Avsnitt 296: Oväntad hjälp

Isak, min älskade brorson, lär dig köra lastbil.

Får jag ge dig ett råd så är det just detta. Lär dig köra lastbil och det kan ändra ditt liv mer än du kan ana.

Tro mig. Jag har gjort det. Och inget skulle göra mig lyckligare om du gjorde mig sällskap.

Jag vet inte ens om du minns mig, det är över tjugo år sedan vi senast sågs. När min bror, din pappa, fick dig, försökte jag träffa dig så mycket jag kunde. Jag såg dig krypa, jag såg dig lära dig gå. Du jagade mig, jag jagade dig. Du skrattade mycket, jag älskade det, och jag skrattade ännu mer själv.

Du ska veta att jag har saknat dig under alla dessa år. Jag vet inte vad min bror har sagt till dig, varför jag så plötsligt försvann. Han har säkert sagt att något hände och jag ändrades, och det gjorde det, men inte på det sättet han tror. Det var inte enkelt att lämna er, du får absolut inte tro något annat, men den som ger sig in på systrarnas väg måste kapa kontakten med allt det gamla. Det är priset för en belöning som är ofattbar stor. Och jag vill att du också får ta del av den belöningen.

Isak, lär dig köra lastbil.

För mig var det bara ett tillfälligt påhugg, men livet ville annorlunda: det har blivit det enda jag har gjort och det enda jag kommer att göra. Lönen för att köra rätt last för rätt avsändare är större än någon kan ana. Tro mig. Systrarna betalar bra, det kan ingen förneka.

För min del började det med slumpen. Alltid slumpen. Det var en sen kväll på en öde parkering strax utanför Arboga, som jag sprang på mannen i scaniakeps. Han hade kepsen så långt neddragen att jag knappt såg hans ansikte. Alltid när jag försöker minnas honom i efterhand ser jag bara den röda gripen.

Jag hade gått iväg för att pissa i skogsbrynet. När jag var klar såg jag plötsligt en glödande prick i mörkret. Någon stod där och rökte. Han ropade på mig, jag gick fram, jag fick en cigarett, och vi började prata. Han var också lastbilschaffis och vi kom in på det vanliga: rutter, uppdragsgivare och de så kallade lägereldarna.

Precis som jag föredrog han enskilda platser för rast och vila. För de flesta i skrået är det vanligaste annars att söka sig till just de formella och informella lägereldarna, parkeringar och rastplatser, där andra lastbilschaffisar stannar.

Vi pratade länge, vi rökte upp hela hans paket, och jag fick ett sympatiskt intryck av honom. Jag antar att han fick det även av mig med tanke på det han sedan vågade avslöja.
Precis innan vi skulle gå tillbaka till våra lastbilar ville han tipsa mig om en sak. Han sa det tyst, nästan viskande, för att ingen skulle höra, trots att vi var helt ensamma där i skogsbrynet vid en öde parkering.

Han sa att jag borde åka till en viss rastplats väster om Värnamo. När ingen annan var där skulle jag parkera, stänga av motorn, gå ut och ställa mig bakom lastbilen, röka tre cigaretter, där jag tände varje cigarett på den föregåendes glöd, sedan gå tre varv moturs runt bilen innan jag körde därifrån. Exakt tre dagar senare skulle jag återvända till samma rastplats, parkera, låta passagerardörren vara öppen vagt på glänt, sedan ställa mig bakom bilen och röka en cigarett. När jag sedan kom tilbakal förarhytten skulle det ligga något på passagerarsätet som skulle förändra mitt liv.

Jag trodde han skämtade. Han svarade att jag kunde välja att se det som ett skämt, eller så kunde jag testa och mitt liv skulle förändras för alltid. Systrarna kan sådant du inte ens kan föreställa dig, sa han.

Jag säger samma sak till dig Isak: du kan välja att tro att det här är ett förvirrat skämt, eller så lär du dig att köra lastbil, åker till rastplatsen och testar. Ditt liv kommer ta en större vändning än du någonsin kan ana.

Det sista mannen i Scaniakeps sa till mig var att jag antingen skulle tacka honom eller förbanna honom, antagligen både och.

Ungefär en månad senare hade jag faktiskt vägarna förbi Värnamo. Jag hade inte kunnat sluta tänka på det han berättade, och av ren nyfikenhet, eller kanske snarare livsleda, bestämde jag mig för att testa.

Jag gjorde precis som mannen i Scaniakeps berättat: jag parkerade, jag tände cigaretterna, och jag promenerade runt. Sedan åkte jag därifrån och återvände först tre dagar senare.

Isak, du kommer också vara nervös när du återvänder.

Trots att jag intalade mig att allt var ett löjligt skämt märkte jag hur jag skakade och hade hjärtklappning. Jag var nyfiken och rädd på en och samma gång.

Jag öppnade passagerardörren. Jag rökte min cigarett. Jag gick tillbaka.

Jag förstår inte hur det är möjligt, jag kommer aldrig att förstå, och jag vet inte om jag vill förstå, men där på passagerarsätet låg ett skrin i blänkande svart trä. Med svettiga fingrar tog jag försiktigt upp det. Det var tungt och längs ena sidan satt ett litet spänne i guld.

Jag öppnade skrinet, och i sju gånger sju rader, nedsjunkna i röd sammet, låg något som snarast kan beskrivas som piller, eller patroner, jag antar att kapslar är det ord som kommer närmast. Alla glänste i mörkt silver, förutom den sista kapseln längst ner till höger som sken av guld.

Jag hann bara betrakta allt i någon sekund innan jag hörde rösterna. Det var ljusa kvinnoröster, och jag vet inte var de kom ifrån. Det lät både som de kom utifrån och som om de var i mitt huvud. Jag vände mig om men kunde inte se något. I efterhand har jag förstått att ingen någonsin har sett systrarna, bara hört deras vackra röster.

De berättade för mig. Jag fick instruktionerna. Fortsätt din resa, stanna vid vattendragen du passerar, låt ingen se dig, låt en kapsel bli fri i varje sjö, bäck eller å som du ser. När du befriat alla, när du bara har den i guld kvar, är det dags för din belöning. Ta den, svälj den, befria den i dig själv.

Jag körde i flera dagar utan att jag vågade göra något. Jag passerade broar, körde längs sjöar och åar, men jag stannade aldrig. Tanken på att göra det, att jag måste göra det, växte sig däremot ständigt starkare.

Så en dag blev begäret eller klådan, eller vad vi ska kalla det, allt för starkt. För att inte gå sönder inombords tvingades jag göra det. En kväll stannade jag vid en liten sjö. Utan att någon såg mig gick jag ner till vattenbrynet med skrinet i handen. Jag tog ut den första silverkapseln, kastade iväg den så långt jag kunde och tog genast ett steg tillbaka.

Jag var rädd för det som skulle ske härnäst. Men det kom ingen explosion, det kom inget frätande bubbel, allt som hördes var ett litet plopp och några ringar spred sig på vattenytan, precis som om jag kastat ner en liten sten som nu sjönk till botten.

På det viset fortsatte jag den närmsta tiden. Ibland stannade jag vid öde badplatser, ibland följde jag stigar till bäckar inne i skogen.

Kapsel efter kapsel försvann ner i olika vatten.

När jag en dag hade kastat den sista av silver återstod bara kapseln av guld, den som var till mig. Precis som systrarna instruerat mig svalde jag den. Jag väntade mig allt mellan smärta och död, hallucinationer och extas, men just där och då hände inget. Isak, du kommer att uppleva samma sak när du tar den första guldkapseln, men misströsta inte: dess effekt är uppenbar. Låt bara tiden ha sin gång och du kommer att få se.

Nu var alla kapslar borta och jag visste inte vad jag skulle göra. Hade jag inte haft kvar det tomma skrinet skulle jag trott att allt var en feberdröm, men nu låg det där i handskfacket, glänsande och tomt.

Jag fortsatte med mina vanliga körningar, precis som innan. Långsamt växte dock begäret eller klådan, eller vad vi nu ska kalla det för, allt starkare. Till sist förstod jag vad jag behövde göra: jag återvände till rastplatsen utanför Värnamo, lämnade det tomma skrinet i passagerarsätet bredvid mig, öppnade dörren, gick bak och tände en cigarett.

När jag kom tillbaka var skrinet fullt igen och systrarna pratade med mig. De tackade och sa att jag skulle fortsätta mitt kall och inte berätta för någon. Det är bara vid de här tillfällen jag hör deras röster. Jag har flera gånger försökt ställa frågor till dem, men de svarar aldrig. Det gör inget. Att få ett påfyllt skrin, att få höra deras vackra röster, är belöning nog.

Nuförtiden åker jag tillbaka till rastplatsen utanför Värnamo direkt när skrinet är tomt. Med tiden kom jag att förstå vad som ändå var systrarnas största belöning: guldkapseln. Att något sådant ens existerar är bortom vår vildaste föreställningsförmåga.

Isak, återigen anar jag att du inte kommer tro på mig, men låt mig ändå få berätta:
Sedan den dagen jag svalde den första skimrande guldkapseln har jag aldrig varit sjuk. Ingen feber, ingen hosta, inga utslag – inte ens den lättaste förkylning har drabbat mig. Det har gått över tjugo år sedan jag tog min först guldkapsel, och under alla dessa år har jag inte fått en enda rynka, inte ett endaste grått hårstrå. Systrarna har lösgjort min kropp från tiden.

Du och din pappa, min bror, skulle antagligen känna igen mig och inte på en och samma gång om vi sågs idag.

Och Isak, det är därför jag vill att du lär dig köra lastbil. Åk till Värnamo. Gör som jag har berättat. Du kommer att kunna stanna tiden nu när du är som starkast. Du och jag kommer att se jämngamla ut. Alla kommer att ta oss för bröder.

Jag vill ge dig det – och jag vill själv inte möta evigheten ensam.

Under alla dessa år har jag försökt lägga ett pussel. Det säger sig själv att det är svårt att få fram fakta. Jag tror inte heller att systrarna vill att vi ska veta allt så det gäller att gå varsamt fram, men här och där sipprar ibland information fram genom sprickorna.

För det första: jag vet att jag inte är ensam. Mannen med scaniakepsen var det första beviset på det. Jag har tyvärr aldrig stött på honom igen, men jag har träffat andra som uppenbarligen också känner till systrarna. Det kan vara en nick, en hälsning, någon kommentar vid en bensinmack eller parkering, som avslöjar att vi delar samma öde, samma kall. Precis som mannen med scaniakepsen undviker nästan alla lägereldarna. Vi har alla förstått och följer systrarnas instruktioner. Avslöja inget, väck inte uppmärksamhet, verka i det dolda.

Av alla likasinnade jag stött på är det framförallt en man jag minns. Till det yttre var han yngre än mig, men i hans ögon såg jag att han upplevt sekler. Vi stod och tankade våra lastbilar och när han var klar sade han till mig:

“Jag saknar hästarna… jag saknar hästarna…”

Sedan åkte han därifrån.

Isak, förstår du hur länge systrarna har verkat? Jag tror att de är äldre än tiden själv.

I början var jag rädd att jag råkade kasta kapslar i samma vattendrag som någon annan redan besökt. Med tiden har jag förstått att det inte gör något. En, två, eller tre kapslar samtidigt gör ingen större skillnad.

Värre var det i Söråkra.

Det är en märklig historia som jag fått pussla ihop under en längre tid.

Men efter att ha lagt ihop diffusa kommentarer från andra kurirer och lokal hembygdshistoria tror jag mig ana vad som skedde.

Allt inträffade för närmare tvåhundra år sedan. Ingen vet varför kuriren gjorde det. Kanske tröttnade han, kanske gick något fel. Han tömde i alla fall hela skrinet, alla 48 silverkapslar, i den lilla å som slingrar sig förbi samhället. Sedan gick allt snabbt. Byborna slaktade alla djur omedelbart, allt, både boskap och dragdjur, fullvuxna såväl som kalvar och föl. På gårdsplaner och i hagar låg kadaver efter kadaver i pölar av blod. Innan slakten ens var klar började hela byn, män som kvinnor, gammal som ung, sedan ploga sönder åkrarna, dag och natt slet de, oavbrutet. Efter tre dagar signade de sista ner, mitt i steget, uppenbarligen efter att ha arbetat ihjäl sig. Hela samhället försvann, förbrukade sig själv, på tre dagar och tre nätter.

Isak, du kommer precis som jag undra vad silverkapslarna gör. Jag vet fortfarande inte säkert, ingen gör det, men jag tror att Söråkra ger en viktig vägledning. Systrarna sköter tidens hjul, och vi hjälper systrarna. Allt går runt:

Hårda tider skapar starka människor. Starka människor skapar goda tider. Goda tider skapar giriga människor. Giriga människor skapar hårda tider.

Och så går det runt, måste gå runt.

Systrarnas roll är att hålla tidens hjul snurrande. Att få hungern och girigheten att accelerera tills tiden föder en ny tid, en bättre tid, att hjulet aldrig stannar.

Vi måste nu få den giriga tiden att passera. Vi hjälper systrarna, och systrarna hjälper människorna. Vi gör det för alla andra, och det kommer också du att göra. Kan du tänka dig något viktigare?

Isak, lär dig att köra lastbil.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var texten i en anteckning upphittad på en rastplats utanför Värnamo – ett brev till Isak. Den skrevs av lyssnaren T, och lästes av Ludvig Josephson.

I veckans avsnitt har jag samlat tre historier som alla på var sitt sätt handlar om att få oväntad hjälp. Det kan vara i form av brevet från Isaks farbror, men också komma i andra former. Berättelserna tar mycket plats så jag ska inte orda mer. Vi ska höra “Den snälle mannen”, skriven av Redditanvändaren Whistohhhhh och publicerad på Reddits underforum r/Nosleep. Den läses av Rakel Josephson.

Min gamla bil dog ett par kilometer efter den senaste avfartsskylten. Motorn skar ihop med några dödsryckningar som kändes i tänderna på mig. Jag lyckades använda den sista avtagande farten för att styra ut i vägkanten och när bilen till slut stannat med en suck blev jag sittande där i mörkret. Klickandet från mina varningsblinkers var det enda som hördes, frånsett dånet av de med jämna mellanrum förbipasserande långtradarna.

På telefonen hade jag en nätverksplupp. Sedan ingen. Sedan kom den tillbaka igen.

När jag lyckades ringa bärgningsföretaget hamnade jag i en nonchalant telefonkö, tills en kvinna med sönderrökt röst sade att det skulle ta minst två timmar, kanske tre. Det hade varit någon seriekrock på E4:an mot Gävle och varenda bil de hade var på väg dit.

“Jag ser att det finns en rastplats någon kilometer fram från där du står”, sade kvinnan. “Om du behöver en toalett eller så.”

Jag tittade ut genom vindrutan på den svarta vägen framför mig och såg trädtopparna som omgav den avteckna sig mot den mörkblå himlen. En kilometer var inte så långt. Det kändes som en dödsdom.

“Tack, men jag sitter nog kvar här.”

“Gör som du vill. Bärgaren ringer när han har sådär 20 minuter kvar till dig.”

Hon lade på och bara mina varningsblinkers hördes igen. Jag stängde av dem för att spara på batterier och tryckte in centrallåsknappen. Lamt satt jag och tittade på min telefons skärm, som släcktes och lyste upp om och om igen.

Så såg jag i backspegeln hur en truck som kom körande bakom mig svängde ut på vägkanten.

En vit Ford, kanske tio år gammal, med stora strålkastare monterade på taket. Den stannade till och blev stående utan en rörelse i en minut, innan dörren på förarsidan öppnades och en man klev ut.

Han var i 50-årsåldern. Bredaxlad. Han hade jeansjacka och gick med den lite svajande gångstilen av någon som inte hade någonstans att skynda sig. När han kom fram till fönstret vid min sida tecknade han en cirkel med sitt pekfinger.

Jag drog ner fönstret några centimeter.

“Har du problem?”

Hans röst var mild och vänlig. Han lät vagt småländsk. En röst att läsa sagor inlärda utantill med.

“Bärgaren är på väg.”

“Så bra”, sade han och nickade. Han slängde en blick på min motorhuv, som om han på så vis skulle kunna diagnosticera problemet. “Hur lång tid skulle det ta?”

“Två timmar.”

“Två timmar.” Det lät som om han smakade på orden. “Det är en lång stund att tillbringa vid vägkanten på en landsväg. Har du vatten där inne? Det blir kallt här om nätterna men det kan förvåna en, hur snabbt man blir uttorkad.”

“Det är ingen fara med mig.”

“Finns en rastplats här framme. Några betalautomater, en toalett, och god beysning. Det är nog säkrare där än här i mörkret.”

“Jag väntar i bilen.”

Han log. Tänderna var vita och jämna, sådana som hade kostat honom en slant. “Smart. Man ska inte lita på främlingar. Det är smart.” Så klappade han mjukt med handen på biltaket två gånger, som om den var en snäll hund. “Men om du behöver något så hittar du mig där. Jag har en vit Ford och heter Bertil.”

“Tack.”

“Ingen orsak.”

Han gick utan brådska tillbaka till sin truck och vände sig inte om. Forden körde upp på vägen igen och bytte fil, och jag följde hans röda baklyktor bli allt mindre tills de försvann.

Jag insåg att jag hade hållit andan.

Det blev stadigt kallare i bilen, ända tills jag började kunna se min andedräkt. Jag försökte sätta igång motorn bara för att få igång värmen, men den hostade bara till och var sedan stendöd. Ytterligare ett försök, lika förgäves.

Till slut klev jag ur bilen och började gå.

Skogen väsnades mer än jag hade väntat mig. Vinden drog genom trädtopparna och någonting bräkte gutturalt långt borta bland träden. Till vänster om mig växte regelbundet ljudet fram av en annalkande bilmotor, som sedan nådde sitt crescendo när den passerade och långsamt tystnade igen. För varje gång ljudet och ljusen brusade upp tyckte jag att de lämnade mig igen mer ensam.

Rastplatsen syntes först som några ensamma gatlyktor på håll, och sedan framträdde den: en avfart som breddades till en cementoas med några parkeringsplatser och ett skjul med enkla fönster inuti vilka det var mörkt. Två långtradare stod parkerade på andra sidan, förmodligen med sina snarkande chaufförer inuti. En Hyundai med tyska plåtar stod nära ingången till toaletten.

Mitt under en gatlykta stod den vita Forden parkerad.

Bertil satt på en bänk bredvid ett bord nära stugan, invid betalautomaterna, och läste en bok. När jag klev in i den första gatlyktans ljuskägla såg han upp med ett leende, som om jag var en gammal vän han träffade på en fest.

“Du kom ändå.”

“Bilen var stendöd.”

“Det är nog batteriet. Varningsblinkerserna dränerar det snabbare än man tror.”

Han slog igen boken, som såg ut att vara rätt gammal.

“Det är ingen fara med mig.”

“Vatten då? Och du ser ut att frysa.”

Jag frös. Min jacka låg i bilen. Jag hade gått kilometern hit i min tunna tröja eftersom att ta med den hade känts som att erkänna att jag skulle bli kvar här längre än jag ville föreställa mig.

“Okej då. Vatten. Tack.”

Han reste sig och tryckte kortet mot maskinen på betalautomaten och en vattenflaska föll ner, som han höll fram mot mig med båda händer som om det var ett offer. När jag tog emot den drog han sig snabbt undan och ställde sig på ett avstånd som kändes utstuderat lugnande.

“Förlåt, vad hette du?”

“Klara.”

“Klara.” Han log igen. “Fint namn. Gammeldags. Det är inte så många som heter så längre.”

“Fick det efter min farmor.”

“Så fint. En familjetradition.” Han satte sig på bordet, med ena foten på bänken och händerna knäppta framför sig. Tålmodig. Ostressad. “Har du ringt till bärgaren igen? Bara så de vet var du är någonstans.”

“Inte än.”

“Det är bättre mottagning borta vid toaletten. Det är något med huset, skulle jag tro. Kanske fungerar metallen i taket lite som en antenn.”

Jag gick dit, och Bertil satt kvar utan att följa efter. På telefonen såg jag två mottagningspluppar som lyste stabilt. Växeltelefonisten hos bärgaren svarade efter tre signaler.

“De är fortfarande ute och jobbar med seriekrocken”, sade den rökande kvinnan. “Men de är nog snart klara. Du är näst på tur.”

“Kan du hälsa att jag gick till rastplatsen? En kilometer bortom där min bil står.”

“Jag hälsar honom det.”

Jag lade på. När jag vände mig om stod Bertil tre meter bort från mig.

“Kom du fram?”

“Ja. De jobbar fortfarande med seriekrocken.”

“Sådana kan ta ett tag att lösa. Beror på hur det gått, och hur många som är inblandade.” Han lade huvudet på sned. “Vill du sitta? Bänken är inte bekväm men bättre än att stå.”

Vi satte oss på varsin sida av bordet. Bertil tog upp sin bok och lade den ifrån sig. På omslaget såg jag en stiliserad man i hatt.

“Vad är det du läser?”, frågade jag.

“Bo Balderson. Pappa brukade läsa honom. Det påminner mig om honom.”

“Är han i livet?”

“Dog när jag var 30. Hjärtattack. Det gick åtminstone fort.”

En långtradare vars bromsar gnisslade körde på avfarten. Chauffören, en tjock kille med flannelskjorta, klättrade ut ur den och gick utan att ge oss så mycket som en blick mot toaletten.

Bertil betraktade honom.

“De där killarna sover inte tillräckligt mycket. Läste en granskning av den där branschen en gång. De tar tabletter för att hålla sig vakna och kör i 18-20 timmar åt gången. Sedan kör de av vägen och sover som döda i ett par timmar innan de fortsätter lika länge. Ett jäkla sätt att leva på.”

“Vad gör du själv?”

“Byggbranschen. Mest kök och badrum. Renoveringar.” Han höll upp sina handflator och visade mig valkarna. “Det är ett hårt men hederligt arbete och det gör att jag har att göra.”

“Du är ute sent för att vara i byggbranschen.”

“Jag kunde inte sova. Det händer ibland och då brukar jag ta en tur. Det hjälper till att tömma tankarna.” Han log. “Är du singel, Klara?”

“Frånskild.”

“Barn?”

“Nej.”

“Lika bra det, antar jag. Skilsmässor är illa nog utan barn inblandade.” Han vände blicken mot långtradaren och såg ut att vänta på att dess chaufför skulle komma tillbaka från toaletten. “Jag har en dotter. Hon bor i Stockholm. Jobbar för något techföretag. De har pingisbord på kontoret och hon kallar sina kollegor för sin familj.”

“Låter trevligt.”

“Vi pratar inte så ofta längre.”

Så kom långtradarchaffisen ut från toaletten, och fortfarande utan att se åt vårt håll återvände han till sin lastbil. Dess motorn drog igång med ett vrål. Starka strålkastare svepte över parkeringsplatserna när den körde iväg och lämnade oss ensam.

“Du är nervös”, sade Bertil. Det var inte en fråga.

“Jag är bara trött.”

“Du är nervös eftersom du är smart. En ensam kvinna mitt i natten och en främling som insisterar på att vara trevlig.” Han nickade långsamt. “Samma sak jag varnade min dotter för. Lita på din instinkt när det kommer till sådant. Var försiktig. Världen är osäker för kvinnor på andra sätt än den är för män. Så har det alltid varit.”

“Det är goda råd.”

“Är det?” Han lutade sig fram med armbågen på knät. “För det här är vad jag funderar på, Klara. Varför ska det vara bra att hålla ögonen öppna efter faror om faror inte ser farliga ut? Om de ser ut som en kille med jeansjacka som läser Bo Balderson på en rastplats? Om de ser hjälpsamma ut?”

Jag svarade inte.

“Min dotter”, fortsatte Bertil. “Anledningen att vi inte pratar är att hennes mamma sade något till henne innan hon dog. Hon varnade henne. Håll dig undan från din pappa. Var inte ensam med honom. Lita inte på honom.”

“Varför sade hon så?”

“För att hon kände mig. Bättre än någon annan någonsin.” Han tog upp boken från bordet och vände på den i händerna, studerade omslaget. “Klara, jag har hållit på så här i tre år nu. Då och då, med några veckors mellanrum, kan jag inte sova. Jag kör iväg hemifrån och stannar här, på den här rastplatsen. Varje gång, här. Vet du varför?”

“Varför?”

“För att folks bilar går sönder här. Hela tiden. Den här vägen är lång och enslig men ganska många kör här, täckningen är dålig och det tar evigheter för bärgarna att nå fram. Och för det mesta väntar folk i sina bilar. Då och då är det en kvinna som sitter där ensam. Då ser jag henne sitta i sin bil och jag tänker: det där är just en sådan som skulle kunna råka illa ut här ute. Tänk om jag skulle hjälpa henne. Bara hålla henne säker tills hennes hjälp kommer.”

“Det är snällt av dig.”

“Nej, det är det inte.” Han lade boken ifrån sig. “Att vara snäll, det hade inneburit att bara köra förbi. Att vara snäll vore att bry sig om mitt. Men jag verkar ha så svårt för det. När jag ser en kvinna ensam här ute, då måste jag stanna upp. Jag måste.”

Jag kände telefonen vibrera i fickan. Jag sträckte mig inte efter den.

“Det där borde du besvara”, sade Bertil som hade hört ljudet. “Det kan vara din bärgare.”

Jag drog fram telefonen. Ett SMS från ett okänt nummer. “På gång. 20 minuter.”

“Han är på gång”, sade jag. “Tjugo minuter.”

“Bra. Det är bra, det.” Bertil ställde sig upp. “Häng med.”

“Jag borde vänta här. Där han ser mig.”

“Han kommer se dig. Häng med. Bara dit bort. Jag vill visa dig en grej.”

Vi gick tillsammans till parkeringsplatsens utkant, precis dit gatlyktornas ljus inte längre nådde och där mörkret blev kompakt. Bertil gick en halvmeter bakom mig, så jag anade honom i ögonvrån. Jag hörde honom andas, jämnt och långsamt.

“Här är det”, sade han.

Jag stannade upp. Vägen låg en bit bort nu, men en bil passerade och jag såg dess billjus lysa upp mittmarkeringarna.

“Vad då?”, frågade jag.

“Ingenting. Det är det. Härifrån kan ingen se en. Inte på rastplatsen, de ser inte utanför ljuset. Inte från vägen, de kör för fort. Vi är liksom osynliga.”

Jag vände mig mot honom. “Vad vill du?”

“Jag ville berätta en sak för dig. Någonting jag inte berättat för någon annan.” Han stoppade händerna i fickorna och jag ryckte ofrivilligt till, innan jag hann lägga band på min reaktion. Han märkte det. “Jag tänker inte göra dig illa, Klara. Det är inte vad det här är. Men jag vill att du ska förstå vad det är du står sida vid sida med. Vad du har suttit med i en god stund nu. Vad du fick ditt vatten från.”

“Okej.”

“Jag har aldrig gjort någon illa. Inte som min dotter tror. Inte som du är rädd för, just nu.” Han blev tyst. “Men jag har funderat på att göra det. Jag har tänkt och tänkt på det, mer än jag tänkt på någonting annat i hela mitt liv. Sedan jag var 14 år gammal har jag återvänt till tanken på hur det vore. Hur det skulle låta. Hur det skulle kännas, i mina händer. Om det skulle kämpas emot, eller bli alldeles stelt, eller bedjas och bönas. Jag har läst om det. Jag har planerat det. Jag har kört hit ut, till just denna plats, och gått hit med kvinnor som du, och jag har föreställt mig det hela så in i detalj att jag inte längre vet skillnaden mellan vad jag faktiskt gjort och vad jag bara tänkt på att göra.”

Mina ben kändes tunga och orörliga. I efterhand har jag såklart funderat på varför jag inte bara flydde. Jag har legat vaken och grubblat och vridit och vänt på den där situationen i månader, och försökt förstå varför min reaktion blev en paralys.

“Säg någonting”, sade Bertil.

“Vad vill du att jag ska säga?”

“Jag vet inte. Det är det. Jag har aldrig kommit så här långt förut. Hittills har jag, varje gång jag fått med mig någon till denna plats, bara småpratat och sedan låtit dem gå iväg ovetande. De har satt sig i sina bilar som hämtats av bärgarna och blivit ivägkörda och aldrig tänkt på mig igen. En trevlig kille vid en rastplats är inget man lägger på minnet. Men den här kvällen ville jag säga vad jag faktiskt tänker. Jag ville att någon skulle få veta.”

“Varför just jag?”

“Jag vet inte.” Han log, och det var så mycket värre än allt annat, för det såg så genuint ut. Varmt. “Kanske för att du ser ut som att du skulle förstå. Du har den uppsynen, Klara. Som att du sett ett och annat och vet att mycket i den här världen inte är vad det verkar.”

“Jag förstår ingenting av det här.”

“Nej, du gör väl inte det.” Han tittade ut i skogen och fastnade med blicken vid något mellan träden. “Min fru förstod. Det tog henne tjugo år men till slut gjorde hon det. Inte vad jag hade gjort, för jag hade ju inte gjort någonting. Men vad jag är. Hon kunde se igenom mig, sade hon. Någonting med vad som fanns i min blick. Någonting där jag skilde mig från alla andra. Hon stannade kvar hos mig ändå, för hon trodde hon kunde hjälpa mig förändras eller till och med rädda mig, eller vad hon och massa andra kvinnor nu intalar sig när de älskar någon trots att de inte borde. Och när hon låg för döden, och visste att hon inte kunde stå i min väg längre, då varnade hon vår dotter. Hon sade att din pappa är ett monster. Han har aldrig gjort någonting, men det är vad han är. Håll dig undan från honom. Och min dotter trodde henne. För min fru hittade inte på saker och ting. Hon var den mest ärliga jag någonsin träffat. Och om hon sade att jag var ett monster, då var jag väl det.”

“Är du det?”

Bertil tittade länge på mig. “Jag vet inte. Jag tänker hela tiden på det, men vet ändå inte. Vad innebär det att vara ett monster? Blir man det av något man gör, eller är man det oavsett? Om jag lever hela mitt liv utan att skada någon, är jag då ändå ett monster på grund av mina tankar? För vad jag föreställt mig vareviga dag i hela mitt liv? För att det enda som hållit mig tillbaka varit rädslan, och inte samvetet?”

“Det vet jag inte.”

“Nej. Du gör inte det.” Han tog ett litet steg fram emot mig och jag backade ett steg. Han blev stående. “Det där var första gången du ryggat för mig. Ända sedan vi träffades var det där första gången. Inte när jag kom fram till din bil, eller när jag gav dig vattnet, eller när vi satte oss vid bordet, inte ens när jag nu stod här och berättade om vad jag egentligen är för något har du ryggat för mig. Inte förrän nu. Varför gjorde du det nu?”

“För att nu tror jag dig.”

“Bra.” Han nickade. “Bra, det är bra. Du borde tro mig.” Han drog långsamt händerna ur fickorna och visade mig att de var tomma. “Nu kommer nog din bärgare snart. Du borde väl gå och ställa dig vid vägen så du syns.”

“Vad ska du göra?”

“Köra hem. Lägga mig. Vakna imorgon bitti och köra till Hedesunda där jag ska ge en offert på ett badrum.” Han log igen. “Det är det som är grejen med sådana som mig, Klara. Vi ser ut som vem som helst. Vi låter som vem som helst. Vi renoverar badrum och läser Bo Balderson och stannar vid vägkanten för att hjälpa till om någon hamnat i knipa. Och för det mesta går allt bra för att någon omständighet inte stämmer, eller för att det är för riskabelt, eller för att vi helt enkelt bara bestämmer oss för att det inte ska ske. Men det finns en vilja där. Varje dag. Och du kommer aldrig förstå det, inte förrän det är för sent.”

Han vände om och gick iväg mot rastplatsen igen med händerna i fickorna, i samma lugna takt som förut. Jag följde honom med blicken tills han kom fram till sin truck, satte sig, startade motorn och körde iväg. I riktning mot Avesta. Var det där han bodde, ensam i ett hus?

Jag stod vid utkanten av parkeringsplatsen tills vägen lystes upp av billyktor och en bärgningsbil körde in på avfarten vid rastplatsen. Den bromsade in och föraren lutade sig ut genom sitt nedvevade fönster. Han var ung, bara i 20-årsåldern, och hade ett beklagande ansiktsuttryck.

“Förlåt att det dröjde. Men vilken jävla kväll”, sade han. “Är allt bra? Du ser ut som du sett ett spöke.”

Jag gick runt bilen och satte mig i passagerarsätet. Stängde bildörren. Låste den.

“Bara kall”, sade jag. “Stått här länge.”

Han babblade hela vägen tillbaka till min bil. Seriekrocken på E4:an, hur länge han jobbat över, hans flickvän som var arg på honom på grund av det. Men jag hörde bara brottstycken av vad han sade. Jag föreställde mig en etta i Stockholm där en dotter bodde som trott på vad hennes mamma varnat henne för. På en kvinna som stannat kvar hos ett monster i tjugo år för att hon trodde hon kunde rädda honom.

Bilbatteriet var slut, precis som Bertil hade sagt. Föraren bytte ut det på fem minuter och jag satt bakom ratten och hade motorn på tomgång för att det skulle kicka igång.

“Kan du ta det härifrån?”

“Jadå.”

“Närmaste bensinstation är ett par mil, bara. Ta en kopp kaffe där.”

“Det ska jag.”

Jag körde in från vägkanten igen och fortsatte genom skogen tills rastplatsen dök upp vid sidan. Gatlyktorna lyste över det tomma bordet. I backspegeln följde jag ljuset tills det skymdes av träden. Sedan var det borta för gott.

Jag berättade aldrig för någon om Bertil. Inte för mina kompisar, inte för psykologen jag går till, och allra minst för polisen. Men för någon måste jag berätta om honom. Han är kvar där ute, och det ska man väl veta. Men vad ska jag säga, om jag inte berättar allt? Att en kille pratade med mig, gav mig vatten, tog mig till en plats som ingen såg och berättade för mig vad han egentligen var? Och sedan körde hem till sig för att lägga sig precis som vem som helst?

Ingenting hände ju.

På sätt och vis är det det värsta. Ingenting hände och jag kan ingenting bevisa och i Avesta finns en man med mild och vänlig röst som ligger sömnlös om nätterna och föreställer sig hur det skulle låta. Hur det skulle kännas. Om det skulle kämpas emot, eller bli alldeles stelt, eller bedjas och bönas.

Och jag kommer aldrig få veta om tillfället då han träffade mig var sista gången han bara föreställde sig det.

Eller om det var kvällen därpå.

Eller kvällen efter den.

Vi hörde “Den snälle mannen”, skriven av Redditanvändaren Whistohhhhh och publicerad på Reddits underforum r/Nosleep. Den lästes av Rakel Josephson.

Okunskap är en form av nödställdhet där man också kan behöva hjälp. Men frågan är om man blir gladare när man fått den. Det ska vi höra om i avsnittets sista historia: “De bortglömda samerna”, skriven av lyssnaren Isa Lindberg och uppläst av Petra Werner.

Hej Creepypodden,

Jag skriver till er idag då jag vill berätta om något som hände mig för omkring ett år sedan, när vi skulle rensa ur min farfars gamla hus i Arvidsjaur och hitta något som vi aldrig skulle ha hittat.

Jag själv är uppväxt på Södermalm i Stockholm, men min farfar kommer från ett långt släkte av samer i ett område runt Arvidsjaur i Norrbotten. Hans liv kräver en liten bakgrundsberättelse, han föddes i en liten sameby i arvidsjaur och när han kom in i skolålder fick han börja på en av de “omskolningsskolor” som fanns för att vända samiska barn till att bli “svenska”. När han var omkring 8-9 år gammal ansåg socialen eller vem det nu var som bestämde på den tiden att hans familj inte hade råd att försörja min farfar och hans bror, och de blev satta hos en fosterfamilj i en by vid piteå vid namn bänkerträsk. Där lärde han känna min farmor, och när hon slutat skolan flyttade de ner till Stockholm för att skapa ett nytt liv. När min farfar var 20 och min farmor var 18 gifte de sig och hade redan skaffat två barn: min pappa och min faster. Deras äktenskap höll tyvärr inte särskilt länge, när de båda var omkring 30 skiljde de sig. Min farfar köpte en egen lägenhet i Skogås för att kunna ta hand om barnen varannan vecka, och till slut valde min pappa att bara bo hos honom.

Men när barnen vuxit upp och skaffat egna familjer bestämde han sig för att flytta tillbaka till Arvidsjaur. Han köpte en relativt stor tomt, efter många år av hårt arbete som elektriker hade han råd med det. Det var en tomt med tre hus, ett lite större där han själv bodde och två gästhus som han byggde om och anpassade för min familj och min fasters. Snart därefter pensionerade han sig för att ha tid att fixa med huset och att ha oss alla på besök under somrarna. Varje sommar åkte min familj och min fasters familj upp till Arvidsjaur i några veckor, och det var magiskt. De täta norrländska skogarna med sjöar och bäckar att bada i, jag minns tillbaka till de veckorna som några av de lyckligaste stunderna i min barndom. Min farfar var verkligen en underbar man, han var alltid lugn och snäll och hade en sån där tjock norrländska som direkt inger både respekt och förtroende. Han gifte aldrig om sig och brukade alltid säga att min farmor, trots deras misslyckade äktenskap, var hans livs kärlek men att han var glad att hon hittat en ny man som kunde göra henne lycklig. Han bodde där helt själv förutom en katt han skaffade, som musjägare och sällskap under de långa vintrarna.

Men för ett tag sedan gick min älskade farfar bort. Han hade blivit allt mer frånvarande med åren. Dels för att alla vi barnbarn hade vuxit upp och skaffat egna liv och karriärer och därför inte hade tid att åka upp till honom särskilt ofta. Men också för att han drabbats av, som min pappa så fint uttrycker det, lappsjuka. Det är egentligen ett skämtsamt skällsord man brukar använda för samer, att vara lappsjuk innebär att vara isolerad från omvärlden och sakta tappa förnuftet. Och jag får tårar i ögonen av att tänka på hur hans liv måste sett ut under den sista tiden, ensam på den där stora tomten med två tomma gästhus och bara den lilla katten till sällskap. Hans dödsorsak förklarades som en plötslig hjärtinfarkt, han hade gått bort i sömnen med en bok med gamla samiska sagor liggande på sitt bröst. Det var en granne som tittat till honom efter att inte hört av honom på några dagar, och då hittade honom fridfullt insomnad i sängen.

Begravningen ägde rum i april, några veckor efter hans bortgång, men då var det ingen i släkten som hade lust eller tid att rensa ut hans dödsbo. I slutet av maj erbjöd jag och min man oss att åka upp till Arvidsjaur i några veckor och rensa ut huset, och kolla till tomtens skick. Det var min pappa och faster som ärvt tomten, men ingen av dem hade vare sig tid till att rensa ur den eller lust att ta över den lilla gården. Min bror arbetar som kock och tar aldrig ledigt om han kan undvika det, och min kusin hade inte heller lust att ta över den. Men jag och min man, som båda hade stabila jobb vi kunde ta ledigt ifrån och en växande liten bebis i min mage, såg gården som en potentiell liten guldgruva. Om tomten var i gott skick, kunde vi hyra ut den under vintrarna till rika stockholmare som ville på skidsemester eller fira jularna där, och under somrarna kunde vår lilla familj ha tomten för oss själva. Jag ville så gärna ge barnet i min mage och dess potentiella syskon lika fina sommarminnen som jag själv hade, och jag och min man skulle kunna flytta dit när vi pensionerat oss själva.

Så där satt vi i bilen, jag, min man Olof och vår hund Kotte, på väg till vad vi hoppades skulle bli vårt framtida sommarställe. När vi kom fram till den lilla gården såg den precis lika fin ut som den gjorde när jag var liten. Vi gick ut ur bilen och kotte skuttade runt på gräsmattan som växt till sig lite väl mycket. “vi sover i det huset” säger jag till Olof och pekar på gäststugan som min familj brukade bo i, det känns fel att vi ska lägga oss och sova i samma säng som min farfar dött i bara några månader innan. Olof börjar packa ur våra förnödenheter från bilen och ställer dem utanför gäststugan.

Jag tar fram nyckeln till farfars hus och låser upp, med tankarna på i vilket skick huset är på insidan, jag är rädd att det ska vara helt i misär som man tänker sig att ett dödsbo ser ut. Men när jag öppnar den tjocka trädörren möts jag av köket som ser ut som om farfar fortfarande bor där och tar hand om hemmet. I diskstället står en tallrik, gaffel och kniv och en urdiskad kaffemugg. Ett sorgfyllt leende sprider sig över mitt ansikte. Farfar hade ingen diskmaskin och använde alltid samma tallrik. bestick och kaffemugg som han omsorgsfullt diskade till nästa gång han skulle behöva dem. Förutom det såg köket ut precis som det alltid gjort. En röd-vit rutig duk på köksbordet, samma metallburk med kaffe, en ren kaffemaskin. Min farfar var mycket noggrann med att allt i hemmet skulle se ut på samma sätt hela tiden, han lämnade aldrig kaffesump i kaffemaskinen eller smutsig disk i diskhon. På kylskåpet satt fotografier och vykort fast med magneter, en bild i mitten av kylskåpet visar mig och Olof på vår bröllopsdag. Det vykortet måste han fått bara någon vecka innan han gått bort. Jag tar bort bilden från kylskåpet och läser på baksidan där det står i min egen handstil:

“Tack för att du kom på vårt bröllop, farfar och jättestort tack för kniven! Jag och Olof kommer på besök hos dig till sommaren, älskar dig!// Isa och Olof”

Jag märker att Olof kommit in i huset och han lägger armarna runt mig utan att säga något. Jag sätter tillbaka bilden på kylskåpet, rädd att ändra någonting i huset.

“Jag trodde vi var här för att städa men Roland verkar ju redan ha gjort det” säger han och ler mot mig.

“Ja, han var ordentlig min farfar.”

Jag öppnar kylskåpet och skrattar till lite, där finns en kartong nyponsoppa, prickig korv, filmjölk och en massa gamla konserver. Han åt nästan bara de sakerna. Jag stänger bara kylskåpet, det kan jag ta tag i senare. Jag går bort till nyckelskåpet och ger Olof nyckeln som det står “Lindbergh” på, det är våran nyckel till gästhuset.

“Du kan ställa in våra grejer i huset så kollar jag hur det ser ut här inne”

Han ger mig bara en puss på kinden och går ut igen, där Kotte är i full gång med att undersöka alla nya lukter. Jag vill riva av plåstret och se mig omkring i huset, det är inte lönt att vänta mer så jag går upp för trappan till övervåningen. Först kollar jag in i badrummet, där massor av medicinska saker står på handfatet som det gör hos gamla människor, men inget utöver det vanliga. Sedan går jag in i sovrummet.

Jag börjar med att dra upp gardinerna, då det är helt mörklagt, och när solen lyser in genom det smutsiga fönstret ser jag att någon tagit bort sängkläderna och lagt över ett sängöverdrag. På överdraget ligger en papperslapp, det är från farfars närmsta granne, hon som hade hittat honom. Hon skriver på lappen att hon beklagar vår sorg och att hon tagit hand om Gustav, farfars katt, och att vi kan ringa henne och boka in en fika när vi har tid. Jag hade inte ens tänkt på vad som hänt med Gustav, men det känns bra att han blir omhändertagen av den gamla damen på gården bredvid. Sedan går jag runt sängen till farfars nattygsbord. Där står massor med inramade bilder på mig, min bror, min kusin, en från mamma och pappas bröllop och en bild på farmor. Där står också ett glas vatten, farfars läsglasögon och boken. Den som farfar haft på bröstet när han dog. När jag öppnar den faller ett handskrivet papper ur. Farfars trygga handstil är här darrig, nästan oläslig.

”De säger att vi glömt, men jorden glömmer aldrig. Jag trodde att jag kunde tämja marken med elektricitet och hus, men ‘Haccečædne’ kräver sin skatt. Hon har väntat på ett nytt liv i sextio år. Om ni läser detta: åk härifrån. Låt skogen ta husen. Det är inte mig hon vill ha längre.”

Jag trodde aldrig på pappa när han sa att farfar blivit sjuk, galen, lappsjuk. Men det här… ja, det förklarar saken. Plötsligt blir jag tacksam att han fick somna in fridfullt och slapp bli placerad på ett demensboende, där de gamlas ryggar kröks av sorg och förvirring för att sedan dö ensamma. Vad är en Haccečædne? Då tar jag upp boken igen. Det är en barnbok på samiska, med vad det verkar som olika samiska sägner. Jag kan inte samiska, och jag visste inte att min farfar kunde det heller. Jag tar boken med mig och går ut till Olof och Kotte.

“Har du hittat något spännande?” frågar Olof och pekar på boken i min hand. “Mja, en gammal bok på samiska farfar verkar varit besatt av mot slutet, han skrev en lapp i den och varnade om någon varelse eller nåt” svarar jag. Jag märker att han ser oron i min blick och säger

“Han var gammal och började bara bli förvirrad, du får inte börja tro på det där. Det är bara att när man är ensam så länge här… då tror jag vem som helst kan tappa det en aning”

“Jo jag vet, det är bara lustigt, jag hade ingen aning om att han kunde samiska”

“Han behövde ju underhålla sig med något under pensionen, kom nu, ni behöver äta någonting.”

Han klappar på min mage som precis börjat puta ut så att man kan se att jag är gravid. Vi går in i gäststugan där han dukat upp våra lunchmackor vi köpt på vägen hit och en flaska alkoholfri öl till mig och en vanlig till honom. Kotte står bredvid matbordet och gnyr.

Dagarna efter det är lugna och ganska härliga faktiskt, vi rensar farfars kläder och alla onödiga småprylar han stuvat undan i skåp och lägger allt i flyttkartonger som ska till vinden. Ibland hittar vi något spännande, som en bok med bilder på farfars familj innan han blev fosterhemsplacerad. Jag noterar att farfars mor var mycket lik mig själv, kort med mörkt hår och mörka ögon. Olof hittar en dammig gammal trampsymaskin och skämtar om att ”Om vi säljer allt det här på Blocket som ‘rustik vintage’ har vi betalat av barnvagnen innan veckan är slut.”. Den kvällen, jag tror det var tredje eller fjärde dagen vi var där, tog jag fram boken igen, och lade märke till att farfar översatt vissa delar.

Jag satt kvar länge vid farfars köksbord med ett tänt ljus och en kopp te, med boken i handen. Sidorna var spröda, och lukten av gammalt damm och instängdhet slog emot mig. Jag slog upp sidan han lämnat kvar som ett sista meddelande. Texten var skriven på en äldre samiska, men under rader av tätt tryckt text fanns hans egna anteckningar i marginalen, darriga men desperata.

Det här var inte en saga för barn. Det var en bruksanvisning för överlevnad. Boken beskrev Haccečædne. Hon som är skogens ruttna hjärta. Berättelsen förtäljde hur hon en gång stulit identiteten från den goda Njavičan, en ung vacker flicka förlovad med kungasonen, genom att lura henne ner i vattnet, för att sedan kliva upp på land och dra på sig hennes kläder som ett extra lager hud. Jag läste om hur kungasonen sattes att sova bredvid henne, men hur han aldrig fann ro. Det fanns detaljer i boken som fick det att vända sig i magen på mig:

”Hon kan icke vila på dun, ty hennes kropp kräver det hårda och det skeva. Hon lät bädda sin säng med vassa kvistar, ulltussar och skinnrester för att finna frid. Och när hon andades, fylldes huset av en stank som ingen vädring kunde rå på – lukten av det som legat dött i jorden för länge.”

Mina ögon tårades när jag såg farfars understrykning under ordet ”kvistar”. Han hade skrivit med blyerts bredvid: ”Hon är under golvplankorna nu. Jag hör henne bädda.”

Boken förklarade att Haccečædne inte bara vill ha en plats att bo på; hon vill ha en kropp att leva i. Hon söker efter det som är rent, det som ännu inte hunnit befläckas av världen. Njavičan förvandlades till en guldand i sagan, men min farfar hade skrivit en sista mening längst ner på sidan, en mening som fick mig att instinktivt lägga händerna över min gravida mage:

”Guldanden simmar i ditt blod nu, mitt barnbarn. Haccečædne väntar inte längre vid stranden. Hon väntar i vaggan.”

Jag slog igen boken med en smäll. Utanför fönstret, där den norrländska natten aldrig blir riktigt mörk, tyckte jag mig se en lång, gänglig skugga röra sig mellan stammarna. Den rörde sig inte som ett djur eller en människa. Just i den stunden kommer Olof in i huset och får mig att skrika till.

“Skrämde jag dig?”

“Ja, jag såg något utanför fönstret”

“Ja, jag var utanför fönstret älskling…”

“Nej, det var något annat, det var…”

Då lägger han märke till boken, men han säger inget om det utan säger bara att vi borde gå och lägga oss och att jag troligen bara är trött. Den natten vaknade jag av att sovrummet var iskallt. Olof sov tungt, men bredvid sängen stod Kotte och darrade så kraftigt att klorna klickade mot trägolvet. Från skogen kom ett ljud. Det var inte ett djur, och det var inte vinden. Det var en rytmisk, låg vaggvisa på ett språk jag inte förstod, men som ändå kändes bekant i märgen.

”Kom ut… lilla frö… kom till rötterna.”

Rösten var som raspande bark. Jag satte mig upp, och en ilning av ren skräck sköt genom kroppen när jag kände barnet sparka, hårdare och mer panikartat än någonsin förr. Jag väckte Olof med tårarna rinnande ner för kinderna och sa att något är fel med barnet.

Vi hoppar in i bilen direkt och kotte följer med, glad att bara komma därifrån tror jag. I bilen ska jag, stammande genom gråten, försöka förklara för Olof vad som hänt, men vad ska jag säga? att jag hört en röst från skogen kalla mig för “lilla frö”? Men jag säger sanningen, och lägger till att jag kände sparkar och att jag hade ont för att han inte skulle vända bilen och åka tillbaka. Vi åker en stund till närmaste akutmottagning. Där kollar en sjuksköterska om mig och tar ultraljud och allt ser ut som det ska, de konstaterar att jag troligen haft en mardröm. Efter ett särskilt dåligt förhållande jag varit i som ung har jag diagnosen posttraumatisk stress, och sjuksköterskan sa att det troligen var därför jag upplevt detta.

När vi åker tillbaka överväger jag att fråga Olof om vi kan åka hem, men vi måste rensa klart på tomten och jag vägrar låta någon annan göra det. Så när vi kommer fram till gården igen har solen gått upp, Olof uppmanar mig att sova en stund till, för barnets skull. Men jag vägrar, jag säger att jag vill bli klar med att rensa ur. Och trots min utmattning lyckas vi nästan tömma huset på alla farfars prylar och lägger till och med upp de flesta av flyttkartongerna på vinden. Men vi har fortfarande källaren kvar.

På kvällen går jag ner dit för att kolla hur mycket vi har kvar att göra innan vi äntligen kan åka hem. I källaren, bakom de gamla elskåpen, fanns små knyten av hår och torkat renkött instuckna i sprickorna i grunden. Offerpavor. Min farfar, elektrikern från Stockholm, hade försökt muta något som bodde under huset. Förutom de grejerna ligger det bara lådor med massor av sladdar och elektronik i källaren, återigen verkar farfar ha städat åt oss. Efter nattens händelser, börjar jag tänka på om han faktiskt har städat åt oss, han visste att han skulle dö. Men detta orkar jag inte ta tag i idag, jag är så otroligt trött så jag går genast in i gäststugan, tar på mig nattlinnet och kryper ner i sängen med Olof och kotte. Olof säger “Godnatt mina älsklingar”, kliar Kotte bakom örat, kysser mig och sist kysser han min mage. Och jag somnar tungt.

Under natten kommer dimman. Den vällde in från skogen som en levande varelse. Den här gången vaknade jag inte i sängen. Jag vaknade på gräsmattan utanför stugan, barfota i nattlinnet.

Dörren bakom mig var låst. Inifrån hörde jag Kotte skälla hysteriskt, men ljudet lät så långt bort. Framför mig, vid skogsbrynet, stod något. Det var långt och gängligt, täckt av mossa och gamla trasor som en gång varit koltmaterial. Ansiktet var bara en mörk hålighet, men ögonen glödde som glödande kol.

”Släktet ska återvända,” viskade varelsen. ”Det orena blodet ska tvättas bort. Barnet tillhör marken.”

Jag kramade min mage, förlamad av fasa. Marken under mina fötter började röra sig, som om rötter slingrade sig uppåt för att snärja mina vrister. I det ögonblicket kände jag en iskall hand på min axel.

Jag skrek och vände mig om. Det var Olof. Han hade lyckats bryta upp dörren, hans ansikte var askgrått och för första gången fanns något i hans blå ögon jag aldrig sett förut, han var helt skräckslagen.

”Vi åker nu,” viskade han. Vi lämnade allt. Kläderna, möblerna, farfars minnen. Vi kastade in en darrande Kotte i baksätet och rivstartade bilen. När vi backade ut från uppfarten lyste strålkastarna upp skogsbrynet en sista gång.

Där stod inte bara en varelse. Där stod dussintals. Skuggor av människor som skolan och staten försökt sudda ut, men som skogen tagit hand om. Och i mitten stod min farfar. Han såg inte fridfull ut längre. Hans ögon var tomma hål och han lyfte en hand i en vinkning som kändes som en förbannelse.

Vi körde hela natten, hela vägen ner till Sundsvall innan vi vågade stanna.

Nu sitter jag i vårt hus i Nacka igen. Olof är sig själv igen, men han tänder alla lampor så fort solen går ner. Han säger att det var en kollektiv psykos, orsakad av graviditetshormoner och gammal isolering.

Men jag vet bättre. Farfar dog inte av en hjärtinfarkt. Han öppnade dörren. Men hans varning såg till att vi slapp undan. Jag var länge rädd att de där från skogen, skulle lyckats ta mitt barn ändå. Att jag skulle föda en byting eller någonting värre. Men han ligger nu i spjälsängen i barnkammaren och sover fridfullt, jag vet att han är min och Olofs son och inte någonting annat. Han har Olofs turkos-grå ögon och mitt mörka hår. Och jag kommer aldrig låta något ta honom ifrån oss. Därför sålde vi huset i Arvidsjaur billigt, men för säkerhetens skull har jag lagt torkat renkött i golvspringorna i vår källare, ifall de skulle hitta oss.

Signaturmelodi

Vi hörde “De bortglömda samerna”, skriven av lyssnaren Isa Lindberg och uppläst av Petra Werner. Och därmed har Creepypodden räckt ut veckans hjälpande hand till er lyssnare, och förhoppningsvis kunnat uppnå sitt syfte att för en stund ge er en smula förhöjd puls. Vi hörs igen om två veckor, när vi återigen ska göra vårt bästa för den sakens skull.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.