Mästerverket

Jag har legat stilla i flera timmar nu. Klockan är fem över halv sex på morgonen, och det är inte mycket annat jag kan göra. Och vet du vad det värsta är? Det är att jag är i samma rum som mina föräldrar. De stirrar på mig, och jag kan inte låta bli att titta tillbaka och anstränga mig för att inte gråta eller skrika. Deras blickar är glasartat riktade mot mig, och deras munnar är vidöppna. Lukten av blod är stark och jag känner mig paralyserad av skräck.

Grejen är att samma sekund som jag gör ett tecken på att jag har vaknat, samma sekund är det kört för mig. Jag kommer dö och ingen finns i närheten för att rädda mig. Den enda möjliga räddningen är om jag hoppar upp och rusar mot dörren, ut ur huset och sedan skriker på hjälp i förhoppningen att någon granne ska höra. Det är riskabelt, men om jag stannar här kommer jag definitivt dö. Han väntar på att jag ska vakna, och se hans mästerverk.

Nu undrar du kanske vad det är som händer. Ja, ibland tenderar jag att gå händelserna förväg.

För kanske tre timmar sedan hörde jag skrik från andra sidan huset. Jag gick upp, och skulle kolla var ljudet kom ifrån, när jag insåg att jag behövde gå på toaletten. Och istället för att göra det vettiga, att strunta i det och istället undersöka skriken, gick jag faktiskt på toaletten. Sådan dumhet hade kunnat resultera i min död, där och då. Men efter att ha gjort det jag skulle tittade jag utanför badrumsdörren, och såg blod på mattan. Jag blev orolig och sprang tillbaka till mitt rum, och gömde mig under täcket som den fega fjant jag är. Jag försökte somna om, och intalade mig att det bara hade varit en väldigt levande dröm eller något.

Men så hörde jag min sovrumsdörr öppnas. Som det lilla rädda barn jag är kikade jag fram från under täcket, och såg någonting släpa in mina döda föräldrar i rummet. Det jag kan säga säkert är att det där som släpade på dem inte var någon människa. Den saknade hår och kläder, och verkade inte heller ha några ögon. Den var böjd och krum, som en grottman. Men den var också mycket smartare än en grottman. Den visste vad den gjorde.

Den satte pappa på fotändan av min säng och riktade hans ansikte mot mig. Sedan satte den mamma i stolen, även hon vänd mot mig. Därefter började den gnida sina händer mot väggen, insmorda med blod, och ritade en cirkel med en stjärna inuti. Till slut krafsade den in något jag inte kunde urskilja i mörkret på väggen. Man skulle kunna säga att varelsen hade gjort sitt mästerverk.

Den lade sig sedan under min säng, redo att slå till.

Det läskigaste är att mina ögon nu har vant sig vid mörkret, och att jag kan läsa meddelandet den skrev på väggen. Jag vill inte titta dit, för det är hemskt att tänka på vad det kan vara. Men jag känner att jag måste se vad det står innan jag dör.

Jag kikar mot varelsens mästerverk…

“Jag vet att du är vaken”

Faktaruta:

Tidigast publicerad på nätet: Sannolikt den 14 november 2009.
Författare: Sannolikt DeviantArt-användaren Supermans-Son (även om hen anklagas för plagiat i kommentarsfältet).
Min kommentar: Den här historien bär, mer än många andra creepypastor, sagans prägel. Den är berättad på ett sätt som är både där, närvarande i storyns nu, men samtidigt som med eftertankens kranka blekhet kan beskriva vad som gick snett. Den enorma cirkulation som historien fått, i såväl text- som skärmdumpform, bör nog ses mer som uppskattande av en god spökhistoria än som något som går att tolka folkloristiskt. Historien är inte med i min bok, men om den hade varit det så hade jag lagt den i kapitel sex, “UVB-76 & verkligheten”. Dess motiv, skildrat ur ett barns oförstående och maktlösa perspektiv, går igen i flera av historierna där.

Uppdatering, 29/11-14:

En kille har startat ett Youtubekonto som heter MrCreepySwede, där han på nedtonad göteborgska läser in creepypastor på svenska. Örongodis för den som hellre än att med datorns onaturliga ljus kastat över ansiktet läser historierna sitter i mörkret med hörlurar och darrar!

Glädjande nog för mig har han valt flera av mina översättningar, och här är hans version av historien ovan: