Avsnitt 287: Med eller utanför

Jag vaknar tidigt. Det gör jag vanligtvis. Mina nätter är oroliga, fyllda av drömmar, bilder och känslor av överhängande fara och rädsla. Och sorg. Jag går upp och sätter mig vid fönstret och ser ut över den grå och smutsiga staden som sträcker sig bortåt utan synlig ände. Jag dricker en kopp kaffe och tänder dagens första cigarett medan jag huttrar. Lägenheten är kall och rå. Jag hör inte hemma här, men försöker skjuta bort tanken. Med tiden har jag försökt glömma den jag var, men kan bara konstatera att jag misslyckats monumentalt med det. Så här sitter jag då. Ensam i en stad som inte är min. Omgiven av främmande människor som inte är mina, och lever ett liv som inte är mitt. Och hur hamnade jag här? Jag trodde att jag hade sluppit undan, att jag hade haft tur. Jag börjar inse att det var jag som förlorade och att jag inte slapp undan någonting alls.

Mitt liv började på en helt annan plats än i denna fula, bullriga stad med alla sina kemikalier och dimmiga nattliv med löften om glömska. Jag och min storasyster Eva växte upp i en liten, väderbiten och vacker bygd längst ut på kusten. Alla kände alla med de fördelar och nackdelar det medförde. Jag kände inte till något annat och med barnslig naivitet föreställde jag mig att det var här jag hörde hemma och alltid skulle bo. Religionen stod stark i det lilla bygdesamhället och kyrkan var en viktig samlingspunkt. För mig var religionen en ram som höll livet på plats med sina vackra och oförståeliga ritualer. Utöver detta var gudstjänsterna på söndagar bara något vi fick stå ut med för att få saft och bullar efteråt vid kyrkkaffet.

Som syskon var Eva och jag synnerligen olika trots att det bara var ett och ett halvt år mellan oss. Jag var en robust och rufsig flicka som helst hängde upp och ner i ett träd eller spelade fotboll med pojkarna. Jag hade ett temperament som var svårt att tygla och hamnade ofta i slagsmål. De flesta vann jag.

Jag visste tidigt att jag var annorlunda. Att vara gay var otänkbart i vårt lilla hörn av världen. Homosexualitet var också fel enligt den kristendom vi följde och inget man talade om. Jag fruktade den delen av mig själv och stuvade undan den i en mörk vrå i själen. Ibland kunde jag till och med förtränga den helt. Om jag tänkte för länge på det kunde jag bli yr av ångest och känna att ett mörker öppnade sig inom mig som hotade att sluka mig. Så för att dölja vad jag egentligen var gjorde jag allt jag kunde för att passa in, vara som de andra, göra alla till lags. Utan att helt lyckas med det.

Eva var en helt annan typ. Hon var tidigt vuxen, vacker och visste om det själv. Till mina föräldrars stora förtvivlan var hon ofta ute med äldre pojkar på kvällarna och hon hade blivit tagen för smygrökning mer än en gång. Hon var lysande, rolig och självsäker. Jag beundrade min briljanta storasyster som var så olik mig. Jag skulle ha gett vad som helst för att vara som henne, ha det så lätt, passa in och utan oro leva ut sitt inre fritt för världen att se utan att möta fördömande och skam. Hon visste inte hur enkelt hon hade det. Dessa tankar låg i mitt undermedvetna som en brännande slöja. Jag tog dem sällan upp till ytan. De kunde likna ilska.

Detta hände när jag var 14. Då började konfirmationsförberedelserna. I vårt lilla bygdesamhälle var konfirmation en självklar tradition som markerade övergången från barn till vuxen. Jag hade inga invändningar, jag hade glatt kapat av min vänstra hand om det var vad gemenskapen krävde av mig för att passa in.

Undervisningen hölls av prästens fru, Marie. Hon och mannen hade flyttat hit från en annan del av landet för ett år sedan och verkade trivas bra här i utkanten av världen. Prästen Hallvor var en livsglad man med en liten mage och ett stort skägg. Han log ofta och var långt ifrån den magra, allvarliga och högtidliga präst vi haft tidigare. Men Marie var extraordinär. Hon var beläst, kunnig och talade med oss stackars blyga och klumpiga tonåringar som om vi var människor med verkligt värde. Och hon var vacker. Jag föll för henne redan i första undervisningstimmen.

Hon var givetvis betydligt äldre än jag. Både hon och prästen var i våra ögon urgamla, alltså runt 30. Jag var inte dum, jag förstod vad som hände, men var inte förberedd på de starka känslor detta medförde. Oron, suget i magen och känslan av att knäna vek sig varje gång hon såg på mig. Jag var säker på att hon kunde se rakt igenom mig. Detta var det värsta som någonsin hänt mig, men samtidigt såg jag fram emot varje undervisningstimme med feber i kroppen. Den känsloflod som kom gjorde att det tog ett tag innan jag registrerade att innehållet i lektionerna inte riktigt stämde överens med det jag kände till från otaliga kyrkobesök.

Marie var mest upptagen av Gamla testamentet och apokryfiska skrifter. Hon ägnade mycket tid åt att tala om Satan och så småningom Lucifer och hans roll i kristendomen. Hon var särskilt intresserad av att Satan ursprungligen var en del av Guds himmelska råd, men att han senare genom okunnig bibel-redigering orättvist och felaktigt omformats till en smutsig djävul med högaffel i Helvetet. Marie förklarade att Satan i tidiga skrifter långt ifrån var den förkroppsliga ondskan, utan snarare en antagonist, den som ställde frågor. Genom tiderna hade detta orättvist nog blivit till djävulen som vi känner honom i Nya testamentet. Marie hade ett mycket övertygande sätt och en unik förmåga att engagera. Så småningom började vi tina upp och bli ivriga, vi talade och diskuterade. Marie lyssnade på oss, behandlade oss med respekt och likvärdighet samtidigt som hon utmanade oss. Vi var inte vana vid att en vuxen uppträdde så. Som om vi betydde något.

Gradvis och obemärkt gled vi alltmer bort från vår ursprungliga gudstro och allt vi tidigare lärt oss. Gränsen mellan Gud och djävul suddades ut. Marie förde oss in i en liturgi som var en vrängbild av det vi hörde i kyrkan varje söndag. Gud var djävul och djävul var Gud. Hon talade om blodsoffer, välstånd, frihet och makt. Om att förändra det som var orätt. Om evigt liv. På riktigt, inte bara symboliskt. Hon ville att vi skulle skapa en ny kyrka, en äkta kyrka där man inte behövde lägga band på sig eller följa rigida regler skapade av maktgalna gamla män. I lektionerna drogs vi med till en hedonistisk värld där starka känslor som ilska, aggression, begär och njutning — allt som hör tonåren till — uppmuntrades och värderades. Det som hände i världen utanför var oväsentligt. Efter lektionerna kändes det mesta drömlikt, men samtidigt var det detta som var verkligt. Den djupa vrede som alltid låg och morrade i mitt inre fick ett erkännande. Min ilska var en sådan kraftfull känsla, och jag kunde äntligen låta den ta plats. Oftare och oftare hade jag svarta hål i minnena där jag inte kunde komma ihåg vad jag sagt och gjort, men detta oroade mig inte. Jag kände mig osårbar. Tillvaron kring Marie blev mer och mer som en parallell värld och vi accepterade det utan ett ord. Jag älskade henne med en tonårings obetingade kärlek och skulle ha gjort vad som helst för henne. Jag misstänker att de andra också kände så.

En kväll skulle jag in i kyrkan för att hämta farmors räkenskapsböcker. Det regnade sidledes och vinden tjöt kring husknutarna. Inne var det kallt och svagt ljus när jag öppnade dörren in till kyrkorummet för att gå vidare till sakristian. Från glasmålningen över altarringen stirrade Jesus ner på mig med vidöppna, uttryckslösa ögon. Jag lät blicken glida ner från det oroande ansiktet och stelnade till. Inne i altarringen stod Marie orörlig och tittade på mig. Hon hade som vanligt en fatal effekt på mig som smälte mig inombords vid synen av det lätt lockiga mörkblonda håret som föll över axlarna. Men ikväll var blusen skrynklig och hon hade smutsiga, mörka fläckar på ena armen. Hon verkade inte vara riktigt sig själv och det var ett kallt drag i kyrkan som om en dörr stod öppen någonstans.

“Så du skrämde mig”, fräste jag, dödligt generad.

Hon fortsatte att stirra på mig med ett litet leende lekfullt i mungipan som gjorde mig ännu mer nervös.

“Jag ska bara hämta farmors böcker”, förklarade jag, även om det strikt taget var hon som uppträdde underligt. Vad hade hon i altarringen att göra?

“Du bör skynda hem nu, Iris”, sa Marie. “Det är mörkt ute och du har bråttom. Jag litar på dig.”

Hon drog upp överläppen i ett halvleende som knappt blottade vita tänder. Så vacker… Jag gick snabbt mot sakristian, slet åt mig farmors böcker och mumlade ett “hejdå” medan jag gick mot utgången. Marie stod orörlig och såg efter mig.

Den kvällen försvann Eva. Hon hade varit på bio (eller kanske hos en pojkvän utan lov, vad vet vi), och kom aldrig hem. Trots intensivt sökande, eftersök i skogen och i havet, efterlysningar och hundpatruller. Hon kom aldrig tillbaka. Mina föräldrar tog det naturligtvis hårt, och ljuset försvann ur vårt hem. Det kändes som att den bästa delen av mig var borta. Den delen jag så gärna ville vara.

Trots att Eva var borta gick livet vidare. Konfirmationen närmade sig och Marie ville ha en genomgång, eller generalrepetition som hon kallade det. Vi mötte upp som vanligt, men Marie tog oss in i själva kyrkorummet. Grova facklor på väggarna gav rummet ett obehagligt liv. Jesus hängde som vanligt tyst och likgiltig på korset, och en tanke kom från ingenstans: “du kan inte hjälpa mig. Du är bara en maktlös galjonsfigur”. Jag log och kände en behaglig inre kyla. Det kändes så gott att släppa allt och låta den pyrande, kraftfulla vreden ta över. På sidan av vänstra bänkraden fanns en lucka i golvet som jag aldrig visste något om. En mörk stentrappa ledde ner i djupet, ett kallt drag slog emot oss med en underlig, sötaktig doft.

“Vi ska hit i kväll”, konstaterade Marie.

Ingen protesterade utan alla följde henne lydigt ner i mörkret på grova trappsteg. Vi gick genom en trång gång utan annat ljus än facklan Marie höll. Jag kände att vi gick i evigheter och undrade var vi så småningom befann oss. Gången blev smalare och sluttade gradvis nedåt. Jag kände tryck i öronen som i stort djup. Stenen under våra fötter övergick till svart sten eller berg och jag tyckte mig höra ljud bakom oss. Tassar och ett dämpat morr drev oss framåt i tunneln som luktade jord och något annat, gammalt och stramt. Som av ett rovdjur.

Gången öppnade sig till slut upp i ett större rum med väggar och golv av sten. Detta var ett gammalt rum. Mycket äldre än vår oansenliga kyrka som byggdes 1957. Jag visste att vi inte längre befann oss under den. Vi var långt borta nu, kanske inte ens i vår egen värld, utan hade korsat över till en annan dimension. Jag kom fram till att jag inte brydde mig. Stenarna i golvet och väggarna var grova och fukt täckte stora delar av väggarna. Rummet var rått och kallt och bara delvis upplyst. Mörkret gömde vrårna och innersta delen av rummet. Lukten var starkare där nere, rutten och lätt kväljande. I ögonvrån kunde jag skymta en form i den mörkaste delen av rummet där lukten var mest intensiv. En blixtsnabb rörelse mitt på väggen, något stort och svart, som en spindel. Jag vände huvudet instinktivt och såg rakt mot väggen. Bara kompakt mörker. Men jag visste att det var någon eller något här nere med oss. I mitt nästan hypnotiska och behagliga känslolösa tillstånd var jag inte rädd, men innerst inne förstod jag att jag kanske borde vara det. Jag tror vi alla kände närvaron, som en tyngd eller något elektriskt som gjorde att den fuktiga luften vibrerade. Det kändes mäktigt.

Vi stod i två rader som vanliga konfirmander gör, men frågorna Marie ställde oss hade inga likheter med det kristna evangeliet. Satan, som var så orättvist degraderad, var vår frälsare och herre. Som en spegelvänd nattvard åt vi av hans blod och åt av hans kropp. Vinet smakade järn och var tjockflytande och i stället för nattvardsoblaten gav hon oss bitar av rått kött. Vi tog emot utan protest, jag var som i trans där jag godtog allt som hände runtomkring utan att tänka. Jag ville göra allt för henne och det som var runt oss i skuggorna. Efter att alla svalt den sista motbjudande biten tog Marie ett steg framåt. Hon gick mot mig som stod ytterst, strök mig över håret samtidigt som hon böjde mitt huvud åt sidan. Hon lutade sig över mig som om hon skulle kyssa mig och lät tänderna sjunka in i sidan av min hals. Smärtan av bettet var bara en vag förnimmelse som överskuggades av fröjden av att ha henne så nära mig. Hon höll mig runt huvudet och såg mig i ögonen med ett milt leende.

“Tack för ditt offer, Iris. Du har öppnat dörren för oss.”

Efter detta minns jag ingenting mer.

Jag vaknade hemma i min egen säng av kyrkklockornas tunga dån. Vanligtvis slår klockorna i en jämn, melodisk och kontrollerad takt, men så var det inte nu. Klockorna slog som om en galen klockare tappat all kontroll över repen. Ett vilt och oroande kakofoni dånade över bygden. I huset var ingen; mor och far var borta. Ingen lampa på, ingen radio eller TV. Jag kikade ut genom fönstret och såg att det inte fanns några tecken på liv ute heller, bara en stålgrå himmel över våt snö. Utanför kunde jag se fotspår i snön. Nu blev jag rädd. Borta var den behagliga likgiltiga kylan jag känt igår under kyrkan och paniken var inte långt borta. Människans största rädsla är att bli övergiven av flocken. Utslängd. Jag tog på mig jacka och skor och gick mot kyrkan på stela fötter. Bygden var tom och övergiven. Inga ljud av bilar, båtar eller något annat människoskapat förutom den galna störningen från klockorna. Vinden slet i björkarna som omringade vägen. Klumpen i halsen växte och jag nästan sprang sista biten mot kyrkan.

Ute på kyrktrappan fanns spår av många fötter, men inte en människa i sikte. Fortfarande inga bilar eller båtar. Jag öppnade den tunga ytterdörren och gick vidare in genom vapenhuset och öppnade dörren in mot kyrkorummet. Minnet från igår var en vag känsla i bakhuvudet och såret på halsen pulserade svagt.

Alla var där. Tant Inga, farmor, farfar, mor, far, alla grannar och bekanta. Alla stod vända mot mig med ryggen mot altarringen. Ingen sa ett ord eller erkände mig. Deras blickar var lika stirrande och tomma som Jesusfiguren på glasmålningen och de hade blod kring munnen. Ett underligt rött, pulserande ljus låg över rummet och jag kände av den vibrerande närvaro jag känt under jorden kvällen innan. Marie stod inne i altarringen klädd i svart. Håret var utslaget och hon såg på mig med ett snett leende. Bakom mig slog dörren igen med ett smäll och jag vände mig hastigt om. Prästen stod där. Borta var det vänliga skäggiga leendet. I stället fanns en svart blick och strama linjer kring munnen.

“Vi har väntat på dig Iris”, sa Marie. “Vi behöver dig för en fulltalig kyrka.”

Prästen grep tag i min arm och ledde mig hårdhänt mot altarringen. Jag såg att korset var borta och den elektriska surrningen i rummet ökade i intensitet. Något var nära oss nu. Marie kom mot mig och tog ett fast grepp om mitt ansikte.

“Vill du inte vara en del av oss?”, frågade hon mjukt.

Jag nickade och svalde hårt. Jo, det ville jag. Men ett minne från kvällen innan dök upp i mina sinnen. Den tjockflytande, blodsmakande vinet och det råa köttet vi åt… jag kände hur illamåendet kom och jag spydde upp en blodig massa på golvet framför mig. Yr och illamående tog jag ett steg tillbaka, skakande på huvudet. Vad hade jag gjort? Marie betraktade mig med ett outgrundlig uttryck medan jag backade.

“Du blir ensam Iris. Alla de andra är här med oss. Vill du verkligen leva ensam? Tomt hus, tom bygd? Tom värld? Du kommer aldrig klara det. Utan oss.”

Marie blottade tandraden fullt denna gång och jag kunde se hennes spetsiga hörntänder.

“Du har alltid varit ensam, har du inte? Det är för sent att vända nu, du vet det, eller hur? Det är tack vare dig vi är här i dag.”

Jag såg på henne medan jag visste att hon hade rätt. Jag tittade mot kyrkorummet, men kunde bara se ryggarna och nackarna på dem som stod där. Ingen hjälp, inget stöd. Jag kände kylan från flocken som stod som saltstoder.

“Vad hände med Eva?”, kraxade jag fram mellan vita läppar, även om jag redan visste svaret.

Marie såg på mig med till synes medkännande blick. Jag vände mig om och sprang. Jag har sprungit sedan dess.

Det var för fyra år sedan nu. Fyra år av kemisk glömska, ångest och ensamhet. Sömnlösa nätter och ett sinne jag inte längre litar på. Jag hör inte hemma här. Jag har ingen och är ingen. Jag saknar den salta, rena luften i bygden. Såret på halsen lâker aldrig helt, och spricker upp med jämna mellanrum. Smärtan är välkommen. Jag vill så gärna känna något äkta, även om det är smärtsamt. Jag vet att jag kommer att ge efter, och åka tillbaka till henne.

Jag kommer att åka.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Konfirmationen”, skriven av lyssnaren S och uppläst av Rakel Josephson.

På 1970-talet grävde arkeologer ut cistercienserklostret Hulton Abbey i Staffordshire i England. Där det medeltida klostrets kor hade legat hittades ett speciellt skelett. Det var inte komplett – ryggraden fanns där, delar av revbenen och höften, merparten av båda armarna och, förutom ena lårbenet, benen, men ingen skalle och varken händer eller fötter. På benbitarna fanns spår av våld. Rena snittytor och huggsår som sammantaget skvallrade om att någonting hade hänt med kroppen, före eller efter döden.

Skelettets placering i klostrets kor talade för att det tillhört en högstatusperson med koppling till platsen. Hulton Abbey ägdes av ätten Audley, som var relativt fattig men klättrade i hierarkin på 1200- och 1300-talen. Var det någon av dem som begravts där? Och varför var benen i så fall skadade? En gissning var att kroppen de tillhört begravts enligt en medeltida vana som kallades mos teutonicus, och som förbjöds av påven 1299. När en adelsman dog utanför sina egna hemtrakter hände det att man styckade och kokade hans kropp, så att det som kvarstod var ett rent skelett. Benen skickade man sedan hem, så de fick begravas där. Men styckningen sågs som ett brott mot gravfriden, och födde alltså påvens ogillande.

1990 kol-14-daterades skelettet till någon gång mellan år 1050 och 1385. En arkeologisk gissning har tidigare varit att skelettet tillhört Sir William Audley, som dog i strid år 1282 på ön Anglesey, knappt 20 mil västerut från Hulton Abbey. Men år 2008 kom arkeologen och osteologen Mary Lewis med ett nytt förslag, som kastade de gamla skelettdelarna i ett helt nytt ljus. Kunde skelettet vara det första kända arkeologiska belägget för en av medeltidens grymmaste avrättningsmetoder?

Lewis kunde se att skadorna på benen var perimortem, det vill säga, hade uppstått i nära anslutning till döden. Tredje halskotan bar spår av halshuggning. Sjunde halskotan hade en stickskada, och det fanns även spår av ett hugg som kunde tyda på att kroppen fått en kniv i magen. Hon konstaterade att benen tillhört en äldre man än Sir William Audley, och tyckte dessutom inte att det liknade skelettet av en man som dött i strid, utan snarare som våldsamt hade avrättats. Och hon visste vem det kunde stämma på.

Hugh Despenser den yngre föddes 1286, en riddare och storman. Han hade inte en särskilt välbärgad bakgrund men gifte sig slugt och stod plötsligt som en av Englands rikaste jordägare, och därtill nära rådgivare till kung Edward II. Inte bara rådgivare, enligt vad de elaka ryktena påstod vid tidpunkten. Många viskade om att Edward II i hemlighet var homosexuell. Andra stormän tyckte allt mer illa om kungen och hans rådgivare, och till slut avsattes kungen och av Hugh Despenser beslöt man att statuera exempel. Hans avrättning den 16 november 1326 blev ett groteskt skådespel – han blev hängd, dragen och fyrdelad.

Detta var straffet för högförräderi, och det gick i Hugh Despensers fall ut på att han släpades efter fyra hästar till ett torg där han hängdes upp så han kvävdes men inte ströps, medan man skar av hans könsdelar och slängde dem på ett bål. Sedan togs han ned och man skar ut hans inälvor och hjärta, vilka också slängdes på bålet. När han därmed slutligen dött skar man av hans huvud och lemmar, vilka sattes upp på London Bridge och ovanför portarna till Newcastle, York, Dover och Bristol.

Det här stämmer väl överens med skadorna på skelettet från Hulton Abbey, noterar Mary Lewis. Dessutom är de ben av skelettet som saknas, skallen, ett lårben och några ryggkotor, precis de som det i historiska källor står att Hugh Despensers fru begravde i Gloucestershire. Med andra ord återstår bara en gåta, och det är varför större delen av Hugh Despenser slutligen begravdes i Hulton Abbey.

Avrättningar är en sorts utstuderad uteslutning ur kollektivet. Genom att döda någon, och ju mer markant desto mer ett spektakel mordakten är, visar man att här har vi någon som inte längre har med oss att göra. Särskilt när det kommer till högförräderi var detta viktigt för makteliten på medeltiden. Men kanske fanns det ändå religiös nåd att hämta. Mary Lewis spekulerar i om en munk försökt ge den utstötte en sista sorts tillhörighet: inte i gemenskapen av levande, men i den heliga jord där man trodde att även spridda ben skulle kunna bli en hel kropp igen vid uppståndelsen.

Vi har alltid orienterat oss efter detta, att vara med eller utanför. Vi gör det än idag. I lyssnaren S historia, om konfirmationen, hörde vi ett exempel på hur. Nu ska vi höra nästa, i historien “Turnébussen”, skriven av lyssnaren Martin och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi rullade ut från Dorotea och längs de tomma vägarna mot Lycksele. Midnattssolen stod strax över horisonten, folkabussen var varm och kvav efter att ha stått i solgass hela dagen.

Bosse satt vid ratten. Han var både rolig när han spelade Richard Nixon och en jävel på att köra buss. Vår regissör Rolf satt i det främre baksätet tillsammans med Sussi, jag och Inger låg utfläkta på det bakre och försökte sova. Det var stört omöjligt. Jag var klibbig av svett och Rolfs malande Lundaskånska gick inte att stänga ute.

Fast jag bara hörde hälften så förstod jag att han föreläste om Mao igen, om massmobilisering av folket och klasskamp i socialistiska samhällen. Det var det vi gjorde där i Norrland – mobiliserade arbetarklassen genom politisk teater. Det gick så där. Visst, det kom folk till föreställningarna men de skrattade på fel ställen och när pjäsen var slut hade minst hälften redan gått.

Rolfs fingrar pillade innanför kragen på Sussis broderade blus. Sjutton är för ungt för mig men han, som snart skulle fylla fyrtio, hade inga betänkligheter. När han började viska i Sussis rödbrända lilla öra istället passade jag på att blunda. Om jag bara lät bli att fundera på vad han mumlade för äckligheter skulle jag nog kunna somna.

Bussen skrek, Bosse svor och jag vaknade. Jag for yrvaket upp och såg hur det ångade om motorhuven. Det var fortfarande ljust som på dagen men när jag snubblade ut efter Bosse kände jag att det blivit kallt. Myggen började genast surra runt öronen. Motorn kraxade och luktade bränt gummi. Sussi lutade sig ut genom fönstret.

“Kommer den explodera eller?”

Bosse muttrade bara ilsket medan han ryckte i kablar under motorhuven. Sussi lutade sig längre ut genom fönstret.

“På allvar, Bosse, kommer bussen sprängas?”

“Nej det är ingen fara, sätt dig bara!”

Jag vände mig till Bosse igen, just som motorn började bolma svart rök.

“Helvete!”

Bosse tog ett skutt bakåt, Sussi skrek gällt. Rolf kom farande ut ur baksätet.

“Rädda tältet!”

“Nej, rädda bilen, hämta vatten!”

Inger hade vaknat och kom rusande med vår vattendunk. Hon skvätte de sista klunkarna över motorn utan att det hjälpte. Jag och Sussi slet i tältduken vi hade surrad på taket, Bosse och Inger försökte fylla vattendunken ur diket vid vägrenen, Rolf flaxade runt och skrek instruktioner med sin indianfilt fladdrande som en mantel bakom sig. Den första flamman slog upp ur motorblocket.

“Spring!”

Trettio meter bort stannade vi och såg på när branden i motorn tog fart på allvar. Bilen exploderade inte som den hade gjort i en Bondfilm, bara brann med tjock stinkande rök. Jag lutade mig mot en tältpinne jag hade lyckats rädda, Bosse satt vid vägkanten med tomma fuktiga ögon. Tältduken uppe på taket fattade eld den också. Rolf vände sig irriterat mot oss.

“Jaha, det var ju snyggt jobbat av er allihop! Nu blir det ingen mobiliserad arbetarklass. Ja, här kan vi i alla fall inte stå. Man blir ju alldeles myggbiten.”

“Vi körde förbi en gård för en stund sen. De kanske har telefon?”

“Då så, då är det dit vi går. Att välja passivitet är att välja döden!”

Vi måste ha sett sorgliga ut där vi gick – alldeles för tunt klädda, viftande efter miljoner mygg, Rolf och Sussi barfota,

Bosse fortfarande med tom blick. Han älskade den där bussen. Vi gick kanske en halvtimme utan att se annat än barrskog och myrar. Till slut öppnade skogen upp sig och i sluttningen ner mot en liten svart sjö såg vi gården Bosse pratat om. Fem grå timrade hus hukade bakom en mossig gärdsgård. När vi kom närmare såg vi att det gick feta borstiga grisar lösa på gårdsplanen. De hade bökat upp den till en enda lervälling. Inger stannade med handen på grinden.

“Fan vi kan ju inte gå in här, vad ska dom säga när det knackar på ett gäng kommunister mitt i natten?”

“Oroa dig inte, folket älskar sina förkämpar!”

Vi andra var nog inte helt övertygade men myggen flög tätare nere vid sjön och höll på att driva oss till vansinne. Vi sneddade över gården och upp mot mangårdsbyggnaden. Feta galtar blängde elakt på oss när vi skyndade förbi. Rolf knackade självsäkert på dörren. Vi väntade i tystnad. Inget hände. Rolf knackade igen och nu hördes hasande steg bakom dörren. Den slogs upp.

“Håädämåkömåknackådå!”

Han var väl runt sjuttio med ett magert hästansikte, tänder och hår som stod åt alla håll, lång nattskjorta, leriga jeans och raggsockor med hål i. Hans dialekt var helt obegriplig, om det nu ens var svenska han pratade. Det lät som att han varken hade tänder eller tunga. Rolf stack fram handen.

“Hej där! Vi är ett resande teatersällskap och vi har råkat ut för en olycka. Vår buss började brinna. Vi spelar politisk teater som du förstår. Nu skulle vi behöva låna telefon om ni har en?”

Gubben tog hans hand och skakade den kraftigt. Han log stort medan hans vattniga blekblå ögon gled från Rolf och till Sussi och Inger. Han stirrade oblygt på deras bara myggbitna ben.

“Håä…”

Han stannade upp, gjorde en kraftansträngning och fick fram begriplig svenska.

“Det är bra det. Kom nu in ni innan ni blir uppätna.” Han klev åt sidan och vinkade in oss.

“Kom in kom in i salongen med er. Anton heter väl jag.”

Vi klev tveksamt in i hallen. Därinne kunde det lika gärna ha varit artonhundratal – en klumpig skänk i repigt trä, fotogenlampa, broderier på väggarna – Sol ute, sol inne. Vår värd pekade in mot rummet bredvid. Han verkade inte lägga märke till våra leriga fötter. Jag klev in i det han kallade salongen och höll genast på att hoppa ur skinnet. Det satt en liten gumma på en pinnstol vid den kalla öppna spisen, skrynklig och hoptorkad som ett överblivet russin. Hon hade en tung familjebibel i knät och både mun och ögon vidöppna. Hade det inte varit för hennes grunda andetag hade jag trott att hon var död. Hela rummet luktade surt av hennes otvättade kläder.

“Det är mor min, bry er inte om henne. Hon sitter där mest hela tiden.”

Tanten tittade upp på oss. Hon log frånvarande.

“Kött.”

Hennes röst var en väsning. Anton skrattade.

“Just det mor min, kött. Anden är villig men köttet är svagt, så står det i Matteus!”

Han vände sig till oss.

“Hon läser sin bibel hon. När fan blir gammal vet ni. Sitt så då i soffan, det är snart morgonmål!”

Vi satte oss försiktigt i den gamla träsoffan. Anton stod kvar och tittade på oss ett ögonblick innan han försvann ut i hallen igen. Hur länge hade jag sovit i bussen egentligen? Var det verkligen redan morgon och frukostdags? Borde vi inte hunnit fram till Lycksele för länge sen isåfall? Den där jävla midnattssolen gjorde det omöjligt att veta. Nu väste gumman något igen. Inger lutade sig åt hennes håll.

“Förlåt vad sa tant?”

“Vackra flickor.”

“Åh tack så snällt sagt!”

“Vackra flickor. Passar kultingarna mina.”

Inger kom av sig och blev röd i ansiktet. Från en annan del av huset hörde vi Anton hojta och slamra med kastruller. Doften av kokkaffe blandades med det sura från gummans kläder. Sussi lutade sig mot Rolf. Hon viskade men så högt att jag också hörde:

“Jag vill inte vara kvar här, jag tycker dom verkar konstiga.”

“De är bönder Suss, det är inget fel på dem! Mao byggde sin revolution på fattigbönder!”

Anton stack in huvudet genom dörren.

“Jo, hustrun min har väl maten klar då. Kom och ät ni!”

Vi reste oss. Jag hjälpte Bosse upp. Han hade inte riktigt repat sig efter bussbranden, stirrade fortfarande tomt framför sig. Vi följde Anton genom huset. I köket var fönstren stängda och immiga efter frukostkoket. På bordet stod tre stora gjutjärnsgrytor – klibbig rågmjölsgröt, kokkaffe, gråkokta köttklumpar i flockig buljong. En formlös äldre kvinna i urtvättad klänning stod vid vedspisen. Hon hade samma hästansikte som Anton och samma tunna blonda hår. Hon tittade skyggt på oss.

“Ja det är hustrun min. Hon talar bara skogsmål hon. Var har vi knoarna nu då?”

Han öppnade ett fönster och skrek en radda vokaler. Det kom ett skriande till svar och strax slog dörren upp. Två fyrtioåriga karlar i skitiga overaller trängde sig samtidigt in genom köksdörren. När de såg oss främmande blev de stående fåraktiga på köksgolvet. Bröderna var välgödda pojkar båda två – vitrosa fläsk tittade fram mellan overallernas knappar, dubbelhakorna låg i svallvågor över kragarna. Båda hade breda uppnäsor, små pliriga ögon och tjocka slappa läppar. Håret på mina armar reste sig så fort jag såg på dem. Någonting saknades i deras borstiga blonda huvuden, det syntes tydligt.

“Här har vi dem, knoarna mina! Då kan vi spisa då, lille mor!”

Anton satte sig vid kortändan och de båda bröderna i varsin pinnstol. Kvinnan i urblekt klänning, Antons fru, lade i tur och ordning för oss av maten. Den klistriga gröten bredde ut sig över botten på min kantstötta porslinstallrik. Hon toppade den med en bit kokt fläsk och en generös slev fet buljong. Bredvid mig hörde jag Sussi kämpa tillbaka en kväljning. En smutsbrun benknota stack upp som en gravsten ur min köttklump. Med leriga fingrar tog Anton min kopp från fatet och doppade den i kaffegrytan – han ställde tillbaks den våt framför mig, bräddfull av ljusbrunt sumpigt kaffe. Han log saligt.

“Jag säger väl bordsbön på finspråk idag. Tack präktiga Gud för att du skänkt oss av din kropp du. Den ska nog smaka. Amen då.”

Han satte sig, tog sin köttbit med fingrarna och tog en tugga. Medan hans sneda tänder malde stönade han belåtet. Jag vågade inte göra annat än följa hans exempel. Jag höll i benpipan medan jag gnagde på fläsket – det var osaltat och segt, fullt av senor och stora dallriga fettpärlor. Inger och jag såg förskräckt på varandra över bordet när vi tvingade i oss första tuggan. Gröten var lika motbjudande, hängde från skeden som snor från en osnuten näsa. Vår värdfamilj åt som om det var deras sista måltid; skvätte gröt, spillde kaffe och spottade senor på golvet. När Anton stillat sin värsta hunger och druckit en kopp blev han pratsam. Han lutade sig bakåt i sin stol.

“Jodå. Ni är kanske inte vana vid husmanskost. Den ger kraft ska ni veta. Ork att arbeta. Så här präktigt äter inte ens finfolket i Vinliden… men det är inte alltid bara glädje och gamman att vara skogsfolk! Det kan bli ensligt det. Pojkarna mina, de går och blir till åren och inga flickor finns det åt dem. Visst är ni väl nästan giftasvuxna, knoarna mina?”

Den ene brodern släppte ur sig ett gällt och upphetsat grymtande, den andre tittade rodnande upp på sin far.

“Jodå, vi är nästan giftasvuxna vi.”

“Jo visst. Sorgligt är det. Så kommer ni här, präktiga flickor. Men ni vill väl se annat i världen ni. Ni tänker säkert att det inte duger med stadiga pojkar och egen gård.”

Rolf nickade medkännande med. Jag tittade snabbt på Sussi och Inger. De satt stela som pinnar, skräckslagna. Jag kände själv hur rädslan vred tag om min fläskstinna mage. Vi borde resa oss, vi borde fly. Men vi behövde en telefon, och det vore oartigt, och jag var rädd för hur Anton skulle reagera. Nu tittade han bara sorgset på sin spruckna kaffekopp. Så suckade han djupt.

“Nåja. Vi ska väl ha tår på tand iallafall, vi karlar, så ska jag hjälpa er med bussen er sen.”

Anton reste sig, plockade fram små handblåsta snapsglas ur ett skåp och en flaska ur ett annat. Han hällde upp, gick ett varv runt bordet och ställde fram glas åt oss män i sällskapet.

“Jo men så skål då!”

Han sade något på sitt forsande skogsmål och höjde glaset. Jag höjde mitt men stannade upp. Om fläsket hade varit svårsväljt, hur skulle då inte deras sprit vara? Rolf tittade argt på både mig och Bosse.

“Skåla nu då när Anton är så gästfri!”

Han stjälpte modigt i sig hela glaset. Kuvade gjorde jag och Bosse detsamma. Spriten brände och smakade finkel.

“Nåja, det smakade väl?”

Anton log brett med spretande tänder. Jag insåg nu att både han och hans knoar satt med sina glas fortfarande odruckna. Bröderna grymtade upphetsat. Runt mig började köket snurra, det blekblå från lilla mors klänning smetades ut över tapeten. Sen svartnade det.

När jag vaknade igen låg jag på sidan i ett tjockt lager kall grisskit. Mina handleder värkte och när jag försökte röra armarna förstod jag att de var bundna bakom ryggen på mig. Jag såg suddigt och det tog ett par sekunder för mig att förstå vad det var jag tittade på – en studsande svartblå klump. När mina ögon slutat snurra i huvudet på mig förstod jag att det var den ena av bröderna. Han satt på huk framför mig, hoppade upphetsat från fot till fot och viftade med armarna medan han skriade på skogsmål. Ovanpå sin overall hade han en trådsliten och alldeles för trång smokingjacka. En remsa grått dagsljus föll in i ladan när Anton slog upp dörren i väggen mittemot. Han hade ett långt sår i pannan.

“Jo men så han har börjat till att vakna nu! Då ska väl dom andra inte vara långt efter.”

Han satte sig på huk framför mig.

“Idag är det kalas i Kapernaum förstår du. För alla och envar! Det ska bli bröllop här på gården. Bröllop i herren Jesu Gris namn!”

Han la huvudet på sned och klappade mig på kinden med hårda smutsiga fingrar.

“Er präktiga lilla flicka ska bli gemål till griseknoen min! Den andra satmaran, hon ville ju rakt inte.”

Hans ansikte mörknade.

“Hon slogs som en lokatta. Satte gaffeln sin rakt i ögat på min fina pojke när han ville kelas lite. De fick bli kalasmat åt galtarna både hon och han. Det blir väl ni också tids nog, men
först ska ni få gå på bröllop! Det blir ju som festligare med gäster.”

Anton slog ihop händerna och störtade brådskat ut genom dörren igen. Hans pojke satt kvar på huk framför mig och log ett stort vått leende.

“Jag är nästan giftasvuxen jag!”

Anton var snart tillbaka och han ledde Bosse och Rolf bakom sig, ihopbundna med ett juterep kring halsen. Rolf grät. Så här skulle inte hans älskade arbetarklass bete sig. I sin lediga hand bar Anton en långskaftad slaktyxa, bladet fortfarande smetigt av blod. Han tänkte inte ta några risker med sina gäster. När jag var ordentligt ihopbunden med de två andra ledde han oss ut på gårdsplanen. Det första jag såg var de feta grisarna som myllrade över hela gårdsplanen. Mitt ibland dem stod Sussi. En urtvättad storblommig klänning hängde som en säck runt hennes tunna tonårskropp. Hon hade händerna fria men munnen förbunden och full av trasor. Matmor, som stod bredvid henne, höll i snaran som låg runt Sussis hals. Dagen till ära hade de burit ut gumman på gården också. Hon satt i sin stol med bibeln i knät och klappade förtjust i sina rynkiga händer. Anton radade upp oss mot en laduvägg innan han andaktigt började sjunga på sitt skogsmål. Kultingen kom högtidligt ut från ladan där jag legat. Hans pliriga små ögon lyste och det rann om hans tjocka läppar när han såg på Sussi.

Bosse vände huvudet mot mig. Hans ögon var vaknare än de varit sen bussen brann.

“I count to tre, sen fight we.”

Ingen av oss var så bra på engelska men våra värdar kunde väl inte ett ord. Anton avbröt sin psalm och vände huvudet mot oss.

“Prata så hederligt folk förstår!”

“One, two, tre!”

Vi rusade framåt tillsammans, Rolf snubblade överraskat efter. Anton vrålade och höjde sin slaktyxa. Bosse duckade för det vinande bladet. Rolf däremot hann inte undan. Halva hans huvud landade i smörjan på gårdsplanen. Grisarna skrek upphetsat. Jag hörde ett vilt skriande och såg sonen i huset slå sina feta armar om Bosse bakifrån, just som Anton måttade ett nytt vilt hugg. Han träffade sin pojke rakt i pannan så att det feta huvudet klövs ända ner till uppnäsan och blodet sprutade. Anton skrek förtvivlat. Bosse skakade av sig den tunga stela kroppen och rusade på honom. Skogsbonden var upptagen med att slita yxan ur sin sons borstiga huvud men Rolfs tunga döda kropp rullade framför Bosses fötter. Han föll på mage i gårdsplanens lervälling. Nu ylade vi som galningar allihop, till och med jag. Sussi hade ryckt sig loss från frun i huset och sprang med fladdrande klänning mot skogsbrynet.

Gummans pinnstol hade vält, hon låg på rygg i dyngan och sparkade vilt med benen medan grisarna hungrigt skriande bökade kring henne. Anton fick loss yxan. Bosse hade kommit upp på knäna och hann precis slänga sig åt sidan – eggen missade med en tumsbredd och kapade istället repet runt min och Bosses hals. Jag skäms för att säga det men jag vände och sprang, hals över huvud mot vägen. Bakom mig hörde jag Anton komma jagande. Då måste Bosse redan vara död. Gubbens träskor klapprade mot den steniga backen upp mot vägen. Han var gammal men inte långsam för det – han kom inte närmare men jag hann inte ifrån honom heller.

Ibland har man änglavakt – just som jag nådde vägen kom en timmerbil. Bromsarna skrek när jag sprang ut framför bilen. Chaffisen öppnade dörren och jag var uppe i förarhytten på två röda, bakbundna händer till trots. Han ställde inga frågor, bara drog igen dörren bakom mig och stampade på gasen. I backspegeln såg jag Anton springa efter bilen. Han svängde slaktyxan över huvudet och vrålade. Jag såg på honom ända tills han bara var en prick som försvann i fjärran.

Timmerbilschaffaufören släppte mig här utanför stationen. Ni måste hjälpa mig, snälla. Ni måste tro på mig. Jag har aldrig tagit narkotika i hela mitt liv. Okej, en pipa röka ibland, jag erkänner, sätt mig i fängelse. Men det är sant alltihop. Ni måste åka dit. Sussi levde sist jag såg henne men det gjorde Anton också. Han kommer ta henne om ni inte åker dit.

Vi hörde “Turnébussen”, skriven av lyssnaren Martin och uppläst av Ludvig Josephson.

Den för många viktigaste gemenskapen är familjen. Därför är det just inom familjen som en uteslutning tar hårdast. Samtidigt kan tillvaron i en familj vara en långt utdragen, subtil uteslutningsprocess – en tyst alienering som aldrig riktigt talas om, förrän det är för sent. Det ska vi höra mer om i avsnittets sista historia. Vi ska höra “Det sista samtalet”, skriven av Annelie Mannerström. Den läses av Petra Werner.

Det har gått tre veckor sedan mamma dog, men telefonen i hennes lägenhet ringer ihärdigt som om världen inte har förstått det.

Jag låter den ringa ut den där första kvällen. Tänker att det är någon som inte har hört att hon gått bort, någon jag missat att kontakta, eller bara en telefonförsäljare. I vilket fall har jag inte tid att pausa i allt det praktiska som jag tvingas ta hand om. Kontoret väntar mig tillbaka om bara någon vecka och mobilen surrar konstant i fickan av olästa mejl och meddelanden. Med en suck halar jag upp den och tummar klumpigt in svar på de senaste förfrågningarna. Jag måste verkligen tillbaka så snart jag kan, chefen har varit tydlig och det var på nåder han lät mig ta några dagar ledigt.

Jag låter mobilen glida tillbaka ner i byxfickan och ser mig uppgivet om där jag står mitt i mammas vardagsrum. Dödstädning var tydligen ingenting som hon hade hört talas om. Jag borde ha sagt åt henne i tid. Som ensambarn och utan andra släktingar i livet, har ansvaret att röja och städa inför försäljningen landat på mig.

Jag borde ha sagt åt henne om rökningen också. Lägenheten stinker av cigarettrök. Inte förrän nu, efter hennes död, tycker jag det luktar illa. Giftet som till slut hade ihjäl henne påminner ändå om tafatta kramar och sträva kindpussar.

Tystnaden kryper in under huden på mig. Hon brukade alltid gå runt och plocka med saker, man kunde följa hennes rörelser genom rummen och jag visste alltid precis var hon befann sig. Nu är det jag som plockar bland hennes överfyllda pärmar och uråldriga prydnadssaker, hittar gamla foton från 30-talet av personer jag aldrig sett i hela mitt liv. Vad fan skulle hon spara all den här skiten för? Och var i helvete ska jag ens börja?

Mammas säng skrämmer mig. Jag vet att det är ologiskt, men jag kan inte låta bli att vara rädd att känna av hennes närvaro där – mellan lakanen som fortfarande bär spår av hennes kropp. Så jag sover i soffan. Den är av brunt, slitet skinn och bekvämare än man kan tro. Jag vaknar ändå ledbruten.

Nästa kväll har jag lyckats fylla några enstaka flyttlådor, men har tröttnat på porslinsfigurer och att försöka sortera bland mammas urblekta kvitton. I stället står jag på knä i garderoben med ryggen mot mammas säng och rotar fram gamla pumps och klackskor jag inte sett henne använda sedan jag var liten. Då när hon var sekreterare åt högsta hönset på firman där hon jobbade, och stolt balanserade på de där klackarna när vi handlade kvällsmat i affären. Jag minns att jag också var stolt, över att ha en så vacker mamma. De senaste åren var förfallet påtagligt och jag skäms när jag tänker på att det kanske spelade in i varför jag hälsade på henne alltmer sällan.

Det luktar av ovädrade gamla tyger och de parfymerade malkulorna lyckas inte dölja cigarettlukten som har satt sig i mammas blusar och klänningar. Damm som klamrat sig fast i kläderna virvlar runt i luften och får mig att nysa, så jag missar nästan den första telefonsignalen. Sedan ringer två korta signaler till innan den tystnar tvärt. Jag reser mig från golvet, ser ut mot hallen där den trådlösa telefonen jag tvingade mamma att byta till för tio år sedan står i sin hållare på ett litet bord i furu. Som ett altare för den redan omoderna tekniken.

Det ringer tre gånger till. Displayen lyser upp av de gälla, korta signalerna som skär genom lägenheten innan det blir öronbedövande tyst. Precis så där brukade mamma göra när jag inte svarade direkt; tre signaler, en paus, och sedan tre till. Jag står kvar i sovrumsdörren och väntar men inga fler signaler kommer. Klockan i hallen tickar sig fram genom tystnaden, visaren darrar till för varje ny siffra den hoppar till och knackar mot insidan av skallen. Jag lägger händerna om huvudet för att pressa tillbaka ljudet, inbillar mig nästan att jag hör en cigarettändare klicka bakom mig men när jag ser mot sängen är den tom och stilla.

Under den tredje kvällen står jag i köket och plockar bland porslinet när det ringer. Signalerna får mig att vakna som ur en trans. Det är mörkt utanför fönstren och klockan i köket visar nio. Samma tid som mamma brukade ringa mig om kvällarna, i hopp om att jag kommit hem från jobbet vid det laget. Vilket jag oftast hade, men det betydde inte att jag inte var upptagen. Jag minns att hon oroade sig för att jag jobbade för mycket. Sedan hon dog har jag haft mycket mer ostörd tid på kvällarna, vilket min chef har uppskattat. Men mamma skulle inte ha tyckt om det, jag kan nästan känna hennes besvikelse från andra sidan graven.

Jag tittar på klockan igen när telefonen ringer en andra gång. Har den inte varit runt den här tiden varje kväll när det ringer? Någon verkar söka mamma samma tid varje dag. Borde jag svara?

Men telefonen slutar ringa innan jag hinner bestämma mig, så jag dimper ner vid köksbordet, plötsligt underligt nedslagen. Uppgivet plockar jag fram mobilen, inser att jag inte har tittat på den på hela dagen. Över trehundra olästa mejl blinkar mot mig, hetsar mig att gå tillbaka till jobbet. Chefen förväntar sig snabba svar och jag är sist i kedjan, alla väntar på mig för att komma vidare. Huvudet snurrar till och jag måste blunda för att få yrseln att försvinna. Jag lägger mobilen på köksbordet med skärmen nedåt, orkar inte ta tag i det där just nu.

Hur många gånger har jag suttit vid det här köksbordet och ätit? Inte tillräckligt många känns det som. Mamma bjöd ofta in mig. Nästan lika ofta tackade jag nej. Inte för att hon inte lagade god mat, jag minns fortfarande hennes pastasåser och söndagsgrytor. Men jag hade alltid något att skylla på. Prioriterade möten, tjänsteresor eller representationsmiddagar. Allt var så himla viktigt, mamma sa att hon förstod.

Tankspritt drar jag med handen över bordsytan. Den är klibbig trots att jag inte har använt köket.

När åt jag senast?

Jag har inte lämnat lägenheten sedan jag kom hit, och kylskåpet bjuder bara på saker vars bäst före-datum inföll ungefär samtidigt som mammas bäst före-datum. Fjällfilen hon älskade men som var alldeles för syrlig för min smak, fick hela munnen att dra ihop sig. Bananerna hon envisades med att förvara i kylskåpet har blivit bruna och börjat vätska sig. Äggen vågar jag inte ens undersöka, de åker rakt ner i papperskorgen. Det enda ätbara jag har hittat är några torra knäckebröd i skafferiet. Bröd och vatten, det är det jag överlever på just nu.

Det går ännu ett dygn. Mammas bokhyllor börjar eka tomma och golvytorna täcks av fler och fler flyttlådor. En del saker ska en auktionsfirma få titta på, annat ska jag skänka bort till en närliggande loppis. Resten får jag forsla till tippen. Ett släp är bokat till senare i veckan.

När mörkret faller står jag i hallen och väntar rastlöst på att klockan ska slå nio. Stirrar på telefonens display och ser att den redan står på nio. Så ringer telefonen. Displayen är tom. Inga siffror, bara ett streck. Jag vet inte varför jag ändå svarar. Kanske för att tystnaden i lägenheten är värre än vad som än kan finnas på andra sidan.

”Hallå?” säger jag i en utandning.

Det är först då jag inser att jag har hållit andan.

I luren hör jag bara brus till en början, ett svagt susande, som om någon håller telefonen för nära munnen. Sedan något som låter som ett andetag, som jag först tror kommer från mammas rum men som jag sedan inser kommer från luren. Ilningen rinner nerför ryggraden och jag pressar telefonen hårdare mot örat, osäker på om jag hört rätt. Men jag vet hur hennes andning lät. Den där lilla visslingen hon alltid hade på slutet av varje andetag, som en trött fågel. Antagligen var det lungorna som var på väg att ge upp. Det låter precis så nu.

”Mamma?” viskar jag.

Bruset stannar upp, som om någon lyssnar i andra änden. Och så orden: ”Jag kan inte prata länge. De märker snart att jag är borta.”

Mammas röst är tydlig, men lite för snabb. Hon brukade alltid prata i en sävligare takt, med utdragna vokaler och mjuka konsonanter. Ändå är jag säker. Det är hennes välbekanta röst jag hör. Jag ska precis säga något när det klickar till och linjen blir död. Min egen spegelbild stirrar hålögt tillbaka mot mig från den slocknade displayen. Det enda som hörs är mina egna hjärtslag som pulserar i öronen.

Dagen efter har jag nästan lyckats övertyga mig själv om att det måste ha varit en busringning. Hur det kan ha gått till förstår jag inte, men någon måste ha spelat in mammas röst och nu använder de inspelningen för att psyka mig. Eller om det är någon som är bra på AI kanske? Det har man ju hört, om förövare som använder deep fake med både trovärdiga röster och video för att lura till sig pengar av intet ont anande äldre. Tanken att någon försökt lura mamma får det att sjuda i blodet, och när telefonen ringer den kvällen rycker jag åt mig luren.

”Sluta upp med de här dumheterna!” fräser jag.

Först den där jävla tystnaden. Och så mammas röst igen. Samma ord.

”Jag kan inte prata länge. De märker snart att jag är borta.”

Men tonfallet är lite annorlunda den här gången. Mamma låter yngre. Piggare. Så bryts linjen och jag börjar fundera på om det är nu jag blir galen.

Dagarna flyter ihop. Knäckebrödet har tagit slut men det gör mig ingenting. Jag känner ingen hunger längre, bara en malande ångest långt ner i maggropen. Jag har slutat kolla mobilen, vet knappt vilken tid på dygnet det är längre. Allt jag rör vid väcker minnen och jag klarar inte längre av att slänga någonting. Högen med saker att spara växer på vardagsrumsgolvet.

Samtalen fortsätter komma varje kväll. Ibland svarar jag, ibland inte. De gånger jag lyfter luren har mammas röst blivit ännu lite mer förvrängd. Det är som om den är lite för nära. Ibland hörs bara andning. Ibland viskningar i bakgrunden som jag inte kan urskilja, kanske även steg och dova klick. Jag vet att jag inte borde svara. Det måste vara någon som driver med mig.

Men tänk om det är hon.

Jag kommer på att jag kan spela in samtalen, kanske kan någon av killarna på IT- avdelningen hjälpa mig att avgöra om det är AI eller inte. Men mobilen tar en evighet att hitta. Jag minns inte sist jag kollade mejlen och bävar för samtalet chefen garanterat kommer vilja ha när jag kommer tillbaka till kontoret. Jag kanske till och med blir avskedad. Det vore kanske inte det sämsta. När jag väl hittar mobilen är batteriet urladdat.

Efter en vecka slutar jag sova. Jag sitter bara i hallmörkret hela natten och hela nästa dag och stirrar på telefonen. Tycker mig känna doften av hennes cigaretter, ser en rökslinga stiga mot taket i utkanten av synfältet men när jag vänder blicken ditåt är den borta.

Packningen runt omkring mig har avstannat, släpet har jag glömt att hämta ut från macken. Kroppen känns olustig, varm och kall på samma gång och huden kliar som om något vill ut. Svetten pärlar sig i pannan och jag borde duscha. Vet inte ens när jag tog deodorant sist.

När det ringer kastar jag mig över telefonen. Rösten på andra sidan får mig att vackla till där jag står.

”Jag kan inte prata länge. De märker snart att jag är borta.”

Det är min egen röst jag hör och minnet tar över. Gränsen mellan nu och då upplöses och jag är tillbaka i det där samtalet. Den sista gången vi pratade. Jag minns nu. Stressen inför en arbetsuppgift, en hård deadline som chefen förväntade sig att jag skulle hålla. Jag hade suttit kvar på kontoret med de andra i projektet, de som inte hade en gammal mamma som ringde och oroade sig för dem. När jag såg att det var hon som ringde blev jag irriterad direkt över att behöva ursäkta mig och gå undan.

Nu spelas det där samtalet upp i luren, ord för ord.

”Hej, det är mamma. Hur är det, älskling?”

”Jag kan inte prata länge”, fräste jag otåligt. ”De märker snart att jag är borta.”

Men hon pratade vidare, om små och vardagliga saker. Nu hör jag vädjan i hennes röst, längtan efter att skapa kontakt med mig – få mig att inse att det finns något mer än bara jobbet. I stunden blev jag bara mer och mer frustrerad, var så upptagen med projektet att jag inte ens kunde ta mig tid att prata med min egen mamma.

Och nu är det för sent.

Med en klump i halsen hör jag mig själv avbryta henne i luren, säga att jag måste lägga på. Något rinner nerför kinden och jag inser att jag gråter, att det här kommer vara sista gången jag hör hennes röst. Så klickar det till i luren och samtalet tystnar, men linjen verkar inte ha brutits. Jag viskar:

”Mamma?”

Ur högtalaren hörs det svagaste av andetag, som om hon fortfarande väntar. Hon bara andas, lugnt och tålmodigt, i nästan en hel minut. Min mamma som bara ville att jag skulle hälsa på, eller prata en stund i telefon med henne. Jag sjunker ner på golvet med telefonen tryckt mot örat och låter tårarna rinna. Inte för att hon är död, utan för att hon levde i just den stunden. Och för att jag inte gjorde det.

Ett ljud får mig att stelna till. Mammas sista, väsande andetag kommer inte från telefonluren, utan från hennes nedsläckta sovrum. Så hörs det klickande ljudet från en tändare och strax innanför sovrumsdörren glöder en cigarettände i rött.

Signaturmelodi

Vi hörde “Det sista samtalet”, skriven av Annelie Mannerström och uppläst av Petra Werner. Och därmed upphör Creepypoddens lösa kollektiv, det som uppstår när alla ni hundratusentals där ute lyssnar samtidigt men ovetande om varandra. Men ni är alltid välkommen i klubben igen, när ni lyssnar medan ni ska sova eller egentligen plugga, senast om två veckor när vi hörs igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.