Källaren

Den här historien är skriven av Redditanvändaren Mordecaix7 och finns publicerad på Reddit.com/r/nosleep. Den var med i avsnitt 16 av Creepypodden. På begäran publicerar jag här min fulla översättning av berättelsen nedan, och om ni vill kan ni lyssna på min inläsning samtidigt som ni läser berättelsen.

När jag växte upp bodde jag hos min mormor. Mamma skilde sig från min pappa när jag var väldigt liten, men hittade snart en ny kille. På grund av att de båda var lite fattiga fick de flytta in i mormors hus, och där bodde de tills de hittade en hyreslägenhet. Tyvärr var den så liten att jag inte kunde få ett eget rum, och då ville jag hellre stanna kvar hos mormor. När mamma och hennes kille till slut köpte ett större hus hade jag redan fäst mig vid mormors villaområde och dessutom hittat några vänner där. Det slutade med att jag bodde där ända tills jag gått ut högstadiet.

När jag började gymnasiet flyttade jag ihop med några vänner, men i trean blev vi av med vår lägenhet och jag var på bar backe. Då hade jag emellertid hittat en tjej, och vi pratade på allvar om att flytta ihop. Vi hade kollat in en lägenhet men kunde av olika skäl inte få den förrän efter ett drygt halvår, och tills dess ville vi spara ihop så mycket pengar vi kunde för att åka på en resa. Min flickvän bodde pyttelitet, i en lägenhet med en 90-säng, och det bästa för mig verkade alltså vara att flytta till huset där mamma och hennes kille bodde och bo där tills vi flyttade ihop. Jag hade inget emot det, det skulle bli kul att lära känna dem lite grann.

Min storasyster hade redan flyttat hemifrån så jag fick ta över hennes gamla rum i källaren. Hela källarvåningen var fint inredd. Nedanför källartrappen möttes man av två dörrar, en till höger och en till vänster. Den till vänster ledde till själva källarvåningen, som bestod av ett teverum inklusive en liten bar som min mammas kille hade snickrat ihop. En lyxig surroundljudanläggning gjorde att jag tillbringade många timmar med actionfilmer där inne. Dörren till höger nedanför källartrappan ledde till tvättstugan, ett litet badrum och så slutligen dörren in till mitt eget rum.

Jag flyttade in en fredagkväll, och var så effektiv att jag fick flytten överstökad på en enda kväll. Sedan somnade jag som en stock. Dagen efter var jag på väg ner för källartrappen när något fick mig att stanna till mellan dörrarna. Jag tittade in i teverummet. Framför bardisken stod det en gammal fåtölj, halvt lagd i skugga eftersom solstrålarna från de smala fönstren uppe vid taken inte nådde hela vägen dit. Det kändes som att någonting var där. Inte för att något rörde sig, utan det var bara en sådan där känsla man kan få, du vet. Den var obehaglig, men jag skakade av mig den, vände mig om och gick genom tvättstugan in i mitt rum. Jag stängde dörren bakom mig och satte på mitt tevespel.

Vid ettiden på natten stängde jag av teven och gick och lade mig. Både mamma och hennes kille jobbade hemifrån med sina datorer, och jag hörde ofta hur de satt uppe till tretiden medan jag somnade. I mitt sovrum fanns det inga fönster och solen från tvättstugefönstret var det enda sättet att se vilken tid på dygnet det var där inifrån. Mamma hade tidigare rått mig att sova med sovrumsdörren öppen, eftersom risken annars var stor att jag försov mig. Alltså tänkte jag lämna dörren öppen. Medan jag borstade tänderna hörde jag mamma eller hennes kille gå runt på våningen ovanför. På väg in i mitt rum passerade jag dörren ut till källartrappen, och då slog den där känslan av att någonting fanns där inne till igen. Den var mycket tydligare den här gången. Håren reste sig i nacken på mig, och jag avslutade snabbt mitt tandborstande och jag skyndade mig i mitt rum.

Jag slog igen dörren till rummet och stod där i ett ögonblick, för att tänka igenom om jag borde ha den öppen eller stängd. Jag hatar när jag råkar sova halva dagen bara för att det inte kommer in något ljus, och till slut bestämde jag mig för att lämna dörren lite på glänt. Jag satte på fläkten och gick och kröp ner i sängen. Eftersom jag alltid varit lite paranoid av mig, och inte velat sova med ryggen mot en dörr, hade jag ställt min säng så att jag kunde ligga i den med uppsikt över rummet. Där låg jag nu, upptryckt mot väggen, med ihopknipna ögon, och försökte somna.

Några minuter gick. Sedan kände jag det igen. Någon tittade på mig. Ni vet, ibland bara känner man det. Jag kisade med ena ögat, så omärkligt jag kunde så det inte skulle synas att jag var vaken. Min sovrumsdörr hade glidit upp och stod nu vidöppen. Det är säkert för att fläkten blåst upp den, tänkte jag. Mina fötter kändes kalla och svettiga samtidigt. Jag slog upp ögonen och betraktade det ogenomträngliga mörkret i rummet, försökte vänja mig och titta efter former eller rörelser. Men det gick helt enkelt inte – det var för mörkt.

En våg av närvaro slog mot mig. Det var som att någon inte bara tittade på mig, utan fanns där i närheten. Som när man nästan känner någons kroppsvärme, men bara nästan. Jag knep ihop ögonen igen och försökte hålla mig lugn. Jag inbillar mig, tänkte jag, varför skulle jag plötsligt bli mörkrädd nu när jag aldrig varit det förut.

Där låg jag och försökte övertala mig själv att lugna ner mig och somna, när närvaron plötsligt förändrades i karaktär. Fortfarande med slutna ögon kände jag hur den gled in genom dörren och närmade sig. Jag hade aldrig upplevt det tidigare, men jag kunde tydligt märka hur något rörde sig diagonalt in genom rummet. Sedan stannade det upp mitt i rummet, och där blev stilla. Länge låg jag blick stilla och bara kände hur detta något fanns där, orörligt men i närheten. Så plötsligt rörde det sig igen, runt om i rummet, men hela tiden med en viss distans till sängen där jag låg. Jag låg och skällde ut mig själv inombords, krävde att jag skulle sluta inbilla mig, och försökte distrahera mig genom att tänka på vad jag skulle göra imorgon och hur jag skulle gå tillväga i mina tevespel. Till slut lyckades jag bortse från närvaron länge nog för att lyckas glida in i en drömlös slummer.

Det var första gången det hände. Men nästan varje natt därefter kände jag av närvaron, i eller strax utanför mitt rum. På samma sätt närmade den sig alltid när jag släckt ljuset och gått och lagt mig, men kom aldrig så nära att jag hade kunnat röra vid den. Efter några nättet vande jag mig märkligt nog, på samma sätt som man blir van vid även de märkligaste saker. Det kunde ju bara vara min inbillning, stressen inför att jaga den där lägenheten jag och min flickvän skulle flytta in i, eller någonting med huset. Jag övertygade mig själv om att någon av de omständigheterna var den riktiga förklaringarna, men ändå tog jag för vana att aldrig sova med ryggen mot rummet eller att öppna ögonen efter att jag hade släckt ljuset. Och så här fortsatte det i flera månader. Det blev det nya normala.

Till slut, en natt, tröttnade jag. Jag tröttnade på att inte få vara ensam när jag skulle sova, och på den kusliga känslan i rummet. Det fick vara nog nu, bestämde jag mig för, och stängde dörren när jag skulle sova. Jag fick helt enkelt sätta en klocka och vakna på ett lite mindre behagligt sätt, det var inte mer än så. Jag lade mig i min vanliga position i sängen, med ryggen mot väggen, och försökte slappna av och andas tungt. Först märktes ingen närvaro. Det kändes tomt och tyst. Men så plötsligt märktes den av, precis på andra sidan min sovrumsdörr.

Det kändes lite tryggare nu när jag visste att den var utestängd, men jag kände mig fortfarande otrygg med att den så tydligt fanns där och väntade på andra sidan. Natten efter bestämde jag mig för att även stänga dörrarna vid källartrappan, både den till teverummet och in till tvättstugan. Nu kände jag istället hur den rörde sig längs väggarna i teverummet. Det var inte så kul, men det var ändå mindre jobbigt än när den fanns inne i rummet med mig. Morgonen efter vaknade jag, och kände mig mindre trött och sliten än jag gjort på länge.

Att sova med dörrarna stängda blev en ny rutin, som hade konsekvenser. Jag vaknade inte alltid när mitt alarm ringde, och blev ibland flera timmar sen till jobbet. En dag hade min chef ett allvarssamtal med mig, och sade att jag var tvungen att göra något åt mina sena morgnar. Jag bestämde mig för att köpa en lampa med timer, en sådan som man oftast använder ute i trädgården. Men efter ungefär en vecka började den krångla – trots att jag noggrant ställde in den varje kväll började den lysa vid helt fel tidpunkter morgonen efter, eller ibland inte alls. Till slut insåg jag att jag inte hade några andra alternativ än att helt enkelt skärpa mig och börja lämna dörren öppen på nätterna igen.

Den kvällen, när jag hade släckt lamporna och gått och lagt mig, återvände närvaron med full kraft. Jag kände av den starkare än förr, som om den var förbannad över att ha blivit utestängd så länge. Ändå stannade den i mitten av rummet, och kom inte närmare sängen. Jag återgick till mitt stressade grubblande över jobbet och tevespelen och tvingade mig själv att somna, och gjorde mitt bästa för att ignorera klumpen av arg närvaro i hörnet av rummet. Det enda jag kunde trösta mig med var att jag på helgerna kunde få stänga dörrarna, eftersom det inte var några problem om jag försov mig då.

Närvaron blev inte gladare av det. Efter några veckor av att ha sovit med stängd dörr på helgerna hände det som jag hade hoppats aldrig skulle ske. Det där, vad det nu var, närmade sig min säng. Första gången det hände var en tisdagsnatt. Långsamt, långsamt, rörde det sig ut ur skrymslet i hörnet av rummet och kom närmare sängen. Några nätter höll det sig kvar vid en punkt mitt i rummet, mitt emellan min säng och dörren. Helgen kom, och nätterna var förvånansvärt lugna. Jag kände inte ens av hur den rörde sig inne i teverummet. Det var som att den själv hade blivit avskräckt av att ha kommit för nära sängen. Men så kom söndagnatten, och allt förändrades. Så snart jag hade släckt taklampan kröp den in i rummet, den här gången mycket snabbare än förut. Den närmade sig sitt vanliga ställe mitt i rummet men drog sig sedan ännu närmare, och till slut befann den sig bara någon meter bort från sängen. Det enda mellan mig själv och närvaron var mitt nattduksbord. Jag kunde knappt tänka. Allt jag gjorde var att ligga blick stilla, krampaktigt blundande, medan jag kände hur någonting tittade på mig.

Några minuter gick, som kändes mycket längre än så. Jag förnam en rörelse, ned mot sängens fotända. Men den stod inte stilla, utan rörde sig rastlöst av och an nere vid mina fötter. Jag kände hopplösheten stiga inom mig – jag kunde varken resa mig upp och ta mig därifrån, eller somna. Lyckligtvis drog sig närvaron plötsligt bort, och fann sig till slut i sitt vanliga hörn igen. Där stannade den sedan natten ut.

Det var nu bara några veckor kvar tills lägenhetskontraktet skulle gå över till mig och min flickvän. Jag räknade dagarna tills jag skulle slippa ut ur mammas och hennes killes källare. Vad det än var som bodde där nere så blev det för mycket för mig. Under de sista veckorna rörde sig det alltid väldigt snabbt in i mitt rum, och stod nära min säng, antingen vid sidan av eller vid fotändan. Jag sov mindre och mindre, åt inte så mycket, och kände mig snarstucken och otrevlig.

Den näst sista natten innan det var dags att flytta ut bestämde jag mig för att jag ville veta vad det var som hade stört mig så länge. Om jag bara hade inbillat mig, om det var jag som var galen, eller om det faktiskt fanns något där. Jag funderade på hur jag skulle göra, och slogs av en idé jag borde fått långt tidigare: jag skulle använda en liten nattlampa. Jag letade igenom en av mina lådor som jag inte ännu packat upp, trots att jag hade bott i mitt rum i flera månader, och hittade en gammal nattlampa som man pluggade in direkt in i ett eluttag. Jag satte in den i det hörn där jag brukade känna av närvaron som starkast. Skulle den ens våga ta sig in om det var ljust, funderade jag. Tack vare att det snart var dags att flytta därifrån kände jag mig djärvare än på länge.

Vid tvåtiden på natten var det dags att lägga sig. Jag stoppade in nattlampan och gick fram till dörren för att öppna den. Mitt i steget stannade jag upp och tvekade. Gjorde jag det här fanns det ingen återvändo. Antingen skulle den där närvaron komma insvepande, eller så skulle den stanna utanför, rädd för ljuset. Jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren ut till tvättstugan och teverummet, och störtade iväg till sängen. Innan jag släckte lampan tvekade jag igen – jag kunde fortfarande sova med lampan tänd. Dagen efter var jag ledig, jag kunde sova med dörren stängd så länge jag ville. Men då hade jag å andra sidan aldrig fått veta vad det var som hemsökt mig på nätterna. Så med en snabb handrörelse släckte jag lampan, och så lade jag mig på kudden med öppna ögon och täcket draget upp till näsan.

I dunklet utanför dörren anade jag en rörelse. Mina ögon hade inte vant sig vid mörkret än, och jag flackade av och an med blicken mellan dörren och hörnet. Men så avtecknade sig en skepnad i dörröppningen. Den var ihopkrupen, inte mer än en meter hög. Det knöt sig i magen på mig. Jag hade aldrig på allvar trott att jag faktiskt skulle se någonting, men där stod det tveklöst en form. Paralyserat låg jag och stirrade på varelsen, eller så mycket jag såg av den i den kolsvarta tvättstugan. Sedan knep jag nästan omedvetet ihop ögonen.

Länge låg jag där och blundade, så orörlig jag kunde. Till slut öppnade jag ögonen igen, så långsamt jag kunde. Varelsen satt nu mitt på golvet i mitt rum, på huk med händerna mot golvet mellan benen. Chockat stirrade jag i ansiktet på henne, och försökte ta in vad jag såg. Där på golvet, med en obruten och tom blick direkt riktad mot mig, med huvudet på sned och ett litet konstigt leende på läpparna, satt min mamma. Hennes vågiga, mörkblonda hår var rufsigt och såg inte ut att ha borstats på flera veckor. Jag försökte förstå vad jag såg. Var det hon som hade varit i källaren i alla dessa månader? Mamma, med en märklig tom blick och ett vansinnigt litet flin? Hade hon gjort så här mot min syster också? Hade hon förlorat förståndet?

En miljon tankar flög genom mitt huvud medan sekunderna gick, men så plötsligt började mamma backa ut ur rummet. Hon gick baklänges på händerna och fötterna medan hon satt kvar i sin hukade position, som en spindel. Hela tiden med sin tomma blick fäst vid mig. Hon stannade upp i dörren i vad som kan ha den längsta minuten i mitt liv, och försvann sedan ut i mörkret i tvättstugan. Därefter försvann känslan av att någon var där. Hon måste ha gått in i teverummet, eller kanske – som jag hoppades på med hela kroppen – upp för trappan. Jag vågade inte resa mig ur sängen för att själv undersöka saken. Om mamma nu visade sig vara galen hade jag ingen lust att provocera henne genom att röra mig.

För första gången på säkert en timme rörde jag på mig, sträckte fram handen och tog min telefon för att kolla klockan. Hon hade varit borta en stund nu, och jag kände inte av någon närvaro längre. Efter en stund tände jag lampan och satte mig upp i sängen. Innan jag somnade var det bäst om jag kollade så hon verkligen hade försvunnit, tänkte jag. Jag såg halva tvättstugan genom min dörr, och såg att hon inte satt där inne.

Långsamt reste jag mig och tassade ut ur sovrummet, in i tvättstugan. När jag böjde mig fram och tittade ut genom dörren som gick till källartrappan och teverummet såg jag henne där. I teverummet, bredvid den gamla fåtöljen vid baren, satt hon i samma position som förut. Blicken fäst vid mig. Långsamt böjde hon på huvudet, så det var på sned först åt ena hållet och sedan åt andra. Hennes lilla leende hade vuxit till ett stort, brett flin och hon hade något illvilligt och skrämmande i blicken. Så började hon snabbt krypa mot mig. Jag slängde igen dörren, rusade in i mitt sovrum och slog igen den. Sedan låste jag den med darrande händer och rusade tillbaka till sängen.

Ett duns kom från dörren mellan källartrappan och tvättstugan när hon slog emot den. Så kom en till duns, en till, och en till. Jag satt ihopkrupen, paralyserad av skräck i sängen och höll krampaktigt i en träplanka som legat under min säng. Jag visste att jag inte skulle kunna slå min egen mamma. Men den fick mig att känna mig tryggare. Så slutade dunsarna. En minut gick, och sedan kom ljudet av knarrande gångjärn. Hon hade fått upp dörren till tvättstugan. Hasande steg över golvet i tvättstugan. Sedan började mitt dörrhandtag långsamt dras upp och ned.

Den natten satt jag uppe med tända lampor till klockan nio på morgonen. Dörrhandtaget slutade röra på sig vid sextiden. Jag tittade till slut ut genom nyckelhålet, och såg solstrålarna rinna in genom tvättstugans fönster. Mamma var inte längre där. Med plankan i handen öppnade jag dörren och tassade ut. Försiktigt tittade jag in i teverummet, som var tomt. För säkerhets skull kollade jag även bakom de öppna dörrarna, men där fanns ingenting. Jag var dödstrött och förvirrad, men drog en suck av lättnad. Sedan gick jag upp för trappan, in till köket i huset.

Där satt mamma vid matbordet med en skål flingor framför sig. Jag stelnade till.

“God morgon! Har du sovit gott?”, frågade hon med glad röst.

“Ja… Och du var uppe och gick, du?”, svarade jag.

Hon tuggade ur och tittade upp på mig med förvånad blick. “Nä, det var jag inte. Hurså?”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Till slut klämde jag fram något om att jag trodde mig ha hört ett ljud i tvättstugan. Vad skulle jag säga? Nämen du var ju på huk nere i källaren med ett bindgalet ansiktsuttryck som om du ville mörda mig, precis som du varit ända sedan jag flyttade in? Mamma gav mig en lite konstig blick men sedan ryckte hon på axlarna och stoppade en ny sked med flingor i munnen.

“Det var säkert bara något i huset. Det är hemskt lyhört där nere.”

“Ja, det var nog inget”, sade jag och kände frågetecknen torna upp sig i huvudet. Men jag hade en lång dag framför mig. Dagen efter skulle jag och min flickvän resa bort på vår sedan länge efterlängtade resa, och tills dess hade jag en del ärenden att uträtta. Hela dagen stannade nattens händelser kvar i huvudet på mig. Jag ifrågasatte flera gånger vad jag hade upplevt, och tänkte att det var en dröm. Men det kunde det inte ha varit, jag somnade ju aldrig. Men inför den sista natten i den källaren insåg jag att jag behövde en plan.

Jag frågade min bästa vän om han ville sova över, och hänvisade till att vi inte hade hängt på länge och att jag gärna ville träffa honom innan jag reste iväg. Jag sade naturligtvis ingenting om min mamma. Återigen, vad skulle jag säga? Jag trodde nästan inte ens själv på vad jag upplevt. Hur som helst, han kom över och vi stannade uppe sent och spelade tevespel och drack öl och hade det kul. Till slut somnade han på golvet, och jag låg och lyssnade länge innan jag också somnade. Men ingenting hördes, och ingen närvaro kändes i rummen intill. Trygg i förvissningen att min väns närvaro skrämde bort mamma, eller vad det nu var, somnade jag på bara några sekunder.

Dagen efter reste jag och min flickvän iväg, och inledde en resa som var bland det roligaste och härligaste jag gjort. Vi åkte till en grekisk ö och var där i en vecka, och bara njöt. Jag sov ut ordentligt de första dagarna, och gick på restauranger och badade resten av veckan. Snart hade jag slutat tänka på nätterna i källaren i mammas hus. Tills en kväll, då vi bestämde oss för att bara ligga hemma och läsa och jag tog fram boken ur min väska.

Jag är en långsam läsare, och den där boken hade länge legat på mitt nattduksbord medan jag läste någon sida i den då och då. När jag slog upp den föll det ut en papperslapp. Min tjej märkte den inte, och jag tog den och gick in i ett annat rum för att läsa den. På lappen hade någon skrivit “jag kommer alltid vara med dig”. Jag rev lappen i bitar och slängde den i papperskorgen, och tog en öl ur kylskåpet för att ha något att skylla på när jag kom tillbaka till sängen där min tjej låg och läste. Hon behövde inte få veta vad jag hade upplevt i källaren. Hon skulle säkert ändå inte tro mig.

Vi kom hem från resan några dagar senare, och kunde åka direkt till vår nya lägenhet. Min tjejs föräldrar kom förbi med en stor säng de hade fixat åt oss, och vi flyttade in resten av våra grejer under de följande dagarna. En vecka gick, och så en natt vaknade jag plötsligt, kallsvettig. Bredvid mig i sängen låg min flickvän och snusade lugnt, och jag låg och torkade svetten ur pannan en stund. Jag insåg att jag var törstig. Jag klev ur sängen, gick in i köket och hällde upp ett stort glas vatten. Utanför lägenhetens ytterdörr hörde jag mjuka steg mot golvet, antagligen den unga grannen som varit ute och festat. Men så började dörrhandtaget röra sig.

Jag gick fram till dörren och tittade ut genom dörrkikaren, men där var det tomt. Ändå kände när jag lade handen på dörrhandtaget och försökte hålla det stilla hur någon där ute satte tryck på det, förde det upp och ner. Jag tittade ett ögonblick på dörrhandtaget, och sedan tittade jag ut genom titthålet i dörren igen. Och där, i botten av perspektivet, skymtade jag något mot golvet utanför dörren. Jag tryckte ögat mot hålet för att se mer, och kände plötsligt dörrhandtaget släppas och stillna i handen. En sekund senare fylldes titthålet av ett ansikte med ett stort, förvridet grin på läpparna och med stora, tomma ögon.

Min mammas ansikte.