När jag tittar i Creepypoddens inkorg, bland historierna ni lyssnare skickar in, hittar jag oftast två olika sorters historier. Den första sorten kan vi kalla upplevelser.
De är inte skrivna för att lyssnaren vill skriva en spökhistoria, utan för att lyssnaren varit med om något och nu vill berätta om det. De kanske till och med bara vill att någon ska läsa, och det är ju fullt tillräckligt i sig. Dessa upplevelser är ofta korta, hyfsat verklighetstrogna och intressanta. Inte alltid jätteläskiga, men intressanta. Jag tycker väldigt mycket om att läsa era upplevelser, men det är inte de jag tänkte skriva om idag.
Den andra sorten av lyssnarhistorier kan vi istället kalla berättelser.
De kan säkert ofta bottna i egna, verkliga upplevelser, men står ut eftersom lyssnaren velat skriva dem lite som en författare skulle ha skrivit dem. Dessa spökhistorier utgör ofta ryggraden i avsnitten av Creepypodden. Som ni kanske har märkt går avsnitten ibland bara ut på att leverera kortare upplevelser, som till exempel i avsnitt ett om barn med svarta ögon. Oftast vill jag dock ha åtminstone en längre berättelse i varje avsnitt, en som ges tid att växa och utvecklas och verkligen gripa tag i lyssnaren. Lite som den sista berättelsen i avsnittet om svenska galgbackar, lyssnaren Tomas utmärkta ”Kom och häng”, eller lyssnaren Sam Dellerts berättelse om vittran i avsnittet om sådant bara barnen ser. En berättelse som stannar kvar, helt enkelt.
Jag är verkligen glad och stolt över alla som skickar in berättelser till Creepypodden.
Det händer dock att i övrigt väldigt bra berättelser solkas ner av vanliga misstag, att de helt enkelt inte uppnår den nivå de skulle kunna uppnå. Misstagen som görs är ofta klassiska och lätta att undvika. Därför tänkte jag i detta inlägg ge er som vill skriva den här sortens berättelser lite tips. Saker ni kan tänka på för att bli bättre skribenter. Saker ni kan tänka på för att skriva bättre berättelser. Och, som rubriken antyder, saker ni kan tänka på för att öka chanserna att er berättelse ska läsas upp i Creepypodden.
Inlägget är uppdelat i tre delar, Skrivtips, Berättelsetips och en sista överkurs-kategori. I varje kategori har jag tagit fram tre tips. Så, vi kör igång.
Skrivtips:
- Meningsuppbyggnad är viktigare än stavning
Berättelserna som skickas in till Creepypodden ska, om allt går vägen, läsas upp. Det betyder att lindrigare stavfel inte egentligen står i vägen för att vi ska kunna förstå historien. Visst, de är ju inte snygga och om man kan stava rätt ska man alltid försöka göra det, men det går ofta att se mellan fingrarna vad gäller detta. Om någon skriver att de ”gick in i skol bibloteket och titade sig om kring” förstår jag vad berättaren försöker säga, och kan läsa upp det.
Om någon däremot skriver att de ”gick och tittade i skolbiblioteket som egentligen inte var bibliotek utan typ lärararnas rum för böcker men aja i alla fall och tittade sig omkring” börjar det bli svårt för mig att förstå vad poängen med meningen är. I bästa fall, om berättelsen verkligen förtjänar det, händer det att jag sätter mig och skriver om den så den blir lättare att förstå. Men oftast förblir dessa historier i mejlkorgen. Alltså, om du måste välja: lägg mer vikt vid att få meningarna att fungera än att stava dem helt rätt.
- Skriv inte vad du känner – beskriv hur det känns
Ett klassiskt ordspråk bland människor som jobbar med att skriva och berätta är ”Show, don’t tell”. Det betyder att man istället för att säga exakt hur allt ligger till i detalj snarare ska försöka visa det i berättelsen. Vad gäller spökhistorier är det särskilt sant, när det kommer till beskrivningar av hur rädd någon är. ”Jag blev rädd.” Ok, hur ska du göra om skräcken blir värre ju längre historien framskrider? ”Jag blev jätterädd.” Jaha, vad betyder egentligen det? Inte bara stänger detta sätt att skriva in dig i en intetsägande formulering, dessutom får den inte mig som läsare eller lyssnare att känna något.
Försök istället att beskriva vad som händer i kroppen hos den som blir rädd. Börjar den kallsvettas? Känner den en klump knyta sig i magen? Ja, går det kanske till och med en gammal klyschig kall kåre utmed personens ryggrad? Vi människor är väldigt bra på att leva oss in i vad som beskrivs, och med dessa formuleringar kan med lite tur få oss att faktiskt själva känna det som människorna i din berättelse känner.
- Berätta bara det nödvändiga
För det första: din berättelse blir inte bättre av att du berättar att du trott, eller inte trott, på övernaturligheter i hela ditt liv. Framför allt redogörelser om att du alltid varit mottaglig för energier drar ner berättelsen i ett dike av låg trovärdighet. Att skriva att du är en skeptiker som egentligen tror det finns naturliga förklaringar till allt är inte lika illa, men fortfarande en klyscha som inte egentligen behövs. Om du gärna vill framhålla din skepticism, gör det med en annan formulering än den klassiska. Lek med formatet.
I övrigt är det värt att tänka på att detaljer både kan bygga upp och förstöra en god stämning. Utmaningen är att hitta en väg däremellan. Beskriv för mig hur det övergivna huset, vars tapeter börjat flagna och missprydas av stora fuktfläckar, luktade. Men gör det inte med alldeles för många ord: försök hålla dig så kärnfull och kortfattad som möjligt. I journalistkretsar finns det ett gammalt ordspråk som lyder “skriv kort, helst inte alls”. Fullt så hårt är det inte i spökhistorierna – men det är värt att komma ihåg.
Och framför allt: beskriv inte spöket, monstret, gengångaren eller vad du nu än skriver om allt för tydligt. Kom ihåg varför Blair Witch Project var en så lyckad film: för att de hade så låg budget att de bara hade råd med att antyda det läskiga. Inte visa upp det i hela sin prakt. När din läsare måste använda sin fantasi för att föreställa sig det mesta är din historia som allra bäst.
Berättelsetips:
- Undvik drömmar, medier och energier
En kompis brukar säga att de två tråkigaste samtalsämnena som ändå ständigt dyker upp i sociala sammanhang är lägenheter (“de är så dyra och svåra att få tag på!” – så, där har jag sammanfattat samtliga diskussioner som hafts i ämnet sedan 1993) och drömmar. Det senare eftersom de i sin natur är knasiga och galna, och det med andra ord inte är konstigt att din också är det. Och drömmar dyker hela tiden upp i spökhistorier, trots att de ytterst sällan är läskiga för någon annan än den som berättar.
Ett populärt trick för att få drömmarna lite läskigare är att berätta att någon annan drömde samma sak, eller något liknande, samma natt som berättaren själv. Det är en bra strategi, men tyvärr alldeles för uttjatad. Den betyder inte längre någonting. Samma sak gäller det som vissa kallar “energier”: att du känner av dem i ett hus, i en skog eller i en lägenhet betyder bara att du känt av någonting. Det gör inte din historia bättre. Och sist men inte minst: så fort du introducerar en medial person, någon som “kan kommunicera med andra sidan” eller liknande, så gör du det till ett avsnitt av “Det okända”. Och ingen vill vara ett avsnitt av “Det okända”.
- Gräv där du står
Varje dag rör vi oss i miljöer som vi känner igen till hälften, men som vi fortfarande inte vet exakt hur de ser ut. Om du åker kollektivt via centralen varje dag tror du kanske du vet hur den ser ut, men visst finns det dörrar där du aldrig öppnat? Vad gömmer sig där?
Den här sortens gömda baksidor finns av allting: mataffären, torg, parker… Och om du har särskilt tillgång till en av dessa platser, till exempel som anställd på SL, kassör på Konsum, sommarjobbare inom kommunen, utnyttja den kunskap om platsen du då inhämtar! Berätta om den där dörren på centralen, och få oss att tro att den gömmer något fruktansvärt. Berätta om mataffärens övervakningskameror, och vad de fångar in nattetid. Berätta om parken, och vad som lämnats i gräsmattan på morgonen när du kommer dit för att jobba. Att gräva där du står, alltså att utgå från vad du vet och kan någonting om, i berättandet är ett bra sätt att inte bara låta insatt och trovärdig, utan också utnyttja läsarens okunskap om sin omvärld.
- Utnyttja läsarens fantasi
För – och här återknyter vi till förra punkten och till punkt tre på förra listan – din läsare är ofta positivt inställd till din historia. Din läsare vill ofta fylla i resten själv, och mår som allra bäst (eller sämst, beroende på hur läskig din historia är) när de sköter skräcken i sitt eget huvud. Och kan du placera din berättelse i din läsares omedelbara närhet – nära läsarens bostad, vanor eller livsstil – är det väldigt lätt för läsaren att själv skriva den viktigaste delen av historien.
Lek med läsarens förutfattade meningar om platser eller människor, och med deras idéer om hur världen ser ut. Nästan alla dricker kaffe om morgonen, eller hur? Hur kan du göra det läskigt? Och hur kan du göra det med hjälp av en läsare som sitter och tänker “herregud, det där kan ha hänt mig i morse” och sedan föreställer sig hur det hade gått till?
Och om du verkligen vill anstränga dig, tänk på…
- …att lära känna och leka med klyschor.
Klyschor och plattityder, alltså uttjänta bilder och moment i storyn som är så använda att de inte längre överraskar, behöver inte vara dåliga. Lär dig leka med dem och utnyttja dem för att invagga läsaren i en falsk trygghet, och sedan överraska henne. Här finns det mycket att lära sig på sajten TVtropes.org, som samlar och beskriver sådana klyschor.
- …att läsa och skriva mycket.
I boken “Att skriva” fastslår Stephen King, kanske den kändaste skräckförfattaren någonsin, att skrivandet är ett projekt som aldrig slutar utvecklas. Och den utvecklingen, menar han, sker till största delen när man läser och skriver. Mycket. Skriver och läser du mycket kommer du börja lära känna din egen stil, börja se vad du gör, och vad andra gör. Och då kan du börja bli bättre.
- …att det är okej att vara dålig i början.
Mycket få människor föds som grymma berättare. Creepypodden är för mig mitt livs hittills bästa möjlighet att faktiskt utveckla mig som berättare. Vilken ska bli din chans att växa?
Ja, det här är väl vad jag tror några saker som kan skapa större chanser för din historia att berättas i Creepypodden. Men kom ihåg att jag helt oavsett om din historia följer ovanstående riktlinjer eller inte älskar alla era mejl. Och kom ihåg att du är din egen berättare – om du tycker mina tips ovan är puckade, skit i dem. Skit i mig. Det viktigaste är att du har en lust för att berätta. Allt annat är sekundärt.
Jag ser fram mot att läsa din berättelse.
Hej William heter jag och jag har problem.. Problemet är att jag har svårt att förstå om historien är fantasi eller veklighet, jag tänker mycket på skräck och jag pratar mycket om skräck. Mina föräldrar försöker att få mig att tänka på något annat, men jag fortsätter! Kan du ge tips åt mig för att tänka mindre på skräck?
Tack på förhand!
[…] på hur tidigt in i det senaste avsnittet jag har omnämnt mejladressen, och de flesta innehåller vad jag brukar kalla upplevelser, det vill säga människors berättelser ur vardagen. Ofta är de just vardagliga, men […]
Hej, jag älskar din podd! Jag brukar lyssna när jag sitter i bilen, när jag är hemma och överallt annars! Jag har alltid gillat att läsa/lyssna på spökhistorier, även fast jag brukar bli ganska rädd av dom när jag ska sova ;)) Skulle bli glad för svar! <333
Emma, vad kul att höra att du gillar podden! Hoppas du ska fortsätta lyssna, och kom ihåg att du alltid är välkommen att skicka in egna tips och historier. Allt gott /Jack
Hej här kommer en sann historia jag e rennt av skit dålig på att stava och skriva . Sämst helt enkelt. Jag vet skit på inställning kan inte bli mycket bättre. Jag vil få kreti såga mig gäna. Säger jag til dom jag känner å dom e så fega förmodligen för att jag alltid e så snäll tilbacka på allt dom gör i livet därför kom jag på att här kanske du Jack vågar såga mig ps ska först se om det ens går att skicka något sen kommer min andra del av historian. Ps säger man så såga mig ? Eller?…..
Hejsan! Jag har en liten story om när min mamma var själv hemma i vårt gamla hus vi bodde i för circa 2 år sedan. Jag, min syster och bror var i skolan, jag vet vilken tid det hände men runt 9-11 på dagen. Min pappa jobbade så hon var själv hemma. Min brors rum var i källaren AKA där jag knapp vågade vara i. Iallafall, hon var längst upp i sitt sovrum och kollade på tv. Tills hon hörde musik. Inte musik som idag, lixom gammal 50-60 tals musik, eftersom att det kom från källaren tänkte hon att det var min bror. Men sen kom hon på att han var i skolan. Hon vart rädd och tänkte att nån gjort inbrott. Så hon tog ett slag träd och ringde pappa. Han kom hem och kollade i källaren, och så var det ingen där. Jag tror att det var nått paranomalt,, jag är inte säker. Men var vi än har bott, så har det alltid hänt saker.
Hejsan Jack! jag har en liten story som jag vill berätta om….
jag, min bror och min pappa bodde i en hyreslägenhet i Norrland. vi flyttade in 2013 och flyttade 2020. vi flyttade den 11 juni och framåt. det tar ganska lång tid att flytta möbler. och det tog typ halva sommarn. sen så när vi hade flyttat till vårat hus. så sen så ringde våran granne som bodde under oss. vi kallar hen karl. dom hade lägenheten ovanför som vi bodde i. sen så sa min pappa att Karl frågade om vi hade varit där idag och hämtat saker. för Karl sa att hen hade hört fotsteg och bärande lådor. Då tänkte jag om hen lurades eller om hen talade sanning. När jag var typ åtta. Då så sprang jag ut i hallen och jag höll i en kudde som var framför mig och stirrade in i kudden med öppna ögon. och skrek skithögt. Sen också att golvet knarrade när jag satt och spelade. Jag pausade spelet och gick och kollade i lägenheten. Jag var hemma ensam. jag hoppas att jag inte behöver åka tillbaka till den lägenheten.
Hoppas du svara och du får bestämma om du vill ha med den i podden. jag tänkte att typ använda den i in introt. tror själv att den inte är bra nog! men hejdå!
Jag bor i ett väldigt gammalt hus. Så för mig eller andra i min familj så är det ej ovanligt eller skrämmande om man hör knarrande ljud från trappan eller våra gamla knarrande fönstren. Jag har hela mitt liv haft svårt att somna, men när jag väl somnat, sover som en stock. Jag är rättare sagt omöjlig att väcka. Jag vaknar inte på nätterna, aldrig. Inte ens när jag ramlat ner från sängen eller gått i sömnen om att ramlat i trappan.
Sommaren 2018 åkte jag och min familj till Gotland, för att besöka min mammas släkt och semestra lite. En dag skulle vi besöka min gammelmormor. Jag stod i den lilla lägenheten som låg i kontakt med mina kusiners hus där vi alltid bodde när vi var på Gotland. Jag satt och sminkade mig när pappa plötsligt kom in. Han bad mig följa med honom ut. Jag sa att jag bara skulle bli klar först sen skulle jag komma ut. Pappas blick var sorgsen. Jag frågade om det hade hänt något, när jag hörde mamma brista ut i tårar. Direkt fick jag en klump i magen och visste exakt vad som hänt. Långsamt sjönk jag ner på golvet. Tårarna rann, men inte ett ljud lämnade min mun. Pappa la sig bredvid mig för att krama om mig. Knäckt på mitten låg jag där. På golvet med min pappas armar runt mig. Jag hörde mamma ropa efter min pappa och pappa lämnade mig. Snabbt reste jag mig upp. Låste in mig i badrummet och gled sakta ned på golvet. Där satt jag, i timmar. Mamma och pappa knackade på. Flera gånger. Bad mig komma ut och kramas med alla. Kramas med mina gråtande kusiner. Men jag kunde inte. Ville inte. Jag kunde inte förstå att min älskade gammelmormor hade lämnat oss. Jag lämnade inte badrummet förens 23 på kvällen. Pratade inte med någon. Åt inget. Dom kommande dagarna bestod av tårar och ingen mat. Tre dagar senare åkte vi hem till Stockholm igen för att fyra veckor senare åka tillbaka till Gotland, för att gå på begravningen.
Det var inte den första begravningen jag var på. Men ändå var det den värsta. Någonsin. Jag bröt ihop. Totalt. 10 minuter efter prästen börjat prata var jag tvungen att lämna kyrkan. Sprang ut ur kyrkan. En panikattack träffade mig. Tårarna rann och jag började hyperventilera. Hastigt la jag händerna mot mitt bröst och höll mot hjärtat. Jag kunde inte förstå det.
Ett år senare vaknade jag plötsligt. Exakt 3:30 väcktes jag av ett udda ljud. Inte något knarrande från trappan eller något fönster. Ljudet kom från min vägg, väggen precis vid mitt ansikte. Ljudet lät som när man drar sina långa naglar snabbt i en halvcirkel rörelse, längst en vägg. Jag var inte rädd, inte alls faktiskt. Ljudet lät bekant på något sätt. Jag svävade iväg bland mina tankar och somnade om snabbt.
Nästa natt vaknade jag igen. Tittade på klockan ”3:30”. Jag blev fundersam och kunde inte släppa att ljudet kändes bekant. Jag satte mig upp och andades lätt och väldigt snabbt kände jag en bekant doft, gammelmormor. Direkt slog det mig att en väninna till min mamma, en gång berättat att om man tror sig hamna i en situation med en person från den andra sidan så ska man prata med personen. Om man känner ett obehag ska man uttrycka detta högt för att personen ska förstå att den skräms.
Jag kände mig inte rädd men bestämde mig ändå för att testa. Jag sa i normal ton ”Hej, om det är du! Du som jag tror att det är. Väck mig inte i morgon, men dagen därefter.” Sedan somnade jag om snabbt. Nästa natt kom och jag väcktes inte. Inte fören på morgonen insåg jag att jag ej vaknat på natten. En lätt värme spred sig snabbt i min kropp och ett leende på mina läppar formades, en tår lämnade min ögonvrå och rann sakta längst min kind. Det kändes lite läskigt. Men spännande.
Nästa natt vaknade jag igen, 3:30. Av samma ljud, jag satte mig upp och kände en snabb pust av den där doften, gammelmormor.
hej jag skulle vilja vet var man skickar in sina egna historier
creepypodden@sr.se!
Hej jag har en story som jag vill dela. Det var en helt vanlig dag i Stockholm Solna, som alla andra dagar här jag sov i det stora höghuset i min säng. Jag var kallsvettig och vred mig fram och tillbaka i sängen jag drömde en dröm, en dröm om att en blixt slår ner i ett stort kärnkraftverk. Och hur en varelse kommer upp ur det radioaktiva ämnet. Hur den sen krälar till havet och dyker, jag ser Stockholm och huset jag bor i. Hur den krälar in i lägenhet och hur den krälar in i min kompis hem jag ser min kompis pappa, då så rycker varelsen till tar sats, sen hoppar den det sista jag ser är hans rädda ansikte och sen vaknar jag i min säng. Tittar mig omkring och ser att det är rött i hela sängen, jag förstår att det är näsblod. Jag går ner till frukosten och berättar för mamma att det är näsblod i hela sängen, jag berättar inget om drömmen. Sen hör jag på radion att dom säger att ett kärnkraftverk har gått sönder av att blixten slagit ned, och att en man i 43:års åldern blivit överfallen av någon slags av parasit. Jag ryser till när jag hör det och tänker att det inte är min kompis pappa som blivit överfallen. Men när jag ringer min kompis så säger han att det hans pappa som blivit överfallen. Jag blir alldeles stel i kroppen. Sen berättar han att han är på sjukhuset nu. Men så hör jag något som gör att blodet blir till is. Ett väsande läte. Sen här jag skriva och det sista jag hör är min kompis säga: hjälp! Och sen så blev det bara brus. Jag ringer polisen och dom åker dit men dom hittar inte en enda kotte. Inte ens skadade eller patienten i rummet allt hände i. Tillslut så fick dom ge sig, men dom fick spärra av området i fall att. Fler och fler fall om försvunna personer kom och ingen verkar göra något. Ett helt år senare så hade jag gått klart studerandet till att bli militär. Och efter några månader så sa dom att nu skulle dom sätta stopp för alla försvinnanden. Det var militärer över allt, jag fick stå på den mest övergivna platsen i stan, till slut hade vi stått där hela Dan, nu hade det blivit mörkt och jag hade glömt tiden när man skulle gå tillbaka. Tillslut hör jag något i gränden bakom mig, jag tittar dit och tar fram min ficklampa och tände den, jag tittade ganska länge på det nu öppna brunnslocket. Jag är helt säker på att det inte var öppet förut. Jag vänder mig om igen och ser: min kompis pappa och bakom min kompis och massor av läkare alla hade ögon som inte såg rätt ut. Och min kompis pappa såg värst ut han hade munnen i ett stort blodigt leende och det var något med honom som kunde göra att jag dog av skräck, sen blev det svart. Jag vaknar sen på sjukhuset jag ser en läkare jag slappnar av ända tills jag ser hans ögon dom var som ögon på en orm, han tar fram en spruta och sticker in den i min hud, jag svimmar senare vaknar jag igen. Jag tänkte sätta mig upp och säga: vad fan är det som händer. men istället så reser jag mig upp och går fram till ett huvud jag tar upp det och sen väller jag över det och äter upp hela huvet jag ser mig i spegel och… Då ser jag att mina ögon är samma ögon som hos en orm. ?
Hej Jack. Jag heter Ove och stor älskar din podd jätte jätte mycket. Jag läser och lyssnar på din podd hemma och när jag är på jobbet, Jag brukar sova till din podd för att göra natten väldigt läskigt och kusligt. Men när det börjar bli väldigt läskigt och otäckt och jag blir jätte rädd så springer jag upp ur sängen och tänder lampan…
Hej Jack det är Ove igen. Spela det någon roll om jag hittar på mina egna historier eller måste det vara att jag har upplevt det själv.
Jack jag har en story om du vill läsa den
Jag och min kompis vi hade fest hemma hos mig det var roligt. När min kompis somnade på sängen. Då var det dax att sova för mig också. Men jag kunde inte försöka sova. Men om en efter en stund så hörde jag fot steg utanför. Fotstegen kom närmre och närmre. Jag försökte vecka min kompis Felicia. Hon vaknare aldrig. Jag gömde mig under sängen……. Såklart jag var pirrig i magen. Och så var jag rädd när den kom in……… jag såg aldrig nån. Kanske det var ett Linde asså en spöke. Det tände av sig själv. Felicia hon vaknare och sa sluta Ellie. Och så såg hon att jag sover. och hon gick sen och tände sen när jag och min kompis vaknade var vi i soffan………
Hej jag har en story till dig
Jag och min kompis hade precis kommit hem från skolan
Vi var redo att vara ensamma hemma för våra föreldrar jobbare
Vi var hemma vi visste inte var vi skulle göra så vi var på soffan och
Pratade bara lite vi hörde fot steg där uppe från så vi hörde mer och mer
Fotsteg så jag sa ska vi springa ut min kompis sa ja vi sprang ut då
Tog massa vindruvor och riskaka sen skulle jag gå och hämta en sak som
var utanför huset men då såg jag…. Ett svart huvud!!!!!
Jag har en story till dig
Mamma skulle köpa mcdonalds jag var ensam då
Varje gång jag var ensam hemma så såg jag alltid
ett svart huvud men när jag var ensam hemma
så ringde nån okänd nummer jag svarare och
den sa jag kan se dig jag blev rädd jag ringde
Mamma och hon sa jag är hemma nu då sa
Jag entligen!!!!
Jag älskar din kanal jag har premenerat på din kanal😻
Hej, jag vill berätta om en händelse jag var med om för många år sedan när jag och min familj bodde i ett hus uppe i Tornedalen ca 1 mil in i skogen och eftersom vi bodde så avlägset så åkte vi skolbuss varje dag till och från skolan. En dag kom jag med en tidig buss hem före min storebror. Det var en bit och gå från vägen upp till huset men när jag tillslut kom fram till huset så gick jag upp på övervåningen och satte mig och tittade på tv, sen efter en stund hör jag någon komma in genom dörren, ta av sig skorna och springa uppför trappen. Jag ropar hallå när jag hör ytterdörren stänga sig inget svar, ropar igen hallå inget svar. Sen går det kanske 30 sekunder och då hör jag precis samma sak ytterdörren öppnas, någon som tar av sig skorna och springer uppför trappen och då är det min storebror. Jag frågar honom men kom du inte för en stund sen? Han svarar: nej jag kom nu nyss, alldeles nyss.
/anonym
Hej creepy podden jag har en berättelse att berätta som hände för kanske 5 år sen. Ganska säker att jag har tryckt undan det sen dess då liknande kom på tal för några veckor sen kom jag plötsligt ihåg allt som om det var igår.
Jag heter mark kommer från Umeå men var på militär övningar i Arvidsjaur en liten ort utanför Skellefteå.
Jag och mitt team skulle då tälta i skogarna utanför Arvidsjaur innanför något dom där kallar ”Lill berget” allt gick bra morgonen vi skulle ta oss dit, alla var på gott humör över att inte behöva göra grovarbetet på basen då ingen egentligen tycker om det. Hur som helst vara alla glada och spralliga vårt lag bestod av Lars (chefen) samt Erik,Hugo,Dennis,Andreas och jag då ingen av oss trodde egentligen på ”spöken” eller hur man nu säger det. Vi alla var män på 25+ men nu tror jag alla har förändras efter den upplevelsen vi alla hade där. När vi nått stället vi skulle slå camping på så packade vi upp och gjorde i ordning allt innan vi gick längre in i skogen för att göra sjutövningar vilket tog några timmar men Chefren hade tagit me sig lite fixa och nån öl var till oss alla när vi var klara. Mörkret började falla och alla kände sig redo att bege sig till lägret för natten, väl där grillade vi och drack vår förtjänta öl. Efter ett tag börjar Erik och Andreas att bli trötta så dom packar ihop sitt och lägger sig i deras tält kvar var chefen, jag, Hugo och Dennis vi alla satt och pratade om morgondagen när det plötsligt kommer en stank som efterliknar metalliskt nästan doft av kokat järn eller blod men vi alla försöker förklara bort det på ett eller annat sätt. Timmarna gick och klockan var vid 3 på natten när nästa skumma grej hände, vi började höra fotspår runt lägret, det var Alldeles för mörkt för att se så ingen kunde se vad som lät enda ljus källan vi hade var brasan men så skymmer vi alla något bakom träden eller stammarna av träden det ser ut som någon som håller huvet upp och ner nästan bevakade oss. Figuren bakom träden var nästan kritvit i ansiktet med ett stort flin. Ingen människa jag någonsin sett och jag vet att detta inte var en person snarare någon som försöker efterlikna en. Figuren stod kvar i kanske 3 minuter innan den backade bak i mörkret och springer i väg. Den sa också något i stil med ”jaaaag ska lägga mig” med nästan konstgjord röst samma ord som Andreas sagt vid 1 tiden när han skulle gå och lägga sig men figurens röst lät inte alls i närheten av mänsklig.
Vi som satt där vid elden var i total chock och valde att väcka upp som andra för att snabbt ta oss tillbaka. Dagarna efter slutade jag och åkte hem och kan med säkerhet säga att jag kommer aldrig vista mig i skogarna runt Arvidsjaur på natten någonsin igen.