Jag erbjöds 5000 kronor för att gå genom ett hus. Jag ångrar att jag försökte.

Det här är en historia som sändes i avsnitt 25 av Creepypodden. Samtidigt som ni läser den kan ni också lyssna på den:

Jag vill börja med att säga att min kompis Peter Terrysson var en narkoman.

Vi lärde känna varandra i gymnasiet och fortsatte hänga även efter att jag tagit studenten. Märk väl att jag säger att “jag” tog studenten. Han hoppade av efter mindre än två år. Efter att jag flyttade hemifrån, till en liten lägenhet i förorten, kom tillfällena då jag och Peter hängde allt mer sällan. När vi väl hördes var det oftast på MSN, vilket var stort innan Facebook fanns. Men så en dag insåg jag att jag inte hade sett honom inloggad på nästan fem veckor. Inte för att det var så ovanligt. Han var som sagt rätt flummig, och det vore inte så överraskande om han helt enkelt bara hade struntat i allt annat än drogerna och festandet ett tag. Jag tänkte inte så mycket på det. Och en kväll loggade han in igen.

Innan jag ens hann klicka upp chattrutan med honom skrev han till mig.

“Herregud. Jag har gett mig in i en så sjuk grej.”

Det var första gången jag hörde talas om Oändliga huset. Det hette så eftersom ingen någonsin skulle ha lyckats ta sig till den sista dörren. Som Peter, den gamla knarkaren, beskrev det var reglerna enkla och klyschiga. Ta dig igenom hela huset, ända fram till den sista dörren, så får du 5000 kronor. Nio rum skulle det finnas. Huset låg en bit utanför stan, i skogen utanför Södertälje, och Peter sade att han hade försökt men misslyckats med att ta sig genom huset. Men så var han ju också riktigt lodig, och hade säkert varit hög på något och blivit rädd för en husspindel eller något. Han insisterade på att huset var läskigt på riktigt, att det var något som var fel där ute. Men jag trodde honom inte.

Några dagar efter skulle jag ut till Södertälje för att gå på en arbetsintervju. Eftersom jag ändå tänkte låna mina föräldrars bil för att slippa åka pendeltåg tänkte jag passa på att åka ut till skogen vid Malmsjön för att kolla in huset. 5000 kronor lät för bra för att vara sant, men hur dekig Peter än var så var han ingen lögnare. Jag ville kolla in stället själv.

Efter jobbintervjun åkte jag ut på småvägarna, och hittade till slut fram till huset. Så fort jag hade slagit igen bildörren bakom mig märkte jag något lite underligt med byggnaden. Har du någonsin varit med om att något som inte i sig borde vara läskigt ändå gett dig gåshud? Typ så kändes det. Det var en lite nedgången villa med tre våningar som såg lite ut som ett malplacerat kråkslott mitt i skogen. Jag gick fram till verandan och ytterdörren, och kände mig mer och mer illa till mods medan jag öppnade dörren. Men där inne var det inget konstigt. Det såg ut som en lobby för ett litet hotell, som en villa där någon drev en bed and breakfast ungefär. Huset var, såvitt jag kunde se och höra, tyst och tomt. På väggen i hallen satt en papperslapp upptejpad.

“Ledningen önskar välkommen till Oändliga huset. Första rummet häråt. Åtta fler följer. Lyckas du ta dig till slutet vinner du ett pris!”, stod det. Jag flinade för mig själv, rätt taggad vid det här laget, och klev fram till dörren.

Det första rummet var skrattretande. Det var inrett som en Konsumaffär kring allhelgonahelgen, med papperspumpor på väggarna, spöken av tyg hängt över filtbollar som dinglade från taket och plastiga zombiefigurer som gav ifrån sig ett förinspelat morr när man tryckte på en knapp vid deras fötter. I rummets bortre vägg fanns en dörr, den enda vägen framåt. Jag sköt undan det fejkade spindelnätet som slarvigt hängts upp i taket och steg fram mot den.

Rum nummer två var överraskande nog dimmigt och disigt. Jag gick in och kände den omisskännliga doften av rökmaskin. Det var helt klart ett steg upp jämfört med det förra rummet: inte bara fanns rökmaskinen, utan i taket flög en leksaksfladdermus i ett snöre mekaniskt runt i en cirkel. Spökligt. Någonstans i rummet spelades dessutom sådan där spökmusik som man hittar om man söker på “Halloween Soundtrack” upp. Jag såg inga högtalare men antog att de doldes av röken. På golvet låg ett par plastråttor som jag undvek att kliva på när jag med kaxiga steg promerade vidare mot dörren till det tredje rummet.

Och så i ett slag, när jag lade handen på dörrhandtaget, vände mitt humör 180 grader. Ångest knöt sig i magen på mig. Jag ville verkligen inte öppna den dörren. Ett ögonblick funderade jag på att vända om och rusa ut igen. Men jag samlade mig, tänkte genom situationen så logiskt och kallt jag kunde, och skakade av mig. Så tryckte jag ned dörrhandtaget och klev in.

Det var där inne saker och ting började förändras.

På ytan såg det ut som ett helt vanligt rum. I mitten, på ett trägolv, stod en stol. I hörnet gjorde en golvlampa ett dåligt jobb med att försöka lysa upp rummet, och långa skuggor kastades över golvet och väggarna. Det var det som fångade min uppmärksamhet. Skuggor. Plural. Bortsett från stolen fanns det fler.

Jag hade nätt och jämt stigit in när jag insåg det, och det kändes som att min strupe torkade igen på ett ögonblick. Något var konstigt och jag ville instinktivt ut, och jag tror inte ens det var en i medveten rörelse jag placerade handen på dörrhandtaget till det förra rummet igen. Men ingenting hände när jag tryckte ner det. Dörren var låst från utsidan.

Jag kände pulsen stiga. Var det någon som gick efter mig och låste dörrarna? Knappast. Jag skulle ha hört det. Var låsen automatiska och aktiverades av sig själva? Kanske. Men det var för ögonblicket något jag inte hade sinnesnärvaro att fundera över. Sekunden jag hade tillbringat med ryggen mot rummet kändes redan för lång, och jag snodde runt. Till min förvåning hade skuggorna försvunnit. Stolen kastade fortfarande sin skugga över trägolvet, men det var också den enda. Jag stod en sekund och bara tittade. När jag var liten brukade jag ha väldigt livlig fantasi, kunde det vara den som spökade? Jag höll en tumme för det, och började långsamt gå fram genom rummet. Halvvägs igenom, någon meter från stolen, hade knuten i min mage börjat lätta något och jag såg mig omkring lite. Jag följde golvplankorna med blicken tills jag nådde mina egna skor, och det var då jag såg det. Eller snarare inte såg det. Jag kastade själv ingen skugga.

Jag satte skriket i halsen och lade benen på ryggen. Utan att tänka kastade jag mig på dörren och flög in i nästa rum.

Det var det fjärde rummet, och det uppnådde en helt ny nivå. När dörren slog igen bakom ryggen på mig tycktes allt ljus sugas ut, som om det var porten till ett rymdskepp som stängdes och jag var utestängd i den tomma rymden. Jag stod förstenad. Jag är inte rädd för mörker, det har jag aldrig varit, men där och då var det så omslutande, så tätt. Jag skymtade inte ens mina händer framför mig. Dessutom var det knäpptyst, alltså som i ett vakuum. Om du någonsin befunnit dig i ett ljudisolerat rum så vet du att effekten är att ljuden från den egna kroppen förstärks. Man börjar höra sin kropp arbeta, sin andning, den egna pulsen dunka. Men när jag stod där blick stilla och försökte orientera mig insåg jag att jag inte ens hörde det.

Jag famlade med armarna framför mig och började snubbla framåt. Ingenting syntes, allra minst någon dörr.

Tystnaden bröts mjukt av ett vibrerande hummande som långsamt stegrade allt eftersom jag kom framåt. Min ryggrad spändes när jag från en sekund till en annan plötsligt kände att någon stod bakom mig. Jag slängde kroppen i en halvcirkel bakåt och stod med böjda knän och armarna patetiskt utsträckta framför mig, redo att kämpa mot vad det än var. Något fanns där, någonting kom närmare, allt eftersom hummandet blev högre och mer påträngande kände jag hur det omringade mig.

Och då.

I en millisekund lystes rummet upp av en blixt, och jag såg det tomma rummet. Det var helt tomt. Jag var ensam. Innan min kropp ens hunnit reagerade på ljuset blev det mörkt igen, och istället för hummandet utbröt nu ett vilt gallskrikande. Det var som om väggarna själva vrålade i falsett. Jag tryckte händerna mot öronen och skrev själv i protest, delvis för att bara se om jag kunde överrösta rummets röst, men det kunde jag inte, och jag snubblade baklänges mot närmsta vägg tills ett dörrhandtag högg in i ryggen på mig. Jag greppade efter det, slet upp dörren och föll ner på marken.

Innan jag går in på vad som mötte mig i det femte rummet vill jag säga att jag aldrig har använt någon drog själv. Jag är helt ren och har aldrig heller haft psykiska problem. När jag gick in i Oändliga huset var det med glasklart huvud. Men när jag låg där inne på rygg, med det förra rummets dörr igensmälld framför mina fötter och resten av rummet bakom mig, insåg jag till min förvirring att det var mycket högre i tak där. Och att träd hade växt upp ur golvet där inne. Jag reste mig på darriga ben, svepte av mig smuts och damm från mina kläder, och tittade mig omkring. Det var det helt klart största rummet hittills. Takhöjden fick mig att misstänka att jag nu befann mig mitt i huset. De andra väggarna var skymda från sikt av trädens täta buskage.

Jag hade trott att varje rum skulle vara läskigare än det förra, men detta var ett rent paradis i jämförelse med fjärde rummet. Jag trodde då att vad det nu var som vrålade där hade stannat där. Det var naivt av mig.

Ju djupare in i rummet jag kom, desto mer hördes sådana ljud som brukar höras i skogen. Insekter knäppte och rasslade, och då och då fladdrade vingarna hos fåglar till när de lättade från en gren. Jag verkade ha sällskap av en mängd djur, men jag kunde inte se något av dem alls. Och det kändes inte bra. Medan jag vandrade fram genom träden kom jag på mig själv med att glömma att jag var i ett hus, eftersom det verkade så vidsträckt och öppet där inne. Hur stort var egentligen det här huset? Utifrån hade det sett ut som en vanlig villa, om än lite väl tilltagen. Men här inne kändes det som en urskog. Trädkronorna skymde taket och några väggar syntes inte till, men de måste vara kvar där uppe någonstans tänkte jag. Mina fötter klev nämligen fortfarande fram över samma gamla mörka träpanelgolv som förut.

Jag gick och gick, ständigt i förhoppningen att dörren skulle titta fram bakom nästa träd. Plötsligt kände jag en mygga på ena armen. Som en ko skakade jag impulsivt till för att få den att flyga iväg, och såg den inte när jag tittade efter. Jag gick vidare, men kände så tio myggor till landa över hela min kropp, i princip samtidigt. De kröp upp och ner för min hud, och jag började vilt vrida och vända på mig för att få bort dem. Och när jag tittade efter kände jag torrheten i strupen igen. Det fanns inga myggor där. Ändå kände jag dem krypa omkring på huden. Upp och ner, fram och tillbaka, över mitt tomma och torra skinn. Jag hörde dem flyga omkring runt mitt huvud och kände hur det sved då de stack mig, men ingenstans syntes någonting. I panik slängde jag mig ned på golvet och rullade runt, samtidigt som jag slog mig över hela kroppen med handflatorna. Ingenting förändrades.

Jag kom upp på knäna och började krypa. Framåt, utan att se mig för. Ingenstans syntes någon dörr, och jag kunde ändå inte leta efter den mer än någon sekund i taget. Sticken och surrandet krävde all min uppmärksamhet. Efter att ha krupit fram på detta sätt i vad som kändes som timmar slog jag äntligen i en vägg med huvudet. Med hjälp av närmsta träd hävde jag mig upp på fötterna samtidigt som jag trött och ryckigt försökte slå bort de osynliga myggen, och vinglade fram mot dörren.

Först när jag lutade min kroppsvikt mot dörren var det jag hörde det låga, oavbrutna hummandet. Det var samma ljud som förut, men det kom där inifrån och lät ännu djupare denna gång. Jag kände det inuti min kropp, som när man står nära basen på en konsert. När jag lade handen på dörrhandtaget försvann de osynliga myggorna och tystnade, men jag kunde ändå inte förmå mig att trycka ned det. Släppte jag handtaget och vände om skulle myggen återvända, visste jag, och det skulle jag inte stå ut med. Jag skulle knappast orka ta mig hela vägen tillbaka till rum fyra, vad jag nu skulle där och göra. Men hummandet som trängde ut ur dörren framför mig fick mig att stelna och tveka. Tveka och skjuta upp det oundvikliga. Naturligtvis sköt jag till slut upp dörren och gick in. Rum sex.

Jag gick in och stängde dörren bakom mig med ögonen ihopknipna och ett ringande i öronen. Hummandet omslöt mig, men i samma ögonblick som dörren klickade igen upphörde det. Jag öppnade förvånat ögonen och såg mig omkring. Det första jag upptäckte var att dörren jag nyss hade stängt bakom mig var borta, och att jag nu stod med ryggen mot en vägg. En solid, ren vägg. I övrigt såg det likadant ut som i rum tre, samma stol och lampa och rätt antal skuggor den här gången, fast med undantaget att det inte fanns några dörrar i detta rum. Varken in eller ut. Som sagt hade jag aldrig haft psykiska problem fram till att jag klev in i detta hus. Men i det där ögonblicket kände jag något spraka i huvudet, något som jag visste skulle kunna utvecklas till vansinne. Jag skrek inte. Jag lade bara handen på väggen.

Med fingertopparna började jag mjukt klösa i väggen. Den var gedigen, men dörren måste ju finnas där någonstans. Den bara måste. Jag krafsade i väggen där dörrhandtaget hade suttit, med båda händerna spända som klor rev jag i tapeten och sjönk ned på knä med huvudet lutat mot väggen och båda händerna rivande och slitande i det stumma, hårda framför mig för att hitta dörren som måste finnas där någonstans när:

“Är allt bra?”

I en rörelse flög jag upp från golvet och vände mig om. I efterhand tänker jag att jag aldrig skulle ha gjort det.

En liten flicka stod där. Hon hade på sig en mjuk vit klänning som gick ned till fotknölarna, lite som ett nattlinne, blont långt hår och blå ögon. Hennes hy var blek. I samma ögonblick såg jag att skuggan hon kastade var av en lång och muskulös man. Men där skuggan av huvudet skulle fallit syntes istället skuggan av en stor nos, som av en varg, och med horn uppepå huvudsvålen. Flickan och skuggan hon kastade stod helt stilla och tittade på mig. Jag var stum. Min hjärna kändes som en dator som hade hängt sig. Några ögonblick gick i tystnad i detta rum där jag och varelsen fanns men dörrar saknades, och det kändes som en evighet. Och så tog den till orda igen.

“Du skulle ha lyssnat.”

När den sade det hörde jag både den lilla flickans röst, men också en annan röst inuti mitt huvud. Jag kan inte beskriva hur, men det var som att hennes röst ekade i mig och då med en mycket mörkare och djupare stämma. Jag kom på mig själv med att hålla med. Jag skulle ha lyssnat. Nu visste jag inte vad jag skulle göra. För varje sekund jag tittade på varelsen framför mig sjönk jag djupare ned i vansinnet, ändå kunde jag inte slita blicken från den. Till slut vek sig benen under mig och jag sjönk ihop i en hög. Det var som att min kropp ville svimma, men att rummet hindrade huvudet från att följa med i svimningen. Jag låg på sidan med ögonen vidöppna och varelsen några meter bort. En av plastråttorna från rum nummer två låg i ett hörn en bit bort.

Huset lekte med mig som en katt med en mus. Men av något skäl fick den där plastråttan mig att komma tillbaka till ytan, som om det var en sorts mental livboj. Jag såg mig omkring i rummet. På något sätt skulle jag ta mig ut. Jag skulle leva vidare mitt vanliga liv och aldrig mer tänka på det här huset. Det här rummet var så nära helvetet jag hade kommit, och att stanna här var inte ett alternativ. Rösten i huvudet ringde fortfarande i stegrande upprepningar av att jag skulle ha lyssnat medan jag tog in hur väggarna och golvet såg ut. Jag kom upp på knä och kastade en blick upp på väggen bakom mig.

Där såg jag en form jag först inte begrep. Märkena jag lämnat när jag hade klöst och slitit i väggen hade tagit formen av en stor rektangel, med en liten krumelur i mitten. Utan att överhuvudtaget tänka hade jag ristat in formen av en dörr, med en sjua i mitten, i väggen. Jag insåg att nästa rum nu fanns där det förra rummet hade legat. Bakom ryggen kände jag hur varelsen hade krupit närmare. Jag kände dess andetag i nacken, men vägrade vända mig om. Än så länge hade den inte rört mig, utan bara allt högre fortsatt väsa sitt olycksbådande “du skulle ha lyssnat”. Kanske kunde den inte röra mig. Med all min sinnesstyrka ignorerade jag rösten och närvaron i ryggen och satte händerna på den inkrafsade sjuan i väggen framför mig. Jag tryckte mot väggen. Jag tryckte allt jag hade. Rösten gormade nu i öronen på mig att jag aldrig skulle komma ut, att jag hade fastnat här för evigt. Jag började skrika för att överrösta den och tryckte hela min kroppsvikt mot väggen och sjuan och så i ett slag blev det knäpptyst.

Långsamt vände jag mig om. Rummet var nu tomt förutom lampan och stolen. Jag var ensam. När jag kastade blicken tillbaka på väggen hoppade jag till. Där fanns nu återigen en dörr. En vanlig dörr, med en guldlaminerad sjua på sig. Skakande och darrande lade jag handen på handtaget och försökte hitta energin att trycka ner den men misslyckades. Om detta hade varit rum sex, vad skulle då finnas i rum sju? Vad hade jag framför mig? Hur skulle jag orka? Jag stod länge och bara tittade på sjuan. Till slut tog jag ett djupt andetag och öppnade dörren.

När jag lyfte benen för att gå över tröskeln insåg jag hur utmattad jag var, både fysiskt och psykiskt. Hela jag var reducerad till en enda simpel överlevnadsdrift. Det var det enda som klarat sig genom alla rum. När jag snubblat fram genom dörren tog det en stund att inse var jag hamnat. Utomhus. Alltså inte i en skog som i rum fem, utan utomhus. Det stack i ögonen av solskenet. Jag ville gråta men var för trött. Jag föll ihop och bara låg en stund. De där 5000 kronorna sket jag fullständigt i. De var lika oviktiga som fejkspindelnätet i det första rummet. Jag var till slut ute. När jag rest på mig såg jag att dörren jag kommit ut genom var ingången till huset, och att jag stod på verandan igen. Jag stapplade bort till min bil och körde iväg ut på landsvägen till Södertälje och tankarna på en dusch började långsamt formas i mitt huvud.

Väl hemma hade lättnaden av att slippa ut ur Oändliga huset runnit av mig, och jag kände en illavarslande klump i magen. Hur skulle jag kunna sova inatt, efter allt detta? Eller någonsin mer? Jag försökte skaka av mig känslan och gick in i mitt sovrum, där min katt Findus låg på sängen. Det var det första levande väsendet jag sett på evigheter. Jag sträckte mig för att klappa honom men han väste och högg med tassen efter min hand. Så hade han aldrig gjort förut, men han började bli gammal. Jag tittade på honom en stund och vände sedan om för att gå in i duschen.

Efter duschen tog jag på mig mjukisbyxor och en t-shirt, och skulle sedan gå till köket för att göra en nattmacka. Men när jag gick genom vardagsrummet märkte jag konstiga fläckar på golvet och mattan. De ledde in i gästrummet, och med stigande ångest följde jag dem. I dörren till rummet frös jag till. På golvet låg mina föräldrar. De var nakna och täckta av blod, och deras kroppar var sönderskurna så de nästan var oigenkännliga. Deras kroppsdelar låg bredvid dem, och på deras bröstkorgar hade någon lagt deras huvuden. De hade ansiktena vända mot mig och log som om de var glada att se mig. Åsynen fick mig att känna magen vända sig och jag kräktes ut på golvet, samtidigt som tårar trängde fram. Jag förstod inte vad som hade hänt – de bodde inte ens hos mig. Jag stod och skakade i dörren, när jag såg något annat. I väggen på andra sidan rummet fanns en till dörr, som jag aldrig sett förut. Och på den hade någon med blod skrivit “åtta”.

Mina föräldrars leenden tycktes bli bredare när jag såg detta. Jag förstod att de inte var mina föräldrar, och att detta inte var mitt hus. De såg ut exakt som mamma och pappa, och det såg ut exakt som mitt hus, men jag förstod att jag blivit lurad. Samtidigt hörde jag hur ett hummande ljud steg omkring mig. Igen.

Mina föräldrars ögon följde mig när jag tog det första darrande steget framåt. Hur jag lyckades samla mig och inte bara kollapsade på golvet och blev kvar där vet jag inte, men i samma ögonblick som jag såg åttan visste jag att det inte fanns några andra alternativ än att kämpa vidare. Annars skulle jag leva mitt liv i en mardröm. När jag gick förbi mellan mina föräldrars två kroppar tycktes deras munnar börja öppnas, och jag drabbades av panik. Jag ville inte höra deras röster. Jag ville inte att det skulle låta som pappa och mamma. Jag kastade mig på dörren, slet upp den och slängde igen den efter mig. Min rygg rann redan av svett. Jag kände mig tom. Det kändes som att det här huset inte kunde göra något värre mot mig än det redan åstadkommit. Vad mer kunde Oändliga huset skapa?

Rum åtta var en ny kopia av rum tre och sex, men den här gången var inte stolen i mitten av rummet tom. Efter att ha stirrat tomt på mannen som satt där tvingade jag mig själv acceptera att det var jag. Inte någon som såg ut som mig, utan jag själv. Jag gick fram för att titta närmare och bli säker, och mannen tittade upp mot mig och mötte min blick. Han hade tårar i ögonen.

“Snälla… snälla, sluta. Snälla låt mig vara.”

“Va?”, svarade jag och kände halsen kraxa när jag pratade. “Vem är du?”

“Du tänker göra mig illa”, sade mannen och började hulkande gråta. “Du tänker göra mig illa och det vill jag inte att du ska”. Han satt ihopkrupen i stolen och vaggade av och an, och det såg rätt patetiskt ut. Särskilt eftersom det var jag själv som satt där.

“Vem är du?”, sade jag och tog ännu ett steg närmare honom. Det var inte så skrämmande men definitivt det märkligaste jag än så länge upplevt i huset. “Varför sitter du här-”

Han avbröt mig.

“Du kommer göra mig illa du kommer göra det för du vill komma ut härifrån och då måste du göra illa mig.”

“Vad pratar du om? Lugna dig. Vad vet du om det här stället”, började jag men tystnade när jag såg det. Han som satt i stolen hade samma kläder som jag själv, med ett undantag. På hans t-shirt fanns en siffra inbroderad. Det var en nia.

“Snälla låt mig vara, snälla gör mig inte illa, snälla”, mumlade han.

Jag stirrade på siffran och förstod exakt vad det var. De första dörrarna hade varit så lätta att förstå, men allt eftersom blev de svårare och svårare att hitta och ta sig igenom. Sjuan hade jag själv skapat. Åttan var i mina föräldrars blod. Dörr nummer nio var en levande människa, till och med en levande människa som var jag själv.

“Det är du”, sade jag för mig själv.

“Du kommer göra mig illa”, fortsatte mannen att snyfta medan han vaggade av och an.

Han visste, på något sätt. Till och med hans röst var exakt lik min egen. Men nian på hans bröst. Jag slet blicken ifrån honom och började gå av och an i rummet. Först då märkte jag att det inte fanns någon mer dörr i väggarna, och att den jag kommit in igenom hade försvunnit. Av något skäl insåg jag att det inte skulle betyda något, hur mycket jag än slet och klöste i väggarna. Jag följde väggarna och golvet med blicken och såg något sticka ut från under stolen där mannen satt. Jag böjde mig ned och såg en kniv ligga där. På den fanns det en lapp, där någon skrivit med vacker, prydlig skrivstil: “Till dig från ledningen.”

Jag kände pulsen gå upp. Det sista jag ville var att ta tag i den kniven, särskilt med ljudet av den andra mannens snyftningar i bakhuvudet. Han grät fortfarande. Mitt huvud ringde av frågor och förvirring. Vad var ledningen för något och hur jobbade de? Vad gjorde de? Det var för mycket, och allt jag kunde tänka var att de lekte med mig. Att jag var deras lilla leksak. Jag slogs av tanken på om Peter någonsin kommit så här långt, och i så fall om han också träffade en till Peter som gråtande satt i stolen och vaggade. Jag tog kniven från under stolen och reste på mig, och den andra mannen tystnade.

“Vad tänker du göra?”, frågade han med min röst.

Jag kände kniven i min spända hand.

“Jag tänker ta mig ut härifrån.”

Mannens ansiktsuttryck hade förändrats. Han var lugn och betraktade mig med ett litet leende. Det var svårt att avgöra om han såg mordisk eller fnissig ut. Långsamt reste han sig och mötte min blick, exakt lika lång och med samma hållning som jag. Vi stod mittemot varandra ett ögonblick och jag skärpte greppet om kniven i handen. Jag visste inte vad jag skulle göra med den men jag kände att jag skulle behöva den.

“Nä”, sade han med lite mörkare röstläge än mig själv. “Jag tänker göra dig illa. Jag tänker göra dig illa, och se till att du stannar kvar här.” Istället för att svara kastade jag mig över honom. I en enda rörelse fick jag ned honom på rygg, och medan stolen stöttes bort bakom honom och skramlade iväg hamnade jag sittande på hans bröstkorg. Han tittade upp på mig med en förfärad min. Sekunderna gick mycket långsamt nu. Jag hörde hummandet återkomma, tyst och lågintensivt i bakgrunden, och jag mötte min egen blick. När hummandet steg i ljudnivå kände jag någonting i mitt huvud knäckas till, som en gren som bröts, och jag reste handen med kniven och körde den med all min kraft ner i nian på tröjan. Jag kände motståndet i hans, min egen bröstkorg, ge efter och det krasade när kniven kördes in i honom. I samma ögonblick försvann allt och jag föll neråt i mörker.

Mörkret var ogenomträngligt. Det fick rum nummer fyra att verka som en skymning. Jag visste inte ens om jag verkligen föll eller om jag bara dött, försvunnit. Jag kände mig tyngdlös. En djup sorg kom över mig, bottenlös. Jag såg i mitt inre mina döda föräldrar och Peter och kände mig så förstörd att jag ville begå självmord. Jag visste att synen inte hade varit verklig, men allt kändes ändå förlorat. Sorgen blev djupare och djupare. Jag insåg i ett slag att detta måste vara rum nio, och att jag gett upp. Detta var slutet av Oändliga huset, och jag var beredd på att stanna kvar här. Inte ens det hummande ljudet gjorde mig sällskap.

Men så sprack ett ljus upp i horisonten. Ett golv steg upp från under mig, och jag fann mig själv stående. Det var nästan löjligt: meningen var att jag skulle gå mot ljuset. En klyscha. Men jag började vandra, nästan som om jag var radiostyrd. Jag vet inte vad som fanns kvar som gav mig energin men jag gjorde det. Ju närmare jag kom ljuset, desto tydligare form fick det. Det var en tunn remsa ljus från glipan mellan en dörr och väggen. Jag kom fram, öppnade dörren, och tittade ut. Ut i Oändliga husets lobby, eller vad man ska kalla det. Precis som det hade sett ut när jag kom dit. Som en övergiven bed and breakfast. Jag klev ut i rummet och tittade mig omkring. Inget hade förändrats utom en sak. På dörrkarmen, där lappen som välkomnade mig in i huset förut hade suttit, fanns nu ett kuvert med mitt namn på. Jag tog ner det och öppnade det. Inuti fanns ett brev.

“Grattis! Du har klarat dig igenom Oändliga huset. Som utlovat kommer här ditt pris. Med vänliga hälsningar, ledningen.”

Jag tittade efter i kuvertet, och där låg fem tusenlappar.

Jag kunde inte sluta skratta. Jag stod bara där och skrattade. Till slut gick jag skrattande ut till bilen, och fortsatte skratta hela vägen hem. Jag skrattade när jag parkerade bilen på gatan och gick upp i trapphuset till min lägenhet. Jag skrattade när jag tog fram nycklarna, låste upp min dörr, och såg att någon ristat in en liten tia i den.

Det här är historien om Oändliga huset, Noend House av Brian Russel i original. Den tycks bygga på en vandringssägen som sajten Snopes.com, som jobbar med att samla och avslöja vandringssägner som sprids på nätet, fick tips om i ett mejl 1999. “I åratal har jag hört om ett hemsökt sjukhus här i Ohio”, skrev tipsaren och fortsatte: “Det skulle vara som ett spökhus på ett nöjesfält, fast så läskigt att ingen klarat att gå igenom hela huset. Om man klarar det skulle man få pengarna tillbaka, var det sagt. Många har berättat för mig om detta hus, men ingen vet exakt var det är.” Det är en klassisk vandringssägen, och Snopes.com spårar den ända tillbaka till 80-talet.

Bild: Smemon på Flickr