Avsnitt 291: Body horror

Jag och min syster har återvänt hem. Efter några år med plugg och lägenheter så har det blivit radhus och familjer. Vi bor ungefär en kilometer från varandra, i samma område där vi växte upp.

Några gånger per vecka plingar det till i telefonen. Det står: ”15min?”

Meddelandet besvaras med en tumme upp eller en tumme ned. Vid tumme upp ses vi 15 minuter senare borta vid cykelbanan iförda joggingskor. Första frågan då vi möts är fem eller tio. Beroende på dagsform joggar vi antingen den lagom långa fem kilometer långa rundan och om vi båda känner oss på hugget blir det milen.

Nästa fråga är vänster eller höger. Efter ungefär en och en halv kilometer går det nämligen att välja. Vid en vänstersväng följer en lång, men ganska flack, uppförsbacke. Vid en högersväng kommer hela stigningen direkt, i en riktigt saftig uppförsbacke. Sedan springer vi vår runda, medurs eller moturs, och kommer tillbaka nerför backen vi inte valde att springa uppför.

Det var en torsdagskväll när det plingade till. Jag kände efter, tvekade, men skickade en tumme upp. Jag tog på mig funktionsplaggen, snörade skorna och slog reflexband runt anklarna. Så joggade jag i uppvärmningstempo ner mot cykelbanan. Jag var någon minut före min syster.

När hon kom nerför backen ropade jag: ”Vänster, fem.”

Hon nickade och log. Vi skulle ta den lätta rundan. Hon krånglade med sin sportklocka för att starta träningspasset och när timern räknat ner till noll la vi oss i tempo; 5,3 min/km. Förbi cykelbanan och vidare längs asfalterad väg mellan de sista industribyggnaderna. Sedan var vi inne i skogen där grusvägen tog vid.

Det hade hunnit skymma så jag med min något skarpare mörkersyn la mig först. Vi fortsatte längs grusvägen längs ån. Det var kallt och rått i luften. Mellan träden låg en lätt dimma. Jag ropade över axeln och frågade ifall vi höll tempot. Min syster svarade jakande. Vi fortsatte och när hagarna öppnade upp sig på höger sida rullade dimma utför slänten. Jag pekade och min syster grymtade till svar. Dimman tätnade omkring oss och ljuden från vind och bilvägar dämpades. Allt som hördes var våra skor över gruset, och vår flåsande andhämtning. Vi närmade oss uppförsbacken där vägarna snart skulle skiljas åt. Jag såg mig om över axeln för av ljudet att döma hade min syster sackat efter. Hon var en bit bakom och vinkade med handen att jag skulle fortsätta. Hon hade kanske rättat till någon söm som satt snett och skavde, sånt händer.

Jag påbörjade backen och böjde mig framåt för att få mer kraft i vaderna. 100 meter upp svängde jag av åt vänster och när marken planade ut något kunde jag börja ta ut steget igen. Jag såg mig om igen för att se hur långt bakom mig min syster var. Hon var strax framme och jag ropade:

”Är du med?”

Hon svarade jakande. Jag tog ytterligare några steg och tyckte att hon ropade något mer. Jag vände mig om och hon ropade något på nytt. Genom den täta dimman och i skymningsskummet såg jag nätt och jämnt hur hon höjde handen i en otydlig gest. Hon kanske stannade för att knyta skon.

Jag tänkte inte stanna nu när jag hade ångan uppe. Komma igång igen med svagt uppförslut är ingen höjdare. Jag sänkte dock tempot något, för att hon skulle hinna ikapp. Efter 750 meter nådde jag krönet på åsen och korsade järnvägsspåret. Från vallen hade jag god uppsikt ner över kohagen jag nyss passerat igenom. I vanliga fall det vill säga. Nu låg där en grå oformlig massa av dimma. Jag föll av på steget och stannade upp. Jag satte händerna i sidorna och andades djupt medan jag blängde ner i dimman. Hur långt efter hade hon kommit? Så fick jag syn på en rörelse i dimman. På lätta steg kom hon längs stigen. När hon kom upp på banvallen på andra sidan rälsen höjde jag handen och ropade:

”Allt okej?”

Hon såg upp på mig. Stannade. Vände sig om. Började springa emot mig på nytt. Hon kom över rälsen och jag tog upp steget. Hon kom upp bakom mig och jag ropade över axeln:

”Okej?”

Jag fick inget svar. Men, med andan i halsen kan jag också bli rätt fåordig. Jag vände mig om, försökte möta hennes blick.

”Okej?” ropade jag igen.

Hon såg upp på mig och svarade:

”Okej.”

Vi sprang ut mellan fälten. Dimman böljade fram och tystnaden var påtaglig. Nu var ljuden från stegen inte kras av grus. Nu hördes det blöta ljudet av fuktigt gräs. Jag växlade mellan att springa i hjulspåren från en traktor där det var någorlunda tort, till att springa genom det höga gräset mellan hjulspåren när det behövdes. Jag hörde ett plask bakom mig. Min syster hade trampat rakt i hjulspåret.

”Hoppla!”, ropade jag och förväntade mig ett ljud av irritation eller ilska, men inget ljud kom. Jag kastade en blick över axeln och hon sprang på med huvudet nedböjt. Hon tänkte väl på något. Det skulle komma senare, när hon stannat klockan. Då stod vi ibland en stund och småpratade. Om det var något besvär, en dum situation på jobbet eller något med en av ungarna i skolan, så brukade vi avhandla det i slutet av våra rundor.

Vi sprang på och närmade oss landsvägen. En bil kom körandes där borta och lyktorna lyste upp dimman och återigen förvånades jag över hur tjock den var. Jag slogs av hur lite av bilens ljud som nådde oss trots att vi bara var något hundratal meter bort. Så hörde jag mina våta steg, igen, min tunga andning. Jag hörde min systers fotsteg, men inte hennes andning. Jag vände mig om, ropade.

”Är du inte ens trött?”

Hon såg på mig, som om hon blivit förvånad över frågan. Och så sänkte hon blicken och började flåsa.

Det var någonting i blicken. På samma sätt som jag kan höra att något har hänt på ljudet när min fru låser upp dörren. På samma sätt brukade jag kunna läsa min syster. Hon kunde vara disträ och lite virrig, hon kunde vara i sin egen bubbla. Men när vi hade ögonkontakt förstod vi varandra. Det hade kommit till nytta mer än en gång under vår uppväxt. Ett kort ögonkast, sen visste jag vad jag skulle säga för att inte avslöja en vals hon dragit för våra föräldrar. Den blick jag nyss mött… Den var inte min systers.

Jag föll av på steget, jag lät henne springa om mig. Hon kom förbi mig med huvudet nedböjt och nu flåsade hon teatraliskt. Vi kom närmre och närmre vägen och jag föll av på steget ytterligare något. Så saktade min syster, nej, hon, vem hon nu än var, saktade in… Innan hon nådde asfalten såg hon åt vänster, hon såg åt höger. Det fanns ingen bil så långt ögat kunde nå. Dimljuset genom den här tjocka dimman skulle avslöjat en bil på en kilometers avstånd.

Hon såg sig om för hon var osäker på vilket håll hon skulle springa. Min syster hade sprungit den här rundan hundratals gånger. Vem det nu var som sprang framför mig hade inte gjort det tidigare.

Hon vände sig om och såg på mig och nu var jag ännu säkrare. Blicken stämde inte. Ansiktsdragen var sig lika, frisyren, kläderna. Men inte ögonen, det var något med blicken som var fel. Blicken var tom, glasartad, blank. Jag pekade vänster och kvinnan, om det ens var en kvinna förresten, svängde vänster. Det var något med rörelserna, hur kroppen rörde sig under tyget. Det är ju inte så att jag iakttar min systers ända när hon har på sig tajta träningskläder, men nog katten var det något som var fel. Det syntes över axlarna, över ryggen, över ändan och låren. Kroppen där under var lös, på något sätt. Kvinnan, hon, den, det spelar ingen roll vad jag använder för ord, inte-min-syster, svängde hur som helst vänster och satte fart längs landsvägen. När jag nådde asfalten några sekunder senare svängde jag höger och satte av så fort jag kunde.

Jag sprang genom dimman. Jag höll mig inte i vägrenen, jag sprang mitt i vägen. Sjok av dimma forsade fram vid mina sidor. Jag nådde maxpuls och det brände i låren. Jag frustade som en valross för att få i mig tillräckligt med syre och det pulserade vid tinningarna. Steget höll, men det skulle inte hålla hur länge som helst. Så lystes skogen och dimman upp framför mig. En bil kom runt kröken borta i skogen. Jag hade 6–700 meter kvar av den drygt kilometerlånga rakan mellan åkrarna. Hela kroppen skrek på mig att jag skulle sakta in, men jag höll ut, en bit till orkade jag. Billyktorna var nu riktade rakt emot mig och de lös upp dimman som jagade runt i omöjliga spiralformade mönster. Det kändes som om avståndet mellan mig och bilen inte minskade hur hårt jag än kämpade. Men, till slut växte den optiska illusionen av ringar runt bilens lyktor. Istället för att följa vänster vägren som jag borde sprang jag över i höger fil. Bilen gav ifrån sig en avlägsen och förvrängd tutning när vi möttes och i frånvaron av ljus blev det beckmörkt kring mig.

Jag såg mig om. Där var hon, den, det, mitt i skenet av billyktorna. Den sprang mitt i vägen även den. Armarna svängde onaturligt, som om de var ledade på fel ställen. Nu lutade huvudet märkligt på skeva axlar. Bilen tutade på nytt och en insikt slog mig. Jag hade blivit förblindad när lyktornas sken passerat mig!

Jag kastade mig av vägen, la mig raklång. Det dova, främmande ljudet från bilen försvann. De springande stegen som funnit en onaturlig rytm kom närmre. Jag blundade, hårt. Jag höll andan. Och, stegen passerade mig. De fortsatte vidare längs rakan och bort mot skogen. Jag låg kvar till dess ljudet försvunnit i dimman.

Jag klafsade över åkern ner mot järnvägen. Hela tiden såg jag mig om, letade efter rörelser i den onaturliga dimman vars slöjor sänkte och höjde sig omkring mig. Jag nådde banvallen och följde den tills jag hittade stigen. Om nu inte den där andra hade sprungit sträckan tidigare fanns det inte en chans att den lyckats svänga av på rätt ställe. Det som sprang där ute i dimman skulle fortsätta att följa vägen, hoppades jag. Jag korsade spåret och kom ner i skogen på andra sidan. Vant föll jag in i steg och nådde snart den branta backen ner till vägskälet.

Jag hann börja springa utför när en rörelse fick mig att panikartat sladda till. Nedanför backen kom någon springande. Vem det än var så svängde de vänster, in på vägen jag sprungit för 20 minuter sedan. Jag stirrade genom dimman, försökte urskilja några detaljer. Figuren vände sig om och ropade:

”Är du med?”

Det var min röst!

En yrsel grep mig och jag fick ta något stapplande steg för att återfinna balansen. Så hörde jag min syster svara. Hon kom springande där nere, skulle strax nå korsningen. Jag skyndade neråt. Genom dimman ropade jag hennes namn. Hon stannade upp, såg åt mitt håll.

”Va?”, ropade hon förvirrat och såg efter den version av mig som nyss sprungit vidare. Jag vinkade till henne, signalerade att hon skulle stanna.

”Vänta!” ropade jag och hon svarade:

”Vem, hur?”

Hon vände sig om och gestikulerade mot figuren som nätt och jämnt försvunnit i dimman. Jag kom fram till henne och sjönk ner på knä. Dyngsur, lerig och flåsande.

”Vad håller du på med, har du trillat?”

Jag nickade, oförmögen att få fram några ord.

”Men jag, jag kunde svära på att…”

Hon såg bort längs den vänstra backen, stirrade ut i dimman. Jag skakade på huvudet till svar.

”Nej…”, fick jag fram. ”Du sprang efter… fel… person…”

Hon såg på mig och jag mötte hennes blick, höll kvar den. Höll kvar blicken för att vara säker. Det var hon, min syster.

”Ja…”, svarade hon. ”Jag tyckte att det var något skumt. Alltså, jag trodde ju att det var du, men det kändes fel på något sätt.”

Jag nickade.

”Men, hur långt i förväg hann du egentligen?”, fortsatte hon.

”Äh, jag spurtade… och halkade… så klart.”

Jag ställde mig upp och strök av mina leriga händer mot byxorna.

”Ja, jag ser det. Det blir inte mycket sprunget i det där skicket.”

Jag skakade på huvudet till svar.

”Och jag vette katten om jag vill springa färdigt rundan själv nu.”

Jag skakade på huvudet igen.

”Nix, det vill du inte.”

Sedan började vi gå tillbaka hemåt. Dimman lättade när vi kom bort mot industrierna men jag fortsatte att slänga blickar över axeln.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en upplevelse lyssnaren Björn hade haft tillsammans med sin syster, en upplevelse han kort och kort kallade: “Dimma.” Den lästes av Michael Forsberg.

1995 gav den amerikanska litteraturvetaren Jack Halberstam ut boken Skin Shows: Gothic Horror and the Technology of Monsters. Den ger ett teoretiskt ramverk till studien av monster i den gotiska skräckfiktionen. Den som läser hans bok inser att mycket går igen, då som nu.

Till exempel skriver Halberstam om huden som den ultimata mänskliga gränsen, där vi skiljs åt från omvärlden. I den gotiska skräcken har hoten ofta understrukit hur viktig den gränsen är. Dracula punkterar huden med sina tänder, och Frankensteins hud beskrivs som löst hängande över musklerna. Ofta är blekhet, slapphet eller att den stramar ett varningstecken i huden. Så även i vår tid. Halberstam använder filmen När lammen tystnar som exempel på hur det kan se ut, när antagonisten och mördaren Buffalo Bill iklär sig en klänning sydd av mänsklig hud. Och ja, detsamma dyker ju upp även i min inkorg. Som i lyssnaren Björns berättelse, där detta främmande han en stund joggade jämsides med i dimman, som ett intrång i själva rutinen.

Men det finns mycket som huden kan utsättas för. Vissa vittnesmål vill man knappt höra. Som det som lämnades på en bunt handskrivna papper, upphittade i en glasburk i skogen. Det läses upp av Ludvig Josephson.

Det var på tredje rundan det gick fel. Tredje rundan upp i skogen bakom bruket. Jag kan varenda stig, känner igen varenda sten och stubbe i de här trakterna. Jag har sprungit runt här sedan jag var liten. Valde skogen framför den gamla träkåken där morsan och farsan satt och söp och svor vid köksbordet till sent inpå natten. I skolan gick det bättre, ibland. Inte med betygen så klart, men bland de jämnåriga. Jag fick vara med så länge jag kunde bjuda på snus, cigaretter och hemkört som jag knyckte där hemma. Men, det blev ju skit av det med. Först var lärarna på mig, sen rektorn, sen snuten. Det blev ungdomsvård ett tag och när jag släpptes ut vad stugan tom. Var farsan blev av vet jag inte, morsan dök upp ibland. Hon grät och beklagade sig över den senaste karln som slängt ut henne. Hon söp i någon vecka. Sedan var det läppstift och finklänning och dansbana. Så flyttade hon in hos någon ny och jag fick vara ifred i ett halvår.

Det blev inte någon militärtjänst. Och jobb, det har varit fram och tillbaka. Det är inte alla mina åtaganden som jag skrivit upp på CV:t direkt. Och några åtaganden som inte var så genomtänkta slutade i en volta eller två. Idag undviker jag det mesta som kan väcka uppmärksamhet hos sheriffen. Men, det finns ju andra sätt att tjäna lite snabba stålar, som inte ens den mest nitiske bängen skulle bry sig om.

Jag körde truck ett tag, svart. Det var aluminiumprofiler till förbannelse men helt ok. Jag och en kille till jobbade på nätterna och helgerna när de vanliga löneslavarna var hemma och vilade upp sig. För någon vecka sedan var jag tillbaka för att se ifall det fanns mer arbete men förmannen skakade på huvudet. Det var dåliga tider sa han, ekonomin och så. Han bjöd på ett bloss i alla fall och vi stod och snackade en stund ute på lastkajen. Nere vid stängslet stod en lång rad vita plastkärl i bur på pall. Jag frågade honom om dem och han svor och skakade på huvudet. Slipmedel och lösningsmedel, kostade skjortan att lämna in. Om dessutom kemikalieinspektionen kom och snokade kunde det bli böter och skit.

Jag erbjöd mina tjänster. Mot en smärre betalning kunde jag se till att kärlen tömdes. Han funderade en stund och sedan tog vi i hand. En bytta i veckan. Jag rullade upp framför grindarna vid tio på kvällen i en pick-up som jag lånat av en polare. Det var nedsläckt på gården och förmannen krånglade med låset i mörkret innan jag kunde backa in. Han lyfte upp ett av kärlen med truck och sedan hjälptes vi åt att täcka över med en presenning. Det syntes på den gamla Forden att bakaxeln inte uppskattade tyngden men det fick gå. Jag körde ut från området och tog småvägar runt samhället och ut på landet. Jag följde hjulspåren in i skogen tills jag kommit lagom långt bort från bondgårdarna i området. Sedan backade jag helt enkelt ut i slyn, gick runt bilen och öppnade ventilen. Det kluckade och rann en bra stund. Det sved och stack i näsan så jag gick och ställde mig en bit bort. Till slut var baljan tom och jag körde tillbaka. Grindarna var fortfarande öppna och efter att förmannen lyft av den tomma byttan körde jag iväg genom natten. Enkla stålar.

När jag rullade hemåt kände jag något som kröp i nacken. Jag slog efter krypet men strax var där något som kröp igen. Med en rysning insåg jag att det var en älgloppa, ett av de vidrigaste kräken som finns. Jag slog och slog över nacken tills jag fick tag i något. Jag svängde av i vägkanten och tände taklampan. Krypet satt fastklämt mellan mina fingrar. En liten obehaglig varelse. Ni som haft en älgloppa i nacken vet att det inte räcker att trycka ihop den med fingrarna, de överlever. Istället letade jag med min fria hand på golvet vid passagerarsätet. Jag fick tag i något hårt och fick fram ett CD-fodral. Jag pressade en av kanterna in i krypets kropp, så hårt att det brände till i tummen bakom. Till slut kände jag ett pop och en sträng med insektskladd hängde från skivfodralet.

Andra gången jag körde upp ett av kärlet var helgen efter. Först hade jag tänkt att köra det längre upp i skogen för att sprida ut det hela lite. Men, om det nu fanns äckliga kryp på den första platsen jag valt kunde jag lika gärna dumpa ut sörjan där, för att ta kål på dem. De brukar sitta i torra och döda tallar. Nog skulle där finnas gott om döda tallar om jag fortsatte att dumpa ut kemikalier men till slut skulle väl krypen stryka med de också. Denna gång hade jag en snusnäsduk med mig, och ett par rejäla handskar. Jag knöt näsduken över munnen och drog på mig handskarna. Främst för att inte komma i kontakt med kemikalierna men även för att inte bjuda in fler kryp. Jag öppnade tanken och slog en piss i en buske längre bort medan geggan i tanken rann ur. Det första krypet upptäckte jag redan innan jag klev i bilen. Jag var tvungen att ta av mig handskarna för att fatt på det. Bakom örat fick jag tag på odjuret. Belåtet tryckte jag fast insekten i toppen på en pinne som jag stack ner i kemikaliesörjan i mossan. Väl tillbaka i bilen hittade jag en ny parasit vid tinningen och efter att jag kört en bit ännu en bak i nacken. Pickupen var tillräckligt gammal för att vara utrustad med cigarettändare och jag såg belåtet på hur krypens ben spretade när jag släppte ned dem en i taget på den glödande spolen.

Och så var jag tillbaka med tredje byttan kemikalier. Jag hade ju kunnat åka nån annanstans men nu var det personligt. Jag skulle dumpa ut sörjan för att ta kål på dem. Om de tagit över skogen jag lekte i som liten så skulle jag se till att där snart inte fanns någon skog kvar åt dem. I skenet från billyktorna såg jag hur växtligheten i sänkan börjat vissna. Jag backade in pickupen i den torra slyn och klev ur. Den här gången var jag täckt från topp till tå. Jag hade lånat skyddskläder från en polare som höll på med sanering. Krypen skulle inte få en millimeter av exponerad hud att attackera. Jag klev runt bilen och öppnade ventilen och såg nöjt på medan innehållet kluckande spillde ut över marken. Jag såg ner över min vita dräkt och väntade mig att se kryp men där var tomt. Jag blev rent av irriterad över att där inte dök upp några odjur jag kunde tortera, nu när jag ansträngt mig och allt. Jag stod och stirrade på sörjan som sakta rann ut. Ljuset från baklyktorna reflekterades i pölen som växte ut över marken under den vissna slyn. Tanken var väl halvfull när jag plötsligt kände mig iakttagen. Jag vände mig om och förväntade mig en ilsken bonde. Men, i skenet från bilens strålkastare kunde jag nätt och jämnt urskilja ett rådjur inne mellan trädstammarna på andra sidan vägen. Nej, inte ett rådjur, det var för stort. Älg, hjort? Proportionerna stämde inte. Jag ansträngde blicken bakom skyddsglasögonen för att försöka se genom mörkret. Med ett styng av dåligt samvete tog jag ett steg mot bilen. Min instinkt var att stänga ventilen, men det var ju för sent förstås. Jag försökte skaka av mig känslan, rådjuret kunde ju trampa vidare, välja en annan del av skogen att hänga i. Samtidigt som jag tänkte tanken vände djuret om och försvann in mellan stammarna. Förvirrat stirrade jag efter det. I det sparsamma ljuset såg jag för bråkdelen av en sekund en väldig spretande krona lika intrikat som en tribal-tatuering från 90-talet.

Jag trampade av och an en stund. Samvetet började trilskas. Jag som trodde att jag hade övat bort det sedan länge. Det var ju min gamla skog jag höll på att sabba. Men, när jag sprang runt här som grabb hade det inte funnits några älgloppor. Jag bankade med näven på tanken och bedömde att där var en fjärdedel kvar. Fortfarande hade inga av krypen dykt upp så jag bestämde mig för att fördriva den sista väntan med att slå en piss. Jag tog några kliv bort och krånglade med blixtlåset till skyddsdräkten. Jag hann precis få fram könet när ett mörker sänkte sig över mig. Mina händer och mitt skrev försvann bakom flimret av hundratals insektvingar. Jag kände tyngden av dem när de synkroniserat landade på varenda millimeter av exponerad hud. Jag började febrilt försöka slå bort odjuren från händerna, få bort dem från könet. Med paniken bubblande genom kroppen dansade jag ut i ljuset från bilens strålkastare. Vid åsynen av den myllrande massan av sprattlande ben och regnet av fällda vingar vände det sig i magen. Spyan fyllde munskyddet tillsammans med ett panikfyllt ångestvrål. Febrilt försökte jag slita bort krypen från könet när det plötsligt brände till. Jag gick närmare billyktan samtidigt som jag andades in mina egna sura spyor. När jag stirrade ner såg jag med smärtsam tydlighet hur ett par bakben stack ut ur urinrörets mynning. Efter det blev allt svart.

När jag vakande hade solen gått upp. Bilens lyktor hade slocknat. Jag låg på rygg med torkad spya i hela ansiktet. När jag långsamt rörde mig halkade jag runt i en skyddsdräkt fylld av min egen svett. Kroppen svarade inte som den skulle. Den kändes stum och stel. Underlivet var bortdomnat, som käften efter att man varit hos tandläkaren. Mina händer var röda, svullna och knottriga av bett. Jag hann slänga en snabb blick på den svullna massa som en gång varit mitt kön innan det svartnade på nytt.

När jag vaknade nästa gång krånglade jag mig upp på fötter. En molande värk i ländryggen spred sig snabbt till resten av mina leder när jag stapplade fram. Musklerna kändes som efter en stukning, senorna kändes för korta. Huden spände onaturligt över min uppsvällda mage. Jag nådde bilen och hängde över huven. Känseln började komma tillbaka. Allting värkte, allting molade. Och bakom värken och smärtan … Något som rörde sig. Jag fick ur mig en ynklig snyftning och fick upp bildörren. Jag fick fatt på min skjorta och började torka rent i ansiktet. Jag hade precis gnott bort det värsta när jag såg rörelsen. Inte en rörelse i ögonvrån, inte rörelsen av ett kryp som krälade över handryggen. Rörelsen under huden. Jag spydde igen. Jag spydde upp sur galla full av insektsvingar.

Bilen startade såklart inte. Batteriet var dött. Det tog hela dagen men till slut kom jag fram. Fram till föräldrahemmet. Den sista kilometern kröp jag. Hjorten med den väldiga kronan har följt mig på behörigt avstånd hela vägen hit. Jag ser den genom köksfönstret. Jag har lyckats ta mig upp i den murkna bäddsoffan. Benen slutade fungera för en timme sedan. Men de rör sig fortfarande. De rycker, knycker … Och under huden rör det sig, det kryllar av dem. Jag hade kunnat skriva mer men jag är rädd att det inte är många ord kvar i armen … Det är knappt att jag kan hålla i pennan. Jag ser krypen under naglarna …

Förbannade kryp …

Vi hörde ett vittnesmål nedskrivet på en bunt handskrivna papper, upphittade i en glasburk i skogen, uppläst av Ludvig Josephson.

Parasiten är också ett tema som Jack Halberstam återkommer till i sin bok om gotisk skräck och monster. Dracula är en övertydlig allegori för parisiterande, och så även Dr. Jekyll och Mr. Hyde – den ena lever inuti den andra. Människan är i slutändan alltid sin egen parasit, tycks historierna säga. Det yttre hotet finns alltid speglat inuti. Och när han som en gång hade lekt i skogen som en sorts lustens parasit sedan likgiltigt förstör den, då hämnas den med att skicka egna parasiter.

Och även parasiter återkommer ju i poddens inkorg, fast i andra former. Sådana som gömmer sig på sätt vi inte kunde föreställa oss. Vi ska höra mer om det i avsnittets sista historia – ”Luckorna”, skriven av Sanna Jonsson. Den läses av Rakel Josephson.

Det här låter nog konstigt men i hela mitt liv har jag kunnat öppna dörrar, eller liksom luckor, som inte borde finnas.

Jag är 19 år. Egentligen är jag en vanlig person. Jag bor i ett vanligt hus med min vanliga familj. Vissa kanske skulle kalla mig tråkig, eller det vet jag att folk gör. Och det är jag nog. Jag har mörkbrunt hår, alldeles platt. Grå ögon, och jag tror ingen skulle kalla mig söt eller så. Nej, jag är en skugga, nästan.

Men det är det där som är speciellt med mig ändå. Att jag, så länge jag kan minnas, har kunnat kliva in genom luckor, på ställen där de egentligen inte finns. Eller ibland är det typ som hål i väggen som bara dyker upp.

Men nu är det slut med det. Tror jag. Och hoppas jag.

I början försökte jag ganska många gånger att berätta om luckorna för min mamma Malin. Men hon vill inte lyssna. När jag var liten skojade hon bara med mig och sa att jag har livlig fantasi. Kanske kunde jag öppna en dörr till ett spa för henne i så fall, om det nu fanns dörrar som ingen kunde se. Men ju fler gånger jag försökte säga något, ju mer spänd verkade hon bli. I vanliga fall brukar mamma alltid lyssna, och jag kan alltid komma till henne. Men inte om det här.

Pappa har jag inte sagt nåt till, han tror mig inte. Mamma har berättat för honom om mitt prat om luckorna, det tror jag i alla fall. Men pappa är ofta så trött och han är ganska sträng. Han kan bli arg också. Så jag tänker inte ens försöka prata med honom.

Jag har inte heller direkt någon annan att säga det till, jag vill inte att mina få kompisar ska tycka att jag är knäpp eller så.

Den enda som jag vet tror mig är min lillasyster Rut. För hon har sett när det hänt. Och hon såg när Det hände. Hon är bara 10, men jag tror att hon fattar nu.

Jag har bara nio fingrar. Mina föräldrar, eller ja typ alla, tror att mitt tionde finger, det högra pekfingret, försvann vid en olycka. De kan gott tro det. Men det var inte så. Och Rut vet. Men det är lika bra att alla tror att det var en olycka.

Jag ska berätta mer sen, men jag ska berätta om luckorna först. Det har funnits både bra och dåliga saker med luckorna. Det som varit bra är väl att det några gånger har varit ganska häftigt, men oftast har det varit väldigt läskigt. Som att vara mitt i en mardröm. Och när det öppnas en lucka så kliver jag alltid in där. Jag kan inte stoppa mig, jag bara gör det. Och jag har träffat någon där inne. En som jag är väldigt rädd för.

Jag var inte så rädd först, kanske lite. Jag tyckte det var lite läskigt med alla konstiga luckor, men nu är jag det. Rädd alltså. Jag hoppas att det aldrig mer ska hända. Det har hon sagt i alla fall. Hon där inne. Och det har inte heller hänt sen Det hände, och det var nästan tre år sen nu.

Men för några dagar sen hände det en annan grej som gjorde mig osäker på det, och som gjort mig jätterädd nu igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan nog inte ens göra något. Just nu känns det som att hela min värld har skakats om.

Den första gången som jag minns att en lucka öppnades var jag typ fem år eller kanske sex, jag minns inte exakt.

Jag var med mamma vid en liten simhall som finns i närheten där vi bor. Det är liksom en liten bassäng som ligger vid skolan där jag har gått, där det brukar vara simskola och sånt. Jag tror vi var där på någon simlek för barn eller nåt.

Jag låg på kakelgolvet under en träbänk i omklädningsrummet. Det är liksom ett enda omklädningsrum utan skåp, bara bänkar och såna där silvriga krokar där man kan hänga sina saker.

Ja, i alla fall, jag låg på golvet av någon anledning och pillade på en ventil av något slag. Och då öppnades plötsligt en lucka i väggen, där ventilen satt. En lagom stor lucka för att krypa in i, vilket jag också gjorde. Innanför var ett grått rum, gråa väggar och golv och tak, allt såg likadant ut. Längst in fanns ett fyrkantigt hål i väggen. Också där kröp jag in. Det var liksom som en liten tunnel, typ några meter kanske, som sen ledde in till ett litet, litet rum som var alldeles grönt. En mörkt grön färg minns jag.

Där satt ett barn, en flicka. Jag har träffat henne varje gång där inne, på den andra sidan eller vad man ska säga. Hon ser nästan likadan ut jämt, men hon kan ändras. Första gången när hon nu satt där så såg hon snäll ut. Då tyckte jag att hon såg ganska stor ut men jag var ju liten då. Hon hade ljust hår som låg tjockt över axlarna och väldigt ljus hy, nästan vit, och kläderna var ljusa.

Hon sa inget, bara kollade på mig och log. Sen öppnade hon munnen och sträckte ut tungan. På tungan låg en rund, alldeles genomskinlig karamell. Som en liten pärla av glas. Hon tog den och stoppade in den i min mun, och jag tyckte den smakade godare än allt jag någonsin smakat. Jag minns att vi bara såg på varann och hon log, hon såg fin ut. Jag tyckte inte ens att det var konstigt att jag fick en godis som hon haft i munnen, det var bara så det var liksom. Sen pekade hon på hålet, och jag kröp ut igen, hela vägen tillbaka till omklädningsrummet. Mamma kom precis ut ur duschen och jag minns att hon bara sa till mig att jag inte borde ligga på golvet, för det kunde vara smutsigt där. När jag vände mig om var väggen vanlig. Ingen öppning, lucka eller nåt, bara kakelvägg med den lilla ventilen.

Jag vet inte riktigt hur många gånger det har hänt. Som jag berättade så har det ibland kunnat vara spännande med luckorna, i början var det nästan alltid bra. Ibland fanns bara barnet innanför väggen där, i ett tomt rum, men några gånger var det som att en värld fanns innanför. Hon är alltid där. Och varje gång så öppnar hon munnen och där ligger en sån där glaskaramell som jag ska ta. Varje gång. Det låter så konstigt när jag säger det högt, men det är som det mest naturliga i världen när jag är där. Att jag ska ta den där godisen.

En gång som var bra, som jag minns särskilt mycket, var när jag var med min klass på Naturhistoriska museet, det var i ettan. Jag minns det extra väl för att det var första gången en värld fanns bakom en lucka, men också för att det blev en sån uppståndelse för att jag var borta från klassen plötsligt. Jag tror att jag var borta i en hel timme, men för mig kändes det som några korta minuter. Min lärare var både ledsen och arg när jag kom tillbaka, men jag kunde inte förklara vart jag varit ju. Jag ljög och sa att jag varit på toa och tappat bort mig efter det. Men jag var ändå glad, för det hade varit så häftigt den gången.

Så här var det. Jag stod och tittade på en monter med gamla uppstoppade fåglar. Jag har alltid tyckt att sådana djur är så äckliga, uppstoppade alltså. Och när jag stod där, ensam så gled en lucka upp bredvid mig. Mitt i väggen, precis från ingenstans. Och jag klev in. Innanför var det mörkt, men inte alls som förut då det bara varit tomma rum jag klivit in i. Nu var det typ natt, i en skog. Det var höga träd och en svart stjärnhimmel ovanför mig. Det blåste också minns jag, men jag blev inte alls kall. Luften skimrade också på något sätt, jag hade aldrig sett något liknande. Flickan kom fram till mig bland träden. Hon såg glad ut. Hon ville att jag skulle stanna, och det var första gången jag hörde henne prata. En hes och raspig röst, inte alls som jag trott att hon skulle låta. Och jag ville stanna, det var så fint där. Men jag sa att jag måste gå till fröken och klassen igen, annars skulle de bli oroliga. Då såg flickan ledsen ut och jag såg att hon blev lite arg också. Men hon pekade bara på luckan igen, som öppnade sig bakom mig, och jag kröp ut.

Efter den gången har det nästan bara blivit värre. Någon gång kom jag in i ett helt vitt rum där hela luften skimrade, och det var helt fantastiskt. Men de allra flesta gånger har det varit mer eller mindre som en mardröm där inne.

Flickan brukar prata med mig ibland. Och i början tyckte jag inte hon lät så otäck. Men nu hänger hennes hesa och knaggliga röst ihop med allt dåligt, och hon skrämmer mig, jag drömmer fortfarande mardrömmar om henne nästan varje natt.

Jag ska berätta om den första gången som verkligen skrämde mig.

Jag satt hemma hos min mormor. Hon bor i en lägenhet, typ från 50-talet eller nåt sånt. Mamma var med Rut hos doktorn och mormor passade mig. Jag var tio då. Jag satt i en brun skinnfåtölj och hade tråkigt. Jag satt och ryckte av blomblad i smyg på en rosa blomma när det plötsligt öppnade sig en lucka framför mig i parkettgolvet, och en mörk trappa visade sig. Jag hann höra att mormor slamrade med disken och gnolade på någon glad sång i köket, innan jag reste mig och klev ner för trappan i luckan framför mig. Som jag sa, det går inte att hejda. Jag hann tänka att mormor kanske skulle bli orolig nu när jag försvann.

När jag hade gått ner för trappan, så kom jag ner i ett kallt mörker. Några väggar syntes inte, det var bara stort och svart. Jag kände att marken knäppte under mig när jag gick. Och när ögonen vant sig lite vid mörkret såg jag att golvet täcktes av vita grenar, eller var det något annat? Med rysningar över hela kroppen så tänkte jag på avgnagda skelettben. Jag kände mig rädd och försökte ropa på flickan så hon kunde släppa ut mig igen på en gång. Jag kände ögonen tåras.

Det kändes som att jag var där i mörkret i en evighet. Men plötsligt var hon framför mig. Hon satt där mitt bland grenarna med huvudet på sned och skrattade tyst. Men hon såg inte ut som vanligt. Hennes vita ansikte lyste nästan grått och ögonen såg svarta ut. Håret hängde i blöta stripor och låg klistrat över ansiktet. Hon såg ännu smalare ut och hennes armar och ben kändes liksom fel, jag minns att jag tänkte att sådär kan man inte sitta. Jag började storgråta när jag såg henne men då skrattade hon bara ännu mer, liksom kraxade fram det. Jag bad henne att snälla släppa ut mig, men jag fattade att jag behövde hämta karamellen från henne först. Hon sa inget, bara log och gapade sedan och liksom rullade ut tungan där den låg.

Resten minns jag knappt, förrän jag var tillbaka i mormors lägenhet. Jag trodde att mormor skulle vara superorolig för att jag varit borta så länge, men när jag kom tillbaka så var det precis som att det inte hade gått en enda minut. Mormor nynnade på samma glada sång och diskade vidare i köket. Och när hon märkte att jag var ledsen kunde hon inte alls förstå vad som hänt. Jag ville inte heller säga något, så jag sa bara att jag hade råkat snubbla och slå mig.

Efter den händelsen försökte jag berätta för min mamma igen, jag ville bara att någon skulle tro mig. Jag hade inte sagt något på flera år. Jag berättade om den lilla flickan. Men det blev samma sak som varje gång jag försökt prata med henne, jag märkte att mamma absolut inte vill höra talas om luckorna och allt det. Den gången blev mamma så arg, och snäste att det bara måste varit jag som drömt och att det är väldigt normalt med mardrömmar. Helt normalt. Sluta bara tänk på det så blir allt bra, sa hon. Jag kunde inte fatta varför hon reagerade sådär, helt olikt mamma.

Men nu kanske jag ändå vet varför.

Därefter var det lugnt ett tag. Inga luckor och inget konstigt. Men efter ett halvår hände det igen. Och därefter har det fortsatt så. Ibland har det kunnat ta nästan ett år emellan, och då har jag trott att allt varit över, men så har det hänt igen.

Nästan hela tiden har jag inte direkt sett något mönster kring vart eller när det ska ske. Det kunde vara var som helst, men i och för sig inte när jag sov, så jag vet att jag inte drömt.

Tiden skiljer sig åt varje gång. Ibland har mina föräldrar verkligen letat efter mig men ibland har tiden i verkligheten stått helt still, och jag kommer tillbaka trött, hungrig och kall men kastas bara tillbaka i det jag precis gjorde.

En gång satt jag själv i vårt klassrums lilla läsrum med ett skolarbete då väggen öppnade sig och jag klev rakt ut i en nattsvart skog. Flickan höll sig hela tiden nära mig, men kröp undan bland grenar och träd och gömde sig så fort jag kom nära. Ibland kastade hon sig fram och skrämde mig.

Jag tror att det var den gången jag varit fast absolut längst, det kändes som en hel dag. När jag till sist kunde gå fram till henne var hon plötsligt helt stilla. Hon vände sig mot mig, och då såg hon sådär fin ut igen. Håret lyste nästan som guld och hon log. Jag kände mig konstigt lugn och sträckte fram handen för att liksom känna på hennes guldiga hår. Men i samma sekund som jag tog en hårslinga i handen så bara lossnade den och fastnade som vitt spindelnät mellan mina fingrar. Hennes vackra ansikte förvrängdes och hon skrattade hest och vred huvudet samtidigt som tungan rullade ut karamellen mot mig. Håret som nyss sett så gyllene ut föll sakta ner i vita stripor och hennes ögon svartnade mitt framför mig.

Efter det kom jag tillbaka till läsrummet, fortfarande mitt i lektionen. Ingen tid hade gått. Jag hade sån ångest, men var tvungen att försöka hålla masken. Jag berättade inget, aldrig att jag skulle det. Men den gången skickade läraren faktiskt hem mig eftersom han trodde jag var sjuk. Jag minns att min bästa vän Hanna kollade på mig, hon fattade att något var fel, hon tror nog att jag får ångestattacker eller nåt. Men hon vet ju ingenting.

En sorglig sak med det här är att jag tror att jag kanske kunde blivit en annan tjej. Om det här inte hade hänt mig. Alltså, jag vet ju inte, men jag tror ändå det. När jag var liten var jag liksom pratig och glad. Jag vågade lära känna nya. Men jag är inte sådan längre. Jag är rädd nu. Det är typ min personlighet och jag vet inte om jag kan ändra på det. Nu var det tre år sen sist en lucka kom till mig. Och ett tag trodde jag verkligen att jag skulle kunna bli glad igen. Jag har ju som sagt Hanna. Vi är bästa vänner, eller jag hoppas att vi fortfarande är det. Vi har till och med planerat att försöka sommarjobba och kanske resa själva, till Paris kanske, eller vad som helst. Jag vill leva och göra saker i mitt liv, men nu vet jag inte om jag kan det.

Grejen är att jag tror att jag förstår varför det här händer mig, allt det här. Det var för ett par år sen som jag började förstå. Pusselbitar som las på plats.

Men jag vet inte, det kanske hade varit bättre att inte fatta. För att alltid veta sanningen är fan överskattat.

Det var en gång när jag var femton. Jag var hemma hos mormor. Vi satt tillsammans och kollade i ett fotoalbum från när mamma var liten, vi har gjort det tillsammans ibland. Mamma brukar inte vilja prata så mycket om det, om när hon var liten. Men mormor gillar det, min mamma är enda barnet, och jag tror att mormor älskar att tänka tillbaka på den tiden.

Vi satt och bläddrade lite i ett album från när mamma var typ i sju-åttaårsåldern. På två av bilderna satt hon tillsammans med en kompis på en brygga. Jag hade inte sett de bilderna förut. Jag frågade mormor vem det var tillsammans med mamma. En liten tjej i samma ålder, de satt liksom halvt med ryggen mot fotografen och skrattade mot varandra med glittrande vatten bakom sig. Mormor fick då något ledset i blicken, och sa att det hade varit mammas bästa vän. Men att den lilla flickan hade försvunnit.

“Ja, usch, det var verkligen traumatiskt för Malin, hon blev sig inte riktigt lik efter det.”

Jag försökte fråga lite mer, vad var det som hade hänt?

Mormor berättade då att det var på den tiden då de fortfarande bodde hemma i byn, uppåt Jämtland. Min mamma, Malin och hennes vän på bilden hade varit ute i skogen och lekt tillsammans en sommardag. Men när det var dags för middag så hade ingen av flickorna kommit tillbaka ännu. Föräldrarna och några grannar satte igång att leta, och när mörkret kom så hittade de Malin, ensam i skogen. Och vart hennes kompis var, det kunde hon inte svara på. Det enda Malin kunde säga var att vännen försvunnit i skogen och att hon inte kunnat hitta henne.

Efter flera dagars sökinsats hade de dock hittat och undersökt ett slitet, litet skjul, som en gammal bod, som stått bortglömd långt in i skogen. Där inne hade de funnit vännen. Dörren hade på något sätt fastnat, och flickan hade inte kommit ut. Läkare kunde efteråt konstatera att hon till slut dött av vätskebrist där inne.
Mormor såg så sorgsen ut.

“Det tog verkligen hårt på din mamma. Hon kunde inte på något sätt säga vad som hänt. Hon slöt sig efter det, och det tog lång tid innan hon började prata och leka igen.”

Mina tankar snurrade. Varför hade mamma aldrig berättat om det här, eller varför hade jag aldrig ens fått höra om det från någon? Jag tittade på bilderna. Flickans ljusa, lockiga hår som yrde i vinden bredvid min mammas mörka. Hon påminde mig om någon. Men det kunde jag inte säga till mormor.

Inte långt efter det låg jag en sen kväll hemma i min säng. Jag kunde inte sova. Trots att jag var femton år då, och inte var en småunge längre så hade mamma precis varit och stoppat om mig. Trött sa hon att hon själv måste lägga sig nu och att jag var tvungen att försöka somna. Jag ville säga något om hennes vän, hon som försvunnit. Jag tänkte på henne så mycket, men jag vågade inte säga något. Mamma klappade mig på kinden och gick sen och släckte ner i huset. Jag var klarvaken. Jag stirrade ut i mörkret och kollade på min lilla hjärtformade röda nattlampa. Jag kände ett sorts pirr i kroppen, som inte gick att bli av med. Och jag hade känt det förut.

Jag låg och försökte knipa ihop ögonen och tänkte på mamma. Jag tänkte att jag förstod varför hon inte ville höra om luckorna och flickan. Det kanske var för smärtsamt för henne, eftersom hennes vän hade försvunnit. Jag tänkte att jag kanske kunde smyga och lägga mig bredvid mamma istället som jag alltid gjorde när var liten.

Men då hördes ett knarrande ljud. Jag vände mig på sidan i sängen och då möttes jag av en mörk fyrkant. Precis bredvid min säng hade väggen öppnat sig, och hon stod i mörkret precis innanför luckan och log mot mig, flickan. Med ett hemskt leende, ögonen mörka och svarta. Och jag fattade att det knarrande ljudet kom från henne. Hon stod och fnissade med händerna knutna framför munnen. Det vita håret i stripor över ansiktet. Jag kände hjärtat rusa. Jag kände mig illamående. Och jag reste mig sakta från min varma säng för att kliva in till henne, trots att jag verkligen försökte kämpa emot. Det kändes så hopplöst. Jag försökte ropa på mamma men det gick bara inte.

Men när jag klivit in till henne ändrades plötsligt allt. Hon såg ut precis som en vanlig flicka igen. Lockigt ljust hår över axlarna. Och jag såg det då. Det var hon. Flickan på fotona. Vi satt i ett litet rum. Det var mörkt men jag kunde se svagt ljus komma från gliporna i de slitna träväggarna. Vi satt tillsammans på golvet mitt emot varandra. Inget av det otäcka med henne var där nu, hon såg bara ledsen ut.

“Det var här hon lämnade mig”, sa hon.

“Vem?”, sa jag, fast jag redan visste.

Men jag fick inget svar. I samma stund så förändrades hon, framför mina ögon. Det blonda håret föll ihop vitt framför ansiktet, huden bleknade och ögonen blev sådär svarta igen.

Jag hade redan gråtit och bett henne många gånger förut, och sagt att jag inte ville komma in genom luckorna mer. Men det var då som hon första gången sa att jag kanske skulle få slippa. Men inte riktigt än.

När jag var sexton år så fyllde Rut sju. Det var kallt och januari och jag och min kompis Hanna hade lovat att hjälpa till på Ruts barnkalas. Mamma och pappa hade hyrt en liten gympasal som ligger vid skolan där vi gått på lågstadiet, och där Rut nu gick. Perfekt ställe för ett gäng sjuåringar att ha kalas på. Jag och Hanna skulle få lite betalt och gratis pizza på kalaset, så det kändes bara kul. Vi hjälpte till att bygga hinderbana med de gamla slitna plintarna och andra redskap, och Rut var överlycklig över sitt kalas.

När kalaset var slut skulle jag och Hanna hjälpa till att röja undan medan mamma, pappa och Rut vinkade av kompisarna som blev hämtade. Hanna gick på toa, och då hände något. Det var inte någon lucka som öppnades, men precis när jag släpade in en gympamadrass i ett förråd så blixtrade ett minne till framför mig. Jag mindes plötsligt att jag varit i förrådet förut. Jag hade sett något där när jag var liten. Jag vet inte om det var lukten av gammal svett och gymnastiksal, eller kanske den gula färgen på väggarna, men något drog fram det där minnet.

Mamma och jag hade varit där när jag var liten. Jag vet att jag gick på barngympa när jag var kanske tre, fyra år, det måste ha varit då. Vi var där inne i det lilla förrådsrummet. Jag låg på en liten tjockmatta som mamma burit in i rummet när vi plötsligt hörde ett barns röst.

Någon sa: “…Malin”.

Minnet av den här händelsen måste jag ha glömt. Men nu såg jag det framför mig. Jag vet att jag låg på mattan och plötsligt såg hur en liten flicka öppnade en lucka framför mig. Bara mitt i väggen, och jag minns att det hade varit lite konstigt men att jag inte var rädd eller så. Men jag minns att mamma slet tag i mig och gick med snabba steg därifrån. Jag tror att jag försökte prata om flickan efteråt, men att mamma bara låtsades som att inget hänt, och därefter glömde jag det. Tills nu.

När det hade hänt började allt kännas för mycket. Men jag tänkte att jag kanske ändå någon gång skulle få komma undan, och en idé som jag haft långt där inne i mig började ta fart. Även om tanken till en början kändes overklig. Det enda jag visste nu var att jag inte orkade mer. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst. Bara det slutade.

En dag, på våren efter Ruts kalas vaknade jag en morgon och kände den där pirrande känslan. Den obehagliga, krypande känslan.

Solen lyste den dagen, och jag frågade Rut om vi inte kunde gå till skogen en sväng. Kanske kunde vi plocka lite vitsippor eller leta efter grodor eller nåt? Det ville hon.

Det finns en stor skogsdunge en bit från vårt hus, inte enorm, men ändå, som en liten skog. Jag minns att vi gick där och hade det mysigt ihop. Rut hoppade över rötter, och försökte lyckas vissla, men plötsligt stannade hon till mitt på stigen. Jag skulle hjälpa henne att få ut ett barr som hamnat i hennes röda gummistövel, när en lucka öppnade sig framför oss i marken. Det här var första gången någon annan sett det hända. Jag kände ögonen fyllas av tårar, och jag hann viska till Rut att hon skulle stanna där hon var och att jag snart var tillbaka. Hon stod bara där och stirrade med stora ögon men sa inget.

Jag gick ner för en trappa och in i ett helt vitt rum. Det var stort. Flickan satt på golvet, i skräddarställning. För en gångs skull såg hon nästan vanlig ut igen, även om hennes glesa hår hängde ner framför ansiktet sådär. Jag minns att jag kände mig lättad. Jag gick fram till henne och jag frågade henne på en gång, om det här var den sista gången. Jag liksom kände det, att nu kändes allt nästan bra igen. Och hon nickade sakta och log. Och så öppnade hon munnen. Glaskaramellen låg där.

Av någon anledning vände jag mig om innan jag tog den, kanske för att Rut var där utanför. Och jag kunde se upp, jag såg att luckan stod öppen. Jag såg Rut stå där alldeles tyst och titta ner på oss. Jag vred mig tillbaka mot flickan och sträckte fram handen för att ta karamellen precis som alla andra gånger.

Men då bet hon mig. Hon högg tag om mitt finger med tänderna, och hur lätt som helst bara slet hon av det. Det svartnade för ögonen och jag hörde knastrandet av fingret som bets av. Jag fick inte fram ett ljud. Jag såg, som genom dimma, på henne. Hon frustade till i ett skratt och blodet från mitt finger bubblade fram ur hennes mun och rann ner över hakan. Hennes vita ansikte prickades av blodstänk. Hennes ögon rullade bakåt och hon kastade sig framåt och skrattade så mitt finger landade med ett dovt plask på det vita golvet framför henne.

Resten är ett töcken. Jag vet att jag kom upp och ut igen, och att jag slet med mig Rut och stapplade hem med ett hårt grepp om hennes hand. Jag vet att hon grät. Mer än så minns jag inte. Men vi klarade oss. Vi kom hem. Men allt var kaos.

Mamma och pappa får tro vad de vill. Jag försökte inte ens förklara. Jag vet vad de skulle säga. Men jag tror att mamma kanske ändå förstår. Jag hoppas det.

Men vi vet vad som hände, jag och Rut.

Efter den dagen har det slutat. Inga mer luckor. Jag har sluppit. Jag trodde att jag hade fått mitt straff. Jag hoppades i alla fall. Jag intalade mig att det var det jag fick betala för att jag inte ville komma till henne något mer. Och att förlora ett finger kändes som en enkel sak i jämförelse med att behöva tvingas in genom luckorna. De här åren har varit så bra. Men kanske för bra för att vara sant. Jag är rädd att det inte var så enkelt. Jag är rädd att straffet egentligen är något mycket värre. Och jag tror att jag visste det ändå. Det är mitt fel. Förlåt.

Det första som hände sedan dess var i skolan, det var för två veckor sen.

Jag hade haft en bra morgon, jag var till och med glad. Jag och Hanna skulle träffa hennes kusin efter skolan, en kille som jag kanske gillar lite. Jag hade precis satt mig på min plats i klassrummet. Jag öppnade min mattebok som jag hämtat ur mitt låsta skåp. Det hade varit låst. Jag vet att ingen annan hade haft den. Bara jag. Men när jag öppnade boken så fanns där hår. Mellan sidorna. Vitt, stripigt hår. Långa testar som bara låg där inne i boken. Killen bredvid mig vid bordet gav ifrån sig ett äcklat ljud, och jag fattade att han sett det. Jag kunde inte göra något annat, jag bara kastade ihop boken och slängde mig ut ur klassrummet, jag kände kallsvetten på ryggen.

Aldrig mer, det får bara inte vara så.

Och sen. Igår låg jag hemma på soffan. Jag tänkte på Rut. Varför är hon så mycket på sitt rum nu för tiden? Förut fick man aldrig en lugn stund, hon skulle alltid babbla och snacka konstant med alla runt omkring. Men hon har blivit så tyst. Hon är inte sig själv, eller? Kanske är det bara så alla blir när man närmar sig tonåren eller nåt. Jag kanske skulle försöka muntra upp henne på något sätt tänkte jag, kanske kunde vi baka kokosbollar eller nåt, som jag vet att hon älskar.

Jag skulle precis gå och fråga henne när hon kom ut från sitt rum. Hon kom bort till soffan och satte sig bredvid mig. Min fina lillasyster. Min snälla och bästa.

Hon la sig på soffan med huvudet i mitt knä och såg på mig. Det var svårt att lista ut vad hon tänkte, hennes blick sa ingenting. Sen satte hon sig plötsligt upp och sa:

“Kolla vad jag har!”

Och öppnade munnen.

Och där på tungan låg en helt rund, perfekt, liten, genomskinlig karamell. Som en liten pärla av glas.

Signaturmelodi

Vi hörde ”Luckorna”, skriven av Sanna Jonsson och uppläst av Rakel Josephson. Gotikens kraft ligger i att den tar sig in i det egna hemmets intimitet och omvandlar det trygga till det kusliga, skriver Jack Halberstam, och är inte just det också vad vi på Creepypodden nu gjort i en timme. Jag hoppas ni tyckte om det. Vi hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.