En gång för inte så länge sedan var jag en av de självklaraste på bokmässan i Göteborg. Jag var förläggare, inte på ett stort förlag, men ett respekterat. Numera undviker jag mässan. Men det blir svårare för varje år.
Det jag framför allt saknar – längtar efter så det värker – är böckerna. Men på sätt och vis saknar jag även mässan, människorna. Kulturarbetarna och pensionärer som hänger på låset, branschfolket som släntrar in bakfulla, och hur alla grupper till slut smälter samman i folkmassan.
Vilka ärr den där branschen än gav mig så fann jag alltid en glädje i att se förbipasserande fångas av ett omslag, hindra sig och kliva fram och vrida på pärmen. Varje gång de gick fram till kassan kände jag som en liten seger.
Men det var också på bokmässan man fick syn på de märkligaste människorna. Och det var med dem det började, det där mitt sista år på bokmässan.
På lördagsförmiddagen, i mitt förlags monter, dök en ung kvinna upp med två papperskassar i händerna. Hon gick med oseende blick fram till bordet med de gångna årens utgivning, nu nedsatt till reapriser, och började bokstavligt talat skövla ner böckerna i sina kassar.
Alma, flickan som stod i kassan då, tittade osäkert på kvinnan. Hennes hår var stripigt, den svarta kavajen hängde som på en trädgren och hennes kinder var insjunkna. Hon såg ut som en missbrukare. Alma klev ut från bakom kassan för att gå fram och stoppa kvinnan, i tron att hon höll på att stjäla böckerna.
Jag skyndade fram, tog henne lite åt sidan och viskade att det var okej. Kvinnan skulle betala för böckerna. Alma kunde inte veta det, hon var bara nitton år och detta var hennes första år på mässan, men hon var av vanlig sort här.
De urskillningslösa. Tysta, gråa och bleka. De köpte böcker utan att se sig omkring eller prata med någon. De hade blivit fler på sistone. Sanna bokslukare, brukade jag ironiskt kalla dem.
Mycket riktigt, medan vi stod där kom kvinnan fram till kassan och ställde sig för att vänta på att få betala. Hon hade några skrynkliga sedlar i handen och när Alma kom fram räckte hon över dem utan att möta hennes blick. Jag stod några meter bort, men kunde ändå konstatera att hon var som de andra, även vad lukten beträffade – en unken, söt stank stod omkring henne.
Alma tittade äcklat och frågande på mig när kvinnan gått iväg, utan att bry sig om sin växel. Jag bara ryckte på axlarna. It’s bokmässan, Jake. Och en såld bok är en såld bok, särskilt i våra tider.
Vid femtiden på eftermiddagen var jag på väg mellan två seminarier, när något skymtade till i den då täta folkmassan som fångade min uppmärksamhet. En gulblond kalufs jag kände igen. Jag stannade upp och sökte med blicken, och fick till slut syn på den igen, och killen den satt på. Det var till en början svårt att förstå att det var han, men ett karaktäristiskt födelsemärke i pannan satt där det skulle och avgjorde saken: det var verkligen Björn.
Han hade åldrats. Såg tio år äldre än sina, vad kunde han ha hunnit bli, 32 år. Inte bara det, han såg sjuklig ut. Blek, glåmig, med förvärrad acne. Med dimmiga, insjunkna ögon och skakande händer gick han mellan bokhögarna och hävde på måfå ner titlar i en blå Ikeakasse, och han var helt olik det kraftpaket av idéer och tävlingsskalle jag mindes så väl. Han såg ut som en vaxdocka.
Jag trängde mig fram mot montern men det gick trögt i trängseln, och när jag kom fram var Björn borta. I kassan stod en tjej jag var bekant med, en förläggarkollegas dotter, och jag frågade henne om hon såg vart hennes senaste kund tagit vägen. Hon gjorde en grimas, sade att lukten av honom fortfarande hängde kvar och fnissade över böckerna han köpt. Bland annat hade han plockat på sig en jättestor coffetablebok om parfym, sade hon, vilket hon tyckte var bisarrt eftersom han såg ut som den sista som skulle läsa en sådan. Hon pekade inåt mässan för att visa vart han sedan gått. Men Björn hade hunnit iväg och jag såg honom inte mer.
Inte förrän på ett mingel senare på kvällen. Det var på en krog i närheten av Svenska mässan, på en bjudning av ett av de stora förlagen. Stämningen var hög och det bjöds generöst, och som så ofta på sådana evenemang slogs jag av frågan: varför? Golvet höll på att kollapsa under branschens fötter, det visste vi ju alla. Få läste böcker, färre och färre recenserade dem, och istället slukades fler och fler upp i ljudbokens idisslande koma. Björn dök upp i mina tankar igen. Den nya bokvärldens kung, som jag ofta bittert hade tänkt.
Han var son till en studiekamrat, född redan när vi pluggade ihop, och hade fått följa med – i sele eller barnvagn – överallt, från föreläsningar till fest. Som barn hade han erövrat datorerna och som tonåring hade han sålt sin första app. Sedan dog min gamla studiekamrat, alldeles för ung, och under några månader bodde Björn hemma hos mig. Vi bearbetade förlusten tillsammans, och jag tror jag blev en sorts fadersfigur för honom där i det vakuum hans pappa lämnat honom.
Några år senare kom han med sin idé. Han hade riktat in sig på böckerna och lanserat en ljudbokstjänst som täljde guld med smörkniv på författarnas bekostnad. Men nu var det inte ljudböcker han ville prata om, svettig av upphetsning. Han hade hittat ett sätt att få folk “hooked” på böcker sade han, vanliga böcker, något som gjorde dem oemotståndliga och skulle öka omsättningen monumentalt. Han ville inte gå in på hur, men hans febriga entusiasm gjorde mig av någon anledning vaksam. Han blev våldsamt besviken när jag inte bemötte honom med den iver han verkade ha förväntat sig och lämnade lägenheten i vredesmod. Han svarade inte på mina SMS efter den dagen, och vi tappade kontakten.
Jag stod på minglet och låtsades lyssna på en brusig förläggare medan jag tänkte på Björn, och trodde först jag såg i syne när den där kalufsen glimtade förbi i ögonvrån igen. Jag vände mig om och såg honom skynda förbi ute på gatan, utanför fönstret. Han verkade inte stressad men inte heller avslappnad, bara mekanisk på något sätt, framåtlutat gående på trottoaren med sin tunga Ikeakasse över axeln. Jag ursäktade mig, ställde ifrån mig glaset, tog min jacka och gick ut på gatan för att se vart han tog vägen.
Det regnade ute, naturligtvis, och jag fällde upp kragen. Mörkret hade fallit och svarta, oljiga pölar spred ut sig över trottoaren. När jag kom ut hann jag bara se Björn försvinna runt ett hörn, och jag följde efter, först skyndande men sedan när jag kom in på nästa gata och såg ryggen på honom mer tvekande. Något i hans mekaniska gång, som jag kunde följa ett kvarter bort, var illavarslande. Som om han inte själv styrde sina steg. Men det var ju Björn. Min pojke. Jag måste se till att han mådde bra.
Jag följde efter honom. Trots det bittert kalla regnet i ansiktet lyckades jag hålla ögonen på honom, och vi gick genom de tomma gatorna tills vi korsat en bro över Mölndalsån och kommit in bland partihallarna. Där svängde Björn plötsligt av och gick fram till en omärkt dörr på hörnet av en industribyggnad. Jag såg hans regnvåta hår ligga klistrat mot hans panna, och hans tomma blick, när han sträckte sig fram mot dörren, öppnade den och klev in. Böckerna i hans kasse måste ha blivit dyblöta, tänkte jag. Vad skulle han göra där inne?
Jag skyndade mig fram till dörren, kände på den, och eftersom den var olåst och jag var blöt och kall smet jag in. Där inne möttes jag av en trappa som ledde nedåt. I taket hängde en svag vit, rund lampa vars botten var full av döda flugor. Väggarna var gula och fläckade. Det var dovt tyst där inne, förutom ljudet av steg nerifrån korridoren vid trappans fot. De stannade upp, jag kunde höra ännu en dörr öppnas, några steg till och så slog dörren igen. Sedan blev det alldeles tyst igen. Men vad var det jag hade hört under den korta sekund dörren öppnats? Något mummel, eller något malande, kvävt och regelbundet. Vad kunde åstadkomma ett sådant ljud?
Jag visste att jag borde vända om och rusa tillbaka genom regnet till något mingel eller till middagen jag var väntad till. Men jag var orolig för Björn, orolig, och därtill måste jag erkänna nyfiken, nyfiken som man alltid blir i närheten av en avgrund. Jag bestämde mig för att jag kommit tillräckligt långt för att gå även de sista stegen, och gick så tyst jag förmådde ner för trappan. Korridoren som mötte mig var smal och utan dörrar annat än den längst bort, i bortre änden. Tre lampor hängde i taket. Den mittersta hade slocknat.
Den instängda luften i korridoren var tjock och torr, som att andas genom ett kaffefilter. Ovanför mitt huvud surrade något inuti taket, kanske en avlägsen generator av något slag. Jag tvekade just innan jag nådde fram till dörren, en mörkgrå säkerhetsdörr i stål utan skyltar. Den såg rejäl ut, tillräcklig för att kväva alla ljud där inifrån, men när jag lade örat mot den hörde jag det mumlande, malande innanför. Det var omöjligt att placera eller förstå.
Var det något som pågick där inne jag borde rädda Björn från? Svaret skulle jag aldrig få om jag inte öppnade dörren. Så jag klev in, och möttes av något obegripligt.
Dörren ledde in till en avsats i stål, där en spiraltrappa ledde ner mot golvet i vad som kändes som en stor lagerlokal. Den var helt nedsläckt och mörkret var tätt och ogenomträngligt bortom ljuskäglan från de svaga taklamporna i korridoren, men ljudet fyllde mitt huvud. Ett mummel som steg som av hundratals människor, något rytmiskt, tanklöst, idisslande, avbrutet av enstaka hostningar och stön, och hela tiden en sorts mjukt prassel, som av papper som revs av.
En klanglös dörrsmäll hördes bakom mig, från andra ändan av korridoren, och en rå, fuktig luftpust kom som en våg. Nästa som hördes var steg i trappan från gatuplan. Någon hade kommit in från gatan. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag fick nästan panik, överväldigades av oviljan att bli upptäckt av någon här på tröskeln till lagerlokalen, och jag insåg att jag inte hade något val – jag måste ned för spiraltrappan. Ned i mörkret. Jag höll andan, tvekade, men när stegen närmade sig dörren drevs jag nerför trappstegen, så fort och tyst jag kunde.
För varje steg kom det obeskrivliga mumlande och malande ljudet närmare, som om rummet var en fullsatt salong där någon sorts förvriden publik väntade på att ridån skulle gå upp. Nu hörde jag också ännu tydligare prasslet, som helt uppenbart var pappersark som revs isär. När jag kommit ner för stegen backade jag från den och ställde mig med ryggen mot väggen bakom, alldeles stilla och tyst.
Redan hördes steg i spiraltrappan från den som kommit in från gatan. En silhuett kom ned för trappan mitt framför mina ögon, klev ut på golvet och försvann iväg. Mumlandet påverkades inte. Om det verkligen var massor av människor där reagerade de inte på att en ny anslutit.
Mitt hjärta bultade så att det gjorde ont i bröstet och jag svettades så den tunna skjortan klistrade mot bröstkorgen och ryggen. Nu fanns chansen att fly. Ingenting hördes från spiraltrappan eller korridoren där uppe. Jag skulle bara ut därifrån. Men ljudet i rummet, det fyllde hela mitt huvud. Jag var tvungen att veta. Med darrande hand tog jag upp min telefon ur kavajens innerficka, tittar ner för att hitta ficklampan, och tänder den. Det vita, svaga ljuset spred sig över golvet framför mig.
Det var i betong, grått och slätt, här och där fläckat av något mörk intorkat. På en gång såg jag i utkanten av ljuskäglan en hukad rygg någon meter framför spiraltrappan.
Där satt någon på golvet, mjukt svajande för sig själv. Jag stod alldeles stilla i ett ögonblick, höll andan, livrädd att figuren skulle vända sig om mot min ficklampas ljus. Det måste stå ut som ett fyrtorn i mörkret. Men människan på golvet tycktes inte reagera alls, och till slut lösgjorde jag mig från väggen och klev fram ett steg. Personen svajade vidare. Det var omöjligt att avgöra könet, men den hade blekt, flottigt hår, såg jag, och en skrynklig t-shirt på sig. Jag tog ett djupt andetag och gick fram så att ljuset från min telefon nådde fram över människans axel.
Han – det var en man – rev ut en sida av en bok. Jag lade halvt medvetet märke till att det var en Augustvinnare från några år tidigare. Sedan knycklade han ihop sidan, förde upp den till munnen, och började tugga. Han dreglade över sin fläckiga t-shirt, hostade mjukt, men tuggade vidare. Han åt boken, sida för sida. Det var hans tuggande jag hörde. Och alla de obegripliga ljuden från den stora tomma lagerlokalen tog plötsligt konkret form i mitt huvud. Det satt hundratals människor där i mörkret, rev av sidor i böckerna, och tuggade i sig dem.
Jag höll upp telefonen längre ut, och såg fler skepnader i dunklet. De satt alla på ett liknande sätt hukade, några av dem vända mot mig, och jag kunde se att de satt över böcker de rev sidor ur. Någras böcker var fläckade, inte bara av något färglöst utan också av vad som måste ha varit blod. Jag såg hur det rann blod ur munnen på dem när de åt. De måste ha tuggat så länge så de fått öppna sår i munnen.
“Det är så här vi läser nu.”
Rösten kom från bakom min rygg och fick mig att hoppa till så att jag tappade telefonen. Den studsade med ett krasande ljud mot betongen, landade någonstans bakom mig. Jag snurrade runt. Där stod en man. Telefonen hade landat med skärmen nedåt, och ficklampan var fortfarande på. Svagt lyste den upp mannen framför mig, och hans slitna luvtröja. Det var Björn. Jag stammade hans namn. Hans tomma blick förändrades inte. Huden i hans ansikte såg i ficklampans bleka ljus ut som pergament.
Jag registrerade plötsligt att det blivit helt tyst omkring mig. Ingen tuggade längre. Mitt hjärta tycktes ha stannat. Jag kunde inte andas.
“Läs med oss”, sade Björn.
Han sträckte fram en utriven boksida. Jag kunde inte slita blicken från den. Det silkbestrukna pappret var avslitet på mitten, med en rivyta blöt av saliv och märkt av tänder. Kvar fanns en halv bild på en parfymflaska. Det var boken han hade köpt på mässan, av min kollegas dotter.
Björn höll fram den mot mig, och tog ett steg fram, och klev på telefonen så ficklampan hamnade under hans skosula. Omedelbart föll omgivningen i beckmörker. Runt mig hördes nu hur andra började resa sig och komma upp på fötterna. Samtidigt började de mumla ord och meningar. Björn också. Jag hörde hans tonlösa röst mässa att “Tom Ford med sina varma kryddor leder tankarna till stämningen på en engelsk herrklubb…”. Jag såg ingenting, men Björn röst närmade sig, och andras, från alla håll. När jag ryggade tillbaka i blindo stötte jag i någon, som knappt reagerade. Jag hörde bara hennes hesa röst läsa upp dialogen mellan Ester och Hugo i “Egenmäktigt förfarande”. Hennes andedräkt var kall mot min nacke.
Runt mig rabblade röster nu lågt men oavbrutet långa stycken ur böckerna de ätit. De kom närmare. Jag var omringad.
I panik slog jag ut med handen åt sidan, slog någon i ansiktet som svajade till, och jag sprang förbi med händerna utsträckta. När jag kom fram till väggen böjde jag ett finger bakåt så det knäppte till i det, men jag reagerade knappt över smärtan. Långsamt hörde jag rösterna vändas emot mig, och närma sig med stapplande, hasande steg över betongen. Jag började springa längs väggen tills jag kände en dörrkarm, hittade handtaget och slet upp dörren. Jag kastade mig in, slängde igen dörren och famlade efter låset och hittade det. Sedan flydde jag in så långt bort från dörren jag kunde, och sprang in i ett handfat. Rummet var en toalett.
Jag sjönk ihop på golvet och höll händerna över öronen, men utanför dörren blev rösterna fler och fler, och dörrhandtaget drogs långsamt upp och ner. Hundratals entoniga slitna stämband som bildade en mumlande kör utanför dörren. Jag grät och höll för öronen och kände hjärtat pumpa tills jag måste ha förlorat medvetandet.
Jag minns ingenting förrän jag slog upp ögonen och direkt insåg att det var helt tyst. Inte ett ljud hördes utanför toalettdörren. Jag låg på sidan på golvet, och såg att ett svagt, grått ljus letade sig in mellan dörr och tröskel. När jag reste mig på armbågen kände jag en bultande huvudvärk. Jag var torr i munnen och andfådd, och ryggen värkte efter att ha legat på golvet. Med en ansträngning kom jag upp i krypställning och tog mig fram till dörren. I glipan kunde jag bara skymta golvet utanför, och det var fortfarande alldeles tyst.
När jag till slut vågade trycka ner dörrhandtaget och titta ut var jag ensam. Lokalen var enorm, säkert åttahundra kvadratmeter stor, och ekande tom. Genom små fönster längst upp på väggarna strilade grått dagsljus in. På golvet fanns ingenting utom enstaka fläckar. Jo, där vid spiraltrappans fot låg något på golvet. Jag hankade mig fram och såg att det var min telefon.
På den spruckna skärmen såg jag att klockan var halv tio, och att jag missat massor av samtal och SMS. Jag hade missat ett viktigt frukostmöte och var nu halvvägs till att helt missa det andra.
När jag kom in på mötet vändes allas blickar mot mig, först irriterade, sedan frågande, och till slut lätt äcklade. Jens, min kollega, reste sig och sade att jag borde ha stannat hemma nu när jag blivit sjuk. Han tog mig under armen, ledde mig ut, och väste att jag skulle gå hem och sova ruset av mig, att jag såg ut ett lik.
Jag gick in på närmaste badrum för att dricka vatten och skölja av mig, och när jag såg mig i spegeln kände jag inte igen mig. Jag försökte dricka vatten men kunde inte. Istället fick jag sura uppstötningar, som förvandlades till kramper, och så kräktes jag i handfatet.
Ett ihopknycklat papper föll ut ur min mun. Jag tog upp det mellan tummen och pekfingret. Det var en uppblött, avriven boksida. Den var halvt upplöst men bilden syntes ändå tydligt. En bild av en parfymreklam från 50-talet.
Jag var tvungen att ta stöd mot väggen när jag gick därifrån. I trappan föll jag nästan framlänges, och lyckades rädda mig bara i sista sekunden. Jag hade tänkt gå direkt hem, men tog fel väg och hamnade vid en av entréerna till bokmässan på övervåningen. När jag klev ut på mässgolvet, omgiven av människor som undvek mig, såg jag böckerna, travarna av böcker. Och jag kände något jag inte hade känt av sedan jag vaknade i badrummet i den gamla lagerlokalen.
Hunger.
“Bokmässan”, skriven av en anonym lyssnare, uppläst av Ludvig Josephson under ett liveavsnitt på Bokmässan by Night i Göteborg den 27 september 2024.
Bild: CC BY-ND 2.0 Shane Gorski på Flickr.
Bli först att kommentera