill ha kaffe, men det avböjer han. Så går han då äntligen. Jag har blivit torr i munnen och dricker upp all saften. Mor och jag sitter en lång stund i soffan. Ingen av oss säger något. Till slut säger mor att det är dags att laga lite lunch och att jag kan få pannkakor om jag vill. Det tycker jag låter bra, men jag vill inte ha någon hallonsylt till utan nöjer mig med lingonsylten. Resten av dagen sitter jag mest vid fönstret och tittar på poliserna som kommer och går.

När min far kommer hem från jobbet visar det sig att han redan har hört vad som har hänt; det har “snackats” en del på verkstaden där han jobbar. Vi äter middag och far vill veta allt om vad som utspelat sig under dagen i vårt hus, vilket medför att han får veta vad jag berättat för polisen. Givetvis blir han arg över att jag har varit i källaren utan lov. Han säger till och med att det kan vara mitt fel att Marie-Louise är försvunnen! Jag skulle inte ha lämnat henne ensam i källaren och jag skulle ha berättat alltihop för Gerd – nu är det så dags!

Jag blir ledsen och mor ber mig att gå in i rummet en stund. Hon ger mig en chokladbit, men jag vill inte ha den. Så stänger mor köksdörren och hon och far pratar vuxet. Jag sätter mig i soffan med en bilderbok, men jag tittar inte i den. Efter en lång stund kommer mor och far in i rummet med kaffe, saft och bullar. Far säger att han var dum mot mig förut, men att han bara blev så orolig över att jag hade kunnat råka illa ut. Vi äter bullar och dricker saft och kaffe, och det känns lite bättre.

Nästa dag kommer tant Aina in till oss redan tidigt på morgonen. Far har precis gått iväg till jobbet. Hon berättar att polisen har tagit prover på det utspillda i hennes källarförråd och flera fotografier. Nu har hon fått klartecken att hon får städa upp. Mor säger genast att hon ska hjälpa till och det vill jag också. Trots tant Ainas protester följer både mor och jag med henne ner i källaren.

Det ser förfärligt rörigt ut i tant Ainas källarförråd. Så såg det verkligen inte ut när jag lämnade Marie-Louise där! Det bedyrar jag för tant Aina flera gånger. Vi sopar upp krossat glas och torkar golvet med såpvatten. Fåtöljen är så fläckig att tant Aina bestämmer sig för att den får hamna på soptippen. När vi är klara ser det riktigt fint ut, även om det saknas en hel del sylt. Tant Aina säger med ett bistert leende att hon ändå inte hade kunnat äta upp alltihop själv. Jag tror att hon är ledsen. Det tror mor också. Hon säger därför bestämt att nu går vi upp till oss och dricker kaffe, och det har tant Aina inga invändningar emot.

Så går det två hela dagar. Vi som bor i huset, ja i hela kvarteret och kvarteren runt omkring, pratar inte om annat än vad som kan ha hänt med Marie-Louise. Bland oss barn är det delade läger; hälften tror att det är källargubben som har tagit henne, resten tror att det är en “ful gubbe”. Ingen av oss barn får gå ut ensamma och i husen runt omkring låser man både portar och källardörrar. Henning låser vår port redan klockan åtta. Polisen patrullerar både dag- och kvällstid i sina Svarta Major. Det går rykten om att det finns en annan flicka i stan som också varit försvunnen, men som man har hittat. Det blir helg. Lördagens tidning har stora, svarta rubriker på framsidan:

Man gripen misstänkt för barnarov!
En flicka fortfarande försvunnen.

Inne i tidningen finns det en artikel som berättar mer om det tillgripande som polisen har gjort. Mina föräldrar läser tidningen tyst tillsammans medan jag äter min gröt och smörgås. Jag är mycket otålig och frågar mellan tuggorna vad det står i tidningen? Står det något om Marie-Louise? Min far berättar med mycket allvarlig röst, att man har hittat inte mindre än två flickor, sex respektive åtta år gamla, som båda varit försvunna i flera timmar. Båda har blivit skadade av den man som polisen nu har tagit. Far säger att mannen är en “ful gubbe”. Jag är fortfarande inte säker på vad det betyder. När jag frågar, säger far att det är en sådan som tycker om småflickor.

Den åttaåriga flickan hittades av sin egen mamma i källaren i samma hus som de bor i. Flickan var illa åtgången, men kunde ändå lämna en bra beskrivning av mannen. Han hade sedan påträffats i kvarteret intill och förts bort av polisen i en Svart Maja. Den andra flickan hade också hittats i källaren men i ett annat hus. Båda flickorna hade fått åka till lasarettet. Polisen har hållit ett långt förhör med den “fula gubben”. Man vet ännu inte om han även har skadat Marie-Louise och man har inte hittat henne, trots stort polispådrag. Min far berättar att föräldrar till andra barn också har deltagit i sökandet. Detta ger mig mycket att fundera över. Jag förstår inte varför en gubbe som påstås tycka om småflickor har rövat bort två stycken och gett dem stryk? Om han nu tycker om småflickor så skulle han väl ha gett dem något gott, som karameller eller glass? Det säger jag inte till mina föräldrar, för jag har på känn att det är något annat som har hänt med flickorna, något riktigt otäckt. Jag vill inte veta mer om det. Jag tänker på Marie-Louise så det gör ont i magen.

Helgen blir dyster och regnig. Hösten börjar göra sitt intåg på allvar. Jag får fortfarande inte gå utanför trädgården ensam, men jag går ut en stund på baksidan och in bakom cykelskjulet. Viktor och hans två syskon är ute i sin trädgård tillsammans med sin mamma. När de får syn på mig kommer de genast fram och vill veta vad jag och Marie-Louise gjorde i källaren. Det känns inte roligt att behöva prata om detta; på något sätt känner jag mig skyldig till att hon är försvunnen, och det känns lite grann som att Viktor och hans mamma tycker det också. Hans syskon står bara och tittar på mig med nyfikna ögon.

Måndagens tidning berättar att mannen som rövat bort barnen nu är häktad för övergrepp mot två flickor samt att misstanke föreligger om att han har fört bort en tredje flicka. Mor berättar att det vidare framgår i tidningen att han bestämt nekar till att ha rövat bort den tredje flickan. Han har aldrig sett flickan, påstår han, när han blir visad ett foto av henne. Jag vet att det handlar om Marie-Louise, även om hennes namn inte nämns.

Rättegången i tingsrätten året därpå kommer att bli välbesökt; nästan alla i mitt kvarter är där, dock inte min mor och far. Det behöver de inte, för grannarna berättar gärna alla detaljerna, men utan att jag får veta särskilt mycket. Mannen kommer att bli dömd till fängelse för övergrepp i två fall, men man lyckas inte hitta några bevis för att knyta honom till Marie-Louises försvinnande. Hon förblir borta.

Snart börjar vi barn leka som vanligt igen, men de vuxna är mera noga med att låsa dörrarna. Och de envisas med att vi hela tiden ska tala om vart vi ska gå och till vem. Men inga flera barn försvinner eller råkar illa ut utom Viktor, som ramlar ner när han klättrar i deras äppelträd och bryter armen. Det är spännande med en gipsad arm och alla vi barn i kvarteret vill rita på hans gips.

Hösten har övergått i vinter och det närmar sig jul. En lördag när jag är på stan tillsammans med min far möter vi Ingegärd och hennes föräldrar. De vuxna samtalar en kort stund, och så utbrister Ingegärds mamma Gerd till mig med så hemsk röst: Vad skulle ni i källaren att göra!?

Jag blir ledsen, vilket Ingegärd märker. Hon tar mig åt sidan och tröstar mig. Hon frågar om det inte var så att det var Marie-Louises idé att gå ned i källaren? Jag spärrar upp ögonen. Visste hon det?

Ingegärd säger att det var typiskt Marie-Louise att vilja göra sånt som var förbjudet. Sen säger hon att jag inte ska tänka att det är mitt fel att Marie-Louise försvann. Det kunde ju inte jag veta att något hemskt skulle hända, bara för att vi slog sönder någons gamla syltburk! Vi skiljs åt och jag tänker att det inte skulle vara så dumt att ha Ingegärd till storasyster. Hon är så förnuftig, mycket mer än sin mamma.

Tidigt nästa år fyller jag sju år och till hösten det året är det min tur att börja skolan. Då har vi flyttat till en större lägenhet i ett annat område av staden. Den återstående tiden innan vi flyttade gick jag aldrig ner i källaren ensam, bara tillsammans med far eller mor eller tant Aina. Jag kände på mig att man inte kunde vara helt säker på att källargubben inte fanns kvar någonstans och lurade i mörkret.

För i motsats till polisen så trodde jag inte att den “fula gubben” tagit Marie-Louise. Jag vågade inte fråga tant Aina vad hon trodde, men hon glömde inte att låsa sin förrådsdörr någon mera gång. Tiden gick och ibland såg jag Ingegärd på stan. Hon hälsade alltid, sa hej eller vinkade. Om hon tog sig tid till att prata med mig så brukade jag fråga om de hade hört något nytt om Marie-Louise. Svaret var alltid nekande och Ingegärd sa att man inte längre pratade så mycket om det där hemma. Sommaren efter skolavslutningen då hon slutat nian var sista gången jag pratade med Ingegärd, innan vårt möte i Stadsparken häromdagen. Jag har haft svårt att släppa vad hon sa innan vi skiljdes åt och det är därför jag har skrivit ned min historia.

Ingegärd hade berättat att hennes mamma dött av en hjärntumör, och att det tagit tid innan man förstod att något var fel. Gerd hade klagat på att maten börjat smaka annorlunda och ibland fick hon yrsel och hade ofta huvudvärk.

Men det var först när hon kom hem till Ingegärds familj och upprört påstod att hon hade sett Marie-Louise, som man började ana att något inte stod rätt till. Gerd hämtade sig aldrig riktigt efter det att Marie-Louise försvann, men hon pratade mera sällan om det ju längre tiden gick. Den här gången var hon dock övertygad om att hon hade sett en liten flicka som måste vara Marie-Louise. Hon hade velat ropa på henne, men hejdat sig när hon såg att flickan inte var ensam.

Ingegärd och hennes man hade försiktigt påtalat för Gerd att det omöjligt kunde vara hennes dotter, eftersom Marie-Louise ju hade varit vuxen vid det här laget och flickan som Gerd sett var i sexårsåldern. Gerd hade till slut gråtande insett att de hade rätt, men hon var envis när det gällde likheten med Marie-Louise. Ingegärd menade att de personer Gerd sett säkert väckt till liv ett minne av Marie-Louise tillsammans med sin pappa.

Jag frågade Ingegärd om flickan alltså varit i sällskap av en man och om den mannen varit lik hennes pappa? Nej, sa Ingegärd, han hade inte alls varit lik hennes pappa. Enligt Gerd så hade det varit en ovanligt lång man i kostym som rökte och blåste rökringar, vilket fick den lilla flickan att skratta.

Jag kände mig med ens lite olustig till mods, utan att riktigt förstå varför. Jag hörde mig själv fråga om Gerd möjligen hade sagt något om vilken färg det var på mannens kostym? Ja, sa Ingegärd, konstigt nog så hade hon lagt det på minnet. Hon hade för sig att den var blå, himmelsblå. Och någon sådan kostym hade pappa aldrig haft. Och för den delen så rökte han inte heller.

Signaturmelodi

Vi hörde “Källargubben” skriven av Ninni, uppläst av Petra Werner. Och därmed har sekunderna i din telefons poddspelare tickat färdigt och det här avsnittet har nått sitt slut. Men om två veckor kommer det dyka upp en notis igen, om att ett nytt avsnitt finns att lyssna på. Låt oss hoppas att ingenting oväntat händer i din telefon tills dess.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.