En lyssnares julupplevelse

En ung man går och lägger sig i en stuga dan innan dopparedan men har svårt att somna. När en märklig doft växer sig allt starkare slits han ur slummern, och tvingas inse att han inte är ensam…

Hur har ert julfirande varit? Att döma av mejlinkorgen, som under jul- och nyårsfirandet fyllts av berättelser från er som lyssnar på Creepypodden, har det inte varit uteslutande fridfullt. Egentligen är det inte konstigt. Julfirandet har alltid varit en dans mellan ljus och mörker, oavsett om det är genom midvinterblot, lucior med ljuskronor som förjagar vinternatten eller ansträngt lyckliga familjer som försöker sminka över problem med glögg och sill. I grunden finns svärta, och i svärtan finns skräcken. Särskilt när man tar sig en bit utanför stadens ljus kan man skymta den, så till exempel i vissa lyssnarhistorier.

Jag tänkte passa på att, i väntan på att podden kommer igång igen, dela med mig av ett mejl som fastnade särskilt hos mig. Det är lyssnaren Alexander som berättar, och han inleder med att säga att han den 23 december var med om någonting “fruktansvärt läskigt och hemskt” som inte var “någon inbillning eller hallucination”.

Avgör själva vad det var Alexander och hans kusin mötte.

Jag och släkten på mammas sida firar alltid jul hos min mormor och morfar. Ett stort hus ute i en liten skog i Dalarna, precis invid en ganska stor sjö. Totalt sett var vi nio personer som kommit dit redan dagen innan julafton vilket innebar att jag skulle sova nere i en liten stuga, ungefär 50 meter ifrån huvudbyggnaden. Båda byggnaderna ligger alldeles i skogsbrynet längs med sjökanten, max tio meter därifrån. Mellan huset och den lilla stugan går en grusgång som delar sig precis innan det stora huset och den ena gången fortsätter upp till huvuddörren på huset medan den andra gången fortsätter ner för en ganska brant sluttning till det fina trädäcket vid vattnet. Därifrån går sedan en liten brygga ut cirka 5-6 meter ut i vattnet. Det är inte direkt djupt i vattnet, om man hoppar i längst ut på stegen är det drygt 1,5 meter djupt. Under denna tid så låg det ett mycket tunt lager av is inne mot bryggan och stranden men i mitten av sjön så var det strömt vilket gjorde att det inte fanns någon is där.

Då det var läggdags så begav jag mig neråt mot stugan tillsammans med min mobiltelefon, hörlurar och en flaska med vatten. Redan tidigare under dagen hade jag vart där nere och bäddat samt ställt upp temperaturen lite för att slippa frysa. Själva stugan är en ganska liten gäststuga med tre sängar, en garderob, en fåtölj och en liten bokhylla. El finns tack och lov i stugan men det finns inte något rinnande vatten. När man öppnar dörren till stugan så finns en säng rakt fram och till höger ett långt draperi så man kan skärma av stugan om man är fler som sover där. På andra sidan draperiet stod de båda sängarna och garderoben. Under dagen tyckte jag att det var en lite tryckt stämning i stugan, svårt att beskriva exakt men jag gissade att det berodde på att ingen bott där eller vädrat på ett tag. Nu när jag åter steg in i stugan så var det om möjligt en ännu mer påtagligt tryckt stämning. Det var en nästan metallisk känsla i luften, ungefär som att en ozon-renare skulle använts där.

Jag gick in och lade mig i den sängen jag tyckte var skönast, på andra sidan draperiet från dörren sett. Utsikten från huvudkudden var att jag åt höger hade ett fönster som vette mot det stora huset. Dock för långt bort för att kunna se det ordentligt utan bara ana mellan träden. Rakt fram såg jag draperiet som ej var fördraget utan var draget åt sidan. Åt vänster sedan så hade jag ytterligare en säng och bokhyllan. Jag tände lampan ovanför huvudet, tog av mig kläderna och kröp ner i sängen. Jag var lite sömnig och släckte lampan direkt och tog på mig hörlurarna för att lyssna på ett avsnitt av Creepypodden. Minns inte vilket avsnitt det var, men det handlade om ett antal brev som hittats i en portfölj, och i breven beskrevs det hur två personer hittat en gravkammare ute i en stor skog. Blev mer och mer uppskärrad allteftersom det blev läskigare i podden och vid slutet var jag närmast vettskrämd. Tog av mig hörlurarna och lade dessa bredvid sängen innan jag slöt ögonen och försökte somna. Precis innan jag somnade så reflekterade jag snabbt över att den metalliska luften blivit än starkare nu. Somnade dock precis därefter så hann inte lägga någon större vikt vid det då. Bara någon halvtimme därefter vaknade jag med ett ryck. Allt var mörkt och tyst. En lampa precis utanför dörren släppte in ett svagt sken genom ett litet fönster på dörren. Sjönk tillbaka mot kudden och funderade på vad som väckt mig så plötsligt. Då infann sig känslan av att jag var iakttagen vilket gjorde att jag lyfte huvudet några centimeter och kollade bortåt rummet. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg en svart siluett sitta i den vita fåtöljen. Jag frös till is och kunde inte släppa siluetten med blicken. Det såg ut som att siluetten hade en svart klänning med en huva över huvudet och öppningen vänd mot dörren. Helt livrädd och ganska säker på att jag inte drömde så tog jag upp mobilen och försökte ta en bild på siluetten för att ha “bevis” på det jag sett. Naturligtvis var det för mörkt för att något skulle fastna på bilden insåg jag när jag kollade hur bilden hade blivit. Då kände jag ett svagt vindrag mot ansiktet vilket gjorde att jag kollade upp igen mot fåtöljen där jag sett siluetten. Problemet var bara att siluetten nu stod mitt i stugan och med ett kraftigt ryck drog ihop draperiet med sig själv på motsatt sida från mig. Fullkomligt skräckslagen så tryckte jag mig ner mot sängen och drog täcket över huvudet. En mycket primitiv och barnslig reaktion kan tyckas, men jag blev så fullkomligt överraskad och rädd.

Min första tanke under täcket var att ringa polisen vilket jag snabbt avfärdade. Inte skulle polisen tro mig och om de mot förmodan skulle komma så skulle de säkert inte hitta något och att bli åtalad för falskalarm eller bara utskrattad för den delen hade jag ingen lust med. Som ni märker så försökte jag faktiskt att tänka rationellt trots att hjärtat bultade i öronen. Hörde egentligen ingenting annat än min egen andhämtning och hjärtats kraftiga bultande. Stilla låg jag och försökte lugna mig och fundera på att ringa någon annan, uppe i det stora huset. Men innan jag hann göra något så hörde jag hur det knastrade på grusvägen utanför stugan. Steg kombinerat med släpande, ungefär som att någon drog en kratta lätt över gruset, hördes och till min lättnad så var ljudet på väg bortåt, mot det stora huset. Försiktigt drog jag ner täcket från huvudet och tände lampan ovanför huvudet. Då ljuset sken i den tomma stugan så skämdes jag över att jag inte tänkt på att tända lampan medan jag såg siluetten. Men å andra sidan så var jag inte alls säker på att jag hade velat se vad som satt där ordentligt ändå. Steg försiktigt upp ur sängen och klädde mig snabbt i ett underställ innan jag drog isär draperiet, smög upp mot dörren och mina skor. Tog på mig skorna och kände försiktigt på dörren. Låst. Försiktigt öppnade jag dörren lite på glänt och tittade ut. Helt tomt. Det var ungefär nollgradigt och jag rös till då den kalla luften slog emot mig. Ganska nyfiken och inte riktigt lika rädd längre så slog jag på ficklampan på telefonen och gick ut genom dörren. Då jag inte riktigt ville göra några ljud ifrån mig så gick jag försiktigt i gräset precis utanför grusgången. Månen sken tillsammans med en ganska stjärnklar himmel. Jag såg absolut ingenting konstigt på vägen upp emot huset men när jag närmade mig såg jag att dörren till huset stod öppet. Detta kändes mycket konstigt och jag närmade mig försiktigt. Hjärtat började bulta hårdare i bröstet igen och det kändes mycket olustigt igen. Precis när jag skulle kika in genom dörren så hörde jag plötsligt steg bakom mig. Jag ryckte till men insåg att det inte vara precis bakom mig som stegen hörts utan nere på bryggan. Tog några snabba steg mot den branta sluttningen ner mot vattnet och frös till is när jag såg vad som stod nere på bryggan. Siluetten stod allra längst ut på bryggan med ena handen på – min kusins axel. Min kusin på tretton år stod alldeles stilla precis bredvid den svarta siluetten som jag tidigare sett i stugan. Jag vet uppriktigt sagt inte hur länge jag stod där och bara kollade ner mot det mycket omaka paret. Men plötsligt började siluetten vända lite på huvudet och det kändes som att den tittade rakt emot mig även om jag inte kunde se något alls under den svarta huvan. Därefter vände siluetten åter mot sjön och hoppade tillsammans med min kusin samtidigt rakt ner genom den tunna isen ner i det iskalla vattnet.

I den djupa tystnaden som lägrade lät plasket som ett pistolskott, vilket fick mig att vakna till liv och insåg att detta kunde gå riktigt illa. Samtidigt som ett par lampor tändes i det stora huset bakom mig så sprang jag ner till bryggan och slängde mig i vattnet och lyckades få tag i min sprattlande kusin som vaknat av det kalla vattnet. Jag tänkte inte alls på att siluetten kunde vara där nere någonstans utan allt fokus var på att få upp kusinbarnet och mig själv levande. Jag lyckades med alla krafter få upp kusinen och därefter mig själv på bryggan samtidigt som fler ur släkten kom springande och skrek av skräck och oro.

När vi sedan tänt i den öppna spisen, fått varma filtar runt oss och varm choklad i händerna så började de oroliga föräldrarna att undra vad som hänt. Min kusin som under hela sin uppväxt gått i sömnen med jämna mellanrum, hade inga minnesbilder av det hela utan kom bara ihåg hur han vaknat av iskylan i vattnet. Alla blickar därinne vändes så mot mig. Vad skulle jag säga? Rädd att bli skickad till psykdoktor eller bli sedd som galen så sade jag bara att jag hört steg utanför och sett kusinen på bryggan vilket gjorde att jag sprang ut för att ta in honom. Inga fler frågor ställdes men jag kunde inte släppa det hela. Vad var det egentligen för siluett som tagit hoppat ner i vattnet tillsammans med min kusin? Jag vill faktiskt inte veta. Satt tillsammans med några andra släktingar framför brasan resten av natten vilket var skönt. Skönt att slippa vara ensam och framförallt skönt att slippa vara nere i stugan…

Nu är det bara någon timme kvar av julafton. Jag sitter uppe i vardagsrummet i det stora huset. Har precis skrivit av mig alla händelser från gårdagskvällen och skickar det till Creepypodden nu. Jag vet inte riktigt varför, men jag gissar att jag helt enkelt vill att någon annan ska veta om detta. Släkting efter släkting går och lägger sig nu, och jag är ganska säker på att även jag måste lägga mig snart. Slipper i alla fall sova ensam inatt, min flickvän är här nu efter att ha firat jul hos sina släktingar under förmiddagen. Men ändå, att gå ner till stugan igen, är inget jag längtar efter…

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Ryan Yu på Flickr.