Avsnitt 298: Arbetsro

När jag vaknade visade klockan 04:42. Ännu en natt med dålig sömn. Jag tog min färdigpackade väska och stoppade ner laptopen, tog fram bilnyckeln och släckte i lägenheten. Då jag skulle stänga ytterdörren vände jag tillbaka och rotade runt i lådan där jag förvarade ett backgammonspel. Jag öppnade asken och stoppade en tärning i fickan.

Läkaren och min närmaste chef hade båda varit rörande ense om att jag var tvungen att bryta mitt kontrollerande beteende. Jag mindes chefens ord när jag skulle komma tillbaka till kontoret efter min andra sjukskrivning.

“Nu Per, vill jag inte att du ska köra på som vanligt och gå in i väggen en gång till. Du får åka iväg och bo på något trevligt pensionat. Firman betalar, inom rimliga gränser, och du får som mest jobba fyra timmar om dagen. Jag mejlar över några gamla surdegar som du kan titta på utan att känna någon press.”

Nu skulle jag låta tärningen styra mitt öde. Idén hade jag fått från en film, men jag minns inte vilken. Slog jag en etta skulle det betyda nord, en tvåa öst, en trea syd och en fyra väst. Ett jämnt nummer skulle betyda höger, ett udda vänster och sedan skulle tärningen avgöra antal mil. Jag bestämde mig för att utgå från en av de större motorvägarna i närheten.

Innan jag startade bilen tog jag fram tärningen och slog en tvåa och sedan en femma, alltså höger på motorvägen i fem mil. Väl ute på vägen nollställde jag trippmätaren och rullade på i trafiken som ännu var gles. Efter en stund försvann gatubelysningen så jag saktade in något då det skulle dröja innan novembermorgonen grydde. När trippmätaren visade 48 km dök en avfart upp mot en ort jag aldrig hört talas om. Jag blinkade och körde av motorvägen och kom till en korsning. Jag ignorerade skyltarna och slog en fyra på tärningen följt av en trea, höger tre mil.

Varefter milen rullade på började jag tycka om att styras av tärningen. Eftersom jag inte visste vart jag var på väg så fanns det heller ingen anledning att köra om utan bara följa trafiken och hålla koll på trippmätaren. Jag kände mig lugn för första gången på länge.

Det slog mig när jag tankat och ätit lunch på bilmacken att det alltid fanns en ny väg att ta när trippmätaren visade rätt antal mil. Som om ödet hade en förutbestämd destination som den lät tärningen leda mig mot. Jag sicksackade mig fram genom Mellansverige.

Det var en mulen senhöstdag och när mörkret började falla blev jag trött och hungrig. Jag kom till en mindre tätort och såg mig om efter någonstans att äta och kanske övernatta. Där fanns bara den vanliga pizzerian och korvkiosken. Jag kom mig inte för att stanna utan fortsatte igenom samhället och kom efter en stund fram till en fyrvägskorsning. En fyra och en trea, väster tre mil. Skylten visade att det var 44 kilometer till en riktig stad, fan, jag var både trött och hungrig och ville hitta någonstans att ta in på. Det började regna och asfalten sög åt sig allt ljus, det skulle bli en jobbig körning. Men någonstans började jag bli nyfiken också. Vart var jag på väg?

Jag satte på en fotbollspodcast och körde vidare i kvällsmörkret. Trippmätaren visade 29 kilometer. Då jag såg upp från instrumentpanelen upptäckte jag att det stod en människa mitt i körbanan. Jag ställde mig på bromsen och lyckades med några meters marginal undvika en kollision. Skärrad satt jag kvar i bilen och såg hur personen lugnt korsade vägen och gick vidare in på en mindre grusväg. Jag satte på bilens varningsblinkers och slog en femma på tärningen. Då jag svängde vänster in på grusvägen fick jag syn på en skylt:

Värdshuset Ugglan.

Jag fick en rysning. Hade tärningen fört mig hit? Jag körde vidare utan att få syn på människan jag nästan kört på. Då jag per automatik alltid nollade trippmätaren när tärningen blivit kastad noterade jag att den visade en kilometer då jag var framme vid värdshuset. Det var exakt 30 kilometer från korsningen där jag slagit en trea.

Värdshuset Ugglan visade sig vara inrett i retrostil, sent åttiotal eller möjligen början på nittiotalet. Jag gick till receptionen och fick ett litet rum med en säng, ett litet skrivbord och ett minimalt badrum med dusch och toalett. Det fick duga. Det skulle nog funka att sitta fyra timmar med laptopen vid skrivbordet.

Jag visades in till matsalen och fick en meny av en servitris som enligt namnskylten hette Nettan. Vem kallar sig för Nettan idag, tänkte jag, så kallades tjejerna när jag gick i skolan. Jag beställde en schnitzel och en öl, tog en smutt och såg mig runt i matsalen. Det satt två män för sig själva med varsitt glas framför sig, de såg ut att vara i trettioårsåldern. Vid bordet bredvid mitt satt en kvinna som såg ut att vara runt fyrtio. Scenen såg lite märklig ut. Alla satt tysta för sig själva och ingen hade någon mat. De satt bara och tittade ner i sina glas.

När Nettan kom med min schnitzel såg hon mig i ögonen och viskade:

”Du är lite speciell va?”

Frågan var oväntad och jag hann inte få fram ett ord till svar innan hon försvunnit iväg igen. När jag reste mig och gick från bordet viskade kvinnan med vinglaset:

”Är du en riktig hotshot?”

Vad var det för gökar som satt där, tänkte jag. Varför viskade och väste alla till mig? Och hotshot? Vad var det för ordval?

För första gången på länge sov jag en hel natt och kände mig utvilad när jag vaknade. Frukostbuffén nere i matsalen var tom. Det verkade inte finnas något wifi i rummet, upptäckte jag, och delade internet från telefonen. Jag tog mig an den första av chefens ”surdegar” och började arbeta. Det gick förvånansvärt bra och jag började faktiskt känna något som nog kunde beskrivas som arbetsglädje.

Medan jag höll på plingade det till i inkorgen. Det var från en okänd avsändare. Alla medarbetare har fått inpräntat i sig att aldrig öppna några mejl från okända avsändare utanför företaget. Ibland skickade IT-avdelningen suspekta mejl för att se om regeln efterlevdes. Jag skulle just radera meddelandet när min blick fastnade på ämnesraden. HOTSHOT i versaler. Vad fan, tänkte jag och öppnade meddelandet.

”Hej hotshot, ensamt på dagarna?”

Detta kunde inte vara från IT-avdelningen. Kunde det vara kvinnan från matsalen? Men hon kunde inte gärna veta min jobbmejl och hade inte visat något större intresse under gårdagskvällen. Jag lämnade rummet och gick trappan ner mot matsalen och receptionen. Receptionen var obemannad och ingen människa syntes till i resten av värdshuset. Jag fick en känsla av overklighet.

Det var en fin dag där luften kändes hög och frisk som den bara upplevs på hösten. Fast solen stod lågt värmde den skönt i ansiktet. Jag tog en promenad efter grusvägen och märkte hur mina krafter kom tillbaka. Var det så enkelt att jag bara behövde ett miljöombyte?

Det började skymma ute när jag avslutade mina fyra timmar av arbetsträning. Just som jag skulle stänga av datorn plingade det i inkorgen.

”Hej hotshot, passa dig för Helena, låt henne ta Benny i stället.”

Vad var detta? Vilka är Benny och Helena? Och framför allt, vem är det som driver med mig? Jag stängde av datorn och gick ner till matsalen.

Jag slog mig ner vid ett ledigt bord, Nettan jobbade ikväll också. Jag gjorde min beställning och började sippa på ölen medan jag inväntade maten. Det var mer folk än igår och lite stimmigt. När jag druckit halva ölen såg jag att det stod några i kö vid toaletterna så jag bestämde mig för att gå upp på rummet i stället. På vägen mot trappan mötte jag en långhårig kille som var berusad och något högljudd.

“Tjena hotshot, ska du redan gå?”

Jag gick på rummets toa och på väg tillbaka hörde jag från matsalen hur sorlet tystnade. Jag ställde mig utanför dörren och smygtittade in. Alla tittade ner och verkade nervösa. Jag såg att det kom in någon från den andra dörren.

”Har ni någon leksak åt mig?”

Det var en kvinnoröst som lät konstgjord. Det lät nästan lite burkaktigt när hon pratade. Efter en stund började folk åter att röra på sig och prata lite lågmält med varandra. Allas blickar föll på mig när jag gick och satte mig vid bordet igen. Jag såg inte kvinnan som nyss hade kommit in.

När jag ätit klart och beställt en öl till såg jag hur en mindre lastbil parkerade utanför värdshuset. Chauffören checkade in, kom in i matsalen, och sedan gick han fram och frågade om han fick sätta sig vid mitt bord.

“Benny”, sa han och sträckte fram handen.

Han berättade att han körde maskindelar till ett industriföretag och var tvungen att ta sin dygnsvila.

“Fan, jag har kört här flera gånger men aldrig hört talas om det här haket. Du vet, jag höll på att köra på en älg och tvärnitade och då såg jag skylten. Känns skumt.”

Jag tänkte på mejlet. Benny. Det var för mycket för att vara något practical joke. Vem skulle orka hålla på? Vi kallpratade och drack några öl. Jag bröt upp när Benny började bli berusad och jag själv trött.

Jag sov gott den natten och kände mig utvilad och stark när jag gick ner till frukosten. Benny kom ner lite senare och han såg varken utvilad eller stark ut.

“Det här stället är så jävla creepy. Det kom en brud i går kväll när du gått. Hon var skitsnygg men alla blev rädda och tysta när hon kom. Hon satte sig där du hade suttit och jag blev lite sugen, hon var verkligen läcker. Jag frågade om hon ville ha en drink, då mötte hon min blick. Fy fan, det var som om hon sög själva livet ur mig, jag höll på att skita på mig och sprang upp på rummet och barrikaderade mig. Hon skrattade, och det, jag lovar, det var fan inget mänskligt skratt. Det gick folk i korridoren hela natten, hörde du inte det?”

Jag sa att jag inte hört något utan sovit djupt. Benny slängde i sig frukosten och förklarade att han var klar här.

“Jag bara drar, tänker inte vänta på henne eller någon annan. De får ringa snuten om de vill, jag bryr mig inte. Varför är det bara vi här? Det här stället är creepy”, sade han och försvann.

Jag höll andan när jag öppnade Outlook på laptopen. Det var några vanliga jobbmejl, och så ett från den anonyma adressen. Det stod Benny i ämnesraden.

”Hej hotshot, du klarade dig från Helena i går. Benny träffade henne och tyvärr blev han ett lätt byte. Undvik honom om du kan. Tror inte att han kommer tillbaka på ett par dagar men var på din vakt.”

Benny hade rätt, det var något med det här stället, något var fel. Varför hade jag inte hört stegen under natten utan sovit som ett barn? Jag blev tvärtom bara starkare och starkare här.

Jag sköt undan tankarna på värdshuset och öppnade jobbmappen. Det bara flöt på, jag var hypereffektiv utan att anstränga mig. Jag fick flera av ”surdegarna” ur händerna på mina fyra timmar. Min chef skrev att han var imponerad och påpekade att det var fyra timmar som gällde. Jag tog min långpromenad och åt en tidig middag. Jag la mig utan att vara trött men somnade nästan på en gång.

Då jag vaknade satt jag en stund och tittade ut genom fönstret och såg dagen sakta gry. Plötsligt fick jag syn på en av stammisarna som skyndsamt gick in bakom några stenar och försvann ur mitt synfält. Jag tänkte att han skulle pinka och snart vara tillbaka men han kom aldrig tillbaka. Jag tyckte att det var konstigt och fortsatte titta ut ända tills solen gått upp. Jag påminde mig att jag senare skulle gå dit och se efter var han tagit vägen.

När jag skulle börja jobba efter frukosten hade jag ett nytt mejl.

”Hej hotshot. Tror inte att du kan undvika Helena längre. Du måste vara fokuserad, slösa inte några krafter på jobbet. Ta promenaden och vila i stället för att jobba.”

Vem skrev mejlen? Det kanske finns saker som inte låter sig förklaras. Jag tänkte ta mitt pick och pack och åka bort från Värdshuset Ugglan, bara checka ut efter promenaden och hitta något annat ställe, eller bara åka hem. Jävla tärning, det hade varit en idiotisk idé, man ska inte utmana ödet.

Hade jag fått en psykos? Borde jag åka till sjukhuset? Eller hade jag plötsligt blivit en bricka i något övernaturligt spel? Jag fick en ännu starkare känsla av overklighet när jag gick ut ur det tomma värdshuset.

Under promenaden fylldes jag av lugn, eller någon slags beslutsamhet. Hade ödet fört mig hit så skulle jag stanna och göra vad som krävdes. Jag blev inte förvånad då jag hade ett oläst meddelande i inkorgen.

”Hej Hotshot. När hon kommer får du inte vika ned blicken, om du tittar bort är du förlorad. Din enda möjlighet är att hon underskattar dig, hennes kraft är så mycket större än din. Det kommer vara jobbigt att möta blicken, inget du varit med om tidigare kommer vara i närheten av detta. Helena kommer att vara din värsta mardröm. Du måste kämpa mot, kämpa ända till slutet. Vi är många som står vid din sida, vila nu och lycka till.”

Jag struntade i jobbet och la mig på sängen och vilade. Det blev en nervös väntan, inte fylld av oro utan mera som jag tror att en idrottsman kan känna inför en stor tävling. Jag satte mig vid skrivbordet när det började skymma och öppnade Outlook. Inget nytt meddelande. Jag tittade ut genom fönstret och såg efter en stund hur två av stammisarna kom fram bakom stenen där jag sett en av dem försvinna tidigt i morse. Måste se efter vad som finns där när allt är över, vad som nu finns kvar av mig efter kvällen. Jag tänkte på chauffören Benny, undrar vad det blev av honom? Han hade varit ett lätt byte, stod det i mejlet.

Jag beställde middag och en öl. Som vanligt var det Nettan som serverade. Jag noterade att hon såg lite orolig ut. Tiden gick, jag hann äta klart och beställa en ny öl utan att något hände. Atmosfären började kännas lite uppsluppen, när alla plötsligt blev tysta. Jag såg hur hon kom in i matsalen och alla tittade ner och skruvade nervöst på sig. Benny hade rätt, hon var verkligen snygg. Hon hade långt fylligt hår, långa ben och en fin kropp. Men hon såg lite för perfekt ut, nästan konstgjord, inga på håll synliga skavanker. Hon såg åt mitt håll och tog sedan sikte mot mitt bord. Jag fick för en kort stund ögonkontakt med henne och kände en rysning. Jag tappade allt självförtroende och fattade att jag var körd. Hon satte sig framför mig och spände sin blick i mig.

Jag tänkte på mejlet.

“Du måste kämpa mot, kämpa ända till slutet. Vi är många som står vid din sida.”

Trotsigt mötte jag hennes intensiva blick. Jag såg något i den som uttryckte förvåning och, efter en stund, vrede. Hennes ögon började lysa som av svetsblänk och det sista av mänsklighet försvann. Jag kunde i det skarpa ljuset från hennes blick se syner av fruktansvärda saker, tortyrscener, döda skogar och avskyvärda övergrepp. Jag fokuserade till det yttersta för att få fram vackra naturbilder för mitt inre. Hennes hat och ondska slog mot mig med stor kraft, jag kände att hon ansträngde sig hårt. Jag stod emot, föreställde mig björkbackar med blåsippor och små skogstjärnar. Det var fruktansvärt jobbigt. Som att springa upp för en backe utan att se slutet.

När jag började närma mig gränsen för det möjliga märkte jag av trötthet även från hennes sida. Det stärkte mig. Jag tänkte på blomsterängar och vackra stränder. Nu började jag för första gången se en rädsla hos henne, ja, desperation. Hon vände bort blicken och rev mig i ansiktet, det gjorde ont och jag kände hur blodet rann nedför min kind. Hon sökte min blick igen men nu var glöden och kraften helt borta. Hon fick ur sig ett demoniskt skrik och försvann från matsalen.

Jag somnade så fort jag lagt mig i sängen och sov djupt hela natten. Jag duschade och rengjorde noggrant rivsåren på kinden. De visade att gårdagen verkligen hade varit på riktigt. Nere i matsalen var det folktomt som det brukade, men nu fanns det inte ens någon frukost.

Jag packade ihop mina saker på rummet och satte mig i bilen. Jag lät tärningen vara och åkte in till staden en mil bort. Jag svängde in på första hotell och betalade för frukostbuffé.

Medan jag åt startade jag laptopen. Bara jobbmejl. Jag kände mig lite besviken, borde jag inte ha fått ett mejl från den anonyma avsändaren? Jag ryckte till när frukostvärdinnan artigt påtalade att de skulle stänga frukostbuffén om femton minuter.

“Känner du till Värdshuset Ugglan?”, slank det ur mig.

“Oj, ja, det var verkligen en sorglig historia, det. Så många som försvann efter branden, en hel del här ifrån stan.”

Hon såg ut att försjunka i tankar och började plocka bort smutsigt porslin och matrester från de tomma borden.

Jag googlade Värdshuset Ugglan och branden utan att hitta något. När jag sökte på stadens lokaltidning såg jag att dess redaktion låg på bara två minuters gångavstånd.

Efter lite dividerande med receptionisten fick jag tips om att tala med en reporter som jobbat hela sin karriär på lokaltidningen och, som det såg ut, inte hade långt kvar till pensionen.

“Ja, vi skrev ju mycket om branden på Ugglan och alla som försvann. Det var länge sedan och det har väl fallit i glömska. Men jag har alltid undrat varför det inte blev rikstäckande, det hände ju inte så mycket då för tiden, inte som nu med krig och gängskjutningar var och varannan dag. Jag fick en känsla av att det på något vis tystades ner, det var någon från en av de stora kvällstidningarna där och snokade lite men det slogs aldrig upp något större, bara en liten spalt.”

Här funderade reportern en stund innan han fortsatte.

“Det hittades rester av två människor på brandplatsen och ytterligare fyra saknades, de fyra anställda. Men det stod sju bilar kvar på parkeringen som bogserades bort, så det måste varit ett antal till där. Jag försökte snoka hos polisen men de teg som muren. Fyra hade dött i branden, något mer fick jag inte ur dem. Chefredaktören på den tiden gav mig andra jobb och menade att det inte fanns något mer från Ugglan att hämta. Kul att någon visar intresse i frågan 35 år senare.”

Jag tackade reportern och avrundade samtalet. Då jag svängde in på grusvägen och körde fram till Värdshuset Ugglan blev jag inte förvånad över att det inte fanns. Det var bara de båda skorstensstockarna och den murade grunden som var kvar.

Men det fanns en sak kvar att undersöka. Jag klev ur bilen och gick runt husgrunden och fick syn på stenen där jag sett stammisarna komma fram föregående kväll. Det var vid en första anblick bara några stenblock men när jag letade lite såg jag en dörr, det var en gisten trädörr, en sådan som brukar sitta på jordkällare. Jag öppnade den försiktigt och möttes av en frän lukt. Det var mörkt men inte becksvart och definitivt ingen jordkällare. Det var en stenmurad tunnel. Jag gick in en liten bit och fick syn på skelettdelar från en människa. Jag ville inte veta vad som fanns längre in i gången utan gick ut igen.

När jag efter en stund satte mig i bilen igen föll min blick på bilens mittkonsol där tärningen låg kvar. Jag såg hur min hand tog tärningen och slog en trea och en sexa. Vänster, sex mil…

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var Värdshuset Ugglan, skriven av PS Haraldsson och uppläst av Fred Andersson.

Den här veckan är det två historier jag vill dela med er, och eftersom båda är långa finns det inte mycket plats kvar till mig. Temat arbetsro kommer gå igen, men på ett annat sätt. Vi ska höra Ludvig Josephson läsa “Det gröna”, skriven av lyssnaren T.

När Tom Adler, eller snarare hans assistent Eric, hörde av sig till mig den där oktoberdagen 1965 blev jag inte förvånad, inte heller smickrad. Jag trodde inte ens att det var ett skämt, att mina vänner eller kollegor som i sann studentikos anda försökte lura mig.

Så här i efterhand, så här många år senare, kan jag både förvånas och imponeras av mitt orubbliga självförtroende.

Men där och då var det för mig en självklarhet att Tom Adler ville träffa just mig och veta mer om min så framgångsrika forskning. Min avhandling hade precis blivit klar, och jag visste att för de insatta innehöll den detaljer som på allvar kunde förändra vår syn på liv och åldrande. Och att Tom Adler, industrimagnaten och miljardären, galningen och geniet, hade ett intresse, eller snarare en besatthet, av just jakten på evig ungdom var väl dokumenterat.

För min del var det en självklarhet att Tom Adler ville träffa mig. Allt annat hade varit tjänstefel.

Jag märkte på hans assistent Eric en viss irritation att jag inte genast avbokade allt annat i min kalender. När Tom Adler kallade kom man, tycktes vara den gängse regeln. Men jag var mitt inne i ett nytt experiment som jag ville hinna avsluta. Allt annat fick vänta. Åter en gång – ett självförtroende av titan.

När jag till sist blev tillgänglig såg Eric till att genast hämta mig med Toms nya privatjet. Kanske borde jag ha blivit imponerad. Det blev jag inte. Det var jag som gjorde honom en tjänst, inte tvärtom.

Vi flög hela natten. Istället för att sova var jag alldeles för upptagen med att studera resultaten från det senaste experimentet.

Mitt i natten, mitt under flygningen, minns jag att jag såg norrsken.

Vid gryningen landade vi på Tom Adlers privata flygfält, strax utanför hans enorma gods. Under den korta bilresan pekade Eric ut allt mellan boskap, odlingar och växthus. Tydligen fanns det även planer på att glasa in hela godset under en enorm kupol, för att på så vis få till ett eget slutet ekosystem, helt oberoende av världen utanför. Än idag har Tom inte lyckats att slutföra de planerna. Jag antar att vårt projekt kom i vägen och blev mer prioriterat.

Tom ville träffa mig direkt. Jag hann knappt kliva ur jeepen innan han kom och mötte mig. Då som nu hade han blazer och polotröja. Jag undrar hur många stycken han har hunnit slita ut genom åren.

“Äntligen! Jag har väntat på dig!”

Han tog min väska och bad Eric att lämna oss ifred. Jag noterade hur Eric blev märkbart irriterad, nästan svartsjuk.

“Ingen tid att spilla. Jag vill att vi sätter igång genast”, fortsatte Tom.

Godset var gammalt och storslaget, men Tom hade renoverat, uppdaterat och byggt ut det. Balsalar kompletterades med laboratorium, vinkällare med telefonväxel, bibliotek med gymanläggning. Först trodde jag inte att det var sant, men i ett rum hade han till och med en egen dator.

Tom visade och pekade ut allt i ett rasande tempo. Han var mycket tydlig med att hela godset, hela hans hem, hade ett överordnat syfte: förhindra hans åldrande, och helst även föryngra honom. Medan han pekade ut rum efter rum fick jag även en genomgång av hans rutiner, allt från träning, sömn, kost och vitaminer, till vilka prover han tog på daglig basis.

Inget lämnades åt slumpen, det var kallbad på morgnarna, kvällspass med bastu, och däremellan behandlingar med diverse salvor.

Någon form av effekt måste det ha haft: för att vara en man som närmade sig sextio såg han säkert tio år yngre ut. Jag vet inte om det var alla krämer han använde, eller om han opererat sig, men ansiktet var fritt från rynkor och han hade snarare en docklik, vaxartad hy.

“Men allt det där är ju bara löjliga detaljer jämfört med dina upptäckter!” sa han nästan ursäktande, som han själv insåg hur banala hans rutiner egentligen var.

“När vi sätter igång kommer du få tillgång till allt här. Jag kommer ge dig en blank check för allt och alla. Jag vet vad du är på spåren och du får inte låta den akademiska byråkratin stå i vägen. Tillsammans kommer vi kunna lyckas med det här snabbare än någon kan ana…”

Jag köpte hans argument omedelbart. Resten av mitt alltför långa liv kom jag tyvärr att stanna på hans gods.

Min handledare blev både förvånad och förbannad att jag hoppade av. Jag nämnde inget om Tom, men hon anade antagligen att något medicinföretag redan hade lockat över mig. Hur det privata än en gång lyckades buda över det allmänna, hur egenintresset trumfade vetenskapen. Och på sätt och vis hade hon rätt.

Tom hade varken ljugit eller överdrivit: alla resurser jag behövde fanns där. Jag fick en egen våning som privatbostad och godsets ena flygel dedikerades helt till min forskning. Laboratoriet som jag fick bygga blev både större och mer påkostat än det jag haft tillgång till på universitetet.

För att vara en extremt upptagen man, där varje vaken stund tycktes schemalagd åt antingen företagsimperiet, nya affärsidéer, eller de minutiösa och omständliga hälsorutinerna, fann Tom ändå ofta tid för mig. Otaliga var de morgnar och kvällar när han gjorde spontana besök i mitt laboratorium. Ofta ville han att vi skulle ta sena promenader över godsets marker.

“Svalkan. Mörkret. Ensamheten. Man tänker klarare nu”, brukade han säga medan vi gick förbi odling efter odling där i mörkret och lyssnade på syrsornas surrande.

Han ville höra allt om hur arbetet fortlöpte, men framförallt om mina idéer. Hade jag ett lovande uppslag ville han att jag genast dedikerade resurser åt det.

“Det enda vi inte har är tid. Kom ihåg det. Allt annat kan jag ge dig.”

Det tog ett tag för mig att vänja mig med den inställningen, men när jag väl kom in i det förstod jag varför Tom var den framgångsrike visionär han var. Jag gjorde framsteg, snabbare och fler än jag någonsin hade kunnat ana.

Eller ens velat.

Det var faktiskt bara en sak Tom motsatte sig att jag skaffade, och redan då borde jag ha reagerat och avbrutit projektet. Så här i efterhand är det skrämmande hur tydligt olika händelser framstår som de trappsteg de är på en och samma trappa, hur det ena beslutet ofrånkomligen kommer att leda till det nästa. Men just där och då är händelserna helt isolerade, helt omöjliga att förutse vad som kommer härnäst. Och även om jag hade kunnat se ett mönster, kunnat ana trappan, hade jag tagit för givet att den ledde uppåt, mot ljuset och framtiden. Nu vet jag att den snarare gick ner i mörkret, längre och djupare än någon hade kunnat föreställa sig.

Jag behövde försöksdjur: massor av möss, men även en del grisar och några apor. Det var dessvärre en självklarhet och ett nödvändigt ont för den forskning jag bedrev.

Samma dag som jag gav min beställningslista till Eric – allt gick alltid genom Eric – sökte han och Tom upp mig på kvällen. Jag var ensam i laboratoriet och undersökte de senaste instrumenten och maskinerna som hittills levererats.

“Vad ska du med djuren till?” frågade Tom. Bakom honom stod Eric och flinade. Jag antog att Eric gladdes åt att jag äntligen snart skulle få utstå Toms så ökända ilska.

Jag blev ställd av Toms fråga. Kanske var jag yrkesskadad, men i mitt forskningsfält var försöksdjuren ett lika självklart arbetsredskap som mikroskopet. Jag började förklara, jag hänvisade till resultaten i avhandlingen.

“Men du har kvar Evie va?” avbröt han mig.

Evie var en mus musculus, en vit albino husmus, och det första lyckade exemplaret som överlevt min behandling. Jag hade skämtsamt döpt henne till just Evie, efter Eva, den första kvinnan enligt bibeln. Förutom att Evie var mitt viktigaste framsteg, hade hon blivit så mycket mer än så: alla dessa ensamma dagar och nätter i labbet hade Evie varit mitt ständiga sällskap. Hon var min upptäckt, min maskot, mitt husdjur.

“Ja, hon står där”, sa jag och pekade mot en bur.

Tom gick dit och tog försiktigt upp Evie som han gjort så många gånger tidigare under våra samtal. Varsamt smekte han hennes rygg medan han pratade lugnt med henne, nästan som om han skulle natta ett barn.

“Och hennes värden ser fortsatt bra ut?” frågade han till sist.

“Bättre än någonsin. Hennes biologiska ålder har avstannat och ser ut att gradvis fortsätta ticka ner.”

“Då så… då ska vi inte ödsla mer tid på djur”, sa han och släppte försiktigt tillbaka Evie i buren.

“Vad menar du?” frågade jag.

Tom log, sedan sade han nästan viskande så att bara jag kunde höra:

“Du har ju mig… och dig…”

Med sitt pekfinger pickade han på min bröstkorg. Det var bara en lätt liten nudd, men alltid när jag tänkt på det i efterhand minns jag det som om en stor fågel försökte picka sig in genom huden och benen.

Egentligen var min forskning redan klar när jag anlände till Toms gods. Visst, justeringar, förfiningar, balanseringar kan och behöver alltid göras, men de stora slutresultaten var redan uppnådda. Vi kände till målet och vi visste vad vi behövde göra för att ta oss dit.

Utmaningen var snarare att skala upp det. Jag hade lyckats stanna den biologiska klockan och till och med vrida tillbaka den på Evie, men hon var en liten husmus. En människa väger i snitt fyratusen gånger mer. Det kräver minst sagt en annan volym på behandlingen.

Jag tänker inte ljuga: stamceller var givetvis en nödvändig och grundläggande beståndsdel, men här var vi självförsörjande. Det räckte med att jag och Tom gjorde egna donationer. Vi, eller snarare Eric, behövde inte ägna oss åt någon suspekt organhandel eller smutsig korruption av sjukvårdspersonal.

Värre var det med den andra viktiga substansen: den knappt synbara, och ytterst ovanliga mossan med det komplicerade latinska namnet som vi kort och gott kallade för det gröna. Omöjlig att odla, och i dagsläget kände man endast till att den växte i Amazonas mest otillgängliga delar.

Jag visste att den var en potentiell flaskhals, att volymerna som krävdes för att skala mitt experiment kanske skulle vara omöjliga att uppnå.

Men Tom hade lugnat mig.

“Innan du ens kom hit hade jag redan börjat köpa på mig mark. Och vi köper hela tiden mer”, hade han sagt leende. “Vi kommer att ha tillräckligt med det gröna.”

Kanske var det för att lugna mig, kanske var det för att skryta, men Tom bjöd med mig på en affärsresa. Efter att hans möten i Miami var avklarade fortsatte vi med hans privatjet söderut. Vi flög till Carurari, i hjärtat av Amazonas, och landade på det lilla flygfältet mitt i stan. En chartrad helikopter stod redan och väntade på oss.

“Jag misstänkte att du och Eric skulle uppskatta regnskogen mer från ovan än att vara i den!” skrek Tom för att överrösta helikoptern medan vi gick över landningsbanan.

Vi lyfte och vi flög länge. Så länge att jag blev orolig att bensinen inte skulle räcka för att ta oss hem igen. Under oss tycktes regnskogen aldrig ta slut. Det enda som bröt av var de bruna vattendragen som slingrade sig som enorma ormar där nere.

“Där”, sa till sist piloten i headsetet och nickade framåt.

Man såg det på håll. En stor gulbrun fläck bredde ut sig mitt i den gröna massan. När vi kom närmre såg vi den skövlade marken, den öde jorden helt länsad på all växtlighet.

“Där ser du… vi kommer ha tillräckligt…”, sa Tom.

Jag nickade till svar utan att lyfta blicken från den där slätten av tomhet som bredde ut sig. Det slog mig att det kanske också var en ännu oupptäckt fysisk lag: summan av allt liv är konstant. För att förlänga ett liv måste ett annat försvinna. Och det mänskliga livet, det mest avancerade av dem alla, krävde givetvis enorma mängder av annat liv.

Tom avbröt mig.

“Arealerna västerut har vi också tillgång till när det behövs.”

“Har du köpt det också?”

“Låt oss säga att vi har tillgång till det. Eller hur Eric?”

“Ja. Och vi har möjlighet till mer om det skulle behövas. Vi har trådar ute”, sa Eric och log.

Han såg stolt ut, som en student som just klarat en tentamen.

Medan vi alla satt tysta flög helikoptern ännu ett varv över det livlösa området.

“Är det inte poetiskt…”, började Tom. “…att conquistadorerna som kom till den nya världen korsade kontinenten i jakt efter den legendariska ungdomens källa, den där fontänen med magiskt vatten som skulle ge dom evigt liv… och hela tiden fanns det gröna rakt framför dom, bokstavligt talat under deras fötter…”

Det var en vacker morgon när vi tog den första injektionen. Luften var klar och frisk, solen hade precis gått upp. Förutom jag och Tom sov hela godset fortfarande. Inte ens Eric gjorde oss sällskap.

“Det här är vårt”, sa Tom. “Jag vill göra det på mitt sätt.”

Och det hade han gjort. Av säkerhetsskäl tyckte jag att vi skulle göra det i laboratoriet, med all utrustning nära till hands ifall något skulle gå snett.

Tom hade avfärdat min oro.

“Jag litar på dig. Du vet vad du gör. Jag har sett dina resultat.”

Istället fick jag ta med mig kylväskan med sprutorna upp till Toms terrass. Där, sittandes i varsin däckstol, tog vi de första injektionerna.

Medan jag förde kanylen mot Toms arm märkte jag hur jag darrade. För var milliliter jag tryckte in observerade jag hans ansikte, letade efter minsta reaktion. Han måste ha märkt det, för ännu en gång lugnade han mig.

“Lugn. Allt känns bra. Ta din dos nu.”

För att inte börja tveka tog jag snabbt fram den andra sprutan. När jag var klar lutade vi oss bakåt i våra stolar, vi satt där som om vi solade, och blickade ut över de böljande kullarna.

“Vi är inte Dr Frankenstein…”, började Tom, “…vi väcker inget monster till liv en stormig natt… Vi är motsatsen.”

“Och vad är det?”

“Det här…”, sa han och slog ut med armarna. “Vi är livet som välkomnar livet. Vi är livet som välkomnar ännu en gryning, precis som solen…”

Sedan den morgonen har vi tagit alla injektioner på exakt samma sätt. Gryningen, terrassen, däckstolarna. Sticket i armen, solen i ansiktet. Det har blivit vår ceremoni, vår nattvard. Jag har det dokumenterat någonstans, men själv har jag tappat räkningen på hur många gånger det har blivit genom åren.

Jag ber om ursäkt för att min berättelse blir så upphackad. Allt skedde för så länge sedan. Det är inte så att jag har glömt något, mitt minne är klarare än någonsin, men det är så många år som har passerat att minnesbilderna skymmer varandra. Ingenting är förlorat, det är bara så svårt att välja ut och ställa upp allt på rätt plats för den här berättelsen.

Under åren som följde fortsatte vi som sagt att ta dosen med det gröna. Resultaten var omedelbart uppenbara för oss båda. Alla värden vi tog pekade på att vårt åldrande stannat av. Effekten var så uppenbar att Tom till och med slutade med alla andra banala åtgärder som han tidigare ägnat sig åt. Inga mer vitaminer eller salvor, ingen mer bastu eller kallbad.

Men Tom var ändå inte nöjd. Han ville mer, han ville nå längre. Han ville att vi skulle uppnå samma effekt som Evie: vi skulle också föryngras. Jag visste inte om det var möjligt även för människor, men långsamt och försiktigt justerade jag dosen för var gång. Resultaten lät inte vänta på sig. De nya värdena visade att vår biologiska ålder sakta kröp ner, precis som den gjort för Evie. Tom, som redan var några decennier äldre än mig själv, märkte resultaten först och tydligast, men snart började även jag ana hur min styrka och ork ökade, hur mitt behov av sömn minskade, och hur huden i mitt ansikte slätades ut. De få rynkor jag redan fått, dessa tidens tidiga ärr, försvann.

Vid någon tidpunkt var det dags att bromsa upp föryngringen, precis som jag också lyckats göra med Evie. Om vi lät processen fortsätta skulle vi annars bli yngre och yngre tills vi slutade som små spädbarn.

Tom bestämde att vi skulle stanna den biologiska klockan när den mänskliga kroppen nådde sitt fysiska zenit. Tyvärr lyckades även inbromsningen. Tom som mätte allt upptäckte till sin glädje hur han aldrig sprungit snabbare, aldrig lyft tyngre vikter.

Så här i efterhand hade det varit att föredra om vi slutat upp som små harmlösa foster.

Och medan vi backat och bromsat den egna tiden fortsatte den som vanligt i världen där utanför. Ett kallt krig tog slut, men ersattes snart av nya konflikter. Vissa länder försvann, medan andra uppstod. Datorer som förr tog upp ett helt rum fick plötsligt plats i folks fickor. Vetenskapen gjorde makalösa framsteg, men trots det förblev min upptäckt dold för alla andra.

Till en början hade Toms liv och rutiner varit oförändrade. Det var snarare som om han ville visa upp sig och stoltsera med sin ungdom och fysiska perfektion. Med tiden kom det dock att väcka allt mer uppmärksamhet och frågetecken. Att han gjorde något var uppenbart, men exakt vad visste ingen. Det spekulerades i allt från blodtransfusioner till en kost av stamceller och annat trams som vi skrattade åt.

Men när Tom började nå en alltför hög ålder verkade även han inse det strategiska i att dra sig tillbaka. Det blev för många frågor och frågetecken. Och när det oförklarliga endast kan förklaras som trollkonster ligger inte häxbålet långt borta.

Vi började därför leva alltmer isolerade. Tack vara automatiseringar kunde tjänstestaben minimeras, och de få som godset ändå krävde såg Tom till att byta ut vart femte år. Den enda som faktiskt fick vara kvar till sin pension var Eric. Jag antar att Tom hyste någon form av faderskänslor för honom.

I ärlighetens namn gjorde isoleringen mig inte särskilt mycket. Jag hade ändå tillbringat det mesta av min vakna tid i laboratoriet, och godset och dess ägor var som jag redan nämnt större än man kunde föreställa sig. Det fanns inget att sakna. Att slippa andra människor och världen utanför kan ibland vara den största belöningen.

Det är så många år, så många dagar, jag har levt på Toms gods. Så många kvällar vi har promenerat tillsammans. Så många gryningar vi har tagit det gröna bara i varandras sällskap. Det jag vill försöka säga är att jag borde ha lärt känna honom. Jag borde ha märkt när något började ändras.

Ändå behövde det bli så definitivt, så tydligt, för att jag skulle uppfatta tecknet.

Kanske är det någon form av försvarsmekanism. Att man inte vill se. Eller så kokar man sig själv så långsamt att man inte märker vad det är som håller på att ändras. Jag kanske borde vara snäll mot mig själv – jag antar att detsamma gäller för många sjukdomar. Sjukdomen finns där innan omgivningen inser och accepterar. Det är ofrånkomligt.

Men förr eller senare kommer ett tecken som inte går att ignorera.

I det här fallet skedde det en sen kväll. Jag var i laboratoriet och arbetade. Ju mer jag tagit av det gröna, desto mer hade min dygnsrytm återgått till hur den sett ut i mina yngre dagar.

Någon knackade på dörren, och innan jag hann svara öppnades den. Det var Tom. Nuförtiden kom han alltid ensam. När Eric hade gått i pension hade Tom struntat i att skaffa någon ny assistent. Jag vet inte om Toms förbättrade fysik och kognition gjorde hjälpen överflödig, eller om det var just vår förvandling, vår behandling, som han inte ville att någon skulle få inblick i. Kanske en kombination av bägge.

“Vad gör du?” undrade Tom.

“Bara en rutinkoll av våra värden.”

“Kan du se något?”

“Nej, inget. Allt ser bra ut. Det är en läkares dröm. Som vanligt finns det inte ens en antydan till något.”

Tom tittade på mig utan att svara, som han väntade att jag skulle säga något mer. När jag inte gjorde det, vände han sig om och gick bort till Evies bur. Försiktigt lyfte han ut Evie och smekte henne över ryggen.

“Hur gammal är Evie nu?” frågade han.

Jag svarade.

“Och i snitt lever hennes art i vanliga fall två år, eller hur?”

“Ja, två till tre år.”

“Fantastiskt. Helt fantastiskt…”, sa han och fortsatte att klappa henne. “Och hur ser hennes värden ut?”

“Perfekta, precis som våra.”

“Och du har inte märkt något annat?”

Jag tittade upp på Tom.

“Vad menar du?”

“Nej, jag tänkte bara något annat. Som kanske inte ses i dom vanliga proverna.”

Jag förstod inte frågan.

“Vi kan ju bara se det vi kan mäta.”

“Såklart, såklart…”

“Är det något du vill att vi ska kolla upp på Evie?” frågade jag sedan.

Han lät henne springa över hans arm innan han varsamt fångade henne igen.

“Nej, nej… Men det är fantastiskt… världens äldsta tvååring.”

“Ja.”

“Men förstår du?”

“Vad?”

“Om vi översätter det till oss… Hon ska bli två år men har levt så här länge… Och ser ut att kunna fortsätta leva… Förstår du vad det innebär?”

Jag skakade på huvudet.

“Vi kommer få vara med och uppleva jordens undergång.”

Tysta mötte vi varandras blickar.

“Ja… universums undergång har jag tyvärr ännu inte kommit på något sätt att bromsa…”, försökte jag sedan skämta.

Tom svarade inte. Utan att släppa mig med blicken höll han plötsligt fram handen med Evie, och kramade åt. Innan jag hann svara, eller ens reagera, hörde jag ett pip och sedan hur brosk och ben knäcktes. Med en liten duns släppte han ner Evies livlösa kropp på skrivbordet framför mig. Hennes ögon var uppspärrade och blod sipprade ur munnen.

“Vad gör du?!” fick jag till sist ur mig.

Hans svar dröjde. Istället stod han bara där och stirrade på mig, som om min reaktion var det han egentligen brydde sig om.

“Vi behöver inte Evie längre”, sa han sedan och gick.

Nästa incident inträffade bara några dagar senare.

Tom sökte upp mig i labbet och ville att vi skulle ta en kvällspromenad. Sedan händelsen med Evie hade vi varken stött på eller pratat med varandra. Jag hade undvikit Tom, och jag fick känslan av att han hade gjort detsamma med mig.

Jag ska erkänna – det kändes olustigt att ge sig ut i mörkret ensam med Tom. Samtidigt skulle jag kanske nu få klarhet i det han gjort och varför. Och den informationen kunde jag inte säga nej till. Så länge jag motiverade något i forskningens namn intalade jag mig att jag kunde uthärda vad som helst.

Vi gick ut, följde grusgången från min flygel, och fortsatte bort mot majsfälten.Det var en molnfri natt, månen lyste starkt, och runtom oss spelade syrsorna.

Jag väntade på att Tom skulle säga något, men han sade inte ett ord.

Vi nådde fältets ände där skogen tog vid. Grusgången blev en stig som fortsatte in bland träden.

“Kom. Vi hälsar på Eric”, sa Tom och började följa den dunkla stigen.

Efter det att Eric gått i pension hade han fått flytta in i godsets gamla jaktstuga. Hela sitt vuxna liv hade Eric arbetat för Tom, någon egen familj hade han aldrig haft tid eller lust att bilda. För Eric var godset hans hem, och lånet av jaktstugan hade han fått som tack för en lång och trogen tjänst. Där skulle han i stillhet få åtnjuta sina sista år i den enda miljö han egentligen kände till.

Mellan trädstammarna skymtade vi stugan på håll. Fönstrena var upplysta av ett varmt sken, och när vi kom närmre såg jag hur rök steg från skorstenen.

Utan att knacka slet Tom upp dörren.

“Hallå!”

Eric satt och vilade i en fåtölj framför brasan. Vårt plötsliga besök fick honom att rycka till, men när han såg att det var vi famlade han efter sin käpp, reste sig och stapplade fram till oss. Han försökte skynda sig men allt gick långsamt, oerhört långsamt.

“Hej…”, fick han slutligen ur sig och betraktade mig och Tom med den där blicken som jag blivit så van vid under årens lopp: först förvåning, sedan mer och mer avsmak. Att vi egentligen var något annat, något okänt.

“Kom in…”, fortsatte Eric.

“Det var planen”, svarade Tom.

Vi gick in och satte oss i soffan framför brasan.

“Jag ska hämta lite te”, sa Eric.

Vi hörde hur han sakta försvann in i köket och började fixa. När han efter en lång tid kom tillbaka frågade Tom:

“Hur är det med dig, Eric? Har du allt du behöver?”

Innan Eric ens hann svara sparkade Tom blixtsnabbt till Erics käpp. Eric hade inte en chans. Han föll genast ner på golvet till ljudet av en hård smäll och av tekannan som krossades.

Tom plockade upp käppen och började sakta gå runt Eric där han låg, omgiven av porslinsplittret och teet som rann ut i en mörk fläck.

“Det är… ändå så ofattbart sorgligt att den mänskliga kroppen slutligen blir så svag att den behöver hjälp av en… pinne…”, sa han och trummade med käppen mot sin handflata. “En pinne!”

“Nej, Tom…”, fick jag till sist ur mig. “Gör det inte…”

Han ignorerade mig och fortsatte gå runt Eric som nu hade börjat jämra sig.

“Det finns en historia om den argentinska militären under diktaturen som jag har tänkt på…”, sa Tom. “Deras elitstyrkor skulle kunna göra allt och klara allt, och dom hade också därför den tuffaste utbildningen av alla…”

Tom tystnade och stirrade på mig. Jag förstod inte vad han ville komma.

“… tydligen fick alla rekryter under sin första dag på utbildningen varsin hundvalp. Den skulle dom ta hand om, den skulle följa med dom under resten av utbildningen. Under alla dom här åren av omänskligt hård och brutal och förnedrande undervisning var hunden deras enda tröst och stöd…”

Eric försökte sakta resa sig upp, han stödde sig på armbågarna, kom upp på ena knäet, men föll sedan ihop igen med ett stön som om han hade blivit punkterad.

“…sista dagen på utbildningen blev alla rekryter inkallade till ett klassrum för slutprovet. Men på varje bänk låg varken papper eller penna. Istället låg där varsin kniv. Sedan förde man in hundarna… Slutprovet var att varje rekryt långsamt skulle skära bort kroppsdel för kroppsdel på sin älskade hund… En extremt utdragen och plågsam avrättning, men klarade rekryterna detta visste militären att de klarat av utbildningen. Att dom blivit känslomässigt nollställda och var redo för allt…”

Tom tystnade. Istället började han picka med käppen mot golvet, precis intill Erics knotiga fingrar. Det var ett rytmiskt dunkande, likt en maskin i någon fabrik.

“Eric, hur länge har vi känt varandra? Du var väl knappt tjugo när du började hos mig? Det är minst sextio år sedan, kanske närmare sjuttio år som vi arbetat tillsammans…”

Pickandet fortsatte, takten ökade, smällarna hårdare.

“Nej, Tom…”, försökte jag igen. “Sluta…”

Han tittade snabbt upp på mig och skakade sedan på huvudet.

“Och här ligger du nu och jag… jag känner ingenting. Absolut ingenting…” Tom mötte plötsligt min blick. “Det är så märkligt… jag vill ju känna något, vad som helst, men jag gör inte det längre… absolut ingenting…”

Pickandet upphörde och det blev med ens obehagligt tyst. Tom lyfte käppen, och innan jag hann reagera – kastade han in den i brasan.

“Ingenting…”, sa han sedan på nytt. “Ingenting…”

Under alla dessa år, till och med innan vi tog den första injektionen, hade jag försökt mäta allt som gick att mäta. Blodprover, vävnadsprover, benmärgsprover – allt. Jag hade mätt och analyserat, men aldrig någonsin sett minsta tillstymmelse av något som ens påminde om biverkningar eller sidoeffekter.

Ändå var det uppenbart att Tom hade drabbats av något. Detta skrämde mig enormt. Vad hade hänt med honom? Hur hade jag kunnat missa det? Och varför hade jag inte drabbats av det? Var det bara en biverkning som vissa råkade ut för? Eller var det så enkelt att Tom var några decennier äldre än mig, och att det som hänt honom ofrånkomligen också skulle drabba mig?

Forskaren inom mig ville veta mer. Jag ville fråga ut Tom om allt, samla in mer datapunkter, men vågade inte. Istället försökte jag minnas och rekonstruera, analysera det han sagt och det som hänt.

Han kände inget.

Vi hade övervunnit tidens nedbrytning av köttet, men fanns det andra processer vi inte hade kunnat stoppa? Var känslor, intryck, empati som gammal hederlig fotofilm? Den kan bara exponeras till en viss gräns, men till sist blir allt utnött, överexponerat, och inget fäster?

Tom kände inget men gjorde vad som helst i jakten på känslor.

Insikten kom stegvis, likaså illamåendet. Jag ville inte tro på det, men logiken var glasklar.

Det hade börjat med Evie, sedan fortsatt med Eric. När jag insåg vad nästa steg var, det slutgiltiga, fick jag svårt att andas.

Vem hade gett Tom hans eviga ungdom? Vem var garanten för hans eviga liv? Vem borde vara hans viktigaste person? Vem borde väcka mest känslor?

Jo, jag.

Det var bara en tidsfråga. Jag var nästa steg, jag var den naturliga slutpunkten.

Jag måste bort.

Som sagt, jag hade bott större delen av mitt alltför långa liv på Toms gods. Endast vid ett par enstaka tillfällen hade jag haft behov av att lämna det, och när jag väl gjort det hade det nästan alltid varit i Toms sällskap.

Allt fanns här, om vi saknade något så beställdes det istället hit.

Hur jag, ensam och utan Toms vetskap, skulle komma härifrån visste jag inte. Stängslet, kamerorna, larmen – jag hade betraktat allt som vårt skydd mot en farlig och nyfiken omvärld. Nu var det så uppenbart vilket fängelse allt var och alltid hade varit.

Jag tvingade mig de närmsta dagarna att fortsätta leva precis som vanligt. Inga ändrade rutiner, inga annorlunda aktiviteter. Sova, äta, labbet, på sin höjd någon promenad för att få lite luft.

Egentligen fanns det bara en sak jag gjorde på godset med oregelbunden regelbundenhet: ibland lånade jag en jeep för att göra en utflykt till de mer avlägsna delarna. Tom hade pikat mig för det, själv tyckte han att en löprunda, eller åtminstone en cykeltur, skulle göra mig gott, men jag valde alltid bilen ändå. Jag insåg att en sådan biltur, en sådan utflykt, skulle vara min bästa chans, kanske min enda chans.

En eftermiddag packade jag det mest nödvändiga, så lite som möjligt för att inte väcka misstanke, och gick iväg till parkeringen. Jag stålsatte mig för att inte se mig omkring, men i ögonvrån försökte jag registrera varenda detalj och rörelse, och lyssnade efter minsta ljud, steg eller rop.

Ingen kom, ingen hade sett mig.

Så lugnt som möjligt startade jag bilen och körde sakta ut från parkeringen.

Luftkonditioneringen var på max men jag var sjöblöt av svett. Jag följde vägen längs fårhagarna, fortsatte förbi kupolerna med växthus, innan jag till sist svängde av på den lilla grusvägen bort mot vattenreservoaren. Det var ett av mina vanligaste utflyktsmål och inget som borde väcka någon misstanke.

När jag kom ner till vattnet stängde jag av motorn. I vanliga fall brukade jag hoppa ut och gå ett varv runt sjön, men idag klarade jag det inte. Istället vevade jag ner rutan, söp in den fridfulla miljön, och tvingade mig att vänta ett tag.

Jag såg insekter landa på den stilla vattenytan. Små ringar spred sig för att till sist lösas upp.

Det var på hemvägen jag tänkte fly. När jag återvände till godset skulle jag istället svänga mot infarten. Jag hade egentligen inte undersökt det närmare, men jag hade antagit att de höga stålgrindarna framförallt var till för att stoppa inkräktare, inte någon inifrån. Med rätt kraft i rätt riktning borde de ge vika, gissade jag, hoppades jag.

Till sist klarade jag inte att vänta längre. Det måste ha gått tillräckligt med tid, tänkte jag, och startade motorn.

Och det var då jag hörde grenar rassla och såg något röra sig mellan träden. En rörelse blev en figur som blev Tom. Med snabba steg, iklädd träningskläder och löparskor, kom han springande mot mig. Först tyckte jag mig ana en förvåning i hans ansikte, i nästa ögonblick något jag inte kan beskriva annat än som… hunger.

Kanske var jag för rädd, kanske klarade mina nerver det inte, kanske var jag redan inställd på flyktplanen, men jag rivstartade, vände, och gasade därifrån så fort jag kunde. Jag hörde hur Tom bankade mot ena rutan innan jag försvann. I backspegeln såg jag hur han kastade sig in i skogen igen. Sedan var han borta.

Jag körde alldeles för fort på den lilla grusvägen. Bilen skakade och hoppade och rev upp en svans av damm efter sig. Jag hann tänka: såklart har han spårare på varje bil, men varför ville han söka upp mig just där och nu? Han ville mig något och jag var helt övertygad om att det inte var något av godo. Jag kände hur jag blev mer och illamående.

Precis som planerat svängde jag av mot godsets infart. Vägen blev bättre här och jag kunde öka farten. Om bara några minuter var jag där, om bara några minuter skulle allt att avgöras.

Efter sista kurvan såg jag grindstolparna resa sig där i fjärran som två fyrtorn, nej, vakttorn. Jag ökade farten, jag behövde mer fart, grindarna var större än jag mindes dem.

Jag gjorde mig redo för smällen när något plötsligt sprang upp och ställde sig mitt på vägen. Det var Tom. Jag insåg att han genat genom skogen, men han hade sprungit snabbt, snabbare än jag trodde var möjligt.

Inte ens jag, som mätt allt och gett allt, förstod vilka krafter och vilket liv som Tom hade fått.

Jag bromsade inte. Med full fart körde jag på honom. Det var över på bråkdelen av en sekund. Jag hann bara observera en sak innan han slog mot stötfångaren och flög av motorhuven: han log. Han log mot mig. Som om han visste att jag skulle göra det. Som om han väntade på det. Som om han ville det.

I nästa ögonblick slog jeepen upp grindarna. Metall mot metall, vindrutan sprack, men bilen kom flygande som en slägga. Grindarna flög upp och jag for ut på landsvägen och ut på marker som inte tillhörde Tom Adler.

Jag körde alldeles för fort alldeles för länge innan jag till sist förmådde mig att sakta ner. Hastighetsmätaren kröp tillbaka, likaså min puls. Det kändes som att jag kunde börja andas igen.

Jag kastade en hastig blick på passagerarsätet bredvid. Jag vet inte om Tom hann se det innan kollisionen, jag vet inte om det var därför han log, men intill mig låg en kylväska.

Det var egentligen det enda jag tog med mig, en noggrant packad kylväska med injektioner av det gröna. Jag var för gammal för att sluta med behandlingen nu.

Signaturmelodi

Du har hört Ludvig Josephson läsa lyssnaren T:s historia “Det gröna”. Och om det inte framgått nu att vissa jobb faktiskt inte bör få tillräcklig ro för att genomföras så vet jag inte hur det ska kunna bevisas. Vi får se vilken ro arbetet med nästa avsnitt ska ge oss, men oavsett kommer det ut om två veckor. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.