Avsnitt 293: Mardröm

Ofta hör man människor tala om vanligt förekommande mardrömmar. För alla har ju mardrömmar. Även om man inte minns dem. Det ska ni veta. Det är något alldeles mänskligt med att drömma. Mardrömmar likaså. Nåväl, vad har ni för mardrömmar? Brukar ni ha samma mardröm? Alltså, har ni någon mardröm som flera gånger upprepat sig?

Vanliga scenarion kommer ofta ur vardagslivet. Snarare de värsta möjliga händelser, som kan utspela sig i vardagslivet. Vissa är bara pinsamma, som att glömma ta på sig sina kläder när man går till skolan. Att anlända till klassrummet, se hur alla ögon vänds mot en. Vissa är förvånade, andra äcklade. Du glömde byxorna hemma och både lärare och klasskamrater kan se hela härligheten. Pinsamma, förödmjukande scenarion, som visst aldrig skulle inträffa i verkligheten. Men om det inte känns lika fruktansvärt och verkligt ändå, att drömma om dem. Exakt varför dessa så orealistiska scenarion är vanliga, vet jag inte. Något som är säkert däremot, är att människor är sociala djur. Att kunna spela sin roll i en grupp och inte vara alltför avvikande är vitalt för vår överlevnad. Pinsamhet och skam är en viktig funktion för att motverka detta.

Vissa är psykiskt påfrestande eller stressande – att gå förlorad om något. T.ex. att komma sent till, eller glömma ett prov, vilket man skräckslaget inser och med hjärtats hårda slag kämpar emot när man springer som en galning till skolan, bara för att till slut komma till salen och inse att allt var förgäves. Provet har redan börjat och du får inte komma in, oavsett hur mycket du pluggat, hur mycket du vill skriva denna tenta.

Andra relaterar till kroppen. Hur den förlorar sin funktion. Hur den går sönder. Att ben bryts, eller tänder lossnar. Detta är en helt rationell rädsla, som manifesteras genom vårt undermedvetnas spiraler av tankar under sömnen. Den fysiska kroppen är det enda som vi har och att den skulle sluta fungera, hade i stort sett inneburit att livet som vi vet upphör att existera. Vårt mentala sinne, det vi upplever saker med, kan inte fungera utan att kroppen också gör det. Jag tror att dessa slags drömmar på något sätt försöker förbereda oss, antingen som en varning mot skador, eller pessimistiskt sett, som en förberedelse inför döden. För oavsett hur vi sliter, streter och kämpar emot det, kommer vi alla förr eller senare dö. Vår kropp kommer slitas isär, plötsligt upphöra att fungera, eller långsamt tyna bort i ålderdom eller sjukdom.

Om jag får lov att vara personlig, så har mina egna mardrömmar ofta involverat någon slags förlust av “kontroll”. Alltså kontroll i den mening att man inte kan påverka sin situation. Man kastas in i en händelse som man inte på något sätt kan vrida sig ur. Man kan inte tala fint, man kan inte med några kloka handlingar göra rätt för det som hände eller kommer hända. Kanske hålls man fast av något, medan något fruktansvärt inträffar mitt framför en.

Hela min barndom följdes jag av en särskild dröm. Jag vet inte exakt hur länge den pågick, kanske från 6 till 12 år. Det jag vet i alla fall är att den utspelade sig på nästan exakt samma sätt varje gång och återkom ofta. Ibland en gång om halvåret, ibland varje vecka.

Den gick till som så att jag gick, i mitt barndomshem mitt i natten, ensam i någon hall eller rum. Jag gick, ovetande om vad som komma skall. Det fanns ingen vidare rädsla. Jag bara gick. Tills jag plötslig stelnade till. Hela kroppen blev som en degig, kornig, kittlande massa. Ju mer man kämpade emot, desto mer stelnade man. Det värsta var dock inte att inte kunna röra sig. Det var bilderna. Skräcken. För just som jag krampade fast, trots att jag stretade emot, så blev jag överrumplad av höga ljud, fruktansvärda bilder som jag varken vill försöka eller kan beskriva. Detta fortsatte tills jag så tillintetgjord av fasa, vaknade upp kallsvettig och skrikande, med föräldrarna ståendes vid min sida. Då var mardrömmen äntligen över.

Det värsta var väl inte drömmen i sig. Det värsta var nog hur jag till slut lärde känna igen mönstren som drömmen innehöll. För efter ett par rundor av dessa skräckinjagande drömmar, så blev jag viss om vad som skulle hända. När jag slets in i källaren, eller hallen och gick. För jag visste att jag återigen skulle kramas fast och omöjligen skulle kunna blunda, omöjligen kunna värja mig mot de fasansvärda händelser som sedan kom.

Men som med det mesta, gick det över. Jag växte ut ur drömmen och tänker numer inte så mycket på den. Kanske att det går att få ut någon slags psykoanalytisk tolkning av den, med förlust av kontroll och avsaknaden av tröst, för ett litet barn som plågades av allt möjligt. I varje fall, anser jag det intressant, hur en dröm kan få ett sådant fäste, att den kan upprepa sig i avsevärd frekvens och den skräck en enkel mardröm kan skapa hos en människa.

Men för att fortsätta: Visste ni, att det enligt studier har bevisats att minnen kan ärvas över flera generationer? Alltså inte minnen genom ord spridda, utan rentav genetisk nedärvt. Detta är sant. Det har bevisats att möss, till och med tre generationer senare, kan få en stark fysisk reaktion mot saker som deras förfäder upplevde. Det som forskarna gjorde var att de placerade möss tillsammans med en stark doft, varefter de med hjälp av elektriska stötar orsakade smärta hos dem. Detta upprepades sedan vid flera tillfällen. Självklart fick mössen som genomgått smärtan en stark reaktion mot doften, men häpnadsväckande nog även deras barn och barnbarn. Visst kan man ifrågasätta den etiska aspekten av dessa experiment, men ni måste erkänna hur fascinerande denna upptäckt är.

Det jag vill komma fram till är att jag även tror att människor har nedärvda minnen. Specifikt starkt syns detta i mardrömmar. Den mest avlägsna delen av vårt undermedvetna, de tankar och impulser som vi i vaket stadie aldrig upplever som mer än plötsliga och oförklarliga infall, de utspelar sig klart och tydligt, i just våra mardrömmar. Visserligen finns det ännu inget vetenskapligt konsensus om detta, men det är tydligt att våra drömmar faktiskt bär med sig mer mening och större budskap än vad de flesta anti-Freudianer vågar erkänna.

Det är nämligen så att jag haft en till, vanligt förekommande mardröm i mitt liv. Till skillnad från den tidigare drömmen jag redogjorde om, har denna hängt med mig i princip livet ut och plågar mig än idag.

Drömmen är i sig självt inget särskilt anmärkningsvärt och kan variera ganska mycket från dröm till dröm. Men i stora drag brukar den gå ut på att jag i något sammanhang kör bil, varefter till exempel ett barn springer ut på vägen, ramlar under bilen, vilket gör att jag krossar det lilla söta barnets huvud. Visst låter det fruktansvärt. Det är också fruktansvärd.

Det går så snabbt från att jag ser barnet springa mot bilen, till att det fullständigt ofattbara, det som inte får hända – händer. Den outsägligt stora panik, den största skulden man kan känna, känner jag i detta ögonblick. Oavsett vad man gör, finns det inget man kan göra för att få detta barn tillbaka i livet. Dess huvud är krossat, kroppen är stilla och livlös. En förälder springer mot bilen, ännu inte vetande om den ofattbara sorg som väntar den, när insikten väl faller in. Skräcken i denna dröm är större än någon skräck jag känt, vare sig i drömmens värld, eller den verkliga. Tråkigt nog är det ju även en återkommande dröm.

Men – nu är det bara en dröm. Skräcken släpper ju trots allt ganska snabbt, när man väl nyktrar till från sömnens narkotiska effekter. Likaså här skulle man kunna tolka drömmen som någon slags förlust av kontroll. Förlusten från att kunna ändra det som redan inträffat. Man har gjort något som inte går att få ogjort. Alla har känt ånger, alla har gjort något man skulle vilja ändra på i efterhand. Så rent rationellt sett verkar det naturligt.

Det som får mig att undra däremot är något som min far berättade för mig. En gång för många år sedan. Jag var fortfarande en ungdom boendes i föräldrahemmet. Jag tror det var en lördagskväll. En av få kvällar som jag inte var ute och tjuvrökte cigaretter och söp mig full på folköl sittandes på någon parkbänk.

Kanske hade det varit en särskilt arbetsam eller stressig vecka, för far drack whisky. Inte lite whisky heller. Det gjorde inte mig något, för han har alltid varit den mest genomsnälla gubben jag känt och sprit, oavsett hur mycket, kan inte förändra det.

Tidigare den dagen hade jag även kört omkull på min moped, efter att jag ganska nyligen köpt den. Jag får erkänna övermodet, både vid körningen och den alltför ivriga trimningen som genomfördes på den. I varje fall skakade detta om mig, både fysiskt, med några smärre skrapsår och blåmärken, men även psykiskt. Visst lyckades jag köra hem, men jag var ändå lite rädd för att köra igen och detta märkte föräldrarna. För mor gjorde det dock inget om jag skulle sluta köra å andra sidan…

Jag och far mekade i alla fall med moppen, för att fixa till diverse skador som jag åsamkat den vid kraschen. Onykter som han var, talade han om diverse upptåg i sin ungdom, både några med nyttig sensmoral och några som mor många gånger förbjudit honom från att berätta. Han talade även lite om arbetet, hur det sliter på en att arbeta så mycket och hur mycket han saknade att han inte såg oss barn mycket längre. För visst älskar far oss, mig och min bror, det gjorde han säkert om.

Men sedan fortsatte han. Han frågade hur kroppen kändes efter att jag vurpade, om det fortfarande gjorde ont. Visst gjorde det lite ont, men jag försäkrade ju förstås honom om hur det inte var någon större fara, vilket han accepterade.

“Men man ska aldrig vara rädd för att köra igen, efter något sånt, det ska du veta”, berättade han.

Jag nickade sorgset, för jag var ju rädd, det är ju läskigt, när det är så nära ögat. Far stirrade länge rakt ut i tomma intet, innan han fortsatte,

“För det sa polisen till mig. För väldigt länge sedan, så sa de till mig. Du får inte bli rädd och sluta köra, för då kör du aldrig igen”, redogjorde far, med blicken fortfarande långt borta från det vi gjorde.

Han tog en klunk till av whiskyn, från glaset på golvet.

“De sa det till mig efter att jag körde ihjäl henne för länge sen”.

Det högg till i bröstet. Fars bekännelse skrämde mig. Jag blev rädd. Ledsen. Jag ville fråga mer, om vad som hände, varför det hände. Ville inte att det skulle vara allt av historien. Jag undrade, hur det kom sig, att pappa tog ett liv. Men det kom inga frågor, utan jag stirrade lika tomt som han och kunde endast kvida ut ett litet, skrämt, “ja”.

Han ryckte upp sig med ett skutt, förklarade snabbt att jag visst skulle ut och köra det första jag gjorde imorgon och vi fortsatte att meka. Fastän i större tystnad än tidigare.

Vi talade aldrig om detta igen. Men jag lever i vetskapen om att min älskade pappa skördade ett liv. Han råkade ta ett liv. Tänk skräcken, tänk skulden av det. Hur man kör, som vilken dag som helst, och plötsligt dödar någon. Även om det är av ren och skär olycka, tänk vilken ofattbar lidelse det skulle vara. Både för föraren och alla anhöriga.

Saken är då den, att jag inte bara lever i vetskapen om att det hänt. Jag förstår. Jag förstår hur det känns. För jag har ärvt händelsen. I mina mardrömmar återupplever jag min pappas värsta dag i livet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var innehållet i ett mejl som skickades till podden för en tid sedan. Mejlet hade rubriken “Mardrömmar”, och avsändaren var en anonym lyssnare. Den lästes av Kalle Einarsson.

Precis som en dröm kan slå om till en mardröm, så kan även livet. En normal vardag där allt sitter som det ska och är som det är löses plötsligt upp i total oförsägbarhet när någonting händer. Som det var för Redditanvändaren Panthernoodles, som för några månader sedan skulle ringa ett jobbsamtal. På jobbet har de fortfarande fast telefon, en trådlös gammal version med orange upplyst grå display, och Panthernoodles tryckte på knappen för att sätta igång ett samtal. Men under ögonblicket då hen skulle kolla upp numret hördes en röst i luren. Panthernoodles satte luren mot örat och hörde:

Terrifying message from landline
byu/Panthernoodles increepy

På Reddit resulterade inspelningen i många uppskrämda kommentarer, men också några helt sannolika förklaringar. Om man öppnar en linje men inte slår något nummer i USA spelas ett förinspelat meddelande upp som säger “Make a call”. Men här skapade inspelningen en ekoeffekt, och resultatet lät så där. Det var nära en mardröm i verkliga livet för Panthernoodles. Men det verkliga livet vann. Så kan det gå.

Men det kan också gå annorlunda. En dag kan plötsligt ta en oväntad vändning. Det ska vi få höra med om i en berättelse som läses av Ludvig Josephson.

Idag vaknade jag av en liten duns. Jag är lättväckt, så det är väl som det brukar.
Var det kanske utifrån? Eller var det här inne?

Känner kudden lite blöt av svett, lägenheten som luktar unket. Lite som på mammas vårdhem hinner jag tänka. Kanske man skulle ta och besöka henne i veckan?

Vi får se.

Jag kliver mödosamt upp. Ryggen stramar till. Det bränner i svanken. Sätter mig på sängkanten. Jag hör Jocke där ute i vardagsrummet.

Jag kikar ut genom persiennerna. Det kanske var snö som dråsade ner från balkongen ovanför. Som gjorde dunsen alltså. Ute är det grått och moddigt idag. Inte är det som midsommarafton direkt, brukar jag alltid säga såhär på vinterhalvåret, men man ska väl inte klaga.

Mitt namn är Jan. Jag är 59 år och bor ensam utanför Stockholm i en liten tvårummare. Det är kanske inte mycket för världen, men för mig så är det så bra så. Jag behöver inte mycket. Jag har det lugnt och skönt, i samma hjulspår varje dag. Inrutat.

Tråkigt? Det skulle nog vissa tycka, men inte då. Jag är nöjd med det lilla. Jag hittar sätt att få tiden att gå, jag har lite hobbys sådär.

Jag bor ensam. Sköter mig själv. Jo, jag har faktiskt varit gift, och har en dotter också som jag fick se växa upp. Nåja, nästan i alla fall. Nu har de lämnat mig, och det var ganska många år sen. De bara tog sitt pick och pack en dag, och drog.

Inte var det mitt fel. Inte direkt i alla fall. Kanske min fru tyckte annorlunda, vad vet jag. Exfru, förstås.

Jag borde väl säga att jag saknar dem och önskar att de skulle komma tillbaka. Men nej, jag försöker känna efter men känner bara likgiltighet inför det hela.
När allt kommer till kritan så är jag ju egentligen en ensamvarg.

Jag trivs själv, ingen förväntar sig ett dugg av mig, jag förväntar mig inget tillbaka. Det är en skön insikt, att jag helt enkelt vill ha det så.

Mamma är väl den enda. Som räknar med mig menar jag. Men hon är gammal och dement.

Undrar om hon ens minns mig om jag skulle hälsa på?

Jag är sjukpensionär. Har ständiga ryggproblem. Jag brukade arbeta som takmontör, men för några år sen satte ryggen till slut stopp. Först kändes det hela lite misslyckat, att bli sjukpensionär alltså, vem vill sluta sin karriär på det viset, va? Men det tog inte lång tid förrän känslan av befrielse kom. All fritid, att själv välja hur dagarna ska se ut. Lite ensamt blev det förstås till en början, men nu har jag ju Jocke också, så det går ingen nöd på mig.

När vi fortfarande var familj, och min dotter var liten, så hade hon ett marsvin. Min fru tyckte alltid att det var synd om det, att sitta där i buren dagarna i ända. Ingen ska behöva ha det så, inte ens en liten gnagare, sa hon. Men inte då. Inte var det något synd om det, inte. Både jag och min dotter pysslade med marsvinet lite ibland sådär. Jag gillar husdjur. De kräver så lite och finns alltid där för en, i ur och skur.

Det var därför jag skaffade Jocke. Lite lagom sällskap, men inte heller några krav. Det passar mig perfekt. Jag döpte honom efter Pelles söta kanin i berättelsen om barnen på Saltkråkan. Jag har alltid gillat Saltkråkan, ha, ja det är så kul när farbror Melker ständigt dras med ungarna på ön efter sig. Har förresten varit där en gång, på ön det spelades in, tv-inspelningen menar jag. Men det var många år sen.

Den här morgonen, när jag hade vaknat av snön som dråsade ner, eller vad det nu var så började jag som vanligt med min lilla morgonrutin. Jag gillar rutiner.
Jag brukar börja med toabesök såklart, smörja in händerna, jo, jag har eksem som blir så jobbiga. Därefter ut i köket och knäppa på kaffebryggaren. Den laddar jag alltid kvällen innan, det är så skönt att bara trycka på knappen sådär på morgonkvisten. Brukar knipsa av döda blad på min pelargon också, medan jag väntar på kaffet. Kanske man skulle ta och vattna den?

Eftersom jag är sjukpensionär så har jag mycket tid. Jocke behöver sällan vara ensam.

När kaffebryggaren puttrar lite trivsamt brukar jag kika in hos Jocke, och sticka in fingrarna mellan burens galler för att se om han vill bli kliad. Ibland får jag ett bett i fingret som tack men det går snabbt över. Ingen fara alls! Ibland är man inte på humör, så kan det vara.

Sen så häller jag upp kaffe till mig, Jocke får lite vatten. Jag brukar ta en ostsmörgås om jag har ost hemma och idag har jag det. Jag tar frukosten framför datorn som vanligt. Jocke får alltid sista kanten som jag kilar in genom gallret. Det gillar han, vet jag.

Jag sätter på datorn, och borstar bort gårdagens smulor runt tangentbordet. Lägenheten lyses upp av det blåvita ljuset. Jocke blir nog lite bländad stackarn, han blinkar alltid till lite förvånat sådär. Men jag orkar inte med vanligt dagsljus. Det är därför jag alltid har persiennerna nere. Vi har det som en liten bubbla här i lägenheten, jag och Jocke.

Jag har köpt en ny modern datorstol till skrivbordet, den är mjuk och skön. Kostade på mig det, eftersom jag har ryggproblem alltså. Det är himla skönt att kunna sitta och pyssla vid datorn utan att få så ont i ryggen hela tiden. Bakgrundsbilden på mamma dyker upp. Den är från i somras, när jag var där senast på hennes födelsedag. Kanske borde åka dit. Måste, men jag orkar egentligen inte. Hon märker ju knappt att jag kommer. Helst vill jag ju slippa, känns skönt att ha henne där som bakgrundsbild på skärmen, jag tror hon hade gillat det.

Jag scrollar runt lite. Kollar mina flashbacktrådar och på Facebook och sådär.

Det vanliga. Jag smuttar på kaffet. Lugnt och skönt.

Jag tänker att jag kanske borde dammsuga lite idag då? Det var nog ett tag sen. Jag sneglar mot Jocke. Buren måste städas. Men jag får så ont i ryggen av allt sånt där. Senast jag städade buren var det ett jäkla liv, rena cirkusen att få in honom där igen.
Jag tar en kopp kaffe till, alla måsten kan vänta. Snurrar lite på min nya stol. Tuggar på skorpa jag hittade i brödburken, hade glömt att jag köpt det. Kanske något Jocke gillar? Jag trycker in den halvätna skorpan i buren. Det blir ett knastrande ljud, skorpan mot gallret. Jocke verkar nyfiken.

Går in på DN, där står det inget kul. De har nog slutat skriva om honom där nu. Kollar de andra nyhetssidorna jag brukar kika på, men man blir ju mest irriterad. De skriver så mycket onödigt strunt. Bantningstips, skvaller om kändisar och politikernas jäkla snedsteg, dag ut och dag in. Det känns som att de bara struntar i att skriva om sådant som verkligen betyder något!

Jag går in på Missing peoples hemsida, där blir man i alla fall aldrig besviken. Bläddrar lite, och där! Jockes söta ansikte plirar leende mot mig.

“Har någon sett 26-årige Tobias?” står det.

Solbränd och glad, det är en liten fyrkantig bild bredvid hans gamla namn. De kan ju inte veta att han heter Jocke nu, förstås.

Han sitter på en klippa någonstans tror jag.

Undrar vad han tänkte på, där och då? Han ser nöjd ut. Så glad och fri.

Men men, det behöver vi inte tänka på nu.

Vi har det faktiskt bra som vi har det i vår lilla bubbla.

Vi behöver inte mycket. Vi är nöjda med det lilla.

Vi har hört “Nöjd med det lilla”, skriven av Sanna Jonsson och uppläst av Ludvig Josephson.

Som jag var inne på i början av avsnittet kan en dröm bli en mardröm bara genom ett subtilt tonskifte. Om det ska vi höra i avsnittets sista historia. Den läses av Petra Werner.

Jag hade nyligen flyttat från Växjö till Stockholm där jag fått ett fast jobb som illustratör och grafisk formgivare åt ett stort mejeriföretag. Att jobba med mjölkförpackningar var inte riktigt vad jag hade tänkt mig under utbildningen. Min dröm var att illustrera böcker. Nu hade jag å andra sidan en fast inkomst och min formgivning exponerades på miljontals frukostbord varje dag. Inte så dumt i en tid när nästan ingen läser vare sig böcker eller tidningar längre.

För första gången sedan gymnasiet var jag också singel. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli lätt att träffa nya människor i Sveriges största stad, men det skulle visa sig att jag hade haft fel. Som 27-åring var jag yngst på jobbet och den enda som inte hade barn. I stort sett alla mina kollegor hade fullt upp med sig och sina familjer på fritiden. De verkade inte ha något intresse av att ta in en ny person i vänkretsen.

Undantaget var väl Robban då.

Robban var en medelålders copywriter från Norrköping, men förde sig som om han var Brad Pitt. Kanske för att han var den enda mannen på min avdelning som inte var flintis och kunde bära upp en slimmad skjorta. Jag kunde känna doften av Hugo Boss när han ställde sig lite för nära mig vid kaffeautomaten och frågade om jag ville hänga med på en AW.

”Vilka andra ska med?”, sa jag och fipplade lite med spännet till mitt armbandsur, så som jag ofta gjorde när jag blev nervös.

”Det blir nog bara du och jag”, viskade Robban med en blinkning. Sedan tillade han,

”Jag har slutat fråga de andra. De är sådana torrisar”, samtidigt som han tanklöst fingrade på sin vigselring.

Jag svalde en kväljning och ljög snabbt ihop en ursäkt. Sa att jag hade lovat att träna med en kompis efter jobbet och sedan skulle jag äta middag med min kille. Det verkade som att Robban köpte det. Han tjatade i alla fall inte, utan tog sin kaffekopp och skred ut i det öppna kontorslandskapet.

Från den dagen var jag noga med att undvika att hamna på tu man hand med Robban. Det värsta jag kunde tänka mig skulle vara att hamna ensam med honom i hissen. Av den anledningen tog jag alltid trapporna till vår avdelning som låg på åttonde våningen. När jag flåsande och med blossande kinder anlände till kontoret framhöll HR-Brigitta mig som ett föredöme för de övriga medarbetarna. Jag lät henne hållas. De fick gärna tro att jag var ett motionerande hälsofreak.

Samtidigt växte min längtan efter att träffa folk utanför jobbet. Helst i min egen ålder och gärna killar. Ironiskt nog hade mina ansträngningar för att slippa undan Robban gett mig en idé om hur jag kunde träffa andra män.

Jag, som aldrig tränat i hela mitt liv, skaffade ett gymkort i förhoppning om att det kanske skulle leda till någon typ av kontakt. Helt fel tänkt.

På gymmet fanns en kategori av killar (och en del tjejer) som verkade ta sin träning på största allvar. De rörde sig målmedvetet mellan olika maskiner och redskap, helt avskärmade från omvärlden av sina stora hörlurar. Jag skulle i princip behöva sätta mig i knät på någon av dem för att han över huvud taget skulle märka att jag var där. De kom och gick efter prick sjuttiofem minuter utan att ge ifrån sig ett leende eller ett ord.

Där fanns också snubbar som verkade bo på gymmet. De hasade runt med tubsockor i ett par badtofflor och med en ihoprullad handduk över sina håriga axlar. Jag fick intrycket att de inte hade ett jobb att gå till och kanske inte heller något hem med varmvatten, men de var alltid glada och avslappnade. De pratade vitt och brett med alla som kom i deras väg och delade generöst med sig av sina träningstips. Jag skulle inte ta i någon av dem med tång.

Autogirobetalningarna av medlemskapet tickade på, men jag slutade gå till gymmet. I stället började jag sjunga i kör och gick med i en bokklubb. Båda aktiviteterna hade varit genidrag om jag varit intresserad av kvinnor, men där fanns inga män i min egen ålder. Därför gjorde jag som så många andra i samma situation. Jag installerade en av de mest populära dejtingapparna på mobilen och skapade ett konto.

Till en början var jag väldigt avvaktande och svajpade bara åt vänster, ofta lika delar förundrad och förfasad över killarnas val av profilbilder. En skäggig kille i kakifärgad väst och sportiga solglasögon höll upp en stor, glänsande fisk som han hade fångat och log så att snusprillan syntes. Jag svajpade vidare åt vänster till en man med blond backslick och solbränna. Solbrännan var iklädd en vit skjorta med uppknäppt krage innanför en blå blazer. På armen glimmade en gigantisk guldklocka och i handen höll han ett champagneglas. I bakgrunden skymtade en vit lyxyacht. Ingen som verkligen är förmögen skulle anstränga sig så mycket för att se rik ut. Det skulle ju vara som att be om att bli rånad, tänkte jag och bläddrade vidare.

Drygt tio minuters svajpande senare hamnade jag på en profilbild som fångade mitt intresse. Det första jag slogs av var ett par gröna ögon under en mörk lugg som såg rakt in i kameran. Om det var de halvslutna ögonlocken eller hakans vinkel vet jag inte, men blicken lyckades uttrycka intresse och blyghet på samma gång. Det kändes som om han såg på mig rakt igenom skärmen. I samma stund kom jag på mig själv med att rodna, men kunde inte förmå mig att ta blicken från bilden. Blek hud, svart skjorta och ett silverörhänge. Hans ena underarm var täckt av ett fjälligt mönster som fortsatte upp innanför den uppvikta skjortärmen. Vid handleden slutade tatueringen i form av ett ormhuvud med lika gröna ögon som bärarens. Ormens käftar var stängda och hölls till synes ihop av ett smalt läderarmband. Tur att jag inte är rädd för ormar, tänkte jag och började läsa vad killen skrivit i sin bio. Han hade formulerat sig mycket kort. Det stod att han var intresserad av musik, mat, film och litteratur, samt gillade att kramas. Jag fick intrycket att han kanske spelade i ett band, men det framgick inte om han själv musicerade eller bara gillade att lyssna på musik. Kramar lät ändå rätt oskyldigt. Det här blir kanske en bra mjukstart, tänkte jag och drog pekfingret åt höger över skärmen. När jag gjort det lade jag genast ifrån mig mobilen. Kvar fanns bara en pirrande känsla av förväntan i maggropen.

Tiden efter att jag svajpat höger gick outhärdligt långsamt. Otåligt väntade jag på en notis om matchning. Jag var förstås medveten om att det kunde dröja timmar, eller i värsta fall dagar innan killen med de gröna ögonen skulle hitta mig i appen. Han kanske inte gick in där särskilt ofta och även om han gjorde det var det ju långt ifrån säkert att han skulle välja just mig. Konkurrensen var säkert mördande.

Ju längre tiden gick desto mer pinsamheter hittade jag i min egen profil. Ett par timmar senare den kvällen hade mitt självförtroende sjunkit till en ny bottennivå. Jag började tänka att det där med att posera med en fisk kanske inte var en så dum idé trots allt.

Jag försökte avleda tankarna genom att kolla på ett gammalt avsnitt av Gillmore Girls när mobilen plötsligt surrade till. Jag hade fått en matchning och det kunde inte vara någon annan än killen med de gröna ögonen. Det visade sig att han hette Alex. Vi började chatta med varandra och tiden bara flög. Alex och jag verkade ha mycket gemensamt. Vi kom båda från mindre städer, hade liknande musiksmak och han verkade fatta alla mina skämt, även de med extremt smala popkulturella referenser. När han kallade mig ”sexig nörd” tog jag inte alls illa upp, men låtsades förstås lagom förnärmad för att få ett psykologiskt övertag. Först när jag insåg att klockan hunnit bli över två på natten och att jag skulle jobba dagen efter, sa vi god natt till varandra med löfte om att höras igen.

Hela arbetsdagen gick jag med huvudet i det blå och det märktes nog för Monica, som jag delade kontorsplats med frågade rent ut om jag hade träffat någon.

”Kanske”, svarade jag och kände hur mina kinder hettade.

”Inte Robban hoppas jag. Honom ska du akta dig för”, sa Monica.

”Oroa dig inte”, sa jag.

När jag äntligen slutat jobbet var jag för rastlös för att åka hem. I stället satte jag mig på ett kafé en ett par kvarter ned på gatan, beställde en islatte och plockade fram mobilen. Alex hade skrivit ett nytt meddelande i chatten.

”Vill du ses imorgon kväll?”, stod det.

”Varför vänta tills imorgon?”, skrev jag tillbaka.

”Det finns inga biljetter till ikväll.”

”Till vad”, undrade jag.

”Svartklubben”, svarade han.

”Vilken svartklubb?”, skrev jag och antog att han syftade på någon obskyr källarlokal med billig öl och svettigt dansgolv.

Alex förklarade att Svartklubben var en restaurang på Söder med ett udda koncept som på hemsidan beskrevs som ”ett kulinariskt äventyr” och ”akustisk underhållning i världsklass”. En tre rätters meny skulle serveras i totalt mörker. Tydligen hade de flesta i personalen någon typ av synnedsättning. Därutöver brukade Svartklubbens grundare, som också var sångare och låtskrivare framföra sin musik i mörkret.

”Du är väl inte mörkrädd?”, skrev Alex och adderade en GIF-animation med tecknade versioner av Jason Voorhees och Freddy Kreuger som dansar.

”Inte särskilt”, textade jag och lade till en GIF där den tecknade Jason hugger av Freddys ena arm med en machete och Freddy svarar genom att klösa med sin knivhandske över Jasons hockeymask.

Äntligen kom kvällen för mitt första verkliga möte med Alex. Vi skulle börja med att ses i restaurangens upplysta bar. Alex satt redan där med en öl framför sig när jag klev in genom dörren. Jag hann betrakta honom på avstånd en stund innan han lade märke till mig. Han satt nästan onaturligt stilla och stirrade rakt framför sig med sina gröna ögon utan att blinka. Som ett rovdjur innan det hugger, tänkte jag. Men när han såg mig sprack ansiktet upp i ett leende och han gav mig en kram.

”Så du kände igen mig utan filter”, sa jag och gjorde en ful grimas som lyckligtvis fick Alex att skratta.

”Du överträffar alla mina förväntningar. Får jag bjuda på något att dricka?”

”Ett glas Cava, tack”, sa jag, men ångrade mig nästan genast. Var det så smart att dricka alkohol innan man går in i ett helt mörkt rum? Jag var ganska lättpåverkad även i vanliga fall och idag hade jag knappt kunnat äta. Så nervös var jag. Om jag blev snurrig nu, hur skulle det då bli när jag inte kunde se något? Till slut bestämde jag mig ändå för att jag behövde den där Cavan. Snurrig behövde ju inte vara något dåligt om man befann sig i rätt sällskap.

Fler middagsgäster droppade in. Till slut var vi tio gäster i baren. De flesta såg ut att vara par i olika åldrar.

Serveringspersonalen kom ut och presenterade sig. Det var viktigt att vi visste vems namn vi skulle använda för att kunna tillkalla service i mörkret. De förklarade alla praktiska saker, som att det fanns skåp att låsa in sina värdesaker i. Vi rekommenderades också att gå på toaletten innan middagen, men om det ändå skulle behövas senare kunde personalen ledsaga oss dit. Sist men inte minst kom kocken ut och presenterade kvällens meny. Först då kände jag hur hungrig jag var. Det riktigt vattnades i munnen på mig.

Alex erbjöd mig sin tatuerade arm och vi gick tillsammans in i mörkret. Jag kände hans läderarmband under mina fingertoppar. Att fippla lite med spännet gav mig en lugnande känsla.

Vi fick hjälp av personalen att hitta våra platser och sätta oss ned. Först när jag kommit till rätta på stolen kunde jag på allvar ta in upplevelsen av att vistas i totalt mörker. Bortsett från en svagt glödande nödutgångsskylt på svårbedömt avstånd, kunde jag inte se någonting. Mörker är bara frånvaro av ljus, tänkte jag, men mina sinnen tycktes säga mig något annat. Det var som om mörkret var ett eget element som omslöt mig. Jag kände den svarta atmosfärens tryck mot huden och ett motstånd när jag rörde mina osynliga lemmar. Det var som om jag badade i mörker. Jag märkte också hur jag började orientera mig mer efter hörseln. Stolsben som skrapande mot golvet, klangen av metall mot porslin, frasandet från kläder när någon rörde på sig, långa och korta andetag. Min hjärna skissade upp bilder utifrån olika ljud och deras resonans. Jag befann mig i en annorlunda värld där material var viktigare än form och doft viktigare än färg. En skrämmande värld där sinnenas hierarkier var ombytta. En värld där grafiska formgivare inte behövdes.

När första maträtten serverades var det som en explosion av dofter och smaker. Men maten var ändå inte det som gjorde starkast intryck på mig den kvällen. Att sitta bredvid min dejt i det totala mörkret kändes magiskt. Trots att vi inte nuddade varandra var det som att det fanns ett energifält mellan oss. Bara att veta att han satt där bredvid mig och andades samma luft gjorde mig varm och fick mitt hjärta att slå fortare. Då och då hände det att vi nuddade vid varandra i mörkret. Utsidan av min underarm strök emot hans. Det var då jag märkte att läderarmbandet inte var där längre. Hade Alex tappat bandet, eller hade han medvetet tagit av sig det?

Vibrationerna från gitarrsträngar letade sig fram genom mörkret. Jag glömde armbandet och blev för en stund helt absorberad av musiken. Lät mig gungas av rytmen där jag satt på stolen. Gradvis blev jag också medveten om en jämn strykning mot mitt högra ben, från utsidan av skenbenet och upp över knät, mot insidan av låret. Det var inte helt oväntat och jag hade inget emot det. För att möta upp Alex drag lade jag min handflata där jag kände trycket mot mitt lår, men där jag förväntade mig känna hans varma, lena hud, var det som att lägga handen på en trästock. En välvd, blank och samtidigt fjällig yta rörde sig under min handflata. Jag kände strykningen fortsätta in mellan mina ben, upp och runt vänster lår och vidare runt min midja. Min kropp frös till is. Jag kunde inte få fram ett ljud. På några få sekunder var hela jag omslingrad av den långa, tunga kroppen. Nu var det för sent för mig att kunna röra på mina armar eller ben. Jag försökte skrika, men ormen hade redan slingrat sig runt min hals och min mun. Det gick ännu att andas genom näsan, men bara ut, aldrig in. Omen kramade allt hårdare. Pressade luften ur mina lungor. Jag hörde mina revben knaka och det gjorde fruktansvärt ont. Stjärnor och solar flimrade för mina ögon. Nu dör jag, tänkte jag.

Plötsligt släppte trycket och jag drog djupt efter andan. Famlade med händerna i mörkret över min ömma kropp. Sedan kände jag med handen till höger om mig, men fann bara en tom stol där Alex tidigare suttit. Med darrig hand drog jag över den tomma stolsitsen tills jag fann något litet och böjligt. Läderarmbandet.

Musiken hade slutat nu. Jag kunde höra de andra sällskapen resa sig och successivt bli ledsagade ut. Själv var jag var så omtöcknad att jag inte kunde komma på namnet på vår servitris. Till slut kom hon ändå fram till mig. Hon måste ha märkt att något var fel för hon tog mig om axlarna och frågade hur det var fatt. Då började jag gråta. Stammande fick jag till slut fram ordet ”orm”.

Servitrisen tillkallade kökspersonal som inte hade någon synnedsättning. De tände alla lampor och började leta igenom restaurangen medan hon ringde till polisen. Tio minuter senare anlände två uniformerade poliser. En hunkig mörkhyad kille med svart skägg och en kvinna med blond hästsvans. Hästsvansen tog mig åt sidan, lade en filt över mina axlar och satte sig på en stol framför mig. Hon försökte få mig att berätta vad som hänt, men jag kunde bara flämta enstaka ord som ”orm…”, ”kram…” och ”ont”. Strax därpå fick poliserna förstärkning av en expert från Skansen-akvariet, men någon orm hittades aldrig.

Min dejt sågs inte röken av och eftersom jag fortfarande hade ont och svårt att andas körde poliserna mig till Södersjukhuset. Där fick jag först träffa en undersköterska och en sjuksköterska. Båda var mycket vänliga och respektfulla. Sjuksköterskan tog mitt blodtryck och undersköterskan ställde en mängd öppna frågor om vad jag hade varit med om. Jag fick inte ur mig så mycket mer än tidigare, men minns att jag blev förvånad över att det inte var mer stressigt på akuten en fredagskväll. Senare fick jag träffa läkaren. En kvinna i kort frisyr som frågade om jag kunde tänka mig att klä av mig så att hon kunde dokumentera mina skador. Min kropp var täckt av blåmärken från anklarna och upp till halsen. Hon lyssnade på mina lungor och kände lätt på mina revben.

”Du har två revbensfrakturer, men lungsäcken är intakt. Du behöver inte röntgas. Jag skriver ut smärtstillande som du kan ta två gånger om dagen i två veckor.”, sa läkaren. Sedan bad hon mig ta plats i en speciell stol innan hon tog fram en bomullspinne ur en steril förpackning.

Först då förstod jag att jag hade hamnat på Akutmottagningen för våldtagna. Jag sa att någon sådan undersökning inte var nödvändig. Det måste ha blivit ett missförstånd. Läkaren verkade ta det med ro. Hon gav mig ett telefonnummer och sa att jag var välkommen att ringa om jag ändrade mig. Helst inom en månad.

Klockan hade passerat midnatt när jag äntligen kom därifrån. Jag hade svårt att somna den natten. Mest på grund av min ömmande kropp, men också alla tankar som snurrade. Vad var det egentligen som hade hänt där i mörkret? Hade jag varit med om ett sexuellt övergrepp utan att själv förstå det? Till slut måste jag ändå ha somnat.

Morgonen därpå väcktes jag av mobilens larmsignal. Det tog en stund innan jag fattade att det var fredag och att jag måste ta mig till jobbet. Jag förbannade mig själv för att ha valt att gå ut mitt i veckan. Om det inte varit för att det var min tur att ordna ”fredagsfika” hade jag ringt och sjukanmält mig.

Minsta rörelse gjorde ont när jag ålade mig ur sängen. När jag såg mig själv i badrumsspegeln fick jag en chock. Min kropp var täckt av ett blåmärke som bildade ett bredrandigt mönster från halsen och ner till ena vaden. I det kalla lysrörsljuset såg blåmärket nästan svart ut mot min bleka hud.

Jag lyckades gräva fram en scarf som kunde dölja min missfärgade hals innan jag släpade mig i väg till jobbet. Mina kollegor brukade alltid bjuda på hembakat, men den här fredagen fick de nöja sig med köpta kanelbullar.

I vestibulen till kontorsbyggnaden blev jag stående i väntan på hissen. Jag tvivlade på att mina sönderkramade lårmuskler skulle kunna bära mig upp för alla trapporna. Just som det plingade till och hissdörrarna gled isär kom Robban infarande genom entrén med ytterrocken flaxande efter sig. Så fort jag kunde steg jag in i hissen och tryckte på knappen till åttonde våningen. Jag låtsades inte märka Robban och hoppades att dörrarna skulle hinna stängas så att jag fick åka själv, men han hann slinka in i hissen tillsammans med mig. Luften i det lilla utrymmet fylldes snabbt av hans parfym.

”Vad fin du är idag”, sa han och ställde sig som vanligt alldeles för nära.

Min hals gjorde ont när jag svalde och jag kunde inte få fram ett ord. Jag gav honom ett kyligt leende till svar.

”Den där scarfen framhäver dina gröna ögon på ett underbart sätt.”

Han är kanske färgblind, tänkte jag. Ändå kunde jag inte motstå att vända mig mot hissens spegelvägg för att se vad han menade. Det berodde nog på ljuset därinne, men mina ögon såg verkligen gröna ut.

Hissen stannade med ett ryck och ljuset slocknade.

”Strömavbrott. Det händer rätt ofta, men brukar inte vara länge. Förmodligen något med säkringarna”, sa Robban lugnt.

Jag stod tyst och fingrade på vad jag först antog var armbandet till min klocka. Det tog en stund innan jag insåg att det var Alex läderarmband. Hur hade det hamnat på min handled? Jag måste ha fått med mig det från Svartklubben. Men borde jag inte minnas ifall jag hade tagit på mig armbandet?

Robban var nu så nära mig att jag kunde känna värmestrålningen från hans kropp. Ett vansinnigt begär fyllde mig. Jag ville omsluta och krama honom hårt. Hårdare än jag kramat någon annan. Han var för nära nu. Detta är oundvikligt, var det sista jag tänkte innan alla tankar upphörde.

Plötsligt tändes ljuset och hissen accelererade uppåt igen. Robban såg chockad ut. Ögonen var uppspärrade och han kippade efter luft. Tyst slätade jag till mina kläder och plockade upp påsen med bullar som jag tappat på golvet innan vi klev ur hissen på åttonde våningen. Robban försvann i väg mot toaletterna och jag gick för att förbereda fikat.

På något sätt klarade jag mig igenom fikastunden utan att säga något. Att bara le och nicka fungerade förvånansvärt bra. Jag åt en hel kanelbulle, även om det var en utdragen och plågsam process. Robban som annars brukade hålla låda var ovanligt tystlåten och i det tillståndet verkade han riktigt sympatisk.

På något sätt förflöt arbetsdagen. Många av mina kollegor inklusive Robban lämnade jobbet tidigare för att hämta barn och fixa fredagsmys. Jag var själv just på väg att gå när det plingade till från min mobil. Det var ett SMS från Alex. Han bad om ursäkt för gårdagskvällen och undrade om vi kunde ses så att han kunde förklara sig. Egentligen hade jag inte minsta lust att träffa honom men ovissheten var svårare att uthärda. Vi stämde träff på ett fik i Götgatsbacken.

Jag kände knappt igen Alex där han satt längst in i ett hörn med en kopp kaffe. Han såg liten och oansenlig ut, som om han krympt och samtidigt tömts på färg. Ögonen var inte längre gröna, snarare gråbruna.

Han hälsade utan att resa sig och jag nickade till svar. Att kramas kändes otänkbart. Eftersom jag var vrålhungrig, men hade svårt att få i mig fast föda köpte jag en smoothie och slog mig ner mittemot honom. Vi satt tysta en stund innan han tog till orda.

”Så du har armbandet på dig.”

Jag påbörjade en rörelse för att ta av bandet och ge det till Alex, men han gjorde en avvärjande gest,

”Det är redan för sent. Jag vill inte ha tillbaka det. Behåll det på så ska jag förklara så gott jag kan, även om jag inte förstått allt själv. Först vill jag att du ska veta att det som hände igår inte var något jag hade planerat. Du tror mig säkert inte, men jag hade ingen kontroll.”

Om det inte varit för min egen upplevelse i hissen samma morgon hade jag förmodligen bara suckat och gått därifrån. Det lät som en typisk bortförklaring killar drog till med fast de medvetet gått över gränsen. Nu var jag inte lika säker, så jag signalerade åt Alex att fortsätta.

”Faktum är att jag inte minns något från att musikframträdandet började tills att jag vaknade upp på marken utomhus. Det tog ett tag för mig att fatta att jag då befann mig på bakgården till restaurangen och när jag gick runt hörnet såg jag att det stod en polisbil utanför. Jag förstod ju att det måste ha hänt något därinne och min första tanke var att ringa dig, men så kom jag på att min mobil låg inlåst i ett skåp inne på klubben. När jag skulle gå in och hämta den var det avspärrat. Sedan såg jag dig komma ut insvept i en filt mellan två poliser och ni åkte i väg med polisbilen. Det kändes inte som att jag kunde göra så mycket mer, så jag gick hem. När jag kom hem gick jag och lade mig. Jag somnade typ bums och vaknade först vid lunchtid. Sedan fick jag vänta några timmar innan någon kunde öppna på Svartklubben så att jag kunde hämta min mobil. Det var då jag SMS:ade dig. Vad var det du var med om därinne medan jag var, eh…borta?”

”Orm”, sa jag med en viskning som knappast kunde höras över sorlet runtomkring oss.

Alex måste ha läst på läpparna för han verkade med på noterna. ”Kolla här”, sa han och kavlade upp tröjärmen.

Jag stirrade på hans arm. Förstod inte vad han var ute efter. ”Den är borta!”, sa han till slut irriterat.

Alex frustration påminde mig om den stackars trollkarl som hade uppträtt på min brorsons barnkalas. Jag var väl som de där småbarnen som inte förundrades över att saker försvann hux flux.

Genom att höja på ögonbrynen försökte jag fråga, ”Vart vill du komma?”.

”Det var ingen fejktatuering som går att tvätta bort, om det var det du trodde? Faktum är att… Jag vet faktiskt inte vad det var för något”, han suckade, ”Får jag kolla en sak?”

Utan att invänta svar lutade sig Alex fram över bordet och knäppte upp min blusmanschett strax ovanför läderarmbandet. Lugnt och metodiskt vek han upp ärmen ett par varv så att huden på min underarm blottades. Ormfjällsmönstret syntes först mycket svagt genom huden. Det tycktes pulsera samtidigt som det framträdde allt tydligare. Kort därpå kunde jag se ormhuvudet med de gröna ögonen och den trubbiga nosen som omslöts av armbandet.

”Det där som vi båda kan se på din arm är inte någon illusion”, sa Alex. ”Du undrar säkert varifrån armbandet kommer. Ärligt talat vet jag inte. Det ser inte särskilt märkvärdigt ut, mest som ett sådant där läderarmband de säljer i stånd på festivaler.”

Alex drack den sista slurken av sitt kaffe (som måste ha varit kallt vi det här laget) innan han fortsatte.

”Jag fick det på Roskildefestivalen förra sommaren. Minns inte så mycket av hur det gick till för jag var ganska full…dyngrak skulle man nog säga. Det var natt och jag var vilse på campingen. Hade tappat bort min mobil och mina kompisar. Träffade en tjej som sa att jag kunde sova i hennes tält…”

Jag måste ha sett väldigt skeptisk ut där jag satt och sörplade på min smoothie, för Alex avbröt sig.

”…alltså, jag vet att det låter osannolikt. Vad är det för crazy brud som bjuder in en vilt främmande kille, som dessutom är aspackad till sitt tält mitt i natten? Men jag ifrågasatte det inte då. Tänkte bara att hon var jävligt schysst och jag var ju skittrött, ville bara slagga liksom. Jag däckade typ direkt när vi lagt oss.”

“Det som hände sedan var fett obehagligt. Jag drömde om att jag var i en skog…nej djungel och att en stor pytonorm slingrade sig runt mig tills jag var helt inlindad. Typ som Mowgli blev av… vad heter han… Kaa i Jungelboken. Sen vaknade jag liksom upp med ett tryck över bröstet. Allt jag kunde se var den gröna tältduken ovanför mig. Det måste ha ljusnat utanför. Fast jag tog i av alla krafter kunde jag inte röra mig. Jag kunde inte andas och inte skrika. Panik! Du fattar… Jag minns det som att jag kunde röra på ögonen, men åt vilket håll jag än kollade såg jag bara grönt. Plötsligt släppte trycket. Det rann liksom av mig, fast snabbt som när man får en hink med vatten över sig. Jag ryckte till som en sprattelgubbe och satte mig upp. Vid min fotända stod tältöppningen på glänt och det var fullt dagsljus utanför. Tjejen var inte kvar. Bredvid mig låg bara en skrynklig sovsäck. Det hade blivit olidligt varmt i tältet och jag var dessutom kissnödig, så jag krånglade mig ut. Solskenet var som en smocka i ansiktet. Mina ögon tårades. Kisande och med händerna så här…”

Alex gjorde liten tomte tittar ut-rörelsen.

”…såg jag mig om efter den galna bruden, men hon verkade inte vara i närheten. Det här var ingen vanlig bakfylla. Det kändes som om jag hade blivit överkörd av en ångvält. När jag stapplade fram mot bajamajorna stötte jag ihop med en av mina kompisar, Martin. Han bara, ’Vad hände mannen?! Vi har letat efter dig typ hela natten’. Martin guidade mig tillbaka till vårt tält där de andra hängde. Det visade sig att Jeppe hade hittat och tagit hand om min mobil. När jag sträckte fram handen för att ta emot den från honom sa han, ’Schysst armband! Var fick du det ifrån?’. Det var då jag först lade märke till det.”

Alex slog ner blicken i sin tomma kaffekopp en stund, sedan svalde han långsamt innan han fortsatte.

”När vi skulle kliva på bussen därifrån hittade jag en papperslapp i bakfickan på mina jeans. Det stod… Ja, du kan ju läsa själv.”

Alex vecklade ut en ojämn bit papper och lade på cafébordet. I stora spretiga versaler stod det:

OM DU TAR AV BANDET DRABBAS DEN SOM ÄR DIG NÄRMAST I MÖRKRET.
FÖRLÅT!

Det var mycket att smälta. Skulle jag tro på Alex historia? Borde jag bli arg? Jag kunde bara inte fatta hur jag kunde falla för honom i första taget. Inte nu när han såg ut som en grå liten mus. Min hand drogs automatiskt till spännet på armbandet som nu satt där jag annars brukade ha min klocka. Det räckte för att återkalla ett minne.

Minnet av hur jag hade fipplat med bandet på Alex handled när vi gick armkrok in i restaurangen. Känslan av trygghet det gav mig. Kunde det ha lett till att bandet senare lossnade och att han tappade det där i mörkret? Det vore i så fall bland det minst otroliga med hela den här historien.

På väg från fiket mot Slussens tunnelbana funderade jag på om jag någonsin skulle träffa Alex igen. Vi hade inte skiljts som vänner, men inte heller som ovänner. Medskyldiga var det ord som dök upp i mitt huvud. Alex var både ett offer och en förövare och jag tänkte inte nöja mig med att bara vara ett offer.

Jag kunde inte undgå att märka att människor vände sig om efter mig där jag gick denna tidiga fredagskväll. De flesta var killar på väg till nästa ställe på krogrundan. Jag var inte van vid att dra till mig så mycket uppmärksamhet och det var inte mindre besvärande bara för att de intresserade sig mer för mina ögon än för min kropp.
Jag stannade hemma hela helgen. Gick bara ut för att handla pizza och smågodis och då såg jag till att ha solglasögon på mig.

På måndagsmorgonen tog jag trapporna till kontoret som vanligt. Inte för att undvika Robban. Jag hade bara ingen lust att fastna i hissen.

Väl uppe på plan åtta var jag en smula andfådd, men inte särskilt varm. Robban stod vid kaffeautomaten och läste något på sin mobil i väntan på sin kopp. När jag närmade mig tittade han upp och ryggande tillbaka lite. Då ställde jag mig riktigt nära mellan honom och kaffeautomaten.

”Jag har funderat lite”, sa jag och fingrade på mitt armband. ”Det där med en AW vore kanske inte så dumt ändå. Har du lust att gå ut och äta middag med mig någon kväll efter jobbet? Jag vet det perfekta stället.”

Det var kanske lite taskigt att lura dit Robban, men jag ångrar mig inte. Jag hade planerat att åka hem till Växjö över helgen och ville inte riskera att någon i familjen skulle drabbas av vad det nu var jag bar på.

Robban var det perfekta offret. Ringen på hans finger talade emot att han skulle skvallra på mig. Skulle han bli besvärlig kunde jag alltid hota med att kontakta hans fru. Jag skulle kunna berätta för henne vad Robban egentligen sysslade med när han sa att han behövde jobba över. Självklart fanns det en risk att Robbans fru eller barn skulle drabbas, men det var inte mitt problem. Hellre hans familj än min, tänkte jag och försökte komma på vad ’collateral damage’ hette på svenska. Jag var tvungen att googla ordet.

”Sidoskador”, var svaret jag fick.

Signaturmelodi

Vi hörde “Sidoskador”, skriven av JP Cassius och uppläst av Petra Werner. Och därmed vaknar du med ett ryck, och reser dig käpprätt upp i sängen kallsvettig. Det tar några sekunder tills du inser var du är, och att allt är som vanligt. Det var bara en mardröm. Eller? Vad händer om du somnar igen? Vad är egentligen dröm, och vad är verklighet? Det enda du säkert kan räkna med är att det kommer ett nytt avsnitt av Creepypodden om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.