Staden som försvann

Det sjätte kapitlet i min bok om spökhistorier från internet heter “UVB-76 & verkligheten” och handlar om creepypastor om, i brist på mer konkret beskrivning, verkligheten.

De handlar inte om spel eller teveserier utan om historiska händelser, om din bakgård, om naturfenomen. Kapitlet har fått sitt namn efter nummersändaren UVB-76, en kalla kriget-relik som än i dag sänder sina oförklarliga meddelanden över kortvågen. Såväl jag som journalisten Billy Rimgard har skrivit mer om den kanalen, och de texterna kan ni läsa här och här.

De spökhistorier som cirkulerar på nätet och som tar upp den här sortens ämnen är vidsträckt olika varandra. Vissa berättar om till exempel oförklarliga dödsfall, som de som inträffade 1922 i Hinterkaifeck eller 1959 i norra Sovjetunionen. Andra handlar om märkliga fenomen, som historien om Edward Mordake eller de ännu oförklarade ljuden från världshavens botten.

Ibland behöver det inte ens framställas som läskiga historier, utan bara helt enkelt sjuka små historiska kuriositeter, för att få spridning. En lista som jag publicerade på min Tumblr-blogg, under rubriken “Huge compilation of creepy Wikipedia articles“, är inte mer än just en lista över läskiga artiklar på Wikipedia – och den har fått stor spridning. Vi älskar de sjukare kapitlen i våra historieböcker.

Ur denna typ av mylla kommer dagens creepypasta – som cirkulerar på nätet under rubriken “The Disappearance of Ashley, Kansas”. Den brukar illustreras av denna bild:

Försvinnandet av Ashley, Kansas.

Någon gång under natten den 16 augusti 1952 upphörde den lilla staden Ashley, Kansas, att existera. Klockan 03.28 på morgonen den 17 augusti 1952 noterades en jordbävning med magnituden 7.9 av United States Geological Survey. Jordbävningen märktes genom hela staten, och i stora delar av mellanvästern. Dess epicentrum uppmättes till att ligga direkt under Ashley, Kansas. När myndigheterna anlände till vad som hade varit bondesamhällets utkanter möttes de av en pyrande, glödande klyfta i marken, 900 meter lång och nästan 500 meter bred. Klyftans djup kunde aldrig uppmätas.

Efter tolv dagars sökoperation i hela staten gav Kansas State Government klockan 21.25 på kvällen den 29 augusti 1952 upp försöken att återfinna de 679 personer som hade bott i Ashley, Kansas. Samtliga 679 invånare antogs ha dött. Klockan 02.27 på morgonen den 30 augusti 1952 noterade en jordbävning med magnituten 7.5 av United States Geological Survey. Dess epicentrum uppmättes till att ligga direkt under vad som förut hade varit Ashley, Kansas. När myndigheterna anlände till platsen vid 05.32 kunde de rapportera att klyftan i marken hade slutit sig.
Under de åtta dagar som ledde fram till att Ashley, Kansas, och dess 679 invånare försvann rapporterade dussintals av dem in bisarra och oförklarliga händelser, så även kringliggande samhällens ordningsmakter.

Klockan 19.13 på kvällen den åttonde augusti 1952 rapporterade en bosatt vid namn Gabriel Johnathan in märkliga syner i skyn ovanför Ashley. I samhället självt fanns inte myndigheterna representerade, utan samtalet gick till polisstationen i den närliggande orten Hays. Gabriel redogjorde för vad som verkade vara en ”liten, svart öppning i himmeln”. Inom de kommande femton minuterna blev polisstationen i Hays nerringd av dussintals samtal, alla med rapporter om samma fenomen. Fenomenet noterades inte av något kringliggande samhälle. Ett beslut fattades om att skicka en poliskonstapel till Ashley morgonen därefter för att undersöka saken.
Klockan 07.54 på morgonen den nionde augusti 1952 kontaktade poliskonstapeln Allan Mace sin hemstation i Hays över polisradion. Han rapporterade att han åkt vilse, trots att han följt den enda vägen som gick till Ashley. Enligt hans rapport ”fortsatte vägen som vanligt, men slutade på något sätt i Hays”. Konstapel Mace underströk att vägen aldrig svängde av eller krökte sig åt någotdera hållet. Klockan 09.15 skickades sju av ortens tio polisbilar ut för att undersöka situationen, och samtliga kom till samma slutsats. Den enda vägen som ledde till Ashley hade slutat leda till Ashley och ledde nu istället tillbaka till Hays. Telefonsamtalen hade under tiden fortsatt strömma in till polisstationen i Hays, alla med rapporter om att den svarta öppningen i himmeln fortsatte växa i storlek. Alla som ringde rekommenderades att stanna inomhus och inte lämna bostaden om det inte var absolut nödvändigt.

Klockan 20.17 rapporterade fru Elaine Kantor hennes grannar, herr och fru Milton och deras två barn Jeffery och Brooke, som saknade. Enligt fru Kantors telefonsamtal hade familjen Milton försökt lämna samhället i sin bil tidigare samma kväll. De återkom aldrig. Myndigheterna i Hays kunde aldrig rapportera att varken bilen eller någon av dess passagerare kommit längs vägen från Ashley.
Klockan 07.38 på morgonen den tionde augusti 1952 rapporterades det från Ashley i telefonsamtal till polisstationen i Hays att samhället försjunkit i totalt mörker. Solen hade aldrig gått upp. Klockan 10.15 på förmiddagen flög en helikopter från Topeka, Kansas, på begäran av myndigheterna i Hays, över området där Ashley, Kansas, låg. Samhället kunde inte observeras från luften.

Klockan 12.43 på eftermiddagen den elfte augusti 1952 ringde fröken Pheobe Danielewski in till polisstationen i Hays. Hon rapporterade att dottern Erica hade börjat konversera med sin far, som avlidit tre år dessförinnan i en olycka kopplad till rattfylleri. Till yttermera visso rapporterade fröken Danielewski att Erica försökte lämna hemmet och gå ut i mörkret, för att ”göra dem sällskap”. Under de följande tolv timmarna inkom ytterligare 329 telefonsamtal till polisstationen i Hays, alla med rapporter om liknande fenomen kring stadens barn.

Den följande morgonen, den tolfte augusti 1952, blev situationen mycket besvärlig. Under natten hade samtliga 217 barn i Ashley, Kansas, försvunnit. Sammanlagt 421 telefonsamtal inkom till polisstationen i Hays. I brist på bättre råd rekommenderades alla som ringde att stanna inomhus och undvika alla försök att återfinna de saknade barnen.

Klockan 17.19 på eftermiddagen den 13 augusti 1952 rapporterade åldringen Scott Luntz in en avlägsen men tilltagande eld i syd. Enligt hans beskrivning tycktes elden förvandla mörkret till ett ”ljusstarkt rött och orange sken som tycktes fortsätta långt upp i himmeln”. Under resten av dagen fortsatte telefonsamtalen att inkomma med rapporter om att elden inte bara rörde sig norrut, utan också tycktes ”komma ur den svarta himmeln”. Elden noterades inte av något kringliggande samhälle eller deras myndigheter.

Dessa rapporter fortsatte till klockan 00.09 på morgonen den 14 augusti 1952. I det sista telefonsamtalet, som kom från en herr Benjamin Endicott, uppgavs att elden i himmeln nu växt sig så stor att samhället tycktes bada i dagsljus. Telefonsamtalet slutade abrupt:

(UR TELEFONSAMTAL FRÅN BENJAMIN SHERMAN ENDICOTT)

Benjamin: Vänta en stund… vänta…
(Tystnad)
Benjamin: Jo, nu, jag ser något. Det är i söder. Det ser ut som–

[TELEFONSAMTAL BRYTS]

Nästa telefonsamtal skulle inte komma förrän kvällen nästa dag.

Följer gör en fullständig transkription av det sista telefonsamtalet som inkom till polisstationen i Hays från Ashley, Kansas. Det inkom klockan 21.46 på kvällen den 15 augusti 1952. I inspelningen talar poliskonstapel Peter Welsch, och uppringaren har identifierats som fröken April Foster.

[TELEFONSAMTAL MED APRIL FOSTER INLEDS]

Konstapel Welsch: Hays polisstation.
(Dämpat brus)
Konstapel Welsch: Hallå?
Foster: Ja…. Ja, hallå?
Konstapel Welsch: Fröken, vem talar jag med?
Foster: Jag heter April, April Foster. (Hostning) Snälla. Snälla, hjälp mig.
Konstapel Welsch: Vad är det som händer, fröken?
Foster: I natt… De kom tillbaka i natt.
Konstapel Welsch: Fröken, jag föreslår att ni–
Foster: De kom tillbaka i natt! (Snyftningar)
Konstapel Welsch: Snälla fröken, lugna ner er och tala tydligare. Vad hände? Vem kom tillbaka?
Foster: (Snyftningar) Alla.
Konstapel Welsch: Alla?
Foster: De kom allihop, med elden.
Konstapel Welsch: Vad menar du, allihop?
Foster: Min son… Jag såg min son i natt. Han gick… Han gick nerför vägen. Han var bränd. Herre gud, han var bränd!
Konstapel Welsch: Fröken, jag–
Foster: Han dog i fjol. Han växte upp med mig, bara han och jag. Jag brukade säga åt honom att akta sig för bilar när han cyklade. Men han lyssnade aldrig.
Konstapel Welsch: Fröken, jag förstår inte riktigt vad ni säger. Ni menar att allihop kom tillbaka?
Foster: För helvete, hör du vad jag säger? Allihop. Allihop kom tillbaka. Alla som dog eller försvann är här igen. Och de letar efter oss! (Snyftningar) Han… han sa ”Mamma, jag mår bra nu! Titta, jag kan gå igen! Var är du, mamma? Jag vill träffa dig!” (Snyftningar)
Konstapel Welsch: … Fröken, var är du nu? Är du i säkerhet?
Foster: Jag gömmer mig. Som alla andra. Vi såg dem komma gående på fälten… och… några öppnade sina dörrar för dem. Herre gud, deras skrik. (Paus) Jag vet inte vad som hände med dem. Men deras hus började brinna och… föll samman. Jag har dragit ner mina gardiner. Jag gömmer mig i garderoben nu och– (Tystnad)
Konstapel Welsch: Fröken, är allt bra? Är du kvar?
Foster: (Tystnad)
Konstapel Welsch: Fröken?
Foster: (Glas krossas) Åh herre… gud.
Konstapel Welsch: Fröken?
Foster: Något kom just in. (Dämpade skrik)
Konstapel Welsch: Fröken, var så tyst du kan. Gör inte ett ljud.
Foster: (Dämpat: “Mamma… mamma?”) (Snyftningar) Han kom in.
Konstapel Welsch: Var blick stilla. Lägg inte på.
Foster: (Dämpade fotsteg. Dämpat: “Mamma? Mamma, var gömmer du dig?”)
Konstapel Welsch: Var bara tyst.
Foster: (Tunga fotsteg. Skratt. Dämpat: ”Jag hittade dig, mamma!”)
(Obestämda skrikljud och oväsen).
Konstapel Welsch: Fröken? Fröken?!

[TELEFONSAMTAL BRYTS]

Följande morgon, klockan 06.55, nådde myndighetsrepresentanter från polisstationen i Hays fram till platsen för samhället Ashley, Kansas. Allt som återstod var en pyrande, glödande klyfta i marken.

Tidigast publicerad på nätet: På Creepypasta Wiki, 7 april 2012.
Författare: Okänd.
Min kommentar: Den här historien har sannolikt gått runt på någon av chan-bildbrädena innan den till slut hamnade på Creepypasta Wiki, genom försynen av användaren CoasterKid. Kort efter att den publicerades där dök den upp på Reddits största forum för spökhistorier, r/nosleep, och lästes in som ljudinspelning på Youtube av profilen MrCreepyPasta:

Den dramatiserades även i ett avsnitt av podcasten Nosleep i juli 2012.