Avsnitt 302: Kontrollförlust

För fyra år sedan köpte jag min första bil – en då tre år gammal grön Volkswagen Passat. Att köpa en helt ny bil ville jag inte, ni vet hur mycket dom tappar i värde så fort man kör ut den från bilhandeln. Hellre då en bil med inte alltför många år på nacken, inte ny men ändå inte gammal. Och där stod den, i den första bilhandel jag var inne i. Enbart en ägare, en gammal dam som bara hade kört bilen till kyrkan på söndagarna – ja, ni vet försäljningssnacket. Men bilen var fräsch, hade bara gått 2 500 mil ungefär, och priset rymdes i sparkapitalet – en provkörning och en timme sedan var den min. Den förra ägaren hade visst döpt bilen till Kermit, förmodligen efter dess färg, och varför ändra ett vinnande koncept, Kermit fick den fortsätta heta.

Och det visade sig vara ett bra köp. Den var precis lagom svag för mig, om man är noga med att hålla hastighetsbegränsningarna behöver man inget vrålåk. Gubbkörning? Alla dar i veckan! Vi kom väl överens, Kermit och jag. Han fick bensin och blev tvättad med lagom intervall, han tog mig dit jag ville utan konstigheter – en problemfri relation.

Men så för en månad sedan hände något konstigt. En morgon på väg till jobbet så dog motorn. Bara sådär, utan förvarning. Nästan full tank, batteriet fulladdat, inga lampor som förvarnade om något problem. Kermit bara dog. Ni kan tänka er hur populärt det är när man ockuperar ena filen i stans mest trafikerade rondell klockan 07.15, precis när rusningstrafiken dragit igång! Det var bara att dra igång varningsblinkersen, och snabbt som sjutton ringa efter bärgare. Han kom efter den lägsta kvart jag har varit med om, det blev en hel del tutande och ilskna blickar från mina medtrafikanter. Ett under att det inte blev någon krock! Väl hos verkstaden var Kermit på sitt bästa humör igen, startade fint när reparatören undersökte, inga som helst problem. En timme och 1 100 kronor senare kom domen – bilen var i ett lysande skick. Muttrande var det bara att åka till jobbet, lite fattigare men på något sätt nöjd med att det inte var värre.

För två veckor sedan hände nästa grej. Jag hade precis stannat vid ett rödljus, när en lågstadieklass gick över vägen. Bilen på tomgång, radion på i bakgrunden, en helt vanlig onsdag. Plötsligt började motorn varva, inte bara lite, utan som om den precis skulle ge sig av i ett rally. Samtidigt gav bilen av ett ilsket tutande, som för att rensa vägen från barn. Och nog blev det fart på barnen, på några sekunder skingrades dom som löv i vinden. Någon började visst att gråta. En sekund senare ryckte en av lärarna upp bildörren och började med en ilsken blick skälla på mig och undra vad fan jag höll på med. Stammande försökte jag förklara att det inte var mitt fel, utan att det måste vara något fel på bilen. Jag är inte helt säker på att han trodde på mig när han slängde igen dörren några ilskna minuter senare. Den här gången åkte jag inte till verkstaden – jag kunde ge mig på att svaret skulle bli samma som förra gången – bilen går som ett urverk.

Och så idag. Min plan var att åka upp till stugan nu i helgen, för att umgås med släkten och fira mosters 60-årsdag. Resan började bra, Kermit var sitt vanliga pålitliga jag. Men när man har kört några timmar kan det hända att naturen gör sig påmind, att man måste sträcka på benen och uträtta vissa behov. Och mycket lägligt, bara några minuter efter att blåsan gjort sig påmind dök det upp en sån där blåvit P-skylt precis efter kommungränsen till Skinnskatteberg. Så det var bara att svänga in, stänga av motorn, ta ut nyckeln, kliva ur och låsa bilen. Så brukar jag min vana trogen alltid göra när jag kliver ur bilen oavsett tillfälle, så varför bryta vanan nu? Kliva iväg 20 meter ungefär till en träddunge för att lätta på trycket. Inte en människa eller bil inom synhåll.

Plötsligt hör jag hur bilen startar. Plötsligt börjar bilen rulla. Det här kan inte hända, bilen är låst och jag har nyckeln i vänster ficka! När Kermit kör förbi mig på någon meters håll saktar den in lite, blinkar med helljuset, tutar två gånger – och drar sedan iväg med en rivstart i riktning Skinnskatteberg.

Så nu står jag alltså här, ensam och övergiven – övergiven av en jävla bil! Så om ni ser en grön Volkswagen Passat med regnummer JXJ437 i närheten av Skinnskatteberg som lystrar till namnet Kermit kan ni väl höra av er, så jag vet vart han har tagit vägen. Och var säger jag till polisen och försäkringsbolaget när jag ska anmäla – ja, vad ska jag anmäla? Att en bil har stulit sig själv?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Biljävel!”, skriven av lyssnaren Björn och uppläst av Ludvig Josephson.

Ingen som sett kalla kriget-satirklassikern Dr. Strangelove kan glömma Peter Sellers rolltolkningar, inte minst av titelrollen Dr. Strangelove själv, en vanvettigt leende vetenskapsrådgivare med en misstänkt tysk brytning. När atomkriget är oundvikligt föreslår han för presidenten, som förresten också spelas av Peter Sellers, att man ska skicka ner en grupp överlevare i underjorden som kan fortplanta sig så mänskligheten överlever.

Men det är något oväntat som försvårar för vetenskapsrådgivaren Dr. Strangelove i hans framställan. Nämligen hans högra hand, som ständigt far upp i ofrivilliga, spastiska Hitlerhälsningar och – när han försöker hindra den – svarar med att strypa honom själv.

Det är så vansinnigt skådespelat att skådespelaren Peter Bull, som spelar den sovjetiska ambassadören, inte kan hålla sig för skratt. Men mer än så är det konstens kanske mest kända representation av vad som i forskningen kallats Alien hand-syndromet.

1908 fick den tyska neurologen Kurt Goldstein en ny patient. Det var en 57-årig kvinna som hade ett besynnerligt problem. Hennes vänstra hand lydde inte order. Nej, det var än värre än så: den hade en egen agenda. Den pysslade med småsaker helt utom kvinnans kontroll, och hade hon inte uppsikt över den visste hon inte vad den gjorde. Den kunde till och med sträcka sig upp till kvinnans hals och fatta ett grepp om hennes strupe, utan att kvinnan kunde göra något annat än att kämpa emot med sin andra hand.

Det här var första gången det som senare kom att kallas Alien hand-syndromet beskrevs i medicinsk litteratur. Sedan dess har hundratals fall noterats i hela världen. Källan till problemet verkar vara ingrepp eller händelser där personers hjärnhalvor skilts åt från varandra, och behandlingen är svår och inte alltid fruktbar. Det finns också en detalj i Alien hand-syndromet som gör den extra tragisk. Till skillnad från det besläktade Anarchic hand-syndromet, där patientens hand också löper amok, betraktar den som drabbats av Alien hand-syndromet sin strejkande hand som inte en del av sig själv. Man tycker handens verk är någon annans.

Ens egen hand sviker en. Det är det yttersta en medicinsk kontrollförlust man kan föreställa sig. Det är en sorts mardrömsversion av det vi hörde om inledningsvis, i Björns berättelse om sin biljävel. Men det är bara en version av kontrollförlust. Vi ska höra om ytterligare en, i en berättelse om en tills nu mycket okänd händelse i Borås år 2020. Vittnade om detta i Creepypoddens inkorg gjorde Lisa Marques Jagemark, och läser gör Petra Werner.

Vet du hur det känns när huden på hälen spricker som en finne? När blodet från djupa skavsår torkar mellan tårna och stelnar i strumporna?

Om du inte är en galen ultramaratonlöpare så gissar jag att du inte ens har kommit närheten.

Jag är ingen distanslöpare. Jag har aldrig tränat idrott på elitnivå. Jag har inte fött barn. Ändå hemsöks jag av minnen av svett som svider i ögonen, klara bilder av blod som tränger igenom tyg, hör ekot av mina egna allt för hastiga andetag på repeat. Min kropp som vill rasa samman, men inte kan. Minnena från händelsen går bortom all kronologi, men jag minns ögonblicket då jag slutade tänka ”jag vill dö” och övergick till ett mer säkert ”nu dör jag”.

Fast jag dog inte.

Jag har försökt att glömma att det alls har hänt, men en rubrik i lokaltidningen fick minnena att flyta upp till ytan igen. ”Mystiska pålarna i Viskan – det kan vara förklaringen. Just nu syns en halvmåneformation i höjd med Viskastrandsgymnasiet, bara ett stenkast från Simonsland…”

Hoppas att vattenståndet stiger snart igen, för det där området är bäst att lämna ifred. Inte störa.

Men vi måste ta det från början.

Borås. Textilstaden, knallebygden, postorderns vagga.

Det finns många påståenden om min hemstad, och de flesta stämmer. Det regnar nästan jämt, det är tråkigt som fan, men alla får ligga och man kan köpa sina kläder billigt på outlet. Jag har alltid tyckt att det finns en poetisk rättvisa i det faktum att det faller så mycket nederbörd, men att man samtidigt kan köpa kvalitetsregnjackor för en spottstyver.

Det är ju ingen som handlar på postorder idag, och inte tillverkas det några kläder här numera heller, men Borås har ändå bevarat sitt rykte som textilstad. Ute i industriområdet Viared tornar mängder av lagerlokaler upp sig, redo att leverera till olika webbshoppar. Allt från stora fast fashion-märken till heminredning och såklart Ellos. Det är fula, rektangulära baracker som växer fram med en hisnande fart intill riksväg 40, men lagerjobben är ganska eftertraktade. Bra avtal och inga krav på eftergymnasial utbildning.

Det är dock inte lagerjobben vid motorvägen som lyfts i Borås Stads reklamfilmer, utan snarare ett annat, mycket mer kreddigt arv – textilhögskolan.

Det är en plats jag känner mycket väl till. Inte för att jag studerat där, men jag brukade jobba extra där, som lokalvårdare. Jag städade i korridorer och på överbelamrade kontor, men också i salarna där studenterna skapar sina kreationer och forskarna testar nya, moderna material. Torkade golv i stora ekande källarlokaler och enorma gamla vävsalar som blivit showrooms eller hörsalar.

Det var under våren när pandemin just dragit in över världen, en väldigt speciell tid. Fast det påverkade inte direkt mitt arbete. Det var bara att dra på munskydd och extra handskar. Om något skulle jag säga att vi städare fick högre status då – om än temporärt. Det var ju vi som desinficerade och torkade av alla handtag och andra smittokällor.

Textilhögskolan ligger i det som i folkmun länge har kallats Simonsland. Det är en gammal industribyggnad intill Viskan (norra Europas mest förorenade vattendrag, något som inte heller kommer med i stadens reklamfilmer). I de gamla konstsilkesfabrikerna strax norr om stadskärnan. Nästan alla som kommer från Sjuhärad har dressare, fabriksarbetare, sömmerskor eller vävare i släkten – arbeten inom textilbranschen. Torpare, stugsittare och andra sorters hjon flyttade in till det blomstrande Borås i och med industrialiseringen. Senare kom arbetskraftsinvandringen och gav mer liv till stan.

Under pandemivåren fanns ett särskilt team på högskolan som arbetade med funktionskläder. Det var något projekt för att återanvända gammalt material och testa äldre metoder för att väva tyg till moderna atleter. Mannen som ledde projektet var lite av en lokalkändis, en man av gammal Boråssläkt, ett efternamn man känner igen. Vi kan kalla honom Tomas.

När vi hade kafferast brukade vi skratta åt tanken på att gammal ull och decennier gamla stuvbitar blev till högteknologiska träningstajts, men i hemlighet var jag ändå lite imponerad. Och oavsett om vi fnissade åt det i våra ögon ganska knäppa projektet, var det ändå flera av oss i städpersonalen som sa ja när forskarna behövde testpersoner. Vi fick lite ersättning för att bära prototyperna av tajtsen ett visst antal timmar per dag.

Textilforskarna försökte få fram ett par funktionsbyxor som motverkade trötthet – som gjorde att man orkade lite till, något som vi med våra fysiska arbetsuppgifter skulle kunna utvärdera. I materialet fanns även någon slags biomekaniska trådar som i framtiden skulle kunna kopplas till en smartphone. Hur har jag ingen aning om. Tyvärr var de rätt fula. Den nya vävtekniken och de blandade återvunna materialen såg ut som papier maché gjort av förskolebarn och tyget var strävt på ett underligt sätt. Inte som ylle, utan mer som ojämn, väderbiten hud. Som skinn.

Tomas lanserade projektet med en pressträff och en snygg powerpoint, men det blev såklart inte särskilt mycket av det mitt i covid-19-tiden. Vi som skulle testa byxorna var också inbjudna. Jag gick dit med en kollega eftersom de utlovade gratis smörgåsar. Vi satt på klassiska stoppade konferensrumsstolar, med två lediga säten mellan varje person: ”Tänk på smittspridningen”. Även om man visste varför kändes det lite tomt. Det var dessutom en av de större salarna, det hade säkert stått någon enorm maskin här inne en gång i tiden. Högt i tak, stora fönster, pelare efter pelare. Det ekade en aning medan Tomas pratade på om de fantastiska byxorna.

Jag var beredd på att slumra i stolen i väntan på lunchmackan, men snart sa han något som väckte mitt intresse. Det kanske redan har framgått att jag gillar lokal historia, och det visade sig att de hade baserat mönstret i väven på ett historiskt fenomen som jag alltid tyckt varit spännande.

Det handlar om en slags labyrinter som finns på några olika håll i regionen. Inte sådana där romantiska häcklabyrinter, nej, det rör sig om en sorts stensättning. Låga eller halvhöga stenar som bildar ett cirkelmönster bestående av två virvlar. En smal stig mellan stenarna leder inåt mitten och sedan vidare in i labyrinten. Det liknar nästan en svamp från ovan.

Ingen vet exakt vad som var poängen med de där labyrinterna. De var troligen någon sorts trollcirklar, gamla platser för lek och riter. Att gå genom en sådan labyrint kallas ”att gå trojaborg”. Och det var dessa virvlar som stått för inspirationen för stygnen på byxorna.

Jag lyssnade uppmärksamt på föreläsningen och var nästan lite förväntansfull när jag väl fick tajtsen. Men de första timmarna med byxorna på ångrade jag flera gånger att jag hade tackat ja. De kliade, det var en otäck känsla mot huden.

Eftersom jag bara var timvikarie och behövde dryga ut lönen bestämde jag mig för att stå ut.

På något vis lyckades jag väl ”gå in dem”, för tre dagar senare, på bussen på väg hem, insåg jag att jag till och med hade glömt att byta till mina vanliga jeans. Jag måste sett knäpp ut där jag stod vid busshållplatsen och huttrade i duggregnet.

Bussen var lyckligtvis tom. Folk höll sig för sig själva, alla var rädda för minsta lilla nysning eller harkling. Det känns konstigt att tänka tillbaka på nu när vi vet mer, men då, under de där första darrande månaderna av pandemin, visste vi ingenting. Räckte det om någon suckade tungt? Hur långt kunde viruset spridas i ett enda andetag?

Jag hade dessutom bråttom hem den kvällen. På förmiddagen, innan mitt pass, hade jag nämligen fastnat i arkiven och funnit något spännande. Den ”arbetskarl” vid namn Simon som tros ha gett namn till hela området där jag nu 200 år senare gick runt och tömde papperskorgar, kanske faktiskt var en avlägsen släkting. Han som gett namn till den hållplats där jag nyss klev på.

Det är något magiskt med när historien och nuet plötsligt överlappar på det sättet.
Platser får sina namn av så många märkliga anledningar. Varför namngav man ett sumpigt område intill en å efter en man som bara bodde där i knappt femton år? Ett namn som sedan fastnar, lever vidare genom industrialisering, guldår, tekokris och vidare som högskola?

Simon gjorde sig odödlig på det viset.

Så där satt jag och dagdrömde medan bussen stod still en stund. Tåget mot Herrljunga passerade och bommarna låg nere, så bussen kunde inte fortsätta färden in mot stan än. En ung tjej gick på. Jag lade märke till henne direkt – inte för att jag kände henne, utan för att hon också bar de fula prototypbyxorna. Skönt, då slapp jag skämmas. Hon var säkert en av de studenter som jobbade med projektet. Nog för att jag var generad över att gå runt i det konstiga tyget, med kringliga stygn och dålig passform, men det måste ändå ha varit mycket värre för henne. Textilstudenterna har ofta en mer, hur ska jag säga, genomtänkt klädstil. Mot hennes stora, svarta, konstnärligt draperade sjok av tyg kring överkroppen såg tajtsen än mer malplacerade ut.

Bussen skakade när vi väl körde in på Allégatan. Tjejen satt en liten bit bort, snett framför mig. Hon tittade ut genom den smutsiga rutan och hade stora hörlurar på sig. Hon måste ha lyssnat på något bra, för hon nickade i takt, trummade med händerna mot benen. Inget konstigt med det heller, men hennes min fick mig att reagera. Hon log brett. Lite för brett för att sitta så där själv. Det var som om ansiktet hade spruckit på henne.

Men det märkligaste var att när jag själv tittade ner på mina knän, insåg jag att jag undermedvetet verkade hålla samma takt som tjejen. Jag vippade på underbenet på det där sättet som alltid fick ens drygaste klasskompisar på högstadiet att säga ”öh, är du sexuellt frustrerad eller?”. Jag följde mitt ben med blicken och vidare bort mot henne, och vi rörde oss i exakt samma rytm.

Det gjorde mig obekväm, så jag blev lättad när hon hoppade av på Södra torget. Nu i efterhand tänker jag på det som det första tecknet. Ett omen.

Fler järtecken följde, åtminstone känns det så nu. Benet som ständigt ville vippa ackompanjerades snart av ryckningar i ögonlocket och ett dovt hummande öronsus. Det var en tid med mycket oro, över sjukdomen och världsläget, och jag skyllde min ständiga rastlöshet på det, även om tankarna på att det skulle kunna vara en märklig bieffekt av covid plågade mig. Jag var ju städare, så det verkade rimligt att jag skulle åka på viruset när som helst.

Några dagar senare skulle jag och de andra testpersonerna besöka projektsalen för att se hur materialet hade slitits hittills.

Hela Simonsland ligger tätt inpå Viskan. Flera byggnader är till och med byggda på pålar, med små gångbroar över vattnet och tunnlar som leder hit och dit mellan de olika husen. Det är uppenbart att det inte byggt för att vara pittoreskt vattennära. Viskan är en brukså. Allt är byggt för att vara optimalt för industrierna, även om de gamla lokalerna nu används till helt andra saker. Studentbostäder, en trendig ölhall, lunchhak och universitetskorridorer.

Projektet höll till i det hus som kallas för Västindien, troligen döpt efter någon sjöman som varit på andra sidan Atlanten och sedan återvänt och bott i det där huset. Vi såg på medan de mätte tygets tjocklek, tog bilder och kände efter lösa trådar. Jag minns att vi fick fylla i flera formulär också. Det hela tog flera timmar, men högskolan bjöd på fika och det var nästan trevligt. En positiv bieffekt av byxorna var att vi testpersoner hade börjat hälsa på varandra i korridorerna. Man kände ju snabbt igen varandra. En städare som hälsade på en student, en receptionist som log åt en doktorand. Man glömmer så fort, men under covidvåren var den typen av spontan kontakt ovanlig.

Nu satt vi vid ett lågt fikabord och drack kaffe medan vi väntade på nästa test.

Mitt i salen stod Tomas och sträckte på sig. Han var inte lång, inte särskilt attraktiv heller, men han hade den där utstrålningen som vissa män i högre positioner får. En inneboende pondus, vare sig den är berättigad eller ej. Han drog blickarna till sig, kanske ännu mer nu när även han bar de fula tajtsen. Den begynnande magen fick dem att strama en aning.

Han skrattade och berättade att det var de allra första tajtsen, och att han hade använt dem som löpartajts i över en månad redan. Sedan började han stretcha lite. Kanske för att understryka sin hurtighet eller visa upp byxorna, tänkte jag. Först ena benet, sedan det andra. Sedan det första igen, och sedan i allt snabbare tempo.
Det började lika någon slags dans, och en av de deltagande administratörerna skrattade nervöst till i soffan. En av studenterna kommenterade hur följsamma byxorna var.

Sen gick det mycket fort, alltihop.

Han gick från det där ryckande, rytmiska, vibrerande till att falla ihop. Den taktfasta rörelsen blev till stiltje. Fast inte helt. Jag kan svära på att jag såg benen fortsätta dansa några sekunder efter att hans läppar blivit blå och ögonen glasartade. Efter att hans bröstkorg slutat att häva sig.

Jag hade aldrig tidigare sett någon få ett anfall, än mindre dö, och det var omskakande. Några dagar senare fick vi veta att det troligen hade varit ett medfött hjärtfel, eller en hjärtattack.

Ryktena gick bland oss få som fortfarande arbetade på plats. Kanske var det på grund av covid? Visst sa de på nyheterna att det kunde påverka hjärtat?
Men projektet fortsatte ändå, de hade redan fått ekonomiska medel från någon stiftelse och behövde färdigställa materialet.

Samtidigt började jag bli rädd för att det var något värre än stress eller covid som drabbat mig. Jag började få darrningar i händerna, ibland så mycket att det var svårt att genomföra arbetsuppgifterna. Fingrarna kändes lätta, lealösa, det kändes som om de vibrerade när jag försökte torka av en spegel eller greppa dammsugaren. I sängen på kvällarna kröp det i benen, och jag beställde något kosttillskott som skulle hjälpa mot restless legs.

Smittspridningen hade ökat i samhället och det låg en särskild stämning i luften i korridorerna. Allt färre studenter syntes till. De öde salarna och tomma ateljéerna var lätta att städa, eftersom så få brukade dem.

När man väl stötte på någon, bytte de sida av korridoren för att hålla avståndet. Bara vi med tajtsen nickade och log mot varandra, sa något om hur hemskt det där med Tomas var i väntan på hissen.

En varm dag någon vecka senare, en sådan där vårdag där sommaren går att ana i vinden, stod jag strax utanför entrédörren. Jag hade tänkt ta min lunch ute. En så enkel, naturlig sak att göra. Ta lite frisk luft.

Ljudet från bilarna som körde förbi över Kungsleden ett stenkast bort var nästan sövande. Om man blundade lät det som vågor. Solskenet värmde, byxorna kliade, den rastlösa känslan stegrades i kroppen.

Det kliade för mycket. Jag behövde skugga, att vara i fred.

Jag gick ner i byggnadens katakomber i stället, ner i det svala. Jag vet inte varför. Det var inget medvetet beslut, det bara hände. Det kom inifrån, en krypande känsla av oundviklighet. Som när man inser att man snart måste nysa.

Jag tyckte vanligtvis inte om att vara där nere, men känslan var en slags skräckblandad förtjusning. Källarplanet städades bara varannan vecka, och vi brukade få det undanstökat så fort det gick. Det gula ljuset, de många metalldörrarna och det låga taket skapade en klaustrofobisk känsla, trots det var ett stort utrymme. Kanske berodde det på vetskapen om att källaren låg i jämnhöjd med Viskan, eller kanske till och med strax under den. Det är något lite hisnande med att befinna sig under jord och vatten.

Nu stod jag där frivilligt.

Det märkliga var att det var fler där. En större folksamling än jag sett på mycket länge. Studenter, städerskor, några administratörer. Fler och fler anslöt. Alla bar tajtsen. Ingen sa något.

Sedan började någon klappa med handen mot sidan av låret.

Det var en dov, ganska långsam rytm. En som inte gick att stå emot. Jag började svaja. Jag kände också takten, den fanns även inom mig. Jag höjde generat blicken, ville inte att de andra skulle tycka att jag betedde mig konstigt, men kunde samtidigt inte hindra fötterna från att börja stampa.

Det som fick känslan att gå från förvirrad genans till ren skräck var när jag såg att de andra gjorde precis likadant.

De böjde på knäna i de fula tajtsen, liksom sökte efter rytmen. Och fann den. Att börja röra sig var som att ge efter, en lättnadens suck. Åtminstone till en början.
Det var lite som när man har en låt på hjärnan. Jag har hört att den sortens melodier som fastnar är de som inte har ett tydligt slut. När den sista tonen liksom direkt leder vidare till början igen. Det var något lika tvångsmässigt med den här takten, men melodin verkade i stället komma inifrån mina ben. Den fanns inuti själva skelettet. Eller nervsystemet, jag vet inte – någonstans djupt inombords, men samtidigt överallt.

När jag var liten läste jag gärna böcker om oförklarliga historiska saker. Olösta gåtor och paranormala fenomen. Jag brukade läsa dem på skolbiblioteket, mina föräldrar tyckte att jag blev för rädd av dem så de lät mig aldrig låna hem dem. Men jag smygläste ändå om människor som självantände, åt metall eller kunde sväva. Eller om danssjuka. När en grupp människor plötsligt började dansa och inte kunde sluta. Just det fenomenet tyckte jag aldrig var särskilt intressant eftersom det lät för osannolikt, men i den stunden väcktes minnet till liv. Danssjuka, dansmani. Oförklarlig masspsykos.

Jag förstod, men det var som om jag befann mig bakom en glasruta och bara iakttog det som hände på avstånd. Jag kunde inte påverka det. Jag både såg och kände hur dansen gick som i vågor, ibland långsammare, vajande, och sedan ökade tempot tills jag inte kunde fästa blicken längre.

De frenetiska, snabba passagerna var långa, jag fick håll och det värkte av mjölksyra i musklerna, jag var så andfådd att halsen sved, men det gick inte att sluta.
I de något lugnare faserna kunde jag skratta högt, panikslaget, åt det absurda i situationen. Då och då försökte jag fånga de andras uppmärksamhet, möta de skrämda blickarna och blodsprängda ögonvitorna. Vissa log brett, andra verkade knappt närvarande. Ingen av oss kunde tala.

Det hårda underlaget var skoningslöst. Jag kände blodet rinna mellan mina tår och såg hur även de andra lämnade blodröda märken efter sig. En av administratörerna, en äldre kvinna som jag visste hade hjärtproblem, föll ihop redan den första eftermiddagen och reste sig inte mer. Precis som Tomas.

Det var en fruktansvärd upplevelse, utan tvekan det värsta som hänt mig, men jag kan inte säga att det inte fanns stunder som var upplyftande eller att melodin inte var medryckande. Det var eufori, smärta, total hänförelse och ett rent helvete på samma gång.

Vi var i ett annat tillstånd, någon slags extas. Jag trodde att kroppen skulle falla samman, men det bara fortsatte. Dans i cirklar, runt och tillbaka igen. Muskler krampade och jag hörde ben som krossades omkring mig, såg allt fler falla ihop.
Det verkade pågå i en evighet. Jag har fått veta i efterhand att det var tre dygn, men det kunde lika gärna ha varit tre minuter eller tre år. Vi befann oss bortom tiden.
Och vi var inte ensamma där.

Efter ett tag började jag få en märklig känsla av att vi gled in i varandra. Att vi var som en enda varelse, ett väsen som dansade i takt, andades i takt, att vi rörde oss som en. Kanske delade vi mer än så. Jag stötte på tankar som inte var mina egna, minnen som inte var mina flimrade förbi. Det som skrämde mig mest var känslan av att det fanns någon mer där. Någon som höll i taktpinnen, någon i utkanten av synfältet. Men det kan lika gärna ha varit en hallucination vid det laget.

Det kändes som om det skulle pågå för alltid, men sedan var det plötsligt slut ändå.

Någon öppnade en av källardörrarna, någon hittade oss, och allt stannade upp.

Tystnaden var på riktigt öronbedövande, nästan plågsam.

Vi låg i högar, hopsjunkna, utspridda, några kräktes, andra låg livlösa. Jag föll ner på knä. Spår av blod och andra kroppsvätskor hade målat betonggolvet i olika nyanser rött, gult, grönt och brunt. I ett kort ögonblick tänkte jag att det var vackert. Som melerade, psykedeliska virvlar. När jag blinkat bort några tårar såg jag att det faktiskt bildade något slags mönster. Streck som löpte intill varandra i svepande halvcirklar. Förvirrat tänkte jag att det såg ut som en målad trojaborg. Sedan blev allt svart.

Allt det här skedde under pandemivåren 2020, annars hade det säkert blivit mycket större och mer omtalat. Det enda de visade på nyheterna de där åren var dödssiffror och inslag om bristen på munskydd. Något sådant här, något oförklarligt, bröt faktiskt inte ens igenom bruset. Lika bra det.

Dödsfallen blev bara ett par till i mängden. Kanske var det någon på en myndighet någonstans eller en insiktsfull person på kommunen som insåg att det inte var bra om det där kom ut, vad ”det där” än var.

Jag blev sjukskriven. Det är jag än.

Jag har ältat alla möjliga förklaringar till det som skedde, har sökt svaren i arkiven som jag brukar. Varför började vi dansa? Ingick Simon ett oheligt avtal med något uråldrigt där intill ån, för att få namnge platsen och på så vis leva för evigt? Förde sjömannen med sig något från Västindien till sitt hus – ett väsen eller kunskapen om någon ritual? Var det något i det förgiftade vattnet i Viskan som fick oss att tappa fattningen? Var det en del av forskargruppens projekt, fjärrstyrde de byxorna från håll för att se hur länge vi klarade oss? Var det rentav en märklig bieffekt av en mycket lokal variant av covid-19? Eller en cocktail av alla ovanstående? Jag vet inte. Det här hade säkert blivit en bättre historia om jag hade ett säkert svar. Då kanske jag också hade kunnat gå vidare.

Men den där artikeln om pålarna som skymtats i Viskan nu när vattennivåerna är extremt låga fick mig att inse att jag åtminstone borde få ner det här på papper. Lämna mitt bidrag till de historiska arkiven, lämna ett spår. För de där pålarna bildar en halvcirkel, och jag undrar om det inte finns fler där under, nere i dyn. Och om de inte bildar en trollcirkel, en labyrint.

Vi hörde “Händelsen i Borås år 2020”, inskickad till podden av Lisa Marques Jagemark och uppläst av Petra Werner.

Som ni säkert vet, som jag tror vi redan varit inne på i podden, vore det inte första gången en ofrivillig dansmani bröt ut. Kändast är kanske den i Strasbourg år 1518, där människor ska ha dött för att de drogs med i en dödsdans utom deras egen kontroll. Varför skulle det inte kunna hända igen, idag? Eller – är det den tanken som gör en sådan händelse möjlig att upprepa? Ligger själva botemedlet i att vi inte vet att detta är en protestform vår kropp är förmögen till? I så fall har detta avsnitt kanske gjort stor skada.

Det är lika bra att gå mot slutet, genom att skildra kontrollförlust ur ännu ett perspektiv. Det kanske mest intima. Vi ska höra “Stugvärmen”, berättad av Felix, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag hade bestämt mig för att ta mig från stan några dagar. Lokaltrafikhetsen och arbetsmonotonin hade under den gråa vintern gjort mig orkeslös och stressad, och det var dags att ladda batterierna.

Under de tio år jag bott i huvudstaden hade jag aldrig riktigt vant mig. Jag hade flyttat dit tillsammans med min dåvarande partner, Sabina, och vi hade bägge förhoppningar på att göra karriär, och att skaffa sig ett intressant liv med intressanta vänner och bekanta. Det hade gått bra till en början, men Sabina hade till slut träffat en person som var så pass intressant att hon till slut övergav mig för honom. Jag tappade en stor del av min drivkraft och livslust under separationen. Det blev psykologbesök och mediciner för att hålla sig över ytan.

Efter separationen skaffade jag en liten etta i Solna där jag fortfarande bor. Det tog mig ungefär tre år innan jag skaffade gardiner och ett par krukväxter. Min karriär inom IT lunkade på, och jag hade nyligen fått en roll som projektledare på det stora teknikföretaget som jag jobbat på de senaste fem åren. Det gladde mig att få lite mer ansvar och andra arbetsuppgifter, och lönen höjdes med några tusenlappar. På det stora hela har jag trivts bra på jobbet, men har haft svårt att undfly känslan av att man bara är en liten meningslös droppe i ett hav av projektmöten, utredningar, kundundersökningar och ändlösa mailkonversationer. Jag hade också en känsla av att mina kollegor ibland viskade saker bakom min rygg; något jag dock är van vid. Jag har alltid varit lite annorlunda, men är i regel bra på att maskera det bakom en normal fasad av leenden och kaffebryggarkonversationer.

Innan jag kom till Stockholm hade vi, jag och Sabina bott i Umeå. Vi hade träffats under studietiden, båda inflyttade från hålor i Norrlands inland, båda sugna på att ta oss vidare i livet, bort från skogen, bort från småstadstristessen. Hur mycket jag än försökte kunde jag dock inte släppa dragningen till mina rötter, till mina föräldrars gård, till skogen, till min morfars stuga ute vid den lilla svarta tjärnen.

Det var just till morfars stuga som jag bestämde mig för att åka till. Där hade jag tillbringat många både ljusa och mörka nätter, och det var där min morfar hade lärt mig att fiska. Det var ett lugn där ute, långt från närmsta permanenta boende, långt från mina föräldrars krav och från mediabrus och facebook-skryt.

Jag tog ledigt en vecka i början av mars och begav mig norrut; först med flyg till Umeå, och sen med en bil som jag lånat av en barndomskamrat som bodde ett par mil utanför stan. Snön låg fortfarande djup, men solljuset hade ändå lyckats vrida vintern till tidig vår. När jag kom fram till stugan såg det ut precis som vanligt. Jag tog ett djupt andetag och försökte landa i lugnet och tystnaden. Jag hade varit tvungen att stanna bilen en halv kilometer innan infarten till stugan, eftersom det inte plogades hela vägen fram. Efter att ha pulsat ett bra tag genom snön var jag framme. Jag stod en stund på höjden där stugan ligger, och blickade ut över den igenfrusna tjärnen, ut över den mörka och täta granskogen. En svag sol syntes genom en disigt grå himmel. Långt bort syntes en tunn rökpelare. Jag var i alla fall nästan helt ensam.

Efter att ha packat en korg med ved i den lilla vedboden begav jag mig mot stugan. Nyckeln gick lätt i, men jag fick kämpa lite med att få upp dörren. Stugan var gammal och hade börjat luta, vilket gjorde dörrar och fönster svåröppnade. Jag tände genast upp en brasa i kaminen, och lade min väska på en av de två sängarna. Jag kallar dem sängar, men de är snarare två enkla britsar med skumgummimadrasser på. Stugan är liten, och inredningen enkel. Den hade stått här uppe vid tjärnen i ungefär 120 år, om man kunde lita på morfars minne. Ibland hade han berättat saker för mig som jag senare fått veta inte riktigt stämde.

Utöver de två sängarna och kaminen fanns där ett litet bord med två stolar, en hylla med gamla böcker och slöjdade prydnadssaker, en ryamatta, och ett litet pentry utan vare sig spis eller kylskåp. Ingen hade brytt sig om att dra el ut hit, och kaffe kokade man på den lilla spisplattan på kaminen. Just kaffe var något som jag kände ett starkt behov av efter den långa resan, så jag fyllde den sotiga kaffepannan med vatten från en av dunkarna jag haft med mig, och hällde i ett par rågade skopor med kokkaffe. Snart puttrade det i pannan, och doften spred sig i stugan.
Jag hade låtit bli att underrätta mina föräldrar om att jag planerade att åka ut hit. Vår relation hade inte varit helt utan friktion den senaste tiden, och jag ville inte att pappa skulle komma och störa. Det här skulle vara min chans att slappna av på riktigt.

De första två dagarna förflöt som planerat. Jag pimplade och lyckades dra upp några små öringar. Jag vandrade i den djupa snön i stigarna där älgarna brukade gå, och jag satt på kvällarna och njöt mest av att lyssna på brasans sprakande. Det fanns ingen täckning här ute, så jag hade telefonen avstängd så mycket som möjligt, förutom när jag ville ta något foto, eller lyssna på någon nedladdad podcast. Jag umgicks med mina egna tankar, och läste en av böckerna jag haft med mig. Detta var terapi. Vem behöver psykologer?

Den tredje dagen för min vistelse gick jag ut för att ta ner lite ved. Det är ofta enklare att hugga ved på vintern, då trädstammarna inte innehåller så mycket väta. Eftersom det inte fanns någon motorsåg så utrustade jag mig med en större såg för kapning och en yxa. Jag sågade ner ett par mindre björkar och kvistade dem. En liten gran fick möta sin skapare också; den växte lite för nära stugans enda fönster, och det var lika bra att ta ner den innan den blev ett problem. Jag släpade stockarna till huggkubben vid vedboden, kapade dem till lagom längd och började klyva veden. Det kändes bra att anstränga sig fysiskt, och trots att det var minusgrader blev jag så pass varm att jag till slut stod och högg veden i bara arbetsbyxor och t-shirt. Jag arbetade i tystnad, och jag njöt.

Jag kanske hade börjat tänka för mycket på annat än den arbetsuppgift jag åtagit mig, för plötsligt så slant jag med yxan i ett hugg, vars bana slutade rakt ner i min vänstra fot. Jag svor högt och drog snabbt av mig vinterstöveln för att se hur illa skadan var. Det kan vara svårt att avgöra, eftersom smärtan ibland inte kommer förrän några sekunder i efterhand. Som tur var hade hade yxans egg bara tagit sig igenom stöveln, och min fot var helt oskadd. Dessvärre hade jag nu ett stort hål i stöveln, och jag hade inga andra skor med mig. Jag högg färdigt den ved som låg närmast huggkubben, och gick sen in för att se om jag kunde täta min trasiga stövel på något sätt.

Efter att ha gjort det bästa av situationen med lite fyrtio år gammalt superlim och en bit av en vaxduk tänkte jag att jag lika gärna kunde stanna inne resten av kvällen, och började laga lite enkel kvällsmat. Korv och potatis. Medan potatisen fräste i stekpannan hällde jag upp ett glas whisky av den finare sorten. Jag hade tagit med mig två flaskor; en så kallad bruks-whisky, och en ganska dyr artonårig single malt. Kvällen fortlöpte så händelselöst som jag tänkt mig, och jag gick och lade mig ganska tidigt.

När jag vaknade nästa morgon klev jag i stövlarna och gick direkt ut till dasset som stod bredvid vedboden. Det var bara cirka femton meter att gå, men under natten hade det blivit ordentligt kallt, så jag tog på mig mitt vinterställ, och pulsade dit för att uträtta mina behov. Lagningen tycktes hålla, men det var något som kändes konstigt i foten ändå. När jag återvänt in i stugvärmen tog jag av mig stövlarna och inspekterade min lagning. Det såg helt okej ut, och invändigt var det inga konstigheter. Jag ställde ner dem och råkade i förbifarten titta på min fot. Jag frös till. Lilltån på min vänstra fot var borta. Jag fingrade frenetiskt där den borde ha suttit, och försökte panikartat förstå vad som hänt. Yxan hade ju inte träffat foten, och den hade träffat mitt på stöveln, inte vid lilltån. Vad som skrämde mig ännu mer var att det inte fanns något sår. Inget blod, inte ens något märke. Det var som att den aldrig varit där.

Tankarna rusade i mitt huvud. Vad fan var det som hänt? Hade jag förfrusit tårna? Det kändes osannolikt, då jag borde ha märkt det, och det skulle ändå synas där den suttit. Jag letade ändå snabbt igenom fotändan av sängen, och skrattade osäkert åt mig själv. Förväntade jag mig verkligen att den skulle ligga där? Jag hittade inga spår av min tå. Kunde jag ringa någon? Nej, det fanns ingen täckning. Hade jag verkligen förlorat min tå? Ja, min vänstra fot hade bara fyra tår. Jag vickade på dem, och på tårna på höger fot, och de kändes helt normala.

Jag försökte komma på om det är något jag glömt. Om jag hade fått en släng av morfars demens, eller om jag bara förträngt ett minne. Hade jag blivit av med min tå tidigare? Jag försökte komma på om jag varit med om någon annan olycka med vedhuggning eller nåt liknande, men alla minnen körde ihop sig. Jag ryckte åt mig mina tabletter av de lugnande slaget från väskan, och svalde dem med en klunk whisky direkt från flaskan. Vad i helvete var det som pågick?

Efter att ha suttit och försökt samla tankarna en stund bestämde jag mig för att var tvungen att åka in till stan, antingen till akuten eller till min barndomskompis, för att försöka lugna ner mig. Det var något som var fel. Väldigt fel.

Jag rafsade ihop mina saker och slängde ner dem i väskan. Jag gick ut i den bitande kylan och följde mina spår tillbaka till bilen. Jag skrapade av hela framrutan och en tillräckligt stor del av den bakre. När jag satte mig i bilen och vred om nyckeln startade den inte. Jag försökte igen och igen, men inget hände. Batteriet måste ha frusit, tänkte jag, och gick ut till bakluckan för att leta fram några verktyg. Jag öppnade huven på bilen, och med skiftnyckeln jag hittat lyckades jag lossa på batteriet, och gick med det in i stugan. Förhoppningsvis skulle jag kunna tina det i stugvärmen.

När jag närmade mig stugan började min fot kännas konstig igen, och jag tappade balansen i stegen. Jag började halta, utan att känna någon egentlig smärta i foten. Jag gick in genom dörren och ställde batteriet på golvet bredvid kaminen, och tände upp på nytt. När jag sparkat av mig stövlarna såg jag att min vänstra strumpa hade halkat ner, så jag satte mig ner för att dra upp den. När jag började dra i strumpan insåg jag att den inte alls halkat ner, utan att det bara var tomt utrymme bredvid stortån. Jag slet av mig strumpan och upptäckte till min fasa att jag nu saknade tre tår till. Jag skrek, skräckslagen, och började gråta. Jag hade bara stortån kvar! De andra tre tårna var lika spårlöst borta som lilltån. Jag drog snabbt av mig den högra strumpan, men min högra fot var helt normal. Jag ställde mig upp, vägde på foten, för att känna efter om det jag såg faktiskt var på riktigt. Jag gick ett par steg framåt, men tappade balansen och ramlade mot ena köksstolen. Jag tog stöd, och jag grät. Jag kände mig helt maktlös. Höll jag på att bli tokig? Vad skulle jag göra?

Jag startade telefonen, men hade som väntat ingen mottagning. Jag försökte ringa 112, men det var lönlöst. Jag visste att jag skulle kunna gå ungefär en mil längs med vägen för att få hjälplig mottagning för telefonen, men det var säkert under tjugo minusgrader nu, och jag visste inte om min förmåga att gå skulle försämras ännu mer. Jag beslutade mig för att elda på ordentligt i kaminen och vänta tills batteriet tinat. Känslan av ensamhet, som jag tidigare längtat efter, gjorde bara att jag kände mig mer och mer hjälplös. Jag låg i fosterställning på sängen, vred mig, höll mig om det som var kvar av foten, och grät.

Ångest är något jag tampats med förut, men det här var något nytt. Orsaken var så oerhört påtaglig. Jag tog ett par tabletter till och några stadiga klunkar sprit. Kunde jag försöka förklara det här? Morfar hade berättat om konstiga saker som hänt ute i skogarna förr i tiden. Om folk som gått vilse och hittat hem flera dagar senare utan att minnas någonting, och om röster man kunde höra när vinden susade i träden.

En historia som fastnade i mitt minne när jag var liten var den om trollen som bodde under stenen på andra sidan tjärnen. Det var ett gigantiskt flyttblock som stod på en klippig slänt, en bit in i skogen. Man skulle akta sig för den stenen, hade morfar sagt. Han berättade om hur hans bror, Evert, i sin ungdom hade sturskt klättrat upp på klippblocket, och utmanat morfar och hans kamrater att göra detsamma. De hade inte vågat. De hade hört historier av sina föräldrar. Evert hade skrattat åt dem, och för att ytterligare visa hur kaxig han var hade han ställt sig och kissat från toppen av stenen.

Det var en varm sommardag, och när Evert var färdig med att visa sig på styva linan hade de allesamman gått tillbaka till tjärnen för att bada. Tjärnen var mörk, dyig och djup, men strax nedanför stugan fanns det en liten häll där man kunde ta sig ner i vattnet. Alla utom en av flickorna som tyckte det var för kallt för att bada hade hoppat i, och de simmade och lekte en bra stund, när plötsligt Evert försvann ner i vattnet. Morfar och hans kamrater trodde att han skojade med dem, men när han hade varit borta nästan en minut blev de oroliga och dök ner för att leta efter honom. Flickan som var kvar på land hade börjat gråta, och frågade om hon skulle springa och hämta någon vuxen. En stund senare när de letat utan resultat dök Evert plötsligt med ett plask upp på andra sidan tjärnen. Kamraterna tänkte igen att han hade skojat med dem, och försökt skrämma dem, men sen hörde han att han panikartat kippade efter andan, som att han hade fått helt slut på luft, och han verkade rädd.

Evert hade gått tillbaka till dem andra i en vid halvcirkel kring tjärnen, som om han ville undvika att vara i närheten av den. När de andra frågade honom vad som hänt svarade han dem inte. Han var helt tyst resten av dagen, och gick hem innan de andra ungdomarna. Morfar hade aldrig fått veta från sin bror vad som egentligen hade hänt den dagen.

Jag trodde såklart inte på troll. Det hade naturligtvis ingenting att göra med det som höll på att hända mig. Hur skulle det kunna göra det? Jag började fundera på andra förklaringar, men jag började känna mig virrig och avdomnad, och hade lite svårt att tänka klart. Tabletterna och spriten hade nog gjort sitt. Medan jag satt där med flaskan i handen och väntade på att värmen i stugan skulle ta sig, och att batteriet skulle tina stannade jag upp i mina tankar. Det var så tyst. Helt tyst. Vanligtvis hör man ändå vinden vina utanför stugan, eller någon hackspett i fjärran. Inte ens brasan gjorde ifrån sig några ljud.

Det gick en kall kår längs ryggraden, och jag ryckte till i en rysning. Det hade ännu inte blivit särskilt varmt i stugan, trots mitt enträgna eldande, så jag stapplade fram till den svarta järnkaminen för att peta in några pinnar till. Jag öppnade luckan och sträckte mig efter ett vedträ, men fumlade, och tappade det stickiga vedträt på golvet. Jag kände mig lite snurrig, men den värsta paniken hade lagt sig, så jag tänkte inte så mycket på det, utan försökte åter att plocka upp vedträt. Det gick inte. På min högra hand hade nu tummen försvunnit. Jag satt stilla och såg på handen. Min tumme var borta. Bägge övre lederna var helt försvunna, och där de suttit var nu en helt slät stump. Tårarna började rinna ner över mina kinder, men jag var helt tyst. Det skulle bara bli värre. Jag visste det.

Jag kände på bilbatteriet. Det var fortfarande fruset. Med min vänstra hand fyllde jag kaminen till bredden med ved, och lyfte sen med bägge händerna upp batteriet på kaminens spisplatta. Nu var det bråttom. Jag visste inte vad som höll på att hända med mig, men jag visste att jag inte hade tiden på min sida. Jag hällde den ljumma skvätten kaffe som var kvar i pannan över batteriet. Det fräste till när det rann ner över spisplattan. Vad kunde jag mer värma med? Jag fyllde kaffepannan med vatten och ställde bredvid batteriet. Sedan lade jag händerna över batteriet tills händerna frös så att det gjorde ont. Jag lade mig med bröstet över batteriet tills det blev samma resultat där. Efter att jag värmt händerna i armhålorna, ett knep som morfar lärt mig när jag var liten, såg jag att resten av fingrarna på höger hand nu också saknades.

Paniken ökade. Jag klädde på mig ytterkläderna, trampade i stövlarna utan att ta på mig strumporna, och hällde det nu varma vattnet över bilbatteriet. Batteriet var fortfarande kallt, men jag var tvungen att göra ett försök. Jag lyfte ut batteriet på den skottade förstubron och gjorde en sista insats för att ge det lite värme. Urinet skvalade ner över batteriet och bildade ett moln av kondens i den kalla luften. Temperaturen hade gått ner ännu mer sen jag var ute sist. Jag tog på mig handskarna och lyfte upp batteriet. Jag halvt sprang, ojämnt, haltandes, ut på stigen som ledde till bilen. Jag tappade balansen ett par gånger och föll omkull, men tog mig upp och fortsatte. Jag ville inte tänka på hur mina fötter nu såg ut.

När jag kom fram till bilen satte jag ner batteriet på sin plats, och med vänster hand fäste jag kablarna, drog åt dem snabbt med skiftnyckel, och fällde med en smäll ner huven. Jag hade tagit av mig handskarna för att komma åt ordentligt, och jag lämnade dem i snön där de låg. Med vänster hand tog jag upp bilnycklarna ur fickan, och gick runt bilen till förarsätet. Precis när jag skulle öppna dörren tappade jag nycklarna. Eller ja, jag hade inte tappat dem. De föll. De föll från den plats där min vänstra hand förut suttit. Jag skrek i förtvivlan. Om och om igen skrek jag högt, men mina skrik försvann i den täta skogen som omgärdade vägen, stugan och den lilla tjärnen.

Med min vänstra, fingerlösa hand och min högra stump fick jag efter några försök upp bildörren, lyfte upp nycklarna från snön de låg i, och försökte frenetiskt få in bilnyckeln i tändlåset. Jag kämpade i säkert femton minuter innan jag till slut fick in den, och det klickade till. Genom att trycka in nyckelns kant i min kvarvarande handflata kunde jag vrida om nyckeln, och startmotorn hostade till, men inget mer. Efter femte försöket gjorde motorn inte ett ljud.

Vid det här laget var mitt vänstra ben helt borta, och mitt högra ben saknades nedanför knät. Stövlarna hade fallit åt sidan, och byxbenen låg tomma över sätet. Det gick fortare nu. Vad som än hände hände i allt snabbare takt. Jag skrek igen. Jag slog på byxorna med mina stumpar där benen nyss varit, jag slog så hårt jag kunde på mitt högra lår, över bröstet, och i ansiktet. Jag slog så hårt så att min läpp sprack, och att näsan började blöda. Jag kunde fortfarande känna de kroppsdelar jag ännu hade kvar, och det var nästan en lättnad att känna det varma blodet rinna ner över hakan.

När mina stumpar försvunnit slutade jag att slå. Jag hade inget kvar att slå med. Jag stirrade på min högra överarm medan jag långsamt såg den krympa och försvinna innanför jackärmen. Till slut låg bägge ärmar slaka längs med kroppen. Jag blickade in mot stigen till stugan. Det hade hunnit bli mörkt nu, och skogens svärta hade helt svalt både stigen och den lilla vägen som ledde hit.

Jag låg ihopsjunken på bilens förarsäte. Jag hade skrikit mig hes i vad som kändes som timmar. Jag hade skrikit på hjälp, jag hade skrikit i ren och skär ångest, och nu hade jag inget kvar, ingen röst, inga alternativ. Jag tänkte på min familj, på Sabina, och på mina vänner. Jag skulle aldrig få se dem igen. Mina föräldrar skulle leta efter mig och ringa efter polis, men det skulle vara för sent. Det var redan försent. Mina vänner i Stockholm skulle fråga efter mig, men sen glömma bort mig. Någon annan skulle ta min plats på företaget, och efter några år skulle det vara som om jag aldrig ens existerat.

Mitt huvud vilade nu på den nedre delen av sätet. Jag kunde se ut genom den öppna bildörren. Jag såg snön, en silhuett av grantoppar, och stjärnorna på himlen. Hela min kropp var borta nu. Jag visste det. Jag kunde inte vrida på huvudet, kunde inte röra mig en millimeter. Hela min kropp var försvunnen, mina armar, mina ben, mitt hjärta och mina lungor. Jag kunde lika gärna sluta andas.

Jag kan lika gärna sluta andas.

Signaturmelodi

Vi har hört “Stugvärmen”, skriven av lyssnaren Felix och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har detta avsnitt av Creepypodden kommit till punkt, och vad som händer nu står helt utanför min kontroll. Kanske lyssnar ni om, kanske lyssnar ni aldrig mer på en sekund av podden. Allt jag vet är att vi återvänder om två veckor igen. Även det, den trofasta regelbundenheten, en form av kontrollförlust.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.