Avsnitt 297: Ockultismens återkomst

Känslor betraktas ofta som något abstrakt, förlagda till människans mentala inre snarare än fysiskt knutna till kroppen. De tillskrivs visserligen stark betydelse och påverkan, men antas samtidigt vara övergående till sin natur och sakna fast materiell gestalt.

Några som inte skulle hålla med om det är de klassiskt skolade alkemisterna. Inom deras lära beskrivs en process där det inre i en människa, även det osynliga, kan anta fysisk form. I detta förlopp kondenseras de allra mörkaste av människans erfarenheter till en tung substans som med tiden sjunker till bröstkorgens nedersta del. När utrymmet där blir fullt pressas substansen mot revbenens insida, och vid tillräckligt hårt tryck kan en spricka uppstå om den inte tillåts lämna kroppen. Detta stadium av själens förmultning kallas Nigredo.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi hörde inledningsvis var en text som lyssnaren Hampus Johansson skickade in i februari. Där möter vi begreppet Nigredo, nytt för åtminstone mig, men som alltså är centralt inom alkemin.

Kanske är det ingen slump att det dyker upp i min inkorg denna vår, då ockultismen tycks finnas överallt. Redan i den monumentala uppgången i intresset för Hilma af Klint, som menade att hennes konst tillkom då andar tog henne i besittning och som anade en sannare värld under den vi såg med våra blotta ögon, spirade ockultismen fram i vår tid. Och antalet böcker, filmer och spel som kommit ut sedan dess där ockultismen spelar roll är väl nästan oräkneliga.

Kanske var denna trend oundviklig. Ockultism handlar trots allt om att med en andlighet som ställer sig utanför den organiserad religionen, hemlighållen i mindre sällskap där bara utvalda får delta, placera det fördolda under ens kontroll. Det passar alldeles utmärkt in här och nu, när kyrkan tappat i relevans så att den endast kvarstår som en sorts tandlös snällhetsklubb, och när all information i världen kan göras tillgänglig av våra fingertoppars blotta beröring vid en skärm. Naturligtvis lockar då något annat mer esoteriskt, både i tro och metod. Och att metoder för att blottlägga gömda sanningar attraherar behöver jag kanske inte ens peka på – populariteten i de många konspirationsteorier som cirkulerar idag säger det mesta.

Men varför mejlade lyssnaren Hampus Johansson egentligen om Nigredo? Jo, för att han hade en historia att berätta. Och den ska vi naturligtvis lyssna till. Den läses av Fred Andersson.

Min farfar var en dygdens man. Han gick med raska steg och rak rygg, skötte sitt arbete exemplariskt på vardagarna och besökte kyrkans högmässa på söndagarna. Någon omfattande fritid hade han inte: det mesta handlade om att sköta om hemmet, men han spelade gärna schack på ett ölkafé när tillfälle gavs, deltog i demonstrationer på 1:a maj och höll en levande omsorg för djur och natur. Han var en omtyckt man, men hade svårt för människor som han tyckte pratade för mycket. Själv talade han långsamt med en lugn auktoritet, log brett så att ögonen smalnade och hälsade med ett handslag som fick mig att känna mig större än jag egentligen var. Som om något förväntades av mig. Jag ville så gärna vara som honom. När han log mot mig efter något jag gjort, kunde det bära mig i dagar. Men när han skakade på huvudet eller blev tyst, kändes det som om marken gav vika under mig.

I många år hade min farfar istället bott tillsammans med min farmor i en röd gillestuga mitt i stan. Stugan var mycket liten och saknade både elektricitet och varmvatten, men omgavs av en grönskande trädgård med både äppel- och körsbärsträd. Utöver hall, kokvrå och storstuga fanns en liten kattvind som jag aldrig fick klättra upp till. Den var för högt belägen, jag hade kunnat falla ned och slå mig.

Farfar hade varit sotare innan pensionen, ett inte så ekonomiskt berikande yrke. Och min farmor, hon hade inte haft ett lönearbete alls. Hon var en samlad person på ett annat sätt än min farfar, och gav ett mer eftertänksamt intryck. Hon var aldrig direkt sträng mot mig, men hennes blick kunde, liksom farfars, få mig att räta på ryggen när jag gjorde något fel. Som att slarva med att torka disken, eller den gången jag skar på mig farfars täljkniv. Som ung hade hon sysslat med teater, men någon sprallig eller kreativ sida var inget jag själv lade märke till. Den lite tysta mjukheten i hennes sätt var något jag inte riktigt förstod. Den riktades särskilt mot farfar. Ibland, när han berättade om något viktigt med underton av moral och rätt och fel, kunde hon slänga blickar av vaksamhet mot honom, som om hon höll koll på något jag inte kunde se. Sedan log hon igen, ett kort och torrt leende, innan hon fortsatte med sitt.

Jag besökte dem med jämna mellanrum när jag växte upp: oftast de första veckorna på sommaren, över höstlovet och ibland över påsk. Tillvaron på besöken var fridsamma och givande. Farfar lärde mig en massa saker. Om hur olika delar av världen ser ut, han hade rest till både Kuba och Kina på 70-talet, reglerna i schack och hur man gör en pilbåge av björkträ. På nätterna sov jag gott mellan dem i storstugans stora bäddsoffa.

Jag sov för det mesta tungt, men ibland, när jag vaknade till, var farfar inte kvar i sängen. Det hände flera gånger under mina besök, och nästan alltid hörde jag honom skramla uppe på kattvinden. Först fotsteg, sedan ljudet av något som drogs eller vältes, och däremellan ett rosslande som inte lät som vanlig hosta. Första gången var jag sex år gammal, jag minns hur jag länge låg stel i sängen innan jag till slut vände mig mot farmor.

“Han har sot i lungorna, det har alla gamla sotare” viskade hon mjukt.

“Kan vi hjälpa honom?” undrade jag, men farmor avfärdade mig.

“Nej lille vän, det där måste han göra själv.”

Hon höll om mig och jag försökte somna om. Jag fantiserade om sotet i lungorna. Farfar hade varit många år i skorstenarnas tjänst, kanske hade det suttit fast där under flera år? Jag tänkte att sotet kunde göra honom sjuk.

“Gör det ont i honom?” frågade jag farmor.

“Nej inte särskilt, men om det gör det så kan det gott få göra det.” Jag vågade inte fråga vad hon menade, och låg vaken länge innan jag till sist somnade om.

Morgonen därefter åt vi alla frukost i den lilla trädgården, jag försökte fråga farfar om han hade haft något i halsen men farmor klappade mig bara på axeln och frågade om jag ville ha jordgubbssylt eller apelsinmarmelad på min rostade smörgås. Med åren fortsatte farfars nattliga uppvaknanden men vi talade aldrig om dem. De blev en del av natten, och där fick de stanna.

En gång om året när jag var på besök fick jag och farfar rå oss själva. Då tog farmor tåget till sin syster, som bodde ett par timmar bort. Farfar åkte aldrig med – min pappa har berättat att min farmors syster var arg på min farfar – men han visste inte varför. Och farmor och farfar pratade aldrig om det. Farmors syster levde ensam och jag brukade tänka att den ilskan hon höll mot min farfar handlade om att han tagit henne ifrån henne. Det känns i alla fall bra att vara där och hålla honom sällskap.

Höstlovet när jag var elva år var ett sådant besök. På förmiddagen krattade farfar och jag gemensamt ihop de höstlöv som lagt sig över trädgården de senaste veckorna. Löven samlades sedan i en skottkärra som farfar lät mig åka med i. Det kändes som en berg-och dalbana på Gröna Lund. När jag räckte händerna i luften skrattade farfar så han kiknade. Trots hostattacker mellan skratten så kändes han lycklig. Det var sista gången jag såg honom genuint tillfreds. Det skulle komma att ändras mycket plötsligt samma kväll.

Farfar hade gjort en efterrättspaj på trädgårdens äpplen, men när vi slog oss ned för att äta knackade det på dörren. Utanför stod två poliser, båda med allvarliga ansikten och händerna knutna framför sig. Jag förstod inte allt i samtalet där och då, men min pappa har förklarat att poliserna gav farfar besked om att farmor hade varit med om en olycka och att hennes liv inte hade gått att rädda.

Jag minns inte orden poliserna använde, jag minns inte hur jag själv kände när jag började ana innebörden av det de sa, men jag minns när poliserna precis hade gått och farfar stängde dörren. Han krökte då på sin annars så stolta nacke, och den nacken reste sig aldrig upprätt igen. Tiden därefter gick han med huvudet sänkt, som en trasig bandyklubba där någon råkat trampa på bladet.

Om jag var mycket hos honom som liten så blev det mer efter att farmor gick bort. Min pappa brukade säga att det var bra att jag höll farfar sällskap, att han annars skulle bli så ensam.

Ensam var han, och min pappa försökte trösta med de medel han förmådde, i ett försök att gjuta hopp försökte han med:

“Solen går upp även imorgon.”

Farfar svarade med en djup suck och med att vända blicken åt andra hållet. “Det är inte morgondagen jag oroar mig över.”

Han drog sedan efter luft för att fortsätta, men min pappa avbröt honom:

“Inte det där igen pappa. Alla hundar kommer till himlen. Även byrackor.”

Men min farfar visade inte något sådant hopp. Och allt oftare försvann han upp till kattvinden om nätterna. En decembernatt strax före Lucia vaknade jag av knakande ljud, men denna gång från köket.

“Farfar, är det du?” sökte jag försiktigt med min röst i mörkret. Var det farfar? Det lät inte som det rutinmässiga harklandet. Och ljudet verkade inte komma från kattvinden. Jag vände mig mot köket och kisade med ögonen: en kontur, kanske en skugga, låg böjd över köksbänken, halvt på rygg, halvt på sidan. Figuren höll sina händer knäppta över bröstet, och det rann mellan fingrarna på honom – jag kunde inte se riktigt klart – men ljudet var så mycket tydligare. Det droppade dovt på golvet. Vad var det som droppade? Det lät tyngre än vattendroppar – nästan som klumpar av något trögflytande, kanske olja eller målarfärg. När figuren långsamt reste sig såg jag min farfars strama ansikte.

“Är det sot farfar?” försökte jag men fick först ingen respons. “Har du hostat upp sot?”.

“Varför är det blött på golvet?”.

“Det är sorg”, hulkade min farfar mellan tårarna. “Jag sörjer, min pojke.”

Han drog efter andan innan han fortsatte:

“Det gör ont när sorgen stannar kvar. Om man släpper ut den lite i taget blir det lättare att andas.”

Han fortsatte att beskriva hur sorgen omvandlades till fysisk form. Att en vätska, svart som kol och trög som tjära, lämnade kroppen för att det var för tungt att bära. Att det efteråt kändes befriande. Inte som att bröstsmärtorna försvann, men som att den blev lättare att hantera. En form av kroppslig gråt.

“Minns du när du föll från äppelträdet förra hösten? Och jag tröstade dig på verandan? Minns du att det kändes bättre när du grät ut länge och väl, som att det onda försvann med tårarna? Så är det för farfar.”

Det gjorde ont i mig att se honom. “Kan jag hjälpa dig?” försökte jag.

“Vill du hämta farmors gamla termos, den bruna med vitt lock som vi brukar ha på utflykter?”

Jag sprang så fort jag kunde ut i den lilla vedboden och tillbaka. Farfar tog genast termosen, skruvade av locket och tryckte öppningen hårt mot sitt bröst. Det knakade till när hans revben öppnade sig, och dova ljud hördes när vätskan slog mot termosens botten. Han stönade till med jämna mellanrum och krökte sig lätt framåt, som om trycket inte helt ville släppa. “Det som sitter längst in går inte att få loss.”

Han fortsatte sin procedur länge, det kändes som minst en timme. Efteråt satte han sig bredvid mig på bäddsoffan och tog mina händer i sina:

“Nu lever min sorg i termosen, istället för i mitt hjärta. Jag älskade din farmor mer än livet själv, jag har så mycket sorg inom mig och det är bra för mig att släppa på trycket. Men vi berättar ingenting för pappa om det här, eller hur? Han blir så orolig, och jag förstår sorg bättre än vad han gör.”

Jag nickade försiktigt, gick och lade mig men sov inte mer under den natten.

Månaderna gick, nätterna blev fler och termosen fortsatte att fyllas av sorgens sav. Han förvarade den uppe på kattvinden. När jag blev stor nog att klättra upp själv ville jag inte längre; stanken där uppe var outhärdlig.

Min farfar blev aldrig sig själv igen. Den krökta nacken rätade aldrig upp sig, och när jag en sommardag skulle hämta honom inför en promenad till badstranden hittade jag honom livlös på bäddsoffan. Ansiktet var tillknäppt, ögonen insjunkna och ringade av mörker. Den brunvita termosen låg på golvet. Det svarta som runnit ut hade redan börjat stelna och gav ifrån sig en söt, kväljande lukt. När de bar ut honom rörde ingen vid fläcken.

Begravningen var större än jag hade väntat mig. Även om jag oftast träffade farfar ensam, visste jag att han hade en stor bekantskapskrets. Längst fram satt jag, min pappa och farmors syster. Hon hade ett stelt uttryck i ansiktet som om hon redan bestämt sig för vad det skulle visa för känslor. Hon såg inte på mig.

Farfar låg i den öppna kistan med en svart fläck över bröstet. Prästen mumlade något om en trasig kulspetspenna som glömts kvar i kavajens bröstficka, att det hänt förr. Men jag visste vad det var. Bläck blir blått på skjortor; det här var kolsvart, och lukten av förmultning spred sig i rummet.

“Det är sorg” upplyste jag. “Farfar älskade farmor så mycket, det svarta som kommer ur bröstet på honom är hans kärlek omvandlat till sorg”.

“Det där är inte sorg”, konstaterade farmors syster torrt. “Det där är skuld.”

Vi hörde “Nigredo”, skriven av Hampus Johansson och uppläst av Fred Andersson.

Ockultismen lockar väl också för att den, liksom allt annat inom det övernaturliga, erbjuder en resa bort från de många fasor den fysiskt beläggbara tillvaron står för. Vi är nog många som skulle må bra av en paus från vardagens nyhetsflöden, förväntningar, hot och press. Men även i en sådan semester kan det där hotande dyka upp. Det ska vi höra mer om i avsnittets nästa berättelse. Den läses av Ludvig Josephson:

Jag heter Jonas. Det senaste året har varit rätt besvärligt för mig, och i slutet av oktober kände jag att jag behövde försvinna iväg ett tag. Jag ville vara för mig själv, hålla låg profil, vad man nu vill kalla det. Gömma mig och varva ner och påminna mig om hur det kändes att vara en människa. En bekant hemma i Sverige ordnade så jag fick tillgång till ett gammalt renoveringsobjekt utanför en liten ort i Bergslagen, inte mer än lite bebyggelse på vardera sida av landsvägen under namnet Blodsberg, en knapp timme nordväst om Karlskoga. Ett jävla namn, Blodsberg. Huset låg avsides precis vid sidan av en grusväg i en dalgång, pittoreskt och lugnt, om man gillar sådant.

Allt var fint i ett par månader och sedan kom snöstormen. Den 29 december varnade SMHI, och gudarna ska veta att det goda folket i Blodsberg fick panik. Macken och den lilla mataffären skulle stänga på förhand. Visst. Det finns väderleksrapporter som kan skrämma upp även folk på landet. Mig rörde det inte i ryggen: tanken på att sitta insnöad och ha det mysigt inomhus i tre dagar och försjunka i mina studier och hobbyer och lyssna på radion till när Leksand krossade Djurgården kändes utmärkt. Allt jag behövde göra var att traska in till samhället på förmiddagen och skaffa mig lite stearinljus och ett primuskök innan fronten drog in.

Jag kom iväg för sent hemifrån. Typiskt. En av mina många karaktärsbrister. När jag efter lunch gick iväg från den folktomma macken med allt jag behövde inför stormen plus ett par bitar ryggbiff från lanthandeln hade himlen mörknat betänkligt. Jag hade undvikit ögonkontakt med kassörskan som vanligt, dragit mössa långt ner över pannan; när jag säger att jag ville komma bort från allt syftade jag även på lokalbefolkningen i Blodsberg.

På vägen tillbaka mot huset började de första snöflingorna falla. Jag tog det lugnt, jag undvek ändå landsvägen. Jag hade hittat en skogsväg som var bara delvis bevarad men som på gamla kartor över området kallades Svarttjärnsstigen. Sådant där går att kolla upp, på Lantmäteriets hemsida finns det kartor i PDF-format som visar varenda vägsnutt i landet. Svarttjärnsstigen löpte från Bruksvägen två och en halv kilometer till riksväg 60. Det finns gott om vägar av det här slaget i trakten. De enda som ansvarar för underhållet är de vars fastigheter gränsar till dem.

Längs den sträckan hade jag bara sett tecken på tre boende i närområdet. Svarttjärnsstigen var som en tunnel genom växtligheten, de täta raderna av rödgranar på vardera sida. På vägens bredaste ställe fanns det plats för kanske en och en halv bil. Det var inte stället för omkörningar. Körde man någonting större än en personbil var vägen, på sitt smalaste ställe, omöjlig att passera, och även då var man tvungen att sakta in till ungefär tio kilometer i timmen. Annars körde man lätt ur de urgröpta hjulspåren. Det var priset man får betala för verklig avskildhet. Jag tänkte att bland de som bodde där ute måste en djupt rotad ovilja mot alla andra människor gått i arv. Svarttjärnsstigen slutade ett par hundra meter före något så otippat som ett kloster, som vägen ursprungligen anlagts för att betjäna. På lanthandeln såldes bakverken från deras ugnar. Svängde man in i skogen igen efter klosterträdgården var det bara en dryg kilometer kvar till huset jag hyrde.

Gick man till fots var Svarttjärnsstigen enslig även i dagsljus, men direkt spöklik efter solnedgången, vilket råkade vara när jag tog de flesta av mina utflykter. Den slingrade sig genom växtligheten som en död orm. Dikena var fyllda med regnvatten, och mellan trädstammarna sträckte lerpartier ut sig. Varför vägen skulle vara så klaustrofobisk kunde jag aldrig förstå. Jag har väl drag av klaustrofobi.

Klockan var väl tre när jag i så rask takt jag kunde gick längs den blöta Svarttjärnsstigen, och himlen var på väg att mörkna på allvar, när det plötsligt var som om något i molnen lossnade och snön började vräka ner. Ett lager bildades omedelbart på min jackas rygg, och över håret och mitt ansikte. Jag hade fortfarande en halvtimmes promenad kvar när jag såg en bil som blockerade vägen långt framför mig. Den stod där i mörkret, med baksidan mot mig, avstängd och med bakljusen släckta. Där den stod var vägen som trångast och det fanns knappt plats på någon sida för mig att kila förbi. Jag närmade mig försiktigt och var noga med att hålla avstånd, bara tillräckligt nära för att höra att motorn inte gick på tomgång. Det var en Volvo.

Om jag hade varit i en annan situation hade jag väl kanske blivit oroad för att något var på tok i bilen, och gått fram och knackat på vindrutan, men jag var i min situation och därtill är jag som jag är. Mer misstänksam än de flesta, med goda skäl. Jag stannade upp en bit från bilen och spanade efter livstecken. Det närmaste huset nu låg en kilometer bort, och klostret var ännu mer avlägset. Bilen hade stått stilla och avstängd tillräckligt länge för att täckas av snö, och ingenting gick att se genom bakrutan. Märkligt.

Sedan hördes ett ljud, och det ljudet var förardörren som gick upp. Den gick upp med ett gnisslande ljud som skar genom snön, väldigt långsamt. Jag såg en hand som höll krampaktigt i det inre dörrhandtaget, och som tryckte dörren utåt i en utdragen, mekanisk rörelse. Handen höll kvar greppet, och armen var nu helt utsträckt. Jag tog ytterligare ett mycket tyst steg framåt. Personen var iklädd en tjock vinterjacka.

Handen släppte inte taget om dörrhandtaget. Inte en rörelse i fingrarna. Men föraren rörde sig inte vidare, heller. Det enda som hände var att snön föll. Jag blinkade bort den om och om igen. Jag blev allt mer nedkyld, nu när jag stod stilla. Mannen, eller kvinnan, som satt där inne ville inte kliva ut. Det var omöjligt att inte tänka att jag hade blivit iakttagen, och att det var mig de väntade på.

Dåliga vibbar, dåliga vibbar. Jag bestämde mig för att lämna Svarttjärnsstigen helt, ta den alternativa vägen genom skogen och vek av åt vänster in mellan träden. Jag korsade en gammal åker där de färska spåren av rådjur korsade varandra. Äsch, vad fan, tänkte jag och styrde mot Bruksvägen. Bara en enda gång kastade jag en blick över axeln, och fick då direkt syn på den utsträckta armen, till synes förstenad i sin märkliga hållning, som om det bara var en arm utan någon människa fäst vid den. Det satt ingen handske på handen. Den måste ha börjat rodna i kylan och det borde svida rejält vid det här laget.

Jag trampade fram över en rad åkrar och lade på ett kol tills jag korsat Bruksvägen, där det såklart inte var någon trafik med tanke på vädret. Men som sagt, jag är misstänksamt lagd. I den position jag var i måste jag sätta mig själv främst. Och de i bilen, vad fan, en mobiltelefon hade de ju eller så var de väntade vid sin resas planerade mål. Och behövde de hjälp kunde de faktiskt gå, för även om vi befann oss på en ödslig plats fanns det ju folk i omgivningen. Bilen skulle inte vara insnöad än på ett par timmar. Det var inte mitt problem.

När jag äntligen kom tillbaka till huset hade det börjat blåsa upp på ett ganska läskigt sätt och jag stapplade in och rasade ihop i soffan, utmattad. Promenaden hade blivit jävligt mycket längre än tänkt. Efter att ha pustat ut tände jag en brasa och hällde upp ett rejält glas Mackmyra. Nu stod jag inför ett par timmar, då skulle det bli trevligt att sitta inomhus.

Ett par timmar, ja. I nästan ett dygn höll det på. I prognosen hade det pratats om tio till femton centimeter, jo tack, pyttsan. Fronten skiftade och det segdragna lågtrycket fastnade ovanför mig, med blötsnö som tycktes frysa till is i ögonblicket då det landade. När strömmen i huset till slut, som jag hela tiden förväntat mig, gick och teven tystnade var gårdsplanen täckt av ett obrutet vitt täcke av säkert tre decimeter djup snö.

Under omständigheterna hade jag inget bättre för mig än att gå och lägga mig. Jag gjorde upp eld i eldstaden och bäddade i soffan i vardagsrummet. Men sömnen blev dålig den natten. Jag kunde inte sluta fundera på armen som sträckts ut ur bilen, vinterjackan och handen, krampaktigt knuten om dörrhandtaget. Det var inte att jag hade dåligt samvete. Jag sätter som sagt mig själv först och tar inte på mig skulden för andras slarv. Men bilden gick inte ihop.

Måndagen tillbringade jag med mitt pussel, och ett konstant vitt utanför fönstren. Det var inte ens någon idé att försöka ta sig ut. Jag lägger bara pussel med 10 000 bitar eller fler. Det passar mitt sinnelag, den metodiska sorteringen av bitarna, och att allt eftersom se dem smälta samman till ett större sammanhang. Just det här pusslet var en massiv reproduktion av Midvinterblot av Carl Larsson, 1915. I färdigt skick skulle det bli drygt två meter i bredd. 16 000 bitar. Kostade mig femtonhundra kronor.

Efter middagen hade vädret lugnat sig och jag satt och betraktade skymningen genom fönstret. När blötsnön frös blev bilden på något sätt förvrängd och inte lika vacker som nysnön jag älskade att tumla fram genom som barn. Isen såg ut som en parasit som sträckte ut sig över allting. Den hängde ned från stuprören och droppade från elledningen, avlånga, allt vassare istappar som bara väntade på en vindby som kunde få dem att falla ner i ens huvud. Dessutom tjöt det när vinden blåste i dem.

Till slut, vid elvatiden på kvällen, kom ett uppehåll. Jag tryckte upp ytterdörren och satte ner ena foten i snödrivan utanför. Ytan krasade när min fot gick igenom. Det skulle inte kunna komma någon plogbil längs Bruksvägen än på ett tag. Min hyrbil syntes bara som en konturlös hög vid vägkanten.

Jag började undra hur länge vi skulle behöva klara oss utan ström. Jag återvände till Carl Larssons högstämda processionsscen, men tröttnade snart. Kanske var det också en liten paranoia som gjorde mig rastlös. Utomhus hade det blivit alldeles tyst. Vinden hade avtagit, men det var fortfarande alldeles för kallt för att isen skulle börja smälta. Inga bilar hördes från vägen. Alla var väl lika insnöade som jag.

Jag gick och lade mig den kvällen och somnade tungt, men vaknade av mig själv vid ett-tiden och kunde inte somna om. Jag kände mig stressad. Från ingenstans tog beslutet form i mitt huvud att jag skulle gå till Svarttjärnsstigen. Bara en promenad, argumenterade jag i mitt huvud, för att se hur snötäcket förvandlat miljön, som i en bok av John Bauer. Jag behövde röra lite på mig också. Men hade jag vid fyrtiosex års ålder fortfarande energin att pulsa fram genom decimetertjock snö i en timme? Det skulle jag få bevisa för mig själv. Jag packade åt lite nötter och torkad frukt för att få energi och kokade varm choklad på primusköket, hällde det i en termos och stoppade in den i jackans innerficka.

Kylan bet men var uthärdlig. Jag behövde inte ens ficklampan: månskenet reflekterades i snön och himlen var upplyst i en matt grått. Allt som behövde synas syntes. Jag kände mig som ett spöke när jag gick ensam genom skogen och sedan längs Bruksvägen en bit. Över de tomma åkrarna, fram till skogsbrynets kant, och så var jag vid Svarttjärnsstigen igen. Ett par gånger fick jag stanna för att hämta andan, och när jag kom fram var jag rätt utpumpad. När man går i så djup snö måste man lyfta benen så högt att det till slut liknar ett cardiopass.

Granarna hade delvis skyddat vägen från snöfallet, men den var ändå täckt av kanske femton centimeter djup snö. Det fanns inga fotspår eller hjulspår i den. Jag skymtade ett av husen som låg avsides från vägen och det var mörkt i fönstren. Det verkade som att de inte hade haft något reservaggregat där inne, eller så hade de flytt innan stormen kom.

Några minuter senare fick jag se det som jag hade hoppats slippa: bilen stod fortfarande kvar. Fortfarande på precis samma ställe. Jag kom framifrån den här gången, och den var täckt av snö, bara en halvannan meter hög driva mitt i vägen. Det som gjorde att jag omedelbart förstod att det var Volvon jag sett var att dörren på förarsidan fortfarande stod öppen.

Jag tog upp ficklampan ur jackfickan och närmade mig den långsamt. I samma sekund jag tände den fick jag syn på ett rådjur som stod och nosade bakom bilen. Ljuskäglan fick dess ögon att lysa röda. Det vände sig snabbt om och skuttade iväg mellan trädstammarna.

Det krasade i snön när jag gick fram och runt Volvon på passagerarsidan, där det fanns lite mer utrymme att klämma sig fram genom mellan bilen och vägkanten. När jag kommit runt och såg bilen bakifrån såg jag armen – bilförarens arm – fortfarande utsträckt och med handen i samma fasta grepp om dörrhandtaget, nästan två dygn efter att den sträckts ut. Ett par centimeter snö hade lagt sig på jackärmen. Ficklampans ljus avslöjade att fingrarna, nu djupfrysta, i själva verket hade släppt greppet något om dörrhandtaget men aldrig dragits tillbaka och fortfarande var formade som i ett grepp.

Mannen som armen tillhörde var äldre. Han satt upprätt i förarsätet, men lutad åt vänster. När han hade sträckt sig för att öppna dörren hade han bara nästan nått den lutning då han hade fallit ut på vägen. Huvudet hängde, nedsjunket mot bröstet. Jag tog tag i hans hår och drog upp huvudet. Det knastrade när frosten som lagt sig på honom bröts i småbitar. Ispartiklar hade prickat den blåa huden, som var märkt av oregelbundet formade fläckar. Det visade sig vara ett fruktansvärt blåmärke på vänster sida av ansiktet, runt örat och ner längs kinden. Trots att han var så djupfryst gick det ännu i olika färger, brunt, svart, lila till och med.

Jag lyste runt i framsätet med ficklampan. Han bar en tjock vinterjacka och snö hade lagt sig i hans knä och på golvet. Fram genom snön skymtade en halvrökt cigarr i hans knä, nu lika kall som han själv. Innan den slocknat hade den bränt ett prydligt hål stort som en femkrona i jackan nära hans vänstra knä.

Jag lade märke till en stor, snöig klump på passagerarsätet. Det såg ut som en hög med rödbruna fjäderboor ihopknutna till en boll. För att nå fram och undersöka den skulle jag bli tvungen att gå runt bilen, till dörren på passagerarsidan, men om mina minnen från besöken på Skansen i barndomen stämde var jag redan ganska säker på vad det var. Jag lösgjorde den döde förarens hand helt från dörrhandtaget och lät armen falla ned bredvid honom, och knuffade sedan försiktigt upp honom till upprätt ställning och stängde bildörren. Först då insåg jag att hans bilfönster var nedrullat hela vägen. I det här vädret? Det var ytterligare en sak som inte stämde.

Jag gick runt bilen medan jag såg mig omkring i skogen runt mig. Ingen från de närliggande husen kunde se hit på Svarttjärnstigen ens i dagsljus, och definitivt inte i mörkret. Det var en bra bit kvar till klostret. Jag hade den ödsliga vägen för mig själv och kunde ta det lugnt.

Den klumpiga massan var det som jag hade trott. En tjäder. Farfar hade jagat sådana när jag var liten, och visat mig dess spår, och några veckor tidigare hade jag sett dem efter vinterns första snöfall. Den här verkade inte ha blivit skjuten, men den var stendöd. Frusen till is. Under den låg, visade det sig när jag makade på den, en gammal karta från Lantmäteriet över just det här området.

Jag gick ner på huk, satte knäna mot den tunna hinnan av is ovanpå snötäcket, och lyste med ficklampan upp mot den döde mannens ansikte. Hans ansikte var nästan oigenkännligt i dess nuvarande skick, men det jag såg tyckte jag mig känna igen. Den sista tvekan utplånades när jag öppnade handskfacket. Där inne låg bara Volvons instruktionsbok, och en burk med piller. Jag tog ut den och läste på etiketten. Blodförtunnande.

Så Blitzer hade blivit tillsagd att hälsa på mig och faktiskt lyckats spåra upp mig, här i Bergslagen, 700 mil från mitt hem på andra sidan Atlanten. Jag var inte ens överraskad. Men vad som hade stoppat honom, det kunde jag inte försöka förstå mig på nu. Jag fick ta det när jag hade brutit upp och kommit iväg. Jag tog in scenen framför mig och försökte lägga alla detaljer på minnet, även de jag inte medvetet lade märke till just nu, för att kunna pussla ihop scenen sedan.

Jag stängde passagerardörren, gick runt igen och tog ut bilnycklarna ur tändningen. Sedan gick jag bak och öppnade bagageluckan. Det fanns två intressanta saker där inne. Den ena var en rulle med täckplast, och den andra var en röd gymväska. Den var så tung att jag inte var säker på att jag skulle klara av att bära den hela vägen tillbaka till huset, men jag var väl motiverad att försöka, för att uttrycka mig försiktigt. Jag drog ut den och började gå.

Blitzer hade tydligen packat för en längre vistelse. Jag var tvungen att växla mellan vilken axel jag hängde gymbagen över väldigt ofta för att inte någonting skulle gå ur led. Jag gick längs mitten av Svarttjärnstigen, men försiktigt, för nu gällde det att ingen såg mig. En gång halkade jag och föll handlöst med ansiktet i snön, vilket jag väl förtjänade.

När jag precis började känna mig tröttare än någonsin förr såg jag strålkastare skymta förbi mellan träden, på håll. Jag drog mig undan mellan träden och iakttog från mörkret hur en plogbil drog förbi på vägen. Den tryckte upp en snövall som nästan nådde fram till mina skor, men det hade inte räckt långt, några vändor till skulle behövas innan vägen kunde saltas. Stormen stod ännu som segrare. Men nu skulle bilen upptäckas.

När jag äntligen klev in i huset var jag genomsvettig och yr. Det där kan göra en farligt nedkyld, det är jag väl medveten om. Det stack i näsan. Jag släppte gymbagen på matbordet, gjorde snabbt upp en brasa i eldstaden, slet av mig kläderna och hämtade en handduk i badrummet som jag skrubbade kroppen med för att få igång värmen. Sedan gick jag ut till köket och hällde upp en rejäl whiskey som jag drog en djup klunk av, innan jag tände ett av ljusen och ställde det bredvid gymbagen. Sedan öppnade jag dragkedjan.

Jag lyfte ur en hög med kläder och en plastpåse med tandkräm och schampo i, och lade det åt sidan. Och så log jag skevt. Han hade också tagit med sig ett pussel. Det hade varit jag själv som fått honom intresserad av det, innan det gick snett mellan mig och Hjulet. Men han hade inte riktigt hunnit bli lika engagerad än, såg jag. 700 bitar? Nybörjare. Motivet var en flygbild över en baseballplan. Precis hans stil. Han hade spelat som proffs i tre år i ungdomen, vilket hade förlänat honom hans korkade smeknamn när han tjugo år senare gick med i Hjulet. Jag lyfte ur pusslet och nu återstod bara det föremål i gymbagen som hade gjort den så tung.

Det var en motorsåg av märket Makita. Batteridriven, kort men effektiv. På framsidan av höljet satt någon sorts klumpig hemmagjord anordning fäst med eltejp. Jag hade aldrig sett något liknande förut men behövde inte vara Einstein för att lista ut vad det var. Jag tryckte in strömbrytaren, tog ett steg tillbaka från bordet, tryckte in säkerhetsspärren och drog igång motorsågen. Omedelbart mullrade den igång, vibrerande nästan som ett levande väsen i mina händer. I vanliga fall hade det aggressiva ljudet varit tillräckligt för att ge en huvudvärk, men nu var det reducerat till säkert hälften tack vare den hemmagjorda ljuddämparen.

Jag tänkte på täckplasten som låg kvar i Volvons bagageutrymme, tryckte av motorsågen och det blev tyst och lugnt igen. Det var alltså vad Blitzer hade tagit med sig för att använda på mig. Det var råare än jag ens hade kunnat tänka mig, men det var också Hjulet som hade gett honom uppdraget. De visste hur man statuerade exempel när exempel behövde statueras, till och med när det inte fanns någon kvar i livet som skulle få kännedom om det. Så garanterat säkert hade mitt gömställe varit. Den kontakten skulle jag inte lita på mer, men han var nog inte längre i skick att ta emot mina klagomål. Mina forna kollegor hade på under två månader lyckats spåra upp mig, och säkert gått vägen via honom. Det enda jag inte kunde förstå mig på var hur Blitzer hade dött innan han nådde fram till mig.

Motorsågen, som hade inköpts för att stycka mig bit för bit medan jag skrek och slängde mig, fick nu ligga på matbordet. Jag klädde på mig mjukisbyxor och tog ett glas whiskey till och stirrade in i eldstaden, där elden flammade. Och jag försökte tänka klart, långsamt och metodiskt.

Det låter inte klokt men det finns bara en förklaring till hur Blitzer dog. Hur många gånger jag än har radat upp spåren och bevisen i bilen i huvudet och sedan satt ihop dem till en begriplig form, så är det den som varje gång återstår som den enda rimliga.

Man får tänka sig Blitzer, femtionio år gammal, bakom ratten på den lånade eller hyrda Volvon i krypfart ner längs Svarttjärnstigen. Han är så försiktig han kan medan han närmar sig huset där han tror jag befinner mig, och där han har för avsikt att döda mig. Han spejar över grusvägen i eftermiddagsljuset för att hitta en plats där han kan lämna bilen skymd, och gå resten av sträckan till fots. Jag antar att han hade sin Sig Sauer i en innerficka i jackan, det brydde jag mig inte ens om att kolla. Han är irriterad eftersom han inte kunnat föreställa sig att Svarttjärnstigen skulle vara så smal. Att använda kartappen på telefonen var han för gammal och tjurskallig för, om jag kände Blitzer rätt. Där var det bara kartor från Lantmäteriet som dög. Han stannar, kanske för att jämföra med kartan, försöka se hur nära han är mitt gömställe, eller för att hitta en plats där han kan köra in bilen bland träden. Han växlar till neutralt läge och tänder en cigarr, märket Henri Winterman om jag inte minns fel. Det blir lite disigt där inne så han rullar ner förardörrens fönster, precis som han brukade göra förr när vi var ute och körde tillsammans. Eller kanske ville han bara ha lite frisk luft. Och sedan…

Det man måste komma ihåg med tjädrar är att de faktiskt kan flyga. Om de blir skrämda eller ska fly undan ett hot kan de skjuta iväg sig i ganska hög hastighet. Man kan tänka sig att ett rådjur galopperar förbi, eller att en uggla sveper ner eller till och med ett lodjur smyger fram, mot vad man kan tänka sig som en hel grupp med tjädrar. Just den där enda rusar hur som helst förvirrat och uppskrämt iväg, börjar flaxa, och kanske var den från början alldeles för nära bilen för hinna lyfta tillräckligt. Den flyger in genom förardörrens fönster, där den slår in i sidan av Blitzers stora huvud. Han tappar cigarren i knät, omtöcknad, kanske till och med med en hjärnskakning. Det var ett rejält blåmärke, trots allt. Men han förlorar förmodligen inte medvetandet då, på en gång. Nej, det är de där blodförtunnande som löser den delen av mysteriet. De har han gått på i åratal, efter ett problem med ådrorna i benen. Någon gång nämnde han för mig att när man går på den starka dos som han gjorde så förblöder man mycket lättare. Han oroade sig alltid för att krocka när han körde. Man kan förblöda, även genom en inre blödning.

Tjädern flyger alltså in i ansiktet på Blitzer och det räcker för att göra ordentlig skada i något blodkärl i hjärnan. Han svimmar av, eller blir åtminstone ordentligt omtöcknad. Var det sista han gjorde medan han var vid medvetande att sträcka ut armen och öppna förardörren? Det kan jag inte veta, men jag tror det. Då var ändå hans öde beseglat. Bilen går på tomgång på Svarttjärnstigen tills bensinen tar slut och med bildörren på vid gavel blir det kallare och kallare. Ett naturligt lugnande medel. Jag tror att Blitzers död hängde på att det inte var någon annan än jag som var ute och gick i det framväxande ovädret. Och att jag är misstänksamt lagd.

Konstiga saker kan hända här i världen. Bakom så mycket ligger egentligen bara ren slump. Jag tror att den där tjädern i förlängningen räddade mitt liv. Eller kanske, om man verkligen vill söka den ursprungliga utlösande faktorn, vad det nu var som skrämde den på flykt mot bilen. Detta är förklaringen jag har valt att låta mig nöja med. För jag har ingen bättre.

Jag satt och begrundade den falnande glöden i spisen och visste mycket väl att det inte fanns någon tid att spilla. Jag hade redan tagit för lång tid på mig. Det var dags att ta sig därifrån. Vid det här laget förväntade sig Hjulet att Blitzer skulle ha ringt och bekräftat att jobbet var gjort. De satt och väntade på att få ta del av bevisen. När han inte hörde av sig på en viss tid och minsta aning om att något hade gått fel uppstod skulle uppföljande åtgärder omedelbart vidtas. Det var redan länge sedan jag fick syn på bilen och bevittnade Blitzers sista livstecken. Jag blir inte lätt uppskrämd, men tanken på vilka de nu hade kvar att skicka efter mig gav mig rysningar. För bland dem stack doktor Dharamdashar ut.

På tio minuter hade jag packat ihop det nödvändigaste och stoppat min Colt i jeanslinningen. Knäckfrågan var hur jag skulle ta mig bort från det omedelbara området kring stugan. Att gräva fram bilen ur snön kunde ta upp till en halvtimme, och då skulle jag därefter försöka plöja mig fram ur den knähöga snön under vilken glashal is lurade. Det var tveksamt om jag skulle klara bara de två kilometerna till landsvägen. Inte konstigt, jag hade väl haft min beskärda del av tur nu och förr eller senare skulle lyckan vända. För varje sekund blev mitt läge värre.

Jag nöp i det levande ljuset så det slocknade och blev stående mitt i vardagsrummet i mörkret för att kunna visualisera den obekväma vägen genom skogen till landsvägen. Klockan var nästan fem och det lät som att vinden tilltog. Pusslet med Midvinterblot, som var två tredjedelar klart, hade ännu stora hål mitt i som jag inte hunnit fylla i än.

Till slut insåg jag att vad som än skulle hända var handling bättre än tvekan. Jag gick mot ytterdörren när min paranoia, min genom livet enda verkliga konstanta självbevarelsedrift, fick mig att rycka till och backa tillbaka. Det var såklart idiotiskt att bara kliva ut genom ytterdörren utan att först säkerställa att ingen fanns där ute. Jag vände om och smet upp för trappan och in i sovrummet, där jag hade sovit nu de senaste två månaderna. Försiktigt drog jag isär gardinerna och tittade ut genom fönstret. Där ut såg det ut som det alltid gjort, men fyllde mig nu med olust. Tog jag den vägen skulle jag vara oskyddad och synlig i öppen terräng längs Bruksvägen innan jag kunde ta en mer avsides rutt.

Jag gick in i det andra sovrummet för att överblicka vägen söderut istället. Där var skogen tät och snön orörd. En betydligt besvärligare och dubbelt så lång rutt förbi klostret innan jag skulle komma till landsvägen. Jag skulle då och då behöva använda ficklampan och det lät mycket oklokt, även om gryningsljuset förr eller senare skulle avslöja mig ändå.

I ögonvrån registrerade jag en rörelse nere i snön och duckade omedelbart ned under fönsterkarmen. Så det var alltså redan för sent. Jag borde ha fattat det. Jag kikade försiktigt upp och såg att det var någon som mycket långsamt kom gående från tomtens utkant mot husets bakdörr. En man, som närmade sig med utstuderar försiktighet, insvept i en ljusbrun rock. Händerna var nedkörda i fickorna. Även i mörkret kunde jag se att hans axellånga, gråa hår var knutet i en fläta. Mitt hjärta började hamra i bröstet.

De hade skickat mardrömmarnas man efter mig. Doktor Dharamdashar var här. Han kunde inte ha kommit med flyget från Kapstaden, inte på så kort tid. Han hade befunnit sig i närheten redan. Utan tvekan hade han, utöver ett handeldvapen, fickorna fyllda med sprutor och provrör som var fyllda med hans egentillverkade blandningar, de hopkok som han tyckte var mest underhållande. Baserat på vilka makabra effekter de hade på den som fick dem injicerade hade han givit dem smeknamn. “Gusher”, till exempel, eller “Jiggly Face”. En gång för länge sedan hade Blitzer visat mig ett fotografi av en man som fått en av de där injektionerna, en man vars hals hade svullnat upp så mycket att den till slut spruckit. När man väl gått med är det så här man hålls kvar, hade han sagt och lett. Om du sviker kan Hjulet skriva ut ett recept på 48 timmar i helvetet innan du dör, Jonas. Jag hade förstått. Ju mer vi fruktade att svika, desto mer steg våra insatser i aktning hos… Ja, vi var helt enkelt bundna av våra plikter.

Jag smög så fort jag kunde ut ur rummet och fortsatte ned för trappan. Nu spelade varje ljud stor roll. Det frasade tyst i snön i träden utanför huset, och dunsade ibland i marken när vinden slitit ned större ansamlingar. Vart och ett av ljuden kunde i själva verket vara ett kamouflerat steg, som jag inte uppfattade om jag inte lyssnade noggrant, och då kunde jag å andra sidan missa ljudet av en handflata som trycktes mot en fönsterruta eller ett dörrlås som bröts upp.

Den enda fördelen jag hade var mörkret. Jag drog upp pistolen ur fickan och tog några smygande steg i hallen som löpte mellan fram- och bakdörren. Jag stannade i mitten mellan de två dörrarna, där ett litet bord stod med en kruka rosor i plast och en brokad hängde på väggen. Jag lyssnade så som jag blivit tränad att göra. Till slut bar det frukt. På andra sidan bakdörren hördes ett knarr som det otränade örat inte registrerat, men som jag visste var resultatet av att tyngd försiktigt hade skiftat från ena foten till den andra. Doktor Dharamdashar stod där ute och gjorde en strategi. Han utgick alltså inte från att jag låg oss sov uppe i sovrummet.

Jag tog ytterligare ett mycket varsamt smygande steg mot bakdörren, akut medveten om hur golvplankorna och deras konstruktion ledde ljud. När jag befann mig ett par meter från den lade jag mig ned på mage på trasmattan med pistolen mellan händerna och riktade den mot en punkt strax ovanför mitten av dörren. En vindby drog genom trädgrenarna någonstans därute och det mjuka dunset av nedfallande snö kom igen. Jag hörde en fågel flaxa. En sparv, kanske, de har inte flugit söderut.

Inte en rörelse hördes på så lång tid att jag började tro att doktorn hade uppfattat mina egna rörelser och nu skiftat strategi till att oväntat och plötsligt storma huset. Det kliade vansinnigt i pannan på mig men jag rörde inte en muskel. Jag höll pistolen i ett fast grepp och utan att skifta siktet ens med en millimeter.

Dödläget fick ett våldsamt slut. Det knakade till någonstans utomhus, till synes avlägset, och sedan hördes en våldsam och tung duns alldeles nära bakdörren. Jag hann knappt formulera hypotesen att han försökte bryta sig in innan jag tryckte av och sköt ett fotbollsstort hål i bakdörren. Skottet överröstade braket i dörren och rekylen gick genom hela min kropp. Jag rullade omedelbart åt höger för att fly undan moteld och fortsatte rulla ända tills jag kom in i vardagsrummet jag knappt någonsin varit i. Där kom jag upp på fötter, tryckte mig upp mot en vägg och riktade pistolen mot dörren till hallen.

Vinden visslade genom hålet i bakdörren, och kylan slingrade sig runt väggarna och nådde till slut mig. Men av doktorn syntes inte ett spår, och inga andra ljud hördes utifrån. Strax vid min sida fanns ett fönster och jag tryckte försiktigt in pannan mellan gardinerna och fönsterrutan i en vinkel jag trodde inte gick att se utifrån. Det enda jag skymtade var den yttersta kanten av trappan upp till bakdörren, men jag såg också en svart känga med tårna i vädret. Den var orörlig.

Om han spelade död och vi nu tävlade i tålamod hade doktorn gjort en missberäkning, för jag var redo att vänta länge, länge innan jag gjorde nästa rörelse. Jag gjorde mitt sinne helt tomt och försjönk i väntan. Efter en stund som jag aldrig kommer veta hur lång den egentligen var med blicken fäst på kängan tog jag chansen att blixtsnabbt, med pistolen höjd framför mig, krypa tillbaka in i hallen och positionera mig så att jag kunde se ut genom hålet i bakdörren.

När jag äntligen öppnade dörren hade gryningen kommit och jag blivit övertygad om att mitt skott mirakulöst hade träffat. Det skulle visa sig vara en missbedömning. Ändå hade jag ingenting längre att frukta.

Doktor Dharamdashar låg på sidan i snön bredvid trappan, med ett ben klumpigt över det andra. En bit bort från hans hand låg hans pistol. Denna fruktansvärda man hade blivit helt överrumplad när en gren från trädet ovanför hade givit vika för tyngden av snö och is och brutits av. En nästan två meter lång istapp hade blivit hans dödsdom. Snön omkring honom var blodfläckad. Mer hade runnit ut ur hans mun men sedan frusit till i kylan, som stoppat blodflödet. Ett av doktorns ögon var öppet och livlöst, det andra var uppsvullet och slutet.

För första gången på månader skrattade jag högt. Jag skrattade av hjärtans lust. Om någon hade varit där och hört det hade de omedelbart känt igen det som triumfens skratt. Jag hade triumferat. Jag insåg i det ögonblicket att det inte spelade någon roll vem Hjulet skickade efter mig. Ingenting skulle fungera. All den magi som vuxit fram under de år jag arbetat för dem, under mina resor, i den detaljerade planeringen… Mina uppoffringar hade belönats och jag hade blivit den utvalda som fick nåd. När det behövts som mest hade försynen blivit min. Det hade varit den vansinniga avundsjukan som drivit Hjulet till en överreaktion. Men motorsågar och sprutor fyllda med biologisk terror betyder ingenting när killen man försöker döda äntligen har trumfkortet.

Jag gick ner på knä och framförde mina djupaste och mest respektfulla tacksägelser till Pentaklernas kejsare och den store häxan Odine, och lämnade huset med stuns i stegen. Jag undrade vad som skulle hända om till exempel en polis fick syn på mig på Bruksvägen med pistolen i hand och stannade upp för att kolla mig. Kanske skulle en långtradare med en rattfull chaufför komma från ingenstans och köra rätt in i honom, eller så skulle en hungrig varg rusa ut ur skogen och kasta sig över honom. Själv skulle jag bara promenera därifrån, visslande på “Leva livet”.

Men jag var inte dum, och skulle inte utmana ödet. Det hade varit respektlöst mot de väldiga, skräckinjagande gudar vi lydde. Jag gick ut på vägen och inledde den långa, besvärliga vandringen tillbaka mot Blodsberg. Om jag hade lite tur kunde jag lifta med plogbilen, om den fortfarande var ute, och sedan kunde jag ringa en taxi från macken. Sedan skulle jag inleda en lång resa härifrån, med helt nya förutsättningar.

Ett enda ögonblick under den vandringen blev jag rädd igen. Det var när jag befann mig kanske hundra meter från Bruksvägen, och jag såg en mörk gestalt stå i den orörda snön mellan träden längre fram. Lång och klädd helt i svart. Och jag förberedde mig på att möta Döden, den obevekliga Döden som jag trodde nu var ute efter mig som straff för det svek som jag valt att gå upp i tillsammans med Blitzer, doktor Dharamdashar, professor Cooper och de dussintalet andra som bildat Hjulet. Döden söker upp oss på grund av vad vi gör, hade Cooper en gång sagt till mig innan han försvann, och när den når oss kommer det vara med ett vällustigt sinne för humor. Det verkade som att den uppgörelse jag hade gjort för att få välsignelsen, en uppgörelse som hade inneburit mycket svek och lite mördande, skulle straffa sig. Döden hade kommit. Jag stelnade ögonblickligen till.

Men när gestalten i svart kåpa vände sig om såg jag att det var en nunna, en nunna från det närliggande klostret. Hon var ute och gick med en schäfer i det gråa morgonljuset. Hon var ung och vacker och bar knallrosa stövlar. Jag önskade henne en god morgon när jag gick förbi. Hon log först, men när hon fick se mitt ansikte på närmare håll stelnade leendet. Hon måste ha anat det – sett vilken kraft jag hade fått, som en svart välsignelse. Hon stod alldeles stilla medan jag traskade förbi henne.

Bra. Skräck och fasa var hennes enda rimliga reaktion. I efterhand har jag tänkt att jag borde ha sagt det till henne. Jag skulle ha sagt att ja visst, gumman, jag är nu så läskig nu som det bara går att bli. Den sanna, fasaväckande osårbarheten är fortfarande avlägsen och mycket hårt arbete återstår, men jag är på god väg.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Ett sabbatsår”, skriven av Soren Narnia och plockad ur podden Knifepoint Horror, ett avsnitt som kom ut i februari 2024. I min översättning förlade jag den till Sverige istället för originalets Pennsylvania. Jag hoppas inte att temat på veckans avsnitt blev en alltför tydlig spoiler, utan att den framväxande handlingen överraskade er lika mycket som den överraskade mig. Och jag hoppas vi ska höras igen om två veckor, då vi är tillbaka med nya historier som rör sig i det ockultas utkanter.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.