Avsnitt 300: Ur ett arkiv av skärmdumpar

Jag var väl nio eller tio år gammal. Den sommaren var jag ute hos mormor i hennes hus på landet, med minst ett par kilometer till närmaste granne. En dag åkte mormor in till stan för att göra ärenden och lämnade mig ensam hemma.

Jag sitter i vardagsrummet och pysslar med mina Pokemonkort. Sorterar dem, väljer ut vilka som är bäst, funderar på vilka jag skulle kunna byta ut, sådant där. Det är helt tyst och stilla i huset. Så hör jag plötsligt ljudet av glas som krossas från baksidan av huset.

Jag blir helt iskall och sitter blick stilla. Fotsteg hörs. Någon är inne i huset. Jag kastar mig upp från stolen så Pokemonkorten flyger över hela rummet och springer och gömmer mig. Från mormors sovrum ringer jag polisen och, viskande så jag inte ska höras, berättar vad som hänt. Tjugo minuter senare kommer polisen.

De kollar igenom huset och det är tomt men fönstret i bakdörren till köket är krossat. Mormor tittar igenom när hon kommer hem och ingenting saknas.

En av poliserna hjälper mig samla ihop Pokemonkorten. När han tagit upp ett kort i handen stannar han upp. Han visar det, och det är inte ett Pokemonkort, utan något annat. Ett fotografi. Det låg bland mina kort på golvet men är ett foto av mig. Där jag ligger och sover i min säng.

Polisen frågar om bilden. Varken jag eller mormor vet något, vi har aldrig sett det förut. Men bilden är digitalt daterad på baksidan och visar att det är två dagar gammalt. Och utifrån vinkeln bilden är tagen i finns det bara en möjlighet: fotografen satt i min garderob.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi inledde med att höra var berättelsen om “Fotot från garderoben”, som en anonym användare av 4chan publicerade den 27 januari 2013.

För en månad sedan fyllde Creepypodden 11 år och det är klart att årsdagar alltid får en att tänka tillbaka på hur det började. Och började gjorde det väl med att jag, för sådär femton år sedan, satt och läste spökhistorier på nätet. 4chan och dess underforum /x/ var en av mina mest bördiga betesmarker, där anonyma personer berättade om oförklarliga och kusliga upplevelser för en publik som var beredd att tro på dem, och jag började spara historierna jag läste.

Med tiden, och med hjälp av andras sparade skärmdumpar som jag fick ta del av, arbetade jag upp en bra samling och nu har jag åtminstone ett par tusen på datorn. Då och då faller jag in i att läsa dem igen och för att fira Creepypoddens trehundrade avsnitt kan det väl vara värt att presentera några av dem jag fastnat för på sistone. Som den i inledningen, som i sin enkelhet fångar vad många av de här historierna berättar om: skräcken för det främmande intrånget, som visar sig ha varit mycket mer närgånget än man kunnat föreställa sig.

Det är det där med fotografier som fångar mer än man anat. Det finns en oändlig potential av fasa där. Som till exempel i nästa historia, som publicerades den 11 april 2013. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag bor i ett kollektiv med några andra killar. Staden där vi bor är liten och ödslig och omgiven av skog. Den här vintern var särskilt hård så vi hängde mycket inne i våra rum.

En kväll gick elen. Vädret hade lättat upp lite, så det skulle inte bli kallt så snabbt, och jag gick ut på verandan för att se om det bara var vårt hus. Visade sig att det var mörklagt i hela grannskapet.

Eftersom jag länge känt mig instängd, och min dator tydligen ändå inte skulle funka på en stund, bestämde jag mig för att ge mig ut på en kort promenad. Jag är hobbyfotograf och tänkte att staden skulle vara stämningsfull i sitt mörker, så jag tog med kameran.

Ute kändes det lite ensamt men jag morskade upp mig och gick till en väg där bilar körde förbi. Jag fick några fina bilder med lång slutartid på passerande billjus som tecknade långa streck.

Samtidigt växte känslan av obehag, utan att jag kunde förstå varför. Det var blåsigt och vinden dolde alla tänkbara ljud av steg omkring mig men det kändes som om någon förföljde mig. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå hem och lägga mig, och kom så småningom hem till vårt stora hus.

En sista bild kunde jag ta, på huset i mörker. När jag fipplade med kamerans inställningar insåg jag att hjärtat bultade våldsamt och att jag nästan hyperventilerade. Vad var det som pågick? Jag var inte vanligtvis så lättskrämd. Men jag kände det som att jag inte var ensam. Jag tog bilden och småsprang in.

Jag drog av mig vinterkläderna och hängde upp dem, men så hördes ett brak när någonting slängde sig på ytterdörren. Jag fick nästan en hjärtattack, låste dörren, och sprang in i mitt rum. Tydligen var jag den enda vakna i huset för ingen kom och frågade vad som hade hänt, trots att smällen måste ha hörts i hela huset, och jag fick helt enkelt ligga i sängen själv där och lugna ner mig innan jag kunde somna.

Nästa dag framkallade jag och gick igenom bilderna. De på billyktorna i natten blev fina. Så kom jag till bilden jag tog av vårt hus. Det såg riktigt kusligt ut i mörkret. Svårt att förstå att ett elavbrott kunde göra sådan skillnad i framtoning. Men så lade jag märke till något som inte stämde. En skugga i förgrunden stack ut. Jag tittade närmare på den.

Det ser ut som om en man står med en grismask framför verandan. Och grismaskens ögon är riktade rakt mot mig.

Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på den där bilden. Och sedan den där natten har jag hört ljud runt omkring huset då och då. Vad det än var jag råkade ta en bild av där ute så är jag rädd att det fortfarande hänger kvar här, och att det vill in.

Vi hörde “Grismannen”, skriven av en anonym 4chan-användare 2013.

En till sak förutom fasan i vad som fångats på ett fotografi som återkommer på 4chan är barndomsberättelserna. Kanske är det att det finns så många historier där som förklarar saken, att möjligheten finns att genom associationer förlösa vilka gamla minnen som helst, men hur som helst är de från barndomen mycket vanliga. Som till exempel i den här, från den 15 januari 2014.

Jag var väldigt liten, bara fem eller sex år gammal. Vi var på familjesemester i England. En dag åkte vi på en guidad tur runt traktens medeltida ruiner. Jag gick iväg för mig själv och hamnade vid en gammal brunn. Den var täckt av ett tungt gammalt galler som hade rostat, och fäst vid kanten fanns en lika rostig gammal stege som gick ner i brunnen.

Äntligen något kul, tänkte jag, och började kasta sten och skräp ner i brunnen genom gallret. Då hörde jag en röst nedifrån brunnen.

“Hallå?”

Det var en kvinnas röst, med engelsk dialekt. Jag hoppade till men var liten och tänkte inte automatiskt att det var något så konstigt.

“Hej?”, sade jag

“Så trevligt att träffa dig”, svarade rösten. “Vad heter du?”

Jag berättade och frågade i retur vad rösten i brunnen hette. Jag minns inte vad den svarade.

“Det är verkligen fint att träffa dig”, sade brunnrösten. “Det är så sällan jag träffar någon numera.”

“Varför det?”

“Jag är fast här”, sade rösten med en suck.

“Varför det?”

“Jag ramlade ned för länge sedan. Jag tror faktiskt det var någon som puttade mig.”

Det började plaska lite längst ned i brunnen. Jag var inte tillräckligt lång för att kunna se över kanten, men det hördes tydligt hela vägen upp, trots att vattnet fanns djupt ner i brunnen.

“Okej. Jag kan fråga mamma om vi kan hjälpa dig upp?”

Plaskandet tystnade.

“Nej, gå inte, snälla du. Jag är rädd. Det är så läskigt att vara här nere ensam.”

Jag försökte fråga varför det var läskigt, men jag minns inte om jag någonsin fick ett tydligt svar på det. Istället sade rösten att den tyckte om mig.

“Tycker du om mig?”, frågade den.

Jag svarade att det gjorde jag, men kände mig lite illa till mods nu. Den var konstig, tyckte jag, rösten.

“Det är mörkt och ensamt här nere men det finns saker man kan göra om man är två. Vi kan hitta på saker.”

Jag var lite rädd nu, men också nyfiken, och började klättra upp för brunnen för att kunna se ned över kanten. Rösten i brunnen hördes igen.

“Jag har varit ensam så länge nu. Du kan hjälpa mig.”

Jag kom upp över brunnskanten precis i tid för att se hur det rostiga gallret med ett högt gnissel svängdes upp helt av sig själv.

Då blev jag livrädd. Jag ramlade ner på gräset, sprang iväg och skrek efter mamma. Bakom mig hörde jag hur det plaskade högt, och hur gallret gnisslade, men också något annat och högt: rösten som tog i och skrek.

Vi hörde “Brunnen”, skriven av en anonym användare av 4chan. En berättelse som alla kan leva sig in i, som har egna barndomsminnen som aldrig riktigt låtit sig förklaras.

När man växer och blir äldre är det lätt att känna igen det övernaturliga, och istället börjar det bara märkliga eller onaturliga sticka ut som de mest skräckinjagande historierna. Vi börjar vakta oss mer mot okända och udda personer, som tycks utgöra hot. Det kunde en användare av 4chan berätta mer om i en odaterad berättelse som Ludvig Josephson läser.

Okej, jag har velat berätta om det här ett tag nu.

Lite bakgrund: jag jobbar på en bensinmack ute vid motorvägen. Mest nattpass, från tre på eftermiddagen till midnatt, så jag är van vid att träffa udda människor och att kusliga saker händer. Men det här…

Det var ett vanligt pass, folk kom och gick. Klockan var runt sju, det hade börjat mörkna och det var lite lugnare i butiken. Jag stod bakom kassan, slängde en blick ut mot vägen och fick ögonkontakt – ja, så gott det nu gick – med en kvinna. Om det nu ens var en kvinna. Skör, mager, gammal, med rynkig hud och ett par enorma flugögda solglasögon som täckte halva ansiktet. Bara åsynen av henne gav mig av någon anledning gåshud.

Hon gick långsamt fram mot den automatiska dörren. Jag var tvungen att öppna den manuellt för att släppa in henne, för den reagerade inte på henne. Hon tog sig fram till kassan och bara stirrade på mig. Det kändes åtminstone så, men det var svårt att veta med de där hemska solglasögonen.

”Kan du komma ut och titta på min bil? Jag tror att något är fel.”

Hon talade tyst men med en djup och genljudande röst, som kändes i kroppen mer än att den hördes. Jag sa nej och förklarade att policyn inte tillät mig att lämna macken när jag var ensam i tjänst.

”Jaha, då så…”

Och så gick hon iväg mot toaletten.

Jag hjälpte några andra kunder, någon enstaka eftersläntrare här och var. Efter fem minuter kom ”hon” ut från toaletten och gick fram till mig igen.

”Det finns inget toalettpapper. Kan du komma och hämta lite åt mig?”

Varningsklockor. Något i huvudet sa åt mig att inte gå ut dit. Jag tog lite personaltoalettpapper från bakom kassan och sträckte fram.

”Varsågod.”

Hennes uppsyn surnade.

”…okej.”

Hon gick tillbaka in på toaletten. Efter ytterligare fem minuter kom hon ut igen och började vandra runt i butiken. Jag höll ögonen på henne och märkte att hon då och då ryckte till med huvudet i min riktning, som om hon höll koll på mig. Hon gick fram till kaffemaskinen och ropade sedan på mig. Rösten var högre den här gången, men den kändes mer som en kniv nu, gäll och iskall.

”Det finns ingen mjölk här. Kan du fylla på? Jag vill ha kaffe.”

Jag visste att jag borde göra som hon bad mig, men varenda ”något är helt sjukt fel”-larm i kroppen och hjärnan skrek åt mig att låta bli. Jag sa nej, upprepade att jag inte kunde lämna kassan så här dags på natten. Hon blev synbart irriterad och kommenterade hur usel min kundservice var. Hon hotade att kontakta min chef om jag inte kom ut och bytte mjölken. Jag sa nej och bad om ursäkt, gav henne till och med chefens nummer.

Hon försökte tre gånger till att få ut mig under de följande tjugo minuterna. Till slut gav hon upp och gick, och stirrade argt på mig genom fönstren medan hon rundade macken och försvann ur sikte.

Resten av passet gick utan minsta problem. Inga kusligheter, ett förvånansvärt stillsamt och normalt pass. Ändå hade jag kvar den där olustkänslan i magen. Jag blev avlöst och gick strax efter halv ett på natten, ut mot bilen som stod ungefär femtio meter bort på parkeringen. Ju närmare jag kom, desto tydligare såg jag det: de där jävla glasögonen, halsduken och handskarna hon burit: prydligt hopvikta, med glasögonen vilande överst, i en liten hög på marken alldeles vid min förardörr.

Jag såg mig omkring, och olustkänslan bara steg. Kvick som en blixt låste jag upp bilen, hoppade in och låste igen. Ingen tid att förlora. Jag startade och gasade därifrån. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Den där känslan av skräck lämnade mig aldrig. Jag kom hem och behövde ta ett par glas innan jag ens kunde slappna av tillräckligt för att överväga att sova.

Vi hörde “Bensinstationskvinnan”, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag har alltid själv tyckt bland det mest spännande med 4chan är att det är upp till var och en, vad de tror om allt som skrivs där. Eftersom användarna är anonyma är det i praktiken omöjligt att veta om det är sant – men också ofta om det är falskt. Vem vet, det kan ju faktiskt vara någon som precis kommit hem från passet på bensinstationen som skriver.

Eller någon som fått tillgång till en forskningsrapport om någonting till synes oförklarligt, som hen nu publicerar för alla att läsa. Som i nästa text från 4chan, även den odaterad och i form av ett äldre dokument som någon – enligt vad som påstås, åtminstone – scannat in och publicerat där. Den handlar om det som kallas Bernhards dörr.

Utifrån det insamlade materialet kan en tentativ slutsats dras att den absoluta merparten någon gång har upplevt Bernhards dörr.

32 procent av de intervjuade försökspersonerna (urvalsstorlek 1 300) uppgav att de under de senaste fem åren upplevt (en eller flera) drömmar där dörren förekom. 16 procent kunde minnas dörren från barndomsdrömmar som inträffat minst tio år före intervjun. Ytterligare 19 procent kunde återkalla drömmen under hypnos.

Sammanlagt 67 procent av de intervjuade har upplevt fenomenet. Mörkertalet bör vara mycket stort.

Beskrivning av upplevelsen:

I de flesta beskrivningar inleds drömmarna i drömmarens barndomshem. Drömmaren är ensam och vandrar omkring i sitt hem, ibland letande efter något. En tidigare okänd dörr, som inte funnits där förut, upptäcks då på en dold, oåtkomlig plats, oftast bakom en stor möbel som en bokhylla eller ett skåp. Drömmaren känner en stark känsla av déjà vu, som om den hade vetat att dörren fanns men glömt bort den i åratal. Dessutom inser den att den har ett diffust men oplacerbart minne av vad som finns innanför dörren.

Drömmaren frestas att flytta undan hindret och gå in genom dörren. Själva dörren är nästan alltid tung och svår att öppna, och ibland krävs en nyckel, som drömmaren av oförklarliga skäl råkar ha på sig. När den väl öppnas uppenbarar sig en lång trappa som leder uppåt eller, i sällsynta fall, nedåt så långt att slutet inte går att se. Medan drömmaren stiger uppför trappan infinner sig en växande känsla av skräck och irrationell fasa.

Från denna punkt och framåt blir rapporterna alltmer motstridiga, och beskrivningarna varierar kraftigt. Ett särskilt scenario återkommer med större frekvens, i omkring 27 procent av de rapporterade fenomenen. I dessa fall kommer drömmaren fram till ett rum längst upp i trappan. Där finner de en gammal leksak, målning eller ett fotografi som de tycker sig vagt minnas från barndomen. När drömmaren närmar sig föremålet får det plötsligt liv. Drömmaren blir medveten om att föremålet är “ont” och kommer att försöka utöva något slags våld eller hot mot dem. Rapporterna varierar om vad som följer. Vissa drömmare blir angripna av föremålet, medan andra flyr medan föremålet jagar dem.

Vid uppvaknandet hävdar många försökspersoner (27 procent) att de hört en mycket djup röst uttala korta, obegripliga ord. I sällsynta fall (fyra procent) har även drömmarens partner eller nästående som närvarat vid tillfället hört rösten. Någon person har aldrig iakttagits utan istället har många försökspersoner beskrivit rösten som att den kommer “inifrån väggen”.

Andra vanliga efterverkningar är kortvariga känslor av rädsla, ångest och en känsla av att ha blivit “märkt”.

Anmärkning: Vissa försökspersoner kände, när de mindes drömmen, en önskan att återvända till sitt barndomshem och leta efter dörren eller det “onda” föremålet, för att se om det verkligen existerar.

Vi hörde “Bernhards dörr”, en odaterad text som cirkulerat på 4chan.

Vetenskapens yttre gränser fascinerar naturligtvis, delvis eftersom vi inte riktigt förstår den, och för att sådant vi inte riktigt förstår på sätt och vis alltid är det mest löftesrika. Fram till en viss punkt, vill säga, då vi gärna vill att det vi inte förstår faktiskt ska få en bra förklaring. Helt enkelt för att vi inte står ut annars. Den 31 juli 2015 berättade en användare av 4chan om sitt liv på sistone, som helt klart föll in under den kategorin. “Loopen”, som hen själv kallade det. Om den hör vi i Ludvig Josephsons inläsning.

Okej, ni kommer nog inte tro mig, för jag är inte ens själv säker på om jag tror på det här, men jag ska berätta om det ändå. Det är bara här jag tror att jag faktiskt skulle kunna göra det utan att bli avfärdad som helt galen. Å andra sidan smälter man in bra bland alla andra galningar här så det går väl på ett ut.

Jag har skrivit ner allt detta i förväg, för både er och min egen skull, och för att det finns för mycket att säga för att jag ska hinna skriva det allt eftersom.

Min familj har en historia av psykisk sjukdom. Det är där jag tänker börja, som ett slags brasklapp till er alla. Min farbror tog livet av sig, min morfar sköt skallen av sig, mamma är bipolär, pappa var en våldtäktsman, ja, listan kan göras lång. För min egen del, eller vad man ska säga, började det för ungefär två månader sedan, på terminens sista dag på college. Nu brukar jag normalt få skjuts hem eftersom promenaden är rätt lång, men den här dagen gick det inte eftersom mammas bil var trasig. Jja, hon hämtar mig och jag bor hos henne. Ja, jag vet. Så jag var tvungen att gå den här gången. Jag gick ett slags avsides grusväg, kantad av träd. Jag valde den vägen eftersom det var varmt och träden kunde ge lite välbehövlig skugga.

Så jag trampar iväg i mina sandaler, ständigt besvärad av småstenar som fastnar mellan tårna och sticker i fotsulorna. Efter typ en kvart klev jag av misstag ner i ett lerhål och blev extremt skitig. Helvetes skit. Nu fick jag traska med ena benet täckt av lera som långsamt torkade i solskenet. Jag gick vidare en bit bara för att en kort stund senare återigen kliva rakt ner i ännu ett lerhål. Det var efter det jag började känna igen mig. Träden var samma, vägen var densamma, och efter en stund dök samma lerhål upp framför mig. Först tog jag det naturligtvis inte på allvar. Jag vände om och gick tillbaka mot colleget igen för att istället gå via gatan, men istället kom jag fram till samma lerhål. Efter att ha gått motsatt håll.

Nu var det omöjligt att blunda för att någonting var fel. Många tankar rusade genom huvudet. Hade jag också till slut börjat tappa det, som alla mina släktingar? Hur illa däran var jag? Skulle jag börja se spöken också? Samtidigt kändes allt så verkligt. Jag slängde väskorna med mina böcker och grejer ifrån mig och sprang nerför vägen så fort jag kunde, och gång på gång sprang jag förbi min egen väska. Till slut, utpumpad och andfådd, satte jag mig på vägkanten och försökte få huvudet under kontroll. Jag nöp mig själv, djupandades, blundade och tömde huvudet, tittade igenom min ryggsäck och alla dess vardagliga saker och kände att nej, jag är inte galen. Det var inte jag. Jag höll samtidigt noga uppsikt över omgivningen och spanade runt efter vad som helst som stack ut. Träden såg normala ut. Om jag bara gick rakt genom dem, skulle jag komma ut då? Jag tyckte mig nästan skymta ett hus lite längre bort.

När jag gått en bit genom den ganska täta och monotona skogen dök en väg upp framför mig och vid dess kant, min ryggsäck. Jag har ganska mycket ångest i vanliga fall och den här situationen var tillräcklig för att göra mig illamående.

I min desperation försökte jag klättra upp i ett av träden. Jag kom en bra bit upp innan jag föll ner och landade på rygg. Det gjorde ont, men jag var oskadd. Där låg där och kände att jag skulle dö. Sedan somnade jag. Efter en bra stund vaknade jag av att en man stod böjd över mig och med bekymrad min frågade om jag var okej. Jag såg mig omkring och tittade sedan på honom med pulsen bultande. Han frågade om jag behövde åka till sjukhuset, och allt jag sa var: “Nej. Men du får gärna ge mig skjuts hem.”

Även om han uppenbarligen var orolig för mig lät han mig packa in mina grejer i hans pickup, och han körde iväg oss nerför vägen. Jag satt och stirrade ut genom fönstret, livrädd för att det skulle upprepa sig igen. Men den här gången svängde han efter bara några minuter av, som om det var det lättaste i världen, när grusvägen delade sig och och kom strax ut på en gata. Jag tittade i backspegeln och tyckte mig nästan kunna se punkten där vägen förr hade loopats. Han släppte av mig vid mitt hus, och jag mumlade ett tack, tog mina grejer och gick in i huset. Mamma sa bara “hej” när jag kom in, och fortsatte sedan med sitt. Jag tittade på klockan i vardagsrummet och upptäckte att det bara gått 30 minuter sedan jag lämnade college. Jag hade trott att jag varit borta i timmar. Uppskrämd och utmattad gick jag in i mitt rum, låste dörren om mig och lade mig på sängen och kände att mitt huvud var på väg att sprängas och att jag var så förtvivlat ensam om det.

Nästa dag var min första av sommarledigheten. Jag vågade absolut inte berätta för någon om vad som hänt, så det enda som kändes rimligt var att ignorera händelsen och hoppas att alltihop ändå bara varit en väldigt livfull hallucination. De följande veckorna var tämligen händelselösa, och även om minnet av skogsvägen fortsatte plåga mig började jag tro att värmen faktiskt bara fått hjärnan att spela mig ett spratt och att allt var okej. Jo men visst, det kunde jag ju tro. För så småningom började fler konstiga saker hända. De var inte lika iögonfallande som den första händelsen, men ändå oroande. Jag såg kolsvarta figurer röra sig i skuggorna hemma. Ibland ur ögonvrån, andra gånger rakt framför näsan på mig innan de löstes upp i tomma intet, alltid när jag var ensam. Det började hända allt oftare, och redan för ungefär en månad sedan skrev jag ihop ett första utkast för att berätta om det här på 4chan, men jag var då för rädd för att avfärdas.

Allt eftersom blev händelserna ännu konstigare. Jag började förlora tid. En gång hade jag precis ätit klart min lunch och sedan blivit sittande och bara funderat i någon minut. När jag tittade ut genom fönstret var det mörkt, och från köket hörde jag hur mamma höll på att laga middag. Det motsatta hände också. Jag gick in i mitt rum en eftermiddag och låg där i ett par timmar och bara stirrade i taket innan jag tog vad som kändes som en flera timmar lång tupplur, och när jag vaknade tittade jag på klockan och upptäckte att det inte gått mer än fem minuter. Nu på sistone har det blivit värre. Inte bara konstiga saker, utan direkt plågsamma. Jag hade fortfarande inte berättat för någon om vad som pågått, och har försökt verka helt normal inför mamma. Jag satt och åt middag, och när jag var klar gick jag tyst ner för hallen mot mitt rum. Innan jag stängde dörren till mitt rum såg jag, och jag är helt jävla säker på det här, MIG SJÄLV gå iväg åt andra hållet genom hallen. Jag såg mig själv gå nerför hallen, och gå in i badrummet. Jag sprang dit, slet upp badrumsdörren och fann ingen där inne. Jag sprang in i matsalen och fann allt borta, ingen mat på bordet, ingen annan människa där, och trots att det borde ha varit natt, höll solen på att gå upp och det var gryning.

Det senaste är att jag börjat finna mig själv på platser jag inte känner igen, utan att ha ett minne av att ha tagit mig dit. Det har hänt plötsligt, när jag varit upptagen med någonting, och plötsligt är jag bara inte längre där utan någon annanstans. Vid ett tillfälle satt jag vid min laptop och kollade på en film när jag sedan plötsligt befann mig stående mitt på Walmart, och såg mig själv gå iväg framför mig med en vagn full av matvaror. Jag gick fram till en kassör och frågade om jag just hade handlat där, och hon svarade med förvirrat ansiktsuttryck att det hade jag. Jag sprang ut ur butiken och fann mamma i bilen, med matvarorna redan inpackade, och hon vände sig mot mig och sade åt mig att skynda mig och sätta mig i bilen, som om ingenting hade hänt.

Mitt liv har blivit en oförutsägbar skräckfilm. Dagar flyter ihop, saker som redan hänt upprepar sig, jag ser fortfarande dubbelgångare av mig själv och till och med av andra människor nu. Mamma kan stå och lägga in en tvätt och plötsligt dela sig i två, där den ena står kvar vid tvättmaskinen medan den andra går iväg mot köket. Det är som om själva tiden håller på att kollapsa över i sig själv, och att jag är den enda som märker det.

Jag är uppriktigt sagt vid vägs ände och pallar inte längre att inte ha någon jävla aning om vad som pågår. Den enda anledningen till att jag tror att jag kan hålla den här tråden igång är att jag tycker att läget verkar stabiliseras något när jag skriver om vad som händer. Men allt annat blir sakta men säkert allt mer bisarrt, och jag är rädd för vad som ska hända härnäst. Den enda anledningen till att jag överhuvudtaget berättar allt det här för er är att jag måste berätta för någon. Som sagt, ni kommer förmodligen inte att tro på något av det här. Allt jag vet är att, oavsett om det här är verkligt eller om jag bara håller på att bli galen, så tror jag inte att jag orkar stå ut med det längre.

Vi hörde “Loopen”, uppläst av Ludvig Josephson, skriven av en anonym användare av 4chan som vi väl får hoppas hittade svaret på sina många frågor.

Det finns fasa som håller sig inuti sitt offers eget huvud, och så finns det de situationer man finner sig i på grund av fasan som utspelar sig i andra människors huvuden. Kanske var det ett exempel på det senare som vi fick höra om den 23 juli 2015, när en användare återberättade ett minne från de tidiga tonåren.

Jag var tretton och bodde i Mirandela, en liten stad i norra Portugal. Jag hade precis börjat nian. Jag hade en hyfsad umgängeskrets men var ändå lite av en enstöring för det mesta.

En ny tjej hade börjat i klassen. Söt, mörkhårig, med en lite gothig stil. Inte så att hon hade piercingar och svartmålade naglar, men hon var nästan alltid klädd i svart. Vi blev ihopparade för ett grupparbete redan första veckan och började prata, upptäckte att vi hade samma smak i musik och film och blev snabbt vänner. Hon hade nyligen flyttat till stan med sin mamma. Pappan var inte längre med i bilden.

Hon var löjligt smart, långt mer än man kunde vänta sig av någon i den åldern. Hon var fascinerad av filosofi och fick till och med mig, tretton år gammal, att läsa Schopenhauer och Sartre. Hon var också något av en enstöring och umgicks inte med särskilt många klasskamrater utöver mig, mest för att hennes långa existentialistiska utläggningar tycktes tråka ut alla andra. Hon var kanske lite självupptagen. Men med tiden blev vi riktigt nära vänner, nästan som om vi var ihop utan att vara kära i varandra.

En dag bjöd hon hem mig på middag. Jag hade faktiskt funderat lite över varför jag aldrig hade fått komma hem till henne, med tanke på hur ofta hon tittade förbi hos mig.

Den kvällen möttes vi vid skolan och hon visade vägen. Vi började gå ut ur stan. En halvtimme senare, medan natten började falla på, vandrade vi fortfarande på en grusväg genom en oändlig åker. Jag kunde inte låta bli att bli lite uppskrämd, för jag var lite mörkrädd, men hon sade åt mig att inte vara rädd och tog min hand. Efter ytterligare kanske en halvtimme följde vi grusvägen in i ett skogsområde och då var det nästan helt mörkt.

Det började kännas kusligt på riktigt. Jag var på väg att säga att vi skulle vända om och gå hem till mig istället när hon plötsligt sa att vi var framme. Framför oss stod ett gammalt, stort och förfallet hus, helt mörklagt men ändå en ståtlig syn. Inte direkt en herrgård, men med tre våningar och en gammal Alfa Romeo parkerad på uppfarten. Dörren var olåst, vi gick in och hon tände lamporna.

Interiören såg faktiskt hyfsad ut, massor av gamla möbler men allt relativt välvårdat, tvärtemot vad jag hade trott utifrån husets slitna fasad. Jag var våldsamt nyfiken på husets historia och bombarderade henne med frågor. Hon kunde inte säga mycket mer än att hennes mamma ärvt huset av en avlägsen morbror några år tidigare och att det först nu varit läge att flytta hit.

Hon visade mig runt på bottenvåningen, särskilt stolt när vi tittade igenom samlingen av LP-skivor och VHS-kassetter i vardagsrummet. En videobandspelare från 80-talet var det närmaste en modern apparat man kom i hela huset. Sedan tittade vi på de fullpackade men välordnade bokhyllorna i arbetsrummet och så tog hon med mig till matsalen. Hon bad mig vänta där medan hon gick upp för att hämta ner sin mamma till middag.

När hon lämnat rummet slogs jag av hur tyst huset var. De enda hörbara ljuden var träden i den omgivande skogen som rörde sig i vinden, och det svaga surret från en elgenerator som antagligen stod någonstans på baksidan. Jag var lite förbryllad över hela situationen, men nu inte alls längre rädd utan bara fascinerad av min vän och hennes mammas excentriska livsstil.

Efter en stund kom hon tillbaka och berättade att hennes mamma jobbade uppe på vinden och ville att vi skulle äta middag där. Det var helkonstigt. Vad höll hennes mamma på med uppe på vinden, och varför kunde hon inte komma ner och äta? Hon förklarade att mamman var sömmerska och använde vinden som ateljé, och att hon därför tillbringade hela dagarna där uppe och inte ville avbryta arbetet för att gå ner. Jaha, okej.

När vi kom upp på övervåningen märkte jag att den var i betydligt sämre skick än där nere. Väggarna såg smutsiga ut, och stora delar av trägolvet verkade vara uppbrutet. Hon sa åt mig att inte bry mig om det och förklarade att hennes mamma fortfarande höll på att rusta upp huset. Vindstrappan låg i slutet av korridoren. Vi gick upp för den.

Vinden var rymlig men illa upplyst. Jag möttes av en labyrint av klänningar som hängde på tvättlinor kors och tvärs, de flesta trasiga och smutsiga, definitivt inte något som en sömmerska skulle tillverka. En tung, äcklig stank låg över rummet. Jag kan inte ens beskriva hur obehaglig den var. Min kompis banade lugnt väg genom alla kläderna medan jag försökte hänga med, med ena handen för näsan och munnen.

”Hej, mamma! Här är kompisen jag berättade om!”, hörde jag henne säga bakom ett tvättstreck.

Till slut kom jag ut på andra sidan av det, och så sekunden därefter, när hjärnan hunnit bearbeta vad jag plötsligt såg, ryggade jag. Rakt framför mig i en stol vid ett litet bord med ett tänt ljus på satt ett ruttnande lik, där den ohyggliga, förruttnade huden hade dragit sig tillbaka så mycket att skelettet nästan var mer synligt.

”Nu kan vi äntligen få i oss lite middag!” sa min vän, till synes riktat mot de orörliga kvarlevorna framför henne.

Jag var så chockad och rädd att jag inte kunde formulera ett enda ord.

Med ett hjärta som slog hårdare än det någonsin gjort i hela mitt liv vände jag om och sprang så fort jag kunde genom labyrinten av klänningar, rusade nerför trapporna och kastade mig mot ytterdörren. Min kompis skrek efter mig, men jag hade ingen aning om vad fan hon sa och tog mig inte tid att lyssna. Ytterdörren slogs upp och jag flydde ut i den omgivande skogen utan att veta vart jag skulle. Det enda jag lyckades uppfatta av allt hennes skrikande var ett ”LÄMNA MIG INTE”, av allt att döma gråtande, medan jag störtade iväg bland träden.

Jag sprang genom den kolsvarta skogen i vad som kändes som plågsamma timmar, gråtande tills jag inte kunde gråta mer. Till slut hittade jag fram till en asfalterad väg, och den första bilisten som körde förbi och fick syn på mig vid vägkanten stannade som genom ett mirakel och gav mig skjuts tillbaka in till stan.

Jag kom hem, och mina föräldrar var arga och oroliga för att jag hade varit borta så länge, men de förstod genast att något hänt så fort de såg mig kliva in i vardagsrummet, rödgråten, täckt av svett och med kläderna sönderrivna av springandet genom skogen. Jag berättade om vad som hänt. Föga förvånande var de skeptiska till en så absurd historia, men godtog den ändå, om än med förklaringen att hon måste ha försökt skämta synnerligen osmakligt med mig. Liket måste ha varit ett låtsasskelett, sade de. De sade att de skulle ringa min lärare och prata om hennes olämpliga beteende, och försöka få tag i hennes mamma så detta kunde få konsekvenser.

Dagen därpå var jag fortfarande för uppskrämd för att lämna huset, men mamma gick till skolan och sökte upp min lärare. Själv satt jag hemma livrädd över att min kompis skulle dyka upp medan jag var där ensam. När mamma kom tillbaka var hon förvirrad. Hon berättade vad hon hade fått höra: att min kompis skrivits in i skolan av sin mamma under förra sommarlovet. Skolledningen hade inte lyckats få kontakt med mamman en enda gång sedan dess. Hon svarade inte i telefon och alla brev hade kommit i retur eftersom adressaten inte kunnat hittas. Och den dagen hade inte heller min nya kompis kommit till skolan, vilket var första gången hon missade en dag sedan hon börjat.

Och borta förblev hon resten av veckan. Och nästa vecka. Och resten av månaden.

Jag var fortfarande uppskrämd men började nu också känna mig orolig för hennes skull. Antingen så hade hon arrangerat det hela som ett vidrigt skämt på min bekostnad och då hade jag goda skäl att vara rädd för att hon skulle komma tillbaka, men det fanns också en risk att hon faktiskt var psykiskt sjuk och i en situation där hon var farlig för sig själv. Efter någon vecka anmälde jag och mamma henne som saknad, men vi hade ingen bild av henne, kände knappt någon som talat med henne och lyckades fortfarande inte få kontakt med vare sig henne eller mamman. Jag försökte beskriva hur vi hade gått för att komma hem till henne men polisen hittade inte fram. Det rann till slut ut i sanden, eftersom vi inte hade några andra bevis för att hon överhuvudtaget existerat än hennes namn. Jag hörde aldrig av henne igen.

Det är snart ett helt årtionde sedan allt detta hände. Några år senare flyttade jag till Lissabon men jag åker fortfarande ofta norrut för att hälsa på min familj, och jag kan fortfarande den där stan som min egen ficka. Och jag har fortfarande ingen aning om var det där förbannade skräckhuset ligger, eller om min klasskompis mamma fortfarande sitter kvar i sin stol.

Vi hörde “Middag på vinden”, med en slutlig frågeställning som definitivt fastnat i åtminstone mitt huvud ända sedan första gången jag hörde den.

Just gåvan som innebär insyn i en annan människas liv och dennes unika upplevelser är kanske där 4chan är starkast. Plötsligt får man veta hur vardagen är för någon man aldrig ens hade vetat fanns, på en helt annan plats i världen. Och vi ska avsluta det här avsnittet med en berättelse från en tillvaro som många unga lyssnare kanske känner igen sig i – som mönstrad – fast där miljön erbjuder något annorlunda upplevelser. Ludvig Josephson läser en serie inlägg från den 22 januari 2013, om övningen i viken.

Jag vet inte om någon annan där ute kommer tycka att den här historien är creepy eller så, men det är definitivt det läskigaste som någonsin hänt mig, så jag kan lika gärna dela med mig. Om någon faktiskt kan förklara alltihop, gör det gärna. Det skulle få mig att må bra mycket bättre.

För några år sedan var jag mönstrad i kustbevakningen. Jag hoppades rädda liv, sätta dit smugglare och skurkar och överlag bli en hjälte, så där som många hoppas när de är unga och dumma. Verkligheten visade sig vara betydligt mer vardaglig än så. Mest städade och övade man, och fick höra tjat om att följa olika reglementen och regler.

När detta utspelade sig var jag fortfarande rätt ny i det hela. Mindre än ett år hade gått och jag var stationerad på en liten bas på Maines kust. Jag hade själv växt upp i en liten fiskeby, så jag var van vid livet i en sådan miljö: att inte ha något annat att göra utom att jobba, supa och försöka hitta någon att ligga med. Jag hade hoppat på något lite mer spännande, som någon mer händelserik plats vid kanske Floridas kust, men hoppet var inte ute om att förflyttas. Därför anmälde jag mig alltid frivilligt att följa med så fort båten skulle ut, oavsett vad uppdraget var. Eftersom jag fortfarande var ny och inte formellt kvalificerad till att vara besättningsman än var varje timme värd att tillbringa ombord samtidigt som cheferna fick ett gott intryck av mig.

Den här dagen skulle vi ut på några livräddningsövningar, egentligen bara ett svepskäl för att få tillbringa lite fler timmar till sjöss. Det var en lördag, så stationschefen var ledig, och vakthavande var en däcksunderofficer av andra klass som hette Rivard. Han tyckte alltid att det var mer effektivt att få ut oss på den 47 fot långa motorbåten än sövande lektioner i något instängt klassrum.

I besättningen fanns alltså utöver mig själv som var ny och grön en till nykomling som hette Kovats, och sen var det, en kvinnlig sergeant vid namn Ford som tillförordnad maskinist, en korpral som hette Brown och så båtsman Rivard som vi kallade “båsen”. Allihop var rätt schyssta kamrater och pålitliga sjömän, så vi hade en bra besättning, dagen var fin med lugna vindar och inget dåligt väder i prognosen, även om det var ovanligt kallt för att vara november.

Det snackas mycket om konstiga saker som hänt till sjöss när man är i kustbevakningen. Vissa kuststräckor tycks lite extra “hemsökta”, eller vad man ska säga, och när man är ute verkar fantasin kunna koka väldigt mycket soppa på väldigt lite salt.

Jag hade hört historier om en plats inom vårt operationsområde där det skulle ha hänt en jäkla massa konstiga saker. Det var en liten vik, en naturhamn som inte kan ha varit mer än en dryg kilometer eller knappt två i bredd. Alla på stationen hade hört något om det där stället, men knappt någon tog det på allvar. Sådana där historier brukade oftast dras med en tillgjort kuslig röst när någon skulle ut på övning, för att låtsas vilja skrämma upp varandra. Lite gjorde sig även Rivard till när han bestämde att vi skulle “leva farligt” och styra mot den viken för vår övning.

Den låg en bit bort, ungefär 45 minuter enkel väg. På vägen ut gick vi igenom en del däcksrutiner medan vi skojade och snackade skit, vilket båsen brukade gilla. Det var rätt kyligt ute, bara några plusgrader och en vattentemperatur runt densamma eller lite lägre, så vi var klädda i torrdräkt vilket gjorde det lite svårare att röra sig men åtminstone skyddade oss från att bli nedkylda även om det skulle blåsa upp. Hur som helst, när vi nått vikens mynning kastade Ford en livboj över relingen och låtsades ropa på hjälp. Tydligen skulle vi öva på man överbord. Det var mitt jobb att hålla ögonen på bojen och hela tiden ropa ut dess position i relativa grader tills båten kunde vända runt och köra upp för upphämtning. Det var ju bara en övning, så jag försökte skoja till det lite ibland även om jag duktigt gjorde som jag skulle. Men efter att jag för kanske femte gången ropat ut en position vände jag mig om igen, och då var bojen borta. Den fanns helt enkelt inte där i vågorna längre.

Sådana där grejer är ju gjorda för att synas. Inte bara är bojen knallorange, den har också en flytande LED-lampa inställd på att blinka så och så många gånger per sekund, fastkopplad med ett stycke knallgul lina. Tappar man den ur sikte en sekund är den aldrig särskilt svår att hitta igen. Det var inte heller blåsigt vid tillfället och sjön var lugn, så den kan inte ha flutit särskilt långt bort. En halvminut gick utan att jag kunde se bojen och till slut kom Kovats fram och frågade vad som var på tok. Han såg irriterad ut, som om han tyckte att jag tramsade sönder övningen. Jag sade till honom att jag tappat bort bojen, och ropade detsamma till båsen. Ytterligare några minuter gick medan varken jag eller Kovats kunde se den och till slut dök resten av besättningen upp för att se om vi var blinda eller bara dumma i huvudet, men de insåg snart att bojen verkligen var borta. Jag sade att jag hade sett den perfekt ena sekunden, och bara vänt mig om ett ögonblick för att rapportera dess position när den försvunnit, men de trodde alla att jag tappat bort den från början och nu ljög för att inte framstå som så slarvig. Inte ens Rivard tycktes tro mig. Han sade att livbojar inte bara sjunker, och att jag nog skulle komma att behöva förklara för stationsbefälet varför vår skuta nu saknade en boj. Jag sa åt honom att jag ju inte kunde förklara det, men han ville inte höra på utan bara komma vidare med övningen.

Jag var rätt sur över att jag i princip skulle sättas dit för att ha ljugit, så jag lade först inte märke till hur himlen började förändras. Först medan vi gick in i viken, när Kovats frågade om jag märkte att molnen tycktes bli lite mörkare, såg jag det. Jag svarade att det inte skulle regna enligt prognosen och att det säkert skulle lätta igen. Men Kovats var fundersam. Han tyckte det brukade se mer grått ut när det bara var mulet, och att molnen nu verkade markant mörkare. Han hade en poäng. Molnen var små men många och mörka, som om det kokade ihop till åska i väldigt många separata moln. Det var lite illavarslande, vad än prognosen hade sagt. Hur som helst, vi kom in i viken och Ford och Brown satte mig på att öva på göra fast bogseringslinan i pollarna medan Kovats och båsen gick igenom navigationsutrustningen medan de styrde båten. Luften blev tyngre, som om det faktiskt skulle börja åska. Jag såg Brown huttra till och svära för sig själv, och sedan frågade hon retoriskt rakt ut om det inte skulle ha varit fint väder idag. När man är den nya killen måste man ta varje tillfälle att trycka till andra, eftersom man annars blir mobboffret själv. “Jag trodde inte du var så sjåpig, Brown”, flinade jag. “Trodde du att det skulle bli någon sorts spa, det här?” Hon gjorde en sarkastisk grimas och knuffade mig på överarmen, men precis när hon skulle komma med svar på tal hördes ett högt skrapande ljud från långt ner i båten, ett effektivt sätt att bryta en lättsam stämning. Sekunden efter slutade motorerna med ett tvärt ryck, och jag höll nästan på att falla över relingen.

När jag stod och höll i mig i relingen, halvvägs över med överkroppen och hjärtat i halsgropen, kunde jag svära på att jag såg ett ansikte precis under vattenytan. Det gick så snabbt att jag inte kunde vara helt säker, men bilden som stannade kvar i mitt minne var av ett blekt ansikte med ögon lika svarta som molnen. Jag hajade till och när jag stabiliserat mig blev jag stående och stirrade ner i vattnet. Brown kom fram, tog tag i min arm och frågade om jag var okej, och sa att vi måste samlas med båsen för att gå igenom läget. Jag var lite skakig efter att nästan ha trillat i, men när nerverna lugnade ner sig insåg jag att jag bara måste ha sett min egen spegelbild i vattnet. Medan jag bortförklarade och skämdes över min överreaktion följde jag Brown till de andra.

Ford hade redan gått ner i maskinrummet för att se vad som var på tok, medan resten av oss möttes under däck med båsen. Där fick vi höra de andra goda nyheterna: all elektronik hade dött tillsammans med motorerna. Plotter, radioapparater, allt. Först trodde jag att vi var körda och inte kunde kontakta stationen, tills jag kom på att alla förmodligen, i motsats till reglementet, hade sina mobiler på sig. Ändå hade jag en gnagande oroskänsla när jag tog fram min telefon och mycket riktigt var den stendöd. Toppen, sade jag sarkastiskt och visade upp den svarta skärmen. Båsen beordrade mig att lägga den ifrån mig och göra klart ankaret, och att han nyss gjort en positionskontroll med stationen varför de inte ens skulle försöka kontakta oss än på minst en halvtimme. Tills de skulle hinna bli oroliga och kunna komma ut efter oss för att ge undsättning skulle det ta åtminstone ett par timmar. Jag tog mig fram till fören och började rigga ankaret, slängde i det och började mata ut lina, när jag hörde vad som lät som något som simmade längs vattenytan. Jag slutade mata lina och tog en snabb titt runt omkring mig, och såg bara små svall runt båten men inget annat, ingen säl eller något sådant. Jag skulle precis fortsätta mata ut linan när den drogs ur händerna på mig.

Det var först bara ett snabbt ryck, nog för att få mig att göra stora ögon, men sedan fortsatte linan dras ner i vattnet och det gick undan. Linan föll ur mina händer och jag var så skärrad och förvirrad att det mesta hade hunnit löpa ut innan jag ens hann tänka på att röra mig. Till slut lyckades jag linda änden av linan runt en pollare och slänga på ett par åttor precis innan den tog slut. Med en smäll drogs linan ut till bristningsgränsen och så, till min förfäran, spände den åt så mycket att fören vippade ner mot vattenytan. Jag tappade balansen och håll återigen på att falla i men föll bakåt på rumpan istället, och började kravla akterut. Det sista jag såg innan jag kom på fötter var att pollaren började förvridas.

Jag lade märke till att himlen nu mörknat ytterligare medan havet på något sätt ändå tycktes upplyst av dagsljus, lite som motsatsen till ett solregn. För sade man visst att det var solregn om djävulen slog sin hustru, och någonstans i bakhuvudet slog det mig som passande medan jag skyndade ner under däck där de andra var samlade. Ford höll på att gå igenom läget kring motorerna men avbröt sig med att klaga över att någon spelade musik i ett sådant här läge. Brown frågade vad han menade. Vi hade inte ens något elektroniskt att spela musik med.

“Skitsnack! Jag vet att ni spelade någon sorts musik, jag kunde höra det nere i maskinrummet!”

Då lade båsen märke till att jag anslutit mig. Han ville veta vad som hade hänt uppe på däck som fått hela skutan att svaja. Jag berättade exakt vad fan som hänt, och för andra gången den dagen kallades jag lögnare. Men för helvete, sa jag, vi går upp så ska jag visa er att jag inte ljuger. Och mycket riktigt, där satt pollaren kvar, helt förvriden och trasig, med knappt någon lina kvar ombord att säkra ankaret med. Båsen fick en orolig min.

Då hörde jag ljudet av något som simmade igen. Den här gången lyckades jag hålla huvudet kallt. Jag ville inte vara ensam om det. Jag väntade en sekund och frågade sedan om någon annan hörde ljudet. Men Ford missförstod mig och började högljutt klaga över “den jävla musiken”, någon sorts långa, utdragna toner, utan mycket till melodi. Vi tittade på varandra i ett ögonblick, sedan svarade Brown att ingen annan hörde musiken. Det fanns ingen musik. Jag såg på Ford att han inte trodde på oss, och han skulle säga det, när en hög duns avbröt oss alla och båten gungade till. Vi tittade på varandra, skräckslagna nu. Ytterligare en duns, och hela båten tycktes lyftas upp och sedan skumpa ner igen. Tyst och på ren instinkt flydde vi alla ner under däck igen, men medan vi rusade längs sidan av båten kom ännu en hög smäll och Kovats var nära att falla överbord. Tack och lov grep Brown tag i honom och gav balans.

När vi väl var inne slutade det. Efter en minut eller två av tyst, nervös väntan sade Kovats: “Okej, vi är alla med på att där var något som slog till oss med flit. Eller hur?”

Båsen, avfärdade honom nervöst men beordrade att vi skulle genomföra säkerhetsåtgärder. Han sa åt Ford att gå upp och kolla ankarlinan och se till att den åtminstone var lite säkrad, och bad resten av oss att göra i ordning nödraketerna. Själv skulle han kolla radioapparaterna en gång till, och om de fortfarande inte fungerarde skulle vi fyra av dem. Så Brown, Kovats och jag plockade fram nödraketerna och gick igenom dem, och såg till att allt fortfarande var i skick. Det var det så klart, kanske ville han bara sysselsätta oss med någonting. Brown frågade mig vad jag trodde pågick och jag svarade att jag inte hade en aning men att jag anade riktigt mycket oråd. Ibland kan man känna det i luften, att saker kommer bli värre innan det blir bättre. Båsen kom tillbaka och sade att läget var oförändrat när det kom till tekniken, precis som han förväntat sig. Han sa åt mig att gå upp och hämta Ford, eftersom det inte borde ha tagit honom så lång tid att kolla en ankarlina. Jag insåg att båsen hade rätt, och dessutom, att jag hade glömt att han var där. Ett stickande obehag fyllde min mage. Jag ropade på Ford redan på väg upp mot fören, men när jag kom fram var han inte där.

Hade han kanske, kanske bara gått över till andra sidan? Jag hoppades men visste egentligen redan svaret som blev uppenbart så snart jag kommit hela vägen till akterdäck: han var inte där. Jag vände om och sprang ner under däck till de andra, där han inte heller var, och frågade om han kanske kunde vara i maskinrummet. Båsen frågade vad jag menade, hittade jag honom inte i fören? Då ropade jag “man överbord”, vände om och kom upp på fördäck igen, snart följd av alla andra. Några rusade tillbaka mot akterdäck, båsen hade kikaren framme och började söka på längre håll, och jag tittade ner i vattnet efter spår efter Ford. När en kvart hade gått hade vi inte sett en skymt av honom. Båsen var frustrerad och förbannad, och började skylla på mig för att jag inte förr hade slagit larm. Han beordrade oss att fortsätta hålla utkik, sade att Ford hade på sig en knallorange och uppblåsbar överlevnadsdräkt, att han inte bara sjunkit till havets botten. Då kom jag ihåg ankarlinan och det vände sig i magen på mig. Jag tänkte för mig själv: nej, han bara sjönk inte. Men han kan ha dragits ned.

Båsen hade försvunnit ned under däck och så kom han upp igen med en nödraket, som han pekade upp i skyn och fyrade av. Jag stod och lyssnade på när den sprakande for iväg, men hörde då något annat: inte bara skrapandet utan ett mjukt plaskande. Någonting simmade runt oss igen.

Jag ryckte åt mig ett handbloss, en sådan fackla man håller i handen och kan vifta med, och sade åt båsen att följa med. Framme vid akterrelingen, med honom vid min sida, släppte jag det i sjön. Det sjönk långsamt och ljuset blev allt svagare och mindre synligt. Precis innan det skulle försvinna helt drog en jättelik skugga över det.

Båsen satte något i halsen och jag ryggade undan. Han beordrade med skakig röst alle man under däck och väl nere sjönk han ihop på en stol. Jag såg hans mun röra sig men hörde inte vad han sade. Allt jag kunde göra var att be honom om en order, att göra någonting åt saken. Men han verkade helt paralyserad. Tanken som dök upp i mitt huvud var ankarlinan. Hade Ford hunnit surra den hårdare i pollaren? I så fall borde den kapas: jag drev hellre runt än var fjättrad i närheten av vad det än var som simmade runt där nere. Båsen hade tydligen checkat ut helt så jag berättade för Kovats och Brown om vad jag tänkte göra och sa åt dem att stanna kvar, för jag var strax tillbaka. Jag hade bara min lilla fickkniv på mig, och visste att det kunde ta en minut eller två att kapa ankarlinan helt. Så jag tog mig upp till fören igen så fort jag kunde och satte igång att skära oss loss från botten. Ungefär halvvägs igenom linan kom det igen, en duns, jag föll på rumpan och fick hålla i mig. Det var som om det där nere visste när vi var sårbara. Ytterligare en duns kom, och jag hade fortfarande en bit kvar. Och så en till. De kom allt oftare nu och med mer kraft, och båten krängde och gungade. Bara en sista liten bit. Två dunsar i rask takt. Den sista dunsen hjälpte mig ironiskt nog: jag tappade återigen balansen men kniven skar igenom linan när jag försökte hålla balansen med hjälp av den. Vi var loss. Jag kom upp på fötter och satte fart akterut för att ta mig under däck när den dittills kraftfullaste smällen slog till och båten kantrade nästan. Jag tappade taget om relingen och gled över.

Tredje gången gillt. Med ögonen öppna föll jag i vattnet och sjönk ner med huvudet före. Så fort jag var i hörde jag också musiken. Det var långa, utdragna toner, som om en människa som försökte härma valsång. Jag försökte desperat komma upp till ytan igen när jag såg det, och skrek bubblor: det var något gigantiskt en bit bort i vattnet precis under ytan. Dess rörelsemönster var utstuderat, långsamt, delikat. En haj hade direkt satt fart mot mig som om sekunderna spelade roll, men det här, vad det här nu var, verkade medvetet och självsäkert. Det tog långa, ormlika simtag mot mig, förvissad om att jag inte skulle kunna komma undan. Jag började faktiskt hoppas på att jag hade fel, att det bara skulle vara en haj trots allt, för att det ändå skulle vara bättre. Det befann sig kanske fem meter bort från mig när jag kände hur någonting drog mig uppåt med kraft.

Och sedan var jag tillbaka uppe på däck. Genomblöt och livrädd men levande. Tydligen hade Brown och Kovats kommit upp på däck för att se till att jag var okej när smällarna började, och hade sett mig ramla i. De hann precis dra upp mig igen innan det som var i vattnet nådde fram mig. De första orden jag fick fram var: såg ni det också? De var båda tysta och ville inte möta min blick, men sa inte nej.

Efter det kurade vi ihop oss allihop under däck. Båsen såg lite bättre ut, men han var fortfarande chockad och utslagen. Det visade sig att de där sista smällarna faktiskt gjorde oss ytterligare en tjänst och hade puttat oss ut mot vikens mynning, och inte långt därefter hittades vi av räddningspatrullen från kustbevakningen. Vi var alla rätt skakade och egentligen inte i stånd att lyckas förklara för våra kamrater var Ford var. Allt vi kunde göra var att övertyga dem om att han INTE var i viken, så att de inte skulle åka in där för att leta efter honom.

Färden tillbaka förlöpte i tystnad. När jag märkte att Rivard, båsen, hade kommit lite till sans igen lyckades jag få honom att ge mig ett svar. Jag frågade vad det var han sett som fått honom att tappa fattningen, så som han hade gjort. Han såg mig rakt i ögonen, och sade att när det där simmade över det sjunkande blosset så såg han dess fena. Fast det var ingen fena, för fenor är inte långa och smala. Fenor slutar inte i fem fingrar, som det han såg.

Vi hittade aldrig några spår av Ford.

Signaturmelodi

Vi har hört “Övningen i viken”, skriven av en anonym användare av 4chan i januari 2013 och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har min genomgång i arkivet av gamla historier från 4chan kommit till sitt slut för den här veckan. Men anonymt berättande finns det oändligt av, och inte sällan är det värt att ta del av. Så vi hörs igen om två veckor.

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.