Avsnitt 301: Storebrors anteckningsblock

2011 började en serie mycket speciella texter dyka upp på 4chans underforum /x, för diskussioner om det paranormala. Det var en återkommande anonym användare som publicerade dem, som bara identifierade sig som L.B., en förkortning för “Little Brother”. De som hade tur och råkade befinna sig inne på 4chan varje gång han publicerade sig där förstod snart sammanhanget, och började allt ivrigare vänta på nästa del i serien.

Enligt vad L.B. berättade hade han haft en elva år äldre storebror, som dött när L.B. själv var sjutton år gammal. De bodde, lyckades läsarna lista ut baserat på ledtrådar och geografiska detaljer i de anonymiserade texterna, någonstans i Sydamerika, kanske Argentina. Vad storebrodern hette berättade inte L.B, men senare framkom det att hans namn varit Benjamin. Benjamin hade inför sin familj framstått som något av en enstöring, en orakad, sängrökande slarver som helst hasade omkring i tofflor hemmavid och som man ibland tidiga morgnar kunde stöta på i köket kokandes kaffe och då inse att han dygnat.

I skolan hade dock Benjamin utagerat en lite annorlunda personlighet. Där hade hans säregna intressen och tillbakadragenhet paradoxalt nog framställt honom som spännande och intressant och till och med gett honom ledaregenskaper. L.B. hade efter sin storebrors död fått höra att han kunnat uppmuntra halva klassen att lägga ner själ och hjärta i helt meningslösa övningar av typen att gräva upp stora stenar på en byggarbetsplats under en rast. På stan var det som att han alltid intresserade sig för de minst viktiga människorna, som dörrvakter, busschaufförer, tiggare och barn. Han hade haft ett speciellt, sökande öga för de som vanligen var osynliga.

Benjamin hade också i skolan skaffat sig ett litet gäng av närmare vänner, som han ofta umgicks med och som följde honom åt ända in genom åren på universitet och fram till hans för tidiga död. De hade alla varit lite lika honom, individualister, ibland nästan så att det skrämde L.B, och de hade förenats i sitt intresse för att titta på film, lyssna på musik och röka cigg. I femtonårsåldern hade de börjat dricka men då sällan för att de festade. Allt detta hade man fått veta i den första texten L.B. publicerat på 4chan, som också var en sorts ramberättelse till vad som skulle följa.

L.B. hade skrivit:

“Bortsett från en liten skivsamling och ett skrivbord fullproppat med pocketböcker hade Benji inte så mycket i sitt rum, och vad han egentligen sysslade de oräkneliga timmar han tillbringade där förstod jag aldrig riktigt. I tonåren blev jag självupptagen och egocentrisk och slutade bry mig, men det var då jag då och då såg honom klottra i spiralblock. Först trodde jag att han ritade, sedan att han skrev. Han visade mig aldrig något av blocken, men jag kom å andra sidan aldrig på tanken att fråga om dem.

Efter att Benji dött lämnade mina föräldrar hans rum precis som det var. Ungefär ett år senare hade jag kommit över hans död tillräckligt mycket för att då och då gå in i hans rum. Jag bläddrade i romaner och undersökte piratkopierade DVD-skivor köpta i kiosker runt om i stan. Det var väl mitt sätt att i efterhand lära känna någon som alltid hållit fast vid tonårens hemlighetsfullhet och aldrig släppt in mig eller någon annan i sin familj.

Hela tiden letade jag, mer eller mindre medvetet, efter de där spiralblocken han skrivit i. Vad det än stod i dem skulle det kunna ge mig en bättre inblick i hans inre liv än något annat, gissade jag. Annars skulle han väl inte ha vaktat på dem så svartsjukt.”

Till slut hittade L.B. anteckningsblocken under en lös golvplanka under sängen. De var så dammiga och fuktskadade att ingen kunde ha rört dem sedan han själv lämnat dem där. Fyra spiralblock som var fullskrivna ända ut i marginalerna. Dessutom var lappar, skisser, tidningsurklipp och fotografier instoppade mellan sidorna. Olika pennor hade använts och vissa meningar hade skrivits med en handstil men strukits över och kommenterats med en helt annan. L.B. förstod först inte alls vad anteckningsblocken gick ut på eller handlade om, och till en början vågade han knappt öppna dem, i någon sorts andakt och av respekt för Benjamin. När han väl öppnade dem skulle det innebära det sista steget han kunde ta mot sin döde storebror, och det fanns en slutgiltighet i det som skrämde L.B.

Till slut, vid midnatt en lördag, lade han alla fyra anteckningsblock på sitt skrivbord och satte igång och läste dem. L.B. skriver:

“Anteckningsblocken tycktes löst indelade i kapitel, vissa daterade och andra inte, somliga tillskrivna en författare och andra anonymt skrivna. Det var den första stora upptäckten: det hade inte bara varit Benji som skrivit i de där blocken. De olika handstilarna tillhörde en liten krets av skribenter som inkluderade honom och, vilket jag senare bekräftade, ett fåtal nära vänner. De kom i alla möjliga former, korta, långa, ibland bara listor. De följde en till synes godtycklig ordning, med ett tätt nät av korsreferenser och kompletterande material som nog bara dess upphovsmän kunde förstå. En del var knappt läsbart. Saker beskrevs som hade hänt på nittiotalet. Anekdoter från skolan, sedan universitetet. Allt utspelade sig i vår stad.”

L.B. kände nu, skrev han, en blandning av förvirring, upphetsning och skam. Han var övertygad om att hans storebror inte hade velat att han skulle läsa dessa texter, men ändå kunde han inte hindra sig. “Jag snokade i decenniegamla minnen ur människors liv av vilka somliga numera var döda”, skrev han och fortsatte: “Först hade det tett sig som något slags kollektiv klippbok, men allt eftersom började skrivandet framstå som allt mer ohälsosamt och desperat.”

Spiralblocken hade legat orörda sedan Benjamin dött. L.B. gissade att storebroderns död hade inneburit kompisgängets upplösning. Om det de hade skrivit om i spiralblocken var sant visste inte L.B, berättade han. Men han började alltså 2011 transkribera texterna han hittade, och lägga ut dem på 4chan. Sedan spreds de i skärmdumpad form, som samlarföremål bland de som hade följt dem när det begett sig, och berättelsen om spiralblocken började anta en något mytomspunnen form.

Kompisgänget som skrev i anteckningsböckerna gav dem ett smeknamn, fick L.B. så småningom veta. De kallade dem: “Books of Sand”.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och 2023 dök L.B. upp på nätet igen. Han hade då följt med i sin tid och skaffat sig en Substack, där han återpublicerade alla dessa gamla texter i putsat skick. “Under åren som gått sedan jag först lade ut de här texterna har jag tagit examen och gått igenom tre jobb och lika många relationer”, skrev L.B och fortsatte: “Jag har fått kontakt med några av de överlevande skribenterna i spiralblocken, inte alltid av egen vilja. Jag råkade ut för en olycka mycket lik den som dödade Benji. Nyligen bestämde jag mig för att lägga ut resten av texterna.”

Det är dessa historier vi ska höra i veckans avsnitt av Creepypodden. Och vi ska börja med en som Benjis kompis hade skrivit i en av spiralblocken, som var en av de första att få större spridning på 4chan. Dess författare signerade texten med namnet Franco, och man får väl tänka att det var en i gänget runt Benji. Den har rubriken “Barnen i Estanque”, och den läses av Ludvig Josephson.

Det här är bara en liten grej som hände för några dagar sedan. Jag vet inte om det förtjänar att läggas till i boken, men kanske tycker ni åtminstone det är lite intressant.

Ni har säkert undrat över vad jag sysslat med sedan jag hoppade av. Inget spännande, är jag rädd: bara diverse ströjobb åt pappa och lite ärenden åt mamma och hennes nya cateringfirma. De har föga förvånande varit på mig som blodiglar, säkert rädda att jag skulle råka hamna i dåligheter. Men! Nyligen bad pappa mig att uträtta ett ärende åt honom. Han ville att jag skulle lämna ett paket på Lagonavegatan 430, i Estanque.

Jag vet inte om ni varit där särskilt mycket. Det ligger norrut, och är lugnt och stillsamt. Mest bara villaförort, säkert en trevlig plats för familjer. Trafiken är hemsk vid rusningstid eftersom det bara finns en enda stor avfart. Vintrar som den här ligger en tät dimma över den, den sorten där man inte ser längre än näsan räcker. Jag tog bussen och åkte hela vägen till Ingenieros-avenyn, och fick sedan gå i typ tjugo minuter. Området är byggt för bilar, och att gå längs kanten av en tvåfilig väg var både farligt och förnedrande, men jag har inte råd med taxi nuförtiden.

Paketet som pappa gav mig var inslaget i tidningspapper, ihopknutet med ett snöre. Jag tjuvtittade inte, jag hade väl ingen anledning förrän efteråt. Det var inte tungt. Något rörde sig därinne när jag vippade på paketet. Kanske en leksak eller något.

Adressen för avlämningen visade sig vara ett typiskt förortshus i ett välbärgat kvarter: fina, rena, tomma gator. Det låg framför en liten park, som jag inte fick en så särskilt tydlig bild av genom dimman. Jag var också rätt frusen och ville vända tillbaka hem så snart som möjligt. Jag ringde på dörrklockan tre eller fyra gånger innan någon öppnade.

Det var en unge. Han kunde inte ha varit äldre än tio. En mager blond pojke som såg ut som om han inte sovit. Han såg faktiskt lite ut som Benji! Jag såg inte så mycket inne i själva huset eftersom han bara öppnat dörren på glänt, men jag kunde se på det blåa ljuset som slog mot en vägg att teven var på. Det var en skoldag, och konstigt att han var hemma klockan elva på förmiddagen. Jag frågade om hans föräldrar var hemma och han skakade lojt på huvudet. Han sa: ”Det här är inte mitt hus, jag bara använder det.” Exakt så formulerade han sig. Jag antog att han var en kompis till ungen som bodde där. Jag frågade om någon som faktiskt bodde där var hemma. Samtalet tycktes helt ointressant för honom. Kanske var han för sömnig för att ta in det. Vi stirrade på varandra i typ en minut. Sedan slog han igen dörren och jag hörde honom ropa på någon.

Jag stod kvar där på farstukvisten som en idiot i vad som måste ha varit fem minuter. Med jämna mellanrum tryckte jag örat mot dörren och hörde flera barnröster samtala med varandra. Jag vände mig om och stod vänd mot dimman som dolde parken, och jag kunde höra hundar som skällde vilt, som om de slogs. Jag hörde också gälla skrik från barn som lekte någonstans där ute, men jag kunde inte se dem. Dörren öppnades igen. Den här gången var det en mörkhårig pojke i pyjamas, ungefär jämngammal med den förste. Den här såg faktiskt ut som Alejo. Jag skämtar inte! Men det är inte viktigt, det heller. Även han såg närmast ut som en zombie. Hade de dygnat? Jag minns när vi brukade göra det.

Jag höll upp paketet och förklarade för ungen att jag var där för att lämna någonting från min pappa. Hans namn tycktes inte ringa några klockor. Vilka som egentligen skulle bo där har jag för övrigt ingen aning om, jag bara antar att min pappa känner dem. Jag frågade om hans föräldrar var hemma, och han skakade med eftertryck på huvudet. Men han hade fäst blicken vid paketet i min hand. Jag började bli lite irriterad: de här märkliga, trötta barnen, den här dimman, hela det här farsartade skräckfilmsupplägget. Jag sa: ”När kommer era föräldrar hem?” Han sa: ”Inte i dag.” Svaret var helt känslolöst, som ett konstaterande av något helt självklart. Jag dubbelkollade leveransadressen, och den stämde. Jag märkte att min puls gick upp något. Jag mumlade snabbt något i stil med: Hör här, jag ska lämna det här paketet här, så bara ta det och ge det till de som bor här när de kommer hem. Pojken nickade som om han plötsligt fattat vad jag ville, och sträckte fram handen. I en bråkdel av en sekund tvivlade jag på om jag verkligen skulle ge det till honom, och övervägde att sticka därifrån och komma tillbaka senare, men så ryckte pojken åt sig paketet och ärligt talat lockade inte tanken på att återvända. När han sträckte sig fram för att grabba tag i paketet öppnades dörren och jag fick inblick i vardagsrummet.

På mattan framför teven satt ett halvdussin barn eller fler, alla vända mot dörren och mig. De hade alla samma helt känslolösa ansiktsuttryck, som om de gick på antidepp allihopa. Det gav ett illavarslande, djuriskt intryck. Det kändes som om jag hade avbrutit en flock asätare som kalasade på ett kadaver. Ni vet när en gatukatt äter en död duva på gatan, stannar upp för att titta på en, bedömer en, och sedan obrytt vänder sig ner i ätandet igen? Ungen som öppnat hade gått tillbaka in och stod nu i ett hörn tillsammans med den första pojken jag pratat med, och tillsammans slet de upp paketet. Först då upptäckte jag det konstigaste med hela situationen. Det var inget teveprogram på teven. Det var inte myrornas krig men samtidigt inte heller någonting igenkännligt: mörkt och grynigt, som en dålig hemvideoinspelning. Under hela besöket, långt innan jag såg tevens skärm, hade jag hört dess ljud i bakgrunden och fastän jag har försökt minnas vad jag hörde, om det var dialog eller musik, är minnesbilderna för dimmiga. Det är verkligen underligt.

Hela den här situationen kan bara ha varat i några sekunder innan dörren slogs igen i ansiktet på mig, fast jag inte såg någon som kunde ha stängt den. Jag stod kvar förstenad där på stället i några ögonblick, för förvirrad för att veta vad jag skulle göra. Sedan vände jag om och började småspringa därifrån. Från huset hörde jag skrik och jubel.

Under bussresan hem spelade jag upp händelsen i huvudet, och ångrade att jag inte tittat i paketet, eller behållit det. När jag kom tillbaka frågade pappa om jag levererat det och jag nickade. Han gav mig en blick, som om han väntade sig följdfrågor, men något sade mig att jag skulle låta bli. Jag gick bara upp till mitt rum, satte på musik och lade mig på sängen. Jag antar att ni efter att ha läst det här kommer att insistera på att jag ska grilla pappa. Men jag ber er, den här enda gången, att låta mig slippa gräva i saken. Vi har inte kommit så bra överens på sistone.

Egentligen är det enda skälet till att jag skriver ner det här är att jag känner på mig att jag snart kommer att glömma det. Det hela var som en dröm på det sättet: ju mer jag vrider och vänder på händelsen i huvudet, desto färre detaljer kan jag minnas. Jag är hyfsat säker på att min beskrivning ovan mestadels är korrekt, men snart kommer det vara omöjligt att skilja fantasi från verklighet. Och, ja, ni har ju adressen om ni vill åka dit och se själva. Personligen tänker jag hålla mig långt från det där huset.

Vi hörde “Barnen i Estanque”, uppläst Ludvig Josephson.

Redan här börjar man förstå vad det är som utmärker texterna i dessa märkliga anteckningsblock. En ung vuxens minnesbilder från tillvaron i detta främmande land, där inte bara vädret, geografin, kulturen och sedvänjorna är annorlunda, utan också tydligen förutsättningarna för vad som är möjligt. Här kan ett medelklasshus i en välmående villaförort gömma en gåtfull samling barn som obekymrat kontrollerar sin tillvaro själv, i den skriande frånvaron av vuxna. Vad kan inte då hända?

Även barndomsminnen förekommer i anteckningsblocken. Härnäst ska vi höra ett sådant, som hade skrivis ned i anteckningsblocken av någon som använde signaturen Tati. Historien kallades kort och gott “Gången”, och den läses av Petra Werner.

Det första riktigt konstiga som hänt mig står redan i böckerna. Den andra riktigt konstiga som hänt mig är min hemlighet. Men det tredje eller fjärde riktigt konstiga som hänt mig inträffade hemma hos Alex.

Skolan hade slutat och det var den där riktigt heta sommaren, ni minns, den som de vuxna diskuterade i evigheter och droppade olika namn de hört på nyheterna för att verka belästa: La Niña, Humboldtströmmen, störtfloder och värmekupoler. Vi bodde i Colinas vid det laget, men hettan var precis lika outhärdlig där som i Barrancón. Jag vet inte om ni minns att jag bodde nära Plaza Sol, fast på den tiden då det bara fanns en bio och en Miranda där. Jag tror inte mina föräldrar varit förberedda på att behöva fly Barrancón hals över huvud, och nu fick vi alla ta de besvärliga konsekvenserna. Ett tag bodde vi alla i en kvav liten tvåa på andra våningen, med parkettgolv och galler för fönstren. Tack och lov hade mina föräldrar, under åren vi levt på landet, låtit mig löpa fritt hela dagarna, och nu var det för sent att förbjuda mig. De skickade mig ofta för att köpa ägg, mjölk eller bröd och då stannade jag alltid till vid kiosken för att köpa klistermärken till mitt album, eller vid låssmeden eller tanten som sålde hyvlad is som jag ansatte med oändliga, storögda frågor om deras jobb. Kvarteret var litet och sömnigt och jag blev snabbt kompis med barnen som bodde där, till exempel Alex. Kanske har ni glömt honom: han gick i vår skola tills han var tolv-tretton år gammal, men stack inte ut särskilt mycket. Vi stötte ofta på varandra medan vi cyklade runt och gjorde ärenden åt våra föräldrar. Jag minns att han blev retad på grund av ryktet att hans föräldrar tvingats låna pengar till terminsavgiften. Men hans pappa ägde faktiskt ett hyreshus där han också drev klinik i kvarteret, och hela tredje våningen av huset var familjens bostad, så de var väl egentligen rikare än oss då. De bodde på andra sidan Plaza från oss sett, och det hände när jag skulle gå hem till honom för första gången. Då hade vi setts ute på gatorna tillräckligt många gånger för att bli vänner. Eftersom vi dock aldrig låtsades om att vi kände varandra i skolan kände jag att jag kunde överösa honom med mina skräckhistorier utan att det riktigt skulle få några konsekvenser, och han verkade inte ha något emot det även om han ofta bleknade. Den här gången hade han sagt att det fanns någonting i hans hus, som han ville visa mig.

Så jag traskade de typ åtta kvarteren bort till hans hus och fick syn på den lilla nedgångna kliniken där en kvinna satt och fläktade sig vid receptionsdisken, och Alex kom springande nerför trappan för att möta mig i entrén. Han hade på sig en gammal Thundercats-t-shirt, tror jag det var, och slitna jeans och smutsiga vita kardborreskor. En trappa upp träffade jag hans mamma och hans morföräldrar, som bodde med dem, och som var så gamla att de krympt till ett par dockliknande knyten som kunde plockas upp och sättas ner i vilken dammig fåtölj i huset som helst där de inte var i vägen. Hans morfar var loj och barnslig medan hans mormor var dyster och vaksam. En gång berättade hon en grej om mina drömmar som jag aldrig kunnat glömma, men det är en annan historia. Något sa mig hur som helst att jag var den allra första flickan som kom för att besöka Alex, vilket hans mamma försökte inte låtsas om, men i efterhand är det uppenbart att hon knappt kunde dölja sin upprymdhet. Jag antar att hon trodde att vi var ihop eller snart skulle bli det. Jag tyckte alltid att det var förfärligt hur de hetsade oss barn att leka pojkvän och flickvän i den åldern, men hon var åtminstone inte påflugen. Det fina med situationen var att Alex familj behandlade mig som en drottning, medan det mindre bra var att vi aldrig lyckades vara för oss själva och oövervakade i mer än tjugo minuter.

Jag visste inte om det verkligen fanns något att se i det där huset, eller om det hela varit ett knep av Alex för att locka mig hem till honom för att leka. Tillfället uppstod åtminstone aldrig att smyga iväg och titta närmare på det. Under veckorna som följde hade vi flera ”lekträffar”, vilket mina föräldrar knappt hade någon aning om eftersom de vant sig vid att jag var borta hela dagarna. Det enda jag sade till dem var att jag skulle äta lunch hos Alex, vilket var sant, och något problem var det aldrig eftersom hans mamma var generös och aldrig nekade mig något. Det var en ren lyx i jämförelse med den torftiga dieten hemma bestående av bönor och grytor. Ibland kändes det som om Alex mamma spelade teater för mig. Hon ställde nästan aldrig några frågor om mig eller min familj. De där veckorna tillbringade vi med att framstå som väluppfostrade inför henne, spela sällskapsspel tillsammans, rita, byta klistermärken i våra album och springa runt på husets bakgård. Det var egentligen inte så konstigt, även om andra kanske tyckte det då. Som barn blev jag lätt kompis med pojkar. Tids nog glömde jag att det hade funnits något som Alex velat visa mig. Vi bara lekte och hade det kul. Det gick så långt att den dag då Alex mamma blev tvungen att åka iväg för att uträtta ett viktigt ärende, och lämnade oss med morföräldrarna som tupplurssnarkande barnvakter, så blev jag nästan chockad när Alex omedelbart släpade ner mig för trappan, förbi den obemannade receptionsdisken, och ut baktill in i en suterrängvåning som jag inte visste fanns.

Där nere var det fuktigt och kallt: det låg delvis under marken, med fönster uppe vid taken vända mot hyreshusets vänstra sida. Där hade tydligen klinikens källare blivit inhyst med lådor och papperstravar överallt, och av allt att döma städades det åtminstone då och då. Alex drog med mig längs en labyrintisk väg mellan lådorna som han tydligt själv kände väl, och vi kom till slut fram till en lucka i väggen där ett öppnat hänglås hängde från handtaget. Här var det, förstod jag. Min gissning är att luckan förut lett till någon sorts vattenventil eller elpanel, men jag såg aldrig några rör eller kablar därinne så kanske hade de tagits bort med tiden. När Alex drog upp luckan syntes en stege som ledde uppåt. Han berättade att den ledde till ett ”hemligt rum” i byggnaden, och där var “det” han ville visa mig. Egentligen var jag alldeles nöjd med vår oskyldiga vänskap, så som den hade utvecklats, och nästan glömt bort vad allt egentligen hade handlat om. Men nu var det omöjligt att vända om. Alex började klättra upp för stegen och jag följde efter. Det visade sig att han hade tagit med en tändare, i brist på ficklampa, för att lysa upp framför oss.

För en vuxen torde det ha varit nästan omöjligt att ta sig upp där. Man hade behövt först huka sig och krypa in i skåpet, sedan försiktigt resa sig upp för att kunna klättra uppför stegen i ett trångt schakt med betongväggar. Stegen ledde ända upp till klinikens andra våning, och in en lika trång och mörk gång åt både vänster och höger. Där var vi tvungna att krypa på alla fyra över det ingrodda smutset i betongen, genom spindelväv och, värst av allt, pölar av mystisk, trögflytande vätska. Men Alex tog sig oförväget framåt med lågan i handen, och jag fokuserade på att följa ljuspunkten, rädd för vad som skulle hända om den slocknade. Jag började känna att jag tagit mig vatten över huvudet. Då och då hördes dova dunsar ovanför oss, ljud av steg och av tunga saker som förflyttades på golvet i kliniken. Åtminstone var det svalt därinne. Det var en förbättring jämfört med huset, där värmen tycktes lagras.

Under de där fem minuterna eller vad det nu det tog oss att klättra och krypa till vårt mål formulerade jag knappt en enda tanke, åtminstone enligt vad jag minns. När Alex stannade och sa åt mig att ställa mig upp gjorde jag automatiskt som han sade. Jag kunde ändå inte se någonting i mörkret. Vi hade nått vad som måste ha varit byggnadens hörn, där gången vidgades till en lodrät kammare mellan inner- och yttervägg, och plötsligt stod jag på något som knarrade. Jag stötte till något med foten och det skramlade som en kedja. De här sinnesintrycken kom oberoende av varandra och jag försökte inte ens få ihop dem. Alex höjde tändaren mot innerväggen. Han sa: “Titta. Det finns en bild här, målad med blod. En arbetare dog här och de begravde honom i bygget. Men de markerade platsen så att de skulle veta.”

Jag kisade och tryckte nästan näsan mot väggen men insåg att jag inte kunde se hela motivet på så nära håll. Jag försökte ta ett steg bakåt men stötte i bakväggen: det fanns inte rum. Jag följde Alex hand över den ojämna ytan som var så täckt av fläckar och bucklor att det var omöjligt att avgöra vad som var avsiktligt och vad som inte var det. Det var nästan omöjligt att skapa sig ett helhetsintryck och jag kände en klaustrofobisk torka i halsen. Alex fortsatte: “Andra säger att han som förut bodde här murade in sitt barn här när han upptäckte att han inte var den riktiga pappan.” Jag ville fråga var han hört de här historierna men i stället följde jag ljuset från hans flackande tändare, som förtrollad, försökte se bilden på väggen och misslyckades. Jag frågade tankspritt: “Berättade dina morföräldrar det här för dig?” Det var en ren gissning, men han stelnade till och skulle precis säga något när han fumlade med handen och tappade tändaren.

Vi försänktes i fullständigt mörker. Jag blev direkt desorienterad och började treva omkring med händerna, först efter väggarna och sedan efter Alex, när jag hörde ett stigande muller som tycktes genljuda i hela husets väggar och på några sekunder hade det eskalerat till en jordbävning, en kakofoni av ljud, som om vårfloden slagit till mot huset och hotade att slita det från sin grund. Egentligen tror jag inte att väggarna skakade men det kändes så, och de blev oförklarligt allt varmare, och ljuden var så överväldigande höga att det enda jag kunde tänka mig var att någon sorts katastrof höll på att inträffa. Jag tappade fattningen helt. Förtvivlat gråtande och skrikande dök jag ner på alla fyra och kröp tillbaka mot stegen, den här gången med Alex bakom mig, och i min desperation tappade jag greppet och höll på att falla handlöst ner i källaren, men lyckades få tag på stegen och tumlade som en docka nerför den, samtidigt som jag hörde Alex klättra ner med snabba steg, knäpptyst, kanske chockad. När vi kom ut, blöta av pölarna i gången täckta av damm och smuts, hade jordbävningen avtagit. Alex mamma fångade oss vid dörren ut ur suterrängvåningen.

Hon verkade knappt lägga märke till mig. Jag fick sitta på en stol i vardagsrummet medan hon låste in sig med Alex i badrummet för en grundlig inspektion och en dusch. Allra först fick han ett par örfilar, hörde jag, och jag väntade förskrämt utan att veta vad jag skulle ta mig till. Jag försökte lyssna genom badrumsdörren men duschen dränkte allt ljud. Från hallen kunde jag se in i vardagsrummet där Alex morfar satt och solade. Han log åt mitt håll, fast jag tror inte han visste att jag var där. Sedan öppnades dörren och Alex mamma tilltalade mig tveksamt. Egentligen hade hon väl kunnat skicka hem mig som jag var och lämna problemet till mina föräldrar. Men av någon anledning drog hon in mig i badrummet och tio minuter senare kom jag ut igen, tvättad och fräsch iförd en lånad pyjamas. Hon sade inte ett ord medan hon tvättade mig. När jag kom ut såg jag att Alex satt ihopkrupen i en stor soffa, tyst kikandes under handduken över huvudet.

Så småningom verkade hans mamma samla sina tankar och sa till mig, i förtroende, att hon förbjudit honom att någonsin gå in där, och att det var därför hon blivit så besviken. Hon kunde inte förstå att han inte bara varit olydig utan också dragit med sig mig. Tydligen hade det varit rena turen att vi båda kommit ut helskinnade därifrån, och nu skulle hon se till att luckan i väggen låstes och förseglades så att något liknande aldrig kunde hända igen. Hon tyckte inte att jag skulle berätta om det här för mina föräldrar, för de skulle bara bli oroliga, vilket jag antar var en illa dold vädjan om min tystnad. Hon behövde inte oroa sig. Jag hade ingen avsikt att berätta om det här för någon. När mina kläder var torra klädde jag på mig och gick hem utan att ha bytt mer än tre ord med Alex.

Vår vänskap ebbade ut helt av sig själv efter det och jag gick aldrig hem till honom igen. Dessutom tror jag att Alex fick utegångsförbud resten av den sommaren, för jag såg honom inte cykla omkring på gatorna efter det. När vi började skolan igen gick vi i olika klasser och utöver ett tillfälle när vi spelade fotboll på skolgården uppstod aldrig ens tillfället att prata. Det är egentligen inte svårare än att vi var barn, något konstigt hände och vi blev rädda. När han bytte skola hade jag redan flyttat från Colinas och då tappade vi kontakten. Någon sade att han också flyttade, något år senare.

Det säger sig självt att det inte kan ha varit någon riktig jordbävning. Alex mamma skyllde ljuden på en sopbil som kört förbi utanför. Det får man tro vad man vill om. Men än märkligare är det som jag först i efterhand försökt få ihop, och misslyckats med, nämligen själva utrymmet. Jag har gått förbi den där byggnaden många gånger av olika skäl och det är liksom orimligt att det skulle kunna få plats. Vare sig väggarna eller golven är så breda eller höga att gången skulle kunna rymmas någonstans, och den verkade ju inte ens ha något syfte. Jag har utan att avslöja särskilt många detaljer frågat min pappas kompis, som jobbar i byggbranschen, och han håller med. Luckan, bara stor nog för ett barn, stegen inuti väggen, och gången som lindade sig runt huset, jag fattar det inte. Men jag fick aldrig chansen att undersöka saken. Jag tror att jag såg Alex mormor på Miranda ett par gånger innan vi flyttade, men varje gång hon såg mig vände hon genast bort blicken, som om hon inte ville att vi skulle lägga märke till henne.

Vi hörde “Gången”, skriven av signaturen Tati och uppläst av Petra Werner.

Visst är det ett lite speciellt sinnestillstånd man inträder när man tar del av dessa berättelser? Gator och adresser man inte känner till, platser som är nya för en. För en utomstående är det kanske väntat att vad som helst ska kunna hända här, men de som drabbas av dessa händelser verkar ändå reagera med en sorts rutinerad förfäran, som om de inte riktigt ännu hittat ett sätt att hantera att de lever i ett gränsland mellan naturligt och övernaturligt.

Andra historier är dock mer igenkännliga, även för en läsare i Sverige. Den ska vi höra nu, och den som vill kan se titeln som en triggervarning för vad denna lite kortare berättelse kommer handla om: “Hundmördaren”, skriven i anteckningsblocken av Benji själv. Den läses av Ludvig Josephson.

Ni minns säkert de särskilt uppmärksammade och fruktade brottslingar som genom åren hamnat i nyheterna. Till exempel ”Skruvmejselgalningen”, en taxichaufför som angrep kvinnliga passagerare med en skruvmejsel och som aldrig greps. Andra blev närmast mytiska, som ”Djävulen i San Blas”, som förförde kvinnor på nattklubbar i stadsdelen och som det ryktades om faktiskt var djävulen själv. ”Hundmördaren” var något liknande det sistnämnda. Det måste ha utspelat sig kring 1993. Tati vet det exakta året. Vid den tiden började döda hundar hittas i Barrancón. De flesta hade blivit strypta, men senare tog gärningsmannen till mer makabra metoder, som att slå ihjäl dem med en spade han lämnade efter sig. Mest uppmärksamhet fick naturligtvis de husdjur som hittades döda i folks hem, medan de herrelösa hundar som han dödade och förgiftade aldrig nådde rubrikerna. Kanske bör man egentligen inte heller tillskriva alla de där fallen en och samma gärningsman. Kommunen hade en satsning på att rensa gatorna på lösa hundar just då, och på vissa gator finns det grannar som ryktas ha förgiftat sina grannars störande hundar.

Men “Hundmördaren” väckte medialt intresse på allvar när han började breda ut sig utanför Barrancón. Husdjur började hittas döda över hela stan, alla offer för liknande våld. De var av alla raser och storlekar, och ibland flera stycken på ett och samma ställe. Gärningsmannens motiv var ett fullständigt mysterium. Eftersom dåden var så slumpmässiga var mannen förmodligen sinnessjuk. Än värre var den gnagande oron att galningen, som tydligen inte drog sig för att göra inbrott, skulle byta offer och börja ge sig på människor. Det var aldrig några värdesaker som stulits hos de som fått inbrott, vilket underströk att dåden inte var rationella. Jag minns att mina föräldrar för första gången satte upp ett larmsystem hemma. De flyttade också upp min brors spjälsäng till sitt eget sovrum. Vi hade inte ens någon hund, så de hade verkligen bara dragits med i den allmänna skräcken, men så har jag ju också i efterhand kommit att förstå att alla i det här landet var rätt rädda vid den här tiden.

“Hundmördaren” förblev på fri fot i ungefär ett halvår och var aldrig långt från tidningsnotiserna. Han var perfekt för kvällstidningarna, som sålde som smör. Vissa flyttade sina hundar ut på landet medan det pågick, medan andra tvärtom släppte ut dem på gatorna. Jag har till och med hört om några som själva avlivade sina husdjur, för att inte mördaren skulle komma åt dem. Tati säger att om man promenerade i Barrancón vid den här tiden så såg man flockar av nyligen frisläppta labradorer och grand danoiser som drog omkring, många fortfarande med halsband på. Ett antal personer trädde också fram och påstod sig vara “Hundmördaren”. Några var lätta att avskriva. Ett teveprogram presenterade en gärningsman i ett typ av PR-jippo, medan andra var excentriker som var ute efter berömmelsen. Ingen blev någonsin misstänkt på allvar. Det mest slående vittnesmålet om den verklige “Hundmördaren” kom från en gammal dam vars shih tzu eller pomeranian, jag minns inte vilket, brutalt hade misshandlats. Den hade varit ”hennes enda vän”, enligt den snyftiga tidningsartikeln. I intervjun påstod hon sig ha sett en svart gestalt röra sig in på hennes bakgård likt en dimma, där allt hon såg var två glödande röda ögon som stirrade på henne genom fönsterrutan. Det där piskade upp journalisterna till frenesi. Även lokalteven hade vid den här tidpunkten börjat sände timslånga reportage om ufon och övernaturligheter, och damens vittnesmål kom som manna från himlen.
Och sedan kom de nattliga tevesändningarna.

Om jag förstått det rätt såg ingen av er någon. Jag såg själv bara en. Jag hade suttit uppe väldigt sent och sett repriser av X-Men en lördagkväll när teven plötsligt tappade signalen. Efter några sekunder av hårt brus dök en kornig bild upp. Det var ett montage av närbilder på döda hundar i slow-motion. I bakgrunden spelades körmusik av det slag man hörde i tevepredikanternas program. En ficklampa svepte över de här kadavren, som såg precis ut som de som mördaren gett sig på. Filmen kunde ha varit inspelad av en nyhetskamera eller av en polis, det såg både slarvigt och dokumentärt ut. Till sist visades en vit text över skärmen. Meddelandet: ”Snälla, sluta.”

Det hela pågick i ungefär trettio sekunder. Efter att det tagit slut steg bruset igen, och sedan, tillbaka till X-Men.

Under de följande veckorna fick jag veta att även flera klasskamrater sett de där sändningarna. De dök upp i till synes varenda lokalkanal, avbröt tecknat, tvåloperor och mjukporr utan åtskillnad, alltid mellan klockan två och fem på natten. Ingen visste varifrån de kom, och om de faktiskt sändes av tevekanalen eller någon annan. Först långt senare fick jag veta att det inte var någon reguljär sändning. Tevekanalerna stördes alla ut. Någon kuppade in sändningarna. Nu började ryktena om “Hundmördaren” spridas än mer och intensivare, särskilt på skolgårdarna. Jag vet inte om de vuxna någonsin tog det på allvar, fast de var så uppskrämda. Kanske hann de inte se dem. Sändningarna upphörde efter några veckor.

Och strax därefter försvann även “Hundmördaren”. Det var nog efter att till och med journalisterna tröttat på honom. Jag tror att han efter den gamla damens redogörelse framstod som allt för ensidigt skurkaktig. Om han verkligen slutat vet jag inte, för döda hundar dyker ju upp döda varenda dag i en storstad som denna, men spåren av hans tillvägagångssätt slutade åtminstone synas. På skolgårdarna trodde vi bara han dragit sig undan för att bida sin tid. Än idag är “Hundmördarens” identitet okänd, och så även avsändaren av de där nattliga tevesändningarna. Fortfarande diskuterar många konspirationsteoretiker det där, på samma sätt som andra klassiker som ”Portaltunneln i Terranova”, ”Familjen Núñez docka” och ”Den svarta sedanen på Pan-Am-motorvägen”. Ja, ni vet att jag älskar sånt.

Vad gäller sändningarna har jag förgäves försökt leta en inspelning av någon av dem. Alejo lät så tvärsäker på att han hade sett en i ett YouTube-klipp med nittiotalsteve från Latinamerika, men jag hittade det aldrig. Efter att ha frågat runt har jag blivit varse att jag inte är den förste som letat, men fortfarande är sändningarna ett mysterium. Det jag fortfarande grunnar över, utifrån mitt undflyende minne av sändningen, är vem som kunde ha spelat in den. Filmen jag minns verkade inspelad på natten. Men jag hörde bara talas om hundkadaver som hittades på morgnarna.

Vi hörde Hundmördaren av Benji, uppläst av Ludvig Josephson. En berättelse som tyvärr har upprepats, på sitt sätt, på våra breddgrader. Som om det vore en påminnelse om att det gränsöverskridande inte är isolerat till vissa länder eller platser, utan finns överallt.

Avslutningsvis ska vi få höra en av de lite längre berättelserna som återfinns i de här mystiska spiralblocken. Det är återigen Tati som skriver, och historien kallar hon “Blandbandsbytena på Miranda”, där Miranda tydligen är namnet på en dagligvaruhandelskedja i det här landet. Den läses av Petra Werner.

En morgon bestämde Emma och jag oss för att skolka. Det var ovanligt. Emma tog sina betyg på rätt stort allvar, kanske det enda hon egentligen brydde sig om på riktigt. Eller så var hon bara rädd för sina föräldrar. Vi hängde hur som helst kvar hemma hos mig den morgonen. Mina föräldrar var bortresta på sin ”andra smekmånad”, så det här måste ha varit 1997. Vi tittade på oändligt långa TV Shop-inslag och repriser av frågesportsprogram, och vi pratade om allt möjligt. Jag umgicks egentligen inte så mycket med Emma utanför vårt gäng, jag antar att hon stod Dánica närmare. Jag ville fråga om hennes pappa, men det kändes lite för privat.

Det var redan mitt på dagen när vi bestämde oss för att gå ut och äta lunch. Emma ville byta om från skoluniformen och jag lånade henne några kläder som inte precis var hennes stil, som ni kan tänka er. Vi gick ner till det lilla kinesiska stället mittemot Gallery Blue, bakom Miranda. Maten var usel, förresten. Efteråt behövde Emma gå på toaletten, så vi gick in på Miranda och jag väntade utanför och tittade på tidningarna. En stund senare hörde jag ett brak inifrån toaletterna, som om något tungt fallit i golvet, och sedan ett skrapande ljud. Jag gick inte in direkt, för jag visste att Emma inte var den typen av tjej som man gick på toa tillsammans med. Men hon kom ut alldeles uppjagad och sa att jag måste komma in, för jag kunde aldrig tro vad hon hittat. Det var kul att se henne så till sig, hon som alltid varit så behärskad. Men av uppsynen att döma var det som om hon träffat jultomten, så jag följde med.

Det första jag lade märke till var en svart plastlåda som låg på kakelgolvet. Det var en sån där hållare för toapapper som man drar ut i remsor. Jag kunde se att den suttit på toalettens vägg men nu fallit av, och att ett hål blottats bakom den. Hålet var bara aningen större än min knytnäve, och det såg gammalt ut, som om det slagits in av en olyckshändelse någon gång och senare täckts över. Man kunde skymta lite isolering där inne. Inte särskilt djupt. Tydligen hade Emma hört ett skrapande ljud bakom toapappershållaren och i ett ögonblick av vad jag skulle vilja kalla otypisk spontanitet bestämt sig för att slita av den och se efter. Och där inne i hålet hade det legat något. Ett svart kassettband med en liten handskriven etikett: ”I utbyte”.

På den tiden använde alla fortfarande kassettband, eftersom importerade CD-skivor var så dyra. Det här var ett billigt band av det slag man kunde använda för att spela in musik från radion istället. Emma ville prompt spela upp kassettbandet och själv ville jag bara inte hänga kvar på toaletten längre, så vi kom överens om att gå tillbaka hem till mig och lyssna där. Det slutade med att vi satte oss i min pappas bil, eftersom dess stereo var den bästa i huset. Jag minns känslan av att ha hamnat i en betydligt märkligare situation än jag väntat mig när jag gick med på att hänga med Emma. Vi satt där i bilens framsäte och trummade med fingrarna på instrumentbrädan medan bandet spolade tillbaka och började spela.

Kassettinspelningar har aldrig varit av den bästa ljudkvaliteten och den här var dessutom skadad, förmodligen av slitage och fukt. På ljudet lät det som att dess innehåll spelats över två eller tre gånger redan. I bakgrunden hördes andra, oigenkännliga rester av de tidigare inspelningarna. Vad gällde den nyaste inspelningen var den egentligen inte konstig. Det var ett blandband med psykedelisk sextiotalsmusik. Jag kände igen Sui Generis och Tangerine Dream, och Beatles, förstås. Det fanns andra band, men varken Emma eller jag var några stora fans av den genren. Vi lyssnade inte igenom alltihop just då. Det var inget märkvärdigt.

Till middag värmde vi rester medan vi tittade på en thriller på tv, jag minns inte titeln. Samtidigt diskuterade vi kassetten. Emma menade att eftersom bandet var märkt ”I utbyte” förväntades vi lämna tillbaka något till hålet. Någon fanns som med jämna mellanrum kollade efter svar. Det verkade långsökt. Jag föreslog att det kanske var ett socialt experiment av någon universitetsstudent, men Emma insisterade på att det var ett desperat försök att kommunicera. Jag tyckte att hon projicerade sin egen ångest, men lät henne övertala mig.

Den kvällen gick vi tillbaka till Miranda med ett av mina egna kassettband jag spelat in genom åren. Eller rättare sagt, låtit spela in på Gallery Blue, för jag har aldrig varit bra på teknik. Emma gick in på toaletten och stack in bandet bakom behållaren, som hon sedan noga satte tillbaka. Jag vet inte om det är viktigt men det var ett blandband med grunge och alternativ musik från den tiden, särskilt minns jag några spår med El Aire, men ingenting vi hade en avsikt med att lämna eller som innehöll något djupare budskap. Vi hade skrivit “Tack” på bandets etikett och när vi gick därifrån skrattade vi åt hela grejen. Senare på natten träffade vi de andra, men vi tog inte upp det. Att hålla det hemligt hade inte varit ett uttalat beslut, men kanske tyckte vi om att ha den hemligheten gemensam.

Nästa dag möttes vi på väg till skolan och bestämde oss nästan direkt för att skolka igen. Emma ville titta efter ett nytt band på Miranda. Vi pratade oavbrutet medan vi gick genom parken och under vattentornet där vi stannade för en cigarett, men jag övertygade henne om att vi borde vänta åtminstone till nästa vecka. Det verkade osannolikt att den som låg bakom det hela skulle gå tillbaka varenda kväll. Emma gav till slut med sig och vi tillbringade resten av dagen tillsammans. Senare den veckan minns jag att Franco frågade ut oss om våra mystiska dagar ihop, men ingen annan verkade ta någon särskild notis. Benji var djupt inne i sin grej vid den tiden och Alejo var upptagen med sin kampsport. Det var liksom en period av lågintensivt umgänge mellan oss, vilket innebar att Emma och jag hade tiden att hinna ikapp i vår egen relation. Vi tittade på teve och pratade om våra liv, och skvallrade om er killar. Jag tog försiktigt upp hennes familjesituation. Allt jag visste var att hennes pappa var skyldig vissa människor mycket pengar. Men ända sedan Emma bytte till vår skola 1992 (var det -92? Jag är inte säker) hade hon varit lite av ett mysterium. Jag kunde räkna upp tjugo andra länder som hennes familj kunde ha flyttat till i stället för hit. Men vad hon berättade för mig om sin familj får stanna mellan oss. Det var ingenting sjukt, men inte heller någonting jag tror hon vill att ni ska veta.

En långsam vecka gick och nästa helg möttes vi utanför Miranda. När vi tagit bort toapappershållaren såg vi direkt att bandet hade bytts ut. Texten på etiketten var lång och slarvigt skriven och i toans dåliga belysning såg vi inte vad det stod. Den här gången hade jag kört dit med pappas bil, så vi satte oss i den och synade den. Emma läste etiketten högt med viss möda:

”Soundtrack till en manisk natt av förberedelser inför en viktig prövning.”

Jag ryckte på axlarna och satte bandet i bilens stereoanläggnin.

Den här gången hade bandet ett mer New Wave-aktigt sound, och låtlistan verkade mer genomtänkt. Först kom en pampig åttiotalslåt, ”Bizarre Love Triangle”. Sedan en lugnare folklåt, jag tror det var Judee Sills ”Crayon Angels”. Sedan kom en stunds tystnad, kanske ett inspelningsfel. Sedan drog en annan poplåt igång. Så fortsatte mixen, som var kanske en halvtimme lång. B-sidan hade också spelats över, men det var bara brus. Just då var vi lite besvikna, fast jag vet inte vad vi väntat oss. Ännu en gång lät det som en inspelning av en inspelning. Om man vred upp volymen under de långa tystnaderna kunde man fånga vissa bakgrundsljud. Jag hörde en kvinna harkla sig ett par gånger, och saker som flyttades omkring. Emma hörde möbler som släpades över golvet, och en äldre man som mumlade. Hon tog med sig bandet hem och rapporterade sina fynd under de följande dagarna. En dag när vi hängde satte vi på B-sidan i bakgrunden medan vi gjorde något annat, och vi hörde då en mansröst som lät som om han läste upp en lista. Men det var omöjligt att uppfatta vad han sa.

Vad det här nu kunde betyda hade Emmas orubbliga intresse väckts. För att vara rättvis kände jag själv en viss bävan. Nu var vi med i leken. Personen i andra änden hade tagit emot vårt band och svarat i samma anda. Emma menade att vi borde hålla igång utbytet. Hon undrade om olika musikgenrer skulle framkalla olika svar. Etiketten på bandet antydde att det fanns ett syfte med blandningen, fast det kanske bara var en fantasifull titel. Vi rotade igenom mina lådor och hittade en gammal piratinspelning av ett lokalt band som hette Perros Santos. Ni kanske minns dem, vi gick på universitetet med basisten, Julián M. De splittrades kort därefter. Jag vet inte om något av dem finns på nätet. Det var ett slags konstnärligt punkband, och inte musik som hade något särskilt värde för mig, så vi lämnade det i hålet med den inte så värst genomtänkta etiketten ”Ett till”.

När vi gick in på toaletten missade vi att ett av båsen var upptaget. När Emma skramlade med behållaren för att få loss öppnades en av toadörrarna bakom oss och en lite äldre tjej klev ut. Hon hade svart hår, glasögon, svart linne och jeans. Hon tittade knappt åt vårt håll, utan tvättade bara händerna och gick. Men i spegeln såg jag att hon kastade flera blickar mot oss. Det var förstås dödspinsamt. Men så fort toalettdörren slog igen bakom henne tittade vi på varandra och återupptog arbetet.

Just då var jag för generad för att komma att tänka på det, men i efterhand har jag insett att jag faktiskt sett den där tjejen förut. Det var förra gången vi gick igenom Miranda. Hon stod och botaniserade i en av gångarna i närheten av toaletterna. Och så har jag en minnesbild som kanske är en efterkonstruktion men jag tror att jag såg henne på parkeringen när vi gick mellan det kinesiska stället och Miranda, första gången vi hittade ett kassettband. Jag säger inte att det var hon. Men hon är den näst mest misstänkta.

Fyra dagar gick tills vi bestämde oss för att kolla igen. Vid det laget hade vi skolkat ihop i sammanlagt fyra eller fem dagar. Killarna blev allt mer nyfikna, men vi hade inte avslöjat något. Det låg ett nytt band i hålet med en etikett i prydligare handstil, fullt läslig: ”Soundtrack till en natt med fridfulla drömmar”. Vi lyssnade igenom bandet den eftermiddagen. Det var lite Sinatra, som jag inte hade något emot, men aldrig sett som den sortens musik man somnar till. Inspelningskvaliteten var densamma som vanligt, vilket fick musiken att låta drömsk. Kanske var det det som menades med etiketten. Det fanns tysta spår också där man kunde höra lite rörelse i bakgrunden, och fönster som stängdes. En hund skällde. Vid ett tillfälle spelade en ensam saxofon ur ingenstans, som genom en dimma. Vi var fascinerade och bestämde oss för att lämna ett band till.

Vi undrade vad som skulle hända om vi lämnade något vi själva hade spelat in. Inte för att vi kunde spela några instrument, men kanske en liten hälsning. ”Men tänk om det försätter oss i fara?”, frågade jag naivt. I mitt sovrum hittade vi till slut en inspelning av en konsert jag varit med i som barn. Min pappa hade slarvigt spelat över den med några radiolåtar på A-sidan, men B-sidan var orörd. Den kvällen lämnade vi bandet på toaletten med etiketten ”Något annorlunda”. Vi hann in precis innan stängning.

Det som skulle bli blandbandsbytets sista dag var en torsdag, och den sista dagen Emma och jag skulle skolka tillsammans. Det hade bara gått två dagar sedan vi lämnat det förra bandet. Redan då märkte vi att kassörskan börjat känna igen oss, och hon skulle säkert ha larmat vakterna om vi varit där inne längre. När vi nu återvände fanns ingen tid att förlora genom att låtsas att vi skulle handla. Vi klev in på toaletten, och rutinerat fick Emma loss behållaren i en enda rörelse. När hon gjorde det var det som att vrida på en kran. Ur hålet vällde en geleaktiv substans, och efter den kom det smådjur. Spindlar, tusenfotingar, kackerlackor, larver och ägg av alla slag, samt hundratals små flugor som pös ut likt ett moln. Emma höll för munnen för att dämpa ett skrik medan hon tappade behållaren, som studsade mot mina fötter. Jag borrade in naglarna i hennes underarm hårt nog för att det skulle börja blöda. En smäll hördes, och jag såg att ett band sist av allt hade fallit ut ur hålet. Jag minns inte om det var Emma som hade sinnesnärvaro nog att rycka åt sig det innan vi sprang ut, men någon gjorde det innan vi flydde hals över huvud. Hyperventilerande kom vi ut på gatan och var tvungna att gå hem direkt och duscha. Jag kände hur det kröp över hela huden och i håret i flera dagar efteråt.

Bandet slängde Emma på köksbänken och vi glömde bort det i timmar medan vi nervöst om vartannat skrek, viskade och gapskrattade åt varandra mellan badrummen i mitt hus, där vi skrubbade armarna tills de var röda, och bytte om till pyjamas efter att ha slängt in skoluniformerna i tvättmaskinen. Vi var så uppspelta av händelsen att vi knappt förmådde formulera oss. Ni kanske tror att jag överdriver, men jag har aldrig upplevt något liknande, varken förr eller senare. Närmast påminde det om att vända på en sten som barn och se alla larver och maskar under, men det gick inte att jämföra. Det här var som ett utbrott, som var som flödar ur ett sår. Det var som om hela byggnadens innerväggar kryllade av djuren, och att de hade sprängt sig ut förr eller senare om vi inte öppnat till hålet. På badrumsgolvet mindes jag hur det hade bildats en mörk, ogenomtränglig pöl som det kryllade i av insekter och spindlar. Och allt stank som om någon slagit hål på en soppåse som legat och ruttnat i solen. Av alla konstiga saker som hänt mig var det här den som mest kändes som ett övernaturligt möte.

Det hann bli kväll innan vi ens kom på tanken att kolla kassettbandet. Emma tog på sig ett par diskhandskar och höll upp det mellan fingertopparna. Det var av samma märke och modell som de tidigare, men ingrott med smuts. Etiketten var återigen svårläst, men Emmas bästa gissning var:

”Soundtrack för en cancercell som föds mitt i din hjärna”

Vi blev tysta en stund. Jag försökte skämta om att vår motpart nog inte gillat vårt förra band. Emma frågade om vi skulle spela det i bilen. Men bandet hade trots allt varit täckt av kladd och insekter, och jag vågade faktiskt inte lyssna till vad det skulle kunna innehålla.

Det var slutet på vårt lilla äventyr. Vi återvände aldrig till Mirandas toalett. Så småningom kom ett brev från skolan som varskodde föräldrar om mitt skolkande. Jag sade att jag varit, vilket de inte riktigt gick på. Men eftersom det var ovanligt att jag skolkade kom jag relativt lindrigt undan. Ingen aning om hur det gick för Emma. Enligt Alejos bror, som ofta handlade på den där Mirandan, stängdes toaletterna kort därefter, av sanitära skäl. Ingen överraskning. Först åratal senare hade jag själv vägarna förbi för att handla där, och då vågade jag mig in på damtoaletten. Men jag fick inte loss behållaren från väggen. Det verkade som om dess väggfästen bytts ut.

Om ni undrar över banden vi fick i blandbandsbytet så har jag bara kvar ”Natt av förberedelser”. Jag spelade det ett par gånger på universitetet medan jag pluggade inför tentor. Det funkade faktiskt bra som bakgrundsmusik. Ett annat band, det om ”fridfulla drömmar”, gav jag bort till en vän några år senare. Hon hade svårt att sova, och sa att det hjälpte. Jag nämnde så klart aldrig historien om hur jag fått tag i bandet. Det första blandbandet är sedan länge borta. Det kan fortfarande ligga någonstans hos mina föräldrar.

Jag lyssnade aldrig på den sista kassetten. Emma tog med den hem den kvällen och vi diskuterade aldrig ämnet igen, förutom i förflugna kommentarer och anspelningar. Åratal senare frågade jag henne om hon någonsin lyssnat på ”cancerkassetten”. Ja, det hade hon. Hon sade att det bara varit ”trettio minuter av oljud”, och att det låtit ”som att vara inuti en kloak”. När hon lämnade landet tog hon kassetten med sig.

Många år senare fick någon jag känner ett mejl från Emma, där hon nämnde att hon börjat göra musik.

Signaturmelodi

Vi hörde Petra Werner läsa “Blandbandsbytena på Miranda” av signaturen Tati. Och därmed har vi nått slutet av den här veckans avsnitt av Creepypodden. Men det finns historier kvar att upptäcka i samlingen som kallas “Books of Sand”. Dels förde L.B. en blogg redan under den tiden då han också publicerade historierna på 4chan, och dels har han på senare år börjat återpublicera texterna på en Substack. Sök på “Books of Sand” så hittar ni länkarna. Och säg till om ni vill att vi ska berätta fler av historierna.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.