Till en början var det en så himla liten grej. Det var bara någon berättelse jag läste på nätet, inkopierad i en kommentar på Youtube, uppbyggd för att skrämma dig att sprida vidare den. Du vet sorten, “du kommer dö en hemsk död” eller “den du älskar kommer lämna dig” om du inte kopierar och klistrar in det här på åtta andra filmer. Jag struntade helt i att sprida vidare den, med det är det enda jag tänker på i dag.
Kommentatorn skrev att “hon inte har låtit mig vara i fred på flera dagar” och att “om du läser detta så kommer hon att jaga efter dig också”. Jag minns inte exakt vad som stod, för jag var trött och det var sent, och jag hade sett hundratals sådana historier förr. Jag surfade vidare glömde snabbt bort historien.
Tills hon började jaga efter mig.
Det började med små saker. En rörelse i ögonvrån, en konstig skugga på hallgolvet. Sedan blev det värre. Jag började höra viskningar när jag var ensam i huset, fnissanden, fotsteg. Jag hade känslan av att någon retades med mig. Som när en katt håller fast en mus med tassen innan den biter ihjäl den.
Speglarna var värst. Hon ställde sig bakom min rygg när jag borstade håret, men gömde sig så jag såg henne först när jag vände på huvudet för att borsta andra sidan. Då såg jag henne där, med hennes långa hår, klumpigt och tovigt på grund av det intorkade blodet. Och det där leendet. Det där jävla leendet.
Hennes tänder var alltid blodiga. Jag visste inte om det var hennes blod eller… någon annans. Jag visste aldrig. Men varje natt blev det värre. Jag såg henne på vägen till skolan, i bussfönstrets spegling, med hennes långa naglar inkörda i hennes ansiktes ruttnande kött. Jag satt förhäxad på mitt säte, rädd att röra mig för att andra skulle tro att jag var galen.
Några dagar lyckades jag avfärda det som en följd av min utmattning och sömnbrist. Tentaveckor, ni vet. Men sedan började hon prata.
Det var så sent att det tekniskt sett var tidigt. Jag kunde inte sova, för allt jag hörde var fnissanden. Jag täckte huvudet av min kudde och knep ihop ögonen, när jag plötsligt kände något iskallt på min hand. Jag blev paralyserad av skräck. Det var vasst, och kallt, och rörde sig nerför min arm mot armbågen.
“Kom och lek”, sade hon i en tonlös röst.
Jag skrek och kastade iväg kudden, satte mig upp i sängen och tittade mig runt. Men då var hon var borta. För stunden.
Allra värst blev det när jag gjorde misstaget att prata med henne. Jag hade duschat klart, drog isär draperiet, och där stod hon. Jag gallskrek, snubblade bakåt och föll ner på ryggen. Hon lutade sig fram mot mig. “Varför?”, frågade jag. “Varför gör du så här?”
Hon svarade varför. Hon svarade att det var för att jag visste något om henne.
När jag försökte fly från badrummet snubblade jag och slog i huvudet så illa att jag hamnade på sjukhuset. Det är här jag ligger nu, och nu vet jag vad jag måste göra för att bli kvitt hennes förföljande. Jag vill inte göra det, men jag vet att jag måste. Jag är bara en människa. Det här är för mycket för mig.
Förlåt mig. Förlåt mig, snälla.
Men hon heter Nora. Hon är nog där hos dig snart.
Det här var en av creepypastorna jag översatte för att berätta under mitt inhopp i Musikhjälpen (som du kan titta på om du klickar här och spolar fram till ungefär 01.07.30), men som jag inte hann med. Därför tänkte jag lyxa till det med en extra historia för er, så här till fredagsmyset.
Historien har en okänd författare, men tycks vara tidigast publicerad i augusti 2009 på creepypasta.com.
På måndag kommer första avsnittet av Creepypoddens tredje säsong, och det blir en julspecial. Tills dess, passa på att lyssna på teasern som vi publicerade i måndags:
Fler liknande creepypastor:
“Jag jobbar på 112, och fick just ett fruktansvärt skrämmande samtal…”
Bli först att kommentera