Avsnitt 295: Som svald av väggarna

När jag var 17 år gammal så fick jag kontakt med en grabb på mitt gym. Jag gick fram till honom och sade att han var riktigt stark, och en inspiration, och han blev väldigt glad över komplimangen. Redan då blev vi polare. Han var 22 år gammal då och varje gång jag gick till gymmet så var han där. Vi snackade konstant under passen, nästan så att vi glömde träna, vi var verkligen som gjorda för att vara polare. Vi hade samma träningsfilosofi, lyssnade på samma musik – Limp Bizkit, Deftones och Slipknot.

Med tiden började vi träna tillsammans och blev verkligen tighta, men vi sade till varandra att vi inte skulle följa eller adda varandra på sociala medier, för vi båda tyckte att den relationen vi hade i gymmet var speciell på något sätt. Nästan som om det som hände på gymmet skulle stanna på gymmet. En dag när jag satt där och vänta på att min buss hem skulle gå så kom han in genom slussen. Vi snackade och lallade runt som vanligt.

Efter en stund kom jag in på att jag ville prova testosteron, och då berättade han för mig att han tidigare hade tagit en cykel, som man säger, men att det inte blivit något mer med det. Ungefär två veckor senare när jag kom in på gymmet så såg jag honom och gick fram och hälsade, och han såg så glad ut, som ett barn på julafton. Han sade: ”Gissa vad jag har gjort?”

Då förstod jag att han hade beställt testosteron. Han var skittaggad och jag blev smittad och också uppspelt. I slutet av passet, när han skulle dra, så gick han fram och sade:

”Samma tid imorgon, ben?”

“Det är klart”, sade jag och vi sade hejdå. Kort därpå åkte jag också hem.

Det är nu det börjar bli märkligt för samma natt drömde jag om honom. I drömmen så satt jag i gymmet på en maskin, och han satt bredvid på en bänk och pratade med mig, men han var konstig. Han såg äldre ut, han hade fått skägg, men också som att det var inte han egentligen. Typ som i en film, där en demon låtsas vara en person, så var det liksom. Han stakade sig när han pratade och betedde sig obehagligt, och han visste det och jag visste det, men han spelade normal och jag låtsades inte märka något av det.

Det blev morgon och jag vaknade och mindes drömmen starkt, och det kändes lite konstigt. Men jag struntade i den och satte mig på bussen på väg till gymmet för att hinna dit till tiden vi sagt.

När jag kom dit så kunde jag inte se honom någonstans, så jag väntade och väntade, men han dök inte upp. Jag började benpasset utan honom, och det slutade med att han inte dök upp alls. Dagarna gick och jag såg inte till honom mer. Jag tränade varje dag, olika tider, bara för att jag hoppades att han skulle komma in någon gång, men han syntes inte till någon enda gång.

Efter typ tre månader började jag leta efter honom. Jag sökte på hans namn på sociala medier men fick inte upp någonting, och jag gick in på följarlistan på hans jobbs Instagramkonto och skrollade igenom hela listan men kunde inte hitta honom. En dag gick jag till gymreceptionen och frågade efter honom, och om han sagt upp sitt medlemskap på gymmet. Receptionisten sade att de inte fick ge ut sådan information.

Nu två år senare är han fortfarande spårlöst borta, nästan som han aldrig existerat, utan förklaring. Vi var verkligen nära och hade en jargong som jag inte haft med någon annan. Jag undrar än idag vad som hände med honom.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Vännen på gymmet”, skriven av en anonym lyssnare och inläst av Simeon Hagerrot.

Ibland kommer nyheter som påminner om att samhället har en krypgrund. Alltså det utrymme som byggs in i en husgrund, som en sorts buffert mot kylan i marken, och vars enda funktion är att vara just ett tomrum. Om man ser krypgrunden som symbol för den mer eller mindre diskreta och dolda infrastrukturen som konstrueras för att en konstruktions utåtvända verksamhet ska kunna fungera återfinner vi den överallt: servicegångar i köpcentrum, gemensamhetstunnlar under storstäderna, kulvertar som sammanbinder stora anläggningar med varandra. Samhällets krypgrund, helt enkelt. Rum byggda för att glömmas bort. Grejen med sådana är att man kan försvinna i dem.

Inte egentligen spårlöst, naturligtvis, men praktiskt taget. Det blir en sorts Schrödingers katt: om man aldrig tittar i en krypgrund vet man inte vad som hamnat där genom åren. Och när man gör det kan man få hemska överraskningar. Det där är fundamentalt sant på ett sätt som gör att det ständigt lever kvar i vårt gemensamma undermedvetna, som vandringssägner och skrönor som sprids genom åren och med jämna mellanrum fylls med näring då de visar sig speglas av sanningen.

Till exempel berättade lokaltidningen Mitt i Stockholm nu i maj historien om ett groteskt fynd som tre sotare gjorde för 25 år sedan i den stora funkisbyggnaden Medborgarhuset på Södermalm. I mars 2001 skulle de in i ventilationen på femte våningen i det stora 30-talshuset, och när de skruvat upp luckan fann de ett varmluftstorkat lik. Polisen larmades och en utredning drogs igång. Efter ett par veckor kom ett tips från stadsdelsnämnden i Maria-Gamla stan, om en 45-årig missbrukare som av tidningen kallas Kent och som tydligen hade missat de senaste mötena han skulle kommit till. Det visade sig vara honom sotarna hittat.

Mitt i Stockholm gör en genuint god gärning när de i sin artikel väcker denna på så många sätt bortglömda mans minne till liv. “En av Sveriges första heroinister, fast i missbruk sedan drogen fick fäste i Sverige på 1970-talet”, skriver Mitt i Stockholm och citerar en socialsekreterade som jobbade med Kent och som berättar att han flyttades mellan fosterhem minst 17 gånger under uppväxten: “Det är horribelt hur han behandlades av myndigheterna under uppväxten.”
Varför han hamnat i ventilationen ovanför Pizza hut i Medborgarhuset förbli en smula oklart, för han hade en lägenhet på Slipgatan. Men utluften i ventilationen hade värmt och Kent hade haft med sig tandborste, sprutor och tidningar dit, och tydligen haft det som tillfällig sovplats. Sedan måste han ha råkat ta sig för långt in i schaktet och fallit ner en våning, rakt in i fläkttrumman. “Rättsläkare bedömde att de skador som fanns på kroppen orsakats av fläkthjulet i trumman. Dödsorsaken var blodförlust”, skriver Mitt i Stockholm, som om det inte var det absolut värsta sättet att dö på man hört talas om i hela sitt liv.

Kent var en snäll kille, säger socialsekreteraren till tidningen. Som också tagit reda på att den socialsekreterare som blev hans närmaste kontakt såg till att en dödsannons publicerades, med en diktrad av Erik Blomberg: I dina händers mjuka fågelbo min oro somnar, allt är ro.

Som sagt, sådana där nyheter kommer igen då och då. I Uppsala minns många fortfarande den man som hittades död i en ventilationstrumma på universitetets studentnation Västgöta 1987, och som också befanns ha ett tragiskt öde: han hade försökt göra inbrott via skorstenen men fastnat och hittades i fosterställning. Där hade han suttit i nästan ett år, anmäld försvunnen som han var vid midsommartid 1986. Och i november 2019 kom en förfärlig nyhet från Sydney, där en 71-årig man hade försvunnit vid ett besök i ett köpcentrum. Mannen befann sig i ett tidigt stadium av demens, och hade råkat förvirra sig in i en nödutgång som ledde till ett långt nät av servicegångar. Hans fru hade anmält honom försvunnen men polisen hade inte tittat på övervakningskamerafilmerna, och därför missat honom. När en underhållstekniker påträffade 71-åringen död, halvstående på knä framför en stol som om han suttit på den och sedan vid någon tidpunkt till hälften fallit av den, hade han varit borta i tre veckor.

Och i en vidgad bemärkelse var det väl även så som den anonyma lyssnare vi först hörde ifrån i avsnittet, som fått en ny kompis på gymmet, förlorade honom. Plötsligt hade en dörr öppnats, vännen gått in, och så var han försvunnen. Det är inte alltid man får svaret på vad som hänt då, som lyssnaren fått erfara. Frågan är vad som är värst: vissheten om vilket ens väns öde blev, eller ovissheten och de fria fantasierna som följer i dess ställe?

Sådana här historier finns det oräkneliga, naturligtvis, och inte sällan dyker de upp i Creepypoddens inkorg. En vi ska höra nu kommer från lyssnaren Christian, och utspelar sig i innerväggar som kommer en betydligt närmare än i Medborgarhuset eller ett köpcentrum. Vi ska höra Fred Andersson läsa “Husbilen”:

När vi i min familj, tidigt 2020, började planera vår semester den sommaren var vi egentligen helt inställda på ett par veckor i Thailand eller kanske Grekland. Men sedan kom pandemin, och alla planer gick i stöpet. Det fick bli “hemester” istället, och det var egentligen inte så farligt. För jag har faktiskt alltid velat ha en husbil.

Det är något tilltalande med ett motordrivet hus på hjul som man hela tiden kan dra vidare med under drägliga omständigheter. Värme när det är kallt, alltid en skön säng att sova i, och ett kök där man kan laga riktig mat.

Jag lade fram min dröm och min fru visade sig inte vara lika entusiastisk. Hon tyckte det var för dyrt för något man bara använde någon vecka om året, och att det inte kallas PRO-container och pensionärstermos för inte. Ingenting för barnfamiljen, helt enkelt.

Jag såg mig utmanad att lyckas övertala henne. En kväll lade jag mig i soffan och började leta igenom begagnatsajterna på jakt efter den billigaste men bästa husbilen. Mindre skador eller mekaniska fel skulle jag själv kunna fixa. Så pass händig är jag ändå.

Så hittade jag annonsen märkt “Husbilsobjekt”, vilket var en märklig formulering, men den visade sig gömma ett fynd. Här fanns en husbil i befintligt skick, såld av någon vars far hade köpt den nytillverkad för rätt många år sedan. Det fanns lite elproblem som behövde fixas, men den hade stått inomhus varje vinter och varit väl omhändertagen. Besiktningen var felfri.

Den var inte lastgammal och priset var helt klart i objektsklass så jag tänkte på vinst eller förlust att jag kastade iväg ett skambud och hoppades att säljaren skulle nappa.

“Släpper du den för 50 000 så kommer jag och hämtar den imorgon,” skrev jag.

Det tog en kvart ungefär innan svaret kom.

“Om du lovar att aldrig höra av dig om eventuella fel eller andra klagomål framöver, samt gör en snabb och smidig affär så kan jag gå med på 50 imorgon.”

Yes! Bara ett tomt skal av en sådan husbil är värd mer än 50 000, tänkte jag. Men hur berättar jag det här för min fru? Nå, lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Och blir jag utkastad så har jag i alla fall tak över huvudet. Tar jag pengen från mitt eget sparkonto så belastar det inte vår gemensamma semesterkassa heller.

Morgonen efter ringde jag chefen och frågade ifall det gick bra att kompa ut en övertidsdag, och han svarade att han ändå hade funderat på att tvinga mig till det snart då jag börjar ha lite väl mycket i saldot. Så jag packade ihop lite saker jag behövde ha med mig och hoppade ombord på bussen som skulle ta mig de 25 milen till den mellanstora staden där husbilen fanns.

Det kändes lite busigt när jag smet iväg, som att jag var på väg ut på ett hemligt uppdrag, men lite dåligt samvete fick jag förstås för att jag dolde det hela för min fru och familjen. Men det borde nog ordna sig, tänkte jag. Jag ringer och berättar när jag är på väg hem så får hon tid att smälta det innan jag är hemma.

Väl framme på busstationen i den mellanstora staden så ringde jag säljaren. Jag hade väl någon initial tanke på att han skulle komma och möta upp mig, men istället fick jag en adress, tydligen i förväntan att jag skulle ta mig dit själv. Artig som man är så ifrågasatte jag inte detta utan ordnade en taxi och åkte till adressen.

Jag fann mig i ett villaområde. Jag såg mig omkring och hittade ingenting annat än sådant som finns i tusentals villaområden Sverige över: likadana hus som överallt, studsmattor, cyklar och trädgårdspaviljonger. Och där på en av gårdarna så stod den, husbilen, min blivande husbil.

Den var jättefin och kändes fräsch och bra, den startade direkt och spann jättefint. Inredningen i den var i gott skick men lite lösplockad på sina ställen och mannen förklarade att hans far ofta var och donade och ordnade grejer men att han hastigt gått bort så han hade ingen egentlig aning om varför inredningen var lite lösplockad. Jag vågade inte fråga mer om det. Självklart så kändes det lite coronarelaterat men jag tänkte att jag fick väl skrubba ur den lite extra.

Det blev en snabb affär och jag kände att jag hade gjort världens klipp. Mannen såg även han lättad ut och det syntes att han verkligen inte hade haft något intresse överhuvudtaget av att ha nån husbil utan bara velat sälja bort den.

Pengar och husbil skiftade ägare och papper skrevs och jag påbörjade min resa hemåt och ringde förstås min fru som faktiskt inte blev arg, däremot väldigt skeptisk till att jag skulle ha gjort någon vidare bra affär.

“Har du rådfrågat någon kunnig om husbilar?”, “Har du kollat så det inte är fuktskador, kanske mögel?” och “Köpte du första husbilen du tittade på?”, ja, så lät några av hennes frågor.

Jag försäkrade att den kändes bra och att jag verkligen inte kunde ha gjort en bättre affär.

“Den är nog säkert värd fyra gånger vad jag hade gett för den”, drog jag till med.

Jag var i vart fall hemma lagom till middagstid och fick presentera familjen för den nya husbilen.

Frun och våra två döttrar fick stå ute och titta när jag kom körandes, och jag kunde se hur överraskad min fru blev över att det faktiskt inte var något skogsvrak.

Efter att jag parkerat och tänt upp innerbelysningen så fick familjen komma in. Min fru tittade ivrigt genom luckorna för att se vad som följde med allt mest och flickorna stod i dörren och såg lite blyga ut vilket inte riktigt var likt dem.

Vi gick in i huset igen och åt middag, då frågade jag vid middagsbordet om inte husbilen var fin? Och det tyckte flickorna. Sonen som bara tittat ut genom fönstret, upptagen av sitt tv-spel som han varit, tyckte väl att “den såg okej ut”. Till skillnad från hur det låter måste det faktiskt ses som ett rätt bra betyg.

Så då sa jag, båtar brukar ju oftast ha ett namn, vad ska husbilen heta tycker ni? Då svarade den äldre av flickorna som är fyra år:

“Hon har redan ett namn. Agneta.”

Det kom lite oväntat, men det lät väldigt kul, så ja, varför inte? Då säger den yngre av flickorna, treåringen: “Den ledsna mannen är blå.”

Då, när det hände, stack det inte ut och jag vet egentligen inte varför jag lade det på minnet. Treåringar säger ofta helt oväntade saker utan koppling till samtalsämnet. Jag svarade helt enkelt, jaha, och undrade vilken färg jag hade. “Rosa”, flinade treåringen.

Dagen efter var det lördag och då tänkte jag att jag skulle se över mitt fynd lite närmare. Jag ringde en kompis som är prylsamlare och bad att få låna en fuktmätare och han kom över med den. Vi gick igenom alla möjliga skrymslen och vrår och testade väggar och tak och golv och husbilen verkar torr och fin. Under ena sitsen bak däremot hittade jag en blå nitrilhandske och en öppnad vit och semi-genomskinlig plastförpackning till något utan text på. Även instruktionsbladet till värmepannan låg där under. Den var täckt av anteckningar i en svårläslig handstil och jag lade den ifrån mig och tänkte att jag skulle titta närmare på den sedan.

Vi konstaterade att gasolvarnaren var stendöd och att något verkar vara fel på läslampan som sitter över ena sittgruppen för den tycks leva sitt eget lilla liv. Men det var också de enda felen. Jag körde och köpte en ny gasvarnare och en spray för att leta läckage på gasanläggningen.

När jag lite senare påbörjade bytet så såg jag att sladden till varnaren var avklippt, så jag skarvade ihop den och vips började den fungera igen. Det var lite konstigt, tänkte jag. Den kanske varit defekt och varnat för läckage tills någon blivit less?

Jag gick ut och vred på gaskranen på gasolflaskan och det började tjuta och pipa nästan på en gång, så jag vred snabbt av den igen. Fick vädra ut ett bra tag innan det blev tyst igen. Tydligen hade inte det varit problemet. Jag fick börja felsöka. Jag följde slangar och rör bak till spisen och kylen, där allt såg ok ut, och satte sedan ihop inredningen igen.

Sedan tittade jag där inredningen satt löst på andra sidan och lyfte loss lite paneler ur den och där dolde sig värmepannan. Där satt en gasledning helt bortskruvad och låg öppen. Jag skruvade ihop den där den skulle sitta men tänkte att det här nog var bäst att en expert tittade närmare på. Men sommaren var ju lång och värmen skulle inte behövas på flera månader så jag stängde tills vidare av kranen till just värmen, och gick sedan ut och vred på gaskranen igen. Den här gången var varnaren tyst. Jag sprayade alla rör och ledningar men hittade inga läckage.

Veckan efter lyckades jag boka tid för att låta besikta husbilen och den gick igenom helt utan anmärkning. Även gasolsystemet gick igenom täthetskontrollen.

Följande helg blev det dags att åka ut och prova sova i “Agneta”. Barnen fick åka till min frus föräldrar och vi for till en sjö i närheten för att övernatta.

Allt gick bra och vi bäddade ner oss för kvällen och låg för att somna. Allt var knäpptyst och vi hade det ganska mysigt. Det enda man kunde höra var klockan på instrumentpanelen som klickade tyst. Men då sa min fru:

“Vad är det där andra missljudet man hör?”

Hon beskrev ett lätt väsande ljud, och jag spände öronen och hörde det jag med. Det var faktiskt något som lät, ungefär som när någon lite snorig andades genom näsan. Jag låg där och lyssnade och precis då tändes den där läslampan. Min fru ropade till och jag skrattade lite för jag hade ju sett det förut. Jag lugnade henne och klev upp och släckte den.

Ungefär en halvtimme gick och vi låg båda två vakna. Jag, och säkert även hon, funderade på varifrån det snörvlande ljudet kom. Kunde det vara gasen, trots allt? Eller var det elfelet? Jag blev orolig att det kunde vara någon typ av kortslutning.

Då sa min fru:

“Det låter nästan som snyftningar.”

Jag skrattade till.

“Ja, det kanske är den ledsna mannen.”

Vips, då tändes lampan igen. Min fru blev märkbart skrämd. Hon sade att “det där var INTE kul!” Själv skrattade jag igen.

“Snacka om otur, vi har köpt världens enda husbil som drabbats av covid-19.”

Min fru tyckte inte skämtet var roligt. Jag klev upp igen, plockade glödlampan ur läslampan, och när jag kom och lade mig igen somnade jag ganska snart.

När jag vaknade morgonen därpå så lyste den andra läslampan istället. Det måste bero på något relä eller så, tänkte jag. Vi packade i alla fall ihop och åkte hem.

Den kvällen hos mina svärföräldrar, när vi hämtade barnen, så berättade vi om vår övernattning i husbilen och om läslampan och det snörvlande ljudet. Alla tyckte det var lite konstigt, särskilt min styvfar som pysslat mycket med bilar och inte kunde förstå var felet skulle kunna ligga. Men stämningen förändrades helt när fyraåringen, som dittills inte alls varit med i samtalet, inflikade:

“Den ledsna mannen tycker inte om när det blir mörkt.”

Jag frågade henne vem som hade sagt det, och hon svarade:

“Det har den ledsna mannen sagt. Det är hans husbil.”

Lite senare när flickorna satt och lekte tebjudning på golvet så hörde jag fyraåringen berätta för treåringen om den ledsna mannen.

“Han var så otroligt ledsen att han släppte ut gasen och somnade, men han är fortfarande ledsen och rädd.”

Jag tittade på min fru som även hon hört vad barnen pratat om. Självklart kände hon till allt med gasolen och varnaren, för jag hade stolt berättat om allt jobb jag hade gjort, och även om det mystiska som säljaren sagt om att inte höra av sig med klagomål. Jag kunde se i hennes blick att pusselbitarna föll på plats för henne samtidigt som de gjorde det för mig.

Kanske hade jag ändå lyckats övertyga mig om att det bara var barnsnack, och att vi inte skulle ta det på allvar, om jag inte hade tittat närmare på husbilens motor dagen därpå. För då hittade jag ett hjärta och texten “Agneta” i skrivstil, skrivet med svart pinstripe och täckt av ett lager klarlack, längst nere på husbilens motorhuv, just ovanför grillen. Det var nog droppen. Min fyraåring som föreslagit namnet “Agneta” kunde inte läsa, såvitt jag visste. Hur hade namnet kommit upp i hennes huvud?

Jag kom att tänka på instruktionsbladet till värmepannan, som jag hittat under sätet. Det hade varit anteckningar på det, som jag inte brytt mig om att försöka läsa när jag hittade det. Nu gick jag in och letade upp det, och läste igenom vad som visade sig vara minnesanteckningar om vilka inställningar den förre ägaren gjort.

Fram till en kort mening, allra längst ner på pappret. Jag läste den flera gånger för att vara säker på att jag tolkat den rätt.

“Förlåt mig, jag orkar inte mer”, stod det.

Det blev inte mycket campat i den där husbilen i somras. Nu har hösten kommit, och vintern är på antågande. Den har bara stått på vår parkering, tom och oanvänd. Min fru vägrar låta barnen gå nära den, och vill helst inte själv se den. Jag kan förstå henne. Ibland när jag tittar in genom dess fönster ser jag att läslampa över sittgruppen är släckt, och ibland är den tänd.

Jag antar att jag måste försöka sälja henne vidare nu, “Agneta”, den ledsne mannens husbil.

Vi hörde Fred Andersson läsa lyssnaren Christians historia “Husbilen”.

På temat finns det en liten nyhet att dela med sig av, betydelsefull åtminstone för den lilla skaran som likt mig intresserat sig för den brittiska Franklinexpeditionen som 1845 gav sig iväg mot den kanadensiska arktiska skärgården för att hitta den mytomspunna Nordvästpassagen mellan Atlanten och Stilla havet. Franklinexpeditionens två skepp och dess 128 besättningsmän försvann spårlöst, och vad som egentligen hände har i grund och botten förblivit ett mysterium. Rester och kvarlevor från männen, som tydligen vid något tillfälle hade lämnat sina fartyg och försökt rädda sig tillbaka till civilisationen genom att fotvandra söderut, hittades redan på 1850-talet och de två skeppsvraken av expeditionens fartyg HMS Erebus och HMS Terror hittades sensationellt 2014 och 2016, men förutom några handskrivna meddelanden av mer eller mindre svårtydd art finns inga vittnesmål från den sista tiden ombord. Och individuella livsöden vet vi än mindre om.

Fram till nu i maj, då nyheten offentliggjordes att fyra av skeletten som genom åren återfunnits nu med modern DNA-teknik kunnat knytas till identiteter. Plötsligt har vi namn att knyta till de bleknade ben som upptäcktes bland gamla konservburkar och ståtliga uniformsrester på den karga ön King Williams land. På så vis kan ändå de som försvunnit in i historiens krypgrund plötsligt, hundratals år efteråt, komma fram och presentera sig igen. Det är något av en upprättelse, sen men välkommen.

Vi återvänder i avsnittets sista historia till frågan om det är bäst att försvinna utan att lämna några svar efter sig, eller att få vittna om hur fruktansvärt ens öde varit. Vi ska höra en klassiker: “Rösten i natten”, skriven 1907 av William Hope Hodgson. Den läses av Ludvig Josephson.

Vi låg i kav lugnt vatten i norra Stilla havet en mörk och stjärnlös natt. Vilken vår exakta position var vet jag inte, solen hade knappt synts till under hela den senaste utmattande veckan, den hade varit skymd av en tunn dimma som hade legat som en filt över oss i höjd ungefär med masttopparna. Ibland sjönk den ned och lade sig över vattenytan och då såg det ut att vara täckt av spindelväv.

Sedan vi kommit in i ett kvävande stiltje hade vi surrat fast rorkulten, och jag var den ende på däck. Besättningen, två karlar och en gosse, låg och sov i sitt förliga kyffe, medan Will – befälhavaren på vår lilla skuta och därtill min gamla vän – låg akterut i sin koj på babordssidan av den lilla kajutan.

Plötsligt hördes från någonstans i mörkret som omgav oss ett rop.

“Skonare, ohoj!”

Ropet kom så oväntat att jag inte genast svarade, så häpen blev jag. Det ljöd på nytt – en röst, märkligt sträv och nästan omänsklig, som ropade någonstans ute på det mörka havet, bort på vår babords låring:

“Skonare, ohoj!”

”Hallå där!” ropade jag, sedan jag hunnit samla mig något. ”Vem är ni? Vad är det ni vill?”

”Ni behöver inte vara rädd,” svarade den besynnerliga rösten, som väl hade lagt märke till spåren av osäkerhet i min ton. ”Jag är bara en gammal… man.”

Pausen lät underlig, men först långt senare kom jag att tänka på den som betydelsefull.

”Varför kommer ni då inte fram intill oss?” frågade jag, en smula snäsigt; för jag tyckte inte om att han antydde att jag tillåtit mig bli uppskrämd.

”Jag–jag–kan inte. Det vore inte säkert. Jag…” Rösten brast, och det blev tyst.

”Hur menar ni?” frågade jag, allt mer förbluffad. ”Vad är det som inte är säkert? Var är ni?”

Jag lyssnade en stund, men fick inget svar. Så kom en plötslig, obestämd misstanke över mig, jag visste inte riktigt på vad, och jag gick hastigt bort till nakterhuset och tog ut den brinnande lampan. Samtidigt stampade jag med hälen i däcket för att väcka Will. Strax därpå var jag tillbaka vid relingen och lät den gula ljuskäglan falla ut över den stilla väldighet som bredde sig ut bortom skutans skans.

När jag gjorde detta hörde jag ett svagt, kvävt utrop och därefter ljudet av plaskande vatten, som om någon tvärt doppat ner sina åror. Dock kan jag inte med visshet säga att jag såg något; snarast tycktes det mig som om det, i samma ögonblick ljuset först slog ut, funnits något där ute på vattnet, som nu inte längre var där.

”Hallå där!” ropade jag. ”Vad är det här för trams?”

Men det enda som hördes var de diffusa ljuden av en båt som roddes iväg ut i natten.

Då hörde jag Wills röst från akter:

”Vad står på, George?”

”Kom hit!” sade jag.

”Vad är det?”, frågade han och kom tvärs över däcket.

Jag berättade för honom om den besynnerliga händelsen. Han ställde flera frågor; sedan, efter ett ögonblicks tystnad, lyfte han händerna till munnen och ropade:

”Roddbåt, ohoj!”

Från långt därute hördes en svag röst svara, och min kamrat upprepade sitt rop. Efter en kort tystnad växte så ett dovt ljud av årtag, varpå Will ånyo gav sitt rop.

Denna gång kom ett hörbart svar: ”Ta bort lyktan.”

”Det ska jag ta mig tusan inte göra”, mumlade jag, men Will sade åt mig att göra som rösten bett, och jag sköt ned lampan under relingen.

”Kom närmare,” sade han, och årslagen fortsatte. När de tycktes vara ett halvt dussin famnar bort tystnade de åter.

”Kom längs sidan!” utbrast Will. ”Här ombord finns ingenting att vara rädd för.”

”Lova att ni inte lyfter fram lyktan?”

”Men vad är det med er”, skrek jag, ”att ni är så infernaliskt rädd för ljuset?”

”Därför att—” började rösten och tvärstannade.

”Därför att vad?”, bet jag av.

Will lade handen på min skuldra. ”Tig ett ögonblick, gamle vän”, sade han lågt. ”Låt mig ta honom.”

Han lutade sig längre ut över relingen.

”Hör nu, min vän”, sade han, ”det här är en rätt besynnerlig sak, att ni närmar er oss på det här sättet, mitt ute på det förbaskade Stilla havet. Hur ska vi kunna veta vad ni är för en? Ni säger att ni är ensam. Hur ska vi kunna veta det, om vi inte får oss en glimt av er – nå? Och vad har ni egentligen emot ljuset?”

När han slutat hörde jag årorna igen, och så kom rösten; men nu på längre håll och den lät så oändligt hopplös och beklämmande.

”Jag beklagar – beklagar! Jag skulle inte ha besvärat er, om det inte vore för att jag är hungrig, och… det är hon också.”

Rösten dog bort, och bara ljudet av årorna, som nu doppades ned oregelbundet, bar sig till oss.

”Stanna!”, utropade Will. ”Jag vill inte jaga bort er. Kom tillbaka! Vi håller ljuset dolt om ni inte tål det.”

Han vände sig mot mig och viskade:

”Det är en förbannat underlig sits, det här; men jag tycker inte att det verkar finnas något att vara rädd för.”

Hans tonfall var frågande, och jag svarade:

”Nej, jag tror den stackars saten är en skeppsbruten som tappat förståndet.”

Ljudet av årorna kom närmare.

”Stoppa tillbaka lampan i nakterhuset”, sade Will, sedan lutade han sig över relingen och lyssnade. Jag satte tillbaka lampan och kom tillbaka till hans sida. Årtagen upphörde på ett tiotal meters avstånd.

”Vill ni inte komma längs sidan nu?” frågade Will med stilla röst. ”Jag har låtit ställa tillbaka lampan.”

”Jag–jag kan inte,” svarade rösten. ”Jag vågar inte komma närmare. Jag vågar inte ens betala er för… för provianten.”

”Det må så vara”, sade Will och blev tyst i ett ögonblick. ”Ni får ta så mycket käk ni kan få med er…” Han hejdade sig åter, som för att vänta ut svaret.

”Ni är mycket goda!” utbrast rösten. ”Må Gud, som vet och förstår allt, belöna er…” Den blev hes och brast.

”Hon – den där kvinnan du nämnde?” sade Will. ”Är hon…?”

”Jag har lämnat henne kvar på ön”, svarade rösten.

”Vilken ö?” sköt jag in.

”Jag vet inte vad den heter,” svarade rösten. ”Jag skulle önska att Gud…” Den avbröt sig lika hastigt som förut.

”Kunde vi inte skicka en båt efter henne?” frågade Will med mjuk ton.

”Nej!” sade rösten, med överraskande eftertryck. ”Gud, nej!” Det blev tyst ett ögonblick, sedan tillade den, och lät då ömklig och självförebrående.

”Det var på grund av vår nöd jag alls vågade… därför att hennes kval plågade mig.”

”Ah, jag är allt bra glömsk!” utbrast Will. ”Vänta ett ögonblick, vem ni än är, så ska jag genast hämta upp maten åt er.”

Efter ett par minuter var han tillbaka, med armarna fulla av diverse ätbart. Han blev stående vid relingen.

”Kan ni inte komma längs sidan och ta emot den?” frågade han.

”Nej – jag vågar inte,” svarade rösten, och det föreföll mig som om jag i dess ton nu anade en ton av återhållen lust – som om ägaren med en stor ansträngning höll sig stången. Då gick det upp för mig, som i ett blixtrande ögonblick, att den stackars gamle därute i mörkret verkligen var i stor hungersnöd och hade kunnat gå över lik för maten Will skulle ge honom; och ändå, av någon ofattlig skräck, avstod från att störta fram till sidan av vår skonare för att ta emot den. Och med denna visshet kom också insikten att den osynlige inte var vansinnig, utan med ett klart förstånd ställts inför någon outhärdlig plåga.

”Förbannat också, Will!” sade jag, gripen av många känslor, av vilka en väldig medkänsla var den främsta. ”Hämta en låda. Vi måste lägga i käket och släppa ner den i sjön åt honom.”

Så gjorde vi, och vi stötte bort lådan från fartyget, ut i mörkret, med hjälp av en båtshake. Efter en minut kom ett svagt rop från den osynlige, och vi förstod att han fått tag i lådan.

En liten stund senare ropade han farväl till oss, och gav oss en sådan innerlig välsignelse att jag är säker på att den med detsamma gjorde oss till bättre människor. Därefter, utan vidare omsvep, hörde vi årorna ta fatt i mörkret.

”Det gick undan”, anmärkte Will, möjligen en aning förnärmad.

”Vänta och se”, svarade jag. ”Jag kan inte tänka mig att han är borta för gott. Han måste ha varit i bittert behov av den där maten.”

”Han och hans kvinna”, mumlade Will. Han teg ett ögonblick, sedan fortsatte han:

”Det här är det besynnerligaste jag har har varit med om under alla år jag varit ute på sjön.”

”Ja”, svarade jag och föll i grubbel.

Och så gick tiden – en timme, och så en till – men Will stannade kvar uppe på däck tillsammans med mig; för den sällsamma upplevelsen och förhoppningen att få klarhet i vad som pågick hade slagit all lust till sömn ur honom.

Den tredje timmen var till tre fjärdedelar gången när vi åter hörde ljudet av åror över det tysta havet.

”Lyssna!” sade Will, med dämpad upphetsning i rösten.

”Han kommer tillbaka, precis som jag trodde”, mumlade jag.

Årtagen kom närmare, och jag lade märke till att slagen nu var fastare och uthålligare. Maten hade varit välbehövlig.

Ljudet stannade upp en liten bit ut på vår låring, och den besynnerliga rösten kom nådde oss åter ur mörkret:

”Skonare, ahoj!”

“Är det ni igen?”, frågade Will.

“Ja”, svarade rösten. “Jag ber om ursäkt att jag så plötsligt avvek, men – men jag var i stor nöd.”

“Och kvinnan?”, frågade Will.

“Min– min kvinnas världsliga oro är nu stillad. Den kommer vara än mer stillad snart, däruppe. I himmelriket.”

Will började formulera ett svar, med förbryllad röst, men kom av sig och tystnade tvärt. Själv sade jag ingenting. Jag förundrades över de egendomliga pauserna den osynlige gjorde och bortom min undran kvarstod den djupaste medkänslan.

Rösten fortsatte:

”Vi – hon och jag – har talat, medan vi delade frukten av Guds och er godhet…”

Will bröt in, men utan någon riktning. Rösten fortsatte.

”Jag ber er att inte… inte förringa den gärning av kristlig barmhärtighet ni gjort denna natt”, sade rösten. ”Var viss om att den inte har undgått Hans ögon.”

Rösten tystnade, och en hel minut förflöt. Sedan kom den åter:

”Vi har talat med varandra om det som… som har drabbat oss. Vi hade tänkt lämna denna värld utan att för någon berätta om den fasa som kommit att förändra… att ända… våra liv. Men hon står med mig i tron att nattens händelser avslöjar en särskild försyn, och att det är Guds vilja att vi berättar för er allt vi har utstått sedan… sedan…”

”Ja?” sade Will mjukt.

“Sedan Albatross förliste.”

“Aha!”, utropade jag oavsiktligt. “Hon lättade ankar i Newcastle för nätta halvåret sedan och satte kurs mot San Fransisco, men har inte hörts av sedan dess.”

“Just hon”, svarade rösten. ”Men några grader norr om linjen råkade hon ut för en förfärlig storm som rev hennes master av henne. När det dagades visade det sig att hon läckte svårt och när sedan den stiltje som ännu råder inträdde tog sjömännen till båtarna och lämnade… lämnade en ung kvinna – min fästmö – och mig kvar på den sjunkande skutan.”

”Vi befann oss nere under däck och höll på att samla ihop några av våra tillhörigheter när de gav sig av. De var helt ifrån sig av skräck, och när vi kom upp på däck såg vi dem bara som silhuetter långt borta vid horisonten. Ändå tappade vi inte modet, utan tog itu med att bygga en liten flotte. Vi lastade den med allt vi kunde bära – däribland ett förråd av vatten och lite skeppsskorpor. Sedan, då fartyget stod mycket djupt i vattnet, tog vi oss över på flotten och sköt ifrån.”

”Det var först senare jag lade märke till att vi tycktes ha kommit in i någon ström eller tidvattenrörelse som förde oss på diagonalen bort från fartyget, så att hennes skrov, efter tre timmar enligt min klocka, försvann för vår syn, medan de brutna masterna dröjde sig kvar något längre. Framåt kvällen blev det disigt, och förblev så genom natten. Nästa dag låg dimman ännu omkring oss, medan vädret var fortsatt lugnt.”

”I fyra dygn drev vi genom denna märkliga dimma, tills, på den fjärde dagens kväll, ett brus av bränningar nådde oss från någonstans långt borta. Småningom blev det tydligare och något efter midnatt tycktes det ljuda på ömse sidor, inte särskilt långt borta. Flotten höjdes flera gånger av dyningarna, och så befann vi oss plötsligt i lugnt vatten, med bränningarnas dån bakom oss.”

”När morgonen kom upptäckte vi att vi befann oss i något slags stor lagun; men det fäste vi inte avseende vid just då, för strax framför oss, genom den böljande dimman, tornade skrovet upp sig av ett stort segelfartyg. Tillsamman föll vi på knä och tackade Gud, för vi trodde att våra umbäranden därmed var över. Vi hade mycket kvar att lära.”

”Flotten drev närmare fartyget, och vi ropade åt dem ombord att hjälpa oss upp, men ingen svarade. Efter en stund stötte flotten mot skrovet, och när jag fick syn på ett tåg som hängde ner grep jag tag i det och började klättra. Det visade sig besvärligare än anat att klättra upp, därför att en slags grå, lavlik svamp hade slagit sig på repet och fläckade fartygets sida i sjukliga, livlöst bleka partier.”

”Jag kom upp till relingen och kravlade över den, upp på däck. Där såg jag att det var till stora delar täckt av de gråa massorna av svamp, som på sina ställen reste sig i flera fot höga pelare; men just då brydde jag mig mindre om detta än om chansen att finna någon levade människa kvar ombord. Jag ropade, men inget svar kom. Då gick jag till dörren under halvdäcket. Jag öppnade den och kikade in. En tung, instängd unkenhet slog emot mig, och jag insåg direkt att inget levande fanns där inne. Med den insikten slog jag hastigt igen dörren, för jag kände mig plötsligt mycket ensam.”

”Jag gick tillbaka till relingen där jag klättrat upp. Min… min käresta satt ännu stilla kvar på flotten. När hon såg mig titta ner ropade hon upp och frågade om det fanns några människor ombord på skeppet. Jag svarade att fartyget såg ut att ha legat övergivet länge, men att om hon bara ville vänta en stund skulle jag se om det fanns någon slags lejdare så att hon kunde ta sig upp på däck. Sedan skulle vi tillsammans gå igenom fartyget. En liten stund senare fann jag, på motsatta sidan av däcket, en repstege. Jag bar den över, och en minut därefter stod hon vid min sida.”

”Tillsammans gick vi igenom kajutor och utrymmen i den aktra delen av skeppet, men ingenstans fanns minsta tecken på liv. Här och var inne i hytterna stötte vi på enstaka fläckar av den där egendomliga svampen; men den, sade min käresta, skulle nog gå att skura bort.

”Till slut, sedan vi försäkrat oss om att den aktra delen av fartyget var tom, tog vi oss försiktigt fram mot fören, mellan de fula, grå pelarna av den märkliga växtbildningen; och här gjorde vi en ytterligare genomsökning, som övertygade oss om att det verkligen inte fanns någon annan ombord än vi.”

”När detta nu stod bortom allt tvivel gick vi tillbaka till aktern och började göra det så bekvämt för oss som omständigheterna tillät. Tillsammans röjde vi ur och skurade två av hytterna, och därefter såg jag efter om det fanns något ätbart på skeppet. Det visade sig snart att så var fallet, och jag tackade Gud i mitt hjärta för Hans godhet. Därtill fann jag färskvattenpumpen och när jag fått den i ordning visade sig vattnet vara drickbart, om än något obehagligt i smaken.”

”I flera dagar stannade vi kvar ombord, utan att göra något försök att ta oss iland. Vi hade fullt upp med att göra stället beboeligt. Men redan då började vi förstå att vårt läge inte var så gott som vi aningslöst trott; för även om vi, som första åtgärd, skrapade bort de där underliga fläckarna av svamp som satt här och där på golv och väggar i hytterna och i salongen, så växte de alla ut nästan till sin fulla storlek igen inom ett dygn. Det gjorde oss inte bara modfällda, utan fyllde oss också med en vag oro.”

”Ändå ville vi inte erkänna oss besegrade, utan tog på nytt itu med arbetet och nöjde oss inte längre med att skrapa bort svampen, utan dränkte också ställena där den suttit i karbolsyra, av vilket jag hade funnit en dunk i skafferiet. Men vid veckans slut hade svampen kommit tillbaka med full kraft, och dessutom spritt sig till andra ställen, som om vårt petande i den låtit dess frön färdas vidare.”

”På den sjunde morgonen vaknade min käresta av att en liten fläck av den växte på hennes kudde, alldeles nära ansiktet. Då kom hon rusande till mig så snart hon fått kläderna på sig. Själv stod jag i kabyssen och gjorde upp eld för frukost.”

”’Kom hit, John’, sade hon och förde mig akterut. När jag fick se fläcken på hennes kudde ryste jag, och där och då beslöt vi att lämna skeppet och se om vi inte kunde få det mindre illa ställt för oss i land.

”Hastigt samlade vi ihop våra få ägodelar, och till och med bland dem märkte jag att svampen varit framme, för på en av hennes sjalar hade en liten fläck av den börjat växa fram ute vid kanten. Jag kastade hela sjalen överbord utan att säga något till henne.”

”Flotten låg ännu kvar vid skeppssidan, men den var alltför klumpig att styra. Men akteröver på skutan hängde en jolle som jag hissade ned och med den rodde jag in oss till land. Men ju närmare vi kom, desto tydligare blev det för mig att den vidriga svamp, som drivit oss från skeppet, här frodades än mer. På sina håll reste den sig i fasansfulla, jättelika högar, som nästan tycktes darra som av ett inre liv när vinden drog över dem. Här och var tog de formen av väldiga fingrar, på andra platser bredde den ut sig slät, låg och förrädiskt jämn. På enstaka ställen framträdde svampen som groteska dvärgträd, besynnerligt krokiga och förvridna – alltihop vedervärdigt konvulserande emellanåt.”

Till en början föreföll det oss som om inte en enda del av stranden var fri från dessa massor av ohygglig, lavliknande påväxt; men där tog vi miste. Lite senare, när vi följde kusten på visst avstånd, fick vi syn på en slät, vit fläck som såg ut att bestå av fin sand, och där gick vi i land. Det var inte sand. Vad det var vet jag inte. Allt jag kunnat iaktta är att på detta underlag vill svampen inte växa, medan det överallt annars – utom där denna sandlika jord märkligt nog löper som gångar genom svampödemarken – inte finns något annat än denna vämjeliga gråhet.”

“Det är svårt att helt och fullt beskriva hur uppmuntrade vi blev av att finna en plats som var helt fri från svampen. Där rodde vi in och bar iland våra ägodelar. Sedan for vi åter ut till skeppet efter sådant som vi trodde oss behöva. Bland annat lyckades jag få iland ett av fartygets segel, vilket jag satte ihop till två små tält, som, så grova de nu var, ändå tjänade sitt syfte. I dessa bodde vi och förvarade våra få nödvändigheter, och så, under bortåt fyra veckors tid, löpte allt jämnt och fint utan särskild olycka. Ja, jag kan säga med stor lycka – för… för vi var tillsammans.”

”Det var på hennes högra hand, på tummen, som svampen först visade sig. Det var bara en liten cirkelformad fläck, mycket lik ett grått litet födelsemärke. Gud, så rädslan slog till i mitt hjärta när hon visade mig det. Vi gjorde rent det tillsammans, tvättade det med karbolsyra och vatten. På morgonen därpå visade hon mig handen igen. Den grå, vårtlika utväxten hade kommit tillbaka. En kort stund såg vi bara på varandra i tystnad. Sedan, fortfarande utan ett ord, började vi på nytt att ta bort den. Mitt i arbetet talade hon plötsligt.”

”’Vad är det där i ditt ansikte, min älskade?’ Hennes röst var gäll av ängslan. Jag förde handen upp för att känna.

”’Där! Under håret, vid örat. Lite mer framåt.’ Mitt finger fann platsen – och då visste jag.

”’Låt oss bli färdiga med din tumme först,’ sade jag. Och hon gick med på det, bara därför att hon fruktade att röra mig innan den blivit ren. Jag tvättade och desinficerade hennes hand, och när jag var färdig tog jag den i mina händer och såg henne i ögonen. Vi satt tillsammans länge och talade om många saker, för nu var vi båda fyllda av fruktansvärda tankar och känslor. Vi fruktade båda plötsligt något värre än döden. Vi talade om att lasta båten med proviant och vatten och ge oss ut på havet; men där hade vi stått än mer hjälplösa, av många skäl, och… Och svampen hade redan angripit oss. Vi beslöt att stanna. Gud fick göra med oss som Han ville. Vi skulle invänta vårt öde.”

”En månad gick, sedan två månader, och tre, och utväxterna på oss grodde omärkligt, och fler tillkom. Ändå tvättade och desinficerande och kämpade vi så ivrigt och förskrämt mot dem att dess frammarsch, relativt sett, gick långsamt. Då och då vågade vi oss ut till skeppet efter sådant som vi behövde. Där fann vi att svampen fortsatte att växa envist. En av pelarna på huvuddäcket blev med tiden lika hög som jag själv.”

”Vi hade nu helt gett upp varje tanke på och hopp om att lämna ön. Vi hade insett att det inte längre var oss tillåtet att ge oss bland friska människor, besmittade som vi var av detta som växte fram på vår hud. Efter att ha fått den insikten och fattat det beslutet förstod vi att vi måste spara på mat och vatten, för vi visste då inte annat än att vi kanske hade många år kvar att leva.”

”Detta påminner mig om att jag sagt er att jag är en gammal man. Mätt i år är det förvisso inte så. Men – men…”

Han tystnade, men fortsatte sedan tvärt:

”Som jag sade, vi visste att vi var tvungna att bli mer sparsamma med maten. Men vi hade ingen aning då om hur lite som fanns kvar att vara sparsamma med. En vecka senare upptäckte jag att alla de andra förråd på det strandade fartyget – som jag tagit för fulla – var tomma, och att vi, bortsett från några enstaka konservburkar med grönsaker och kött och några andra småsaker, inte hade något annat att lita till än skorporna i det förråd jag redan öppnat.”

”När jag insett detta tog jag mig samman och gjorde vad jag kunde, vilket var att arrangera för fiske i lagunen; men utan framgång. Det gjorde mig nära nog förtvivlad, tills det föll mig in att försöka utanför lagunen, ute på öppet hav. Där fick jag då och då någon enstaka fisk, men så sällan att det gjorde föga till för att hålla hungern stången som nu hotade. Det föreföll mig som om vår död skulle komma snarare genom svälten än genom den svamp som tycktes ha rotat sig i våra kroppar.

”I detta sinnestillstånd befann vi oss när den fjärde månaden tog slut. Det var då jag gjorde en fruktansvärd upptäckt. En morgon, strax före middagstid, kom jag i land från skeppet med en ranson av de skorpor som ännu återstod. I tältöppningen såg jag min käresta sitta och äta något.”

”’Vad är det du äter, min älskade?’ ropade jag när jag hoppade i land. Men när hon hörde min röst verkade hon förvirrad och vände sig bort, och kastade i smyg något mot kanten av den lilla gläntan. Det föll en kort bit bort, och eftersom en dunkel misstanke redan väckts inom mig gick jag bort och plockade upp det. Det var ett stycke av den grå svampen.

”När jag gick tillbaka till henne med det i handen färgades hennes ansikte likblekt, och i nästa ögonblick av en djup rodnad. Jag var förskräckt och kände mig märkligt yr.”

”’Min älskade! Min älskade!’ sade jag, och kunde inte få ur mig annat. Vid mina ord brast hon ut i häftig gråt. Så småningom, när hon lugnat sig, fick jag ur henne att hon smakat på den dagen innan – och… tyckt om den. Jag fick henne att lova, på sina bara knän, att aldrig röra svampen mer, hur stor vår hunger än blev. När hon väl lovat berättade hon att begäret efter den kommit plötsligt, och att hon fram till detta ögonblick, hon sade det själv, inte känt annat inför den än den yttersta vämjelse och äckel.”
”Senare samma dag, djupt skakad av vad jag sett och rastlös in i märgen, gav jag mig ut längs en av de förvridna stigar som bildades av den vita, sandlika substansen, och som löpte genom svampväxten. En gång tidigare hade jag vågat mig in där, men inte särskilt långt. Den här gången, uppslukad av mina grubblerier, gick jag betydligt längre än förut.”

“Plötsligt väcktes jag ur mina tankar av ett märkligt, hest ljud på min vänstra sida. Jag vände mig hastigt om och såg att en egendomligt formad massa av svamp, alldeles vid min armbåge, rörde sig. Den gungade oroligt, som om den ägde ett eget liv. Med ens, där jag stod och stirrade, slog det mig att tingesten ägde en grotesk likhet med gestalten av en till delar nedbruten människa. I samma ögonblick som denna tanke tog form i mitt huvud hördes ett ljud, svagt och kväljande, av mjuk vävnad som revs itu och jag såg hur en av de grenliknande armarna slet sig loss ur den omgivande massan och sträcktes mot mig. Huvudet på tingesten – en formlös, grå boll – lutade sig åt mitt håll.”

“Jag stod som förstockad, och den vidriga armen strök över mitt ansikte. Jag gav ifrån mig ett skrämt rop och sprang några steg tillbaka. Jag fuktade mina läppar och kände en sötaktig smak där den rört vid mig. Jag slickade dem igen, och fylldes i samma stund av en omänsklig hunger. Det drev mig att vända mig om, gripa tag i en handfull av svampen på marken, och med våldsamt begär sluka den. Sedan mer, och… mer. Jag var omättlig. Mitt i detta frossande var det som om ett ljus tändes i mitt tomma sinne. Minnesbilden av synen av min älskade som satt i tältöppningen tog form i mitt omtöcknade sinne. Den kom som en vision från Gud själv. Jag kom till sans igen, slängde iväg den bit svamp jag höll i handen i marken, och djupt eländig och fylld av fasansfull skuldmedvetenhet styrde jag stegen tillbaka mot vår lilla lägerplats.”

“Jag tror att hon förstod vad som hade hänt så snart hon fick se mig, genom någon underbar intuition som kärleken måste ha givit henne. Hennes stilla medkänsla gjorde det lättare för mig, och jag berättade allt om mitt primitiva utbrott, men lät bli att nämna den märkliga händelse som föregått det. Jag ville skona henne från all onödig fasa.”

”Men för min del hade jag lagt en outhärdlig tyngd på mina axlar utöver den vi redan gemensamt, en insikt som gav näring till oavlåtlig fruktan i mitt inre. För jag tvivlade inte på att det jag sett var det eländiga slutet för en av de män som kommit till ön med det strandade skeppet i lagunen. Och i detta hans monstruösa slut hade jag sett vår egen framtid.”

”Efter detta höll vi oss så borta vi kunde från den avskyvärda svampen, fast begäret efter den nu spritt sig i vårt blodomlopp. Men straffet för att vi hade fallit till föga var redan uppenbart för blotta ögat, ty för varje dag som gick, med ohygglig hast, spred sig nu svamputväxten ut allt mer över våra stackars kroppar. Inget vi gjorde kunde i någon betydelsefull mening hejda den, och så – och så – vi, som hade varit människor, blev… Nå, det betyder mindre och mindre ju längre tiden går. Bara… bara att vi en gång varit man och hustru!

”Och dag för dag blir kampen allt värre, allt mer fruktansvärd, kampen att stå emot hungern efter den fasansfulla svampen.”

”För en vecka sedan åt vi upp de sista skorporna, och sedan dess har jag fångat tre fiskar. Jag var ute och fiskade i kväll när er skonare drev på mig ut ur dimman. Jag ropade på er. Resten vet ni, och måtte Gud, ur sitt stora hjärta, välsigna er för er godhet mot… mot två arma skeppsbrutna och besmittade stackare.”

Det hördes ett årtag, och ännu ett. Sedan kom rösten igen, för sista gången, och genom den tunna dimman omkring oss lät den spöklik och sorgsen:

”Gud välsigne er! Farväl!”

”Farväl!” besvarade vi båda hest hans rop, med våra hjärtan fulla av oräkneliga känslor.

Jag såg mig omkring. Jag blev varse att gryningen var över oss.

Solen kastade en irrande stråle över det mörka havet, trängde matt genom dimman och lyste upp den allt mer avlägsna båten i illavarslande rött. På avstånd såg jag hans gestalt, sittande och till synes nickande med årorna i händerna. Jag kom att tänka på en svamp – en stor, grå, nickande svamp… Årorna fortsatte att arbeta. De var grå – liksom båten – och för ett ögonblick sökte jag förgäves gränsen där händer och åra möttes. Min blick for tillbaka upp till… huvudet. Det nickade vidare när årorna slogs bakåt i taget. Så doppades årorna, båten sköt ur ljusfläcken, och gestalten… ja, det som en gång varit en man precis som jag fortsatte sitt nickande då den försvann in i dimman.

Signaturmelodi

Vi hörde “Rösten i natten” av William Hope Hodgson, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed gläntar Creepypodden på dörren till tillvarons dolda gångar och försvinner iväg in i dem. Men vi kommer ut igen om två veckor, och då fullt utrustade med historier om fasorna som kan uppstå i tillvarons skuggland.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.