I dag kom det tjugonde avsnittet av min SR-podd om creepypasta ut. Dagens avsnitt handlar om din kära mobiltelefon. Den har du alltid i närheten, och den känner du dig alltid lite tryggare om du har i fickan. Din telefon, som du inte riktigt vet exakt hur den fungerar, men som du ändå alltid litar på. Förutom när du tappat bort den, eller någon tagit den. Eller när den ser något du inte kan se.
Här kan ni lyssna på avsnittet i sin helhet:
Men! Vi förser er också med varje historia separat, eftersom ni kanske bara vill dela med er av en av dem till era vänner.
Allra först hörde vi en kort historia av Redditanvändaren Lynxx, publicerad på underforumet Shortscarystories. Den har rubriken “Jag tappade bort min telefon”, finns tidigare publicerad här på bloggen i det här inlägget och är så kort att jag lika gärna kan publicera min översättning rakt av här:
Härom kvällen hörde en kompis av sig och sade åt mig att snabbt sticka hemifrån och dra till en bar i närheten, för att inte missa en spelning med ett band vi gillar. Jag sprang ut, hoppade på cykeln och hann dit precis i tid. Efter att ha druckit någon öl kände jag efter i fickan för att ta upp min mobiltelefon, bara för att upptäcka att den inte var där. Jag letade på och under vårt bord, i baren och på toaletten, och till slut bad jag att få låna min kompis telefon och ringa upp den. Två signaler gick fram, sedan svarade någon. Men allt jag hörde var ett lågt, konstigt fnitter, och sedan lades det på. Jag insåg besviket att den var stulen och att jag inte skulle få tillbaka den, och fick åka hem igen utan telefon.
När jag väl kom hem hittade jag telefonen precis där jag hade lämnat den, på mitt nattduksbord.
Sedan nämnde jag en tweet som nog får alla som någon gång har använt Snapchat att rysa:
well I’m moving out pic.twitter.com/87nWMWhSyD
— mom (@jjakubowskii) March 8, 2016
Och på temat hörde vi en kort lyssnarhistoria från lyssnaren Freja:
Häromnatten hade jag en ganska obehaglig upplevelse gällande detta: vaknade upp på morgonen och kollar igenom mobilen, går in på Snapchat och kollar min story. Ser då att jag har lagt upp ett kort filmklipp klockan fyra på natten (minns att jag somnade runt kl ett). Idiotisk som jag är fick jag panik och raderade filmklippet rent instisktivt, önskar nu att jag hade kollat på det. Hann se att kameran snabbt gled längs mitt rum i kanske en halv sekund innan jag raderade. Kanske gjorde jag detta i sömnen, men det var jävligt obehagligt att vakna upp och se.
Efter dessa förrätter blev det dags för några lite längre historier. Den första heter ”Annie96 har loggat in”, och handlar om en programmerare som läser koden till en populär smartphoneapp. Han snubblar över en konstig chatthistorik mellan två personer som han inte känner. Och chatthistorikens slut lämnar honom med en obehaglig känsla…
Berättelsen läses av Karl Bernhard Josephson och Frida Derwinger, är skriven av Pascal Chatterjee och finns att läsa på Stories For Your Screen.
Den andra heter ”Satellitbilder”, och tar fasta på att den som har en smartphone nästan omöjligen kan gå vilse nuförtiden. Men till och med när man utforskar världen genom nätets karttjänster kan plötsligt den trygga distansen plötsligt bli väldigt mycket mindre.
Berättelsen läses av Ludvig Josephson, är skriven av användaren SquidInk och finns att läsa på Creepypasta Wiki.
Sist men inte minst, för att lämna er lyssnare med ett för Creepypodden sällsynt försök till feelgood, presenterar jag lyssnaren Hannes berättelse. För bara för att spöken kommunicerar genom modern teknologi behöver det ju inte betyda att de är onda…
Både jag och min mamma har varit med om många små och ofarliga “tecken” av det övernaturliga slaget. Min bror däremot brukar tycka att vi bara fjantar oss och att det är löjligt. Men det förändrades en gång. Det här inträffade på den tiden då min mamma hade en hemtelefon. Hon var mycket ute i trädgården men ville inte ville missa om någon ringt, så därför hade hon en nummerpresentatör.
Händelsen utspelar sig två dagar efter min mormor dött. Vi var samlade hemma hos mamma, jag sitter vid matbordet och min bror hänger vid köksbänken vid telefonen och mamma var inne i tvättstugan alldeles intill. Telefonen ringde en signal, och min bror vänder sig om för att se vem som ringde på presentatören. Men det blev inte någon mer signal… Och min bror stirrar en stund på telefonen innan han ropar på mamma och frågar om presentatören är trasig.
“Nä”, ropar hon från rummet intill och fortsääter med att fråga “Vadå, då?”
“Det är ett konstigt nummer på presentatören”, ropar min bror.
“Jaså, vaddå för nummer”, undrar mamma.
“Inget telefonnummer iallafall”, ropar brorsan, “360912 står det!”Mamma sticker fram i dörren intill köket, och ler och ser på mig.
“Det är mormors födelsedatum….”
Min bror frös till is en stund innan han tog på sig jacka och skor och försvann ut ett tag. Jag och mamma var helt på det klara med att det var mormor som “ringt och sagt att allt var bra”!
Det var alltid det hon sa till oss att hon ville att vi skulle göra om vi inte han komma förbi och hälsa på.
Bild: Michael Cordedda på Flickr.
Här finns alla tidigare avsnitt att lyssna på:
Första avsnittet, om barn med svarta ögon.
Andra avsnittet, om döda människors konton på Facebook.
Tredje avsnittet, om getmannen.
Fjärde avsnittet, om skrämmande barnprogram.
Femte avsnittet, om något som härmar din mammas röst.
Sjätte avsnittet, om den leende mannen.
Sjunde avsnittet, om spökhistorier från svenska skogar.
Åttonde avsnittet, om ljud du inte kan höra.
Nionde avsnittet, om det ryska sömnexperimentet.
Tionde avsnittet, om grottutforskaren Teds berättelse.
Elfte avsnittet, en julspecial.
Tolfte avsnittet, om oförklarliga ljud.
Trettonde avsnittet, om oförklarligt döda.
Fjortonde avsnittet, om att lämnas ensam kvar.
Femtonde avsnittet, om platsen som är känd som duscharna.
Sextonde avsnittet, om våra ”trygga” hem.
Sjuttonde avsnittet, om försvinnanden.
Artonde avsnittet, om saker bara barn ser.
Nittonde avsnittet, om Slender Man.
Bli först att kommentera