Det är roligt när det märks att ens lyssnare verkligen lyssnar. I slutet av veckans avsnitt av Creepypodden, där vi presenterar berättelsen “I trappan” från podden Knifepoint Horror, gav jag lyssnarna min varmaste rekommendation att kolla in just Knifepoint Horror och dess många högkvalitativa uppläsningar. Redan på måndagseftermiddagen åkte sedan den podden upp på Itunes topplista över mest populära poddar, och låg och seglade i tio-i-topp ända tills igår. Med andra ord måste “I trappan” ha imponerat på många av er, och det är väldigt kul för mig som ju också tycker väldigt mycket om den historien.
Jag skrev lite mer om Knifepoint i blogginlägget om förra avsnittet, men för de av er som hellre läser än lyssnar vill jag också publicera min översättning av historien. Och för de av er som helst både läser och lyssnar går det naturligtvis också bra – här finns den i min inläsning:
För två år sedan separerade jag och min sambo. Hon flyttade ut, och lämnade mig ensam i en villa som egentligen är alldeles för stor för bara mig. Livet kändes ganska tragiskt ett tag där, med mig ensam i det tysta, glest bebyggda och i övrigt ganska skogiga villaområdet. Jag försökte få huset sålt men det gick inte så bra. Och så en söndag, vid elvatiden på kvällen, efter att jag hade vandrat runt i huset och släckt lampor inför läggdags, hände något som förändrade allt. Jag släpade mig uppför trapporna till mitt sovrum på övervåningen, lade mig i sängen och läste jobbmejl på telefonen en stund. Sedan lade jag telefonen på nattduksbordet och vände mig om för att försöka somna. Förut, när Rebecca bodde med mig, hade jag aldrig sömnproblem. Nuförtiden tog det ibland flera timmar att somna in.
Kring kvart i tolv hörde jag helt tydligt hur det knakade i trappan på andra sidan väggen till mitt sovrum. Sovrumsdörren var stängd och bara trappstegen i mitten av trappan knarrade på det sättet, men ändå hördes det. Jag stelnade till i sängen och låg helt orörlig. Några sekunder gick, och så kom ett nytt knarr. Det var identiskt och kunde inte vara något annat än ljudet då någon som tog ett steg upp för trappan.
Jag tror det är omöjligt att beskriva hur en sådan upplevelse faktiskt känns. Min kroppstemperatur steg säkert tio grader, kändes det som, och hjärtat bultade så bröstkorgen skakade. Man kan leva ett helt liv, men det är först i ett sådant ögonblick man inser vad det innebär att uppfyllas av djurisk skräck.
Jag låg där i sängen och väntade ytterligare tio sekunder, men inget mer hördes. Med en jätteansträngning reste jag mig och gick upp ur sängen, så absolut tyst jag kunde. Jag tog tre mjuka steg fram till sovrumsdörren, låste den oändligt långsamt och insåg att jag inte hade andats ut på säkert en minut. Efter att ha samlat mig några sekunder tryckte jag örat mot dörren. Trettio sekunder gick. En minut. Fem. Skillnaden mellan skräckfilmer och situationer i det verkliga livet är att här kunde jag liksom inte fly. Jag var tvungen att vänta ut ljudet jag hade hört, utan någon tydlig gräns för när faran var över. Jag vågade inte öppna dörren. Kanske tycker man detta låter fegt, men då förstår man inte i överhuvudtaget hur det kändes där och då.
Efter kanske tjugo minuter lämnade jag dörren och satte mig på sängkanten. På nattduksbordet låg min telefon och laddade. Jag tog den i handen och satte den på ljudlöst, ifall någon mot förmodan skulle få för sig att ringa eller SMS:a mig. Hörde jag ett enda till ljud skulle jag ringa polisen. Inte för en sekund tvivlade jag på vad det var jag hade hört, det enda jag inte var säker på var vad det var som låg bakom ljudet. Jag hade inga husdjur. Ytterdörren var stängd och låst, det var jag säker på. Det fanns bara två avlägsna men naturliga förklaringar jag kunde tänka mig, den ena att huset satte sig på ett nytt sätt på grund av regnskurarna som hade varit på sistone, det andra att Rebecca skulle ha kommit tillbaka igen. Men varför skulle hon ha gjort det? Jag gick till fönstret och tittade ut över uppfarten till huset. Där stod bara min egen bil.
Det hela slutade i ett antiklimax. Jag satt där på sängkanten så länge att mina ögonlock blev tunga, och jag drogs ner i sömnen. Jag lade mig ner ovanpå täcket med mobilen i handen mot bröstkorgen. Och så vaknade jag igen av att solen sken in genom fönstret. Men till och med då, måste jag erkänna, var jag tvungen att förbereda mig lite och samla mod inför att låsa upp och öppna sovrumsdörren. Innan dess ringde jag till två kollegor och till Rebecca, och berättade om nattens upplevelse, egentligen mest för att få höra någon annans röst. Innan jag åkte till jobbet satte jag först på teven på högsta volym, med planen att den skulle göra mig tryggare när jag kom hem igen. Dessutom kollade jag motvilligt att källaren var tom och orörd. När jag till slut skulle lämna huset insåg jag att ytterdörren faktiskt var olåst. Jag måste ha glömt att låsa den när jag kom hem med matkassar dagen innan. Den obehagliga känslan av att ha fått besök av någon blev ännu svårare att avfärda.
Den dagen berättade jag om min skrämmande nattliga upplevelse för alla som ville höra på. Det hjälpte dock föga – när jag kom hem från jobbet kändes allt hopplöst. Hur var det tänkt att jag bara skulle kunna knalla in och gå och lägga mig som om ingenting hade hänt. Jag kände mig märkligt irriterad på de på jobbet, som artigt hade lyssnat på min berättelse och visat sin tomma medkänsla. En av dem hade till och med skämtat om den. Jag önskade att de kunde förstå hur det hade känts att ligga där helt ensam och höra knarrandet i det tysta, tomma huset.
Under kvällen satt jag och jobbade vid matbordet fram till nio, och sedan försökte jag fokusera på att se slutet på en film på teven. Utanför fönstren blixtrade det ibland till i mörkret, dagen hade varit tryckande varm och åskan hade legat i luften hela tiden. Jag avbröts i mina funderingar av ett knackande på dörren. Jag tappade nästan ölen jag hade i handen. Motsträvigt gick jag till ytterdörren och tittade ut genom titthålet. Där stod en kvinna i 30-årsåldern. Belysningen ute på verandan fick henne att se likblek ut. Jag hade aldrig sett henne förut. Jag öppnade dörren på glänt och tittade ut, och hon presenterade sig som Karin och sade att hon bodde på Karlbäcksvägen någon kilometer bort på andra sidan ett skogsparti. Hon bad om ursäkt för att hon störde, men förklarade att hon och några andra grannar hade pratat om att organisera en grannvakt. På sistone hade det hänt lite saker som bekymrade de boende i området, sade hon, och nämnde specifikt en inbrottstjuv. Jag öppnade upp dörren och förklarade att jag själv hade erfarenheter som tydde på att en sådan härjade i området.
Hon kom in i hallen och tackade i förbifarten för att hon fick komma in, eftersom hon inte väntat sig ovädret under kvällspromenaden. Det hade varit två inbrott på sistone, såvitt hon visste, och båda hade inträffat när de boende åkt hemifrån. I ett av fallen hade värdesaker stulits. Jag fick inte ur henne många detaljer, utan hon var vag och hade till och med glömt vad de som utsatts för inbrotten hette. Själv kände jag inte någon av grannarna, och inte heller Karin hade lärt känna dem så väl. Hon sade sig använda grannvaktsdiskussionen som förevändning att lära känna lite grannar, och jag bjöd in henne till vardagsrummet och sade att jag skulle berätta om min upplevelse natten innan. Hon tog av sin vindjacka och slog sig ner i en soffa. Hon verkade blyg och ovan vid att träffa okända människor, och påminde mycket om det som folk brukar syfta på när de pratar om kattkvinnor. Hennes kläder var för stora och oformliga, och hon själv var tanig och blek.
Jag satte mig i soffan mittemot henne, och så berättade jag hela historien om nattens besök. Under historien blev hon mer och mer intresserad, och satt till slut framåtlutad och med ett ansiktsuttryck som avslöjade att hon slukade varenda detalj. När jag berättat färdigt frågade hon var min sambo hade varit, och jag fick förklara vår separation. Sedan ställde hon en lite märklig fråga. Hon undrade om jag, vid någon tidpunkt då jag satt på sängkanten, hade fått en känsla av någon sorts närvaro. Jag ville säga att ja, jag hade absolut känt av en närvaro utanför sovrumsdörren, som om jag plockat upp någons signaler och vi sammanlänkats där i mörkret, men jag tänkte samtidigt att det faktiskt bara hade kunnat vara stressen och adrenalinet. Karin nämnde en egen upplevelse i samma stil, som hon sade att hon aldrig berättat för någon om. Sedan frågade hon om Rebecca och vad jag jobbade med, och samtalet gled över till att handla om området där vi bodde och hur vi hamnat däro. Karin sade sig hyra ett av husen.
Tjugo minuter hade gått när jag frågade om hon ville ha något att dricka, och hon tackade ja till ett glas läsk. Jag gick in i köket medan vi fortsatte prata halvropandes mellan rummen. Medan jag hällde upp Coca-Cola i ett glas och ploppade ner några isbitar frågade jag om vad hon jobbade med, men fick plötsligt inget svar. Med glaset i handen ställde jag tillbaka läskflaskan i kylen, och gick ut i hallen utanför köket. Där stod Karin.
Hon hade ett märkligt leende på läpparna. Händerna hade hon satt upp på varsin sida huvudet, barnsligt formade till klor. Hon tittade på mig och sade “Jag är saken från hallen”, och var sedan tyst. Jag försökte skratta bort det, och sade något om att jag önskade att det hade varit någonting så harmlöst som hemsökt mig. Hon stod kvar med händerna vid huvudet, med ett ansiktsuttryck som hos en åttaåring som försöker skrämma sin lillasyster. Det var som om hon väntade på att jag skulle skratta ännu mer åt henne. Men jag tyckte bara hela situationen kändes olustig. I brist på annat tog jag ett steg mot henne och sträckte fram hennes glas med läsk, och hon tog till slut ner händerna, tog glaset och vände sig utan ett ord om och gick tillbaka in i vardagsrummet. Jag gick efter henne.
Istället för att sätta sig i soffan igen ställde hon sig nu vid fönstret och tittade ut på den mörka skogen. Det hade ännu inte börjat regna, men blixtarna lyste fortfarande då och då upp horisonten. Som om hon fortsatte föra en konversation jag inte ens visste hade börjat räknade hon plötsligt upp namnen på de husdjur hon haft som liten, ett efter ett, fortfarande med blicken fäst utanför fönstret. Det var hennes långdragna och klumpiga sätt att öppna upp för en fråga om jag någonsin haft problem med vilddjur i min trädgård. Det hade jag inte. Hon sade att jag nog skulle få det. Hon hade själv misstaget ljuden från grävlingar och rådjur utanför huset för inbrottstjuvar, och eftersom området var så tätbevuxet av skog fanns det säkert ännu mer djur där ute som kunde väsnas. Sedan återgick hon till att uttrycka sin medkänsla för hur obehaglig min upplevelse natten innan hade varit, inte bara en utan flera gånger om.
Jag började känna att min och Karins pratstund helst fick ta slut snart, och letade i mitt stilla inre efter ett sätt att bryta upp. Ett möjligt sätt att slå två flugor i en smäll uppenbarade sig för mig. Jag föreslog att jag skulle köra hem henne, om hon var beredd att hjälpa mig i en liten rekonstruktion. Om jag gick och satte mig i mitt sovrum, och hon gick upp för trappan, skulle jag kunna jämföra ljuden med de natten innan och kanske förhoppningsvis avfärda dem som något annat. Om det inte var från trappan ljuden hade kommit skulle jag verkligen må bra av att veta det, kände jag. Jag visste visserligen redan att trappan kunde knarra på det sättet, men frågan var om ljudet verkligen kunde färdas ända till mitt sovrum. Hon gick med på att delta i rekonstruktionen, jag visade henne till trappan och gick upp till sovrummet själv. Det kändes lite märkligt, och troligen hade jag inte föreslagit att göra det om det inte var för att jag var lite berusad.
På väg förbi Karin märkte jag något: hon hade på sig en peruk. Under hennes mörkbruna lockar skymtade hår i en mycket ljusare färg. Jag fick en plötslig bild i huvudet av hur hon stod i mitt vardagsrum i mörkret och rättade till peruken, samtidigt som hon stirrade ut genom fönstret. Vad hade hon sett där ute? Vi hade bara känt varandra i tjugo minuter, men det började kännas som att det var tjugo minuter för länge. Det skulle bli skönt att slippa henne.
Stående på översta trappsteget instruerade jag henne att gå halvvägs upp för trappan, stanna där, och sedan, när jag ropade från mitt sovrum, mycket långsamt gå upp för några till trappsteg. Jag gick in i mitt sovrum och stängde dörren om mig. För att så noggrant som möjligt återskapa den föregående natten satte jag mig till och med på sängkanten, som jag hade gjort när jag först hörde ljudet. Och så ropade jag till Karin att hon kunde börja gå. Det blev helt tyst i ett ögonblick. Jag skulle precis ropa igen när jag hörde det första, mjuka knarret. Det blev tyst en stund igen, och sedan kom ett till knarr från trappan. Efter en ännu längre paus hördes ett tredje. Detta var mycket högre och tydligare än de förra, och det gick en ilning genom min kropp när jag hörde det. Det fjärde och femte knarret lät likadant, och var så tydligt i mitt sovrum att trappan lika gärna hade kunnat vara vid nattduksbordet. Det rådde inget tvivel. Ljuden var identiska: någon hade varit i min trappa natten innan.
Jag bestämde mig för att avsluta experimentet, reste mig upp, gick fram till sovrumsdörren och öppnade den, men blev för ett ögonblick förvirrad. Ljuset i hallen var annorlunda. När jag hade gått in i sovrummet hade Karin av något skäl släckt lampan nere vid trappans fot, och hon stod nu till hälften höljd i dunkel. Kanske försökte hon simulera natten lite väl naturtroget, tänkte jag. Men sedan såg jag att hon hade fört tillbaka händerna upp till huvudet. Hon stod helt stilla på översta trappsteget med de kloformade händerna vid öronen, och med ett ännu bredare flin på läpparna. Som om hon tyckte hennes gest var jätterolig, men det var den inte, bara barnslig och olämplig. Hon stod som en vaxstaty, var helt tyst och stirrade på mig.
Det gick några sekunder av att jag bara tittade på henne, utan att märka det kanske konstigaste med hela tillståndet. Först när jag tittade ner på hennes fötter slog det mig. Hon stod på den allra högraste kanten av trappan. Av någon anledning hade hon gått upp för den närmast väggen, vid sidan av mattan som löpte längst mitten av trappan. Varför gjorde hon det? Hur kunde hon veta att bara om hon gick där uppstod det ljud som jag hade hört natten innan? Jag hade inte gått in på några detaljer när jag beskrivit ljudet, och man kunde tro att den som skulle härma det helt enkelt hade gått i mitten av trappan. Jag inväntade att hon skulle bryta tystnaden och säga någonting, men hon bara stod där med de gula tänderna synliga och de smala fingrarna uppspärrade som om hon var en dinosaurie från något barns mardröm. Varför frågade hon inte hur jag hade uppfattat ljuden? Jag stod till slut inte ut längre i tystnaden, utan mumlade ett tack och någonting om hur det låtit, men hon svarade inte. Hon bara fnittrade och stod kvar orörlig.
Jag fann mig själv säga att jag behövde ringa ett snabbt telefonsamtal, men att hon skulle känna sig som hemma nere i vardagsrummet och att jag skulle ansluta om några minuter. Sedan gick jag långsamt tillbaka in i sovrummet och stängde efter mig. Utan att riktigt veta varför låste jag tyst och långsamt sovrumsdörren, precis som jag hade gjort bara 24 timmar dessförinnan. Jag satte mig återigen på sängkanten. Min telefon låg nere i vardagsrummet, och någon fast telefon hade jag inte haft på åratal. Från trappan var det helt tyst, vilket betydde att Karin inte gick någonstans. Min blick drogs mot glipan under sovrumsdörren, som för att försöka se om skuggorna avslöjade något om vad som hände där ute. Men det var för mörkt för att se.
På något sätt förändrades någonting i luften. Det var som att den blev tjockare, och jag kände igen det som Karin hade pratat om: känslan av närvaro, som om jag var sammanlänkad med någon jag inte kunde se på andra sidan dörren. Jag höll andan och lutade mig fram, med blicken fäst vid glipan under dörren. Någonting gav ett ljud ifrån sig och jag ryckte till. Dörrhandtaget drogs långsamt ner. När Karin upptäckte att sovrumsdörren var stängd tog hon till orda. Hon sade att hon var saken från hallen, och att hon kommit för att ta mig. Och så kallade hon mig vid ett namn som inte är mitt. Inte ens nära mitt. Hon måste ha blivit förvirrad och misstagit mig för någon annan. Hon sade att om jag inte ville komma ut skulle hon komma tillbaka när jag var mindre blodig. Blodig. Det var ordet hon använde.
Steg hördes från hallen utanför dörren. Skillnaden i hur högt det lät avslöjade att hon först hade smugit sig fram till min dörr. Fotstegen byttes ut mot steg i trappan, dämpade eftersom hon denna gång gick på mattan i mitten. Sedan blev det, skrämmande nog, helt tyst. Det var antagligen för att hon var en bit bort, men ovissheten om var exakt hon var var fruktansvärd. Men så tyckte jag mig höra ytterdörren öppnas, och någon sekund senare hörde jag definitivt hur den smälldes igen. Jag låste upp sovrumsdörren, skyndade fram till trappan och tittade ner. Det var tomt, men jag var inte helt säker på att hon var borta. Med snabba steg vände jag om och gick in i ett av gästrummen på övervåningen, lät taklampan vara släckt och tittade ut genom fönstret som vätte ut mot gräsmattan framför huset. Där gick hon, nerför min uppfart och ut på grusvägen. Mitt hus låg i ena ändan av Havsbandsvägen, och därifrån kunde hon bara gå åt ett håll. För att ta sig tillbaka till bostadsområdets mitt skulle hon behöva promenera en bra bit längs vägen, och eftersom det var semestertider var de flesta husen tomma. Jag var lättad för att hon hade gått, men kände mig osäker på om hon alls hade talat sanning när hon berättade om vem hon själv var. Hennes beteende hade skvallrat om att hon kanske kunde vara farlig. Jag gick ner för trappan, tog min mobiltelefon, och gick ut på verandan. På avstånd såg jag Karin försvinna i mörkret längs landsvägen.
Jag tog på mig skorna och gick ut på vägen, med den tveksamma planen att följa efter henne åtminstone en liten bit. Jag väntade inom mig på den definitiva signalen på att jag borde ringa polisen. Inte för att jag visste vad jag skulle säga dem, om jag skulle ljuga och säga att hon hade brutit sig in. Jag ville bara ha ett tecken eller en indikation på att jag skulle släppa lös den allvarliga oron.
Jag följde efter henne på avstånd, så pass långt bakom att jag inte kände mig utsatt för något omedelbart hot men samtidigt så jag kunde se henne. Hon gick snabbt och bestämt i mitten av vägen, och passerade flera hus utan att ge dem ens en blick. Nästa hus hon skulle passerade tillhörde paret Turebäck, visste jag. I horisonten lyste en plötslig blixt upp skogen, och så försvann den lika snabbt igen. När hon gick förbi paret Turebäcks hus och svängde in till vänster på Harivägen insåg jag att hon hade ljugit om var hon bodde någonstans. Jag hade inte tänkt på det förut, men jag hade sett ett utskick om att de boende i området – inklusive på Karlbäcksvägen, där hon sade sig bo – klubbat igenom ett uthyrningsförbud. Den enda förklaringen var att hon bodde där svart, men det var orimligt. De boende i området var mest gamla par och skulle inte ha något intresse av att hyra ut sitt hus.
Karin gick in på Harivägen med bestämda steg, till synes inriktad på ett särskilt hus. Jag kände inte de som bodde där, jag visste bara att det var ett gift par. Jag kastade en snabb blick ner på telefonen bara för att säkerställa att den var mer eller mindre fulladdad, och började gå lite långsammare för att hålla avståndet på cirka femtio meter till henne. På båda sidor av vägen, bortom husen, var det bara skog. Kanske, tänkte jag, skulle hon vika av och försvinna in i skogen. Kanske skulle hon ta en skogsstig som jag visste fanns i slutet av grusvägen, som ledde fram till asfaltsbelagd väg en bit bort. I huset hon gick mot var bara en lampa tänd, inne i ett rum på övervåningen, och på uppfarten stod en bil.
När jag hamnat på en plats där jag hade överblick över vad som hände stannade jag upp och betraktade vad som hände. Karin fortsatte mot huset, i samma takt som förut, varken snabbare eller långsammare. Jag såg plötsligt på henne att hon inte hade sin svarta vindjacka, och insåg med stigande ångest att hon hade glömt den hemma hos mig. Karin gick uppför uppfarten till huset, förbi bilen, och fram till ytterdörren som hon knackade på. Hon verkade inte se mig trots att hon stod i profil och borde anat mig i ögonvrån. Någon öppnade dörren. Det var för mörkt för att se mer än en figur i dörröppningen, och de två verkade ha en liten konversation medan hon stod kvar där. Det sade mig att de inte kände varandra. Men så plötsligt tog figuren i dörröppningen ett steg tillbaka och släppte in Karin. Ytterdörren stängdes och jag stod ensam kvar på vägen.
Trots att jag fortfarande inte var säker på vad som hände ringde jag polisen då. Jag visste inte vad jag skulle anklaga henne för, men magkänslan gick helt enkelt inte att förneka. Jag fick snabbt svar, och medan jag långsamt närmade mig huset sade jag åt kvinnan i växeln att om de hade en bil i närheten så verkade det vara en sinnesförvirrad kvinna som rörde sig i området. Hon hade just varit hemma hos mig och jag hade då fått känslan av att det var hon som utförde ett inbrott natten innan. Jag sade att jag sett henne gå in i ett hus där jag inte kände de boende, men underströk att jag inte sett henne begå något som helst brott. Jag ville helst låta lugn och rationell. Kvinnan i växeln sade att det faktiskt fanns en bil i närheten, och att den skulle komma förbi strax. Jag tackade och lade på, och fortsatte att långsamt gå mot huset där Karin hade gått in.
En konstighet var att fler lampor inte hade tänts i huset, som man hade kunnat förvänta sig när någon får besök. Fönstren på husets framsida var mörka och med gardinerna fördragna nästan hela vägen. Jag stannade upp vid uppfarten och gick och ställde mig lite vid sidan av, så jag inte skulle synas lika tydligt genom fönstren. Min långsamma promenad fram till huset hade tagit runt fem minuter, och huset hade varit helt tyst och stilla under tiden. Karin hade inte synts till. Det blåste upp, och då och då kände jag små droppar regn falla.
Bakom mig hördes motorljud, och några billyktor lyste snart upp vägen. Det var polisen som redan hunnit komma. När jag lystes upp av lamporna vinkade jag till den. Polismannen parkerade bilen, kom ut och hälsade. Han var i övre medelåldern och artig, med kortklippt grått hår. Jag bad om ursäkt på förhand ifall det bara var jag som hade överreagerat, och berättade sedan kortversionen av vad som hade hänt. Han nickade och sade att han skulle knacka på och se till att allt var väl inne i huset, och bad mig vänta vid uppfarten. Jag började förbereda mig på att få skämmas för min oro, men det kändes nästan välkommet. Polismannen gick fram till ytterdörren, tog upp sin kommunikationsradio och sade något i den, och knackade. Ingen svarade. Det gick en halvminut, sedan provade han dörrhandtaget. Dörren gick upp, han tittade in och ropade ett hallå. Ingen svarade. Han gick då in i huset och lämnade dörren öppen efter sig.
Jag stod där och stod, men efter att det hade gått en åtta-tio minuter stod jag inte ut längre. Han hade varit borta för länge, alldeles för länge, kändes det som. Nu måste han ha förstått vad som hände där inne. Jag bestämde mig och gick fram över gräsmattan mot dörren, som fortfarande stod på glänt. Stack in huvudet och lyssnade. Tystnad. Jag gick in i hallen, som såg ut som min egen med ett vardagsrum till höger och trappan upp till övervåningen till vänster. Det enda ljuset i huset kom från hallen på övervåningen, som var skymd från sikten av trappans böjning. Samma lampa som jag själv brukade låta vara tänt när jag gick och lade mig på kvällen. Mycket för att eventuella inbrottstjuvar skulle tro att någon var vaken där uppe och försvinna. Det förblev helt tyst, tills ett utbrott av digitalt brusande hördes och polismannen sade något i sin radio. Sedan mycket snabba, tunga steg i trappan. Innan jag ens hann röra mig dök polismannen upp vid trappans fot, med pistolen dragen och höjd framför sig. På en tiondels sekund avgjorde han att jag inte utgjorde hotet i huset, och sänkte pistolen något.
I väntan på att förstärkningen skulle komma var det bara han och jag som stod där på den tysta, mörka vägen i skogen. Han lät mig inte lämna hans sida för en minut, utan jag fick gå nära honom medan vi letade i skogsbrynen efter någon som rörde sig. Efter bara fem minuter kom det fler polisbilar, många fler, och jag fördes åt sidan för att sättas i trygghet och förhöras. Några månader senare, i domstolen, såg jag bilderna de hade tagit den natten i huset. Min första tanke var att jag hade haft enorm tur som inte gått uppför trapporna och sett blodstänket som började just bortom där jag kunde se. Det var nog skrämmande att inse, när polisen vid tretiden den natten lämnade mitt hus, att jag hade glömt nämna Karins vindjacka som fortfarande låg över en av sofforna. Vindjackan, som tillhört en djupt sjuk mördare som bara tillbringat lite mindre än hälften av sitt liv utanför olika tvångsvårdande institutioner. Jag tvingade polisen att åka tillbaka hem till mig och hämta den, för själv kunde jag inte förmå mig att röra den.
Jag var för rädd för att få en flashback och än en gång se kvinnan som i två nätter hade rört sig kring mitt hus, bara för att till slut släppa lös sitt vettlösa våld på någon ännu mer intet ont anande.
Lyssna på fler avsnitt av Knifepoint Horror här, och läs författaren och uppläsaren Soren Narnias samlade verk från podden här.
Bild: CC BY 2.0 Donnie Nunley på Flickr.
Bli först att kommentera