Avsnitt 294: Stirra ner i avgrunden

Sådana som har den ovanliga hobbyn att dyka i undervattensgrottor stöter förr eller senare på en vit, avsiktligt skräckinjagande skylt, som avslöjar för dem att de nu börjat närma sig hybris. Du kanske har sett den skylten på bild någon gång. Den finns uppsatt vid öppningar till de trängre, djupare delarna av många grottor i flera länder, och på den syns en stor bild av Liemannen tronande på en hög av skelett i dykardräkter. Han vinkar lockande till sig betraktaren men i kraniets tomma ögon syns bara mörker.

“STOPP”, står det överst på skylten, och undertill: “Förhindra din död. Gå inte längre.”

En rad iskalla faktauppgifter radas sedan upp. Mer än 300 erfarna dykare har dött i grottor just som denna, står det, och så att utan relevant träning eller utrustning är grottdykning lika farligt som vanlig dykning för en nybörjare. Och så slås det fast med varannat ord i versaler: “Det KAN hända DIG!”

Skyltens avslutning är kanske den mest minnesvärda. Det står i stora, avskräckande bokstäver:

“Det finns ingenting i den här grottan värt att dö för! Fortsätt inte vidare bortom denna punkt!”

Detta är skyltens sista, tyngsta argument mot sin betraktare, den desperata slutpitchen i ett budskap menat att hålla folk undan från livsfara, och samtidigt den del av skyltens budskap som dess äventyrslystna publik nog har svårast att acceptera. För dem som lever på riktigt först när de lever farligt ser det ju inte som att de ger sig ner i grottan för att dö. De gör det för att överleva.

De tar en risk, javisst, men i full förväntan att klara av den. För de tänker någonstans innerst inne att det där ändå, trots vad skylten så klart och tydligt förklarat för dem, inte riktigt gäller dem. Just de kan nog klara sig. Just de är undantaget. Så tänker de nog, liksom de många som nu ligger kvar där nere i det eviga grottmörkret en gång tänkte. Skeletten, fortfarande iförda sina dykardräkter, som långsamt vittrar bort i det stillastående vattnet. Man kan nästan se liemannen stå över dem, lockande på sitt nästa offer.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och i sin bok Bortom gott och ont från 1886 skrev Friedrich Nietzsche sin berömda aforism om att stirra ner i avgrunden. “Den som slåss med vidunder gör klokt i att se till att han inte själv blir ett vidunder på kuppen. Och ser du länge ner i en avgrund, ser den också in i dig”, löd den.

Hur ska man tolka det? Ett sätt är ur just det religionskritiska perspektivet som återkommer i Nietzsches övriga produktion. Vid ett tillfälle i den sista boken Antikrist från 1895, den sista innan hans sjukdom tog över, skriver han om medlidande att det suger kraften ur en och därmed gör lidandet smittsamt. Det är stirrandet ned i avgrunden, för honom. Hellre ska man, kan man säga, hoppa ner i avgrunden: engagera sig och pressa de lidande att själva arbeta för att förbättra sin situation.

En annan tolkning, en som kanske passar bättre i vår tid, är att den som tillräckligt djupt begraver sig i andras liv till exempel genom de parasociala relationer som sociala medier erbjuder, den tappar till slut bort sig själv och blir bara en av hundratusentals visningar. Den som blir algoritmernas slav tappar den fasta marken under fötterna och lyckas inte själv staka ut ett individuellt intresse, en självständig världsbild. Bara genom att titta förlorar man sig. Det är väl en ganska drabbande tolkning?

Samtidigt kan man alltså, som skylten i undervattensgrottorna, ifrågasätta idén om att det automatiskt skulle vara en bra idé att kasta sig ner i farorna, även när man gör det av osjälviskhet. Om det ska vi få höra mer i en upplevelse från ett annat krig, i en annan tid. Det är lyssnaren Eliz Lindström som berättar, och Rakel Josephson som läser.

Förra veckan när jag satt och tittade på tv fastnade jag i tankarna, när jag såg ett nyhetsinslag. En reporter gick med mikrofonen i högsta hugg längst en ändlös rad av Libanesiska flyktingar som flytt sina hem. Hon försökte envist få dem att kommentera den pågående konflikten men deras blickar var tomma och hon fick inte mer än några avhuggna, osammanhängande meningar ur dem. När jag såg denna desperata ström av människor tog jag ett beslut. Nu är det dags att berätta min egen historia från ett krigshärjat land. Det som hände mig i gruvstaden i Bosnien vintern 1995 har tyngt mig så länge nu, och jag måste få det ur mig. Det är inte bara min skam och mitt dåliga samvete som har gjort att jag inte berättat, utan oron över att inte bli trodd, eftersom det som hände trotsade allt logiskt förnuft. Av hela mitt hjärta hoppas jag att ni tror mig!

Mitt under det brinnande Balkankriget hade jag och en vän bestämt oss för att åka ned till Bosnien för att vara volontärer några veckor på ett barnhem. Barnhemmen i landet var överfulla av barn vars föräldrar hade dött eller försvunnit i de pågående striderna. Våra anhöriga gjorde allt för att övertala oss att inte åka in i en krigszon, även om de förstod att övertalningsförsöken var lönlösa. Min vän hade nyligen varit mycket sjuk och vistats på sjukhus, men segrat över döden, vilket hade gjort honom extra motiverad att åka in i stormens öga. Vi var båda övertygade om att vi måste dra vårt strå av humanitet till stacken i detta galna krig.

Att staden vi skulle till låg en bit från fronten och inte var helt sönderbombad, tyckte vi var garanti nog för att våga oss iväg. Två dagar i buss genom Europa fick vi resa innan vi tidig en morgon anlände till gruvstaden som låg inkilad mellan bergen. Vi välkomnades av ljudet av böneutrop från stadens moské, blandat med smattrande granatattacker långt bort i fjärran. Huvudgatan i staden omslöts av betongkomplexhus blandat med klassisk småbebyggelse längst bergssidorna. Stadens alla byggnader var inbäddade i meterhög, bländvit snö och termometern stod på –10 grader. Vi var redo!

Men det var mycket påfrestande att arbeta med krigsbarnen som var fyllda av sorg och trauma. Det fanns inte tårar nog för oss att gråta bort all den smärta som mötte oss. Vi behövde stålsätta oss och göra allt för att hålla ihop, medan vi fullföljde vårt uppdrag. Det försökte vi lösa genom att komma bort lite på kvällarna och göra något annat. Längs stadens enda långa gata låg en lokal pub som vi brukade gå till varje kväll. Vi behövde skratta några timmar och låtsas att världen fortfarande var normal.

Det som sedan hände utspelade sig efter att vi hade arbetat två av våra tre veckor. Vi hade som vanligt suttit och ätit, pratat om dagen och druckit någon öl. Kylan hade börjat krypa under skinnet i den dåligt uppvärmda lokalen så det var dags att dra. Eftersom vi bodde på andra sidan staden och inte hade någon lust att gå hem bestämde vi oss, som så många gånger tidigare, för att ta en taxi. Vi ville komma i säng i bra tid, så vi drog på oss våra tjocka vinterkläder och gick ut på gatan. Snön knarrade under skorna och endast en gatlykta nedåt vägen kastade ett svagt sken över den tomma vägen.

Vi började vifta efter en taxi, hoppandes att någon lokal förmåga skulle dyka upp ur mörkret och köra oss hem. En mycket liten, smutsig, rostig blå bil med kulhål i sidan dök upp från ingenstans. På taket satt en gul skylt som tydligt förkunnade ”Azrael Taxi”. Kanske låter det som en taxi du aldrig skulle hoppat in i, men just där och då var det helt normalt att färdas i en bil som såg ut som den passerat frontlinjen.

Perfekt – snart skulle vi vara hemma på vårt hotellrum, tänkte jag. Jag frös så tänderna skallrade och hoppade in i baksätet. En stank av cigarettrök, diesel och något som påminde om ruttnande sopor slog emot mig och fick mig att instinktivt hålla andan.

Bildörren smällde igen av sig själv bakom mig – pang. Min vän hade inte hunnit in och stod kvar på utsidan med gapande mun. Han började desperat banka på taxiförarens ruta för att få föraren att öppna, men fick ingen reaktion. I nästa sekund tryckte han gasen i botten och bilen kastade sig framåt längs den mörklagda huvudgatan. Snön sprutande runt den sladdande taxin, medan hastigheten ökade och mörkret slukade oss.

Bilen var mycket varm och fylld av malande bosnisk musik på högsta volym. Jag såg bara den breda ryggen och ett bakhuvud av föraren. På hans kala hjässa syntes ett djupt ärr. Nej, inte ett ärr, mer som om någon huggit bort en bit av själva huvudet och allt hade läkt ihop fel. Även om jag var totalt vettskrämd försökte jag intala mig, att även detta kunde vara normalt i ett krigshärjat land. Men hans kropp! Den var gigantisk. Det fanns inte en centimeter i förarsätet som inte fylldes av denna massiva kroppshydda. Händerna var så stora att de omslöt hela ratten. Min puls rusade. Ingen människa kan vara så här stor. Taxin lämnade slirandes i snön huvudvägen med höghusen och kolkraftverket och svängde upp mot bergen. Paniken slog till med full kraft, alla logiska förklaring som jag försökt intalat mig var nu bortblåsta. Skulle jag dö nu? Jag började på allvar frukta för mitt eget liv

Mannen sa ingenting, han bara körde, längre och längre upp i de snöklädda bergen. Där satt jag inträngd i baksätet bland knöliga kläder, tomma spritflaskor, tomma pillerkartor och cigarettpaket. Överallt i bilen rullade svarta fjädrar i olika storlekar omkring, som om en kudde slitits sönder. Jag måste få stopp på honom. Jag ryckte desperat i dörren. Jag försökte vädja, försökte argumentera allt för att få honom att stanna bilen. Den förut varma taxins temperatur började nu rasa. Min tjocka jacka skyddade mig inte längre. Kylan som fyllde bilen bet så hårt att mina ögonfransar började klibba ihop Vit froströk kom ur min mun när jag åter vädjade att han skulle stanna. Om det gått tre minuter eller en timme, jag vet inte.

När jag försökte ropa sprack min röst till en viskning.. Bilen hade äntligen saktat ned och rullade fram mycket långsamt. Jag försökte fånga den enorma mannens blick i backspegeln För första gången, släppte han nu blicken från vägen och mötte min blick med sitt enda bruna öga. Ur ögat började det rinna tårar ned för hans ena kind. Han grät blod! Kunde någon på riktigt gråta blod? Han grät så mycket att tårna rann ned på hans jacka. Jag minns inte om han sa något men jag minns att han log. Ett sorgset kallt leende som inte hörde hemma i ett mänskligt ansikte.

Uppe i bergen ovanför staden var det becksvart och bara stjärnorna lyste upp natten. Trycket inuti mitt huvud ökade som en dov puls som ville spränga mig inifrån. Vyn av skog och rester av små byar utanför bilfönstret började sakta förändras. Diffusa skuggor gled fram ur skogen upp på vägen. De rörde sig långsamt, först som konturer i strålkastarljuset, sedan började de anta formen av kroppar. Först kunde jag inte avgöra om det var djur eller människogestalter men när de kom så nära att de nuddade bilen såg jag. Skuggorna, blev fler och fler och tog formen av människor. I ljuset från bilens strålkastare framträdde de ännu tydligare.

Jag har svårt att berätta allt jag såg den natten, även om jag skulle vilja forma synen till ord. Det var som om glimtar från helvetet visades för mig. Utmärglade män stapplade barfota genom snön med kläderna i trasor. Mitt i massan kämpade ett barn med att dra upp ett yngre syskon ur en snödriva. Den lille låg orörlig, som fastfrusen i själva marken. Storebrodern försökte igen, men benen vek sig under honom och han föll bredvid, utmattad och maktlös. En kvinna skrek rakt ut i natten, ett ljud som skar genom allt. Hennes armar var tomma. Hon hade tappat sitt barn. Bilen var innesluten av en mänsklig flod av kroppar, som inte visste om den gick mot sin räddning eller sin död. Jag satt fast i baksätet, hoptryckt, oförmögen att röra mig, oförmögen att fly. Genom fönstret såg jag blodiga fotspår i snön, fötter som inte hunnit få på sig skor, armar som bar på få ägodelar tryckta mot bröstet. Nu hörde jag långsamma bankningar mot bilens plåt. Taxins strålkastare ljus lös upp ansikten som inte längre liknade mänskliga levande ansikten. Urholkade blickar, glasartade ögon som stirrade förbi mig. De var inte längre levade människor som pressade sig framåt. De var som en enhetlig organism av krigets offer. Synen var som något ur Dantes inferno, och jag befann mig mitt i det.

De var jag och jag var dem. Just i den stunden förstod jag. Det här var ingen vanlig förare. Det var ingen människa som körde. Det var en budbärare. Den här taxiresan var en färd mot slutet och han skulle aldrig släppa mig. Han skulle ta mig djupare in i detta landskap av krigets förlorade själar tills jag själv blev en av de namnlösa. Den enögda taxiföraren skulle aldrig släppa mig.

Illamåendet slog till igen som en våg. Mina ögon började rycka okontrollerat. Kroppen följde efter i kramper som skakade hela mig. Synfältet hackade, flimrade, som om verkligheten själv höll på att upplösas. Det kändes som om bilen lutade, som om världen folkhop under mig. Jag fick ingen luft.

Den gigantiska föraren öppnade nu sin mun och det var inga ord som kom ut. Det var ett mörkt ljud som strömmade fram som en mycket djup ljud från en båts mistlur. Jag har aldrig tidigare eller senare hört ett sådant ljud. Sedan bytte han skepnad. Hur ska jag ens kunna beskriva det som skedde? Mannens kropp vecklade ut sig. Hans rygg började pulsera, som om något under huden försökte ta sig ut. Axlarna blev ännu bredare, sträcktes ut, sprack och sedan vällde något fram. Svarta vingar bredde ljudlöst ut sig från hans rygg. Svarta fjädrar virvlade upp, fångade i luftdraget efter hans röst som fortsatte ljuda entonigt. Bilen var nu helt uppfylld av honom. Jag pressade mot bildörren, det fanns ingenstans att ta vägen. Han växte och växte. Det gick inte att ta in inte att förstå. Min mage knöt sig och jag kände att jag snart måste kräkas.

Jag lyckades på något sätt samla kraft, skrek desperat och vevade med armar och ben.

– Pusti me, za Boga miloga! – Släpp ut mig i Guds namn!

Dörren trycktes plötsligt upp av en kraft, som måste ha kommit från detta väsen. Han stötte mig ur bilen. Jag flög ut i natten och landade hårt i en snödriva. Kylan slog emot mig som en vägg. Där i chock på knä i den vita snön satt jag skakande och kräktes jag rakt.

Hjärnan kunde inte få ihop intrycken. Jag försökte andas och ligga helt stilla. Jag förstod inte vad som hände men jag måste ha svimmat. Kölden väckte mig till slut. Det var fruktansvärt kallt och jag kunde inte först inte förstå att jag ens var vid liv.

Jag befann mig på en bergssida, hur hade jag kommit dit? Det fanns ingen bilväg inga spår efter bildäck, inte ens min egen kropp hade lämnat spår i snön. I horisonten, över de mörka bergskammarna, anade jag en blek gryning.

Runt mig reste sig spetsiga meterhöga snöhögar, hundratals, kanske tusentals. När jag försökte få en överblick såg jag att de stod i rader, som om någon placerat dem så med avsikt. Jag pulsade fram i den djupa snön till den närmaste högen och la handen mot den. Snön rasade ner och blottade en sten. Under snön framträdde en vit gravsten, täckt av arabiska bokstäver. Jag stod mitt i en översnöad begravningsplats. En massgrav, en plats som inte borde finnas, ändå stod jag mitt i den, ensam, med snön runt mina ben. Varför hade den svarta ängeln dumpat mig här? Jag måste bort, Jag måste få fart på benen. Men åt vilket håll skulle jag gå?

Nedifrån dalen hördes då det första gryningsböneutropet Fajr-rulla över kullarna. Moskéns minaret framträdde som ett stråk av hopp i det bleka gryningsljuset långt i dalen. Jag måste dit tänkte jag och började gå. Min puls gick snabbt upp på max och svetten rann längs ryggen. Att sätta ena foten framför den andra var allt jag klarade av att fokusera på. En byväg dök upp och jag följde den stapplande ner mot staden.

När jag nådde moskén var morgonbönen precis avslutad och besökarna strömmade sakta ut, på väg mot sina dagliga sysslor. Deras blickar riktades mot mig när jag stapplade uppför trappan mot ytterdörren. De viskade sinsemellan på bosniska, pekade och drog sig undan som om jag bar på något de inte ville komma nära. Jag var i chock och orkade inte ta in deras reaktioner. Jag ville bara in i värmen. In i tryggheten innanför moskéns väggar,
Imamen stod innanför dörren i sin vita hatt och svarta rock, som om han väntat mig. Utan ett ord la han en beskyddande hand på min axel och ledde mig in i besöksrummet. Först då insåg jag att jag var barfota. Mina ben och armar var täckta av rivmärken och mina kläder hängde i trasor. Jag måste ha varit en förfärlig syn. En varm filt sveptes om mina axlar, och innan jag ens hunnit be om något, stod en stor kopp kamomillte framför mig När jag lutade mig fram för att ta emot muggen fick jag syn på mitt ansikte en spegel på väggen. Mitt långa hår var bortbränt och hjässan var svedd. Jag kände inte igen personen som stirrade tillbaka på mig.

Imamen förstod naturligtvis genast att något hade skakat mig i grunden. Jag tvekade länge om jag skulle våga berätta utan att bli betraktad som en galning. Efter den vansinnesfärd jag just överlevt, tvivlade jag själv på vad jag varit med om. Men om någon kunde vägleda mig genom det kaos av intryck som rasade i mitt huvud, så var det en imam. Orden kom först tveksamma och osammanhängande, som fragment av en mardröm, men långsamt formade de sig till meningar. Jag berättade om mannen som blev en svart ängel och om människomassan av skuggor. Allt rann ur mig. När jag till slut tystnade satt imamen länge stilla, med händerna vilande i knät. Jag såg hur han tänkte och sorterade allt jag sagt. Han liksom vägde varje detalj. Det var tydligt att han letade efter ett svar och en formulering som jag skulle kunna förstå. Jag satt bara stilla och väntade.

Till slut sa han:

“Du har mött Azrael. Den svarta dödsängeln.”

“Ingen möter Azrael två gånger och överlever.”

“Du måste lämna den här staden och det här landet. Nu.”

“Det här kriget är inte, för dig att dö i.”

Det var allt han sa. Han reste sig sen hastigt, gick bort till ett hörn av rummet och kom tillbaka med ett par kängor och en jacka. Han tog mina kalla händer i sina. Hans bruna varma blick tittade oroat på mig för att se om jag förstått han vad han hade sagt. Hjärnan försökte förstå vad som hänt, men det fanns ingen logik kvar att ta stöd i. Men i en omgivning fylld av besinningslös ondska, död och förtvivlan upphör gränsen mellan verklighet och galenskap att existera.

Det fanns då bara en enda drift kvar i mig, att överleva. Min vän! Plötsligt slog det mig. Jag måste hitta min vän och vi måste härifrån, och det snabbt. Den här platsen var inte för oss Jag sprang ut ur moskén och inget fick stoppa mig. När hjärnan inte längre fungerade var jag tacksam att benen åtminstone visste vart de skulle. Kollukten från spisarna som tändes i den tidiga morgonen blandades med dieselstanken från militärlastbilarna som dundrade förbi. Varje andetag var tungt brände i lungorna. Jag fick inte tappa farten.

Vårt enkla rum låg på bottenvåningen i det lilla hotellet. Jag slirade in genom entrén i de stora kängorna och stapplade fram mot dörren. I huvudet snurrade desperata försök till lösningar hur vi skulle kunna ta oss ut ur landet genom krigsfronten, vilka vägar som fanns kvar.

Jag slet upp dörren och kastade mig in. På golvet låg våra teckningar från barnhemsbarnen utspridda, som om min vän suttit och sorterat dem. I sängen låg någon som en gång varit en levande människa en vän, insvept i vitt tyg. Händerna på hans liksvepta kropp låg framsträckta som i bön, och huvudet var lutat åt sidan. Jag föll ner på knä och mina tårar brände när de rann nerför kinderna. I luftdraget rullade de svarta fjädrarna runt kroppen, som om något nyss lämnat rummet. Jag hade kommit för sent. Asrael dödsängeln hade tagit honom.

Min vän hade blivit ledsagad in i evigheten och jag slapp undan. Jag flydde samma dag för mitt liv och lämnade kroppen av den som varit min bästa vän, på ett litet hotell i en bergsstad i Bosnien.

Eftersom jag har fått berätta min historia för er är jag inte längre rädd för åldrandet och döden. När dagen kommer då Azrael, den svarta dödsängeln, för mig dit där inga vägar längre leder tillbaka kommer jag vara redo.

Vi hörde “Svarta fjädrar”, skriven av Eliz Lindström och uppläst av Rakel Josephson.

Det har alltid funnits platser där vi känt att döden lurpassat, platser som vi hållit oss undan från av den rena rädslan att den i sig ska vara farlig. Ibland har det, i den betraktande tidsepokens ögon, funnits fog för rädslan mer än bara övertygelsen.

I nuvarande Turkiet, i närheten av de varma källorna i Pamukkale, låg för 2000 år sedan den antika staden Hierapolis. Både grekerna och romarna bodde här, byggde villor, teatrar och tempel, men inte minst lyxiga bad som värmdes upp i de geologiska processer som lurade under marken. Dessa kom för övrigt till uttryck på andra sätt också, sätt som den tidens människor inte kunde förstå utan tolkade mytologiskt.

Filosofen Johan Redin har skrivit om den saken. “I Hierapolis, en stad grundad under det grekisk-hellenska styret runt 200 före vår tideräkning, lät kastrerade präster fösa ner levande djur i ett illaluktande hål”, skriver han och fortsätter: “Djuren var fästa vid rep som efter en stund drogs upp till ytan inför åskådare som kunde konstatera att de var döda. Prästerna hade som levebröd att sälja fåglar med långa snören som flög ner i underjorden. När linan slaknade eller upphörde att rycka kunde man sakta hala fram sin döda pippi. Till folkets förfäran lät dessa präster, gallier, anhängare av en redan sju tusen år gammal kult kring den anatoliska gudinnan Kybele och självstymparen Attis, också själva kliva ner i jordhålan och mirakulöst stiga upp levande igen.”

“Platsen som dessa präster bevakade var en port till underjorden, en passage till dödsriket, Hades, som nu bytt namn till Pluto (Ploutōn). Offerplatsen kallades ‘ploutoninon’, latiniserat: plutonium”, skriver Redin vidare.

Runt offerplatsen hade ett tempel byggts upp med en åskådarläktare, där tillresta kunde sitta för att titta på när levande väsen dog inför deras ögon. Den grekiska historikern Strabon, som levde runt tiden för Jesu födelse, besökte denna plats och såg dess till synes magiska kraft med egna ögon. I sitt verk “Geografi” skriver han om upplevelsen:

“…Ploutoninon ligger nedanför en liten avsats av det bergiga land som reser sig däröver: en öppning av måttligt omfång, stor nog att en man kan träda in, men den sträcker sig till ansenligt djup, och den är innesluten av en fyrsidig ledstång, ungefär ett halvt plethron i krets. Detta utrymme är uppfyllt av en ånga så dimmig och tät att knappt marken kan skönjas. Nu är luften ofarlig för dem som nalkas ledstångarna var som helst längs inhägnaden, ty utsidan är fri från denna ånga vid stilla väder, emedan ångan håller sig innanför – men varje djur som beträder insidan möter sin omedelbara död. Tjurar som ledes dit in faller och drages ut döda; jag kastade in sparvar och de uppgav genast andan och föll till marken.”

Strabon skriver också om det i hans ögon gåtfulla och märkliga att prästerna kunde träda ned utan att gå samma öde till mötes som djuren. Han spekulerar i om det berodde på gudomlig försyn eller besatthet, om det var någon underlig medicinsk effekt av att eunuckerna alla var kastrerade, eller om det helt enkelt var för att de höll andan när de är där nere.

Idag vet vi att den sistnämnda förklaringen är den riktiga. Denna port till helvetet, som dess samtid kallade den, upptäcktes av arkeologer 2013. Mycket riktigt rörde det sig där nere om samma vulkaniska aktivitet som gav upphov till de heta källorna. Koldioxid räcker för att döda. Prästerna som klev ned höll andan, och andades bara när de passerade små luftfickor i grottsystemet. En tids mytologiska bevis, dess avgrund som tog en om man bara stirrade ner, förklarad av en annan tids vetenskapliga system. Samtidigt består laddningen kring platsen, så tungt präglad av döden.

På så sätt kan vår aktivitet förändra en plats, vilket sedan förändrar de framtida besökarna. Och om detta ska vi höra i avsnittets andra historia. Den bygger på det mycket allvarligt menade rådet att man ska undvika den hobby som kallas att stirra, och den läses av Ludvig Josephson.

[MANUS KOMMER]

Signaturmelodi

Vi hörde “Undvik att stirra”, skriven av Creepypasta Wiki-användaren Chance Kimber och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi stirrat länge nog. Tiden är inne att vända upp blicken och möta världen i dess ljus igen. Hoppas bara tiden i avgrunden inte var tillräcklig för att förändra oss, åtminstone inte så grundligt att vi inte är kvar som oss själva om två veckor, när det kommer ett nytt avsnitt igen. Vi hörs då. Hoppas jag.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.