Anasis getmansberättelse

Förra avsnittet av Creepypodden handlade om getmannen. I avsnittets inledning berättar jag om “Anasis Goatman Story”, en creepypasta som förvandlat ett kattklipp på nätet från gullig skrattfest till en skräckupplevelse för många. Vi bestämde oss dock för att inte ha med själva creepypastan i avsnittet, eftersom den var lite för lång och krånglig för att läsa upp.

Många lyssnare hade dock önskat den, varför jag nu publicerar den i sin helhet.

Den handlar om “Anasis”, en 16-årig kille i USA, som åker för att hälsa på sin släkt i Huntsville, Alabama. Där äger de en del mark, på vilken de brukar åka och campa. En märklig doft av ozon, som innan en storm, stör dem en smula innan de stöter på en tonåring och hans pappa. Pappan är ute och letar efter “ett stort djur” som de har hört ska hänga i området, men låter sin tonårige son stanna kvar för att hänga med Anasis och hans kusiner. Så här berättar Anasis:

Allt eftersom börjar vi spela fotboll och ha det kul, jag, den nya killen (som heter Tanner), fem av mina kusiner och fyra av deras vänner. Fem tjejer, sex killar, och vi är alla mellan 15 och 17 år gamla.

Så höll vi på tills dagen började gå mot sitt slut, då vi gick tillbaka till vårt läger. Trots att husvagnarna båda hade pentryn bestämde vi oss för att göra upp en lägereld. Tanner sa att han skulle sticka hem och fråga om han fick campa med oss, och min kusin Rooster och en av tjejerna hängde med.

Klockan var ungefär sju och det började mörkna, så de tog med sig ficklampor och drog iväg på stigen mot Tanners familjs ägor. Resten av oss chillade, grillade marshmallows, drack och pussades med tjejerna.

Trettio, fyrtio minuter senare kom den där lukten av ozon igen, stark så den kändes över eldröken, kopparaktig som det luktar precis när man haft näsblod. Inte exakt som torkat blod men otäckt metallisk. Lukten kändes långt bak i halsen.

Vi trodde att det var någon elektrisk olycka som hänt, eller att någon hade lämnat en spisplatta på. Vi letade igenom husvagnarna men ingenting var på, och vi kände fortfarande lukten. Plötsligt hördes ljud av springande steg från stigen, och Rooster, Tanner och den där tjejen kom galopperande in i gläntan. De var andfådda men tog inte ens en paus utan rusade rakt in i en av husvagnarna.

Vi känner “NOPE”, och följde efter dem in i husvagnen vi med. De lugnade ner sig lite, men till och med Rooster grät för att han var så upprörd. När en av mina kusiner tänkte gå ut för att hämta en generator från ett skjul mellan husvagnarna, eftersom det började bli kallt, sade Tanner “fan heller att du gör det”.

Han bad oss låsa ytterdörren och att inte gå ut. Det syntes att han också hade gråtit, hans ögon var röda och svullna och hans byxor var smutsiga som fan. Han berättade att när de gick upp till husen hade hans pappa låtit honom campa med oss, men sagt att de skulle vara försiktiga på vägen tillbaka och kanske till och med ta med sig ett av jaktgevären, bara utifall att.

Tanner hade visst sett något på gården bara några dagar innan, och sedan hade en av grisarna hittats uppskuren och halvt uppäten. De hade antagit att det var något stort kattdjur eller en prärievarg, trots att sådana inte normalt brukar bråka med boskap.

Efter att ha pratat med sin pappa hade Tanner gått upp en våning, packat och sedan sagt att de antagligen skulle klara sig ut gevär då prärievargar brukar undvika människor. Sedan började de gå tillbaka mot där vi campade.

När Tanner berättade detta hade tjejen som följt med dem slutat gråta och skaka, och stirrade istället ut genom fönstret med en dum blick. Rooster hade också lugnat sig, och berättade att de hade hunnit halvvägs genom skogen när de började höra skit ute bland träden. Då hade det hunnit bli nästan helt mörkt så de hade ingen aning om vad det var, men när tjejen hörde något i buskaget precis bredvid stigen riktade alla sina ficklampor dit och såg någon stå i en liten glänta bland träden. De hade hojtat till personen att han skrämde skiten ur dem och sedan kallat honom något fult.

Då hade de insett att den där okända personen stod med ryggen mot dem. De började gå igen, men kände plötsligt den där lukten av koppar och ozon, och tittade in i skogen på andra sidan. Där stod ännu en snubbe med ryggen mot dem, den här gången lite närmare stigen. De började powerwalka, och Tanner hade tjatat om att han borde ha tagit det jävla geväret.

Hela tiden medan de berättade detta för oss var lukten av järn och ozon skitstark, alltså till och med inuti vår husvagn.

De berättade vidare att när de börjat gå snabbare hörde de ett sorts lågt babblande ur båda sidor av skogen. Då börjar de springa, och tjejen berättade att hon lyste med ficklampan in i skogen och såg något knycka mellan träden, och babblandet blev bara högre och högre och när de såg ljusen från vår lägereld gick något ut ur skogen och in på stigen kanske 40 meter bakom dem och då började de rusa allt de hade mot husvagnen.

Så, vi satt alltså där, långt ute i skogen, och hade inget annat val än att anta att någon bondlurk försökte jävlas med oss.

Plötsligt började en annan av mina kusiner, Junior, snacka om hur en kille i hans skola som var indian brukade berätta om getmannen eller något sådant. Vi sade åt honom att hålla käften eftersom vi verkligen inte behövde spökhistorier just då. Men han bara fortsatte prata om denna getman och hur vi är i hans skog och bla bla bla. Då hade jag aldrig hört talas om getmannen förut, men några år senare gick jag i college med en menominee-indian och frågade honom om det. För att sammanfatta beskrev han det som en jävla man med ett gethuvud, som kan ändra skepnad och tar sig in i grupper av människor för att skrämma dem. Det ska vara lite som wendigo, ge otur att bara prata om det och ännu värre om man ser det.

Men detta visste jag inte när jag var 16. Min kusin gick på om att getmannen kommer ta sig in och ta oss, tjejerna är livrädda och jag och mina andra kusiner försöker förstå om det är lantisar eller djur eller vad fan det nu är som ligger bakom denna röra.

Så försvann plötsligt lukten. Alltså, jag har än i denna dag inte upplevt något liknande. Dofter brukar tyna bort eller minska, men den här bara var där ena sekunden och borta den andra.

En timme senare ungefär, vid nio- eller tiotiden, hade vi slutat skita tegelstenar tillräckligt mycket för att våga oss ut och sätta igång brasan igen. Vi antog då att det bara var ett gäng skitstövlar som försökt jävlas med oss, så vi ville inte ge upp och åka hemåt för då hade de bara jagat oss genom skogen eller någon liknande jävelskap.

Inget mer konstigt hände den natten. Vi bestämde oss morgonen efter för att stanna en dag till, och till största delen förflöt även den lugnt. Vid ett på natten den dagen satt vi och fyllande till och berättade spökhistorier. Och precis när någon avslutar en av dem, jag minns inte om vad, kom lukten tillbaka. Nu var den så stark att en av tjejerna började kräkas.

Jag ställde mig upp och kände hur tjock luften var, och sade att vi borde gå in. Det här stämmer inte, kände jag, vi borde fan bara åkt hem.

Vi gick in i en husvagn och bara stod och hängde, samtidigt som min kusin började snacka om getmannen igen. Rooster försökte få honom att hålla truten, och jag fortsatte känna att något var jävligt fel utan att kunna förstå vad.

Vi satt där ett tag, lukten var lika stark och vi var alla förskräckta och ihopkrupna. Efter ett tag började vi laga till lite korvar i kokvrån, då alla var hungriga men ingen vågade gå ut till elden. Det var såna där paket med fyra bratwursts i varje, och vi öppnade tre paket. Jag stekte upp dem på spisen, gav alla varsin varmkorv och tog en själv. Efter ett tag gick en av mina kusiner över till spisen för att ta en till. Han började muttra om att jag fick två och alla andra bara en, och jag bara tittade på honom som om han var dum i huvudet. Jag sade att alla bara fick en eftersom vi bara öppnade tre paket, tolv korvar inalles, och att han borde öppna ett nytt paket om han ville ha fler.

Precis då ställde sig tjejen som hade gått iväg med Rooster och Tanner upp och börjar skrika, “ÅH JESUS ÅH GUD UT VI MÅSTE UT HÄRIFRÅN”. Hon grät och skakade, och då slog det samtidigt mig och kusinen som står vid spisen vad som var fel. Han och jag såg oss om i rummet samtidigt, jag kände mitt hjärta stanna och vi rusade ut ur husvagnen tillsammans med tjejen, dörren slår mot ytterväggen när vi flängde ut allihopa.

En av mina kusiners vänner frågade vad fan det var som hände. Jag räknade in oss, och vi var bara elva.

Jag driver inte med er, min kusin bekräftade detta. Vi var tolv personer inne i husvagnen. Men eftersom alla inte kände varandra så nära hade ingen märkt att det, under hela den där jävla tiden, fanns en extra person ibland oss.

Just då kom jag att tänka på att jag ju tidigare hade tyckt något verkade fel. Ni vet hur det är, man lajar runt och har det kul och tänker inte så mycket på detaljerna, men jag var stensäker på att någon annan hade varit med i husvagnen med oss åtminstone en hel jävla dag. Samma person som åt en extra korv tillsammans med oss. Vad som gjorde saken ännu värre är att jag inte kunde lista ut vem, för ingen av oss hade faktiskt interagerat med denna ytterligare person, det som måste ha varit getmannen.

Tjejen bad till jesus där vi satt utomhus, och till slut hämtade vi stora jävla pinnar och gick tillbaka in i hytten men där fanns det inte någon. Vi räknade igen, och vi var elva. Vi gick in igen och låste om oss. När vi förklarade vad som hade hänt för resten av gänget sade den där tjejen att hon också, precis just då, hade insett vad som var fel. Då hade personen som satt bredvid henne tagit hårt tag i hennes ben, lutat sig fram och sagt något som hon inte förstod.

Så vid det här laget var vi väl typ livrädda, men vi skockade ihop oss och till slut somnade jag. När jag vaknade hade solen precis gått upp, hälften av gänget sov fortfarande och andra hälften höll på och packade sina grejer. Vi ville alla åka hem, men typ fyra av oss ville vänta tills solen hade gått upp helt. Ytterligare några trodde faktiskt fortfarande bara att vi bara snackade skit, och ville hänga kvar vid husvagnarna. Själv ville jag bara ta mig långt bort från skogen.

Tjejen som getmannen hade rört vid hette Keira. Jag frågade henne om hon verkligen trodde det var något ondskefullt, men hon svarade bara att hon bara vill åka hem och inte ville sova själv i skogen en enda natt till.

Vi bestämde oss hur som helst för att dela på oss, så att de som ville kunde dra på en gång. Men själv måste jag stanna, eftersom jag hade nycklarna till husvagnen och det var jag som skulle låsa efter oss. Jag var skitsur för jag kände att folk inte tog det hela på tillräckligt stor allvar, och för att jag själv verkligen inte ville stanna ute i skogen en natt till. I princip hela den dagen tillbringade jag med att försöka övertyga de som fortfarande var kvar att vi borde dra. Tanner försvann iväg för att hämta ett gevär, men lovade att han skulle komma tillbaka. Kvar var sju av oss, och klockan var då ungefär fyra på eftermiddagen.

En timme senare hade Tanner inte kommit tillbaka, och vi höll på att bli extremt jävla rastlösa. Det enda skälet att jag slutat tjata på de andra då var för att han gått för att hämta det där geväret.

Vid halv sex ropade en av mina kusiner att den där tjejen Keira, som var en av dem som redan hade dragit, stod utanför. Vi tittade ut, och visst fan stod hon vid eldstaden med ryggen mot campingvagnen. Jag tänkte att det var konstigt att hon kom tillbaka när hon hade varit så jävla skraj, och så fick jag en otäck magkänsla. Doften av koppar hade varit borta hela tiden men när jag kände efter fanns det ett sting av den i luften.

Jag sade detta till de jag var kvar med, alltså de som faktiskt ville stanna längre i denna jävla skog med getmansfanskapet mitt ibland oss, och de bara skrattade åt mig och frågade om jag arrangerat allt det här för att skrämma dem. Jag tittade på dem och inskärpte att jag inte drev med dem. Varför i helvete skulle jag göra det?

En av tjejerna gick ut för att hämta Keira, nådde halvvägs fram men tvärstannade plötsligt. Keira stod och gjorde något jag inte kan beskriva, typ… skumpar. Som när någon står med ryggen mot en och skrattar tyst. Plötsligt insåg jag att det inte var ett ljud i luften, skogen var dödstyst. Det här var typ sent i september, ganska varmt fortfarande, riktigt svalt andra dagar. Vanligtvis kunde man alltid höra någon stor jävla gås snattra, eller tjattret från ekorrar och småfåglar.

Jag gick ut genom dörren och sade åt tjejen att komma tillbaka in i husvagnen precis just jävla nu. Hon backade inåt, vi låste dörren och drog ner alla gardiner utom en, och så satte sig någon i en stol framför just det fönstret och höll ögonen på henne. Hon stod kvar i tjugo minuter, killen som vaktade vände sig om för att berätta att inget hänt, och då: en hög jävla smäll i dörren.

Vi hoppade alla till och började flänga omkring i husvagnens vardagsrum. Bankandet var sjukt högt. Min kusin höll om en av tjejerna, de andra två fnissade nervöst och de två andra killarna sket tegelstenar. Då hörde vi Tanners röst där ute. Han skrek ”SLÄPP IN MIG, SLUTA JÄVLAS!” Vi öppnade dörren, och han snubblade in med ett gevär i högsta hugg. Det syntes ingen annan utomhus.

Han berättade vad som hade hänt. Han hade kommit fram till campingplatsen efter en promenad genom skogen som hade varit helt som vanligt, inga märkligheter. Men när närmade sig hade han sett en tjej stå där med ryggen mot honom, en tjej som han sade inte såg ut som Keira. Plötsligt hade hon vänt hon sig om och börjat stirra på honom med slappt hängande underkäke. Långsamt hade hon följt honom med blicken när han gick runt gläntan för att komma till husvagnen. Inte förrän han var halvvägs till vår husvagn hade han märkt att hon närmade sig. Först stod hon vid eldplatsen, men utan att han hade sett henne röra sig kom hon stegvis närmare. Han sprang resten av vägen till husvagnen i tron att dörren skulle vara öppen, men när den var låst och han vände sig om var hon plötsligt halvvägs mellan eldplatsen och husvagnen.

Plötsligt tystnade Tanner och såg sig om i rummet. Han blev alldeles blek. Han drog mig åt sidan och viskade i mitt öra att ”ni bara är sex personer här inne nu, det vet du va?” Jag fick den där sjunkande känslan när magen liksom ramlar ner i pungen. Det där, vad det nu var, hade varit inne med oss i husvagnen medan vi diskuterade vilka som skulle dra, och sedan när vi gick ut igen hade det slunkit ut. Vi tittade ut genom fönstret och det var ingen där ute. Så vi räknade in oss igen, och gick igenom hur många vi var förut. Alla sade åtta. Jag sade, ok, hur många är vi nu? Alla räknade och vi kom fram till att vi fortfarande var åtta, fast den här gången inklusive Tanner. Som inte hade varit med förut.

Tanner hade tagit med sig några lådor ammunition och geväret, och berättat för sin pappa att det var någon sorts djur i skogen eftersom han inte hade förväntat sig bli trodd om han berättade om getmannen. Han sade att hans kusin skulle komma ut senare, om några timmar, och att vi nästa morgon kunde få skjuts hem av honom.
Jag var riktigt livrädd vid det här laget, men det kändes bättre att vi nu kunde vara äkta amerikaner och skjuta skiten ur vad det nu var – om det skulle komma tillbaka.

Då började min kusin bråka med en av tjejerna, eftersom hon trodde att vi försöker vara roliga och driva med henne. Hon var rädd och min kusin försökte övertyga henne om att jag inte var en sådan som jävlas så här. Hon frågade hur vi visste att det där inte bara hade varit Tanner i en peruk. Eller tänk om getmannen var på riktigr, och har dödat Tanner, tagit hans gevär och nu står där inne med oss?

Vi bråkade en stund om detta. Tanner och jag sade att vi faktiskt kanske svävade i fara då det i bästa fall varit någon som smugit in och ut ur vår husvagn utan att vi märkt något, och att i värsta fall är det något illvilligt i skogen som jävlas med oss. En av tjejerna grät och sade att hon ville åka hem nu, och vi sade att det inte var en chans då vi definitivt inte kommer gå genom skogen mitt i natten. Solen höll precis på att gå ner, och det började mulna.

Vi åt något, satte på radion men kunde inte hitta en bra station att lyssna på, och stängde av den igen. Då dök Tanners kusin upp. Solen stack inte mer än knappt upp över horisonten, men vi såg genom fönstret att han hade en såndär stor stark ficklampa och ett eget gevär. Han gick fram till husvagnen, vi frågade viskande Tanner om han verkligen var säker på att det var hans kusin, och han sade ja.

Killen kastade en blick bakom ryggen och runt lägerplatsen, och kom sedan in. Han tittade på oss och såg lite förvirrad ut. ”Var är er andra kompis?”, frågade han och fortsatte: ”Jag antog att hon skulle möta mig här vid husvagnen, är hon lite efterbliven eller något?”

Dessutom undrade han om vi hade kokat blod eller något i köksvrån för det luktade visst järn och vidbränd panna under hela promenaden hit. Han hade gått ner för samma stig som Tanner gick på, och stött på ”en av era kompisar” stående med ett slappt ansiktsuttryck mitt på stigen. Han hade ställt henne ett gäng frågor, men hon hade bara tittat på honom för att sedan plötsligt le. Då hade han börjat gå igen, och hon följde efter men hade inte riktigt verkat kunna hålla takten utan halkade efter litegrann. Han hade frågat om hon hade gjort sig illa eller något, om hon behövde hjälp, men hon bara stirrade på honom. Omsider hade han börjat gå igen, och efter en stund vänt sig om för att ta en sista titt på henne. Då hade stigen varit tom. Han hade antagit att hon hade tagit någon genväg genom skogen till vår husvagn.

Vi berättade om allt som hänt för honom, och han NOPEade som fan. Jag hade förväntat mig att han skulle tro vi snackade skit, han var väl i 19-årsåldern, men han bara lyssnade. Sedan satte han sig ner i soffan.

Han sade att tjejen hade känts obehaglig när hon vägrade gå före honom på vägen dit, och om och om igen sackade efter. Han hade försökt gå efter henne, men hur långsamt han än gick så hade hon alltid gått långsammare. Han hade känt den där obehagliga lukten hela tiden, och den hade blivit starkare och starkare ju närmare lägret han kom. När lukten var riktigt starkt hörde han henne säga något, men så tyst att han inte kunde uttyda vad. Han hade vänt sig om, och då stod hon där precis bakom hans rygg.

Han hade tagit ett steg tillbaka och frågat om hon var okej, och om hon ville att han skulle bära henne till lägret. Hon hade bara stirrat på honom. Då hade han sträckt sig fram för att lägga handen på hennes axel, men han måste ha ”missbedömt avståndet till henne” för hon hade då plötsligt stått vid sidan av där han hade sträckt ut handen. Som om hon hade flyttat sig samtidigt som han tittade henne rakt i ögonen.

Nu va vi alla säkra på att det här var på riktigt. Den enda alternativa förklaringen hade varit om det var Tanner som försökte blåsa oss, men han såg ut som att han skulle kissa på sig när som helst. Vi laddade våra gevär, åt lite till och satt för att vänta ut tiden. Än i denna dag kan jag önska att allt det här bara var ett stort skämt som mina kusiner drog och aldrig avslöjade, att det var de som fått mig att skita på mig av skräck ända sedan dess.

Runt elva på kvällen gick lukten av koppar över till en vidrig och påtaglig blodstank, som om någon kokade blod tillsammans med hår. Tanner och hans äldre kusin, som heter Reese, ställde sig upp i en rörelse och greppade var sitt gevär. Något som lät som till hälften en knackning, till hälften en klösning kom från dörren, och sedan hördes en jävla röst därifrån. Den lät som sådana där katter och hundar på Youtube, vars ägare lärt dem ”prata”. Med hackig och obehaglig stämma sade rösten ”släpp in mig, sluta jävlas”. Den fick mina pungkulor att dras upp i kroppen, och en av tjejerna började gråta och ropa på Jesus. Det var så jävla uppenbart inte en människa som pratade. Jag har efteråt insett att alla människor har en särskild musikalitet i sina röster, en särskilt rytm i talet, oavsett deras språk, och det var en sådan som saknades här. Seriöst, sök efter de där katterna på Youtube. Det var så det lät där utanför dörren. Så jag var nu i fullt påslaget skräckläge, och vi ropade ”vem är det, sluta hålla på, snälla” till vad det nu var där ute. Det svarade ”in” och ”släpp in mig” om och om igen. Detta pågick i nästan femton minuter.

Ungefär så där lät rösten, fast absolut inte på något roligt sätt. Ursäkta för att avbryta med en länk, men om ni inte förstår hur det lät kommer ni inte heller kunna föreställa er hur oerhört sjuk hela situationen var.

I alla fall, därefter avtog lukten en smula. Och i en timme kunde vi höra hur något kröp omkring i skogen runt husvagnen, för att med jämna mellanrum komma tillbaka till dörren och säga något.

Till slut försvann lukten helt. Klockan var ungefär två på morgonen, och Reese sade ”nu jävlar”, öppnade dörren och gick ut med sitt gevär. Vi hörde honom skjuta i luften med sitt gevär och säga något i stil med ”för guds skull, försvinn härifrån”. Han sköt två skott till, och då hördes det från skogen, uppe mot floden, hur något långsamt babblade och hoade. Precis därefter började samma röst skrika, nästan som om en kvinna och en katt skulle hamnat i en papperspåse tillsammans. Jag har aldrig tidigare hört någon liknande. Dessutom hördes det prassla och skaka i buskarna kring där ropen kommer från. Reese sköt ett skott till in i skogen och backade in i husvagnen igen.

Vi låste dörren och hörde hur det jämrade sig och vrålade där ute. Reese berättade att något som höll sig väldigt lågt till marken hade kravlat ut ur buskarna mot honom, varpå han hade skjutit på det.

Så förflöt resten av natten. Den där rösten skrek bokstavligt talat oupphörligen i ytterligare två timmar, och vi hörde hur det rörde sig kring skogslinningen mot vår glänta. Men det kom aldrig tillbaka till husvagnen, i alla fall inte förrän vi hade somnat.

När vi sov satt Tanner vaken i en stol och höll ögonen på dörren med sitt gevär redo, och några dagar senare, när allt var över, berättade han följande för mig. Han sa att han hade suttit och nickat till efter att skrikandet och oljudet slutade, och nästan sovit när han såg någon komma ut ur badrummet och lägga sig mitt på golvet för att sova. Han antog att det var någon av oss och slumrade till igen. Kort därefter vaknade han till igen och insåg att något var fel, och medan han låtsassov räknade han oss. Vi var nu tio personer där i husvagnen. Inte nio, som förut. Han ville inte ta risken att döda oss alla genom att skjuta på saken där den låg och sov, och vågade inte heller ta risken att väcka Reese. Så han satt helt enkelt vaken hela natten och låtsades sova.

Han berättade att den där varelsen ibland ställde sig upp och gjorde en underlig skakande rörelse, eller hävde sig som om den skrattade. Men varje gång lade den sig ner och blev stilla igen.

Tja, min historia har inte något särskilt bra slut. Ur mitt perspektiv hände inget mer, vi vaknade, jag märkte att Tanner var lite nervös och undvek att titta på oss, och sedan åt vi frukost och gick därifrån mot hans hus. Han stannade kvar längst i husvagnen, sade att han skulle låsa dörren och komma efter oss sedan. Han bad oss att börja gå så skulle han hinna ikapp. Jag ville verkligen inte lämna honom där men han insisterade. Vi hann en bit upp på stigen när han kom springande efter oss, och därefter joggade vi i princip hela vägen hem till honom.

Det Tanner också berättade senare var att det hade funnits ett fönster i badrummet. Tanner hade tagit en titt där inne när vi gått, och han sa att det var ett fönster utan myggskärm där, och vi hade varit så dumma att vi inte hade låst det. Fönsterjäveln var öppen när han tittade in där. Jag antar att det var så den där varelsen hade gjort hela tiden, väntat på att vi skulle somna och sedan krupit in den vägen och lagt sig med oss.

Varelsen hade följt efter oss när vi lämnade husvagnen, påstod Tanner, men när han kom springande efter oss så sackade den efter gruppen, tittade honom rätt i ögonen, och försvann ut i skogen.

Den här creepypastan är min översättning av “Anasis Goatman Story”, publicerad den 27 september 2012 på 4chans. Originalversionen finns att läsa till exempel här.

Så här skrev jag i min bok om Anasis getmansberättelse: “Historien om Anasi och hans kusiners möte med getmannen är uppenbart inspirerad av händelserna kring getmannen i Utah, och det verkar vara den som brett öppnade luckorna ur vilken stormfloden av creepypastor om den nya mytiska varelsen sedan skulle forsa. Den dyker upp i nästan varje tråd där creepypasta diskuteras, har omnämnts av den stora teknikbloggen Mashable och en inläsning av historien på Youtube har nästan 100 000 visningar. Redan här har formen mer eller mindre satts för vilka förmågor och egenheter getmannen har, röda trådar som ska komma att löpa genom i princip alla kommande historier. En sidnot är att Youtube-filmen som Anasi länkar till föreställer en katt som med grötig röst tycks säga bland annat ‘oh my god’, och att filmens kommentarsfält har över 1 400 kommentarer som i princip alla anspelar på creepypastan.”