Avsnitt 292: Ett arbetsmiljöproblem II

Den här anekdoten tilldrog sig under den korta tid jag arbetade som vaktmästare åt kommunen. Mitt arbete bestod i att se till att allting fungerade och flöt på i ett antal hyreshus som kommunen ägde. Mina sysslor innefattade allt från att byta glödlampor och lås, till att hjälpa gamla damer plocka ned sina katter från träden på innergårdarna och se till att elektriciteten och värmesystemen höll sig i fungerande skick.

Det är just värmesystemen den här berättelsen kommer att anknyta till. De flesta värmesystem på den här tiden var, tro det eller ej, redan mer eller mindre underhållsfria. Dock var där ett hus som använde sig av ett äldre system; ett gammalt brännpannesystem. Detta var det äldsta huset av dem alla. Av förklarliga skäl var det också det huset jag oftast fick anledning att besöka. Det är också i just det huset den här berättelsen tar sin början.

Jag vill minnas att dagen då detta utspelade sig var en onsdag. Det var mitt i den kalla vintern och värmepannan behövde fyllas på. Under förmiddagen hade jag varit uppe på våning två i det gamla bruna trähuset och hjälpt en äldre herre att lufta elementen. Jag konstaterade att elementen kändes en aning svala och insåg att det var dags att se till pannan.

Eftersom den gamla pannan drevs med ved behövde man då och då fylla på med mer; gärna innan elden brann ut. Väl nere i den kyliga källaren drog jag den gamla ullrocken om mig och skyndade hastigt bort till pannrummet. Då jag stigit in kunde jag direkt känna att pannan hunnit bli sval; det är något som är svårt att undvika att lägga märke till kalla vintrar som denna. Rummet är och bör annars vara ordentligt uppvärmt. Nu var där snarast kallt.

Då jag gläntade på den tunga pannluckan förstod jag att jag haft rätt; elden hade brunnit ut. Då jag började tömma den behållare där aska samlas upp bestämde jag mig för att ta tillfället i akt och gå igenom insidan på pannan. Det är en typ av underhåll man gör mer sällan, men då och då behövs det göras eftersom alla rester inte finner sin väg ned i uppsamlingskärlet, dessutom bygger över tiden sot och kolrester upp en slags beläggning på insidan av pannan. Sagt och gjort; jag började rensa ur insidan på den stora ugnen.

I arbetet använder man sig av en stor metallskrapa, och då jag stod där med den och skrapade som bäst, fick jag plötsligt höra ett klonkande ljud. Det hade kommit från den plåthink för sot och utbränt kol som jag ställt mellan mig och pannan. Nyfiken på vad som orsakat ljudet, ställde jag ifrån mig skrapan och så böjde jag mig ned över hinken. I det dunkla ljuset försökte jag med ögon och hand finna något bland all sot och aska. Något som orsakat ljudet.

Så plötsligt kände jag något mot handens fingrar. Jag greppade föremålet och plockade upp det. Det var avlångt och kändes svalt i min hand. I dess ändar fanns något som såg ut att vara gängor. Sannolikt någon form av skruv tänkte jag. Men jag förstod inte vad den var gjord av; för trots att den var lätt som plast ägde den ändå ett skimmer som av metall. Och det såg inte ut att vara aluminium som så ofta blir grå av oxidering, denna verkade snarare vara gjord av någonting annat.

Jag är nyfiken till naturen och har ett gott öga till udda prylar. Flera gånger har jag fått höra att jag är lite av en samlare. Om det är så att jag samlar på saker i större utsträckning än någon annan är ju för mig svårt att veta, men där och då stoppade jag alltså skruven i min byxficka. Sedan återupptog jag arbetet med att städa ur och sätta igång pannan; drog jag ut på tiden för länge skulle klagomålen om kyla i lägenheterna snart hopa sig och det ville jag gärna slippa.

Skruven hamnade på hyllan där hemma i vardagsrummet, bland alla andra märkliga föremål jag samlat på mig under åren. Där fanns allt från fågelben och små runda stenar till grönskimrande ägg och ammunition. Väl på hyllan blev den bara en i mängden och skruven föll i glömska.

Ett halvår senare tog mitt liv en annan riktning då jag bytte arbete och därmed var min roll som vaktmästare över. Men en kväll, åtta år senare, skulle den där skruven komma att bli föremål för en högst märklig diskussion. En diskussion jag gärna sluppit.

Min kamrat från tiden i småskolan hade nyligen flyttat till orten jag vid den tidpunkten bodde i och våra vägar hade korsats då jag sprungit på honom i mataffären. Så kom det sig att vi återupptog vår bekantskap. Vi bestämde där och då att han skulle komma hem till mig på middag senare samma vecka. Då jag inte vill tråka ut er med detaljer hoppar vi direkt till vad som skedde efter middagen. När vi så hade slagit oss ned i vardagsrumssoffan med varsin konjak i handen, kom samtalet snart in på lättare ämnen och plötsligt hörde jag min gamle vän säga:

“Nej men vad kul! Säg mig, hur kommer det sig att du har en gammal titanskruv där uppe på hyllan?”

Nyfiket undrade jag hur han kunnat avgöra att materialet i den gamla skruven var just titan, varpå min läkarvän förklarade:

“Jo, det hela är mycket enkelt förstår du; titan är nämligen det enda material den mänskliga kroppen accepterar, ja som den inte stöter ifrån sig. Jag känner igen en benskruv när jag ser den. Det där är dock en ganska gammal modell. Var kommer den ifrån, och hur kommer det sig att du har den på hyllan? Ja, om du inte misstycker att jag frågar?”

En olust spred sig i mitt bröst. Hans spontana sätt att tala om detta för mig obekanta ämne kändes närmast bisarrt. Jag fann det svårt att säga någonting mer. Min vän som väntade på ett svar, måste sett att någonting var fel eftersom han nu såg på mig med en blick präglad av lika stora delar förundran och nyfikenhet.

Efter att jag tagit en stor klunk konjak och kommit till sans, berättade jag för honom om min tid som vaktmästare och hur jag funnit skruven. Än i dag händer det att jag funderar på hur den hamnade där och om – hemska tanke – annat än ved bränts i den där gamla pannan.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en berättelse som lyssnaren Andreas skickat in, med rubriken “Skruven”. Den lästes av Petra Werner.

Varje jobb har sina egna utmaningar. Då menar jag, ska jag säga, inte vad som vi skulle kunna kalla det LinkedIn-svåra: de arbetsuppgifter som ingår i våra roller och som är extra svåra, krångliga, jobbiga eller tunga men som vi ändå i slutet av dagen allt som oftast klarar av utan att det utmanar vår identitet eller världsbild i grunden. Nej, jag menar hur ens jobb emellanåt råkar föra en nära det yttersta. Hur just det försätter en i en situation där man kan få syn på tillvarons utkant. Det kan nämligen vara omvälvande. Som det var för lyssnaren Andreas, som aldrig mer lär betrakta värmepannor i gamla hus på samma oskyldiga sätt som förut.

Eller som det var för den tillfälliga, unga besättningen på Texastorn 1. När vinterstormen drog in över dem, och de kunde höra konstruktionen knaka i sina sargade fogar under sig, visste de att konstruktionen där de befann sig mitt i havet, tio mil från närmaste kust, var dödsdömd och att det var en tidsfråga tills den skulle haverera. De hade bönat och bett om att få utrymmas, men fått besked om att de skulle stanna. Hur måste inte de ha känt där ute, när vågorna steg allt högre, den iskalla vinden piskade mot de skakande väggarna, och när de hörde dånet då de tre stora benen långsamt började ge vika?

Vi tar det från början. I början av 1950-talet började sämjan försämras mellan öst och väst, när det som senare skulle komma att kallas Kalla kriget sakta tog sin form. På båda sidor om Atlanten började man förbereda sig för ett möjligt krig med de nya, fruktansvärda atomvapnen. I USA fann man att radaranläggningarna på land inte skulle kunna ge tillräckligt god förvarning om inkommande bombflygplan. Därför byggde man tre radaranläggningar i havet utanför den amerikanska östkusten. Dess utformning var inspirerad i av oljetornen i den Mexikanska golfen, och därför fick de namnen Texastorn.

Texastornen var triangulära plattformar med ett kassunben under varje hörn, med en helikopterplatta på ena sidan och tre stora kupoler som innehöll radarutrustning på andra sidan. Om man tänker sig ett trevånings miljonprogramhus med tre jättelika badbollar på taket, svävande 20 meter över havsytan på tre tunna stålben, så får man en ungefär rättvisande bild. Det första färdigställdes 1958 och var snart fylld av ett 50-tal besättningsmän: officerare och flygvapenvärnpliktiga från den 773:e radarskvadronen. Dessa höll nu en ensam vaktpost ut mot världshavet. Om de på sina radarskärmar skulle se okända formationer närma sig från öst kunde de ge USA en halvtimmes tidigare förvarning om den kommande undergången.

Besättningen jobbade 45 dagar långa pass ombord, sedan hämtades de med båt eller helikopter och fick 15 dagars permission. Det behövdes. Både den roterande radaranläggningen och dieselgeneratorerna skapade nästan oavbrutna vibrationer som såväl störde besättningen som skadade anläggningen. Dessutom fungerade de långa stålbenen som var nertryckta i havsbottnen som en sorts stämgafflar och de fångade upp undervattensljud, till och med avlägsna sådana, som fortplantade sig genom hela anläggningen. Tänk på de bisarra och skrämmande oförklarliga ljuden som kan dåna genom världshaven, och föreställ dig att höra dem i själva väggarna på den rangliga plattform ute till havs där du tjänstgör. Lägg till det mistluren, som bölade en gång i minuten när det var dimmigt, och du har en närmast miserabel vardag.

Texastorn 4 sattes på plats i havet ungefär tolv mil utanför New York sommaren 1957, och började operera året därpå. Det bemannades av soldater från den 646:e radarskvadronen. Texastorn 4 stod på mycket större djup än de andra två tornen och benen skadades redan när tornet installerades på platsen, vilket gjorde det instabilt. Redan vid måttlig sjö gungade och skakade tornet så det kunde skrämma upp en. Och då skulle tornet komma att utsättas för betydligt värre omständigheter.

I september 1960 drog orkanen Donna in. När det gick upp för meteorologerna hur våldsam den skulle bli var det redan för sent. Det var för dåligt väder för att evakuera tornet, och besättningen fick beskedet att de skulle behöva vänta ut den ombord. Tornet piskades av upp till 60 sekundmeters vind och femton meter höga vågor i timmar, fram till att det plötsligt blev märkligt lugnt. Sedan drog det igång igen med våldsam kraft, men i en helt ny riktning. Det visade sig att orkanens öga hade passerat precis över Texastorn 4. När det hela var över och tornet mirakulöst nog stod kvar skrev befälhavaren ombord, flygvapenkapten Gordon Phelan, i sin loggbok med stora bokstäver: “NEVER AGAIN”.

Skadorna på tornet var omfattande. Man beslöt att renovera det, men kunde inte börja förrän i februari 1961. Fram till dess posterades en styrka på 14 soldater från luftvapnet och 14 civila byggnadsarbetare ut på tornet för att börja förbereda inför renoveringen. Fortfarande förde Gordon Phelan befäl, och vintervädret var alltjämt dåligt. En storm i december 1960 fick en värnpliktig ombord att i desperation skriva ett brev till den då nyss valde presidenten John F. Kennedy, där den värnpliktige skrev att han var rädd och att han ville få komma bort från tornet för gott.

Det blev januari och arbetet med att tömma tornet på utrustning och delar inför renoveringen var i full gång. Den lilla besättningen ombord har goda hopp om att snart få komma därifrån.

Men då får kapten Gordon Phelan en oroande väderleksrapport. Inom 12 timmar ska det någorlunda lugna havet slitas upp i ännu en storm. Phelan, som minns vad han hade skrivit i sin loggbok efter orkanen den föregående sensommaren, kontaktar sin bas i New Jersey och ber om att få evakuera tornet. Att det ska klara av ännu en sådan storm tvekar nog alla ombord på. Men på basen har man fått en annan väderleksrapport, som inte är lika illavarslande. Och man vill inte lämna tornet obevakat av den enkla anledningen att oron är stor för fientligt spionage och sabotage. Om ryssarna skulle få nys om att tornet stod tomt skulle de kunna borda det, och stjäla med sig radarutrustningen därifrån. Det fick inte ske. Phelan och hans män måste bli kvar.

Morgonen den 15 januari befinner sig alltså 28 man ombord på Texastorn 4, och vindarna tilltar i styrka. Klockan halv elva på förmiddagen hörs ett skräckinjagande högt brak från tornets ben. En stålbalk har lossnat, och slår nu mot benen i vågorna. Kulingen blir till storm och tornet får ytterligare skador. Strax efter lunch ringer kapten Phelan sin fru och berättar att tornet “roterar”. I bakgrunden hör hustrun skrik och fruktansvärda metalliska oljud. Klockan kvart över tre på eftermiddagen kontaktar Phelan sina chefer på basen igen, och berättar att ytterligare balkar lossnat och att det blåser 35 sekundmeter. Orkanstyrka. Den här gången låter sig befälen övertalas. En evakueringsstyrka förbereds, redo att sticka iväg mot Texastornet så fort vädret lugnar sig. Phelan ringer sin fru igen. Han säger att han aldrig förstått att så många i hans besättning var religiösa. Nu ber nämligen alla.

Hangarfartyget USS Wasp, som råkar befinna sig i närheten och har vänt mot Texastorn 4, rapporterar vid sjutiden på kvällen att en monstervåg slagit emot dem. Den fortsatte i hög hastighet i riktning mot tornets position.

Klockan 07.28, när slutet kommer, märks det för omvärlden bara på en försvunnen ljuspunkt på radarn. Blippen som markerar Texastorn 4 försvinner. Den är där ena sekunden, och borta nästa. När hangarfartyget når dit finns bara det vilda havet kvar. Ljuden, skriken, den våldsamma kraften och det iskalla vattnet som tränger in överallt kan vi bara föreställa oss.

Så slutade Texastorn 4:s historia, som ett brokigt vrak på havets botten utanför New Yorks kust. Och så kan också arbetsmiljöproblem se ut.

Men eftersom tvära kast är den här poddens livsluft ska vi nog höra om en helt annan sort. Vi ska höra en berättelse om en jultradition på ett företag. Den läses av Rakel Josephson.

På vår arbetsplats har vi en årlig julfest, och då finns det alltid ett bord som är fyllt av inslagna presenter. En av de där presenterna är lite speciell, men man vet aldrig exakt vilken. Nu i julas var vi 300 anställda som hade samlats i festlokalen på översta våningen, där cheferna vanligtvis har sin representation. Långt ovanför våra kontorslokaler och mötesrum skulle vi nu få roa oss och belönas för ännu ett år av hårt arbete.

Vi hade alla letts in, fått varsin drink och blivit instruerade att välja varsin julklapp från bordet. Det var precis som året innan, och alla år innan det. Jag gick fram och plockade det första bästa paketet, för det visste jag att det inte var någon idé att försöka lista ut vad de innehöll och välja. Förra året fick jag ett presentkort på en skidsemester med alla kostnader betalda. Jag, min fru och våra barn hade det toppen. Fick jag en till sådan present hade jag inte klagat.

Vår VD, Gunnar, var ovanligt munter men det var väl bara julsnapsen han tagit som sparkat igång honom. Han klättrade upp på en liten scen i ena kortändan av salen och manade till tystnad, och väntade sedan på att det glada sorlet skulle lägga sig. Han brukade inte vara långrandig och det här talet var inget undantag.

“Mina vänner, vi lägger ännu ett utmärkt år bakom oss”, sade han och mötte en glad applåd, och några en smula sluddrande hurrarop. Tydligen hade han inte varit ensam om att värma upp inför julfesten. Gunnar stod och väntade ut applåden, men hans leende avslöjade att stoltheten verkligen var ärligt känd.

“De dåliga tiderna märks inte av här”, ropade han och slog ut med händerna. “Vi har sålt hela 125 procent bättre än förra året, kundnöjdheten är skyhög och det finns inga tecken på att det kommer vända. Jag är övertygad om att alla här inne kände igen sig när Dagens industri kallade oss en av Sveriges mest framtidsförsäkrande organisationer.”

Vi applåderade. Gunnar tog ett ögonblick för att njuta av ögonblicket, och sedan såg han ut på oss och fortsatte.

“Allt det här är naturligtvis mest tack vare er och ert hårda jobb, men vi ska inte heller glömma den goda tur och välgång som garanterats oss av vår Välgörare.”

Applåderna tilltog i styrka. Jag såg mig omkring i rummet. De som varit anställda längst såg ut att vara de gladaste, som att de verkligen skrev under på varenda ord Gunnar sade. De som bara hade varit anställda i några år deltog tappert i jublandet men verkade inte riktigt bottna i det än. De enda som såg lite oroliga ut var de helt nyanställda, för vilka detta var den första julfesten.

“Nu ska vi äntligen komma till stunden ni alla väntat på”, sade Gunnar. “Julklapparna! Jag hoppas verkligen ni ska bli glada.”

Han deltog i applåden en stund, sedan gick han ner från scenen och allas uppmärksamhet vändes nedåt, till paketen vi höll i våra händer.

Traditionen föreskriver att de nyanställda och mer juniora börjar öppna sina presenter, varefter deras mellanchefer gör det, och sist cheferna. Till och med Gunnar får en julklapp han måste öppna.

Rummet fylldes av ljudet av presentpapper som revs isär. Folk verkade inte kunna hålla sig utan nästan slet upp paketen. Intill mig stod en försäljare som gjorde sitt första år på företaget, och jag såg hur ett lättnadens leende spred sig på hans läppar när han såg vad som låg i paketet: en låda med en splitt ny Rolex. “Oj, den där är fin som attan. Grattis!”, sade jag till honom. Han log dumt mot mig medan han trädde den över vänstra handleden.

På andra sidan bordet där jag stod såg jag hur en annan nykomling drog fram en bilnyckel ur sitt paket. “Grattis!”, ropade jag och hon tittade upp. Hon såg helt paff ut. “Den står ute på parkeringen”, tillade jag, eftersom jag visste att det var så det brukade gå till. Åtminstone var det så det var när jag själv fick en fin BMW julen 2008.

Snart hade alla nyanställda säljare och sekreterare öppnat sina julklappar, och det blev mellanchefernas tur. Jag började försiktigt med att dra loss presentbandet, och jag ska erkänna: jag kände av pulsen då. Jag har det utmärkt på jobbet men det är några sekunder varje år som faktiskt känns som timmar. När jag hade fått av pappret och öppnat lådan inuti fylldes jag av lättnad. Där inne låg helt enkelt en bunt sedlar. Det kan aldrig vara fel, tänkte jag. Den var tjock och jag bläddrade igenom den för att få en uppfattning om hur mycket det kunde vara. Inte mindre än 50 000, i alla fall, tänkte jag, och började fundera på om vi skulle göra den där köksrenoveringen ändå när min tankegång avbröts av ett skrik.

Jag vände mig om och såg Sarah, min gamla kollega som nyligen bytt avdelning, med en tom låda i ena handen och en gråsten i den andra. Hon hade tydligen också precis fått upp sin julklapp.

“Nej!”, flämtade hon. “Det var inte det här paketet jag ville ha. Jag försökte få tag i det som låg där borta.”

Hon släppte lådan och pekade på tjejen som nyss fått en bilnyckel.

“Men hon tog den innan jag hann dit.”

Människor runt henne såg besvikna ut. Några skakade på huvudet.

“Sarah”, sade jag med allvarlig röst. “Försök att ta det med lite mer värdighet.”

Sarah släppte stenen på golvet och den studsade med ett högt ljud. Omkring henne började folk backa några steg.

“Nej, jag vägrar. Det här är inte rättvist!”

Jag måste erkänna att hennes reaktion gjorde mig besviken. Hon hade ju jobbat där så länge att hon borde veta att något utbrott inte skulle förändra situationen. Oftast brukar faktiskt de som får stenen vara ganska bra på att acceptera det. Några hinner faktiskt med ett litet kort tal, ett litet tack för de här åren, medan de fortfarande kan.
Men Sarah? Hon gnällde, protesterade och slogs vilt omkring sig till och med när hon sakta började stiga upp i luften, som buren av en osynlig kraft. Nu hängde hon någon meter över golvet och hennes ord förvandlades till tjut medan det började koka under hennes hud. Rök började bolma ut ur hennes blus, håret fattade eld i topparna och brann ner till roten, och hennes ögon sprack med ett blött ljud så det skvätte över de som stod närmast. Först när det svarta rökmolnet började komma ut ur hennes öppna mun tystnade hon, och så förkolnades hon helt, från fötterna och till slut hela vägen upp till skalpen. Efter en utdragen minut återstod inget mer av Sarah än en hög sot och aska på golvet.

Jag kommer sakna henne, det kommer jag absolut. Hon lyckades inte föra sig i det ögonblicket då det verkligen hade betytt något, men i alla år har hon varit en snäll och rolig kollega och jävligt bra på sitt jobb. Men det är som det är – framgången har ett pris och ingenting gott kommer till en utan offer. Och nu hade vi offrat ännu ett år, och garanterat oss ännu ett år av framgång.

Om man nu skulle vara orolig för Sarah är det helt onödigt. Hennes make och barn kommer att bli rikligt kompenserade för sin förlust. Det är sådant man kan ordna när man har ett så här framgångsrikt företag, med mycket resurser och möjligheter. Uppmärksamheten behöver vi inte heller oroa sig för. En arbetsplatsolycka då och då är det få som bryr sig om. Med vår Välgörares goda vilja kommer vi gå mot ytterligare ett bra år.

Ja, om någon av er nu skulle vara arbetslösa – och det är väl inte omöjligt under dessa tider – finns det helt enkelt ett jobb att söka här som mellanchef. Har man erfarenhet av att leda mellanstora team är det bra, men inget absolut krav. Jobbet kommer med fantastisk lön, utmärkta förmåner året runt, och så förstås: en unik julfest varje år, som man helt enkelt inte får missa.

Vi hörde “Vår jultradition”, i original skriven av Thomas O. Wagner och publicerad på Creepypasta Wiki. Den lästes av Rakel Josephson.

En julfest, det ser man såklart alltid fram emot om man är vuxen. Det är kontorslivets svar på lekland – undantagstillstånd och grönbete. Men även lekland har, bakom kulisserna, sina arbetsmiljöproblem. Om dessa ska vi höra nu, i historien “Leklandet”. Den läses av Kalle Einarsson.

Jag har ju jobbat hur länge som helst här och det hela är rätt konstigt, och svårt att förklara. Till att börja med ska jag säga att det är ett till synes helt vanligt lekland, precis ett sådant som finns i alla städer. Vi har samma sorts dåliga cafeteria med korv, pommes och pannkakor, souverniraffär med brandade t-shirts och leksaker som de överstimulerade barnen alltid bråkar med sina föräldrar om att få, och så en jättehangar med underhållning för barn. Klätterställningar, cykelbanor, rutschkanor, studsmattor, och så naturligtvis ett bollhav.

Det knäppaste med mitt jobb hittills har, utan konkurrens, varit barnen. Barn kan vara så jävla konstiga. En gång kom det fram någon sexåring med ett par kulor i handen. Han gav dem till mig, och så började han skratta. Till slut fick han fram att han hade haft dem i stjärten, och att jag nu höll hans stjärtkulor. Och han tyckte det var det roligaste som någonsin hade hänt.

Kanske är det på grund av sådant där vi har så hög personalomsättning. Folk dyker upp och försvinner som löningar och jag tror det kan bero på att barn har ett sjätte sinne för vilken knapp de ska trycka på hos en, och att de tycker om när det uppstår pinsamheter. I andra jobb kanske man lär sig hur man ska hantera barnen eftersom man jobbar med samma gäng en längre tid, som till exempel i förskolor och skolor, men här är det svårt att veta hur man ska hantera en unge i fullskaligt sammanbrott med glasskladd över hela sig och sitt bord.

Det man får påminna sig om är att ens jobb är att ta hand om leklandet, inte om barnen. Anledningen att barnen är här är för att de ska få tillfälle att leka av sig – det, och föräldrarnas lilla andningspaus i cafeterian medan ungarna springer runt, är vad de betalar för. Vi ska inte skälla eller hota eller hyssja. Poängen är att det ska bli kaos, och vi ska bara se till att leklandet håller ihop. Så länge föräldrarna kan få dricka en kopp äckligt kaffe i fred, eller kanske gå in på en toalett och bryta ihop en stund, är alla glada.

Men det är ett konstigt jobb, som sagt. Jag är kvar mest för att jag råkat bli någon sorts platschef med tiden och att jag därför slipper göra det värsta själv. Det kan jag delegera till de tonåringar som för tillfället råkar jobba där. Och så har jag med tiden kommit att hålla mig undan från ungarna så mycket jag kan. Det känns bara bäst så. De har börjat skrämma mig.

Det verkar ofta vara något fel med hur många barn som är där. Även dagar som jag vet varit lugna räknat i antal sålda tillträden verkar det smockfullt. Gästerna är ju bara här i några timmar och de flesta anställda slutar innan de hinner märka något men jag har märkt det. Det är nu något år sedan jag då och då började räkna antalet sålda biljetter och sedan göra en snabb räkning ute i leklandet, och då blir det glasklart. Jag minns en vardag i somras när det var strålande sol ute och knappt några inträden sålda, kanske tjugo stycken, och det ändå kryllade av barn.

Ännu knäppare är det att jag är ganska säker på att vissa barn som hoppar ner i bollhavet aldrig kommer ut igen. Det är svårt att tro mina ögon för det är aldrig någon som kommer fram och ber om hjälp med att hitta något försvunnet barn men jag har stått där och tittat och sett barn i grälla kläder hoppa i, outfits som jag är helt säker på att jag skulle få syn på om de kom ut igen, och de har gått upp i rök. Andra gånger är det helt andra barn som kravlar upp ur bollhavet, än de som hoppade i. De kommer från ingenstans. Låter det som att jag håller på att bli knäpp? Kanske. Men en gång stod jag i entrén och erbjöd alla besökare att bli fotograferade. Jag hittade på att det var en tävling, men i själva verket ville jag bara ha bildbevis. Och jag lovar och svär att jag har bilder på föräldrar som kommer dit med ett barn, men går därifrån med ett helt annat. Många sådana bilder.

Jag har några gånger tänkt att jag ska tömma bollhavet för att se vad som finns i botten. Kanske är det någon nödutgång där nere, eller vad vet jag. Men så en dag för något år sedan fick jag tummen ur, stannade kvar på leklandet efter stängning, och började skopa upp bollar. Jag stod och arbetade men så lade jag märke till en förändring i leklandet. Ju längre ner jag kom, desto tystare blev det omkring mig. Det var som om allt det vanliga knarrandet och mumlet från fläktarna kvävdes i någon sorts förväntan på vad som fanns längst nere i bollhavet. De spretigt sprejmålade figurerna på väggarna verkade börja stirra på mig. Det kändes som om stället höll andan, och jag fick en tryckande huvudvärk, som av den värsta bakfyllan. Det smakade koppar i munnen.

Jag fegade ur. Jag hällde tillbaka alla bollar, och så fort jag gjort det släppte hela spänningen. Huvudvärken försvann, bakgrundsljuden hördes igen, som om ingenting hade hänt.

Sedan dess städar jag bara bollhavet på det vanliga slarviga sättet, med sådana håvar som man använder i badhus. Då får jag alltid upp helt sjuka saker. Klädesplagg, döda möss, krossade skalbaggar, bajs, och så ibland saker som återigen får mig att undra över mitt eget förstånd. Djur som skadats eller dödats på de mest bisarra sätt. Jag har alltid med mig en stor sopsäck när jag städar bollhavet för att kunna smussla undan dem, och det har hänt att jag tvingats gå ut på lastplatsen för att svinga soppåsen i en vägg och förkorta något djurs lidande. Det är i alla händelser mer humant än att hålla dem vid liv, i det skick de kan vara när jag hittar dem.

Jag trodde först det var barnen som haft med sig dem, men efter att ha börjat titta närmare på djuren har jag märkt konstiga saker. Illa ihopsydda sår och halvt läkta amputationer. Hur ska en åttaåring kunna genomföra en i och för sig primitiv och brutal trepanering av en ekorre, och sedan hålla den vid liv? Det övergår mitt förstånd. Och ibland är det ännu konstigare än så.

Jag kommer aldrig förstå hur en råtta, som jag en gång hittade, hade lyckats få i sig en hel boll från bollhavet. Det fanns inte ett spår av skador i råttans skinn, men den var helt klotrund. Huden spände runt bollen. Råttan skakade och darrade, utan tvekan av stora plågor av att ha fått inälvorna krossade inifrån av bollen. Det var nog det värsta jag sett av djuren i bollhavet.

Varför är jag kvar? Tänk så här – hur skulle jag kunna lämna över det här jobbet till någon annan? Om någon annan upptäckte vad som pågår här, och började ställa frågor, skulle det kunna leda till att de till slut riktades till mig. Varför har jag inte sagt något under alla mina år här? Då föredrar jag att bara stå ut. Om jag hade varit modigare hade jag grävt lite djupare i det här ställets historia och försöka få någon annan att undersöka tillsammans med mig, men jag har redan sett och fått nog och tänker så här: om jag inte stirrar ner i avgrunden kommer den inte till slut stirra tillbaka på mig.

Låt det vara, säger jag.

Dessutom verkar andra inte klara av det här stället lika bra som jag. Jag syftar inte på hur kortvariga de blir, utan snarare vad som händer med dem om de hänger kvar för länge. De verkar påverkas. De blir paranoida och börjar titta konstigt på mig och, än värre, på barnen. Så kan vi inte ha det här. Dessutom börjar de också dras till bollhavet. Det är som om de blir lite besatta. Man kan komma på dem stående med en kvast, petande i bollhavet för att se om de kan känna botten. Nån började ställa frågor om ritningarna över anläggningen, som om jag hade dem. De ville veta vad som fanns under golvet och gick så långt att de kontaktade kommunen innan de till slut fick någon sorts sammanbrott och sade upp sig. Tur det, för annars har jag också varit med om sådana som blir konspirationsteoretiska och direkt hotfulla. Jag antar att alla har olika sätt att hantera det oförklarliga.

En gång blev jag tvungen att ringa polisen, faktiskt. En tjej på provanställning på leklandet utvecklade ett osunt intresse av mig. Hon började fråga om var jag bodde, och sedan om var mina föräldrar bodde. Det hade varit normalt kallprat om hon inte också tittade så konstigt på mig, och stack emellan frågor om hur det såg ut där jag sov om natten. Till slut fick jag avsluta hennes provanställning men hon fortsatte ändå dyka upp. När hon en eftermiddag försökt sätta eld på stället slutade det med att hon hämtades av poliser, inför en förstummad publik av storögda barn. Hon skrek om att allt var fejk, att jag inte var den jag utgav mig för, att jag inte hade någon bostad och ingen bil och aldrig lämnade det här stället. Efteråt fick jag veta att hon vakat utanför köpcentrumet för att spionera på mig. Som någon sorts jävla stalker. Polisen berättade att hon hade babblat om hur den gamla platschefen försvunnit, och jag tagit över hans uniform.

Det är skönt att hon är borta nu i alla fall, för hon gjorde mig illa till mods med sitt paranoida rabblande och hennes sjuka antydningar. Vad menade hon? Det slår mig nu att jag fick samma huvudvärk då, och samma kopparsmak i munnen, som när jag försökte tömma bollhavet.

Jag undrar vad det blev av henne. Oavsett är hon ett bra exempel på varför vi bara borde lämna det där stället i fred. Som för att understryka det hittade jag, när jag städade i bollhavet veckan därpå, att jag hittade en av hennes skor där. Den var inte blodfläckad eller så, men – det var lite sjukt – det låg en lapp i, med en bön om hjälp. Den var riktad till mig personligen.

Hon hade det svårt, hon. Jag försökte säga åt henne att sluta, låta henne förstå att det var en dålig idé. När jag avslutade hennes provanställning, när hon fortfarande bara var “vanligt” knäpp och inte hade börjat stalka mig än, pepprade hon mig med frågor om bollhavet. Jag sade då, om och om igen, att jag hade jobbat där länge nu, och att jag var säker på att den var bottenlös.

Nu är hon nog också säker på det.

Vi har hört “Leklandet”, skriven av Christian Wallis och publicerad på Creepypasta Wiki. Den lästes av Kalle Einarsson.

Jag började avsnittet med att berätta om vad för typ av arbetsmiljöproblem man skulle kunna få på en plattform. Men det finns mer sätt att ha besvär till sjöss, såklart, kanske lika många som det finns fartyg på haven. Och vi ska avsluta avsnittet med en sådan historia. Vi ska höra “Valen”. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag jobbar som sjöman på lastfartyg. Det är långam, ensamma resor över tomma, vidsträckta oceaner. Oändligt, grått vatten, maskinernas dova muller, rutinerna. Men den här senaste vändan över havet, då hände något helt annat.

Det var sådär tio dagar efter att ha lättat ankar, någonstans i Stilla havet. Jag hade hundvakten och gick ensam på däck, under en oändlig stjärnhimmel och till ljudet av fören som skar fram genom vågorna. Då såg jag det för första gången. En rörelse över den mörka vattenytan på babords sida, för stor för att vara en delfin men inte lika slumpmässig som en våg. Då sköt en plym av ånga upp, för en sekund upplyst av ljusen från däck. En val. Det var inte första gången jag såg en till havs, men den här var stor, jättestor. Och den var nära.

Nästa morgon var den fortfarande där och den höll vår takt. Det var då några andra av killarna också fick syn på den. Vår båtsman, en åldrad gammal sjöbjörn, kisade i kikaren.

“En knölval, ser det ut som”, muttrade han. “En stor en. Kommit bort från de andra, kanske.”

Men det var något som inte stämde. Inte bara storleken, fast den var lika stor som några av våra livbåtar, utan dess rygg. Det var ett mischmasch av ärr och skråmor. Mer än det vanliga, mer än vad havstulpaner och små bläckfiskar kan åstadkomma. Det här var djupa, långa urgröpningar, vissa bleknade och gamla, andra som gick mer i ilsket rött. Vissa sår var runda och liknade mest kratrar. Det såg ut som att den hade simmat igenom ett minfält.

Och så var den så ensam. Knölvalar är flockdjur, sociala, men den här jätten var så ensam och sargad i det gigantiska, tomma havet. Och så följde den efter oss. Inte bara simmade i samma riktning, utan den skuggade oss liksom. Varje gång vi gjorde en liten kursjustering följde den med medan den höll avståndet på ett par hundra meters håll. Bland besättningen skapade valen uppståndelse, någonting som bröt tristessen till havs. Själv tyckte jag det var ödesmättat. Den uppförde sig så intelligent. När den då och då rullade över på mage i havet hann jag få en glimt av dess jättelika, svarta ögon, och dess blick verkade möta min.

Andra dagen var likadan. Valen blev vår konstanta följeslagare. Nu var inte killarna lika upprymda längre. De hade blivit vana vid den stora, sargade kroppen. Själv fann jag mig själv stående vid relingen med blicken fäst vid den. Hade det varit på medeltiden hade man uppfattat valen som ett budskap. Men om vad? Ett järtecken eller en välsignelse? Ärren väckte en skräckblandad fascination i mig. Vad hade kunnat åstadkomma dem? Hur stora kunde jättebläckfiskar egentligen bli? Mer sannolikt var kanske att den blivit påkörd av ett skepp och skadats av propellern.

Sent den eftermiddagen började vi tappa i hastighet. Sådant hörs på ljudet om man är van. Maskintakten förändras, och vibrationerna blir mjukare. Sjöingenjören, en konstant stressad man, tillbringade timmar nere i maskinrummet. Uppe på däck fick vi höra att det var ett problem med en av propelleraxlarna, eller kanske en igensättning i bränsleledningen. Ingen katastrof, men vi skulle behöva sänka hastigheten tills de hade lyckats identifiera det exakta problemet.

Nästa gång jag fick syn på valen insåg jag att dess beteende hade förändrats. Påverkats?

Det var skymning och över havet sänkte sig den där djupa lila färgen, den sista innan natten färgar vågorna svarta. Jag stod mot relingen igen och tittade efter valen. Nu när vi gick på lägre fart blev svallvågorna mindre och havsytan lugnare. Valen simmade bakom oss, tills den plötsligt sköt fram med fart och nästan nådde kölvattnet. Då dök den och sedan kom den upp igen precis bredvid skrovet, bara tjugo meter bort. Och sedan slog den in i skeppet.

Ljudet lät som en dämpad explosion, en djup och ekande duns som sände chockvågor genom hela fartyget. Det knakade i fogarna. Jag höll på att tappa fotfästet men höll mig fast i relingen, och från kommandobryggan hörde jag någon ropa. Valen bröt vattenytan igen. De sista solstrålarna glimtade i dess ärr. Sedan slog den, med en kraftfull rörelse med stjärtfenan, sin enorma kropp in i skrovet igen.

Den här gången började larmsignaler tjuta ombord. “Vad i helvete pågår?”, ropade någon från kommandobryggan. När jag såg upp stod kapten lutad ut genom ett fönster, och hennes klara röst skar genom oredan. “Alla vid sina stationer och ge mig en rapport! Vad är det där?”

Skeppet skakade till en tredje gång. Det var inte tal om något nyfiket gnuggande, utan ett anfall. Den rammade oss. Om den hade råkat stöta i en av skeppets svagare punkter hade den kunnat slå upp ett hål i skrovet. Folk började få panik. Ett djur som var så stort, och fientligt inställt… Visst, vi stod på ett stort fartyg av järn och stål, men världshavet är så stort och rätt som det är kan man vara utlämnad till det.

Några av killarna ombord, mest däckskarlar, sprang för att hämta båtshakar eller vad fan som helst de kunde använda som vapen, och de sprang fram till relingen och började gorma och skrika gällt för att skrämma bort valen. Båtsman dök upp med en signalpistol i handen, riktade den upp mot himlen och fyrade av ett skott. Ett rött bloss lyste upp havet. Valen struntade i det och tog sats för ännu en attack.

“Hämta gevären!”, ropade någon, kanske andra styrman. “Vi måste driva bort den!”

Det knöt sig i magen på mig. Skjuta den, valen? Det kändes fruktansvärt fel, men å andra sidan mådde den uppenbarligen inte bra. Den kunde göra sig själv illa genom sitt besinningslösa rammande, och till och med åsamka oss skada.

Men när besättningsmännen samlats vid relingen och innan någon av dem hunnit få korn på valen dök den. Den försvann djupt ned i de oljiga vågorna, och lämnade ett lugn efter sig som kunde lura en att den aldrig ens varit där. Killarna hurrade och high-fivade, som om det hade varit deras hjältemod som skrämt bort valen, men sedan gick några minuter medan alla smått nervöst väntade på om den skulle komma tillbaka. Ingenting syntes till i vågorna. Fartyget kämpade sig vidare framåt, nu utan sällskap.

Kaptenen begärde en omedelbar skaderapport. Mirakulöst nog verkade det bara ha blivit lite repor i färgen och några bucklor i skrovet ovanför vattenlinjen. Fartyget var i övrigt helt och hållet. Men stämningen var orolig. Tänk om den kom tillbaka? Varför gjorde en val så där? Hade den rabies, eller någon annan sjukdom?

“Det är att vi saktat ner”, sade båtsman med låg röst medan vi stod bredvid varandra och tittade ner i havet. “Djur känner av sådant, svagheter. Fartyget är vingklippt och den tänker att vi kanske är döende eller ett lätt byte.”

“Ett byte?”, sade jag. “Knölvalar har väl barder? De äter inget större än krill.”

Båtsman ryckte på axlarna. Jag kunde inte se hans ansiktsuttryck i mörkret.

“Naturen är konstig ibland, ska du veta. På världshaven är allt möjligt.”

Maskinproblemen bestod. Vi kom inte upp i mer än halva marschfarten. Varje gång det knakade i skrovet eller en oväntat stor våg slog in i det hoppade folk till. Men valen kom inte tillbaka igen den natten. Såvitt de andra visste om, åtminstone.

Jag hade hundvakten igen den natten, mellan klockan två och fyra på natten. Däcket var tomt, och havet lugnt, som en svart glasskiva som reflekterade stjärnorna. Jag var trött men försökte hålla mig på alerten, ännu vaksam inför havet. Och då såg jag det. En svag krusning i vattenytan, och så steg en ärrad rygg upp som mjukt gled fram bredvid oss. Det var valen. Mycket närmare den här gången. Den hade återvänt men inte förrän däcket var obefolkat. Jag stod där helt ensam och höll andan.

Mitt hjärta bultade i bröstet. Jag sträckte mig efter kommunikationsradion, redo att rapportera om valen, men den tycktes lugnare nu. Den simmade parallellt med oss alldeles nära skrovet, nu till synes ännu större än förut, och dess stora kropps omfattning bara anades i mörkret. Och så gjorde den ett ljus. En lång men tyst melodiös utandning, ett ljud som verkade skapa vibrationer i min kropp snarare än höras. Det lät sorgset, nästan plågat. Och efter det justerade den långsamt och utstuderat sin riktning, och strök sig mot skrovet. Det fanns den här gången inget aggressivt i rörelsen. Det var mer som en jättelik katt, som strök sig mot ens ben. Två-tre gånger gjorde den om det.

Det var det konstigaste jag sett, och jag kände mig helt säker på att den betraktade mig. Jag svär på det. Jag såg det stora, svarta ögat och vi fick kontakt. Någonting gav mig känslan att den var, jag vet inte, desperat? Att den sökte hjälp. Den strök sig mot skrovet om och om igen. Samma mjukhet varje gång.

Jag larmade inte. Jag stod bara kvar och tittade. Det var inte längre samma aggression som förut och jag ville inte riskera att någon kom framrusande med gevär. I en timme ungefär pågick detta. Sekunden en sömnig maskinist på vägen från sin hytt till mässan klev ut på däck en bit akterut försvann valen ner under ytan och lämnade bara några små krusningar i ytan efter sig. Det var som om den bara ville ha kontakt med mig.

Den dagen fortsatte maskinisterna kämpa med att få igång fartyget till fullo. Ännu hankade vi oss fram. Och valen fortsatte sitt märkliga förföljande. Så fort någon annan kom ut på däck dök den tyst ner i djupet, men om det bara var jag där visade den sig och gled mjukt efter oss. Efter en stund började den mjukt törna in i skeppsidan, regelbundet och ihållande. Det lät som om en stor fender hängde och skumpade. Ljudet var kusligt. Det var omöjligt att inte tolka som ett försök till kommunikation.

Det rådde allmän konsensus ombord om att valen var galen, eller uppretad av fartygsmotorernas förändrade lågfrekventa ljud. Varje gång någon annan hann se valen innan den dök kom planerna på att skjuta den upp. Lyckligtvis verkade kaptenen tveksam. Det var trots allt en knölval, beskyddad av internationella maritima lagar, men också av en sann sjömans instinkt att inte göra skada om det inte är absolut nödvändigt. I denna balansakt hölls gevären ständigt redo.

Jag själv hade börjat känna en sorts samhörighet med valen. Dess sargade rygg och sorgsna sång hade gjort ett djupt intryck. Den vädjade om något. Men vad? Jag tittade länge på den och undrade återigen vad som hade kunnat göra sådana sår. De långa ärren såg ut att ha varit klösmärken snarare än bitmärken. Men vad hade sådana klor i världshaven? De stora, runda ärren var ännu märkligare. Jag vet att kakskärarhajar kan ta runda bett, men de blir väl bara en halvmeter långa. Dessa ärr var större än så i sin egen omkrets.

Till slut kom morgonen då allt tog slut. Jag hade morgonvakten, och horisonten hade just börjat ljusna i blekgrått. Havet låg kolugnt och oljigt. Vi släpade oss fram och valen var som vanligt där, på babords sida. Natten hade varit lugn och händelselös, men jag var drabbad av djup ängslan. Nu hade detta pågått i tre dagar. Både fartygets motorproblem och den ordlösa samvaron med valen. Det kändes som att vi stod inför en oundviklig stegring.

Jag stod med en kopp ljummet kaffe och tittade ut över havet när en rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet. Det var valen som plötsligt sträckte ut sig, och sedan höjde den sin jättelika stjärtfena högt över vattenytan och slog ned den igen med en dundrande smäll. Tystnaden bröts med chockerande kraft, och sekunden efter dök valen och försvann ned i djupet. Efter sig lämnade den bara en virvel av bubblande vatten.

Vad i helvete nu då, tänkte jag och lutade mig fram över relingen. Jag tittade ned i havet där den hade försvunnit. Det var då jag såg den. Längre bort bakom oss, kanske halvannan kilometer bort, skymtade någonting annat som stack upp över den blanka ytan. Först var det svårt att urskilja några detaljer annat än en mörk fläck i det gråa havet, men den rörde sig i hög hastighet, oerhört hög, och knappade in på oss. Det var inte en annan båt, och inte en val, åtminstone inte av ett slag jag själv någonsin sett.

Den kom närmare och jag såg att merparten av kroppen befann sig under vattenytan, men att ryggen stack upp. Den var lång, svart och glittrande, men den var inte mjuk och strömlinjeformad som en vals. Den var fårad och det stack ut någonting ur den, en på varje sida, någonting som böjde sig utåt och sedan avslutades med en spets där bak. Inte ryggfenor, även om de var lika. Snarare någonting som liknade vingar. Lädriga membranvingar liknande en fladdermus, men enorma och utan fjädrar eller päls, bara stora hinnor sträckta mellan tunna ben. Djuret höll dem nära och halvt ihopfällda intill kroppen medan den sköt fram i havet med en hastighet som fick vårt eget skepp att verka stillastående.

En iskall fruktan grep tag om mig. Jag insåg omedelbart att detta, vad det än var, hade varit valens plågoande. Det var den valen flydde från.

Det bevingade djuret nådde fram till punkten där valen hade dykt ner, och utan att sakta ner fällde den ner överkroppen och försvann efter den som en simmande orm och utan att lämna ens en krusning efter sig. Havet blev helt stilla. En minut gick, innan jag insåg att jag hållit andan. Jag blev tvungen att ställa ifrån mig kaffekoppen, för mina händer skakade så. Allt var lugnt, men jag visste att det var bedrägligt. Jag fick inte ihop det jag hade sett med vad jag visste om havet. Vad fanns det för fisk eller däggdjur som var så stort, och hade vingar?

Då började en färgskiftning anas i vattnet långt under ytan. Först var det bara en ton, men med våldsam hastighet böljade det upp mot ytan, molnet av rött. Blod bolmade upp från platsen där de båda djuren hade dykt ner. Snart täckte en stor och alltjämt växande fläck den gråa vattenytan. Valen. Min val. Jag kände mig illamående. Skräck och, av någon anledning, sorg fyllde mig. Den ärrade jätten som med sina mjuka buffande och sorgsna sång blivit min följeslagare måste ha gått ett fruktansvärt öde till mötes någonstans långt där nere. Det var detta den hade försökt varna oss för, eller kanske ännu mer hjärtskärande: räddas ifrån. Vårt fartyg var det enda att ty sig till här ute. Och när det saktade ner måste den ha förstått att dess förföljare skulle ta in på oss. Vi blev sårbara för samma jägare som den, och den hade försökt varsko oss.

Blodfläcken hade vuxit och täckte en skrämmande stor yta. Jag ville vända bort blicken men kunde inte. Någon hade kommit ut på däck och ropat på de andra och nu stod ett par besättningsmän vid relingen en bit bort och tittade. “Vad är det där?”, frågade någon högt. “En oljeläcka?”

Jag kunde inte svara. Jag bara stirrade på fläcken, nu kanske 500 meter akter om oss. Jag råkade se ögonblicket då någonting bröt vattenytan och steg upp mitt i blodfläcken.

Den höjde sig skrämmande långsamt, och det var inte valet. Den fårade svarta ryggen vred sig upp, och de ihopfällda vingarna rätades ut något. Först därefter såg jag dess huvud. Eller vad jag antar var dess huvud. Jag såg inga ögon, och ingenting annat heller egentligen, utom vad som måste ha varit munnen. Ett hål. En enorm, cirkulär öppning, stor nog att svälja en personbil, kantad av tänder, varav vissa måste ha varit längre än min arm. De satt inte i en prydlig rad, som hos en haj, utan var kaotiskt kryllande över hela hålets insida och de pekade inåt. Monstrets läppar tycktes bleka och gummiaktiga, och detta förfärliga såg jag nu upphöjt över blodfläcken på havsytan.

Den hade inte egentligen vänt sig mot skeppet utan verkade bara sträcka ut sig, högre upp ovanför vattnet än jag trodde var möjligt för en kropp som inte i sig verkade flytande. Vingarna hade den vecklat ut något för att på så sätt, till synes med lätthet, vända sig om. Den roterade långsamt, och så stannade den upp.

Jag vet inte i efterhand om det var paranoia men känslan där och då var glasklar: den tittade på mig. Utan att ha ögon.

Så kommer jag tro att det var tills dagen jag dör. Ingenting i den där bestens huvud kan sägas ha varit ett öga, men ändå kände jag dess blick, och hur iskall och urgammal den var och hur lite den brydde sig om någonting så futtigt som mig. Den var varken nyfiken eller ond, utan bara granskande, som en slaktare inför sitt arbete. Ett sakligt fokus på mig, där jag stod på däck.

Tiden verkade stanna. Maskinerna långt ner i skeppet, småpratet bland mina kamrater ombord, allt försvann. Det var bara jag och den där saken som stirrade på varandra på allt längre håll. Återigen hade jag slutat andas, och mitt hjärta bultade som vansinnigt.

Då ställde sig någon vid min sida och jag hoppade till. Det var sjöingenjören, han som hade varit så stressad över maskinproblemen. Han såg min blick, följde den, och fryste till. “Herregud, vad är det där?”, mumlade han. Tillsammans såg vi hur varelsen ute på havet långsamt försänkte sig ned igen, och försvann under ytan. Det sista jag såg var hur det gloppade när vattnet rusade in i det runda gapet. Då lyckades jag befria mig från min paralys, och tillsammans rusade jag och sjöingenjören upp på kommandobryggan.

Kaptenen förstod nog inte vad vi pratade om men hade sett blodfläcken och verkade acceptera att något hemskt hade hänt. Hon gav sjöingenjören order om att ordna full fart, till vilket pris som helst, och sjöingenjören försvann ned i maskinrummet. Plötsligt verkade problemen lättare att lösa. Om det var den rena skräcken som hjälpte till vet jag inte, men maskinerna gick igång för full kraft med ett vrål, och fartyget tog fart.

Jag talade inte med någon annan om det jag hade sett. Jag stod bara och tittade efter blodfläcken på havsytan tills den försvann i horisonten. Tystnaden var tung och laddad. Och först då förstod jag att valen inte försökt varna oss, utan bara fly. Den hade varit livrädd, och kanske hade den inte hörts av sin förföljare under vattnet när våra maskiner gick för fullt. När den hamrade i skrovet var det för att få oss att köra med samma fart igen. Den visste att den annars var dödsdömd.

Resten av resan höll jag mig för mig själv. Jag fick senare veta att kaptenen hade rapporterat mötet med “ett oidentifierat rovdjur” till sjöss, och att det hade dödat valen. Mer detaljer hade inte kaptenen fått av oss, och jag ville inte heller plåga henne med dem. Jag och sjöingenjören bytte några blickar innan vi båda mönstrade av och gick åt vardera håll, och jag visste att de utgjorde ett löfte om att inte berätta något om vad vi sett.

Jag bryter det löftet nu, för min upplevelse lämnar mig ingen ro. Inte förrän jag fått en förklaring till vad det kan ha varit där ute till havs kan jag mönstra på ett skepp igen.

Signaturmelodi

Vi har hört Valen, skriven av Redditanvändaren Gamalfrank och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Och därmed har veckans arbetsmiljöproblem slutredovisats och rapport avlagts. Den kommer arkiveras i god ordning. Och så får vi se om det kommer göras åtgärder. Och om man vill veta vilka de blir. Oavsett hörs vi igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.