Den märkliga historien om smile.jpg

Första gången jag träffade Mary E. var sommaren 2007. Genom Terence, mannen hon hade varit gift med i femton år, lyckades jag arrangera en intervju med henne. Hon gick antagligen med på det eftersom jag inte var en journalist, utan en amatörförfattare som samlade information till några collegeuppgifter. Om allt gick som det skulle kanske jag också skulle göra ett försök på en skönlitterär historia, baserad på hennes uppgifter.

Vi planerade intervjun till en helg då jag hade vägarna förbi Chicago. I sista minuten, när jag redan hade ringt på hemma hos dem och bjudits in, ändrade sig dock Mary. Hon låste in sig i sitt sovrum och vägrade träffa mig. Under den halvtimme jag satt med Terence utanför hennes sovrumsdörr lyssnade jag, och antecknade vad de sade till varandra under det att han han försökte lugna henne.

Jag kunde inte få ut så mycket vettigt ur hennes snyftningar, men det jag hörde stämde överens med vad jag hade förväntat mig. Hon grät och babblade långt och osammanhängande om hur hennes mardrömmar inte lät henne träffa mig. Till slut gav jag upp, och Terence bad mig så hemskt mycket om ursäkt när han följde mig till dörren. Jag lugnade honom och påminde om att jag bara var en privatperson som letade information, inte en reporter vars jobb stod och föll med detta. Jag trodde då att jag nog skulle kunna hitta något annat liknande fall att begrava mig i.

Det jag visste var att Mary E. 1992 hade stött på smile.jpg. Hon hade varit systemoperatör för en liten Chicagobaserad nätanslagstavla, när bildfilen kom och förändrade hennes liv för alltid. Då hade hon och Terence bara varit gifta i fem månader. Mary var en av ungefär 400 personer som såg bilden när den dök upp på nätanslagstavlan. Långt färre av dessa 400 hade i efterhand velat berätta om sin upplevelse, och Mary var en av dem. Många andra har förblivit okända, kanske döda.

2005, när jag gick i första ring och närde ett växande intresse för webbfenomen, fick jag själv först höra talas om smile.jpg. Den kallades också smile.dog, efter varelsen som sägs synas på bilden, och Mary var dess oftast omtalade offer. Det som fångade mitt intresse (frånsett min förkärlek för den här sortens makabra nätlegender) var den tydliga bristen på konkret information. Så lite var känt om fallet att de allra flesta avfärdade det som en bluff eller ett rykte. Till exempel har själva bildfilen som dessa historier handlar om aldrig setts – om man inte räknar alla photoshoppade tolkningar och påhitt som cirkulerar där ute på forum som till exempel 4chan.

Anledningen att dessa tros vara fejkade är att de inte har samma effekten som smile.jpg ska ha. Det sägs att det leder till temporallobsepilepsi och akut ångest, om man så bara råkar se bilden i några sekunder. Naturligtvis är det många som tvivlar på att detta kan vara på riktigt, men andra kanske helt enkelt är lite för rädda för att vilja tro på såna här rykten. Varken smile.jpg eller smile.dog finns heller omnämnt någonstans på Wikipedia, trots att uppslagsverket har artiklar om andra webbfenomen som till exempel goatse och 2girls1cup. Enligt uppgift stoppas dessutom varje försök att skapa en artikel om smile.jpg av sidans många administratörer. Allt som allt har berättelserna om när människor mött smile.jpg sakta men säkert förvandlats till legender.

Marys historia är inte unik. Det cirkulerar obekräftade rykten om bildfilen ända tillbaka till Usenets första dagar. Det sägs att den på mitten av 90-talet gick runt som bifogad fil i ett mail med rubrikraden ”LE!! GUD ÄLSKAR DIG!”. Ett annat envist rykte säger att en hackare 2002 översvämmade forumet Something Awful med bilden, med följden att nästan hälften av forumets användare fick epileptiska anfall. Men det är väldigt få som öppet erkänner att de var med när någon av dessa händelser inträffade, trots att var och en borde fått mycket uppmärksamhet. Av filen återstår naturligtvis inte ett spår. De som säger sig ha sett den brukar le uppgivet och säga att de inte riktigt prioriterade att spara ner filen när de såg den.

Alla beskriver de dock bilden på samma sätt. Ett hundliknande kreatur (ofta beskriven som liknande en Siberian husky), som upplyst av en kamerablixt sitter i ett dunkelt rum. Den enda bakgrundsdetaljen som går att urskilja är en hand som verkar sträckas ur mörkret på bildens vänsterkant. Handflatan är tom, men det brukar sägas att den verkar försöka teckna något. Det är emellertid hunden, eller hundvarelsen, på bilden som brukar få mest uppmärksamhet. Dess nosparti är enligt den allmänna meningen uppslitet i ett brett grin som avslöjar två rader väldigt vita, väldigt raka, väldigt vassa och väldigt människoliknande tänder. Flera olika vittnens beskriver hur de ser denna bild för sitt inre öga när de nu för tiden slås av sina oregelbundna epileptiska anfall. Dess anfall slår ofta till när offren sover, vilket också leder till intensiva och skakande mardrömmar.

Vissa kunde behandlas medicinskt, andra inte. Jag antog att Mary E. föll under den sistnämnda kategorin. Efter mitt misslyckade besök hos henne 2007 bestämde jag mig för att skriva på och i ett gäng olika forum, nyhetsgrupper, webbsidor och maillistor med folkloristik- och vandringssägensteman, allt för att försöka hitta något vittne som faktiskt kunde berätta mer om smile.jpg. Tiden gick, inget hände, och då jag på college och blev mer upptagen glömde jag nästan bort det hela.

Men så i början av mars 2008 fick jag ett mejl av Mary.

Till: jml@****.com
Från: marye@****.net
Ämne: Intervjun i somras

Bäste Mr. L.,

Jag är hemskt ledsen över hur jag betedde mig när du ville intervjua mig i somras. Jag hoppas du förstår att det inte var ditt fel, utan mina eget problem som fick mig att agera som jag gjorde. Jag hoppas du ska kunna förlåta mig. Jag var nämligen rädd.

Du förstår, i femton år har jag varit förföljd av smile.jpg. Smile.dog hemsöker mina drömmar varje natt. Jag vet hur dumt det låter, men det är sant. Det är mardrömmar som är obeskrivliga, fullständigt annorlunda från alla andra drömmar jag någonsin upplevt. Jag kan inte röra mig eller prata. Allt jag kan göra är att titta framåt, och det enda som syns framför mig är den där vidriga bilden. Jag ser den gestikulerande handen, och jag ser Smile.dog. Och varelsen talar med mig.

Det är inte en hund, såklart, även om jag inte riktigt vet vad det egentligen är. Den säger att den kommer lämna mig i fred om jag bara gör som den säger. Allt jag ska göra, säger den, är att ”sprida ordet”. Det är så den säger. Och jag vet precis vad den menar: den vill att jag ska visa bilden för någon annan. Och jag kan. Veckan efter den där händelsen på nätanslagstavlan fick jag en mapp på posten, som innehöll en diskett. Jag behövde inte sätta in den i datorn och kolla, jag visste precis vad som fanns på den.

Jag har länge tänkt över vad jag kan göra. Jag skulle kunna visa bilden för en främling eller en kollega… Jag har till och med tänkt på att visa den för Terence, hur äcklad jag än känner mig av mig själv när jag funderar på det. Varför skulle jag vilja visa den för någon? Jo, för om smile.dog håller sitt ord skulle jag sedan få sova ostört. Men om den ljög? Vad skulle jag göra då? Och varför skulle inte besten göra saker värre, även om jag löd den?

Så i femton år gjorde jag ingenting, och höll disketten med bilden gömd. Varje natt i femton år har smile.dog kommit till mig och krävt att jag ska sprida ordet. I femton år har jag varit stark, trots mina lidanden. Många från den gamla nätanslagstavlan har sedan länge slutat posta, och jag har hört att några av dem begått självmord. Andra bara tystnade och försvann från webben. Det är dem jag är mest orolig för.

Jag hoppas uppriktigt och djupt att du förlåter mig, Mr. L, men när du kontaktade mig i somras var jag nära att krossas. Jag hade bestämt mig för att ge dig disketten. Jag brydde mig inte om Smile.dog ljög eller ej, jag ville bara att det skulle sluta. Du var en främling, vi hade inga kopplingar, jag trodde inte jag skulle känna ångest om jag gav dig disketten och därmed beseglade ditt öde. Men precis innan du kom insåg jag vad jag höll på med, att jag planerade att förstöra ditt liv.

Jag stod inte ut med tanken, jag står faktiskt ännu inte ut med den. Jag skäms, Mr. L, och hoppas att denna varning kan avskräcka dig från att fortsätta undersöka smile.jpg. En vacker dag möter du någon som är svagare eller mer skrupelfri än jag, någon som inte tvekar att lyda Smile.dog. Ge upp medan du fortfarande kan.

Vänligen,
Mary E.

Senare samma månad kontaktade Terence mig och berättade att hans fru tagit livet av sig.

Han hade samlat ihop och städat upp bland hennes saker och nätkonton, och sett mejlet hon skickat mig. Gråtande och i upplösningstillstånd vädjande han till mig att jag skulle lyssna på Marys råd. Han hade hittat disketten, avslöjade han, och eldat upp den tills inget annat än en stinkande hög svartnat plast återstod. Det som hade skakat honom var att den hade fräst åt honom när den smälte, som någon sorts djur.

Jag erkänner att jag var lite osäker på hur jag skulle förhålla mig till det hela. Kanske, tänkte jag, var det ett skämt, parets försök att skrämma upp mig. En snabb koll bland dödsrunorna i internetupplagorna av Chicagos lokaltidningar bekräftade dock att Mary E. mycket riktigt var död, även om inget såklart nämndes om självmord. Delvis på grund av detta, men också eftersom det snart var dags för min skolas slutprov, bestämde jag mig för att för tillfället låta bli efterforskningarna om smile.jpg.

Men ödets vägar är outgrundliga. Nästan ett år efter min katastrofala intervju med Mary E. fick jag ett nytt mejl.

Till: jml@****.com
Från: elzahir2@****.com
Ämne: smile

Hej,

Jag hittade din mejladress på en mejl lista på din profil stod det att du var intresserad av smiledog. Jag har sett den den är inte så farlig som alla säger jag har skickat med den till dig här. Jag bara sprider ordet.

🙂

Mejlets sista rad gav mig en rysning ända in i märgen.

Enligt mitt mejlprogram var det en fil bifogad. Den hette smile.jpg. Jag funderade länge på om jag skulle ladda ner den. Antagligen var den fejk, tänkte jag, och även om den inte var det var jag inte helt övertygad om dess märkliga krafter. Ja, Marys berättelse hade gjort mig skakad, men hon var antagligen mentalsjuk redan sedan innan. Hur skulle egentligen en enkel bildfil kunna åstadkomma det smile.jpg ryktades göra? Vilken sorts varelse kunde ta sig in i ens sinne bara genom ögonen?

Men om det hela nu var så absurt, varför spreds då legenden? Och om jag laddade ner bilden och tittade på den, och om Mary visade sig ha rätt hela tiden och Smile.dog började hemsöka mina drömmar för att jag skulle sprida ordet, vad skulle jag göra då? Skulle jag leva vidare som Mary, evigt kämpande mot begäret att sprida vidare bilden, ända tills jag dog? Eller skulle jag inte stå ut, och helt enkelt sprida den på en gång? Om jag valde den vägen, hur skulle jag göra det? Vem skulle jag bestämma mig för att offra för bilden?

Jag insåg att jag kunde genomföra min första idé, att skriva en artikel om smile.jpg, och lägga in bilden som bevis. Då skulle alla som läste artikeln, alla som var intresserade, drabbas. Men, om nu bilden smile.jpg som fanns i mejlet var äkta, skulle jag verkligen vilja gå dess ärenden och sprida vidare den?

Kunde jag sprida ordet?

Ja.

Ja, det kunde jag.

Den tredje juli 2009 fick Shad Chancey, utredare av paranormala fenomen, ett mejl med ett tips om en suddig, svart bild på en hund med ett märkligt mänskligt leende. Han hade aldrig hört talas om det innan, men tipsaren berättade att det uppenbarligen var ”en gammal bild vars ursprung eller funktion ingen känner till, men som har en konstig effekt på den som ser den. Den är väldigt svår att hitta, och om den laddas upp på nätet brukar den snabbt ersättas av någon annan bild, eller raderas helt. Det kanske bara är i mitt huvud, men den gav mig en märklig känsla, som om det var något bakom bilden som tittade tillbaka på mig.”

Chancey tog nu själv en titt på bilden, och i ett blogginlägg beskriver han hur han sedan i en veckas tid plågades av intensiva mardrömmar. Dessutom hörde flera läsare av sig och vädjade om att han skulle ta bort bilden från blogginlägget, bland annat en kvinna som hävdade att hennes pojkvän tog livet av sig efter att ha sett den. Chancey vägrade dock radera den, med hänvisning till amerikanska konstitutionens nittonde artikel om yttrandefrihet.

Bilden som rörde upp så många känslor har cirkulerat sedan 2008. Ovan har jag publicerat den mest spridda versionen av den kända berättelsen om smile.jpg, och den avslutas i sin originalversion med bilden själv. En annan version av bilden, där hunden fått ett betydligt bredare och mer mänskligt leende, cirkulerar också.

Creepypastan om smile.jpg är i det närmaste omöjlig att hitta källorna till. Men enligt Google Trends, ett verktyg där man kan undersöka olika söktermers popularitet, började folk söka på smile.jpg i januari 2009. Ungefär samtidigt dök de första bidragen som anspelade på bilden upp på DeviantArt, och några månader innan hade Shad Chancey skrivit sitt blogginlägg. Det finns inga belägg för att bilden, som historien hävdar, cirkulerat någonstans innan dess. Värt att notera är att creepypastan Jeff the Killer, känd för att spridas med en bild på ett utfrätt vitt och maniskt leende ansikte, dök upp strax innan smile.jpg. Det är inte omöjligt att de två har med varandra att göra, eller att den ena åtminstone inspirerats av den andra.

Texten ovan är ett bearbetat utdrag ur min bok.