Samtal från Jack Werner

När råkade du ut för en oförklarlig händelse sist? Jag menar inte den lilla känslan av att vara betraktad eller ett flyktigt déja vu. Nej, utan när det faktiskt hände någonting. En serie händelser i ett förlopp som du inte kan förklara. Saker som inte är där. Saker som inte borde vara där. Människor, djur, ljus eller mörker som inte beter sig som de ska. Ja, jag tror du förstår vad jag menar.

Jag vet att ni som lyssnar på det här är vana att höra spökhistorier vid det här laget. Jag vet att de flesta av er inte har upplevt något spektakulärt oförklarligt själva. En del önskar att ni gjort det, andra bävar över tanken på att göra det. En del av er har gjort det. Jag har gjort det.

Jag är ett stort fan av creepypodden. Det var så det började. Efter att jag upptäckte creepypodden var jag fast. Jag lyssnade igenom alla avsnitt som fanns under två veckors tid. Jag jobbar ute på verkstadsgolvet på en mindre industri i norra uppland och har därför alla möjligheter i världen att gå med musik i lurarna, nästan, hela dagar. Musik eller podcasts.

Några favoritavsnitt är Getmannen, Grottforskaren Ted, En skogvakts berättelser, Duscharna, Skräcken i Haukimaa… Jag skulle kunna räkna upp de flesta faktiskt.

Det mest fantasieggande för mig var möjligheten att skicka in egna historier och i bästa fall få dem upplästa. Jag älskar spökhistorier och skriver egna. Det här kändes som världens chans för mig! Jag hade redan ett par skapliga spökisar färdiga att berättas. De var förvisso inte själupplevda, heller inte moderna vandringssägner av äkta snitt. Utan mina egna påhittade spökhistorier. Men en bra historia är en bra historia, det är min filosofi. Jag tycker inte man ”fuskar” bara för att man inte har varit med om händelsen själv. För med handen på hjärtat, hur många spökhistorier hade vi haft om så var fallet?

Den historia jag först skickade in var den som jag själv tyckte var bäst. Den heter: ”Ett linfrö sått i förbannad jord” och utspelar sig kring sekelskiftet 1900 på en bondgård. Klassisk folkloristisk spökhistoria med inslag av naturväsen, jag hade kanske inga större förhoppningar att komma med men det var roligt bara att skicka in.

Jag blev därför mycket förvånad, och glad när jag fick ett samtal från ett nummer jag inte kände igen. Det var soligt ute när telefonen ringde. Portarna till verkstaden stod öppna, även fast det var sen höst. Det var en sådan där dag som, oavsett tidigare regn och grådask, höjer humöret och ger själen hopp om vår och ljusare tider igen. November kan annars tära på vem som helst! Jag svarade. Mannen i andra ändan av telefonen presenterade sig kort som ”Jack Werner från Creepypodden”.

”Wow”, tänkte jag. ”Händer det här verkligen?” ”Är det här på riktigt, eller driver någon med mig?”. Nej, det var på riktigt, det var verkligen Jack Werner! Mannen vars röst jag maratonlyssnat på för att komma ikapp creepypodden till dags dato, var plötsligt i andra ändan på min mobiltelefon. Han var förvisso ganska fåordig när han berättade att han gillade min historia och gärna vill träffas för att diskutera dess medverkan i ett avsnitt under våren. Men med tanke på hur upptagen han måste vara så kändes det naturligt att han inte hade så mycket tid, för mig, så klart. I ett misslyckat försök att låta världsvan och oberörd stammade jag fram att det vore en stor ära att få vara med och att det var väldigt ambitiöst och förvånande att creepypodden faktiskt ville träffa mig också. Men jag klagade inte! Det skulle bli SÅ spännande att träffas! När jag frågade om tid och plats, svarade Jack att han skulle återkomma och avslutade samtalet.

Oj, oj, oj, redaktionen på min favoritpod hade valt ut min historia för medverkan! Själv tyckte jag att den platsade, absolut, annars hade jag inte skickat in den. Men att faktiskt bli utvald, det var något helt annat. Jag var så stolt. Jag gick som i ett lyckorus under, säkert, ett par dagar efter samtalet. Mitt självförtroende hade aldrig varit större!

Jag gick självklart och funderade över när vi skulle ses och vad Jack Werner tyckte var viktigt nog att träffa mig personligen för att diskutera. Jag behövde inte vänta så länge. Fyra dagar efter det första samtalet, ringde numret igen. Det var en måndag. Jag tittade ner på displayen, samlade mig och svarade. ”Hej”, sa rösten på andra sidan luren, ”det är Jack Werner från Creepypodden”. ”Hej, Jack” svarade jag och innan jag hann säga något mer fortsatte han: ”Vi kan träffas på fredag, klockan tre, på Pizzeria Gyllenstiernan”. ”Umm, okej”, svarade jag. ”Jag kommer”. Sedan lade han bara på. Lite väl korthugget tyckte jag nog, men han betade väl av någon ”att göra” lista förmodligen.

På fredag skulle vi alltså ses. Jag googlade pizzerian och såg att den låg nära Radiohuset och antog att det var där de spelade in podcasten och att Jack tänkte klämma in mig i någon sen lunch eller så. Det kändes rimligt. Om jag åkte kommunalt kanske jag kunde ta någon öl också.
Veckan förflöt utan anmärkan. Jag hade en del timmar i kompbanken att ta ut så jag frågade chefen om det var okej att ta hela fredagen ledig. Läget på golvet var relativt lugnt så det var inga problem.

På fredagen vaknade jag upp med pirr i kroppen. Jag undrade vad vi skulle prata om. Tänk om de ville att jag själv skulle läsa upp min historia? Så jobbade de väl inte? Eller? Nåja, jag skulle snart bli varse. Om några timmar skulle vi ses.

Klockan var strax efter nio när telefonen ringde igen. Det var creepypoddsnumret. ”Nej”, tänkte jag när jag svarade, ”nu ställer de in”.

”Hej, det är Jack Werner från Creepypodden”, sa Jack.

”Hallå, Jack, hur är läget”? Svarade jag nervöst.

”Jag vill bara påminna om att vi ska ses idag”. Fortsatte Jack.

”Ehh, jo jag har inte glömt” svarade jag.

”Vad bra att du inte har glömt” sa Jack kort och lade på.

”Hej då?” Sa jag ut i tomma luften och undrade om Jack skulle vara lika stressad i verkligheten som han verkade vara per telefon.

Nåväl, bussresan in till Uppsala gick utan missöden och tåget mot Stockholm avgick i tid. Men det var också allt med min resa som gick smidigt. Strax efter Knivsta fick tåget problem. Först saktade det in och åkte i max fem kilometer i timmen under ett par minuter. Sedan stannade det helt. En röst i tågets högtalarsystem talade om att vi hade råkat ut för ett tekniskt fel och tyvärr skulle bli ståendes en stund. ”Fan”, tänkte jag, ”bara vi inte blir ståendes för länge”. Jag hade ju en tid att passa. En mycket viktig tid.

Vi blev ståendes för länge. Alldeles för länge. Jag hade ingen aning om vad som behövde göras åt tåget men när det till slut drog igång igen var det tio minuter till mitt möte med Jack. Tåget rullade in på Stockholms centralstation 15:20. Alltså tjugo minuter efter tiden som Jack avsatt för att träffa mig. Jag hade naturligtvis försökt ringa creepypoddsnumret flera gånger. Men av någon anledning ville inte telefonen koppla upp. Jag hade täckning, men det gick liksom inte fram några signaler. ”Skit”. Jag hade egentligen tänkt ta en promenad från stationen, ut mot radiohuset och pizzerian när jag kom fram. Ja, jag vet att det är en bra bit men, vad fasen, jag skulle ju ha gott om tid.

Jag fick ta en taxi. Nu räknade jag naturligtvis inte med att Jack skulle vänta på mig. Men om han var riktigt hungrig och det var kö kanske han skulle finnas kvar på pizzerian. Jag betalade taxin som stannade direkt utanför Gyllenstiernan och slängde ett snabbt öga på mobilen. Klockan var 15:42.

Pizzerian var liten och inredningen gick i brunt och vitt. Bakom ett plexiglas stod två män och förberedde ett flertal pizzor som det såg ut. Lokalen var alldaglig och gammalmodig, det kunde varit ett pizzahak på vilken plats som helst i Sverige, faktiskt. Jag var andfådd även fast jag bara sprungit tio, tolv meter och såg säkert lustig ut när jag vildögd stormade in och tittade mig frenetiskt omkring. Nej, där fanns ingen Jack Werner. Där satt bara två mörka killar i tjugoårsåldern mot den bortre väggen och nära salladen satt en äldre herre med svart arbetsjacka, varselbyxor och skägg. Men ingen Jack Werner.

”Kan jag hjälpa dig, grabben?”, frågade den av de pizzabakande männen som nu ställt sig vid kassaapparaten.

”Va?” Svarade jag och stirrade på mannen, ett ögonblick, innan jag fattade vad han hade sagt.

”Öhh, jaha, ja, nej, jag skulle möta någon här men…” meningen klingade av och jag kände mig plötsligt ganska håglös. Pizzagubben nickade i en förstående gest och fortsatte med sitt. Jag vände på klacken och gick ut igen.

”Fan”, tänkte jag. ”Fan, fan, fan!” Jag hade missat min träff med Jack Werner. Jag hade missat min chans att få linfröet uppläst i Creepypodden. Jag tog upp telefonen igen, för att prova att ringa en sista gång. Ingen täckning. ”Ingen täckning?!” Jag befann mig ju för helvete mitt i Stockholm. Hur kunde jag inte ha täckning?! Jag greppade hårt om mobiltelefonen och kramade åt. Vreden och frustrationen tilltog i bröstet. Jag tog ut alla mina aggressioner på den lilla vita och helt oskyldiga mobilen. Jag skrek, kvävt, ett par väl valda harranger av både svordomar och, (jag är inte stolt), könsord innan jag suckade och tittade upp. Det hade varit väldigt nära att telefonen just fått sin sista resa, in i en betongvägg.

”Men vänta!”, tänkte jag när mitt utbrott lagt sig, ”Radiohuset där Jack jobbar ligger ju för sjutton bara ett kvarter bort. När jag ändå kommit hela vägen hit, så vore det väl bra dumt att inte leta efter Jack på hans arbetsplats? Den ligger ju bara ett hundratal meter bort.”

Jag bestämde att det skulle vara min plan. Stärkt av beslutet styrde jag mina steg mot Oxenstiernsgatan och Radiohuset. Jag hade inte riktigt koll på att det faktiskt var så nära som det var. Jag behövde bara vända upp på slutet av Karlavägen så såg jag Radiohuset torna upp sig på andra sidan Oxenstiernsgatan. ”Jaha ja”, tänkte jag, ”men, hur ska jag hitta någon här då?”.

Radiohuset var stort och något avskräckande. Jag kände mig väldigt liten och osäker när jag steg in genom entrén och möttes av radiohusets innandöme. Det var stort och öppet och ganska fullt av folk. Själv var jag väldigt nervös och, i stunden, fullt fokuserad på min uppgift. Jag hade stålsatt mig på ett sådant där dumt, envist sätt att jag tunnelseende bortsåg från allt utom uppgiften till handa. Så istället för att ta in stället och bjussa mig själv på upplevelsen att vara inne i Radiohuset och eventuellt få ett eller annat kändisspan, så zoomade jag målmedvetet in på den runda kuren ovanför vilken det stod reception.

Det var ingen kö vid receptionen när jag klev upp till mannen bakom disken.

”Hej, Jag söker Jack Werner” sa jag utan att varken hälsa eller presentera mig.

”Då får jag be om namn” svarade mannen bakom disken oengagerat. Han granskade mig uppifrån och ner, riktade ögonen mot en dataskärm och började knappra på det tillhörande tangentbordet. Innan jag hann uppge mitt namn fortsatte mannen, på vars namnbricka det stod Fred, släpigt:

”Ska han vara här idag, alltså?”

”Öhh”, sa jag och kände mig ganska dum då jag egentligen inte hade någon aning om ifall Jack skulle vara där. Jag insåg pinsamt att jag rakt upp och ner antagit att det bara var att stövla in på Radiohuset eftersom det var där han arbetade. Så när Fred ställde frågan så där, tappade jag mitt momentum och min obevekliga hållning säckade ihop en aning.

”Jo, han jobbar väl här? Eller…?” Sa jag, ganska ynkligt.

”Mmm, det händer” sa Fred och riktade åter ögonen mot mig. ”Men om det är Creepypodden du tänker på så spelar de inte in här. Och jag tror inte Jack Werner är här så jättefrekvent heller faktiskt.” Sen fortsatte han, igen med frågan ”Hur var namnet?”

Där gick luften ur mig helt. Han jobbade alltså inte här. Jag som varit så säker. ”Fan”, jag förbannade mig själv för att jag bara tagit saker och ting för givet. Telefonen i receptionen började ringa.

”Äh, det spelar ingen roll” mumlade jag till Fred som ändå inte lyssnade längre utan redan svarat i den ringande telefonen. Plötsligt hörde jag en välbekant röst bakom mig. Jag spann runt och där stod han. Med en mobiltelefon i handen stod Jack Werner och pratade. ”Men herregud vilken bondtur jag har”, tänkte jag, och kände en sten lätta från bröstet. ”Nu får jag åtminstone förklara mig”.

Jack hade på sig svarta jeans och en blåvitrutig skjorta, ovanpå det bar han en marinblå jacka av något slags vindavisande material och en bylsig stickad halsduk. I ena handen höll han som sagt en mobiltelefon till örat och i den andra handen en svart ryggsäck.

Jag stod som förstenad och stirrade en stund. Vad skulle jag göra nu då? Han var ju där, det var bara att gå fram! Och det var faktiskt han som från början ville träffa mig. Det var min historia som var grunden till att vi skulle ses. Medan jag stod där och velade såg jag hur Jack stoppade ner sin mobiltelefon och började gå mot utgången.

Det fick mig att vakna ur koman. Med nytt liv i fötterna hastade jag iväg efter honom. Lagom till att han skulle gå ut genom entredörrarna han jag ikapp.

”Ursäkta, Jack!” sa jag lätt andfådd.

Jack vände sig om, såg frågande på mig och svarade: ”Ja?”

”Hej Jack”, sa jag igen, med något större självförtroende nu när isen var bruten. ”Ursäkta att jag inte dök upp! Fan, jag hade tagit ett tidigt tåg så att jag verkligen skulle hinna i tid! Men tror du inte att det sket sig ändå! Vi stod stilla jättelänge utanför Knivsta och mobilen ville inte fungera, så jag kunde inte ringa. Fattar hur sur du måste blivit! Men det var verkligen inte nonchalans från min sida. Jag gjorde allt jag kunde. Jag… jag förstår också om tillfället är förbi!”

Jack såg ännu mer frågande ut efter att jag hade förklarat mig. Fortfarande andfådd väntade jag nervöst på hans respons och såg hur han öppnade munnen som för att säga något, men han stängde den igen. Så gjorde han flera gånger. Han letade, tydligt, efter orden.

”Jag, öhh, tror inte jag förstår” kom det till sist från Jacks mun.

”Ja, mötet alltså” svarade jag, och insåg plötsligt att jag inte presenterat mig. Jack visste ju inte vem jag var!

”Förlåt! Det är jag, Emil Eriksson.” förklarade jag. ”Vi skulle ses klockan tre, på Pizzeria Gyllenstiernan och diskutera min berättelse ’Ett linfrö sått i förbannad jord’”. Jag stod och log lite fånigt mot honom och väntade på att polletten skulle trilla ner.

Polletten verkade inte trilla ner.

”Emil”, sa jag igen och pekade på mig själv, ”Eriksson… Linfrö…”.

”Jag tror du måste missförstått något, Emil”, sa Jack till slut. ”Jag har inte stämt något möte med dig…”

”Men, men…” började jag, Jack måste ha sett att jag nu var väldigt förvirrad och förekom mig.

”Jag kommer ihåg historien” sade han i en ton som liknade något i stil med medlidande. ”Den var bra, men vi tyckte inte att formatet passade in i de avsnitt vi hittills planerat. Men vi har den ju kvar ifall ett sådant tillfälle skulle dyka upp”. Jack log, men det såg mest ut som om han egentligen bara ville därifrån.

Nu började jag faktiskt bli lite förbannad. Han hade ju ringt mig, ja, flera gånger till och med. Jag tror Jack såg att mina ögon förändrades för han började själv rynka lite frågande på ögonbrynen när jag tog till orda.

”Men, du har ju ringt mig flera gånger”, sa jag med något högre röst. Jack tog ett steg tillbaka.

”Så sent som i morse ringde du och påminde mig om vårt möte” fortsatte jag och tog fram min mobil för att visa honom.

”Titta här” sa jag och tryckte fram senaste mottagna nummer. Numret var ett helt vanligt tiosiffrigt mobilnummer som slutade på 31. Jag visade demonstrativt upp telefonen för Jack och såg nog både arg och självbelåten ut.

Jack tittade, märkbart obekväm, på displayen. ”Det där är inte mitt nummer” sa han snabbt och tog fram sin egen mobil och visade mig den, som om jag skulle kunna se vilket nummer han hade bara genom att titta på mobilen. Jag har i efterhand förstått att det naturligtvis var en försvarsmekanism för att hålla mig lite på avstånd.

”Men det är det väl!” Jag gick på, ganska hårt. Jack började se sig omkring och när jag såg på telefonen att jag hade full täckning igen tänkte jag: ’Vänta bara din förbannade lögnare’, också tryckte jag på uppringning.

”Lyssna nu då, för fan, Herr Werner” sa jag aggressivt och slog på högtalaren. Jag spände ögonen i Jack. Mobilen kopplade fram. Nu skulle vi båda få höra hur Jacks telefon började ringa! Ni kan bara föreställa er den förvåning jag kände när den inte gjorde det. Jag kände hur håren över hela min kropp reste sig och en isande kyla fyllde kroppen. För det som hördes ur högtalaren var en kvinnoröst, som sa:

”Numret du har ringt, har ingen abonnent”

Jag stod och stirrade på telefonens display, jag vet inte hur länge. Kvinnorösten upprepade sitt meddelande som ett mantra, först på svenska, sen på engelska, om och om igen. Jag tittade bara på displayen och förstod ingenting.

”The number you have dialed, is not in use”.

Omgivningen försvann medan jag stod där och stirrade. Det gjorde Jack också. Han såg väl sin chans att obemärkt pysa iväg från ”galningen” med mobiltelefonen. Förståeligt, kanske.
Nu var jag inte ens tillbaka på ruta ett. Jag var förpassad till någon slags jäkla ruta noll och fattade absolut ingenting. Hade jag blivit så grundligt prankad? Men ingen visste ju att jag skrev. Inte på det här viset. Okej då, det kanske fanns några som visste, men det fanns fan ingen som visste att jag skickat in till Creepypodden! Nog hade jag velat berätta för folk, men jag var ibland lite orationellt vidskeplig och ville inte jinxa något. Därför hade jag inte talat om för någon att jag hade skickat in en av mina spökhistorier till Creepypodden.

Ett tag undrade jag fåfängt om det kunde vara dolda kameran, men vem fan skulle vilja se det här på TV? När jag åter tittade upp från min mobil stod jag utanför dörrarna till Sveriges Radio. Jag mindes inte att jag gått ut. Jag stirrade tomt framför mig och stoppade ner min mobil i byxfickan. Jag stod kvar utanför dörren ett tag och andades in den klara höstluften. Det kändes att temperaturen var på väg neråt. Min mage gav ifrån sig ett ljud och gjorde mig påmind om att jag inte ätit något på hela dagen. Tom i skallen, som jag var, gick jag över på autopilot och styrde kosan tillbaka mot Pizzerian på Gyllenstiernsgatan. Pizza kändes helt rätt! Jag märkte att jag hade bestämt mig. Först en pizza, sedan skulle jag dra till centralen och ta tåget tillbaka till Uppsala. Där kanske jag kunde ringa en kompis eller så. Möjligen åkte jag bara hem.

”Tjena grabben”, sa pizzabagaren igen, när jag steg in på restaurangen för andra gången. Jag hade alldeles nyss varit där fast det kändes som om det var för flera timmar sen.

”Vad kan jag hjälpa dig med?”

”Jag tar en…” började jag och tittade mot menyn. ”…en… en gyllenstiernan.” Gyllenstiernan var tydligen pizzerians special, en inbakad kebabpizza, som en calzone fast med kebabkött och fefferoni. En sådan hade jag aldrig provat förut och nyfiken som jag var kunde jag inte motstå chansen.

Jag tog en cola till det, betalade och satte mig ner vid ett bord och väntade. De tre människorna som satt här när jag först var in, hade bytts ut mot fyra tonåringar i keps och två knegare i varselkläder. Troligen byggarbetare, men jag kunde inte vara riktigt säker. De snackade högt om två tum fyra och tre tum tre så jag tror min gissning var ganska bra.

Min pizza kom efter ca tio minuter. Jag åt med god aptit och kände att en sådan här kunde jag, absolut, ta flera gånger.

När jag hade ungefär en fjärdedel kvar av min pizza, plingade det till och dörren till pizzerian öppnades. Jag tittade upp. Som om jag inte hade haft nog av hopp och förtvivlan för en dag, vem tror ni kommer in? Jo, in kom Jack Werner, i samma blåa jacka som tidigare, men utan den svarta ryggsäcken. Han gick förbi pizzadisken och fortsatte rakt fram till mitt bord och stannade bredvid mig. Han tittade mig inte i ögonen. Hans hållning gav mig intrycket av att han kanske skämdes eller åtminstone inte riktigt visste hur han skulle bete sig.

”Hej” sa jag. Jag skämdes fan också. Med tanke på hur jag betedde mig alldeles nyss var jag ytterst förvånad över att se honom igen.

”Jag vill be om ursäkt för mitt beteende”, sa Jack. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ju jag som hade betett mig märkligt. Men innan jag hann svara fortsatte Jack.

”Jag var stressad, jag är fortfarande intresserad av din historia”. Nu lät han mera som den Jack jag pratat med på telefonen. Märkligt hur han verkade mycket mer spänd och stressad nu när han då enligt egen utsago inte var stressad.

”Okej” sa jag långsamt och tänkte precis be om ursäkt jag också när Jack öppnade munnen igen.

”Vi kan åka till ett ställe och prata om saken, det går fort”, sa Jack och innan jag ens hunnit fundera över vad han hade sagt, vände han sig om och började gå iväg.

Jag hade fullt sjå att få på mig jackan, men Jack var snabb och hade redan hunnit utanför dörren när sista armen var i. Något besviken på att jag inte hunnit klämma i mig hela pizzan skyndade jag efter. Jag blev tvungen att småspringa för att komma ifatt honom.

”Vart ska vi?”, frågade jag. Jag borde ha känt det där pirret av hopp inför möjligheterna att få med min spökhistoria i podden igen. Men hela dagen hade varit en sådan känslomässig bergochdalbana att jag något luttrad inte vågade ta ut någonting alls i förskott längre. Nej, nu kände jag snarare oro än hopp. Allt kändes så märkligt, och det där med telefonnumret utan abonnemang, jag måste fråga vad det betydde.

”Det går fort”, sade Jack kort utan att sakta in. Inte riktigt det svar jag hade tänkt mig. Han var tydligen inte så pratsam, Jack Werner, så här privat heller, tänkte jag. Jag gick och tryckte på frågan om telefonnumret ett tag och till slut kunde jag inte hålla mig längre.

”Vad var det där med telefonnumret, Jack?” frågade jag. ”Hur gjorde du det?”

”Här”, svarade Jack och stannade framför den öppna dörren på en stadsbuss. ”Jaha”, tänkte jag lite förvånad, ”buss ?”. Jag var inte riktigt bekväm, jag visste inte vart vi skulle och Jack var så fåordig. Allt gick så fort. Dock hade återigen tanken på att få vara med i creepypodden börjat manifesterat sig. Så jag följde Jack in på bussen utan att ens titta vilken busslinje det var vi hoppade på. Jack gick rakt förbi busschauffören och så vitt jag kunde se visade han inte upp något busskort eller så. Själv hade jag ingen aning om hur man betalade på bussarna i Stockholm, men jag antog att man kunde betala med SMS.

”Ursäkta”, sa busschauffören och vände sig bakåt mot Jack Werners rygg. ”du måste betala, OYY!”. Han hade inte betalat. ”Vilken diva”, tänkte jag och vinkade försiktigt med handen framför busschaffisen. ”Jag betalar för båda” sa jag. ”Kan jag betala med SMS?”. Det gick bra. Busschauffören visade hur jag skulle göra och frågade samtidigt något om zoner. Jag höll bara med och fick tillslut betala en summa på någonstans över hundra spänn, tror jag. Mitt fokus var någon annanstans, om man säger så.

När jag till slut betalat vände jag blicken bakåt i den välfyllda bussen. Där, fem säten ner stod Jack med armen utsträckt mot den högra sidan, hans höger alltså. ”Okej” tänkte jag ”fönsterplats”. Jag gick förbi Jack och satte mig vid fönstret. Jack satte sig bredvid.
Han var väldigt speciell, den där Jack Werner, inte alls så som jag fått intrycket av honom när jag lyssnat på Creepypodden eller från när jag sett honom på youtube, till exempel från klipp när han varit med i nyhetsmorgon. Men jag struntade i det nu. Min spökhistorias förestående medverkan i creepypodden överskuggade Jack Werners överraskande excentriska persona. Jag tittade på Jack. Han satt spikrak i ryggen med näsan i färdriktningen. Jag såg honom alltså i precis profil. Insikten började nu sjunka in på riktigt. Jag satt fan på bussen tillsammans med Jack Werner.

Jag måste erkänna att jag var ganska starstruck. Jag hade väntat på den känslan. Jag hade ju, faktiskt, känt så tidigare när jag tänkt på det här mötet. Ofrivilligt fnissade jag till. ”Nej”, tänkte jag, lätt generad. Jag sneglade åt sidan för att se hur Jack reagerade på mitt omotiverade skratt. Han reagerade inte alls. Men han log. Jag började studera hans ansikte. Hans leende nådde inte ögonen och det gav hans ansikte ett konstigt tomt uttryck. Jag rynkade ögonbrynen tankfullt medan jag sakta vred på huvudet och förflyttade ögonens fokus, förbi Jacks profil, över det tomma sätet mot fönsterrutan på andra sidan, fönstret som vetter mot gatan.

Jag stannade tvärt, mitt i rörelsen, och höll andan. Svettpärlor började bryta fram ur pannan på mig och på en millisekund stannade hela min värld. Där, på trottoaren rakt över gatan stod… Jack Werner!

”Vad i helvete”, tänkte jag skräckslagen och flyttade blicken tillbaka mot den Jack Werner som satt axel mot axel med mig, på bussen. Iskall svett började rinna nerför ryggen och jag försökte hålla tillbaka min andhämtning. Luften kom som små pustar genom näsan.

Tankarna yrde i huvudet på mig. Jag tittade tillbaka mot Jack Werner på trottoaren. De såg exakt likadana ut. Sånär som på den svarta ryggsäcken. Den Jack som stod på andra sidan gatan höll en svart ryggsäck i vänsterhanden.

”Satan” tänkte jag och började ifrågasätta mitt förstånd. Jag blinkade, kraftfullt, ett par gånger och vände åter blicken mot den Jack Werner som satt bredvid mig. Hans ansiktsuttryck hade inte förändrats en millimeter. Under vad som kändes som en evighet men som i verkligheten inte kan ha varit mer än några sekunder skiftade jag blicken mellan de två Jack-personerna flera gånger. Den Jack som stod på trottoaren såg ut att ha hörsnäckor i öronen. Det var omöjligt att säga om han också väntade på något eller om han bara stod stilla ändå, men han tittade neråt gatan så jag såg honom i samma profil som den Jack som satt bredvid mig. Fy fan vad surrealistiskt.

Det hade varit ganska lustigt, om det inte var så förbannat otäckt. Jag mådde illa och jag fick kämpa emot för att inte börja kräkas.

Vid det här laget kanske ni har förståelse för att avsnitt från creepypodden hade börjat rulla i huvudet på mig. Rulla, som på en enarmad bandit… Då förstår ni också att den enarmade banditen stannade på ett speciellt avsnitt, eller två. Getmannen.

Inga utav de fysiska attribut som tillskrivs Getmannen hade jag dock kunnat identifiera. Bara tanken på att jag satt där och på riktigt såg det som fullt möjligt att jag skulle kunna sitta bredvid getmannen var ju så verklighetsfrånvänt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Han luktade inte konstigt. Jag kände ingen doft som av elbrand eller metallisk blodsmak i munnen. Han lät heller inte på något sätt annorlunda. Han lät precis som på podden. Men när jag satt där började jag höra ljudet från ”cat-talk” klippet på youtube i huvudet. Jag ville nästan börja gråta.

Jag måste därifrån.

Jag tittade tillbaka mot Jack på andra sidan gatan. Han syntes inte längre. En buss hade stannat emellan oss. Jag vet inte om det var en busshållsplats på den andra sidan gatan också, eller om det bara föll sig så att bussen blev tvungen att stanna just där.

Medan bussen skymde trottoaren på andra sidan gatan, hörde jag hur luftbälgarna på vår buss började pysa. Bussen höjde sig från asfalten, chauffören blinkade ut, och körde iväg.
Nu satt jag och stirrade in i sätet framför mig och funderade i fasa på vad jag skulle säga. Jag vågade knappt titta på den person som satt bredvid mig längre.

”Jag måste säga något”, tänkte jag, och huvudet snurrade på mig. ”Om jag säger att jag är magsjuk kanske?”. ”Eller om jag kort och gott säger att jag egentligen inte har tid att åka någonstans, bara.” Vad fan skulle jag säga?

Någonting måste ha bestämt det åt mig. För plötsligt satte jag handen mot stoppknappen och tryckte till. Jag reste mig halvt och hörde mig säga:

”Nej, alltså, jag har nog inte tid att följa med i alla fall, det blir för sent faktiskt…”. ”Puh”, jag sade något!

”Det går fort”, sade Jack för tredje gången i exakt samma tonläge som tidigare. Om han nu tittade på mig vet jag inte, jag kunde inte förmå mig att titta på honom. Jag reste mig upp helt och trängde mig förbi Jack, ut i gången. Jag ryste när våra knän nuddade varandra.
”Fan, jag måste av!”, min hjärna fullständigt skrek åt mig. Allt jag ville nu var att lägga så mycket avstånd mellan mig och Jack Werner som jag bara kunde.

Jag gick snabbt bak till närmaste utgång. Jag stannade och tog tag i den vertikala ledstången som brukar finnas vid bussdörrar och stirrade ut genom dörrens fönster. ”Stanna då för helvete, bussjävel”, tänkte jag. Jag visste inte om Jack följde efter mig. Jag vågade egentligen inte titta framåt för att se, men jag måste.

Försiktigt vred jag huvudet och försökte att i ögonvrån se om han satt kvar eller om han hade följt efter. Skräcken var att vända på huvudet och stå ansikte mot ansikte med honom igen. Jag gjorde, tack och lov, inte det. Han satt kvar på sätet, men hade flyttat sig ut mot fönstret där jag nyss suttit. Lättnaden över att han inte ställt sig upp och följt efter, var enorm.

Jag höll försiktigt koll på honom i ögonvrån hela tiden tills bussen äntligen saktade in för nästa hållplats. Till slut stannade bussen. Dörrarna öppnades långsamt och jag hörde återigen ljudet av bussens luftbälgar när den sänkte mig ner mot marken. Det lät som frihet.

Just som jag skulle gå av bussen och stiga ner på den mörka asfalten kände jag hur min mobil började vibrera. Plötsligt andades jag kraftigare igen. Kalla kårar skickades som stötar genom kroppen. Utan att titta på telefonen var jag säker på vilket nummer det var som ringde. Jag kunde inte styra mina händer. Jag ville verkligen inte svara men det var som om någon osynlig kraft tvingade mig. Äcklad över min oförmåga att stå emot, tog jag upp min mobiltelefon. Telefonnumret på displayen slutade på… 31.

Jag tryckte på grön lur och satte mobiltelefonen mot örat samtidigt som jag vände mig om. Där i fönstret för det femte sätet på höger sida såg jag den Jack Werner jag nyss suttit bredvid stirra på mig genom glaset. Han hade en mobiltelefon i handen och hans mun formade de ord jag hörde ur högtalaren på min telefon:

”Vi, ses igen, Emil”!

Jag vet att de flesta av er inte har upplevt något spektakulärt oförklarligt själva. En del önskar att ni gjort det, andra bävar över tanken på att göra det. En del av er har gjort det. Jag har gjort det.

Och tror ni mig inte, så fråga bara Jack Werner… Eller, gör inte det förresten…

Okej, jag erkänner: jag är svag för metaberättelser. Historier om vad som hände bakom scenerna, vilka hemligheter som bevarats från skeendena som alla känner till – det som historieböckerna utelämnar. Och jag är dessutom väldigt svag för när metaberättelserna handlar om en plats, produktion eller situation jag själv varit inblandad i.

Lyssnaren Emil Eriksson mejlade för en tid sedan in denna historia under rubriken ”Samtal från Jack Werner”. Jag hade jätteroligt när jag läste den. “Jag må vara partisk, det är kanske svårt att undvika inför en story som innehåller orden ‘Jack Werner’ så många gånger (och till och med med researchade kläder!)”, svarade jag Emil. Men Creepypodden handlar inte om mig, den handlar om skräckhistorier. Att använda Emils berättelse i podden hade känts egocentriskt.

Icke desto mindre vill jag gärna dela med mig av den, om inte annat så för att jag verkligen uppskattar tricket att applicera metaberättelsen på vår egen lilla podd och för att jag tycker referensen till getmannen är finurlig – så varför inte i form av ett blogginlägg? Hoppas ni gillade läsningen, det gjorde åtminstone jag själv. Vilken version av mig det var som gillade den är emellertid upp till er att bedöma…