Har ni någonsin haft känslan av att vara betraktad av något omänskligt. Eller… ondskefullt? I så fall, skulle du kunna beskriva hur stark den känslan var, på en skala från ett till tio?
Jag skulle nog säga att min upplevelse från tidigare ikväll var en åtta på den skalan.
Klockan var 22 och jag körde hem från mina föräldrars hus. De bor bara sådär 10 minuters biltur från mig, men oj vilken skillnad 10 minuter kan göra. Ute hos dem finns inga gatuljus och det känns som att vara ute i vildmarken. Tänk er Norrbotten mitt i vintermörkret, och lägg till det mitt briljanta beslut att köra hem via en genväg i skogen. Samma skog som jag för övrigt krockade med en älg i för bara några månader sedan, en händelse som ledde till att mina julklappspengar gick upp i rök. Det är som ett oavbrutet riksmöte för älgar där ute.
I alla fall, jag skumpade fram på den där isiga vägen i halvfart och stirrade mig vindögd på vägen för att undvika att köra in i någon fyrbent olyckshändelse, när jag plötsligt förblindades av strålkastarna på en annan bil. Den var minst 800 meter bort, men hade helljuset på.
När jag kom närmare såg jag att det var en liten lastbil som stod parkerad vid sidan av skogsvägen. Och dess varningslampor var tända.
Jag saktade ned och försökte se om den kanske också hade kolliderat med en älg. Resultatet av en älgkrock är enkla att se: en sabbad kofångare, sprucken framruta, avslagna backspeglar och så naturligtvis ett älgkadaver.
Men när jag åkte upp jämsides med lastbilen såg jag inga sådana skador. Väl utanför strålkastarljuset upptäckte jag dock att den hade ett hästsläp, med röda baklyktor som blinkade i takt med lastbildens varningslampor. Jag drog ner fönstret på bilen för att prata med vem det nu var som satt i lastbilens förarsäte, men upptäckte att den var tom.
– Hallå, ropade jag. Ingen svarade.
Då hörde jag krafsandet. Och dunsandet. Det lät som att någon slog en upp-och-ned-vänd bunke i golvet, och kom från bakom hästsläpet. Jag böjde mig fram, ut ur fönstret, och såg ett rep som knutits fast om ett handtag på sidan av hästsläpet. Det försvann runt bakom hörnet, men jag såg det röra sig upp och ned, som om något drog i det där bakom.
Jag kröp långsamt fram med bilen och kikade runt hörnet.
Plötsliga rörelser mitt i den stilla tystnaden överraskade mig. Sedan insåg jag vilken idiot jag var.
Repet gick till en hästsele, som såklart satt på en häst. Den stora bruna fålen krafsade och stampade oroligt i marken, stående en bit från vagnen med repet sträckt mellan sig själv och handtaget där det knutits fast. Den stod vid diket som löpte längs med vägen, och frustade mot mig när jag gled närmare i bilen. Jag tänkte att jag förmodligen skrämde hästen och stängde av mina egna strålkastare.
Den stampade vidare.
Snön i marken kring hovarna hade slängts iväg, och tjälen hade skrapats upp och stänkt över snötäcket. Han hade stått där ett tag.
– Hallå, ropade jag igen, den här gången helt säker på att få ett svar från någon i mörkret som låg över åkern på andra sidan diket. Men det förblev tyst.
Jag mötte hästens blick igen. Ånga kom från dess frustande näsborrar. Sedan vände jag blicken mot dess hovar igen.
Jag är inte medlem i Gröngölingarna, men det är ganska lätt att pussla ihop ett händelseförlopp i spåren man ser i nyfallen snö. I de röda flämtningarna från hästsläpets baklyktor kunde jag tydligt se stövelspår längs släpet, spår som tydligt kom från förarsätet. De svängde runt hästsläpets hörn och gick ned i diket, och sedan syntes de marschera upp på andra sidan igen. Då hade de dessutom sällskap i snön av spår av hovar.
Den här lastbilschaufförens häst hade förmodligen flytt från ladan där den brukade stå, och nu hade han åkt iväg för att hämta hem den.
Sedan betraktade jag snön mellan hästen och släpet närmast mig. Jag såg en massa spår där, men de gick inte i någon bestämd riktning. De verkade vara utspridda över marken, som om personen hade hoppat omkring från en fot till en annan. Och mitt mellan dem såg jag… andra spår.
De såg lite ut som ett fredstecken, utan den där cirkeln runtom. Som ett Y med ett lite längre streck som stack upp mellan klykorna. Något sulavtryck såg jag inte, men varje enskild ”tå” var säkert någon decimiter tjock. Vid den bakre ändan av varje avtryck i snön fanns det ett litet hugg. Inte riktigt ett spår, utan mer som om det var en spets som hade stuckits ned. Som en klo, liksom.
De där avtrycken var tillsammans med stövelavtrycken slumpartat utspridda över snön. Det verkade som att vem det än var som bar stövlarna hade tvingats passera det andra, ”djuret”, för att nå tillbaka till förarsätet. Men stövelavtrycken gick inte tillbaka till förarsätet, utan ut ur röran av avtryck sprang de istället i en rak linje iväg, bort från lastbilen och hästsläpet och ut ur ljuskäglan. De sträckte sig med långa mellanrum emellan vart och ett av avtrycken, in i det oavbrutna mörkret som sänkte sig ända fram till Jokkmokk, några mil bort.
Ovanpå stövelavtrycken, i ett sicksackmönster kring den raka linjen, löpte de djuriska kloavtrycken. Mellanrummet mellan dem var minst lika långt som mellan vart och ett av stövelavtrycken. Med andra ord, hack i häl.
Den röda ljuskäglan från hästsläpets baklyktor fick den vita snön att lysa rött i mörkret. Men jag är övertygad om att de mörkare fläckarna av rött i snön, utspridda här och där bland avtrycken, inte var en produkt av min fantasi. Jag slängde en blick till på den fortfarande upprörda hästen, och i det skumma ljuset tyckte jag mig också se några mörkare streck i pälsen.
Jag är ingen idiot. Jag tänkte inte stanna här och leka skräckfilmsoffer. Jag började rulla iväg från lastbilen och dess släpvagn, och slog på helljusen igen. Men i backspegeln såg jag hästens blick fäst vid min bil. Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett ett djur ha det uttrycket förut, som av en hemlös i skymningen som inte fått ett öre på hela dagen.
Jag ville trycka gasen i botten, men avtrycken längs vägen löpte vid sidan av min bil och jag kunde inte slita blicken från dem. Några meter från där den röda ljuskäglan tog slut syntes ännu ett tillplattat område i snön, avtrycken från någon sorts slagsmål, och ytterligare några mörkare fläckar. Därefter tog stövelavtrycken vid igen, och fortsatte sin språngmarsch längs vägen, åt motsatta hållet från lastbilen.
Men vid sidan av den tillplattade snön syntes något annat – det större avtrycket av en kropp. Avtrycket var stort som av en vuxen man, men vid dess båda sidor stack någon sorts… former ut. De var breda och lite skrynkliga, som av en person med jacka på sig som lagt sig ned på rygg med händerna utsträckta. Kring dem hade snön sprätts upp, som om formerna hade tryckts ut från själva kroppen. Detta avtryck hann jag bara få en snabb överblick av, men jag svär att det såg ut som jag beskriver det. Det låter som en snöängel, men att jämföra avtrycket med det skulle kännas fel.
Jag började rulla fram lite snabbare men var tvungen att hålla hastigheten nere så att hjulen inte började spinna vilt. De tretåiga avtrycken kom tillbaka efter det stora avtrycket i snön, löpte fram några meter, och sedan… tog de slut. Stövelavtrycken fortsatte i ytterligare tio meter, för att sedan upphöra de också.
Jag stannade upp med bilen. Inte för att jag verkligen kände att jag ville, utan bara för att min hjärna behövde processa vad jag såg.
Två spår av avtryck i snön, ett från en människa och ett som uppenbarligen inte var från en människa, och båda tog bara slut. Ingen kursändring, inga långa skutt, ingenting. Ren, orörd snö vid alla sidor.
Jag vände mig villrådigt om för en sista blick på lastbilen. I sfären av rött ljus såg jag släpvagnen och hästen, som fortfarande verkade stirra på mig. Men så plötsligt vände den sitt huvud uppåt, och jag såg något förändras i bilden. Ljuskäglan tycktes studsa mjukt, bara en liten vinkling nedåt och så upp igen. Som om något för ett ögonblick sänkte ned sin tyngd över vagnens fjädring. Hästen stirrade upp mot mörkret ovanför hästsläpet, ditt ljuset inte nådde, och började kämpa hårdare mot repet den stod fastbunden ännu hårdare. Hårdare än jag någonsin sett ett djur kämpa.
Mina däck spann vilt i snön innan de tog fäste i vägen.
Det var där och då jag hade min upplevelse som jag skulle ha graderat åtta på den där skalan. Jag vet inte hur många gånger på vägen hem jag var nära att sladda ned i diket. Vid ett tillfälle åkte bilen fram längs vägen sidledes. Men av någon sorts kombination av tur och ren viljestyrka undvek jag att fastna i vägen, och nu står jag på min garageuppfart. Det är mitt i natten, och där inne vet jag att alla sover.
Jag önskar att jag inte hade glömt fjärrkontrollen till garagedörren hemma. För det jag känner just nu är otvivelaktigt en tia.
Lampan vi alltid har tänd över verandan lyser upp en bit av hustaket. Den nyfallna snön är obruten runt omkring. Men i ett hörn av taket, ett hörn som bara nätt och jämnt ljuset når, ser jag ett tydligt avtryck av något. Något jag förmodligen inte behöver beskriva för er.
Dörren till mitt hus är tio meter bort från min bildörr. Tio meter.
Jag tror jag kommer sova i bilen inatt.
Creepypasta från 4chans /x/-forum, enligt denna skärmdump från mina samlingar tidigast publicerad av signaturen “Lasergoose” i februari 2011. Tycks ha publicerats bara några minuter därefter på forumet Gaia Online. Har även publicerats av användaren sleeplessorion på Reddits underforum r/nosleep i december 2013. Jag har i översättningen gjort vissa förändringar för att anpassa historien efter svenska förhållanden.
Varför just några mil utanför Jokkmokk, av alla ställen?