Avsnitt 299: Försänkningskantatan

“Hi Jack! I’m sorry to write in English. I’ve lived in Uppsala for nearly three years and my Swedish still isn’t good enough for something like this.”

Så inleddes ett mejl som landade i Creepypoddens inkorg häromveckan. Det kom från en man som presenterade sig som David Renner. Han var 54 år gammal, skrev han, född i Wales men uppväxt i London. Av hälsoskäl gick han för några år sedan i för tidig pension. “Inget allvarligt, men tillräckligt för att omvärdera mitt liv”, skrev han.

David Renner mejlade inte bara för att berätta lite om sig själv. Han hade kommit över ett märkligt dokument, berättade han, och nu ville han dela det med Creepypodden. Jag läste dokumentet han skickade. Och märkligt var det sannerligen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och jag vill börja det här avsnittet med återge vad David Renner skrev i sitt mejl till mig, översatt till svenska.

“Jag har tillbringat större delen av mitt yrkesliv som projektledare för en byggfirma i London. Det var precis lika tråkigt som det låter, och när jag gick i förtidspension fann jag mig inför en osäker framtid i en stad som aldrig egentligen varit min egen.

Min dotter och hennes svenska make hade flyttat till Uppsala några år dessförinnan och jag hade hälsat på regelbundet. Sedan förrförra hösten är jag en stolt svensk medborgare. Jag trivs här, även om jag fortfarande håller på att hitta fotfästet här.

Det finns ett litet gäng engelskspråkiga invånare i Uppsala. De flesta är utlandsboenden, några är doktorander, alla har det gemensamt att vi hamnat här av olika skäl och då och då känner behovet att prata hemspråk en kväll. Vi möts med ojämna mellanrum på Interpool på Svartbäcksgatan, spelar lite dart, tar några pints. Det finns ingen organisation bakom, vare sig i form av gruppchattar eller scheman. Vi ringer bara upp varandra och ses, helt enkelt.

I ett par år tillhörde en av dessa återkommande ansikten en man som hette Graham Marsh. Han var britt, en blygsam kille som börjat närma sig 60-årsåldern, och hade ett bokantikvariat på Sysslomansgatan. Tystlåten. Inte den som tog mest plats, men när han sade någonting var det vanligtvis väl värt att lyssna. Han var inte så ofta med på de där kvällarna, och han var olyckligtvis den typen av person vars frånvaro man inte lade märke till.

Och det här är grejen. När vi väl lade märke till den hade bokaffären tydligen redan varit stängd i flera veckor. Det var först när någon hade varit där och prövat dörren några dagar i rad, och sedan nämnt det för oss andra, som vi började fråga efter honom. Det visade sig att hans dotter, som pluggade på universitetet, redan hade anmält honom som saknad. Lägenheten ovanför antikvariatet, där han bodde, hade stått tom men hans viktigaste tillhörigheter var fortfarande där. Det fanns inga tecken på att han hade planerat att resa bort.

Det där var för några månader sedan nu. Polisen har såvitt jag vet inte hittat någonting.

Jag gick själv till huset med hans antikvariat och lägenhet för ett par veckor sedan. Jag vet inte riktigt varför, om det fanns något särskilt jag letade efter. Porten var olåst och jag gick in. I hans brevlåda låg flera veckors post. Jag tog hand om det och tänkte ge det till hans dotter, som jag aldrig träffat men som Graham nämnt och jag därför visste hette Frida.

Bland breven fanns ett kuvert utan vare sig frimärke eller adress. Men nu kommer det märkliga. Det enda som stod skrivet på det var mitt namn. Helt sjukt. Jag har ingen aning om hur länge det legat där. Det känns som att polisen borde ha hittat det om det fanns där omedelbart efter Grahams försvinnande.

I kuvertet låg en USB-sticka och en handskriven lapp. ‘Om du hittar detta, skicka vidare. Du vet till vem.’

Jag hade ingen aning om vem som åsyftades. Vet fortfarande inte. Men på USB-stickan fanns ett dokument, ett vittnesmål som Graham hade skrivit ner, tydligen under loppet av flera veckor i höstas. Jag har läst det ett par gånger nu. Det har inte varit alldeles lätt att verifiera alla påståenden. Texten handlar om ett manuskript som heter Försänkningskantatan, dess författare O. Lindqvist, och en kvinna i Göteborg som heter Karin Bergström Jag har inte hittat någonting mer om någon av dem. Ingenstans finns en tråd att dra i.

Så jag återvände till affären. Luckan under arbetsbordet var utdragen och tom. Nyckeln hittade jag i kökslådan.

Allt jag har är alltså dokumentet från USB-stickan. Det jag bifogar är dock inte originalet, för det var märkligt formaterat och vissa tecken kunde min dator inte läsa så jag blev tvungen att kopiera in texten i en ny fil, korrläsa och rätta den. Det är den jag skickar dig nu. Jag hoppas att jag inte själv fört in några felaktigheter i texten, som är på engelska: Graham var ju britt och jag antar att jag, särskilt givet den sinnesstämning han verkar ha befunnit sig i, kände att det var mest naturligt att skriva så.

Jag vet inte om han skrev det här för sitt eget höga nöjes skull. En i gänget som brukar ses på puben föreslog att han kanske hade personliga problem som vi andra inte märkt av. Jag vet inte om boken han beskriver finns på riktigt.

Allt jag vet är att Graham är borta, och att detta är vad han lämnade efter sig.

För ett par dagar sedan snackade vi om situationen, vi i gänget som ses ute och snackar engelska. Jag nämnde då kuvertet jag hittat och dess innehåll, och att jag inte visste vad jag skulle göra med det. Hon nämnde att det fanns en journalist som gör poddar och program om sådana här saker, vandringssägner och övernaturligheter, och att han om någon skulle kunna veta något. Och så nämnde hon ditt namn.

Så min fråga till dig, Jack, är: känner du igen någonting som Graham nämner? Kantatan, eller boken, eller någonting? Jag skulle verkligen vilja veta.

Best regards,

David Renner”

Ja, så skrev alltså David i sitt mejl till mig. Och tyvärr, David. Kantatan, boken, O. Lindqvist, allt det här är nytt för mig. Men historien är fantastisk. Så därför är det den vi ska höra i veckans avsnitt av Creepypodden. Och den ska läsas av Ludvig Josephson.

Vittnesmål

En redogörelse för vissa dokument mottagna under hösten, och deras effekter på mottagaren

Av Graham Marsh, Uppsala

Jag ska inledningsvis säga att jag inte är vidskeplig. Jag nämner detta inte för att förekomma läsarens skepsis (man kommer kunna bilda sin egen uppfattning om mitt sinnestillstånd under läsningen) utan för att det är det mest relevanta att berätta om mig, och för att det är vad jag själv grubblat mest över på sistone, i de tidiga morgontimmarna, när sömnen blivit ett land jag inte längre har visum för att besöka.

Jag är alltså inte vidskeplig. Jag är antikvariebokhandlare. Dessa två saker hänger ihop, i min erfarenhet.

Lådan kom en torsdag i oktober.

Jag säger kom, fastän det inte riktigt stämmer. Den stod redan där när jag öppnade butiken halv nio, placerad där på trappan under natten, eller kanske i mörkret tidigt på morgonen innan jag kom ner. Det kom varken med leveransavi eller någon lapp. Lådan var en kartong, den mellanstora sort man får när man köpt matkassar med hemleverans, förseglad samma sorts bruna tejp. Mitt namn stod skrivet på kartongen med en handstil jag inte kände igen. Men det stod inte Graham Marsh eller bokaffärens namn. Det stod Graham, som om den som lämnat lådan kände mig personligen.

Jag fäste inte så mycket vikt vid det. Sådant händer oftare än folk tror. Böcker hittar fram till bokhandlar på samma sätt som vatten hittar ner i avlopp: längs improviserade rutter, genom händelser och hål som ingen planerat, utan att det alltid går att ge prydliga förklaringar. Jag har tagit emot böcker inslagna i tidningspapper från 1980-talet. Vid ett tillfälle fick jag en hög böcker inslagna i plastpåsar, och när jag öppnade dem fann jag att de var pressade med stenar från Fyrisån, ett par kvarter härifrån. En gång anlände en förstautgåva av Strindberg i en kaklåda, och mellan sidorna hittade jag pressade blomblad, fortfarande med lyster i färgen. Jag sätter ingen vikt vid sådant där. Jag katalogiserar böckerna och säljer dem vidare. Strindbergsboken gick för fyrahundra kronor till en professor som verkade väldigt nöjd med köpet.

Jag bar in lådan, ställde den på arbetsbordet bakom disken och satte på te.

Arbetsbordet är min favoritplats i butiken. Det låter sentimentalt, och det är det förmodligen. Det är nu fyra år sedan jag tog över hyreskontraktet på Sysslomansgatan, våren efter att Studentbokhandeln till slut stängde, vilket halva Uppsala verkade sörja djupt. Det kändes betydligt mer lovande när jag planerade affären än nu, när jag måste driva den, och det var med den tillförsikten i sinnet jag tillbringade en helg med att slipa bordet och sedan olja in det tills det blänkte. Det är på arbetsbordet allting börjar: bedömningen av böckerna, restaureringen, den långsamma arkeologin i de tidigare ägarnas liv och läsvanor. Man kan lära sig väldigt mycket om någon utifrån vilka böcker de behöll och vilka de gjorde sig av med, och då i vilket skick böckerna var, och om de skrev sitt namn innanför pärmen eller inte, och om omslaget var sprucket eller oskatt. Jag har konstruerat hundratals små biografier på det här sättet. Inte en enda av dem kommer jag någonsin kunna verifiera.

Frida anser att bokhandeln har låtit mig släppa fram mina excentriska sidor. Det sa hon själv förra söndagen, vid middagen. Det var som vanligt första gången jag sett henne på veckor, något jag nämnde en gång och då såg henne få ett ansiktsuttryck som gjorde att jag aldrig tagit upp saken igen.

– Du hittar på folk att umgås med när det ju inte behövs, sa hon, inte med en ovänlig ton, medan hon lastade en gaffel med mat.

– Det finns gott om riktiga människor.

Hon menade: gå ut, pappa, träffa folk, engagera dig i något. Hon är tjugotre år gammal och hon har rätt men det hon inte förstår är att hon själv är den enda och stora anledningen att jag överhuvudtaget är här, och att det räcker även när det inte gör det.

Men jag kommer bort från ämnet: lådan.

Jag öppnade den efter den första koppen te.

Till största delen var innehållet oansenligt. Det var från ett dödsbo, ett parti som jag lagt ett blint bud på vid en bouppteckningsauktion i slutet av september, och nu hade det äntligen dykt upp.

Pocketdeckare, de flesta på svenska. Ett vattenskadat atlas över Europa, från tiden innan EU, med landsgränser som gjorde sitt bästa med att verka självsäkra trots att de snart skulle upphävas. Tre kokböcker och en illustrerad barnbibel med datumet för någons första nattvard inpräglat i guld på omslaget: 14 april 1962. Jag lade rutinerat varje bok i sin hög (donera, katalogisera, slänga).

Sedan, nära botten av lådan, insvept i något som en gång varit en kökshandduk och nu bara var en trasa, hittade jag boken.

Jag förstod omedelbart att den var ovanlig, på samma sätt som man förstår att någon nyss varit där när man kliver in i ett tomt rum. Först på lukten. De flesta böcker bär en vanlig antikvariatsdoft, vanillin och långsam oxidering med inslag av något svagt sött, och den har jag lärt mig älska, men det här var något annat. Det påminde mig om Themsen när den ebbar. Om stentrappor som leder ner i sötvatten.

Det var en bok i ordets vidaste mening. Inbunden i mörkblått klotband utan någon titel på omslaget, fuktfläckad i ett mönster som såg nästan avsiktligt ut vid nederkanten, som om någon penslat boken med vatten för hand. Inget förlagsnamn på ryggen. När jag slog upp pärmen fanns varken kolofon, copyrightssida eller ISBN. Bara en smutstitelsida, maskinskriven med en skrivmaskin som tydligen skrev sina gemena e:n lätt sneda:

Försänkningskantatan
En dokumentation och en varning
O. Lindqvist

Och under det, med mindre stil:

Om du har hittat den här ber jag om ursäkt.
Läs endast Sats I.
Läs inte Sats II.
Läs under inga omständigheter Sats III.
Förstör detta dokument efter läsningen.

Jag betraktade dessa rader en lång stund. Sedan vände jag blad.

Jag är inte, som sagt, vidskeplig.

Boken var tunn, kanske hundratjugo sidor, möjligen färre. Papperet var av god kvalitet, ribbat, möjligen kalandrerat, den sorts material man förknippar med mindre tryckerier från det tidiga förra seklet. Någon hade verkligen brytt sig om produktionen. Nu bar den nedre tredjedelen på många sidor ett svagt fuktmärke, en brunaktig vattenlinje som torkat in i fibrerna och stannat kvar. Fläckarna var gamla och fullständigt oxiderade, bruna snarare än gråa. Vad som än hade hänt med den här boken hade den blivit våt och sedan långsamt torkat under suboptimala omständigheter. Några sidor hade krusat sig och stelnat i mjuka vågor. Andra hade fastnat i hörnen och sedan försiktigt men inte helt framgångsrikt skiljt åt: man kunde se var papperet rivits sönder och tagit med sig några fibrer från motstående sida.

Någon hade brytt sig tillräckligt mycket om den här boken för att försöka rädda den.

Någon hade också skrivit “förstör detta dokument efter läsningen” på första sidan.

Jag noterade båda dessa fakta och bläddrade fram till första kapitlet.

Författaren, den här O. Lindqvist, skrev bra. Det var det första som slog mig. Akademiskt upplägg men inte till stilen; det fanns något rått alldeles under ytan i meningarna, på det sätt som sorg lyser igenom meningarna när människor gör sitt allra bästa för att inte skriva om sin sorg. Han skrev om ett hus i Skinnskatteberg, en plats jag vagt kände till, forna gruvtrakter västerut, den sorts samhälle som har ett komplicerat förhållande till sin egen historia. Där hade denne Lindqvist köpt ett hus billigt, och på vinden påstod han sig ha funnit något.

Jag läste de första tjugo sidorna stående där vid arbetsbordet medan teet kallnade bredvid mig.

Så gör jag vanligtvis inte. Jag är metodiskt lagd. Jag bedömer, katalogiserar och lägger saker i sina rätta högar. Jag står inte och läser oklara manuskript i kylan en oktobermorgon med kappan fortfarande på. Och ändå var det precis vad jag gjorde.

I texten fanns en kvalitet som jag bara kan likna vid dragningskraft. Inte den hantverksmässiga spänningen i en deckare, konstruerad av undanhållen information och accelererande syntax, utan något mer lömskt, mellan raderna. Den gåtfulla lockelsen till en röst som till synes bara redogör för fakta, men egentligen blottlägger någonting som dittills varit hemligt.

Jag kände igen det. Jag har tillbringat trettio år i bokhandlarbranschen och, dessförinnan, femton år som engelsklärare på gymnasienivå i Wiltshire. Den där rösten hade jag mött oräkneliga gånger i texter från personer som försökt skriva om allt annat än hur dåligt de mår.

Jag lade ifrån mig boken och kokade nytt te. Sedan blev jag stående vid skyltfönstret och betraktade en cyklist som arbetade sig fram över kullerstenen på Fyristorg och tänkte krispigt kristallklart att det här inte var en bok jag borde fortsätta läsa.

Och så gick jag tillbaka till arbetsbordet och fortsatte läsa.

Partituret dök upp på sidan fyrtiosju.

Lindqvist hade förberett läsaren väl, med flera sidor av beskrivning. Den var tekniskt noggrann och detaljerad, så till den grad att jag slogs av hur vissa människor kan framstå som hotfulla bara för att de är så kunniga. Han beskrev instrumenteringen: violin, sopranröst, altröst, taktarten för den första satsen (5/4, vilket han med viss precision förklarade skapar en känsla av permanent obalans, som vatten i rörelse). Sedan beskrev han tempomarkeringen:♩ = 42, vilket han påpekade innebär att varje takt varar ungefär sju sekunder. Han var alltså grundlig. Men därutöver var han också uppenbarligen skrämd.

Och sedan partituret självt.

Jag ska vara ärlig om mitt förhållande till noter. Min mor spelade piano på hyfsat god amatörnivå, och som barn tog jag in tillräckligt för att kunna följa ett partitur på ungefären, se var det stiger och sjunker, förstå i stora drag vad symbolerna innebära. Jag kan inte spela. Men jag kan läsa.

Det jag såg på sidan fyrtiosju blev jag tvungen att läsa om flera gånger.

Violinstämman öppnade ensam med en enda uthållen ton som trädde fram ur tystnaden så gradvis att Lindqvist markerat den niente, “från ingenting”. Till slut gick den in i ett crescendo som sträckte sig över en hel sida. Under fanns en dynamik-markering jag aldrig stött på: pppppp. Sex p:n. Jag kände till ett p, piano: att spelet ska vara svagt. Två p innebär pianissimo: mycket svagt spel. Här rörde det sig om spel strax under gränsen till intentionen, som om tonen helt enkelt uppstått i vinden snarare än spelats.

Efter tre takter dök en andra ton upp. Det var inget ackord direkt, för intervallet var en aning för brett för att vara en kvint och för smalt för att vara en tritonus. Resultatet var en stämning som inte borde existera i vanlig musikalisk temperatur.

Lindqvist hade kommenterat det i marginalen. Hans handstil var noggrann och lutade lätt.

Stäm 3 cent lågt. Detta är inte ett korrfel.

Jag stod där med boken i händerna och nynnade intervallet.

Jag vet inte varför jag gjorde det. Två veckor senare kan jag fortfarande fråga vad det var som fick mig att göra det. Det kändes i stunden som det naturliga, som när man stöter på ett obekant ord under läsning och mumlar det tyst för sig själv, bara för att munnen liksom vill vara med. Jag nynnade det svagt för mig själv, så det kändes mer i halsen än hördes, stående ensam i min butik en torsdagsmorgon i oktober.

Intervallet som beskrevs i partituren lät fundamentalt och mycket exakt fel. Någon som sjunger falskt låter också fel, men det här var annorlunda, mer som när ett trappsteg i ens hem är trasigt och man snubblar över det i mörkret för att lägenheten inte längre är som kroppen tror. Fysiskt fel snarare än psykiskt.

Jag slog igen boken och lade den i hörnet av arbetsbordet. Det vill säga, inte i någon av de tre vanliga högarna.

Den eftermiddagen hjälpte jag fyra kunder men jag har inte den dimmigaste minnesbild av vad någon av dem ville ha eller köpte. Däremellan stod jag vid fönstret och tittade på ingenting särskilt, eller låtsades organisera om i en hylla som jag redan organiserat om för två veckor sedan, och jag tittade aldrig mot arbetsbordet, men jag var hela tiden medveten om exakt var boken befann sig i förhållande till var jag stod.

Frida ringde vid halv sex, vilket var ovanligt. Hon brukade skicka meddelanden om det var något.

– Hej pappa. Vill du äta middag på torsdag?

– Det är torsdag, sade jag.

– Jaha. Men nästa torsdag då.

– Ja, sa jag, naturligtvis, absolut, och jag blev så glad av samtalet, så oproportionerligt fylld av värme av hennes röst och det enkla faktum att hon ville träffa mig, att jag glömde boken helt och hållet i ungefär fyrtio minuter.

När jag kom att tänka på den igen gick jag omedelbart tillbaka till arbetsbordet.

Jag öppnade den på sidan fyrtiosju.

Sedan läste jag partituret i två timmar.

Bara första satsen (jag hade ännu inte slagit upp sidorna för den andra satsen) men första satsen i sin helhet medan jag följde Lindqvists kommentarer, marginalanteckningarna och fotnoterna om översättningen av den latinska förlagan. Körens röster träder in efter sjutton takter, hade han noterat. De går in med en enda vokal, ett ah utan konsonant. Tänk ljudet från en vidöppen hals. Sopranen ligger en liten ters över violinens skeva intervall, alten en liten ters under. Det är ett ackord som matematiskt sett borde gå från dissonans till vilsamt konsonans men ändå inte gör det. Det sitter där i sin spända felaktighet och bara fortsätter.

Latinet kommer in senare och löser upp sig tidigare än man kunde vänta sig, skrev Lindqvist. Den grekiska bönen kyrie eleison förlorar konsonanter takt för takt. Vid mitten av satsen återstår bara ee och ah och den imaginära bilden av en mun som försöker säga något men inte längre förmår.
Jag läste detta och tänkte på min mor mot slutet, på hospicet i Chippenham, när doserna med morfin blivit väldigt höga och hon försökte säga mig något men orden tappade sina konsonanter och blev bara vokaler, rester av vad som skulle kunna ha varit vilka ord som helst eller inga ord alls.

Jag mindes hur jag höll i hennes hand och lyssnade och inte förstod någonting, och ungefär fyra dagar senare dog hon.

Dessa minnesbilder grubblade jag över och sedan lade jag ifrån mig boken igen och satte mig i stolen jag har bakom disken för de långa, lugna eftermiddagarna, och jag tittade upp i taket ett tag.
Sedan tänkte jag: det här är fiktion. Lindqvist skriver skönlitteratur. De historiska händelserna han beskriver är fiktiva. Musiken har han hittat på för att skapa exakt den här reaktionen hos sin läsare. Du reagerar precis som du ska.

Och detta föreföll mig vid tillfället vara ett fullständigt tillfredsställande resonemang.

Jag gick hem, kokade pasta som jag åt med parmesan och HP-sås, tittade på något förglömligt på min laptop. Jag sov. Jag drömde om ett intervall som inte borde kunna existera i vanlig musikalisk temperatur, och om min mors öppna mun som försökte forma ord jag inte kunde höra.

På morgonen gick jag tillbaka till butiken och slog upp boken där andra satsen tog vid.

Andra satsen var kortare än den första och anmärkningsvärt mycket värre.

Lindqvist hade som sagt varnat läsaren redan i bokens inledning, och dessutom en gång till i en marginalanteckning längst ned på sidan sjuttioett, skriven med en handstil något mindre kontrollerad än hans tidigare noteringar, som om anteckningen gjorts vid ett annat tillfälle, under andra omständigheter:

“Försök inte att vokalisera någon del av den här satsen. Jag menar allvar. Jag spelar ingen teater.”

Han hade strukit under ordet teater två gånger. Det var, noterade jag, definitivt något som en teatralisk person hade kunnat göra. Anteckningen stoppade mig inte.

Tempomarkeringen var ♩= 88. Efter den närmast glaciala stillheten i första satsen kändes det nästan aggressivt: som om de tillbakahållna krafterna nu plötsligt getts fri lejd. Taktarten hade också förändrats: nu var det 7/8, där Lindqvist i en anteckning förklarade att den saknade åttondelen skapade den rytmiska motsvarigheten till att stappla, känslan av något som faller och aldrig riktigt hinner ta emot sig men ändå fortsätter framåt. Lindqvists egna jämförelse var med en kropp i djupa vatten som gett upp försöken att flyta.

Violinen är återigen först med att träda in men det är annorlunda den här gången. Där första satsen hade börjat som om instrumentet långsamt blev medvetet om sig självt, börjar andra satsen mitt i en fras, in medias res, som om något pågått en stund och vi först nu tillåts höra det. Den tekniska markeringen är col legno battuto, vilket innebär att musikern inte stryker mot strängen med stråkens tagel, utan i stället vänder på stråken och med dess trä slår på strängen. Ljudet blir torrt och kort, och musiken oregelbunden i sina snubblande 7/8. I sina marginalanteckningar beskrev Lindqvist ljudet som om någonting stängts in i en silo av metall och försökte göra sig hört.

Jag läste detta och lyfte i ett ögonblick blicken från boken.

Butiken var tom. Utanför skyltfönstret gick allt sin stilla gång i Uppsala. En spårvagn susade förbi. Studenter med ryggsäckar på sina cyklar. Vardagseftermiddag i en stad som varit stad väldigt länge och avser att fortsätta med det.

Jag tittade ner i boken igen.

Rösterna träder abrupt in i andra satsen utan de omsorgsfulla förberedelserna från den första satsen. De går in på konsonanter, hårda sådana, explosiva och brusande, de delar av alfabetet som kräver att munnen beslutsamt öppnas och stängs, faktiskt har en avsikt. Salva me, sjunger de. Fräls mig. Latinet är igenkännligt och i sitt sammanhang i ungefär fyrtio takter, men sedan börjar det falla samman. Inte gradvis som i första satsen utan våldsamt, där 7/8-rytmen slår av stavelse efter stavelse tills vad som återstår bara är ljudet av språk som försöker hålla ihop under ett tryck det inte byggts upp för att orka bära.

Vid satsens slut (i den del som Lindqvist gett titeln Underkastelsen) sjunger båda rösterna varsina enskilda uthållna toner, utan någon text överhuvudtaget, och dynamik-markeringen är ffff, fyra forte, vilket ska utläsas som så starkt som den mänskliga rösten förmår, uthållet i tolv fulla takter vid ♩ = 88. Jag beräknade att detta alltså skulle pågå i ungefär sextiosju sekunder av maximerad och i praktiken helt ohållbart stark sång. Ingen inandning eller paus fanns markerad. Den enda kommentaren till detta fanns efter den allra sista sista takten, skriven med den darrande och osäkra handstil jag började känna igen som Lindqvists sena, som om han befann sig i upplösningstillstånd:
“Den slutar för att de inte längre förmår. Inte för att musiken tar slut. Musiken tar inte slut.”

Under denna anteckning fanns en annan, skriven med så svagt tryck med pennan att jag var tvungen att vinkla boken mot fönstret för att kunna läsa den:

“Musiken förflyttar sig bara någon annanstans.”

Jag slog igen boken.

Den dagen rörde jag den inte mer, inte heller dagen efter.

Dagen därpå skickade Frida ett meddelande.

“Funkar torsdag fortfarande?”

Jag skrev: “Ja, ser fram emot det”, och sedan satt jag med telefonen i handen i ett ögonblick, längst bak i butiken. Boken låg på arbetsbordet ett par meter bort. Jag funderade noggrant igenom vad det var som höll på att hända.

Vad som höll på att hända var, bestämde jag mig för, att jag hade fastnat i läsningen av en roman, en påtagligt skickligt skriven och psykologiskt intelligent skönlitterär text utformad som ett autentiskt upphittat manuskript. Författaren hade byggt upp en berättare vars resa ner i undergången mycket precist speglade läsarens eget tilltagande engagemang. Partituret var verklighetstroget. Jag hade vid det här laget satt mig in i tillräckligt många av facktermerna för att veta att alla de som Lindqvist nämnde verkligen fanns. Sul ponticello, col legno battuto, sprechstimme, alla hade de varit etablerade och använda av tonsättare samtida med när historien skulle ha utspelat sig. Handlingens fond, den svenska spiritismen på 1890-talet, de teosofiska rörelserna och de experimentella musikframförandena, stämde överens med verkligheten utifrån de källor jag hittat på kvällarna när jag inte läste boken utan i stället läste om boken.

Det var också något annat som höll på att hända, men det hade jag ännu inte blivit varse tillräckligt för att kunna sätt ord på det. Jag var bara instinktivt medveten om det, liksom man är medveten om ett ljud i rummet intill som är tillräckligt högt för att kunna fastna för men för lågt för att kunna identifiera.

Den fjärde dagen slog jag upp sidan där den tredje satsen började.

Den innehöll nästan uteslutande tystnad.

Jag menar inte det som en metafor. Partituret självt, de arton fysiska sidorna, innehöll bara kanske fyrtio takter där något ljud alls faktiskt förekom. Resten var pauser. Inte pauser i den vanliga musikaliska meningen, som ett slag eller en takt som hålls tyst innan musiken återupptas, utan pauser som varade hela sidor, markerade med en symbol som jag aldrig hade sett förut men som i Lindqvists fotnoter förklarades betyda en utdragen paus av obestämd längd, att hållas tills utövarna kände att det var dags att fortsätta.

Satsen var markerad Lento mortale. Dödligt långsamt. Körens röster, när de överhuvudtaget förekom, sjöng bara vokaler. Ingen text alls av något slag fanns kvar. Bara öppna halsar, som om kropparna blivit blåsinstrument med en enda ton. Ljud som lät som de sista utandningarna från en döende. Dynamiken angavs till ännu lägre än i första satsen: först pppppp igen, och sedan, i den sista delen (av Lindqvist kallad Upplösningen) en markering jag var tvungen att läsa om tre gånger för att vara säker på att jag såg rätt: ppppppp. Sju p. Ett ljud som, enligt vad Lindqvist helt oironiskt påpekade, existerade under tröskeln till det hörbara. Ett ljud som sångarna gör men ingen hör. Ett ljud som existerar bara inuti de kroppar som producerar det.

På dessa sista sidor spelade violinen uteslutande flageoletter. Om jag förstod det rätt skulle dessa frambringas som spöklika övertonerna, genom att vidröra strängarna med så lätt hand att grundtonen försvinner och bara frekvenserna ovanför återstår. Resultatet skulle bli tunna, svävande toner. Ljudet av något som förlorat det mesta av sin solida form.

Den sista instruktionen, längst ned på tredje satsens sista sida, löd:

“När allt ljud upphört förblir utövarna orörliga i minst två minuter. De sänker inte sina instrument. De låtsas varken om publiken eller varandra. De förblir som de var under framförandet tills de känner att de kommit tillbaka.”

Under detta fanns en anteckning skriven i den darrande sena handstilen:

“Sigrid kom aldrig tillbaka. Jag tror inte heller att Nikolai gjorde det. Jag tror att det som kom tillbaka var något som hade lärt sig bära deras ansikten som mask.”

Och allra längst ner, med ett annat mörkare bläck till synes skrivet vid ett helt annat tillfälle, stod det:

“Nu har jag varit på vinden i elva dagar. Jag räknade strecken på dörrposten. Jag kan inte minnas att jag skulle ha gjort dem.”

Jag satt länge med den igenslagna boken i knäet.

Utanför butiken lade sig hösten över Uppsala. Dagsljuset hade börjat ge vika allt tidigare och staden fick klara sig med artificiellt alstrad värme. Gatlyktorna hade tänts. En grupp studenter passerade skyltfönstret och skrattade åt något och ljudet nådde mig dämpat genom glaset, nära men ändå så avlägset att det lika gärna kunde ha kommit från rymden.

Jag tänkte på min mors händer på pianots tangenter i huset där jag växte upp. Akustiken just i det huset, hur Chopins Nocturne nr 1 i b-moll alltid lät på söndagsmorgnarna nedifrån vardagsrummet då jag låg i sängen i mitt rum och inte riktigt ännu var helt vaken. Jag hade tagit det fullständigt för givet, så som barn tar fullständigt för givet de mest oersättliga sakerna, och det var något jag inte hade förmått tänka på under alla dessa år som gått sedan dess, och nu tänkte jag på det och någonstans i mitt inre kunde jag höra pianot, eller åtminstone något som ville vara minnet av pianot.
Jag tänkte på Frida. På hur det är att älska någon som inte riktigt behöver en, vilket är något helt annat än att älska någon som inte älskar en tillbaka. Det är inte alls lika kallt men på sätt och vis svårare att förhålla sig till och förstå vad man ska göra med. Hon var tjugotre år och studerade astrofysik och hennes tillvaro var stor och lysande och jag var glad för hennes skull, genuint glad, och dessutom brukade jag oftast äta mina middagar ensam i en stad som fortfarande i grunden var främmande för mig, där språket ännu inte var mitt, och ibland kunde mina kvällar bli mycket långa.
Jag förstod, just där och just då, sittande i det skumma, gula höstljuset, varför boken hade hittat mig.

Jag menar inte i en övernaturlig mening. Den som lever med böcker inser tids nog att det finns de som hittar sina läsare med en precision som, om man inte väljer att blunda för det, kan verka avsiktlig. Genomgående hade Lindqvist beskrivit hur kantatan utspelade sig i det ihåliga. Frekvenser som vanligtvis undviks, intervaller som inte borde existera i vanlig musikalisk temperatur, men som ändå gjorde det. Jag använde det som en metafor och fann min mors händer och min dotters liv, och avståndet mellan detta och mig.

Boken hade hittat det intervallet och spelade där upp sig, oavsett om jag läste eller inte.

Jag slog upp appendixet.

Fjärde satsen var två sidor. Den slutade abrupt mitt i en takt. Det fanns inget dubbelstreck eller någon avslutning utan musiken bröts som om författaren tappat pennan på golvet och inte hittat den igen. Notationen skilde sig från de föregående satserna, den var mindre kontrollerad, nothuvudena var inte riktigt runda och notskaftens vinklar var ojämna. Handstilen var av det slag som uppstår när handen rör sig snabbare än tanken, eller när det inte finns någon tanke alls, när handen bara helt enkelt rör sig.

Lindqvists sista anteckning återfanns längst upp på första sidan, i tjockt, svart bläck, skriven med pennan pressad mot pappret:

“Jag har inte skrivit detta.”

Och sedan under, med ljusare bläck, möjligen tidigare, möjligen senare, jag kunde inte avgöra:

“Jag har inte skrivit detta men det är min handstil.”

Och sedan under det, den svagaste av alla anteckningar, linjen knappt märkbar som om pennan knappt rört sidan:

“Jag har inte skrivit detta men det stämmer.”

Jag slog igen boken.

Jag lade den mitt på arbetsbordet, inte i någon av högarna.

Jag gick upp till lägenheten ovanför butiken och lagade middag och åt den och diskade och torkade tallrikarna och ställde undan dem, allt med en grundlighet som jag bara kan beskriva som avsiktlig, var och en av handlingarna genomförd med den fulla uppmärksamheten hos någon som försöker förbli kvar inuti sig själv.

Jag sov, eller något liknande.

Vid något tillfälle under natten (jag kollade inte klockan, jag ville inte veta vad hon var) blev jag varse att jag nynnade. Jag hörde att det inte var en melodi utan ett intervall. Ljudet höll sig i bakre delen av min hals, knappt hörbart, just under gränsen för det avsiktliga.

pppppp

Jag slutade göra ljudet.

Jag låg där i mörkret och tänkte:

“Det här är en bok. Det är bara en bok. Du är en femtioåttaårig antikvariebokhandlare i Uppsala och det du genomgår är en alldeles vanlig emotionell reaktion på en välskriven skräckroman och på morgonen när du vaknar ska du katalogisera boken och sätta ett pris på den och ställa den på hyllan och någon annan ska så småningom köpa den och därmed är det hela över.”

Detta trodde jag fullständigt på.

På morgonen när jag vaknat katalogiserade jag den inte. Jag satte inget pris på den. Jag lade den i lådan under arbetsbordet, den låsta lådan där jag förvarar mina värdefulla eller känsliga handlingar, låste den, och stoppade nyckeln i kappans ficka.

Sedan stod jag vid fönstret och drack mitt te och såg gatan fyllas av sin vanliga vardag, och jag tänkte på vilken sorts människa det är som låser in en bok i en låda istället för att bara lägga den någonstans, eller ge bort den, eller, som författaren uttryckligen hade krävt på allra första sidan, förstöra den.

Svaret var uppenbart. Mitt svar var detsamma som det hade varit för Lindqvist, för dem alla hela vägen tillbaka till det allra första rummet som låstes i Stockholm 1894, tjugo människor som alla borde ha satt stopp men inte gjort det.

Den sortens människor som behöver höra den igen.

Jag upptäckte mejladressen på bokens sista sida.

Jag hade sett den förut. Naturligtvis hade jag sett den, för jag hade vid det här laget läst boken tre gånger, ett faktum jag framlägger här utan kommentar. Men jag hade sett på mejladressen så som man reagerar på ett brandlarm i en byggnad där man arbetat i flera år och kommit att lära känna: noterat den, lokaliserat den, bedömt den som ännu inte relevant. För hjälp, kontakta:, stod det, och sedan mejladressen i versaler utan något tillhörande namn.

Jag intalade mig att jag hörde av mig av rent professionella skäl med en bibliografisk fråga. Jag var en bokhandlare som hade stött på en ovanlig bok och nu ville undersöka dess proveniens. Det kunde påverka marknadsvärdet. Frågan låg helt inom ramen för mina normala arbetsuppgifter. Jag skrev mejlet i den ton jag använder när jag korresponderar med andra antikvariat och arkiv, samlad, noggrann, nyfiken men fackmannamässig, och jag läste igenom mejlet två gånger innan jag skickade det och konstaterade att det inte innehöll något konstigt.

Jag skrev det på onsdagkvällen vid skrivbordet i lägenheten, medan regnet föll utanför fönstret på det där ihärdiga sättet det kan göra i Sverige, som om det alltid hade regnat och alltid skulle fortsätta göra det.

Jag förväntade mig inget svar.

Svaret kom fyra timmar senare.

Inte från mejladressen som hade stått skriven i boken. Från en annan adress. En personlig, som innehöll ett namn: karin.bergstrom.musik, och en mejlserver jag inte kände igen. Mejlet var kort.

Mr. Marsh.

Ditt exemplar anlände i september eller oktober, i en låda med böcker från auktionen av ett dödsbo. Vattenskadad på den nedre tredjedelen, speciellt drabbad är tredje satsen. Smutstitelsidan är skriven på en skrivmaskin med ett snett gement e. Du nynnade oavsiktligt något från partituret, och du har haft svårt att peka ut exakt när du började tänka på boken som din.

Jag övervakar dig inte. Det här är bara villkoren för hur man hittar den.

Mitt namn är Karin Bergström. Jag bor i Göteborg. Jag hittade mitt exemplar i februari. Jag har väntat sedan mars på att någon annan ska höra av sig.

Skriv tillbaka.

Det som följde under de nästkommande två veckorna var den mest intensiva korrespondens jag fört sedan mitt äktenskaps tidiga år, då min fru och jag bodde i olika städer och skrev långa brev för hand till varandra som vi senare, under skilsmässan, en grå eftermiddag i april som jag minns i varenda detalj och tänker på mer sällan nuförtiden, brände i trädgården vid huset i Wiltshire.

Karin Bergström var sextioett år gammal. Hon hade spelat cello i Göteborgs Symfoniker i nitton år innan en nervåkomma i vänster hand avslutade hennes karriär som musiker. Nu var hon istället musiklärare på en skola i Haga. Hon levde ensam. Boken hade hon hittat i februari i en låda med akademisk litteratur som hon köpt från dödsbot tillhörande en gammal musikvetare. Musikvetaren hade dött utan testamente eller familj, och hans boksamling hade delats upp mellan på tre olika auktionshus och därmed skingrats på ett sätt som antydde antingen likgiltighet eller avsiktlighet,

Karin kunde inte avgöra vilket.

Karin kunde läsa partituret fullständigt.

Det var det första hon berättade om sig själv som betydde någonting, och hon visste att det var det första som betydde någonting, vilket i sin tur sade någonting om var i processen med boken hon själv befann sig och hur länge hon hade befunnit sig där. Hon skrev:

Jag kan läsa alltihop. Jag har läst alltihop många gånger. Jag vill vara ärlig mot dig om detta för att jag tror att ärlighet är en av de få saker som kan hjälpa någon av oss i det här läget, och då är jag egentligen inte ens längre säker på att det kommer hjälpa.

Jag svarade:

Vad hittade boken i dig?

Hon svarade inte omedelbart. När hon till slut gjorde det, två dagar senare, var mejlet längre än vanligt och meningsbyggnaden annorlunda. Den var mer splittrad och disträ, som om hon skrivit mejlet snabbt och skickat det innan hon hunnit ändra sig och revidera:

Min dotter dog för fyra år sedan. Hon var trettiotvå år. En plötslig olycka, den gick inte att förbereda sig på fast man såklart aldrig kan bli förberedd på något sådant. Jag hade spelat cello i trettio år och efter att hon dog kunde jag inte spela alls. Inte på grund av någon fysisk begränsning, jag kunde bara inte förmå mig att ta upp instrumentet. Nervåkomman kom senare och fullbordade vad sorgen hade inlett. Jag vill vara noggrann med ordningen som dessa saker inträffade i.

Kantatan hittade detta… sår. Jag menar inte i en övernaturlig mening, utan mer som en stämgaffel som hittar en ton. Jag vet inte hur jag annars ska kunna förklara det. Den skapar inte frekvensen, den hittar den. Vad Lindqvist än skrev in i det där partituret så är det mycket precist stämt mot den plats där något fanns men nu är borta.

Jag nynnade första satsen för första gången i februari. I mars hade jag hittat min cello längst bak i förrådet där jag för tre år sedan hade lagt den. Jag vill att du ska förstå att jag inte hade öppnat den förrådsdörren på tre år. Och att öppna den kändes nu, i varje fysisk mening, som en lättnad.

Jag spelade första satsen den fjortonde mars. Hela. Ensam i min lägenhet klockan två på natten.
Jag ska berätta för dig vad som hände sedan och jag behöver då att du tänker på mig som en rationell människa som tillbringat fyrtio år som professionell musiker och som inte uttrycker mig slarvigt.

Ingenting hände. Och ingenting har varit sig likt sedan dess.

Jag läste detta mejl tre gånger. Sedan låste jag upp lådan under arbetsbordet och tog fram boken och slog upp den på första satsen, och betraktade de inledande takterna med den enskilda tonen som träder fram ur niente, de sex p:na, intervallet som är stämt tre cent lågt, och tänkte på vad det skulle innebära att spela detta. Att faktiskt frambringa dessa ljud med sin kropp och ett instrument i ett rum.

Jag svarade:

Berätta vad ingenting betyder.

Hon svarade inom en timme:

Det betyder att stycket tog slut, att jag fortfarande satt kvar där i rummet, och att allt var sig likt, men inte jag. Det betyder att jag satt med cellon i händerna länge efteråt och att jag inte hade den ringaste aning om ifall det gick tio minuter eller två timmar och att det visade sig vara två timmar.

Det betyder att jag sov bättre den natten än på fyra år och att jag vaknade klockan tre på morgonen och nynnade något jag inte kunde identifiera förrän jag hittade det i andra satsen.

Det betyder att jag spelat första satsen sju gånger nu. Jag har inte spelat andra satsen än. Jag slår regelbundet upp den i partituret och läser anvisningarna och anteckningarna. Jag har inte spelat den.

Jag intalar mig att det är ett val. Jag tror du förstår vad jag menar när jag säger att jag inte är helt säker på att det är sant.

Vi skrev till varandra varje dag i två veckor.

Korrespondensen påminde (när jag väl hade lagt märke till det kunde jag inte sluta se likheterna) om den mellan två personer som besökt ett land och nu inte kan sluta tänka på det. Vi var exakta, ibland nästan kliniska, så som man blir när man pratar om något man egentligen inte är redo att hantera än. Vi skärskådade Lindqvists anteckningar och analyserade dem i detalj. Vi diskuterade den historiska forskningen, kantatets katastrofala premiär 1894, de tre musikerna, greven och hans drunknade dotter, med den samvetsgranna skepsisen hos någon som redan egentligen accepterat allt som sant.

Karin hade forskat mer än jag. Hon hade hittat uppgifter på Kungliga Biblioteket. Ingenting om premiären i sig, som förblev precis så försvunnen från de historiska handlingarna som Lindqvist själv hade sagt, men om saker i dess periferi. En dödsannons 1947 för en violinist vid namn Nikolai Berggren i Stockholm, och en nekrolog för en sopran, Sigrid Ekström, som skulle ha dött samtidigt i samma stad. Dödsorsaken angavs i båda fallen som andningssvikt. Båda skulle ha varit i god hälsa.

Jag skrev:

De dog samma vecka.

Karins svar: Samma dag. Jag berättade inte det i mitt första mejl för att jag ville se om du skulle upptäcka det själv. Det var jag säker på att du skulle göra. Du är samma sorts läsare som jag.

Jag frågade inte vad det var för sorts läsare hon menade. Jag visste redan svaret.

Den första november spelade jag.

Här ska jag uttrycka mig noggrant. Jag spelar inget instrument. Jag har inte spelat något instrument sedan blockflöjtslektionerna i barndomen då jag, enligt den allmänna uppfattning, aldrig lyckades åstadkomma någonting som liknade musik. Jag har ingen cello eller violin i butiken eller i lägenheten, inget instrument av något slag alls. Vad jag spelade var intervallet.

Jag satt vid skrivbordet efter att ha stängt butiken med boken uppslaget vid första satsen, och utan att ha bestämt mig för att göra det och egentligen till och med utan känslan av att börja fann jag mig redan hålla på med det, att nynna inledningen. Den ensamma tonen från niente. Sedan, fyra takter in, den andra tonen. Intervallet stämt tre cent lågt, just så som det inte borde kunna existera i vanlig musikalisk temperatur.

Jag höll det länge.

Butiken var mycket tyst. Utanför skyltfönstret pågick den vanliga novembergrejen i Uppsala: staden drog sig in i sig själv och sökte sin egen värme. Några mjuka ljusstrålar från gatlyktorna sipprade in genom fönstret. På håll hörde jag de dova ljuden från spårvagnen tre kvarter bort.

Jag höll intervallet och min mor återvände i tankarna. Minnet var inte smärtsamt längre, det var istället lätt att bära, så som sorg blir när den slutligen smälter in i ens fibrer och blir en del av vem man är. Mor var där, i intervallet. Hennes fingrar på pianotangenterna. Chopin på söndagsmorgnarna. Det särskilda uttrycket av uppmärksamhet i hennes ansikte när hon spelade, ansiktsuttrycket hos en person som hittat den enda platsen där hon kan vara helt sig själv.

Jag tänkte på Frida. Hennes röst i telefonen. “Vill du äta middag på torsdag?” Hur hon älskar mig med en distans som inte är kall, utan snarare på ytan av hennes eget till det yttersta levda livet, och hur jag flyttat hela vägen hit för att befinna mig nära det och hur nära inte är samma sak som inuti och hur det är okej, det är verkligen okej, och hur det ibland ändå är det längsta avståndet jag någonsin försökt tillryggalägga.

Jag höll intervallet, jag höll fast vid alla tankar, och efter ett tag var intervallet och alla tankar samma sak, samma frekvens, och jag förstod vad Karin hade menat.

Ingenting hände. Ingenting har varit sig likt sedan dess.

Samma kväll skrev jag till Karin. Jag berättade om min mor, om hur jag fortfarande saknar hennes Chopin, och om min relation till Frida. Det var saker jag inte berättat för någon sedan jag flyttade till Uppsala, saker jag inte visste att jag behövde få ur mig förrän intervallet hittade dem och isolerade dem i novemberkvällens torra antikvariatluft. Allt kom ut.

Jag berättade att jag nu förstod varför Lindqvist inte kunnat sluta. Jag underströk att jag inte tänkte spela andras satsen. Jag skickade mejlet och gick och lade mig. En djup sömnlös dröm.

Karins svar kom nästa morgon.

Jag spelade andra satsen i natt.

Och sedan, under det:

Graham. Den är så vacker. Du kan inte föreställa dig. Du kan inte.

Och sedan, efter det, i ett separat mejl fyra minuter senare, en enda rad:

Jag måste hitta musiker. Musiken är för underbar för att inte framföras ordentligt. Jag måste

Det var det sista mejlet. Jag har skrivit till henne sju gånger sedan dess. Varje mejl med en ny ton. Först bekymrat, sedan granskande, sedan vädjande. Jag har sökt efter henne på nätet och hittat hemsidan för en musikskola i Haga där hon fanns på fotografi, en kvinna med kort grått hår och ett neutralt uttryck i ansiktet. Det fanns även ett telefonnummer och där går signalerna fram i oändlighet.

Boken ligger fortfarande i lådan. Lådan är låst och kommer så förbli. Jag har lagt nyckeln i skåpet i hallen, som jag kan se från stolen där jag sitter på kvällarna, vilket jag inser inte är samma sak som att lägga den någonstans där jag inte kan nå den. Men det känns, åtminstone för tillfället, som tillräckligt avstånd.

Frida ringde i eftermiddags. Jag lät henne ringa två gånger innan jag svarade, något jag aldrig gjort förut. Vet inte varför.

Förra torsdagen åt jag middag med henne. Vi var på ett ställe hon tycker om nära domkyrkan, varmt, ljust, fullt av studenter. Hon var glad. Hon berättade om ett projekt som gick bra, en kompis födelsedagsfirande i helgen, det liksom inifrån självlysande i ett liv som levs på rätt sätt. Hon frågade om antikvariatet. Jag sa att det gick bra, fint, att jag faktiskt hade hittat ett intressant manuskript nyligen, något av en kuriositet.

– Vadå för manuskript?, sade hon.

– Ett musikstycke, sade jag. Förmodligen inget speciellt. Men det är intressant. Kan vara värt något, sa jag och skrattade lite.

Hon log och fyllde på mitt vinglas och berättade vidare om sitt projekt och om en tenta som gått halvbra. Jag lyssnade och betraktade henne medan hon pratade. Hon ler alltid med hela ansiktet när hon tänker på saker som betyder något för henne. Jag var tacksam, djupt och förbehållslöst, för varje minut av att få titta på henne.

På väg hem efteråt, vid domkyrkan som var upplyst från gatan så himlen såg becksvart ut bakom dess två torn och med min andedräkt synlig i den kalla luften, märkte jag att jag nynnade. Jag stannade på bron över Fyrisån och tittade ner i vattnet och slutade.

Jag har försökt förstå när det började. Om det var där på bron, eller före bron, eller om jag redan nynnade vid bordet mitt emot Frida medan hon berättade om sin tenta. Hade jag hela tiden åstadkommit ljudet i mitt stilla inre och bara inte märkt det eftersom jag gjorde det utan avsikt? Jag vet ärligt talat inte.

Det jag vet är det följande. Lindqvist hittade partituret och skrev sitt vittnesmål och lämnade det sedan efter sig. Någon sammanställde hans vittnesmål till en bok, ett unikt exemplar utan kolofon. Boken hittade in i en låda tillsammans med en död mans andra böcker, och den lådan hamnade på min trappa. Jag har läst den, och på så vis hittade kantatan sin väg in i mig. Nu bor den i mig, bakom mina revben, på en frekvens jag varken kan hitta eller bli döv inför. Karin spelade den och försvann. Jag har inte gjort det. Men jag har läst den, och beskrivit den tillräckligt för att du, vem du nu är och var detta än når dig, ska kunna föreställa dig den. Tillräckligt för att du kanske ska kunna känna det svaga ekot i ditt eget hålrum, vilket den nu än är.

Jag intalade mig hela tiden att jag bedrev en dokumentation, att jag följde min instinkt som bokhandlare: katalogiserade, noterade, bevarade. Jag försökte övertala mig själv att detta, att beskriva processen i en egen text, också var att få den ur mig och slippa den. Och, gud hjälpe oss, jag förstår nu att det är precis vad den ville att jag skulle tänka.

Boken är inte en varning. Jag tror inte att den någonsin var avsedd att vara det. En varning säger: kom inte hit. Den här säger: här är allt du behöver. Här är historien, här är partituret, allt beskrivet med tillräcklig detaljrikedom för att bli en hemsökelse för dig.

Den rör sig genom människor så som vatten rör sig genom sten. Utan sprängkraft men med oändligt tålamod, i en evig jakt på de befintliga sprickorna. Den hittar punkterna i dig du aldrig själv upptäckt, för du har varit för upptagen med att ta dig igenom livet. Den dyker upp i den kalla geografi som är en säng där någon sovit ensam i fyra års tid. I hålrummet som fortfarande väcker en klockan tre på morgonen när man ligger vänd åt fel håll, mot frånvaron av en värme som förut fanns där, och i ögonblicket då man ligger stilla innan man minns, och sedan när man fortsätter ligga stilla men på ett helt annat sätt. Den hittar alla de tomrum som är din sorg och din längtan och träder helt enkelt in i dem och fyller dem. Lindqvist hade sina tomrum. Karin hade sina. Jag har mina. Du har dina.

Jag vet inte vem jag skickar detta till. Allt jag vet är att jag skickar det: detta är inte ett beslut jag själv fattade, det är ett beslut jag kom på mig själv med att redan ha fattat.

Lådan stod öppen när jag kom hem.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Försänkningskantatan, som sändes till Creepypodden av David Renner i Uppsala. Eller, du har lyssnat på berättelsen om den, men inte själva kantatan. Om den inte spelades upp i ditt inre när du lyssnade. Må det inte ha gjort det. För då kanske vi inte hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.