Det kommer chattmeddelanden från min döda flickväns Facebook

Det som hänt mig i kväll har varit den utlösande faktorn som fick mig att publicera den här posten. Jag fick nyss ett nytt meddelande på chatten, och det är värre än någon av de tidigare har varit.

Min flickvän dog den sjunde augusti 2012. Hon var inblandad i en trippelkrock på vägen hem från jobbet, då nån körde mot rött. Hon dog i bilen, bara några minuter efter kraschen.

Vi hade varit ihop i fem år när det hände. Hon var inte så intresserad av att gifta sig (det kändes för gammeldags, tyckte hon, och inte rätt för henne). Hade hon varit intresserad så hade jag gift mig med henne efter typ tre månader. Hon var så livskraftig, en sån där som alltid valde konsekvens och aldrig sanning. Hon var som gladast när hon var ute och hajkade men också sjukt teknikintresserad. Hon luktade alltid kanel.

Hon var såklart inte perfekt. Hon brukade säga: “Om jag dör först, säg inte bara en massa fint om mig. Det har jag aldrig gillat. Du gör mig en björntjänst om du inte berättar om hela mig. Mina nackdelar är viktiga aspekter av mig.” Så titta nu, Emily: hon gillade inte samma musik som hon påståd att hon gillade. Hennes idé av att vara känslosam var att dunka en i ryggen. Hon hade jättelånga tår, som en chimpans.

Jag vet, det hör inte riktigt till saken, men jag vill inte prata om henne utan att ni vet ungefär hurdan hon var.

I alla fall. Emily hade varit död i strax tretton månader när hon skickade det första meddelandet till mig.

Fjärde september 2013.

Det var så här det började. Jag hade låtit bli att ta bort Emilys Facebookkonto, så jag kunde skriva till henne då och då, lägga upp små inlägg på hennes wall, kolla igenom hennes bildalbum. Det kändes alldeles för slutgiltigt (och okaraktäristiskt för Emily) att göra om det till ett såntdär minneskonto.

Jag “delar” konto” med Emilys mamma (Susan). Det vill säga, vi har båda tillgång till hennes inloggningsuppgifter och lösenord. Susan har varit inloggad på kontot, eller egentligen på någon dator alls, i typ totalt tre minuter av hennes liv. Men efter lite förvirring så utgick jag från att det var hon som skrev.

Sextonde november 2013.

Vid det här laget hade jag fått det bekräftat från Susan att hon inte varit inloggad på Emilys konto sedan veckan då hon dog. Emily hade massa kompisar, så då började jag istället tänka att det var en av hennes mer datorkunniga “vänner” som bestämt sig för att jävlas med mig på hemskaste tänkbara sätt.

Jag märkte ganska snabbt att personen som chattade med mig, vem det nu än var, återanvände gamla chattmeddelanden som jag och Emily hade skrivit till varandra förut. Det där om Lundsbergarnas (några kompisars) stuga var t.ex. från i maj.

“Bussens hjul”-grejen skrev hon en gång när vi planerade en roadtrip som aldrig blev av. “Hej” skrev vi en miljon gånger.

Runt februari 2014 började Emily tagga sig själv i mina bilder. Jag fick notifications om det, men när jag väl hann klicka på bilden så brukade de ha försvunnit. Första gången jag hann se en taggad bild kändes det som att någon slog mig i magen. “Hon” brukade tagga in sig på platser där det hade varit logiskt för henne att vara, eller där hon brukade befinna sig.

Jag har skärmdumpar från två tillfällen (ett i april, ett i juni, ingen av dem faller in i tidslinjen jag försöker hålla mig till här):

Det var häromkring jag slutade sova. Jag var för arg för att sova.

Hon taggade sig själv i bilder slumpmässigt till och från, några gånger i veckan. De av mina vänner som märkte och kommenterade det trodde alla att det var en sjuk bugg. I efterhand har jag fått veta att andra vänner märkte det utan att kommentera det. Några av dem har senare tagit bort mig som vän.

Nu kanske ni undrar varför jag inte bara tog bort mitt Facebookkonto. Jag önskar faktiskt att jag hade gjort det. En stund var det avaktiverat. Men vissa dagar orkar jag inte gå utanför huset, och då är det trevligt att ha vänner att chatta med. Dessutom är det fint att titta på Emilys profil när den lilla gröna bollen bredvid hennes namn inte lyser. Jag var ganska tillbakadragen även när Emily levde, efter hennes död har jag förvandlats till något av en eremit. Facebook och datorspel är mina enda verkliga sociala mötesplatser.

Den femtonde mars skickade jag ett meddelande till vad jag trodde var Emilys hackare.

Den tjugofemte mars fick jag ett “svar”.

Det var inte förrän jag gick igenom de här chattloggarna ett par månader senare som jag insåg att hon dessutom återanvände de nya meddelanden jag skrev till henne.

Om mina reaktioner på hennes meddelanden verkar lite platta så är det för att jag försökte hålla hackaren på andra sidan intresserad, genom att förse honom/henne med känslomässiga “beten” (t.ex. “Jag orkar inte med det här”). Jag utgick från att människor som gör sånt här är sådana som trivs när andra är ledsna. Samtidigt kollade jag runt i hackarforum och kontaktade Facebook för att hitta sätt att komma åt hackaren. Försvann han/hon så försvann också de “bevis” jag kunde samla.

Innan någon frågar: Ja, jag hade bytt lösenord och kollat säkerhetsinställningarna på kontot. Massor av gånger.

Sextonde april.

Då fick jag de här meddelandena.

Osammanhängande nonsens, allting. I likhet med tidigare konversationer så är allt taget ur vår tidigare chatthistorik.

Tjugonionde april.

Jag hade inte hittat några ledtrådar. Facebook hade berättat var inloggningarna på hennes konto hade skett, men det var bara platser som jag varit på (hemma hos mig, på mitt jobb, i hennes mammas hus, osv). Den här gången var min reaktion på vad hon skrev inte något bete utan helt ärligt.

“Yo fråga Nathan” var ett internskämt som är alldeles för tråkigt för att vara värt att förklara, men när “hon” skrev det blev jag helt desperat. Hur jag reagerade fysiskt, det vill säga det som inte syntes i chatten, var inte roligt att beskriva. Min hyresvärd kommer inte bli glad över märket i väggen.

Faktum är att de senaste inläggen hade börjat skrämma mig, men än så länge hade jag inte erkänt det för mig själv.

Åttonde maj. Jag saknar ord för att beskriva det här.

“FRY SE R” är det första egna ordet som hon (?) skrivit. Det här meddelandet har gett mig mardrömmar. I drömmarna är hon i en iskall bil, nedfryst så hennes hud ser blågrå ut, och jag står utanför i värmen och försöker skrika åt henne att öppna dörren. Men hon förstår inte ens att jag är där. Ibland är hennes ben ute med mig, utanför bilen.

Tjugofjärde maj.

För att vara ärlig så var jag faktiskt inte full. Men Emily var ingen känslomässig person, utan hon blev obekväm om man skulle hålla på och säga “jag älskar dig” och mysa, eller berätta vad vi betydde för varandra. Det funkade bättre när jag var packad. Så jag var helt enkelt ofta låtsas-full.

Det hon svarade mig där var droppen, och det som fick mig att göra en minnessida av hennes profil i hopp om att det skulle sätta stopp för chattmeddelandena. Det verkar kanske konstigt, eftersom det inte ser mycket värre ut än tidigare meddelanden. Det är kopierat från en gammal konversation när jag försökte övertala henne att låta mig köra hem henne från en kompis.

I krocken hon var med om krossades hon av instrumentbrädan. Hennes kropp bröts av på mitten, i en diagonal linje från hennes högra höft ner till det vänstra låret. Ett av hennes ben hittades under baksätet.

Det här är från innan allt började. Den sjunde augusti 2012.

Detta är vad jag skrev till henne dagen hon dog. Hon brukade vara hemma vid halv fem på eftermiddagen. Vid sidan av några röstmeddelanden som jag lämnade på hennes telefon är detta det sista jag skrev till henne i tron att hon levde. Ni kommer strax förstå varför jag visar dessa meddelanden.

I går, första juli 2014.

Några dagar efter att jag fick messet av henne om att “promenera” gjorde jag hennes sida till en minnessida. Tills i dag har hon varit tyst, inte ens taggat sig i mina bilder. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Ska jag radera hennes minnessida? Men tänk om det är hon?

Jag är kräkfärdig. Jag vet inte vad det är som händer längre. Nu fick jag en till notification. Jag vågar inte byta webbläsarfönster och kolla den.

UPPDATERING

Jag kollade notificationen som jag hörde medan jag skrev posten ovan. Det här var vad som hade kommit i chatten:

Det där är min dörr. Det där är min dator. Bilden är tagen utomhus. Jag fick meddelandet för tre timmar sedan, men har inte kollat förrän nu. Jag sitter med min läsplatta i garaget. Sen just nu. I min panik glömde jag öppna garagedörren, så just nu bygger jag upp modet för att fixa det.

Skräckhistoria skriven av Reddit-användaren NateSW, som efter att ha skrivit ytterligare ett underligt och kryptiskt inlägg aldrig mer setts till på forumet. Postad i underforumet Nosleep den den första juli 2014, med originaltiteln My dead girlfriend keeps messaging me on Facebook. I’ve got the screenshots. I don’t know what to do. Jag har i översättningen gjort vissa förändringar för att anpassa historien efter svenska förhållanden.

Historien blev mycket populär, spreds bortom Reddit så till den grad att vandringssägensencyklopedin Snopes kände sig tvungen att notera att den var fiktiv, och är underforumet Nosleeps mest uppmärksammade bidrag någonsin.