Satellitbilder

För några år sedan var jag inblandad i en bilolycka. Sedan dess går jag inte hemifrån så ofta. Det är för krångligt, och dessutom blir jag svimfärdig bara jag ser en bil köra förbi i närheten. Jag sitter mest hemma, och har till och med installerat en liten kamera i dörren så jag kan se vem det är som står utanför utan att behöva rulla iväg till dörren. “Invalidwebbkameran”, kallar min vän den. På grund av detta mitt tillstånd var upptäckten av Google Maps nästan magisk. Jag fascinerades av möjligheten att se hela världen utan att faktiskt behöva åka dit. Jag kunde bokstavligt talat promenera på gator och torg, och det kändes nästan som att vara där själv.

Jag fastnade på en gång. Det gav mig ett helt nytt perspektiv på världen där framför datorn. Jag kunde utforska alla världens största städer, och det gjorde jag också. Jag har gått längst gatorna i Kina, Japan, Tyskland, England och så många andra platser. Jag kunde till och med besöka turistattraktioner som stora barriärrevet och Draculas slott i Rumänien.

Det bästa jag visste var att landa på någon slumpmässigt utvald gata i en storstad och se hur många människor och djur jag kunde hitta. Deras ansikten var alltid blurrade för att skydda deras integritet, men det var ändå trivsamt att titta på dem där de gick runt och njöt av livet, precis som om de inte visste vilken lyx det var att kunna promenera runt helt obekymrat. Ibland hittar man till och med oväntade överraskningar i folkmassorna. En dag snubblade jag över en kvinna som gick gatan fram i ett par röda sneakers, samma sorts skor som jag själv har.

“Här har vi en med god smak”, fnissade jag för mig själv.

Jag zoomade in på henne och lade märke till den grå väskan, vars lila band hon hade över axeln. Hon verkade avslappnad där hon gick, med ena handen mot husväggen vid hennes sida. Jag kom på mig själv med att småle, som för att bemöta det leende jag var säker på att även hon hade på läpparna. Plötsligt kändes allt så tragiskt och sorgligt. Här satt jag och flinade mot datorn helt ensam. Jag släppte ner armarna och lät dem hänga mot min rullstols hjul och bara tittade på den där kvinnan i en minut. Ingenting hellre ville jag än att kunna gå med henne på gatan, promenera sorglöst som jag ville. Men jag skulle aldrig kunna göra det mer. I den här rullstolen skulle jag sitta tills jag dog.

Jag suckade och zoomade ut från kvinnan, upp från gatan och långt upp över Tokyo. Nu var det bra för ikväll. Jag stängde av datorn och gick och lade mig.

Morgonen efter vaknade jag tidigt, så jag gjorde kaffe och en macka och satte mig framför datorn igen. Jag hade bestämt mig för att tillbringa förmiddagen med att kolla in Paris. Paris var alltid roligt. Jag gillar verkligen hur staden är uppbyggd, med alla gamla, vackra hus och så många gator där det kryllar av folk att titta på. Jag zoomade på in på ett område på måfå, och hamnade på en gata kantad av gamla tegelhus, lite små affärer och ett litet kapell. Framför mig låg en korsning och där passerade flera dussin personer. En gubbe klädd som en affärsman, med kalnande hjässa, hade fångats mitt i steg när han vände sig tillbaka och tittade på en äldre elegant dam med scarf över huvudet och en stor handväska över armen. En lite överviktig kvinna med svarta byxor som satt åt för tight stirrade in i ett skyltfönster, och två kvinnor lite bakom henne ledde en grupp små barn runt ett hörn.

Jag tittade mig omkring lite i området, och sedan fastnade min blick på något märkligt. På en parkbänk vid en busshållplats satt två personer. En av dem var en kvinna med fötterna lagda över varandra på ett avslappnat sätt framför henne. Hon hade på sig röda sneakers, samma sorts som jag själv. Dessutom hade hon svarta byxor, en vit t-shirt och en svart jacka med huva. Hennes bruna hår var uppknutet i en lös hårtofs mot huvudets baksida, och vid henne på bänken låg hennes gråa väska med det lila bandet hängande över hennes axel.

“Det här är helt knäpp”, tänkte jag. “Det kan ju inte vara samma kvinna. Jag är i ett annat land, till och med i en annan kontinent. Hur kan hon vara här också?”

Sedan insåg jag hur dum jag var. Det här var ju inte någon livekamera. Bilderna var tagna för länge sedan, och har legat här ända sedan dess. Kvinnan var inte på två platser på en gång, hon kunde helt enkelt bara vara på resande fot eller en som ofta var utomlands. Dessutom var det omöjligt att säga att det var samma person, så länge jag inte kunde se hennes ansikte. Brunt är ju troligen världens vanligaste hårfärg. Och de där röda skorna hade jag köpt på nätet, i likhet med säkert en miljon andra människor. Jag skakade på huvudet åt mig själv, lämnade datorn för köket och fixade lunch.

Efter maten satte jag mig vid datorn igen och bestämde mig den här gången för att besöka Berlin. Som vanligt valde jag en första gata att utforska på måfå. Jag hamnade i en ganska tom gränd med tegelhus på sidorna som mest liknade fabriksbyggnader. Mellan husen var det tomma tomter, ostädade och oskötta och fulla av skräp och oklippt långt sly. Det fanns inte mycket att se där, mer än en rad motorcyklar och en bil som hade två tyska flaggor som stack upp från taket. Efter att ha letat en stund hittade jag en pojke som såg ut som att han klätt på sig en skoluniform, med en vårjacka slängd över axeln. Han stirrade ner i sin telefon. Jag tittade besviket på honom och tänkte precis klicka mig ut ur Berlin, när något fångade min blick i hörnet av bilden. Jag tryckte mig åt vänster i bild och såg dem. De där jäkla röda skorna.

Hon stod i gatuhörnet bredvid någon sorts lyktstolpe. Med ena handen stod och hon lutad mot stolpen och tittade ner för gatan, som om hon precis skulle gå över och kikade en sista gång efter bilar. Jag stirrade på henne i någon sorts chocktillstånd. Hur kunde hon vara här också? Att stöta på henne i Paris var ovanligt, men nu måste det ju vara något mer än bara slump? Det var ju helt vansinnigt. Det måste vara någon sorts skämt. Hade Google bestämt sig för att driva med de av deras användare som flitigast använde karttjänsten? Det hade ju varit ett riktigt bra skämt.

Jag gjorde några snabba sökningar för att se om någon annan märkt av en kvinna flera gånger på olika ställen på kartan, men hittade ingenting. Jag tittade igenom några listor på märkliga saker på Google Maps, men ingenstans nämndes kvinnan som reste runt i världen tillsammans med en. Jag förstod ingenting. Hade jag blivit knäpp av min självvalda isolering? Hade jag varit ensam för länge och börjat hallucinera fram hittapåkompisar?

Med kartbilden över Berlin kvar på skärmen tog jag fram telefonen och skrev ett SMS till en kompis. Jag bad honom besöka de exakta platserna i Tokyo, Paris och Berlin där jag sett kvinnan, och sedan satt jag med svettiga händer och stirrade på telefonen i väntan på ett svar. När det till slut damp in ett SMS hoppade jag till och öppnade det med hjärtat i halsgropen. Min kompis skrev att han såg kvinnan i Berlin, men inte i Paris och Tokyo. “Är det här något påskägg eller”, frågade han i slutet av SMS:et.

Jag svarade inte utan återvände till platserna i Tokyo och Paris där jag sett henne, och fann att hon visst var kvar där. Men saker hade förändrats. Nu satt hon inte längre på en bänk i busshållplatsen i Paris, utan hade ställt sig upp och stod framför båset i färd att leta upp något i hennes väska. I Tokyo hade hon rört sig flera kvarter bort, och stod och klappade en katt. Jag darrade ofrivilligt till. Vem var hon? Vad var det som hände med henne?

En orolig tanke formade sig i mitt huvud, och jag hoppade på måfå ut ur Tokyo och ner någonstans i Europa igen. Det blev Bryssel, och jag hamnade mitt på en centralt belägen gata. Längst gatan stod högresta byggnader som såg gamla ut, och ovanpå skyltfönstren i gatunivå syntes fönster in till vad som liknade bostäder. Jag drog runt på gatorna en stund, som var ganska tomma frånsett en tjock kvinna med ljusblå tröja. Sedan kollade jag dem en gång till för säkerhets skull, och till slut lutade jag mig tillbaka i stolen och drog en suck. Hon var inte där. Jag kände mig för ett ögonblick förlägen över hur uppjagad jag blivit.

Men så när jag för sista gången tittade igenom bilden framför mig frös jag till. Jag hade letat igenom gatorna och trottoarerna, men låtit bli att undersöka husfasaderna längs gatorna. En byggnad stod i en korsning längre fram, och på andra våningen fanns det en rad svarta järnbalkonger som stack ut ut mot gatan. Där. Där stod hon på en av balkongerna, med det fortfarande censurerade ansiktet till synes riktat snett ner, som om hon var för blyg för att titta rakt mot mig. Mitt andetag fastnade i halsen.

I en enda rörelse drog jag upp musen till sökfältet och skrev in “Sydney”. Där hittade jag henne lutad mot väggen inne i entrén till en ljusblå apoteksbyggnad. I London var hon fångad i klivet in i en dubbeldäckad röd buss, med huvudet böjt bakåt som för att kasta en sista blick över axeln. I Venedig stod hon rakt upp och ner, med händerna längs sidan, på en stenbelagd trottoar på en bro. Hon dök upp var jag än tittade. I Zurich gick hon över ett övergångsställe med linjer målade i gult, i Hong Kong mellan en bank som hette Wing Lung och en McDonalds. För varje gång jag hittade henne på kartbilderna tycktes hon mindre och mindre rädd för att vända huvudet rakt mot kameran. Hennes blurrade ansikte vek av mindre och mindre.

Mitt hjärta bultade som hos en skrämd småfågel. Jag kunde knappt sitta stilla. Jag kunde inte begripa vad jag skulle göra med det jag hade upptäckt. Skickar man skärmdumpar till Google? Ringer man polisen? Vad gör man?

För att lugna de rusande tankarna i huvudet knöt jag mina nävar och tryckte dem hårt mot ögonen tills jag såg mönster i mörkret uppenbara sig. Vem var kvinnn? Förföljde hon mig, eller förföljde jag henne? Jag önskade att det fanns någon möjlighet att ta bort censuren, att få se hennes ansiktsuttryck och kanske kunna utröna vad hon verkade tänka på. Jag övermannades av en våldsam lust att fly, bara springa iväg, men min rullstol höll mig fånge. Det enda som hade gett mig möjligheten att känna mig lite fri, Google Maps, hade nu hängt en ännu tyngre kedja runt mig. Varför? Jag var tvungen att få veta.

Mina händer darrade när jag satte dem på tangentbordet. Det kändes nästan lite fånigt att, efter Tokyo, Paris, Berlin, Sydney, London, Venedig, Zurich och Hong Kong skriva in Rågsved i Google Maps sökfält. Jag zoomade in och hamnade vid t-banestationen. Den badade i ett grått dagsljus, en stark kontrast mot nattmörkret som hägrade utanför mitt fönster just då. Och där stod hon. Bara några kilometer från mitt hus, precis framför den vita skylten med det blåa T:et på, stod hon. Med ansiktet riktat rakt mot kameran, rakt mot mig. Det kändes som att jag var på väg att börja kräkas. Hon var nära och kunde se mig. Hon skulle kunna komma åt mig.

“Gillerbacken 28”. Jag skrev långsamt in min adress, och tvekade länge innan jag tryckte på enter. Det kändes som att jag spände mig i hela kroppen. I en enda ryckning föll min hand på enterknappen och jag såg andlöst sidan laddas upp. Parkeringsplatsen dök upp, full av bilar men tom på människor. I porten till huset var det också tomt. Jag snodde runt på gatan men den var helt öde. En vacker blå himmel låg tryckande över de tomma gatorna. Hon fanns inte mellan några bilar, och inte vid någon av de andra husnumren heller. Jag tryckte mig ut så långt ut mot grönskan bortom parkeringsplatsen jag kunde men skymtade ingen mellan träden. Hon var helt enkelt inte där. Jag klickade ner webbläsaren, kröp ihop i rullstolen, lade pannan mot skrivbordet och andades ut.

Jag var trygg. Jag gick ändå aldrig ut. Jag skulle aldrig mer använda Google Maps. Jag ville aldrig mer se henne. Hon kunde stå kvar där vid t-banestationen vad mig anbelangade. Jag log uppgivet för mig själv och kände, till min förvåning, en tår trilla ner för kinden. “Det är lugnt. Det är ingen fara”, viskade jag. Det kändes skönt att höra min egen röst. “Det är ingen fara.”

Jag avbröts av en knackning på dörren.

En iskall klump bildades ur ingenting i min mage. Jag reste på överkroppen i rullestolen så snabbt att det snurrade i huvudet och lyssnade. Några sekunder gick, och så hördes det igen. En tydlig knackning från ytterdörren, i rummet bredvid. Med darrande hand förde jag musen till ikonen för programmet som styrde invalidwebbkameran. I samma sekund som jag dubbelklickade insåg jag hur fel jag hade tänkt. Google Maps visade ju bara byggnadens fasad. Bara den yttre sidan av husen.

När kontrollpanelen för webbkameran dök upp på skärmen täcktes nästan hela bilden av en kvinna med vit t-shirt, svarta byxor, en svart jacka med huva och en grå väska med lila axelband. Längst ner skymtade överkanten av ett par röda skor. Hon stirrade direkt mot kameran. Eller jag vet inte om hon stirrade, men hennes suddigt blurrade ansikte var riktat mot den. Medan jag kände skriket växa fram i halsen höjde hon armen och knackade ännu en gång hårt på min dörr.

I veckans avsnitt av Creepypodden hörde ni, förutom några lyssnarhistorier och den fantastiska “Annie96 skriver” av Pascal Chatterjee, denna berättelse av Redditanvändaren Squidink. En av många fördelar med att jobba med Creepypodden är att jag får möjligheten att prata med några av nätets många spökhistorieförfattare, när jag ska fråga om tillstånd att köra deras berättelser i podden. När jag fick tag på personen som gömmer sig bakom användarnamnet Squidink, och sade åt henne att många av mina lyssnare önskat att få höra hennes historia, blev hon glad och smickrad.

“Det var fint att höra att du ville översätta den, eftersom jag inte väntade mig att någon skulle bry sig om historien när jag publicerade den”, skrev hon. Det är fint att höra att hon blev glad – men nöjet att använda dessa historier är alltid helt på min sida. Hennes original går att läsa här. Jag vill också passa på att tipsa om en intressant analys som skrivits om “Satellitbilder” och creepypasta-fenomenet i stort, som finns här för den som är sugen på lite överkurs.

Vill man hellre lyssna på min inläsning av historien kan man såklart också göra det:

Bild: Google Maps från Gillerbacken 28.