Vampyrmordet vid S:t Eriksplan

Ett av Stockholms fortfarande olösta mordfall inträffade på valborgsmässoafton 1932 i ett hus i Atlasområdet.

Så inleder Stig Linnell historien om det märkliga och ouppklarade mordet på 32-åriga Lilly Lindeström, som inträffade i hennes bostad vid S:t Eriksplan. Berättelsen återkommer i hans bok Stockholms spökhus från 1993, en bok jag har vuxit upp med och som jag rekommenderar alla stockholmare att läsa. Det är lokalhistoria i kombination med mysrys när de tu är som bäst.

Vi möter Lilly i bokens mer morbida kapitel, om samtida stockholmsk brottshistoria. I korthet begicks mordet på Lilly Lindeström ha av en man som köpte sex av henne. Lilly var hemma hos väninnan Karin i samma hus när mannen ringde, och bad att få träffa henne. “Jag kände igen hans röst, men kan inte placera den”, säger Lilly till Karin, men hon går ändå med på att träffa mannen.

I en artikel i kriminalmagasinet Misstänkt från februari 2010 beskrivs fallet:

Senare under kvällen ringer Lilly på Karins dörr en trappa ned. Lilly är glad och avspänd och vill låna preventivmedel, eftersom ‘killen har kommit’. Visslande försvinner hon upp i trapphuset. Det är sista gången som någon, förutom mördaren, ser Lilly Lindeström i livet.

Två dagar går, Karin får inte tag på Lilly, blir orolig och ringer polis. När de bryter sig in i Lillys etta hittar de henne på en lågsoffa, död, med huvudet inslaget. På hennes kropp hade mördaren staplat två kuddar, och i övrigt var allt i lägenheten i sin ordning.

Det enda som sticker ut i den välstädade lägenheten som saknade spår av strid, var en såsslev som hade vikts in i en handduk i köket. Såssleven hölls länge hemlig, men enligt Linnell var det när Aftonbladets kriminalreporter Börje Heed år 1950 intervjuade den då pensionerade brottsplatsutredaren John Berg som dess existens avslöjades. Berg visade hur sleven hade rödbruna fläckar i botten.

“Vi funderade länge på vad gärningsmannen kunde ha använt såssleven till”, sa Berg. “Men det finns nog bara en tänkbar teori, fast man tvekar att tänka tanken ut.”
Teorin var att mördaren använt såssleven för att dricka av sitt offers blod.

Bergs groteska teori om det vidriga mordet vann efter att den föreslogs mycket gehör, och fångade fantasin hos 50-talets svenskar. Enligt magasinet Misstänkt slås den förvisso sönder och samman i Carl Olof Bernhardssons bok Mordkommissionen efterlyser från 1963, men det var alltså inget som påverkade Stig Linnell när han skrev sin spökhistoriesamling 30 år senare.

Nå, så varför är denna utvikning i Stockholms mörka historia något som dyker upp i en blogg om spökhistorier från internet? Jo, för att i maj 2012 dök berättelsen om Lilly upp igen. Men då i dramatiserad form – och publicerad på Creepypasta Wiki.

Hon hette Lilly, och bodde i Stockholm, Sverige. Hennes bostad låg i ett pittoreskt gammalt hus i Atlasområdet, och hon hade ett bra liv med mycket utekvällar bland intressanta människor. Eftersom hon var pank fick hon dock börja jobba halvtid som prostituerad. Efter att framgångsrikt ha gjort det i några dagar började konstiga saker hända den första maj.

Hon kom hem sent den kvällen. När hon famlade längs väggarna i mörkret för att hitta lampknappen strök hennes hand mot något kallt och mjukt mitt i rummet. Uppskrämd letade hon vidare efter lampknappen, men när hon hittade den kunde hon inte se något konstigt där. Hon satte sig på sin soffa i några ögonblick för att hämta andan, men drabbades då av en plötslig bultande huvudvärk. Hon hade aldrig haft migrän förut, men antog att detta var ett just sådant anfall, och glömde av upplevelsen i mörkret.

När hon vaknade nästa morgon kände hon sig fortfarande utpumpad och trött. Huvudvärken hade nästan gått över helt, men när hon kastade en blick i spegeln såg hon en stor bula i hennes tinning. Hon tänkte att hon antagligen slagit i huvudet när hon sov, och försökte sedan tänka på något annat. Planen att gå ut den dagen fullföljde hon. Även denna kväll kom hon hem sent, och med kvällen innan i färskt minne fokuserade hon på att snabbt hitta lampknappen. Därefter var allt som vanligt, och hon kände sig dum över att ha varit så rädd. Hon koncentrerade sig på att titta på teve, som sände gamla repriser, och snart hade hon somnat.

Abrupt vaknade hon av att huvudvärken från kvällen innan återkom, den här gången ännu mer intensiv. Hela hennes huvud dunkade, och hon tyckte nästan hon kunde känna blodsmak i munnen. Natten förflöt men huvudvärken stannade kvar, och blev mer och mer outhärdlig. När Lilly gick för att ta en huvudvärkstablett smakade vattnet konstigt, nästan metalliskt. Hon spottade ut det i vasken och stelnade av skräck. Istället för det vatten hon hade tagit en sipp av var det blod som rann ner i avloppet.

Hon tog ett instinktivt steg bakåt och stoppade in ett finger i munnen, för att försöka hitta någon sorts skärsår eller annan förklaring till blodet. Inget fanns att hitta och hon kände sig mer och mer förvirrad. När hon svalde kände hon metallsmaken i munnen avta, men samtidigt växte huvudvärken i intensitet. Den tryckte mot baksidan av hennes ögon, och blev så överväldigande att hennes synfält blev suddigt. I köket kunde hon plötsligt vagt urskilja en lång, blek man, stående mitt i rummet. Han började gå mot henne, och Lilly hörde en kvinna skrika av lycka, ett skrik som snabbt gick över i vrål av smärta och fruktan. Skräckslaget snubblade hon tillbaka till vardagsrummet, och svimmade på den lilla soffan.

När hon vaknade nästa morgon försökte hon avfärda den föregående kvällens upplevelser som en mardröm till följd av huvudvärken, men det gick knappt. Den hade känts så verklig, och hennes bula i tinningen hade växt till sig. I ett försök att fly den klaustrofobiska situationen gick hon runt bland olika populära turistställen i Stockholm, men kände sig stel och iakttagen. I förhoppningen om en lugn kväll gick hon hem tidigt. Vid 19-tiden fick hon ett samtal av vännen Minnie, som frågade om hon fick komma över. Minnie väntade inte ens på svar, utan sade att hon skulle komma på en gång och lade på.

Minnie knackade på, Lilly släppte in henne och de började prata som gamla vänner gör. De hade pratat i en halvtimme när telefonen ringde igen. Lilly svarade självsäkert, i tron att det skulle vara en ny kund för hennes sidoverksamhet. En mansröst hördes i telefonen. Han undrade om hon hette Lilly. Minnie sade att det var lika bra att bjuda upp honom, och Lilly instämde gladeligen. När mannen kom in genom dörren flämtade hon dock till. Han såg exakt ut som den suddiga figur hon sett den föregående natten: lång och blek. Men han var vänlig och fann sig lätt i deras konversation. Han hade lite att dricka med sig, och de kände sig snart lite onyktra allihopa.

Mannen föreslog en runda sanning eller konsekvens, och de två väninnorna, som kände sig som fnittriga tonåringar igen, instämde i att det var en utmärkt idé. Snart hamnade Lilly och mannen ensamma i hennes sovrum. En halvtimme senare kom de på att Minnie satt ensam ute i vardagsrummet, men när Lilly gick för att titta till henne verkade hon ha gått därifrån på eget initiativ. Lilly log och gick tillbaka in i sovrummet.

Klockan nio den kvällen var Minnie säker på att mannen skulle vara klar med vad han kom för, och ringde Lilly för att höra om hon ville gå till parken. Hon svarade dock inte i telefonen, och kom inte heller till dörren. Minnie antog att mannen var kvar ändå, och lämnade dem i fred. Men nästa dag gick det inte heller att få tag i Lilly, och den tredje dagen blev Minnie orolig och ringde polisen. De bröt sig in i hennes lägenhet och hittade Lilly liggandes död, med ansiktet ner i den lilla soffan. Hennes huvud var inslaget och små, små sår täckte hennes kropp. Man kunde även notera små skärsår i hennes hud, och på vissa upptäcktes mänsklig saliv. I övrigt var hela lägenheten pedantiskt städad. Lillys kläder var prydligt ihopvikta, och hennes säng var bäddad.

Källa: Based on a true story av anonym författare, publicerad av användaren mitsyanna den 24 maj 2012 på creepypasta.wikia.com.

Låt oss först nämna det uppenbara: Personen som skrev den här historien är inte inläst på själva händelsen, verkar inte känna till Stockholm, och har inte heller riktigt tänkt igenom berättelsen innan hen skrev den. År 1932 fanns det ingen teve som kunde sända repriser i Stockholm, och i originalversionen (det vill säga inte i min översättning, ovan) är det plötsligt ett hotellrum som Lilly bor i. Dessutom stämmer inte beskrivningen av hur väninnan och Lillys kommunikation såg ut innan mordet överens med verkligheten.

Icke desto mindre är det fascinerande att någon upptäckt mordet på Lilly, och bestämt sig för att själv skapa en alternativ berättelse bakom händelsen. Creepypastan dyker upp i maj 2012, och kanske ligger förklaringen i att Leif GW Persson i ett avsnitt av Veckans brott i mars samma år diskuterade mordet, men det är bara en gissning. (Nämnas bör dock att Persson i det avsnittet avfärdade fläckarna i såssleven, och antog att Lilly i själva verket hade känt sin baneman.)

Hur som helst har alltså någon tyckt sig se bördig jord för en spökhistoria i händelsen, och bestämt sig för att skriva den på engelska för att få maximal spridning. Det säger något om den creepypastaläsande unga svensken, som inte nöjer sig med eventuella landsmän som läsare utan vill nå längre ut. Och som dessutom tar sig friheten att dramatisera verkliga händelser.

Fakta är att det är få unga svenskar som i dag vet vad som hände på S:t Eriksplan 1932, men också att den intresserade läsaren kan googla sig till att ett mord faktiskt begicks där och då, motsvarande ungefär denna story. Det skänker trovärdighet – och ett kusligt ramverk för historien. När Facebooksidan “Paranormal and myths” i juni 2012 publicerade creepypastan skrev en ung fan att han ville “läsa mer historier från verkligheten”, och att han var “så fascinerad av dem.”

Lilly lever alltså kvar. Hos mig på grund av Stig Linnells bok från 1993, hos andra på grund av en föga sanningsenlig men fantasirik tolkning av händelsen på nätet. Vem hennes mördare var vet vi inte, än i dag.